1993 Château Beauregard

År 1994 bar det sig inte bättre än att ärevördiga GaultMillau förärade mig titeln ”Vigneron de l’année”. Huvudskälet till detta var förmodligen det fina resultatet mitt första helt egenhändigt makade vin Clos Dière 1990 fått i GaultMillaus vinolympiad för viner gjorda på syrah. Vi kom trea, före storheter som Guigal, Grange, Henscke, Jaboulet m fl, men sannolikt spelade det även in att vi gjorde vin vid sidan om strömmens mittfåra på min dåvarande arbetsplats Domaine Rabiega.

Det där var kul att få berätta, men huvudskälet till att vi måste tydliggöra kopplingen till GaultMillau är att allt det där ledde till att jag då och då under några trevliga år på 90-talet – till dess jag insåg att jag nu gjort det där och faktiskt inte hade tid för det – kom att sitta med i GaultMillaus olika tävlings- och bedömningsjuryar. Mycket kul, och till del lärorikt, men framförallt himla bra kontaktnät: inte minst ledde det till många bra tips från Jacques Dupont och Pierre Crisol och andra som inte gjorde annat än reste runt och försökte hitta fynd åt tidningens och vinguidens läsare.

Ett av de viner som fick både Jacques och Pierre att gå i spinn vara Château Beauregard 1993. De sa (mer eller mindre) ”köp för höge farao!”. Men, alltså, Beauregard, inte dyrast men heller inte topptopp i Pomerol, menade jag. Jo, svarade de, men nu är det så att producenten fått till sitt magiska år här. Med det menade de exakt det: det händer då och då att okej producenter, som normalt aldrig är med där i toppen, ”får till det”. Kort sagt blir vinet exceptionellt bra det året, och just 1993 var ett sådant år med massvis av kraft och struktur som en del klarade av att hantera medan andra sköt vid sidan om femettan.

Som ni förstått satte Beauregard året. Och jag köpte. Kostade ingenting, och det menar jag verkligen, minns ej exakt, men det handlade om 20-30 franc (ungefär lika i kronor då) på primör. Har provat någon flaskan under resans gång men nu, 20 år senare är det dags att njuta: 1993:an är bara så god och (pome)rolig som en pomerol med mognad kan bli!

Sist men inte minst: vad är poängen med det här inlägget? Finns ingen, bortsett från att det förmodligen retar mer än en att jag och inte den själv sitter på det här vinet, och som alla vi vinnördar är oerhört små människor känns just det alltid bra (ja, varför tror ni att vinfolk annars lägger upp totalt ointressanta bilder på vad de just nu dricker eller vad de drack till middagen igår?).

Musik.