LL Tavel 16 blendad!

I november förra året röstade en majoritet av Sveriges vinskribenter fram ”årets viner”. Bästa rosévinet i landet blev Les Lauzeraies 2015, nr 2724, 110 sek. Ett val som er utsände bland de rosaskimrande vinernas himlar och helveten kunde gotta sig rejält åt. Dels innebar det att landets early adaptors fattat att rosévinets kvalitet inte sitter i färgen och att såväl ljusa som mörka roséer kan vara bäst och sämst. Dels innebar det att ett vin som jag haft äran att slutblenda fick en riktigt fin utmärkelse.Jag har haft uppdraget att blenda det här vinet sedan det gick över till att vara ekologisk för några år sedan. Det innebär att urvalet som finns att tillgå för slutblenden kraftigt beskurits eftersom de ekologiskt certifierade fälten hos producenten blott är en bråkdel av helheten. Nu tror jag inte att detta på något vis påverkat kvaliteten negativt och om inte annat borde utmärkelsen ”Årets rosé” i Sverige i fjol och ett flertal medaljer i tävlingar för ekologiska viner borga för det. Tilläggas här ska för övrigt att producenten, Les Vignerons de Tavel, som helhet är certifierad enligt principerna för hållbart jordbruk/integrerad produktion. Det innebär att den version som säljs av Les Lauzeraies i Sverige både är ekologiskt certifierad och tillverkas enligt principerna för hållbart jordbruk (som ställer högre krav på utrustning, spolplattor, vattenevakueringen med mera än det ekologiska regelverket).Hur är då årgången 2016, är den lika bra som 2015? Ja, rent krasst och objektivt – tror jag klarar vara objektiv och krass – är 2016 bättre. Årgången 15 var rent generellt svår och otymplig när det kom till rosévinerna. Vinerna utvecklades fort – därför gillade säkert många de nysläppta roséerna våren 2016… – och hann bli baktunga och börja tappa frukt innan säsongen var över. Undantag finns självfallet och ett av dem är Les lauzeraies 2015, det som blev ”Årets rosé” i Sverige i fjol. Skälet är att det vinet, i likhet med mycket annat i Tavel, görs för att utveckas över tid. Nackdelen med det kan vara att de här vinerna är lite svårtillgänglig i början. Å andra sidan utvecklas de väl över tid (prova gärna årgången 2015 nu – den finns fortsatt att köpa i Sverige!).Jaja, men mer i detalj, hur är 2016??? Den är som 2015 med ett stänk 2014. Med andra ord en hel del rund och tillgänglig frukt, som gör vinet tillgängligt på ett tidigt stadium (som 15) men också med ett inslag av mineral (14) och en bättre struktur och djup än 15 till stor del sprungen ur en bättre syra och naturlig balans. Årgången 2016 av Les lauzeraies Tavel släpps i Sverige senare i vår, sannolikt i slutet av april/början av maj.Idag lyssnar vi till hela klassiska Till dej med Miakel Ramel och hela klassiska Latin kick med Cal Tjader samt kör en repris på Schönbergs underbart vackra Verklärte Nacht för er som missade den i inlägget om Wittgenstein därför att ni inte orkade läsa hela inlägget.

Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala

Den uppburne och av somliga ifrågasatte filosofen Ludwig Wittgenstein gav ut en bok, Tractatus logico-philosophicus, men han skrev ständig, och kanske går det att säga att han också skrev Filosofiska undersökningar. Fast den texten blev han aldrig riktigt klar med, aldrig nöjd med, trots decennier av arbete. Nu har emellertid både den och en rad andra böcker kommit ut i Wittgensteins namn då det funnits pengar, och i någon mån ära, att tjäna på en bok i den store filosofens namn. Således har ett antal personer ägnat sig åt att foga samman de tusentals tankar, noteringar, aforismer och ”anmärkningar” som Wittgenstein klämde ur sig och samlade på hög. Dessutom har vissa av hans föreläsningar, som kanske egentligen var att betrakta som funderingar, utkast och experimentella ballonger kommit i tryck sedan mindre nogräknade lärjungar och förläggare sett ett värde i dem.

Om allt detta har Sten Andersson skrivit en lång bok. Minst 300 sidor för lång. Det blir pratigt och det upprepas. En redaktör på hugget kunde ha hjälpt till att styra upp det hela. Nu är boken likväl läsvärd då Andersson kan sin filosofi och sin Wittgenstein och då han är lagom ambivalent i sitt förhållningssätt och då han avhandlar allt med ett lätt anslag och ett visst mått av humor och en befriande respektlöshet. Således rekommenderas den här boken trots sitt onödiga omfång. Förmodligen får den hugade söka den på antikvariat, bibliotek eller kanske bland fjolårets reaböcker. Köpte den själv på förra årets rea för 79 pix, vilket inte bara är billigt per sida utan också för en läsvärd bok.Men Wittgenstein då, vad med honom? Jo, han verkar ha varit en social katastrof men ganska snäll också fast elak mot de unga herrar som följde honom inte bara på rummet utan också ville se galna ut och gå i säckiga kläder och mumla dunkelheter. Han samlade medaljer på hög under första världskriget då han försökte döda sig själv mest för sin egen skull och i mindre utsträckning för kejsaren och Österrike-Ungern. Och så vidare. Ett levnadsöde värt en bok.Hans filosofi finns samlad i Tractatus och mer behövde han väl inte skriva. I Tractatus framgår tydligt vad allt handlar om och att det väsentliga är det som vi inte kan sätta ord på, bara handling. Säkert har även den som är måttligt road av österrikiska filosofer och filosofi över huvud taget någon gång hört ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” (om det man inte kan tala, måste man tiga).Således gav han bort alla sina pengar, vilket inte var lite då han var en av Europas rikaste personer (!), och så försökte han likt idolen Tolstoj leva ett anständigt och moraliskt oantastligt liv. Det gick sådär. Till exempel när han ger sig ut som nydanad lärare med en rejäl krigspsykos och spöar upp sina elever, särskild de som inte förstår så bra och allra mest särskilt flickor som inte fattar. Med tiden flyktar han Österrike och upprörda föräldrar och hamnar i Cambridge, där han varit redan före kriget, och där blir han professor utan att ha några akademiska kvalifikationer och på den vägen blev det.Han lever i ett slags armod men blir väl omhändertagen av alla från Keynes via Moore till sina fortsatt stenrika systrar. Inte så att han får pengar, det vägrar han ta emot, men han får mat och husrum och professurer och vad han nu kan tänkas behöva. Tveklöst ett tappert försök att bli en modern Diogenes som måste beundras – få hade klarat av att tillintetgöra sig lika bra som Wittgenstein; snarare är det på andra områden hans moraliska kompass emellanåt falerar (som när han spöar upp sina elever) och hans etik som estetik blir inte alltid så vacker eller lätt att vare sig ta till sig eller leva, något som för övrigt ställs utom allt tvivel då Wittgenstein tar på sig rollen som arkitekt och ritar ett palats åt sin syster Gretl, ett palats som ser ut som det gamla fängelset i Visby ungefär.Wittgenstein tyckte att han kunde det mesta och han förefaller också ha haft en oerhörd receptiv förmåga; han lär sig snabbt både det ena och det andra, bland annat att operera bort gallstenar, vilket gör att han ligger vaken, utan bedövning, och ger råd åt de läkare som opererar honom för gallsten… Han kan också rita maskiner och uppfinna saker och en massa annat, på det stora hela taget verkar han ha så lätt att lära att han inte orkar lära, i alla fall inte allt, det är också skälet till att han blir professor i filosofi i Cambridge utan att egentligen ha koll på vare sig filosofins historia eller de stora filosoferna – å andra sidan skriver han i Tractatus att allt vad de, och han själv, kan tänkas ha att säga av självklara skäl, förklarade i Tractatus, är nonsens för det som skulle vara annat än nonsens det kan (ju) inte sägas. Och det kan man knappast motsäga, bara tyst instämma i.

Arnold Schönberg!

Förbud mot falskt schampo!

Titta på de båda behållarna på bilden.img_2480 Lika som bär. Men två olika produkter. Den ena innehåller hårtvättmedel, alias schampo, den andra en slags utredande smörja kallad balsam. Enkelt uttryckt kan den ena inte ersätta den andra. Möjligen har nu detta inte så stor betydelse om de båda råkar blandas ihop vid något enstaka tillfälle men då den duschande under över en veckas tid luras att smeta in sig med balsam istället för att tvätta håret med schampo kan följderna bli högst påtagliga. I värsta fall kan det hända att Hustrun kommer hem efter en drygt en vecka lång resa och säger ”Men så du ser ut! Fetare hår har inte setts den här sidan raggarepokens kulmen!”. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot falskt schampo samt regler för hur schampo respektive balsam får förpackas innebärande framförallt att det senare ska markeras med stora, röda varningsskyltar!

Självklar musik.

Herregud, de skulle bara veta hur effektivt balsam målmedvetet använt under en veckas tid är.

Vinets Dag

Det bästa Svenska Vinakademien har gjort är att den instiftade Vinets Dag. Idén uppkom vid en sammankomst på Kanelbullens Dag, 2012 om jag inte missminner mig, och frågan blev då ”Varför inte en Vinets dag?”. Datumet var självskrivet. Ledamoten och folklivsforskaren med mera Bengt af Klintberg föreläste kort om Sankt Vincent, vinodlarnas skyddshelgon som egentligen inte var det kanske men som ändå blivit det, och som 22 januari är Sankt Vincents dag var datumet skrivet i sten redan innan vi hunnit fundera på saken.Vinets Dag logga

Nu är Vinakademien en förvisso illuster men tämligen kraftlös grupp – jo, vi var definitivt delaktiga i att få igång diskussionerna på allvar om det omoraliska i alltför låga vinpriser och en del annat men ändå, medel saknas, liksom tid – så för att se till att Vinets dag verkligen blev något att räkna med och den samling kring vinet som kulturbärare vi ville se dagen som, tog vi kontakt med andra vin-grupperingar, som sommelierföreningarna, Systembolaget och Munskänkarna. Att kroniskt trötta Sprit & Vinleverantörsföreningen inte skulle vara att räkna med, trots att detta borde vara deras mammas gata, var givet. Men de andra?St Vincent

Jodå, de hängde på, allihop. Systembolaget i något mindre mån, vilket är förståeligt, och allra mest Munskänkarna som sett till att Vinets Dag verkligen blivit den manifestation som tänkt var. Nu arrangeras en underhållande och spännande, nationell tävling i att prova vin dagen till ära (bland annat deltar lag från Munskänkarna, Systembolaget, vinskribenterna, vinskolorna och sommeliererna), Munskänkarnas olika sektioner ute i landet arrangerar provningar och i förekommande fall middagar. Sommelierföreningarna och dess försänkningar med flera har sett till att landets restauranger och vinbarer presenterar flotta erbjudanden för sina gäster och allt detta har gjort att gemene hen inte sällan följer uppmaningen att spola boxen den här dagen för att istället satsa på ett lite bättre vin.Vinprovning

vinifierat vill å det bestämdaste uppmana sina HR att slå på stort på söndag, på Vinets Dag. Gå ihop ett gäng och införskaffa något riktigt dyrt och fint och njut under den självklara devisen ”Hellre bra än för mycket”.

Lim Kek Chiang ger sig på Mascagni och det slutar med ett intermezzo!

 

Nej!

-God dag.

-God dag.

-Ni ser inte kry ut.

-Nej, jag…

-Jaså, så ni mår bra?

-Nej, jag…

-Så ni mår alltså dåligt. Varför sa ni inte det då? Är ni dum?

-Nej!

-Så klart! Hade ni varit dum hade ni knappast svarat nej.

-Nej.

-Så ni menar att svaret nej kan tas som ett tecken på intelligens?

-Nej, det m…

-Är det kanske det som skiljer människan från djuren, att vi kan svara nej?

-Nej, ni…

-Men då kanske ni skulle fundera över vad ni säger. Ni säger ju nej hela tiden!

-Nej, det…

-Jo, det gör ni!

– Nej, det…

-Jo!

-Nej!

-Vad sa ni nyss då? Vad säger ni hela tiden? Om inte nej?

-Nej, inte…

-Ni är med råge den dummaste person jag träffat på på år och dag. A dieu med er!

-Adjö.

Ett oväntat möte med Ulla Britta Ramklint

”Jo, jag är elak,” insisterade hon. Runt om sorlade matsalen på Villa Långbers och mitt emot satt hennes assistent Luisa och log. Första gången hon dök upp var kvällen före det att det litterära evenemanget ”Kalas & Kultur i Tällberg” tog sin början. Hon hade siktat in sig på den mindre matsalen med tillresta författare och förlagsfolk. Det var ju där hon hörde hemma. Tidigare copywriter, frilansande reporter och reseskribent i Europa och Nord- och Latinamerika. Och författare till drygt dussinet böcker. Vackra, små, poetiska, skulle det visa sig. Utgivna på Ellerströms och Pequod Press.img_2457”Nej, det tror jag inte, att du är elak,” sa jag och tänkte att jag också skulle vara irriterad om min resa till Tällberg förbistrats av kroppslig skröplighet och oförstående konduktörer på tågen med alltför korta stopp för den som ville hinna på. Eller av. img_2451

Hon hade svårt att komma på i Linköping, och hon blev utskälld när hon tog för lång tid på sig att stiga av i Tällberg.  img_2446

Och när hon ville ansluta till sina kollegor var det ju så att hon inte var inbjuden. Den här gången. Hon var där som gäst på evenemanget. Och nu satt vi där, nästa kväll, och åt middag tillsammans. Vi inbjudna författare och förlagsfolk hade lottats ut till platser vid borden, där betalande gäster satt och ville ha en stund av vår tid och kanske också våra historier. Eller så var de bara nyfikna på vem som kunde tänkas dölja sig bakom det och det namnet. Somliga var ju mer kända än en mindre bekant författare som jag, ja, till och med mer kända än Ulla Britta Ramklint. Däremot var knappast någon tyngre än henne. Eller mer intressant.img_2470

Så där satt jag och fick, trots att jag inte betalat för det, ta del av en spännande författares liv och verk. Hon hade bott i Tanger. När det var en internationell zon. Och Chicago. 18 år. Varit gift där. I Chicago. I Tanger bodde hennes då tilltänkta svärfar. Av honom skulle hon få det vackraste halsbandet i staden, ”med undantag för Hudsons förstås” (jag frågade inte vilken Hudson, utgick från att det var en jetsettare bland andra i den för oss idag bortglömda världen som Tanger var 1923 – 1956, då den administrerades av Frankrike, Spanien, Storbritannien och Italien; tiden Ulla Britta talade om bör ha varit då staden dessutom var ett ökänt smugglingscenter). Hon fick aldrig halsbandet för svärfar in spe reste tillbaka till sitt Spanien och begick självmord där.fullsizerender

Nog av. Böcker. Hela sitt liv har Ulla Britta skrivit. Rest. Levt. Frilansat. Reseskildringar. Nyhetsrapportering. När hon var 64 år debuterade hon 1992 med Europa magica. Sedan dess har det blivit ytterligare ett drygt dussin böcker och plötsligt langade hon ur sin handväska upp en liten, fin sak med titeln ”I utkanten av Luigi Capanna”. Tänkte säga ”aha, Luigi Capanna”, men risken var alltför stor att Ulla Britta känt karln eller åtminstone hade sådan råkoll att jag snart skulle avslöjas som den charlatan jag skulle vara om jag utgav mig för att ha en susning. fullsizerender

Luigi Capanna, visade det sig, föddes fattig och eländig 1866 utanför Amatrice – staden som förr möjligen var känd för sin pastasås men numer är mer känd för den stora jordbävningen förra året. Denne Luigi mer eller mindre enleverades av den rike greven Florimundo de Basterot, blev dennes tjänare och förtrogne, och när senior dog gick Luigi i sonens tjänst, också en greve Florimundo de Basterot. Capanna gjorde så bra ifrån sig att han fick gåvor och dricks från höger och vänster och med tiden blev han själv en rik man – låt vara att allt föröddes under Andra världskriget och han blir då lika fattig som han varit under det första.fullsizerender

Om detta, och mycket mer, berättar Ulla Britta i sin bok, och tur var att jag inte låtsas veta något jag inte visste för visst hade Ulla Britta en mer eller mindre direkt koppling till huvudpersonen via danska vänner i familjen Tyge Bendix, men det är en annan historia och nu får det vara nog för idag. Jo, en sak till: ”I utkanten av Luigi Capanna” av Ulla Britta Ramklint och utgiven av det lilla Malmö-förlaget Peqoud Press är en vacker, välskriven, närmast poetisk bok med en lagom berättad historia, vackert illustrerad av den i Lund verksamme polske konstnären Andrzej Ploski. Rekommenderas.img_2470

PS Och nej, Ulla Britta Ramklint är inte elak. Men väl värd att lyssna på.

Musik!

Torsdagstext på tisdag

Förspelet

Hustrun: Jag vet att du inte provat på det här förut, och att det skrämmer dig…

Mästerkocken: Mhm.

Hustrun: Men du kommer gilla det. Jag lovar.

Mästerkocken: Jag vet inte, jag…

Hustrun: Det är inte farligt. Jag lovar!

Mästerkocken: … det känns inte helt okej för mig det här.

Hustrun: Vare sig du gillar det eller inte så är du en vuxen man och vuxna män gör sådant här.

Mästerkocken: Så där säger du alltid. Alltid. Och sedan är det betydligt mer krävande, och farligare, och otäckare, än du ens antytt i de få brasklappar du lägger in mellan allt det där ”tycka om”, ”enkelt” och ”alla kan göra det”.

Hustrun: Ibland blir jag såå trött på dig.

Mästerkocken: Värst är det där med att alla vuxna män gör det.

Hustrun: Suck, jaja, du gör som du vill. Jag åker på affärsresa nu och förmår du inte läsa innantill på en burk så får du väl göra samma gamla påstortellini som alltid! Men kom ihåg att det är av omtanke och med kärlek som jag köpt burkarna med ärtsoppa i ett vad det verkar fåfängt försök att få dig att i någon mån variera din kost när du är på tumanhand med dina egon.

img_2464

 

Akten

Ärtsoppa. Hur gör man ärtsoppa? Läs på burken, sa Hustrun. Det är tveklöst ett gott råd som er utsände bland de puttrande grytornas förrädiska värld fylld av grynnor och misstag härmed skickar vidare till alla HR:are. Skulle någon mot förmodan och bättre vetande trots allt skrida till verket utan att ha läst på burken, vill den nyss nämnde varna för att det då kan hända att denne någon som en vettvilling agerande bara häller upp ärtsoppburkens innehåll i en gryta på spisen och brassar på med värme i kraftfulla doser och det som då händer är att det snart börjar osa bränt och att delar av ärtsoppan görs oätbar genom att den förvandlas först till klister och därefter till ett med grytans botten.

img_2462

Så hur gör man för att göra rätt? Ja, som sagt: läs på burken och agera utifrån de upplysningar som där står att finna. Till exempel är textens förslag att blanda ner en halv burk vatten i grytan, där ärtsoppburkens innehåll ligger och törstigt trånar efter sällskap, ett bra förslag och definitivt något som är värt att ta fasta på. Vill i samband med det tillägga att soppan inte som tvåtaktsolja för utombordare, gräsklippare och motorcyklar är självblandande, vilket man givetvis lätt kan få för sig. Således hjälper det inte att ställa en gryta med ärtsoppburksinnehåll och vatten på plattan i orört sällskap. Det enda som kommer hända är att vattnet bubblar och fräser medan burkinnehållet agerar på samma sätt som nämndes i förra stycket.

fullsizerender

Med andra ord är det bara halvrätt att hälla vatten i grytan. Hemligheten, som vi nu på ett närmast filantropiskt vis delar med oss av till våra trogna HR:are och som kanske kan förvåna en och annan, är att konstant och bestämt röra om i grytan med en slev, eller, om slev saknas i hushållet, ett slevliknande föremål, så att ärtsoppburkens innehåll effektivt beblandar sig med vattnet. När detta skett antar allt en slags soppliknande konsistens och det är den, inte vattnet runt de orörda öarna av ärtsoppbruksinnehåll i stycket ovan, som bubblar och fräser.

img_2466

Låt puttra ett tag under vildsint omröring – ett litet mått av desperation är på sin plats här och den som fått kassera två brukar för att nå hit har vett att inse vikten av att det inte skiter sig en gång till. När det börjar ryka och puttra antar soppan en varm form och det är, såvida inte ärtröran äts direkt ur grytan, dags att servera. Häll då upp röran i en skål, tillsätt lite senap och njut hämningslöst. Därför att vi är värda det!

img_2467

Present Tense.

2003

När man gör vin är det inte bara det innevarande året som påverkar årgången. Druvans embryo finns på stocken redan året innan och då naturen rör sig i cykler beror utfallet också på denna; en torr cykel medför mindre volymer och kanske mer koncentration (förutsatt att mognadsprocessen inte bromsas eller rent av avbryts av torkan) och en mer nederbördsrik period föder med större lätthet fruktiga aromer och ökar volymen med viss risk för lägre koncentration.img_2336Årgången 2003 inföll under en torr cykel i södra Frankrike, där undantagsåret var 2002 – ett år som bortsett från att det var ovanligt svalt under sommaren bjöd på mycket nederbörd och mycket hagel och många stormar med blixt och dunder. Med andra ord påverkades 03 både av det svala och nederbördsrika 02 och den torra och varma cykeln som då rådde. Mer i detalj kunde vi på Domaine Rabiega och Château d’Esclans – de båda gårdar jag då gjorde vinet på – konstatera att det varmt, väldigt varmt, och torrt, väldigt torrt. Inget regn alls och riktigt varmt från våren till efter skörden.IMG_1586År med torka och värme innebär i de här trakterna att risken för bränder, stora bränder, är ständigt överhängande. Skogsbranden i Västmanland häromåret är vardagsmat härnere och är skälet till att brandförsvaret har ett flertal plan och helikoptrar som de kan vattenbomba med, och skogarna övervakas ständigt både från luften och marken.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_nMedan vi klarade oss från bränder i Rabiegas närhet drabbades Château d’Esclans på ett tämligen direkt vis av en omfattande brand i trakterna av gården, som ligger mellan La Motte och Callas. Några byggnader strök inte med och som vinfälten utgör effektiva brandgator nöjde sig branden med att nagga oss i kanterna. Något hektar stockar torkade ut och gav ingen skörd 2003 medan ytterligare några hektar fick skördas separat då de rökskadats. Förlusten mätt i volym motsvarade ungefär det som vildsvinen, som kraftigt förökade sig under 90-talet, åt upp varje år – 2003 åt de däremot inte upp något alls eftersom skogarna runt gården brann ner varmed vildsvinen, och andra fyrfotingar, tog det säkra före det osäkra och flyttade till skogstätare trakter.craignan-hostDet var nu inte bara södra Frankrike som upplevde en ovanligt varm och torr sommar 2003. Det gällde även stora delar av Europa och inte minst övriga Frankrike, där så många åldingar dog av värmeslag att president Chirac ville att fransmännen hädanefter skulle arbeta gratis Annandag Pingst så att staten kunde skänka lönerna från den dagen till äldrevården och då framförallt till nya klimatanläggningar (detta resulterade snart i att var och en fick välja om den villa arbeta gratis på Annandagen eller om den hellre var ledig och idag verkar de flesta arbeta för egen räkning). I trakterna av det normalt tämligen gröna Grenoble såg det ut som en skogsbrand dragit fram i slutet av augusti men det var ”bara” torkans effekter som stod att utläsa i de kala träden och det brända gräset.IMG_2210

Vinmakarna i de svalare delarna av Frankrike var bekymrade. Ett sådant här år hade de aldrig upplevt tidigare – i områden som är beroende av hög syra och inte alltför hög alkohol/sockermängd, som Champagne och Cognac, talade man om ett katastrofår – och visst fick de problem när de togs på sängen av mognaden och plötsligt hade mer socker i druvorna är kanske någonsin förr i kombination med den lägsta syran de skådat. Det sista sagt med förbehåll för flera undantag där torkan stängt av mognadsprocessen – blir det för torrt fokuserar vinstocken på att överleva och slutar försöka få sin frukt att mogna. Med andra ord satt många i de svala områdena med antingen ganska klumpiga och platta viner eller så var de direkt usla i sin lika gröna som paradoxala omognad.Meteo FranceI södra Frankrike, där vi är vana vid den här typen av år – låt vara att 03 var extremt på många sätt – hade vi lättare att hantera situationen. Samtidigt gällde för den som ville optimera kvaliteten att snabbt läsa av året och följa naturens nycker. För egen del kände jag tidigt att förutsatt att stockarna inte skulle stänga ner sig – risken var mindre på våra båda gårdar där vi arbetade utan kvävegödning och med låga skördeuttag – så skulle vi korta ner macerationstiderna och bejaka årets lätt svulstiga sidor. Sagt och gjort.IMG_0816Vitvinerna blev sådär. Ganska självklart. Vi hade förvisso kunnat panga på med syra-tillsatser men det resulterar allt som oftast i att vinerna upplevs som enklare än de egentligen är alternativt som obalanserade. Istället bejakade vi det svulstiga också här och fick fram ett antal ganska maffiga vitingar som var okej utan att ha syran för ett riktigt långt liv. Ett trick man alltid kan arbeta med är att hantera den naturliga koldioxiden som uppstår under jäsningen och låta mer av den vara kvar vid buteljeringen, varmed vinet också upplevs som friskare. Självklart blockerade vi också den malolaktiska jäsningen.Mourbase

Det som ovan sägs om vitvinerna gällde i stort även för de rosa, där ekfatslagrade ”Rochêne”, alltså det som idag blivit ”Garrus”, klarade sig bäst – kort sagt passade det maffiga in på det här ekiga rosévinet som också i mindre utsträckning än många av de övriga roséerna var beroende av syran.carbaseRödvinerna blev genomgående riktigt bra. Mer Nya världen kanske än europeiska ibland, detta i och med att vi på UC Davis-vis arbetade med övermogna aromer, till detta nödda och tvungna. Ganska kul. Ett vin som ”Carbase”, gjort på ren carignan på Château d’Esclans, blev riktigt mumsigt men tappade det mesta av sin unicitet (svarta vinbär med lingontopp och en rejäl syraskjuts) och det var påtagligt hur lika varandra – inom rimliga gränser – de tre endruvsvinerna på Château d’Esclans blev (Carbase, Mourbase och Grebase). Övermognaden gjorde dem rundare och mumsigare men också mindre personliga och spännande och mindre intressanta att kombinera med mat.hagelPå Domaine Rabiega, där eländesåret 2002 var enda gången jag fick ta det drastiska och nedslående beslutet att inte göra någon röd Clos Dière, kastade jag mig girigt över 2003 – äntligen en röd Clos Dière igen! Det året som föreföll och fortsatt förefaller mig mest likt 03 var och är 1990. Slutresultaten 90 och 03 kom därför föga förvånande att påminna om varandra och lika nöjd som jag var 90 var jag 03. Tack vare det strama 89 och det synnerligen svala 02 fick båda åren med sig en släng av det som det egna året inte innehöll. (89 och 90 följde för övrigt på två nederbördsrika år, där 87 dessutom var ganska svalt.)img_2336Tänkte på allt detta när jag öppnade en 2003 Clos Dière häromdagen. Flaskan hade legat ganska länge i vinstället i köket och hade med andra ord inte lagrats perfekt det senaste året. Nu oroade inte detta mig. Precis som 90, som fortsatt är vid mycket god vigör, kommer 03 (Clos Dière) hålla länge, ja, faktum är att en svalt lagrad flaska fortsatt är långt från sin peak. Den här delvis kökslagrade versionen var kanske lite mer utvecklad men gjorde oss inte besvikna. Tvärtom. Kraftfullt, begynnande mognad, stor komplexitet och smakrikdeom, massvis av frukt och en nu väl integrerad ek som bär upp frukten på ett sätt som gör året rättvisa. Måste erkänna att det känns galet skönt att öppna en flaska vin och bara känna att ”wow, det året satte jag i bull’s eye”. Det där sista kan nu låta både övermaga och skrika ut att här har vi en som saknar självkritik. Kanske är det så. Å andra sidan tror jag att de flesta av oss som försökt/er göra riktigt bra viner är så självkritiska att vi också måste få jubla när det känns alldeles rätt – de flesta åren gör det inte det och då tiger ohälsan still.

Zager & Evans.