Rosévin

Rosévin kan göras som ett traditionellt vitvin: druvorna höstas, läggs i pressen och går därifrån in till jäsningstankarna (jaja, för er petimätrar: musten kyls oftast ner så skalrester o d hamnar på botten varefter musten kan separeras från de här under jäsningen mindre önskade artiklarna (kan ge mer eller mindre påtagliga off-effekter under jäsningen)).

Rosévin kan också göras som ett rödvin. Då får musten ligga och dra med skalen några eller flera timmar innan klarningsprocessen tar vid varefter jäsningen startas. Det här kallas ”maceration” (skalurlakning) men ofta säger odlarna, särskilt de äldre, också ”saignée”, vilket rör ihop begreppen för en del…

… för det tredje sättet att göra rosévin är saignée i mer traditionell mening. Då laddas en tank för jäsning av rödvin. Efter bara någon timme tappas en mindre del must av från den tanken. Huvudsyftet brukar vara att ge rödtjutet mer färg och kraft medan rosévinet får bli vad det blir (fast ibland blir det också bra, särskilt om producenten arbetar med förstklassiga druvor). Den här metoden är mindre vanlig 2020 än den var t ex 2010 då en majoritet av de mer bemedlade vinkonsumenterna gärna köpte (röda) power-viner.

Är något sätt bättre än de övriga? Om vi räknar bort slarvig saignée i betydelsen tappa av ljust vin från en rödvinstank är det jämt skägg mellan de båda andra. Ytterst beror det på vilket vin producenten vill göra och vad den tänkta konsumenten är ute efter. Den som vill ha ett ljust och lätt rosé typ Provence vill gärna ha ett direktpressat rosévin, den som vill ha mer kraft och smak ska leta efter rosévin som gjorts via maceration.

Till ovanstående ska läggas att druvorna producenten har att arbeta också spelar roll. En del druvor ger mycket färg, och det fort, andra kan ligga och dra sig i musten flera timmar utan att göra något mer påtagligt färgavtryck (och ja, petimätrar, åren spelar också roll, vissa år är det lätt att laka ur färg, andra inte).  Här följer tips på tre roséviner gjorda på lite olika vis. De två sista har jag varit inblandad i som vinmakarkonsult. (En kul provning kan vara att ställa de tre mot varandra och gärna äta en bit mat – t ex grillad fisk och grillade rotfrukter –för att se vad som då händer med upplevelsen av de tre.)

1. Ésprit de Rosé (Didier Desvignes) 2019, nr 79681, 135kr. Ett direktpressat rosé på den inte särskilt färgrika druvan gamay, skördad före övermognad. Didier Desvignes arbetar med mycket låga svavelhalter, ibland tillsätter han inget svavel alls, vilket är fallet med det här vinet. Det gör att det har en viss ”naturvins-känsla” i den rena skolan, med andra ord en hel del schysst frukt utan defektvarning samtidigt som det kan upplevas som mer nedtonat än de två vinerna nedan. Lättviktare under parasollet.

2. Domaine de Brescou ”Fleur d’été” 2019, nr 70323, 119kr. Jag har alltid tyckt det är intressant att blanda de olika tillverkningssätten och då framförallt direktpress och maceration. Det här vinet är ett sådant exempel. Syftet har varit att ligga kvar i den relativt ljusa färgstilen men ändå få till en större smakrikedom. Det här går att lösa med hjälp av att blanda i mer gröna druvor under skörden (det är generellt tillåtet att blanda blå och gröna druvor, men inte rött och vitt vin för AOP-viner). Här har jag istället alltså blandad de två tillverkningssätten och två druva, grenache och pinot noir. Tanken har varit att låta grenache utgöra ryggraden medan konsumenten i första hand ska hitta pinot i doft och smak. Allround, befinner sig någonstans mellan parasollet och matbordet. (För er som tycker det är viktigt: det här vinet är certifierat både eko och hållbart, det är också CO2-neutral och har låg svavelhalt.)

3. Les Lauzeraies Tavel 2019, nr 2724, 129kr. Det här kraftpaketet är gjort med lång maceration, hela 48 timmar. Skälet till att det inte är rött är att en hel del gröna druvor ingår i blenden. Tavel är för rosé ungefär vad grannen Châteauneuf-du-Pape är för rött: ett mischmasch av druvsorter och med rosévinsdruvan par excellence, grenache, som bas. Tavel som är en av Frankrikes äldsta appellationer tillåter bara rosévin och det måste vara kraftigt färgat. På så vis vet konsumenten vad den har att vänta när den handlar ett vin från området. Utmärkt ”mat-rosé”. (För er som fortsatt är intresserade av eko o d, är producenten här en av få i Frankrike med HVE3, högsta graden av hållbart jordbruk, och vinet är eko.)

Musik.

Roséfakta att möta hösten med & Jonathan Wilson

På väg hem från Vinexpo i somras hamnade jag intill en gammal kompis, Andre FrançoisLannonciade_bottle Millo, som håller i marknadsföringen av de provencalska vinerna. Han tyckte absolut att jag skulle blogga om gissa vad. Hann knappt hem så hade jag en massa info i maillådan. Nu är er utsände i statistikträsket inte särskilt road av att bara rapa upp rosévinets success story, varför det tagit sin tid att bearbeta det faktum att han nu är i stånd att göra det i alla fall och detta av det enkla skälet att det uppenbarligen är så att vinifierat även följs av människor med självhävdelsebehov och sådana behöver meningslösa fakta att slå andra om inte med häpnad så åtminstone i huvudet med vid väl valda tillfällen: Världens rosévinsproduktion har de senaste nio åren ökat med 7,7 % till 24,1 miljoner hl, vilket motsvarar 9 % av den totala vinproduktionen. Störst är Frankrike, 27 % av världens rosévinstillverkning, följt av Italien (20 %), USA (15 %), Spanien (13 %) och Tyskland (5 %). Den franska produktionen ökade med 29 % mellan 2002 och 2011 (ingen uppgång 2012 p g a liten skörd). Störst i Frankrike är, gissa!, Provence, som står för 40 % av all fransk rosé, följt av Loire (18 %), Rhône (14 %), Bordeaux (12 %) och Languedoc (5 %). På konsumtionssidan dominerar också Frankrike, 35 % av världskonsumtionen, följt av USA (14 %), Tyskland (7 %), Italien och Storbritannien (6 %), Ryssland och Spanien (4 %) och Holland (2 %).  Exporten av vinerna från Provence har tredubblats sedan 2002 och står nu för 14 % av den totala produktionen. Störst är exporten till Belgien, följt av USA. Sverige är fram till 2012 så litet att det inte syns i statistiken, där Norge (0,2 %) och Ryssland (0,1 %) är minst bland de mätbara – en inte alltför vild gissning är dock att vårt land kommer finnas med i statistiken efter M de Minutys exempellösaJonathan Wilson framgångar i Sverige i år, så stora att producenten till slut inte kunde suga upp mer vin att fylla sina buteljer med, m a o en framgång som kändes av även härnere. Tips på klassiskt rosévin från Provence för den som vill fira sina nyvunna petimäterkunskaper med lämplig dryck. Vi rundar av med  Jonathan Wilson.