Svavel & Rosé, Då & Nu

Från ingenstans dök plötsligt att gammalt klipp (augusti 1997) ur den franska tidningen Libération upp, och det visade sig att det kan ha viss bäring på hur det är nu jämfört med då. I alla fall i vinvärlden.

Sammanfattningsvis och fritt översatt tar artikeln ära och heder av rosévinet. Kort sagt är, skriver tidningen, rosé ett vin som ger upphov till migrän, magont och oroliga tarmar. I bästa fall ger vinet ifrån sig en doft av engelska fruktkarameller och krögarna serverar vinet mer än ”kylt” i syfte att dölja de värsta av vinets defekter. Många har säkert glömt och andra, yngre, har kanske aldrig upplevt att den här synen på rosévin var vanlig också i Sverige vid den här tiden.

Men, skriver så tidningen, det finns några som försöker lyfta rosévinet ur sitt elände, och berättar bland annat om er utsände i de skära dryckernas rike och då närmare bestämt arbetet på Domaine Rabiega och Château d’Esclans, där den nyss nämnde var vinmakare vid den här tiden. Beröm ges för det smarta draget att blanda direktpressade druvor med lätt macererad must i syfte att uppnå ett relativt ljust vin med både smak och doft och ryggrad.  Tidningen gillar också det ekologiska arbetet och de låga skördeuttagen och, inte minst, det sparsamma bruket av svavel och att ingen köpejäst tillsätts samt att all filtrering, då det alls förekommer, är snäll.

Bortsett från att det är kul att bli påmind om att arbetet vi gjorde då för snart 25 år sedan fick så stor och positiv uppmärksamhet, är det intressant att påminnas om att det som vanligt inte är något nytt under solen. Inte ens då vi talar ”naturvin” och användandet av svavel och jäst. Då som nu var det i kvalitetsvinskretsar ett plus i kanten för den som lade ner tid och kraft i vingården och arbetade med små skördar i kombination med en ”hands off–”attityd i vinkällaren.

Det som är nytt idag är bortsett från acceptansen av rosa och orange (skalmacererat vitvin) vin i vår vardag, att ”naturvin” i vissa kretsar dominerade av folk utan egna liv kunnat bli ett smått hysterisk och alldeles svartvitt diskussionsämne samt att många häpnadsväckande nog fått för sig att den som inte gör ”naturvin” trycker i 65 tillsatser i sitt vin. Ja, möjligen är vår samtid 2020 aningen mer korkad än samtiden 1997. Men annars är det mesta sig likt.

PS Ett av rosévinerna vi gjorde vid den där tiden var det som blev ursprunget till dagens svindyra Château d’Esclans ”Garus”, alltså ett rosévin jäst och lagrat på ny ek – gjort som en kopia eller möjligen hyllning till Marquez de Murrietas då nedlagda rosévin.

Now and then.

4 svar på ”Svavel & Rosé, Då & Nu

  1. Häftigt att du inte använde tillsatt jäst för rosévinet.
    Vid alla mina otaliga vingårdsbesök i Provence så är det ytterst få (bara Domaine les Bastides? som dessutom gör en äkta saignée) som inte tillsätter jäst vid rosévinsproduktionen. Men så är ju rosévinet den stora kassakon så vingården törs kanske inte chansa.

    • Om inte annat så har ”bas-receptet” från Centre de Rosé, baserat på en ”jäst-cocktail”, gjort att de flesta gårdar i Provence gör sina viner efter samma mall. Detta är grunden till att Rosé de Provence firat stora framgångar det senaste decenniet och till att vinerna blivit ganska likartade och utslätade.

      Medan vårt ”riktiga” rosé vinifierades utan tillsatt jäst gjorde vi i experimentsyfte dessutom både ett vin med tillsatt jäst som boostade den enkla frukten och ett med en tillsatt ”jäst-cocktail” långt innan Centre de Rosé genomförde sina försök. Vinet vi gjorde med den fruktboostande jästen kallade vi ”Cuvée de Concours”, alltså ungefär ”vinet att vinna tävlingar med”. Om vi vann medaljer med det tämligen intetsägande vinet? Ja, det gjorde vi. Det smakade ungefär som 90 % av Rosé de Provence smakar idag.

    • Nej, måste försöka göra det – tror det är Göran som kommenterar här ovan som sett till så det vinet hittat till Sverige.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *