Helgdryckestips

Traditionsenligt och på någon form av allmän begäran följer här årets tips på dryck att förgylla jul- och nyårshelgerna med. Först som sist det veritabla kanonfyndet Merito Cream, nr 8380, 85 sek (halvflaska). En sherry cream som den är när den är som bäst och fått i sig ohemult mycket koncentrerad PX: söt, nyanserad, russin, nötter, knäck, torkade fikon, choklad och en massa annat gott som gör vinet till ett fint ackompanjemang till julens gotter.

Vitt

Vitt. Blir kanske lite tjatigt med Clotilde Davenne, men såväl hennes Chablis (2017, nr 6307, 169 sek) som hennes Bourgogne Blanc (2016, nr 5562, 129 sek) är så friska, rena och fräscha att de är minst sagt utmärkta när det serveras skaldjur och fisk. Dessutom finns båda numer på magnum (Chablis 2017, nr 6307, 349 sek, Bourgogne Blanc 2016, nr 73214, 279 sek). Den som gärna dricker friskt bubbel till maten har ett utmärkt alternativ i Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 sek (magnum, nr 77741, 325 sek).

Rött

Rött. Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek – ett vin jag gör som konsult i Languedoc. Grenache kompletterad med syrah, carignan, mourvêdre och counnoise. Allround på bordet. Vinner på lagring men fungerar redan utmärkt. Chiara Condello 2015, nr 95758, 139 sek – oerhört gott från Predappio, sangiovese-druvan i sitt esse, och det till ett högst rimligt pris. Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2013, 12330, 299 sek – en stående favorit, gör ingen ledsen, elegant inprickad i bull’s eye bjuder det på en närmast perfekt smakupplevelse som förmår lyfta även misslyckade måltider (har viss erfarenhet av detta och vet vad jag talar om).

Rosé

Rosé. Även om rosé numer också i Sverige av somliga betraktas som ett året runt-vin, dricker vi inte så mycket rosa vintertid här. Men ska vi göra det, bör vi dricka något som smakar och sparkar och sprakar så det känns också då näsan är blå av köld och åkarbrasorna är det enda som håller oss på rätt sida om gränsen för där ens beteende börjar bli oanständigt. Självklart går tipset till den av mig slutblendade Les Lauzeraies Tavel 2017, nr 2724, 119 sek. För tredje året i rad av Sveriges vinskribenter utsedd till landets bästa rosévin, ”Årets rosé”.

Bubbel

Bubbel. Tipsar ovan om Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, för övrigt av våra svenska vinskribenter igår utsedd till ”Årets mousserande”. Vid sidan om det fyndet hittar vi traditionsenligt och i begränsad mängd i december Gramonas Imperial Brut Gran Reserva 2013, nr 97065, 199 sek. Gramona är vinifierats favoritproducent när det kommer till cava och Imperial är ett bra ingångsvin för den som vill dyka djupare i den här biodynamiska cavaproducentens bubbelpool. Sist men inte minst: Inget bubbel utan champagne! Årets champagnetips går till Goutorbe Bouillot ”Cuvée Louise B”, nr 73420, 499 sek – en smakrik och lättgillad skumpa som hela det myndiga sällskapet kan uppskatta.

Musik.

VM-vintips

Varje osökt tillfälle att bjuda på lite vintips och göra smygreklam är välkommet. Inte minst just därför förklarar vi högtidligt och förväntansfullt årets fotbolls-VM för öppnat och vi utgår från att var sann HR, oavsett om hen studerar fotboll eller inte, kommer dricka kopiösa mängder vin den närmaste tiden, kanske för att förhöja matchens njutning, kanske för att stå ut, kanske för att fira, kanske för att sörja… ja, det finns få tillfällen i livet som är lika tacksamma för den som vill lura på intet ont anande människor lite alkohol som fotbolls-VM. Nog av, låt oss komma till saken.

 

Tips 1

Tips 1, en etta. Vi tror på hemmaseger mot bortalaget och firar i förtid med Juliette Pointillarts fina, lilla bubbel Pointillart Leroy ”Descendance” Brut, nr 70318, 299 sek. Juliette Pointillart är inte bara en hårt arbetande, ensamstående moder till två, hon är dessutom strävsam, trevlig, hundmatte och en skicklig vinmakare. Här hittar vi henne i hennes standardcuvée och den duger gott till att fira den här vinsten med. OBS! Beställ nu så du inte sitter bubbellös när någon vinner.

Tips 2

Tips 2, en tvåa, garderar med kryss. VM i Ryssland. Lika upplagt för mutor och korruption som i Qatar och vi minns alla det flata försvarsspelet i semifinalen Brasilien chock-förlorade i förra VM. Borde bli en tvåa här, men spelintressen kan ha satt upp det hela så det ska kryssa. Vi förser oss därför med en Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2016, nr 5562, 129 sek. Ett stående fynd och att lita på även då givna tvåor blir till kryss. Fruktigt, friskt och nyanserat. En smakbild av perfekt vinmakeri.

Tips 3

Tips 3, solklar etta, även sedan huliganerna har fått säga sitt och då de febrilt letar efter tandbitar eller fixar till brutna näsben och kyler sargade knogar. Här tarvas ett vin som är så tydligt i sin egen stil att även hjärnor fyllda av snömos och näsor igentäppta av tändvätska och grillolja förmår uppfatta att det här smakar massor, till exempel svarta vinbär, katrinplommon, pomerans, tobak, choklad, eukalyptus, kardemumma och en massa annat mums för mumma. Ja, det fungerar även då en mer eller mindre fettdrypande och välkryddad BBQ står på programmet efter matchen och det heter Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek.

Tips 4

Tips 4, då det var fullständigt obegripligt och djupt orättvist och fusk och stjärnorna stod fel och det var en mållös dag och inte en målrik dag när finalen i EM senast spelades bör stjärnorna och rättvisan stå på Frankrikes sida den här gången och för att visa att du inte bara är smart utan också förstår att uppskatta en trikolor måste ovanstående kompletteras med lite rosa och vad passar då bättre än synnerligen färg- och smakrika Les Lauzeraies 2016, nr 2724, 119 sek?

Futbol!

Somrigt vintips

Tre sommarviner som jag gör på Domaine de Brescou utanför Pezenas: Domaine de Brescou Chardonnay 2016, nr 71421, 99 sek (ganska smakrikt och tämligen typisk chardonnay för området, skördad i omgångar för att nå fräschör i nivå med fläsket som värmen ger), Domaine de Brescou ”Fleur d’èté” Rosé 2017, nr 70323, 99 sek (fruktig och smakrik rosé på grenache, pinot noir och ett uns viognier, också skördad i omgångar för fräschörens skull), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (medelfylligt, komplext och smakrikt på grenache-druvans vis, allround till maten, grenache kompletterad med syrah, carignan, mourvèdre och counnoise, lagrat ett år på stora fat). För er som fäster vikt vid slikt så är gården sedan länge certifierad för Terra Vitis/hållbart jordbruk och den är CO2-neutral och om ett år får den sin ekologiska certifiering och svavelhalterna är genomgående låga (inte för att göra hysteriska människor glada eller för att kejsaren är naken och ingen vill säga det utan därför att svavel inte behövs i någon större utsträckning i välgjorda viner).

Grillvin

Grillvin är vin som lämpar sig för sådana som fått slika griller i huvudet, att de tror att de gör sina medmänniskor glada genom att servera dem vidbrända köttstycken, rökskadade fiskar, becksvart haloumi och spetskålsaska alltmedan kvällskylan biter i matgästerna, täpper igen deras näsor och bygger upp nästa dags skavande hals och myggorna gör alltmer aggressiva utfall och daggen sprider sig från gräset och in i utesittarnas märg och ben. Kort sagt, vi pratar om viner som smakar mer.

Samtidigt som er utsände i de glada amatörernas osande värld fylld av webrar och skeva självbilder vill varna sina HR:are från att gå i grillfällan, vill den nyss nämnde också bistå dem som nu ändå åker dit – antingen genom självskadligt beteende som så kallad grillmästare eller som oskyldig gäst på ett grillinriktat gästabud, till vilket hen lockats med löften om glam, galej och party och inte ett ord om att det står hipsterspetskålsaska och låtsasamerikansk barbecuesås och kall utesittarkväll på menyn – och ge dem några blytunga tips på viner som förmår förjaga den dystopiska stämning som varje grillparty per definition förr eller senare drabbas av.

Girard Old Vin Zinfandel 2014, nr 22337, 199 sek (klassisk, röd spetskålsaskedödare från Napa Valley). Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek (rött nytillskott från Australien, ett land där ett vins främsta uppgift är att rädda det kantrade grillpartyt.). Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2012, nr 12330, 299 sek (rött finlir från Toscana som kan få den mest frusne och desillusionerade och rökskadade gäst att bli på hyggligt gott humör igen). Pouilly-Fuisée ”Aux Chailloux” (Domaine Trouillet) 2014, nr 75705, 285 sek (vitt, smakrikt från en burgundisk underappellation som är så cool att den kan invagga också den mest dystopisövde i en pånyttfödd framtidstro, dessutom gott och väl lämpat för sönderbränd kyckling). Les Lauzeraies Tavel 2017, nr 2724, 119 sek (en rosa dröm som är precis vad du behöver för att klara av den mardröm den inrökta fisken utgör).

Ny syn på rosé?

I La Vigne ”Vitisphere” häromveckan ställdes frågan om vi kommer få se mer lagringsdugliga roséviner framöver. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna tro/hoppas, att man tänker sig en förbättrad kvalitet utan den brist på rosévin som väntar om hörnet.

Lavinartad ökning

Sedan några år ökar rosévinerna lavinartat världen över. Mycket fokus har hamnat på Provence, som inte minst med hjälp av en mycket skicklig marknadsföring som startade redan på 1990-talet kommit att bli en referens i den rosa vinvärlden. Bara under 2016 och 2017 ökade exporten varje år med över 30 procent, och uppgången spås fortsätta i oförminskad takt. Problemet är bara det att skörden 2017 är mycket liten och redan före årsskiftet 17-18, skriver Vitisphere, klagade flera vinagenter/brokers, över att det inte fanns tillräckligt med vin, och framförallt inte i en vettig prisnivå. Kort sagt räknar de med att vinet kommer vara slut innan ”kampanjen 17-18” är över.

Två år

Vissa producenter som arbetar med både egna varumärken och försäljning av bulkvin kommer fokusera på sina egna varumärken och klarar då biffen, andra räknar kallt med att gå torrt. Inte minst gäller det sista varumärken som görs på inköpt bulkvin, alltså majoriteten av de provensalska storsäljarna. Vad är då lösningen? Röster höjs för att man måste få konsumenten att tänka om när det gäller rosévin. Istället för att betrakta de lätta vinerna som något som ska konsumeras året efter skörden ska rosévin ses som en vintyp som håller över två år. På så vis kan producenterna hantera fluktuationerna mellan årgångarna.

Problem

Nu finns det ett par problem med detta. Till att börja med har många producenter och områden, bland annat Provence, medvetet marknadsfört sina viner som ”ungt, friskt, fruktigt, drick året efter skörden”, något som de betraktat som om inte en USP så i vart fall något att bita sig fast vid i marknadsbearbetningen. Så fel har nu inte detta varit, särskilt inte med tanke på att majoriteten roséviner görs för snar konsumtion. Med andra ord är det uppförsbacke för producenter som tidigare hävdat att deras viner ska konsumeras inom ett år men nu menar att nejdå, de håller två år, lätt.

Kvalitet

Det största problemet torde dock vara något jag känner igen alltför väl från producent-kretsar som inte är riktigt där de borde vara i sitt kvalitetsarbete: istället för att göra något åt saken ändrar de sin kommunikation och ökar användningen av ordet ”kvalitet” i sina utsagor. Nu, menar någon som intervjuas i Vitispheres artikel, är utmaningen att få konsumenten att se roséviner som två års-projekt, på så vis kan, som nämnts ovan, producenterna med enkelhet hantera fluktuationerna mellan årgångarna. Märk väl, det sägs inget om att producenterna då också kanske måste fundera över hur de gör sina viner.

Högre pris

Så vad kommer att hända? Vi kan nog, som tidigare förutspåtts här på vinifierat, räkna med högre priser i vissa regioner, bland annat Provence, och/eller försämrad kvalitet (den som inte är beredd att följa med i prisuppgången för druv- och vinmaterialet lär få finna sig i att istället gå ner i kvalitet), kanske kommer till och med en del varumärken – många av vinerna vi talar om är som bekant ”negociant-viner”, alltså blandade av inköpt bulkvin – ta slut en kort period. Förhoppningsvis blir resultatet av ”två-års-tänket” att en del producenter faktiskt också bygger sina viner för ett något längre liv, samtidigt som detta tar bort ett viktigt argument för Provence-roséerna (och ställer högre krav på druvmaterialet och därmed arbetet i vingården). Å andra sidan är de här vinerna idag så väl positionerade på marknaden att de kan våga sig på att bredda sin image – låt vara att det inte görs i en handvändning.

Languedoc

Vitisphere menar också att andra områden, inte minst Langudeoc där stora mängder rosé numer görs och då ofta på samma druvbas som i Provence, idag ser sin chans att förbättra sina positioner på den globala rosémarknaden. En del av de här områdena gör redan vad som betecknas som ”mat-rosé”, alltså lite kraftfullare viner med en något högre lagringspotential – något de kommer kunna dra nytta av om/när Provence börjar kommunicera att rosé inte måste drickas året efter skörden utan kanske rent av vinner på att lagras. Tilläggas kan att nyss nämnda kommunikation lär glädja områden som Tavel (och övriga Rhône) och Bordeaux i än högre grad.

Rosa musik. Mer rosa musik. Musik med roses. Rosie girl.

Beställ påskvin nu!

Julen är över och vi är nu inne i Fastetiden (40 dagar före och fram till Påska) och vips! så är det Påsk! Ja, de kloka har nu fattat att det är hög tid att se om sin vinkällare inför de backanaler som följer på Fastan. Kort sagt är Påsken tiden då fina rödvinet förgyller lammet, rosévinet hälsar våren, vitvinet ackompanjerar skaldjuren och skumvinet flödar. Årets tips för en lyckad påsk:

Skumvin

Pointillart Leroy, nr 73018, 299 sek, är en relativ nykomling i det svenska utbudet av champagne. Väl avvägt vin dominerat av pinot noir, fungerar både som aperitif och till maten om någon skulle propsa på den saken (på bilden ser vi vinmakerskan Juliette Pointillart i egen hög person). Vid sidan om champagnen måste det ständigt givna alternativet Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149sek nämnas – varför inte prova det på magnum (nr 77741, 325 sek) och till skaldjur?

Rött

Något som funkar till lammsteken och påskosten kanske? Muga och Fuga då. Muga Reserva 2013, nr 73711, 169 sek (givet lammavin, förutsatt att kocken inte pangar på med ohemula mängder av konstig syra eller bränner köttet eller nåt annat onödigt). Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2012, nr 12330, 299 sek (alltid gott, nu i en särdeles fin årgång, ett måste för finsmakaren medan andra lika gärna kan dricka Zingo Choklad, Merry eller mjölk (skummjölk för den som vill göra det extra festligt)). Budget: El Rey 2013, nr 2260, 79 sek. (Okej, det där med påskosten är hittepå, ingen vet vad det är, men om det funnes påskost skulle säkert ett rödtjut sitta som en gammal syntetkork i flaskhalsen.)

Vitt

Cabreo ”La Pietra” 2014, nr 76732, 299 sek, nysläppt ekad chardonnay (jo, faktiskt!) i beställningssortimentet, tokung med enorm utvecklingspotential och därför ett vin att köpa nu och öppna påsken 2022 (eller senare). Den som söker något på stört drickbart och med en frisk bris från Atlanten tipsas om Dominio de Tares Godello 2015, nr 72451, 185 sek. Budget: Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek.

Rosé

”Årets rosé” Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 119 sek. Ni kan det här vinet nu, eller hur? Smakrikt. Gott. Matvin. Bör vara framme vid årgångsbytet vid Påsk. Hittar ni 2016, kör på det, det är finfint nu. 2017 har en extraordinär koncentration till följd av de små druvorna och den lilla skörden och är synnerligen god redan nu men vinner på ytterligare någon månads lagring.

Sött

Såvida du inte ska slå till på en gammal vintage port eller något annat exklusivt kan du lika gärna köpa Merito Cream, nr 8380, 85 sek (37,5 cl). Galet mycket smak för en bortskämd unges veckopeng.

Gågebortvin

Alla har hört talas om Alsace och riseling och om du tydliggör att det är dyrt också kan du, såvida inte mottagaren är alltför dum i huvudet, ta med en Louis Sipp Muehlforst Riesling 2015, nr 76941, 225 sek. Gott. Inte snålt. Men inte heller alltför dyrt förutsatt att du ser till så den öppnas när du är med.

Stående påskmusiktips.

Besök hos Clotilde Davenne

Den här på HR:ens favoritblogg hyllade vinmakaren Clotilde Davenne, Drottningen av Chablis, håller hov i den lilla byn Préhy, några utsträckta vinfält från själva orten Chablis. Här ligger den oansenliga anläggning hon tog över för snart 15 år sedan då hon gav sig ut på den våghalsiga seglats som tagit henne till den framskjutna position hon idag har. Det var på intet vis så att ingen hade koll på henne före 2004. Tvärtom visste alla med lite djupare insikter i Chablis och Bourgogne att Clotilde tillhörde de över måttan talangfulla vinmakarna och många väntade nog bara på dagen då hon skulle kasta loss från den trygga hamn ett fast arbete hos en stor producent innebär.

Succé

Glädjande nog för oss svenskar har vi en betydande del i Clotildes succé, eller ja i alla fall del. Vi tog tidigt till oss henne och hennes viner och vi är idag henne mer trogna än någonsin. Nu kanske inte det är så svårt, eller för den delen förvånande, med tanke på att vi här kan glädja oss åt formidabla hits som hennes Crémant de Bourgogne och Bourgogne Blanc. Två viner som har det gemensamt att de är gjorda med en enorm precision, att de är absolut rena och att de, för dem som är lagda åt det hållet att de bedömer vin utifrån pris, är veritabla fynd.

Twoson

Eftersom vi är vänner sedan många år och dels haft att göra med varandra i samband med att Clotilde gjort vin för den exklusiva vinklubben Twoson, dels via importfirman Terrific Wines som ser till att hennes eminenta viner kommer till Sverige, ses vi lite då och då, både i Sverige och i Frankrike. Nu senast var jag hälsade på henne och fick då ett hum om de viner som så att säga ligger i pipeline.

Chablis

Till att börja med en påminnelse om hennes Chablis, nr 6307, 169 sek, från årgången 2016. Missa inte det vinet. Har tidigare skrivit om det och det finns bara så långt lagret räcker… På tal om 2016: även Bourgogne Blanc, nr 5562, 129 sek, är till lycka för alla oss som snöat in på det här eleganta och friska vinet synnerligen lyckat nämnda årgång, bör släppas loss på våra breddgrader om några veckor (och vi behöver inte misströsta: i väntan på det stringenta 16 har vi det runt välkomnande 2015 att gotta oss med).

Crémant

Alltfler upptäcker Clotildes bubblande fullträff Crémant de Burgogne, nr 7725, 149 sek. Så nära champagne man kan komma utan att vara där. Det gäller rent fysiskt, Chablis är grannappellation till Champagne, låt vara att några mil skiljer naborna åt. Och det gäller smakmässigt. Samma druvor (pinot noir och chardonnay), samma tillverkningsmetod och samma elegans – ni som har råkoll på vinvärlden vet att det var det här vinet som vann en blindprovning i direktsänd (fransk) TV för några år sedan i samband med att ett konsumentprogram ställde champagne mot övriga världens mousserande viner, bland de besegrade fanns en handfull kända märken som kostar dubbelt så mycket som vinnaren (ni som har huvudet på skaft är fullständigt på det klara med vem det är trots att texten nu är en aning svajig). Ni som fallit pladask för den vita crémanten ska inte missa den rosa, nr 70576, 189 sek. Också en riktig pärla. De viner som är på gång, alltså de som ligger på mage nu, är lika bra som tidigare släpp (gäller såväl det vita som det rosa bubblet).

Grand Cru

De mest högklassiga av Clotildes viner håller alltid stilen, men ibland får man vänta länge på att de ska öppna upp sig. Det gäller inte minst viner som Les Clos från 2013 (nr 75088, 599 sek) och 2016. Å andra sidan kan man njuta Bourgros 2013 (nr 74051, 599 sek) och Les Preuses 2011 (nr 74000, 589 sek) redan nu, och hennes grand cru:er från 2015 kommer också öppna upp sig ganska tidigt. Rosévinet 2017 är briljant – vi får hoppas det kommer till Sverige, om inte annat så i BS. De nya aligoté-årgångarna är utmärkta. Det enda som är ett litet frågetecken för mig är hennes Saint-Bris. De tankar jag provade var väldigt olika varandra i alla avseenden – beroende på mognadsgraden då de skördades. Avgörande är nu hur hon väljer att blenda skörden. Hon kan toppa laget och dela upp volymen i två kvalitéer eller slå ihop allt. I det förstnämnda fallet kommer vi att få se både ett magnifikt vin och ett mer medelmåttigt. Blandar hon allt är risken stor att det blir något av ett mellanår. Spännande fortsättning följer.

Bondgård

Slutligen, hur ser det ut där hos drottningen? Tja, den som förväntar sig slott och gröna skogar lär bli besviken. Det här är en bondgård med hårt arbetande människor. Allt är gjort för att produktionen ska fungera så bra som möjligt. Smäck och show off hittar vi väldigt lite av, om vi nu alls hittar det. Precis så som åtminstone jag gärna ser att det är på gårdarna jag besöker – när det är lite för flott undrar jag alltid om jag inte betalar lite för mycket för vinerna.

Kattlåda

Sist men inte minst: kattallergiker bör ta ett piller före ett besök medan kattälskare kan roa sig med Clotildes många katter anförda av mamma Chablis och hennes unge Petit Chablis, båda pinot noir-färgade. Här lämnas inget åt slumpen.

Les Lauzeraies Tavel 2017

Som bekant för HR:en slutblendar jag sedan flera år det ekologiska rosévinet Les Lauzeraies Tavel för den svenska marknaden. Ett vin som i december 2017 än en gång utsågs till ”Årets rosé” när Sveriges vinskribenter samlades för att sålla agnarna från vetet och detta, ”Årets rosé”, måste understrykas och lyftas fram å det grövsta, inte för att skryta eller så, utan därför att det är viktigt därför att, ja, därför att, ja, som sagt, det här är ett rosévin jag slutblendar i Tavel varje år, och, undrar ni då med andan i halsen och frågstirrig blick, hur står sig 2017 mot de tidigare årgångarna???

En så dum fråga! Självklart är det lysande! Briljant! Varför? Därför att 2017 här som på så många andra ställen begåvades med osedvanligt små druvor varmed koncentrationen ökade och under förutsättning att producenten kunde sin sak eller hade tur blev allt bra. Les Vignerons de Tavel med chefsvinmakaren Paul Sanchez i spetsen kunde och kan sin sak. Således var det bara att smälla ihop 2017. Straff mot öppet mål. Tror aldrig det varit lika enkelt. Och tveksam till att det någonsin varit bättre.

Kommer i en butik nära dig fram i vår. Njut till dess av äldre syskonet 2016 – utmärkt nu när det lagrat på sig lite. Räcker så långt lagret tyar med, gissningsvis ett par månader till.

En mörkare nyans att lyssna på.

Årets rosé – igen!

Sedan ett antal år tillbaka är ett av mina konsultuppdrag att slutblenda rosévinet Les Lauzeraies för den svenska marknaden. Nu kanske en sällsynt ovanligt obstinat och ifrågasättande HR hänger upp sig på det där med ”svenska marknaden”. Är det inte exakt samma vin i alla Les Lauzeraies världen över? Nope, det är det inte. Sverige avviker.

Skälet är att producenten Les Vignerons de Tavel gör vin som är antingen hållbart eller ekologiskt certifierade, och versionen vi har hos oss är ekologisk. Det medför att urvalet i vingården är mindre, för medan allt är hållbart certifierat hos producenten är bara en mindre del också eko. Således: in med en konsult på den biten. Och varför då inte ta en svenne? Bevisligen, får man väl ändå slå sig för bröstet och säga en dag som denna då vinet för andra året i rad av Sveriges vinskribenter utsetts till ”Årets rose” och bäst på marknaden, har det fungerat bra. 

Det som alla versioner av Les Lauzeraies har gemensamt är att de är kraftigt färgade – det är för övrigt all Tavel; blir vinerna för ljusa mister de rätten till sin appellation (!) –, att de är smakrika och att de alla kommer från vingårdar i den kalkrika delen av Tavel. Nu ska skillnaderna mellan de olika versionerna inte överdrivas, snarare är det så att mitt uppdrag varit och är att lägga den svenska varianten så nära de övriga som möjligt.

Hur ser då den kommande årgången ut, är den lika bra? Har inte hunnit prova den än. När jag arbetar mer intimt med producenten finns jag med i alla led, men här handlar det bara om att slutblenda och då kan jag bara ha åsikter – inte ge direktiv – om hur de ska arbeta innan vinet når mitt blendningsbord. Nu är Les Vignerons de Tavel rejält duktiga så de klarar sig bra på egen hand. Däremot har jag i år till exempel bett dem att försöka göra vinet lite ljusare eller se till så jag får möjligheten att blenda lite ljusare.

Det där sista innebär, om de inte redan ordnat saken, att vi lägger i lite mer ljust vin (med mer vitvin eller snarare gröna druvor) i slutblenden. Tavel är ett område där man kan använda många olika druvsorter, både blå och gröna. Det är avgörande för vinernas återkommande höga kvalitet. De gröna druvorna kan användas både för att bestämma smaken och för att göra vinet ljusare, vilket gör att man kan låta skalen ligga med och dra i musten betydligt längre än i andra områden (som förvisso kan låta skalen dra, men då måste producenten eventuellt ta till aktivt kol för att avfärga vinet samtidigt… förlåt, om det förekommer? aktivt kol? självklart! vadförnågot, om du nog druckit sådant vin? självklart!).

Hursomhelst, 2017 är riktigt bra överallt jag varit och arbetat/provat så jag ser inget skäl till att det inte är riktigt bra också i Tavel (däremot en liten varning för något höjda priser då volymerna är ner ganska rejält; detta lär för övrigt drabba flera av de rosa storsäljarna i Sverige (och övriga världen) alternativt så måste producenterna som köper in vin från andra gå ner i kvalitet).

Just det ja, vinet vi talar om: Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 115 sek. Ett rosévin med både färg och smak. Hur bra som helst och funkar året runt till allt mellan aperitifen via sojabiffarna och det asiatiska och fisksoppan till citronkycklingen och apelsinfromagen (finns sådant fortfarande förresten, ni vet, jättegoda påsar från Blå band och Ekströms?).

Musik!

Ett Rosé de Provence i min smak

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.