Torsdagstext på tisdag

Förspelet

Hustrun: Jag vet att du inte provat på det här förut, och att det skrämmer dig…

Mästerkocken: Mhm.

Hustrun: Men du kommer gilla det. Jag lovar.

Mästerkocken: Jag vet inte, jag…

Hustrun: Det är inte farligt. Jag lovar!

Mästerkocken: … det känns inte helt okej för mig det här.

Hustrun: Vare sig du gillar det eller inte så är du en vuxen man och vuxna män gör sådant här.

Mästerkocken: Så där säger du alltid. Alltid. Och sedan är det betydligt mer krävande, och farligare, och otäckare, än du ens antytt i de få brasklappar du lägger in mellan allt det där ”tycka om”, ”enkelt” och ”alla kan göra det”.

Hustrun: Ibland blir jag såå trött på dig.

Mästerkocken: Värst är det där med att alla vuxna män gör det.

Hustrun: Suck, jaja, du gör som du vill. Jag åker på affärsresa nu och förmår du inte läsa innantill på en burk så får du väl göra samma gamla påstortellini som alltid! Men kom ihåg att det är av omtanke och med kärlek som jag köpt burkarna med ärtsoppa i ett vad det verkar fåfängt försök att få dig att i någon mån variera din kost när du är på tumanhand med dina egon.

img_2464

 

Akten

Ärtsoppa. Hur gör man ärtsoppa? Läs på burken, sa Hustrun. Det är tveklöst ett gott råd som er utsände bland de puttrande grytornas förrädiska värld fylld av grynnor och misstag härmed skickar vidare till alla HR:are. Skulle någon mot förmodan och bättre vetande trots allt skrida till verket utan att ha läst på burken, vill den nyss nämnde varna för att det då kan hända att denne någon som en vettvilling agerande bara häller upp ärtsoppburkens innehåll i en gryta på spisen och brassar på med värme i kraftfulla doser och det som då händer är att det snart börjar osa bränt och att delar av ärtsoppan görs oätbar genom att den förvandlas först till klister och därefter till ett med grytans botten.

img_2462

Så hur gör man för att göra rätt? Ja, som sagt: läs på burken och agera utifrån de upplysningar som där står att finna. Till exempel är textens förslag att blanda ner en halv burk vatten i grytan, där ärtsoppburkens innehåll ligger och törstigt trånar efter sällskap, ett bra förslag och definitivt något som är värt att ta fasta på. Vill i samband med det tillägga att soppan inte som tvåtaktsolja för utombordare, gräsklippare och motorcyklar är självblandande, vilket man givetvis lätt kan få för sig. Således hjälper det inte att ställa en gryta med ärtsoppburksinnehåll och vatten på plattan i orört sällskap. Det enda som kommer hända är att vattnet bubblar och fräser medan burkinnehållet agerar på samma sätt som nämndes i förra stycket.

fullsizerender

Med andra ord är det bara halvrätt att hälla vatten i grytan. Hemligheten, som vi nu på ett närmast filantropiskt vis delar med oss av till våra trogna HR:are och som kanske kan förvåna en och annan, är att konstant och bestämt röra om i grytan med en slev, eller, om slev saknas i hushållet, ett slevliknande föremål, så att ärtsoppburkens innehåll effektivt beblandar sig med vattnet. När detta skett antar allt en slags soppliknande konsistens och det är den, inte vattnet runt de orörda öarna av ärtsoppbruksinnehåll i stycket ovan, som bubblar och fräser.

img_2466

Låt puttra ett tag under vildsint omröring – ett litet mått av desperation är på sin plats här och den som fått kassera två brukar för att nå hit har vett att inse vikten av att det inte skiter sig en gång till. När det börjar ryka och puttra antar soppan en varm form och det är, såvida inte ärtröran äts direkt ur grytan, dags att servera. Häll då upp röran i en skål, tillsätt lite senap och njut hämningslöst. Därför att vi är värda det!

img_2467

Present Tense.

Förbud mot bakgrunds-Creep

Poängen med muzzak är att den ska skvala på i godan ro där i bakgrunden, utan att vare sig störa eller göra sig märkvärdig. När muzzaken plötsligt slår över i emotionellt utmanande tongångar är den ett aber för var seriös restaurangbesökare. Kort sagt går det inte att ha seriösa affärsmöten över en matbit om musiken envisas med att stjäla koncentrationen och tårfylla ögonen på den som äter och möter andra i ett försök till samförstånd, avtal och big business.radiohead-creepDet går naturligtvis inte att räkna upp alla låtar som kommer falla under det förbud som regeringen med intill visshet gränsande sannolikhet kommer lagstifta om så det gäller från årsskiftet – dessutom kommer det ny musik hela tiden varför det är omöjligt för lagstiftaren att hänga med där – men för att ge landets dömande instanser en fingervisning om vad som gäller när slika mål kommer dyka upp efter årsskiftet föreslår inte vinifierat ödmjukast utan kräver med emfas ett förbud mot Creep som bakgrundsmusik. Förbudet ska gälla såväl originalet som covers (exempel här och här och här och här och här).

radiohead-creep

Näringsidkare som bryter mot förbudet ska i egen hög person, samt därtill i förekommande fall kollektivt med eventuella målvakter och personal, på anmodan av tårfylld affärsmötesdeltagare eller annan gäst som försatts i en prekär situation på grund av den utmanande musiken, utan dröjesmål gripas och utan föregående rättegång föras till en allmän plats där den ska hållas vaken i 48 timmar varefter pinsamt sliskig musik ska spelas så de kriminella elementen faller i offentlig gråt under en tid som inte får understiga 45 minuter (näringsidkaren), 33 minuter (personal) respektive 78 minuter (målvakter samt näringsidkare och personal som visslat en munter trudilutt eller på annat vis gjort motstånd i samband med gripandet).

John le Carré: A most wanted man

Er utsände i den litterära världens lugubra korridorer där väggarna har öron: Hustrun! Jag har ett boktips till dig!

Hustrun: Har du? Vad gulligt!

Den utsände: Ja, jag vet, det är en bok som jag tror du kan gilla.

Hustrun: Någon som skriver banalt, alltså?

Den utsände: Ja, absolut, banalt var ordet, men med viss känsla, härlig, gammaldags engelska när det krävs och alla låter som de är så att säga, skickligt, och så staplar han frågetecken på frågetecken tills även den som inte så lätt faller i den där gropen där alla sitter som undrar hur det ska gå nu då fast det inte finns något att undra över faller i den där gropen, fast naturligtvis inte tillsammans med dem som undrar för att de är trögfattade.

Hustrun: Du har läst le Carré?

Den utsände: Heliga Guds Moder! Hur vet du det?

Hustrun: Jag gav dig ”A most wanted man”, för det är väl den du läst, för ett halvår sedan och sa att till och med en litterär träbock som du kanske kan uppskatta en så välskriven spionromanIMG_1446

Karma Police!

Joanna Drevinger: Matnostalgi & musik 1970 – 2010

En besynnerlig bok i min samling, Joanna Drevingers Matnostalgi 1970 till 2010. Så kom den också till mig utan att jag bett om det. Snarare var det så att någon behagade skämta med mig och överlämnade den, förtäckt till julklapp. Nåväl, er utsände i de oväntade böckernas meningslösa värld är inte sämre än att han kan bita ihop och ägna några timmar av sitt liv åt total meningslöshet. Nu är det gjort. För att göra boken rättvisa ska sägas, att den säkert är jättekul för den som inte upplevt något av de i boken penetrerade decenniernaJoanna Drevinger Matnostalgi mellan 70 – 10. För oss som var med är den inte fullt så ”kvick och humoristisk” som Litteraturmagazinet vill göra gällande. Kanske därför att vi gamlingar inte tycker att 70-talet var fullt så skrattretande töntigt eftersom vissa av oss var skitcoola då.

Finns det då inget värde alls för den som är torr bakom öronen? Jo, det gör det. Boken är lättsamt skriven och den fångar upp en hel del av det som hänt under de här åren. Ett slags komplement till annan historieskrivning – låt vara att texten bara handlar om vilken musik töntarna lyssnat på och vilken mat de ätit. Kort sagt behöver den här boken en sidekick i form av en förteckning över den musik och mat som de coola ägnade sig åt. Mot det sistnämnda kan man möjligen invända att det är töntarna som haft roligast under resans gång eftersom de inte varit så fullt upptagna med att inte vara töntiga och därför haft kul när de varit töntiga medan vi coola haft rätt trist när vi retat oss på att de töntiga trott att de haft kul när de haft kul. Således kan boken rekommenderas yngre människor och töntar och för er övriga som vill läsa den kommer här kompletterande musik, ett tips per årtionde, så att ni med bevarad coolhet kan ta er verket an. Samt, förstås, några coola mattips, ett per årtionde. 1970: musik och korv med bröd. 1980: musik och makaroner med ketchup. 1990: musik och trestjärnig krogmat. 2000: musik och påstortellini. 2010: musik och ägg och bacon.

Creep

Radiohead dundrade in på banan just som allt började bli trött retro och väldigt lite nytt för att inte tala om originellt och framåtlutad. Även omPablo Honey bandets väg var omöjlig att då förutse är det inte förvånande att Radiohead, Thom Yorke och resten av medlemmarna kommit att tillhöra populärmusikens avantgarde sedan dess. Den läckra låten Creep har gjorts om och om igen av andra artister, utan att någon kommit i närheten av originalet eller, för den delen, Radiohaeds egna covers på det här lilla smycket. (För korrekhetens skull kan HR:en här också lyssna på Phil Everlys The Air That I Breathe, som är en förlaga till Creep)