Grillvin

Grillvin är vin som lämpar sig för sådana som fått slika griller i huvudet, att de tror att de gör sina medmänniskor glada genom att servera dem vidbrända köttstycken, rökskadade fiskar, becksvart haloumi och spetskålsaska alltmedan kvällskylan biter i matgästerna, täpper igen deras näsor och bygger upp nästa dags skavande hals och myggorna gör alltmer aggressiva utfall och daggen sprider sig från gräset och in i utesittarnas märg och ben. Kort sagt, vi pratar om viner som smakar mer.

Samtidigt som er utsände i de glada amatörernas osande värld fylld av webrar och skeva självbilder vill varna sina HR:are från att gå i grillfällan, vill den nyss nämnde också bistå dem som nu ändå åker dit – antingen genom självskadligt beteende som så kallad grillmästare eller som oskyldig gäst på ett grillinriktat gästabud, till vilket hen lockats med löften om glam, galej och party och inte ett ord om att det står hipsterspetskålsaska och låtsasamerikansk barbecuesås och kall utesittarkväll på menyn – och ge dem några blytunga tips på viner som förmår förjaga den dystopiska stämning som varje grillparty per definition förr eller senare drabbas av.

Girard Old Vin Zinfandel 2014, nr 22337, 199 sek (klassisk, röd spetskålsaskedödare från Napa Valley). Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek (rött nytillskott från Australien, ett land där ett vins främsta uppgift är att rädda det kantrade grillpartyt.). Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2012, nr 12330, 299 sek (rött finlir från Toscana som kan få den mest frusne och desillusionerade och rökskadade gäst att bli på hyggligt gott humör igen). Pouilly-Fuisée ”Aux Chailloux” (Domaine Trouillet) 2014, nr 75705, 285 sek (vitt, smakrikt från en burgundisk underappellation som är så cool att den kan invagga också den mest dystopisövde i en pånyttfödd framtidstro, dessutom gott och väl lämpat för sönderbränd kyckling). Les Lauzeraies Tavel 2017, nr 2724, 119 sek (en rosa dröm som är precis vad du behöver för att klara av den mardröm den inrökta fisken utgör).

Ny syn på rosé?

I La Vigne ”Vitisphere” häromveckan ställdes frågan om vi kommer få se mer lagringsdugliga roséviner framöver. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna tro/hoppas, att man tänker sig en förbättrad kvalitet utan den brist på rosévin som väntar om hörnet.

Lavinartad ökning

Sedan några år ökar rosévinerna lavinartat världen över. Mycket fokus har hamnat på Provence, som inte minst med hjälp av en mycket skicklig marknadsföring som startade redan på 1990-talet kommit att bli en referens i den rosa vinvärlden. Bara under 2016 och 2017 ökade exporten varje år med över 30 procent, och uppgången spås fortsätta i oförminskad takt. Problemet är bara det att skörden 2017 är mycket liten och redan före årsskiftet 17-18, skriver Vitisphere, klagade flera vinagenter/brokers, över att det inte fanns tillräckligt med vin, och framförallt inte i en vettig prisnivå. Kort sagt räknar de med att vinet kommer vara slut innan ”kampanjen 17-18” är över.

Två år

Vissa producenter som arbetar med både egna varumärken och försäljning av bulkvin kommer fokusera på sina egna varumärken och klarar då biffen, andra räknar kallt med att gå torrt. Inte minst gäller det sista varumärken som görs på inköpt bulkvin, alltså majoriteten av de provensalska storsäljarna. Vad är då lösningen? Röster höjs för att man måste få konsumenten att tänka om när det gäller rosévin. Istället för att betrakta de lätta vinerna som något som ska konsumeras året efter skörden ska rosévin ses som en vintyp som håller över två år. På så vis kan producenterna hantera fluktuationerna mellan årgångarna.

Problem

Nu finns det ett par problem med detta. Till att börja med har många producenter och områden, bland annat Provence, medvetet marknadsfört sina viner som ”ungt, friskt, fruktigt, drick året efter skörden”, något som de betraktat som om inte en USP så i vart fall något att bita sig fast vid i marknadsbearbetningen. Så fel har nu inte detta varit, särskilt inte med tanke på att majoriteten roséviner görs för snar konsumtion. Med andra ord är det uppförsbacke för producenter som tidigare hävdat att deras viner ska konsumeras inom ett år men nu menar att nejdå, de håller två år, lätt.

Kvalitet

Det största problemet torde dock vara något jag känner igen alltför väl från producent-kretsar som inte är riktigt där de borde vara i sitt kvalitetsarbete: istället för att göra något åt saken ändrar de sin kommunikation och ökar användningen av ordet ”kvalitet” i sina utsagor. Nu, menar någon som intervjuas i Vitispheres artikel, är utmaningen att få konsumenten att se roséviner som två års-projekt, på så vis kan, som nämnts ovan, producenterna med enkelhet hantera fluktuationerna mellan årgångarna. Märk väl, det sägs inget om att producenterna då också kanske måste fundera över hur de gör sina viner.

Högre pris

Så vad kommer att hända? Vi kan nog, som tidigare förutspåtts här på vinifierat, räkna med högre priser i vissa regioner, bland annat Provence, och/eller försämrad kvalitet (den som inte är beredd att följa med i prisuppgången för druv- och vinmaterialet lär få finna sig i att istället gå ner i kvalitet), kanske kommer till och med en del varumärken – många av vinerna vi talar om är som bekant ”negociant-viner”, alltså blandade av inköpt bulkvin – ta slut en kort period. Förhoppningsvis blir resultatet av ”två-års-tänket” att en del producenter faktiskt också bygger sina viner för ett något längre liv, samtidigt som detta tar bort ett viktigt argument för Provence-roséerna (och ställer högre krav på druvmaterialet och därmed arbetet i vingården). Å andra sidan är de här vinerna idag så väl positionerade på marknaden att de kan våga sig på att bredda sin image – låt vara att det inte görs i en handvändning.

Languedoc

Vitisphere menar också att andra områden, inte minst Langudeoc där stora mängder rosé numer görs och då ofta på samma druvbas som i Provence, idag ser sin chans att förbättra sina positioner på den globala rosémarknaden. En del av de här områdena gör redan vad som betecknas som ”mat-rosé”, alltså lite kraftfullare viner med en något högre lagringspotential – något de kommer kunna dra nytta av om/när Provence börjar kommunicera att rosé inte måste drickas året efter skörden utan kanske rent av vinner på att lagras. Tilläggas kan att nyss nämnda kommunikation lär glädja områden som Tavel (och övriga Rhône) och Bordeaux i än högre grad.

Rosa musik. Mer rosa musik. Musik med roses. Rosie girl.

Beställ påskvin nu!

Julen är över och vi är nu inne i Fastetiden (40 dagar före och fram till Påska) och vips! så är det Påsk! Ja, de kloka har nu fattat att det är hög tid att se om sin vinkällare inför de backanaler som följer på Fastan. Kort sagt är Påsken tiden då fina rödvinet förgyller lammet, rosévinet hälsar våren, vitvinet ackompanjerar skaldjuren och skumvinet flödar. Årets tips för en lyckad påsk:

Skumvin

Pointillart Leroy, nr 73018, 299 sek, är en relativ nykomling i det svenska utbudet av champagne. Väl avvägt vin dominerat av pinot noir, fungerar både som aperitif och till maten om någon skulle propsa på den saken (på bilden ser vi vinmakerskan Juliette Pointillart i egen hög person). Vid sidan om champagnen måste det ständigt givna alternativet Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149sek nämnas – varför inte prova det på magnum (nr 77741, 325 sek) och till skaldjur?

Rött

Något som funkar till lammsteken och påskosten kanske? Muga och Fuga då. Muga Reserva 2013, nr 73711, 169 sek (givet lammavin, förutsatt att kocken inte pangar på med ohemula mängder av konstig syra eller bränner köttet eller nåt annat onödigt). Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2012, nr 12330, 299 sek (alltid gott, nu i en särdeles fin årgång, ett måste för finsmakaren medan andra lika gärna kan dricka Zingo Choklad, Merry eller mjölk (skummjölk för den som vill göra det extra festligt)). Budget: El Rey 2013, nr 2260, 79 sek. (Okej, det där med påskosten är hittepå, ingen vet vad det är, men om det funnes påskost skulle säkert ett rödtjut sitta som en gammal syntetkork i flaskhalsen.)

Vitt

Cabreo ”La Pietra” 2014, nr 76732, 299 sek, nysläppt ekad chardonnay (jo, faktiskt!) i beställningssortimentet, tokung med enorm utvecklingspotential och därför ett vin att köpa nu och öppna påsken 2022 (eller senare). Den som söker något på stört drickbart och med en frisk bris från Atlanten tipsas om Dominio de Tares Godello 2015, nr 72451, 185 sek. Budget: Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek.

Rosé

”Årets rosé” Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 119 sek. Ni kan det här vinet nu, eller hur? Smakrikt. Gott. Matvin. Bör vara framme vid årgångsbytet vid Påsk. Hittar ni 2016, kör på det, det är finfint nu. 2017 har en extraordinär koncentration till följd av de små druvorna och den lilla skörden och är synnerligen god redan nu men vinner på ytterligare någon månads lagring.

Sött

Såvida du inte ska slå till på en gammal vintage port eller något annat exklusivt kan du lika gärna köpa Merito Cream, nr 8380, 85 sek (37,5 cl). Galet mycket smak för en bortskämd unges veckopeng.

Gågebortvin

Alla har hört talas om Alsace och riseling och om du tydliggör att det är dyrt också kan du, såvida inte mottagaren är alltför dum i huvudet, ta med en Louis Sipp Muehlforst Riesling 2015, nr 76941, 225 sek. Gott. Inte snålt. Men inte heller alltför dyrt förutsatt att du ser till så den öppnas när du är med.

Stående påskmusiktips.

Besök hos Clotilde Davenne

Den här på HR:ens favoritblogg hyllade vinmakaren Clotilde Davenne, Drottningen av Chablis, håller hov i den lilla byn Préhy, några utsträckta vinfält från själva orten Chablis. Här ligger den oansenliga anläggning hon tog över för snart 15 år sedan då hon gav sig ut på den våghalsiga seglats som tagit henne till den framskjutna position hon idag har. Det var på intet vis så att ingen hade koll på henne före 2004. Tvärtom visste alla med lite djupare insikter i Chablis och Bourgogne att Clotilde tillhörde de över måttan talangfulla vinmakarna och många väntade nog bara på dagen då hon skulle kasta loss från den trygga hamn ett fast arbete hos en stor producent innebär.

Succé

Glädjande nog för oss svenskar har vi en betydande del i Clotildes succé, eller ja i alla fall del. Vi tog tidigt till oss henne och hennes viner och vi är idag henne mer trogna än någonsin. Nu kanske inte det är så svårt, eller för den delen förvånande, med tanke på att vi här kan glädja oss åt formidabla hits som hennes Crémant de Bourgogne och Bourgogne Blanc. Två viner som har det gemensamt att de är gjorda med en enorm precision, att de är absolut rena och att de, för dem som är lagda åt det hållet att de bedömer vin utifrån pris, är veritabla fynd.

Twoson

Eftersom vi är vänner sedan många år och dels haft att göra med varandra i samband med att Clotilde gjort vin för den exklusiva vinklubben Twoson, dels via importfirman Terrific Wines som ser till att hennes eminenta viner kommer till Sverige, ses vi lite då och då, både i Sverige och i Frankrike. Nu senast var jag hälsade på henne och fick då ett hum om de viner som så att säga ligger i pipeline.

Chablis

Till att börja med en påminnelse om hennes Chablis, nr 6307, 169 sek, från årgången 2016. Missa inte det vinet. Har tidigare skrivit om det och det finns bara så långt lagret räcker… På tal om 2016: även Bourgogne Blanc, nr 5562, 129 sek, är till lycka för alla oss som snöat in på det här eleganta och friska vinet synnerligen lyckat nämnda årgång, bör släppas loss på våra breddgrader om några veckor (och vi behöver inte misströsta: i väntan på det stringenta 16 har vi det runt välkomnande 2015 att gotta oss med).

Crémant

Alltfler upptäcker Clotildes bubblande fullträff Crémant de Burgogne, nr 7725, 149 sek. Så nära champagne man kan komma utan att vara där. Det gäller rent fysiskt, Chablis är grannappellation till Champagne, låt vara att några mil skiljer naborna åt. Och det gäller smakmässigt. Samma druvor (pinot noir och chardonnay), samma tillverkningsmetod och samma elegans – ni som har råkoll på vinvärlden vet att det var det här vinet som vann en blindprovning i direktsänd (fransk) TV för några år sedan i samband med att ett konsumentprogram ställde champagne mot övriga världens mousserande viner, bland de besegrade fanns en handfull kända märken som kostar dubbelt så mycket som vinnaren (ni som har huvudet på skaft är fullständigt på det klara med vem det är trots att texten nu är en aning svajig). Ni som fallit pladask för den vita crémanten ska inte missa den rosa, nr 70576, 189 sek. Också en riktig pärla. De viner som är på gång, alltså de som ligger på mage nu, är lika bra som tidigare släpp (gäller såväl det vita som det rosa bubblet).

Grand Cru

De mest högklassiga av Clotildes viner håller alltid stilen, men ibland får man vänta länge på att de ska öppna upp sig. Det gäller inte minst viner som Les Clos från 2013 (nr 75088, 599 sek) och 2016. Å andra sidan kan man njuta Bourgros 2013 (nr 74051, 599 sek) och Les Preuses 2011 (nr 74000, 589 sek) redan nu, och hennes grand cru:er från 2015 kommer också öppna upp sig ganska tidigt. Rosévinet 2017 är briljant – vi får hoppas det kommer till Sverige, om inte annat så i BS. De nya aligoté-årgångarna är utmärkta. Det enda som är ett litet frågetecken för mig är hennes Saint-Bris. De tankar jag provade var väldigt olika varandra i alla avseenden – beroende på mognadsgraden då de skördades. Avgörande är nu hur hon väljer att blenda skörden. Hon kan toppa laget och dela upp volymen i två kvalitéer eller slå ihop allt. I det förstnämnda fallet kommer vi att få se både ett magnifikt vin och ett mer medelmåttigt. Blandar hon allt är risken stor att det blir något av ett mellanår. Spännande fortsättning följer.

Bondgård

Slutligen, hur ser det ut där hos drottningen? Tja, den som förväntar sig slott och gröna skogar lär bli besviken. Det här är en bondgård med hårt arbetande människor. Allt är gjort för att produktionen ska fungera så bra som möjligt. Smäck och show off hittar vi väldigt lite av, om vi nu alls hittar det. Precis så som åtminstone jag gärna ser att det är på gårdarna jag besöker – när det är lite för flott undrar jag alltid om jag inte betalar lite för mycket för vinerna.

Kattlåda

Sist men inte minst: kattallergiker bör ta ett piller före ett besök medan kattälskare kan roa sig med Clotildes många katter anförda av mamma Chablis och hennes unge Petit Chablis, båda pinot noir-färgade. Här lämnas inget åt slumpen.

Les Lauzeraies Tavel 2017

Som bekant för HR:en slutblendar jag sedan flera år det ekologiska rosévinet Les Lauzeraies Tavel för den svenska marknaden. Ett vin som i december 2017 än en gång utsågs till ”Årets rosé” när Sveriges vinskribenter samlades för att sålla agnarna från vetet och detta, ”Årets rosé”, måste understrykas och lyftas fram å det grövsta, inte för att skryta eller så, utan därför att det är viktigt därför att, ja, därför att, ja, som sagt, det här är ett rosévin jag slutblendar i Tavel varje år, och, undrar ni då med andan i halsen och frågstirrig blick, hur står sig 2017 mot de tidigare årgångarna???

En så dum fråga! Självklart är det lysande! Briljant! Varför? Därför att 2017 här som på så många andra ställen begåvades med osedvanligt små druvor varmed koncentrationen ökade och under förutsättning att producenten kunde sin sak eller hade tur blev allt bra. Les Vignerons de Tavel med chefsvinmakaren Paul Sanchez i spetsen kunde och kan sin sak. Således var det bara att smälla ihop 2017. Straff mot öppet mål. Tror aldrig det varit lika enkelt. Och tveksam till att det någonsin varit bättre.

Kommer i en butik nära dig fram i vår. Njut till dess av äldre syskonet 2016 – utmärkt nu när det lagrat på sig lite. Räcker så långt lagret tyar med, gissningsvis ett par månader till.

En mörkare nyans att lyssna på.

Årets rosé – igen!

Sedan ett antal år tillbaka är ett av mina konsultuppdrag att slutblenda rosévinet Les Lauzeraies för den svenska marknaden. Nu kanske en sällsynt ovanligt obstinat och ifrågasättande HR hänger upp sig på det där med ”svenska marknaden”. Är det inte exakt samma vin i alla Les Lauzeraies världen över? Nope, det är det inte. Sverige avviker.

Skälet är att producenten Les Vignerons de Tavel gör vin som är antingen hållbart eller ekologiskt certifierade, och versionen vi har hos oss är ekologisk. Det medför att urvalet i vingården är mindre, för medan allt är hållbart certifierat hos producenten är bara en mindre del också eko. Således: in med en konsult på den biten. Och varför då inte ta en svenne? Bevisligen, får man väl ändå slå sig för bröstet och säga en dag som denna då vinet för andra året i rad av Sveriges vinskribenter utsetts till ”Årets rose” och bäst på marknaden, har det fungerat bra. 

Det som alla versioner av Les Lauzeraies har gemensamt är att de är kraftigt färgade – det är för övrigt all Tavel; blir vinerna för ljusa mister de rätten till sin appellation (!) –, att de är smakrika och att de alla kommer från vingårdar i den kalkrika delen av Tavel. Nu ska skillnaderna mellan de olika versionerna inte överdrivas, snarare är det så att mitt uppdrag varit och är att lägga den svenska varianten så nära de övriga som möjligt.

Hur ser då den kommande årgången ut, är den lika bra? Har inte hunnit prova den än. När jag arbetar mer intimt med producenten finns jag med i alla led, men här handlar det bara om att slutblenda och då kan jag bara ha åsikter – inte ge direktiv – om hur de ska arbeta innan vinet når mitt blendningsbord. Nu är Les Vignerons de Tavel rejält duktiga så de klarar sig bra på egen hand. Däremot har jag i år till exempel bett dem att försöka göra vinet lite ljusare eller se till så jag får möjligheten att blenda lite ljusare.

Det där sista innebär, om de inte redan ordnat saken, att vi lägger i lite mer ljust vin (med mer vitvin eller snarare gröna druvor) i slutblenden. Tavel är ett område där man kan använda många olika druvsorter, både blå och gröna. Det är avgörande för vinernas återkommande höga kvalitet. De gröna druvorna kan användas både för att bestämma smaken och för att göra vinet ljusare, vilket gör att man kan låta skalen ligga med och dra i musten betydligt längre än i andra områden (som förvisso kan låta skalen dra, men då måste producenten eventuellt ta till aktivt kol för att avfärga vinet samtidigt… förlåt, om det förekommer? aktivt kol? självklart! vadförnågot, om du nog druckit sådant vin? självklart!).

Hursomhelst, 2017 är riktigt bra överallt jag varit och arbetat/provat så jag ser inget skäl till att det inte är riktigt bra också i Tavel (däremot en liten varning för något höjda priser då volymerna är ner ganska rejält; detta lär för övrigt drabba flera av de rosa storsäljarna i Sverige (och övriga världen) alternativt så måste producenterna som köper in vin från andra gå ner i kvalitet).

Just det ja, vinet vi talar om: Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 115 sek. Ett rosévin med både färg och smak. Hur bra som helst och funkar året runt till allt mellan aperitifen via sojabiffarna och det asiatiska och fisksoppan till citronkycklingen och apelsinfromagen (finns sådant fortfarande förresten, ni vet, jättegoda påsar från Blå band och Ekströms?).

Musik!

Ett Rosé de Provence i min smak

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.

Rosa blandvin populärt i Sverige

För snart 100 år sedan lanserade Château Mouton Rothschild märket Mouton Cadet. Ett blandvin gjort på inköpt råvara samtidigt som namnet fick och fortsatt får konsumenten att tro att den pimplar vin från det stora slottet. En briljant affärsidé som bland annat jag plagierade när jag lanserade ”Rabiega-vinerna”, eller ”r” som många kallade dem. Ett blandvin som såldes till ett drygt dussin länder och som nog fick mer än en konsument att tro att den drack vin från egendomen Domaine Rabiega (vars vin hette Clos Dière och var dyrast i Provence).

När vi startade bolaget ”Rabiega Négociant” med egen källare och verksamhet i Besse sur Issole, nära Brignoles, var vi mig veterligt en av väldigt få gårdar i området som arbetade på det viset. Idag är det annorlunda. Ett flertal egendomar, ofta med Château-namn, har tagit upp idén och har, precis som min verksamhet en gång i tiden, sin stora volym i handelshuset, och precis som med Rabiega och Mouton Cadet tror nog de flesta att de dricker slottsvin när de köper blandvinerna från ställen som Château de Berne (Grande Recolte), Château Minuty (M de Minuty), Château des Demoiselles (Cuvée Madame), Domaines Ott (by Ott) och Château d’Esclans (Whispering Angel). Vinnamn som svensken säkert känner igen och som gör stor succé i Sverige.

Finns det något negativt i det där? Njee, knappast. Möjligen drar sig en eller annan konsument för att köpa ett blandvin som inte kommer från slottet men på det stora hela taget gör det nog inte så stor skillnad. För egen del kan jag tycka att blandvinet i ett par fall till och med är bättre än gårdens egna viner, vilka understundom helt enkelt är obalanserade och/eller grova eftersom producenten tagit i så byxorna spruckit. De inköpta batcharna till blandvinerna väljs utifrån tydliga kravspecifikationer som garanterar en viss stil och kvalitet. Att de allt som oftast kantrar över i grape/citrus eller blodgrape som det brukar heta i Sverige är mer en vinmakar-häng upp hos den som i likhet med er utsände i de rosa producenternas vindlande labyrinter och återvändsgränder tröttnat på de jästdrivna aromerna och den stilen de ger. På det hela taget lär få ha liknande invändningar, snarare tvärtom, och vinerna brukar vara rena och oklanderliga.Vad gäller de där slotten har jag arbetat som vinmakare under nio år på ett av dem, Château d’Esclans. Är lika fascinerad var gång jag läser i svenska (och andra) artiklar att gårdens bästa fält växer på hög ”altitud” och att fältet heter Garrus. På min tid låg Château d’Esclans sisådär 60 m.ö.h. och gårdens högsta punkt kanske ytterligare ett tjugotal meter högre. Generöst tilltaget, låt säga 100 m.ö.h. Och Garrus var inget vidare rent kvalitetsmässigt. Däremot låg, och ligger, fältet med en fantastisk utsikt över övriga egendomen och ner mot Medelhavet. På sina håll står det att gårdens viner kommer från 80-åriga stockar. Bortsett från att stockarna varit 80 år ett tag nu – sedan 2006 närmare bestämt, det var då uppgiften först dök upp – så måste de ha åldrats snabbt sedan jag lämnade stället årsskiftet 2003/04. Med det sagt ska tilläggas att Château d’Esclans har en välskött odling och gör bra om än tokdyra viner – låt vara att nio av tio provare får spagetti och gelé i benen när de ska prova den dyraste varianten och inte kan tänka sig annat än att det är ett rosévin av utomjordisk kvalitet, på ett eller annat vis, med tanke på hur dyrt det är (vi gjorde också ett ekfatslagrat rosévin på grenache och viognier på Château d’Esclans, ”Rochêne” hette det, såldes på traditionell bordeauxflaska och kostade i gårdens butik motsvarande 65 francs, knappt 90 sek; kejsarens nya kläder följde med gratis s.a.s.).

Med andra ord, kära HR:are, ta allt med en stor nypa salt när det kommer till rosévinerna och deras storytelling. Mycket stämmer inte, eller är i vart fall inte exakt som man kanske kan förledas att tro. Å andra sidan har ni inte mycket för att gå omkring och sura över det, och är vinerna rena och snygga så varför inte? Gillar ni vinet i fråga: drick det!

Primus!

Crémant de Bourgogne

I senaste Decanter skriver den förträfflige Andrew Jeffords om Crémant de Bourgogne. Han citerar Pierre du Couëdic på UPECB (står för Union des Producteurs Elaborateurs de Crémant de Bourgogne, och det betyder, typ, Föreningen för bubbel-producenter i Bourgogne) när denne påstår att varenda by i Bourgogne odlar druvor för crémant-framställning. Även Vosne-Romanée? frågar sig då Jeffords och svarar snabbt sig själv som den lilla upptågsmakare han är ”tydligen” och tar oss sedan med på en lång resa genom historien, av vilken det framgår att, visst, man har hållit på med bubbel i de här trakterna sedan Hedenhös eller i alla fall långt före Napoleon III. På tal om Nappe III så fick han i samband med ett besök 1860 bland annat en flaska Romanée Mousseux 1846 i gåva. Sedär, bra att vara kejsare ibland.Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.

Idag kommer mycket av råvaran från de mer sydligt belägna delarna av Bourgogne, inte minst Mâcon. Historiskt låg tillverkningen framförallt i trakterna av Chablis och Auxerre, alltså där till exempel Clotilde Davenne huserar och även idag sourcar druvor (Chablis var för övrigt en stor druvleverantör till Champagne ända fram till 1900-talets början).En anekdot är möjligen att de nordligaste delarna av Bourgogne nästan kolliderar med de sydligaste avläggarna till Champagne, så nära varandra är de båda områdenas yttre gränser.

Sedan första juni finns Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 kr, i betydligt fler butiker än tidigare så kanske finns vinet på hyllan i var HR:s butik. Ett vin som dock måste beställas är Clotildes rosa variant (Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé, nr 70576, 185 kr), som finns i Sverige sedan några veckor. Båda vinerna är gjorda i Clotildes husstil, alltså med oerhörd skärpa och elegans, bra skjuts i syran och inbjudande fräschör. Druvorna är pinot noir och chardonnay och båda gör Clotilde för att, enligt uppgift, göra sig själv glad (!).

Let’s Dance.

Rosévin, LL Tavel, Balzac, Jag m fl

Rent historiskt har jag gjort en förfärlig massa roséviner, utan min egen förskyllan. Hamnade ju som vinmakare i Provence och vare sig jag ville eller inte (ville egentligen inte) var jag tvungen att ta tag i det här med det rosa också. Nåja, så illa var det inte. På Domaine Rabiega (1988–2006) använde vi de inte perfekta druvorna som gallrades bort från Clos Dière-vinerna och gjorde rosévinet på dem. Vi kom ganska snabbt fram till att vi skulle göra rosévinet genom att till del jäsa det på ek och köra en del druvor direktpressade och andra med macerering. Udda då. Vardagsmat idag.På vår arrendegård Château d’Esclans (1995-2003) experimenterade vi desto mer, inte minst med ek, ja ni som följer vinifierat vet ju det där med hur ”Rochêne” blev ”Garrus” och gick i taket prismässigt. Kul förvisso, och på tal om en krönika i SvD (var det nog) om storytelling i vinvärlden, ett utmärkt exempel på den storytelling marknadsförarna av vin använt sig av sedan urminnes tider och genom vilka ett oräkneligt antal inte ens till del sanna historier kommit att slå rot som berättelser ur verkligheten.I mer modern tid har jag till exempel tagit fram Domaine de Brescou ”Fleur d’Èté” (årgång 2016 släpps i Sverige nästa vecka, tror jag, i BS, nr 70323, 99 sek). Grenache, pinot noir och en liten skvätt viognier. Pinot noiren skördad på bra mognad, de båda andra före full mognad i syfte att tona ner vinet lite och ge det mer naturlig syra samt låta pinot-druvan styra doft och smak. Mix av direktpress och macerering. Målet ett doft- och smakrikt, lättillgänglig rosévin. För svavelintresserade: det här rosévinet ligger vanligtvis mellan 60 och 70 mg/l totalt svavel, alltså extremt lågt för ett rosévin med den här profilen. Hur det går till? Hygien, käre Watson, hygien.Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 115 sek, kom att bli ett av mina uppdrag av en tillfällighet. När importören i Sverige ville att producenten skulle göra vinet på sina ekologiska druvor och inte som tidigare de konventionella, minskade i ett slag underlaget för slutblenden – alltså den sista touchen innan vinet ska gå på flaska, och då stilen slutligen fastställs – rejält. Smickrande nog ville producenten då att jag skulle rycka in och göra slutblenden åt dem. Och på den vägen är det sedan årgången 2014. Varje år åker jag till Tavel och gör den här blenden.I morgon börjar den nya årgången av Les Lauzeraies rulla ut och under nästa vecka lär 2015 ta slut överallt och ersättas med 2016. Har tidigare tipsat om att man bör köpa 2015 av det här vinet medan årgången finns. Den är bättre nu än för ett år sedan – trots att det handlar om ”runda” och snabbmognande årgången 15 – och har blivit lite stramare allteftersom frukten bättre integrerats. Den som nu missar 2015 ska inte gråta rosa blod för det, 2016 är, enligt mig, snäppet upp, bättre ryggrad och stöd för frukten. Självklart är det just nu, på gott och ont, också extremt fruktigt.Hur gör man då rosévin i Tavel? Jo, det är verkligen speciellt och det är ingen tillfällighet att rosévinerna härifrån är så smakrika och av många klassas som bäst i världen. Inte heller är det en tillfällighet att rosévins-appellationen Tavel var ett av de första vindistrikten att just få appellations-status på 1930-talet. Och att Balzac redan på 1800-talet konstaterade att Tavel är det enda rosévinet som vinner på lagring (!) känner väl de flesta till (?). Hemligheten med Tavel-vinerna är två: Den långa skalkontakten (gärna 48 timmar) och de många druvorna, av vilka flera är gröna och därför bidrar till att vinet inte blir alltför kraftigt färgat (omvänt ska sägas att regelverket för Tavel föreskriver att vinet ska ha en hög färgintensitet, något som kontrolleras varje år).

Leslie West i högform och med gamle kompisen Felix Papparaldi i salig åminnelse. Och så deras kärleksbarn Mountain då såklart.