Vit 45-åring öppnad & analyserad

Allt är förstås relativt. Om å andra sidan en ”vit 45-åring” likt en ”smålänning” enligt Västgötalagen ”ligge ogill”, varför skulle jag inte nacka den? Måhända lite synd sett ur samlarvinkel: en gång nackad, öppnad och analyserad så är det slut. Och kanske också från en rent moralisk ståndpunkt: varför fick inte den här vita 45-åringen bara vara i fred och fortsätta sitt dagdrivarliv? Vad ont hade den gjort? Och vad ont gjorde den?

Den gjorde inte ont någonstans, kunde vi konstatera då vi öppnade och analyserade den, ja kort sagt slukade den under mycket tjo och tjim och lattjolajbans med klackarna i taket och händerna mot himlen. Nej, ont gjorde den sannerligen inte, tvärtom var den riktigt god och uppvisade en såväl ren som fyllig lekamen: så snart vi öppnat den fylldes våra näsborrar och sinnen av en tämligen väl tilltagen doft som vittnade om viss mognad – vitingen var trots allt 45 år – och därunder ett skönt lager av ungdomlig frukt framförallt i form av vit persika och, förstås, de vanliga attributen för en hyggligt utvecklad men fortsatt i icke föraktlig grad fruktdriven riesling, jaja, så klart petroleum, men inte så mycket faktiskt. Därtill inslag av gamla liggare som väl var comme il faut i Alsace då, 1978. Jämrans fin och frisk syra i smaken! Den satt som en åtdragen spännfjäder på tungans sidor och överallt i övrigt där syra kan göra sig påmind då den stöter på smaksinnets utsända spanare: med ett ryck vaknade de små svampformiga papillerna och drog åt spännfjädrarna så snart vätskan sköljde över dem, och sedan satt de där, krampande och pirriga, till dess att eftersmaken tog över och konstaterade att jaha här har vi förvisso syra men på intet vis kramp- och pirrframkallande syra, bara syra, och lite frukt, och gamla liggare, och mogen riesling.

Med ett undantag, som vi snart ska återkomma till, visade sig denna vita 45-åring från Alsace vara högst vital och ytterligare ett bevis för den lagringspotential som syrarika vitingar kan besitta. Dock finns ett smolk i glädjebägaren – ja, bortsett från att det ur samlarvinkel nu är kört och att vi har lätt dåligt samvete för att ha tagit 45-åringen av daga då den stod mitt i livet: naturkorken hade på naturkorkars vanliga vis satt sitt avtryck i både doft och smak. Många tar de här korkinslagen för mognad – har det visat sig inte minst vid jämförande provningar då samma vin med olika förslutningar provats blint sida vid sida – och inbillar sig att den något dova frukten beror på ålder och sekundäraromer och annat som de kanske inte heller har full koll på. Så är det alltså inte alltid. Snarare är fallet så mer sällan. Rent ut sagt djävlas korkhelvetet med oss och det är skälet till att vi borde göra som vi säger och lagra våra flaskor stående (flaskorna, inte vi…) och gärna med glaskork eller skruvkapsyl. Men det, det kommer aldrig att ske och då kan vi lika gärna lura oss själva med att det fördovande korkinslaget i gamla viner är mognad.

Gammal musik.

Sav 1785 – skogstokigt projekt

Som det är HR:en bekant konsultar jag sedan en tid för ett nytt björkvins-projekt i Sverige. I likhet med tidigare initiativ även den här gången med säte i Östersund och, dessvärre, med ett namn, Sav Winery, snarlikt ett par äldre projekt i staden. Det här med namnet gör att de olika projekten lätt kan blandas ihop. Må ni som läser detta dock veta skillnaden: vinet jag varit med och gjort heter SAV 1785 (japp, med versaler), kommer från Sav Winery och har artikelnummer 77440 (Systembolagets beställningssortiment) och kostar… 98 sek!Priset är, självklart, viktigt. Alla som gör vin i Sverige, oavsett vilken råvaran är, kämpar med relationen mellan de fasta kostnaderna och den allt som oftast lilla volymen. De som valt frukt, bär eller björksav som bas har en fördel i att tillgången på råvaran är större och därmed, inte sällan, billigare än de på våra breddgrader fortsatt sparsamt odlade vindruvorna. Den som nu har björkar att tappa gör detta under våren, när saven börjat stiga och innan den hunnit anta en besk ton när det blir varmare framemot sommaren. Upp till 15 liter kan skördas per dag. Detta sker via små hål som borras i stammen och som pluggas igen sedan trädet tappats.I det här fallet har producenten kunnat hålla nere priset till runt hundralappen (även om vi säkert kan räkna med att prislappen kommer ligga någon tia högre framöver), dels tack vare råvaran, dels tack vare sättet vinet gjorts på. I pipeline, men fortsatt några år bort, ligger ett torrt mousserande vin gjort med méthode traditionelle. Det kommer säkerligen kosta ytterligare ett par tior, bland annat på grund av den långa lagringstid som krävs för att göra ett mousserande vin på det viset (exakt hur lång tid, får det pågående utvecklingsarbetet utvisa, men räkna med minst ett och ett halvt år).Rent miljömässigt är fördelarna med sav som råvara uppenbara och det räcker kanske med att nämna att björkarna inte utsätts för några kemiska produkter överhuvudtaget. Inte sällan skrivs det att ”vinet odlas giftfritt” och ”druvorna besprutas inte”. Det är uppgifter att ta med en nypa salt. Den som inte växtskyddsbehandlar sin vindruvsodling står vanligtvis utan druvor när det är skördedags (även ekologiska odlingar besprutas, dock ej med penetrerande medel). Björkar behöver vinbonden däremot inte bespruta. Träden tar heller ingen skada av att tappas på lite sav (en fullvuxen och väl bebladad björk kan dricka ett par hundra liter vatten om dagen).

SAV 1785 är gjort enligt ”méthode suédoise” – ett unikt sätt att göra mousserande vin med minsta möjliga mänsklig inblandning och utvecklat av er utsände i de konsultande vinmakarnas uppfinningsrika värld var gång nöden slår till och kräver tankar utan lag. Enkelt uttryckt är méthode suédoise en blandning av méthode traditionelle och méthode ancestrale (vinet påbörjar jäsningen i en tank och flyttas till flaska innan jäsningen är klar, och i samband med det tillsätts en liqueur de tirage).När SAV 1785 hade världspremiär i december 2019 (i Sverige) strök den initiala volymen med på en gång och så har det fortsatt. I februari tog Sav Winery klivet ut i den internationella hetluften och deltog i Millésime Bio, världens största mässa för ekologiska viner. Detta resulterade i export till Benelux och Frankrike (och kanske mer, som den ovan nämnde utsände inte känner till). I Sverige gav Per Styregård SAV 1785 4/5 ”Mycket prisvärt” i fredagens Dagens Industri och den som läser Global Drinks Intel kan i senaste numret läsa om den udda produkten från norra Sverige.

Musik.Musik.Musik.Musik.Musik.

Liderlige Liedholm & sotarens Fu fru

Sistlidna lördag avled den liderlige Liedholm inte som det sägs i en lid men väl hemmavid. Han strök omkring tills han strök med en dag då han stod och strök i sitt kök. Det viskas att sotaren Fu såg allt när han viskade Liedholms skorsten ren. Tydligen berättade sotaren det för sin fru som tillredde sotare när sotaren kom hem klockan fem. ”Jaha, och hur mycket kostade sotarna?” frågade sotaren Fu som i likhet med sin fru gärna åt räkost och påkostad råkost till frukost. ”Ett ringa pris och jag prisar den liderlige Liedholm för det,” svarade sotarens Fu fru i ett nu, ”han gav mig sotarna mot några prisar snus och lite sus och dus i hans hus. Tror det suset och duset i huset fick liderlige Liedholm att avlida nyss lidna lördag när han stod och strök i sitt kök efter att ha strukit omkring som en strykarkatt vareviga natt.”     

Musik. Musik. Musik.

En bra bok & en i förfall

Henrik Berggren: Landet utanför (1939-1940)Har tidigare läst historikern med mera Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. En utmärkt bok, med massvis av detaljer och tidsdokument som aldrig stod i vägen för berättelsens rytm eller tyngde den med onödigheter. Den här boken, ”Landet utanför (Sverige och kriget 1939-1940)”, är av samma skrot och korn: massvis med fakta och detaljer, men aldrig tungt, pratigt, ointressant eller vid sidan om. Tvärtom känns det här som en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som uttalar sig om Sverige under andra världskriget; utan att ta ställning redogör Berggren för hur samlingsregeringen (samtliga partier utom dåvarande kommunisterna) agerade i de högst påtagliga orostider som rådde 1939-1940 i Sverige och landets närområde, och han förklarar hur regeringen resonerade sig fram till de olika beslut som fattades och varför de fattades. Inget skrivs läsaren på näsan, som själv kan fundera över hur rätt eller fel det blev både i sin samtid och i historiens ljus och, inte minst, hur envar ser på saken idag. Min uppfattning är att det föreligger en tämligen stor okunskap om Sverige 1939-1945, men att många ändå uttalar sig tvärsäkert om både det ena och det andra som hände eller kanske inte ens hände under den här tiden – inte minst gäller detta i denna, vår alltmer polariserade samtid.

Karin Henriksson: Trump

Det känns rimligt att den här pocketboken går sönder innan läsaren kommit halvvägs genom texten. Plötsligt trillar sidorna ur boken. Lika gott det, för den där bakgrunden och förklaringen till fenomenet Trump som åtminstone den här läsaren förväntade sig dyker aldrig upp. Istället matas läsaren av alla de för en normal nyhetskonsument redan kända historierna och skandalerna, och på det ett rejält knippe ”jag tycker inte om Trump”, och ja, vem, förutom vettvillingar och potentiella lipsillar som letar efter den starke ledaren eftersom de inte klarar sig på egen hand, gör det?

Musik. Och musik. Och musik för vuxna. Mer vuxenmusik.Och så något för barnen att lyssna på.

Gräsänklingskocken: Kött- & nyponbuljong

Fredagen den 14:e juni är en sorgens dag. En Det stora nederlagets dag. Den sanne HR:en och vännen vet hur det är när Hustrun är ute på sina affärsresor. Hemmet rasar ihop. Och allra mest gäller det faktumet kosthållningen. På den tiden barnen bodde hemma var det framförallt de som var utsatta för ja ni vet vems tillkortakommanden i köksenvirongerna. Men sedan de flyttade mot bättre tider och godare mat har utsattheten i första hand gällt er utsände i de övergivna gräsänklingarnas ömkligt kokande grytor själv och hans närmaste vän hovawarten Davidoff.Nu är det så att Hustrun varje morgon stiger upp och gör frukost till hela huset. Ägg och sådant där och så, till hovawarten, en tallrik buljong med lite för de gamla lederna uppfriskande nypon. En buljong som brukar försvinna i ett nafs eller i varje fall på ljudligt smackande och slafsande nolltid. Kort sagt älskar hovawarten sin buljong och ”hur svårt kan det vara att koka buljong?”, som Hustrun smått irriterat uttryckte saken innan hon for häromdagen och lämnade er utsatte att hantera hem och hund.Steg således muntert upp i morse glatt lallandes ”Du ska få min gamla skjorta…” för hundarna (pluralis för Davidoffs kompis Iton, taxen, bor ju här också, men han får ingen buljong för han är för ung och tjock för det, säger Hustrun, som för övrigt inte förklarat varför hon aldrig gör buljong till sin man, som inte är direkt ung), trippade på lätta steg till köket, satte kastrullen på spisen för här skulle kokas buljong som funnes det ingen morgondag för ”hur svårt kan det vara?”. Lade en buljongtärning i en djup tallrik, tillsatte kokande vatten och nyponpulver, rörde om, kylde ner brygden, gav hunden den och… Hunden vägrade äta sin buljong! Har a-l-d-r-i-g hänt. Han brukar sitta ivrigt väntande medan kokkonsterna pågår. Men icke sa Nicke. Nu, kära HR:are är det frågan om inte er utsände kökshjälte gjort sitt i köket. Det här är den största nesan sedan den nu hädangångne, kloke dalmatinern Ripasso vägrade äta husses stekpannevärmda poêlée campagnarde (sv. pytt i panna).

Musik. Musik för Matte. Musik för Husse.

Steven Wilson. Punkt.

Det enda förlåtande med Steven Wilson är att han ser ut som en borttappad nörd på spaning efter den tid som flytt. I övrigt är han en ytterst nedslående figur. Han är galet bra på typ tio instrument och han är fena på att skriva låtar och han sjunger bra och och och han är lysande på scen och bjuder både på sig själv och underhållande mellansnack och han är ödmjuk. Oerhört ödmjuk. Och det är uppenbart hur mycket han lyssnat på King Crimson genom åren. En outhärdlig typ helt enkelt. Och hans spelning på Cirkus i Stockholm igår var inget annat än en briljant uppvisning av en i alla avseende så fin människa att hälften kunde räckt, tyckte vi förgrämda individer i publiken som slets mellan avundsjuka och beundran. Och, ja just det: om ni inte upplevt cirkus Wilson live är ni nu informerade om att det är en måste-upplevelse.

Wilson i urval: 1, 2, 3, 4, 5.

Kortnovellvecka på vinifierat 5.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Lena

”Det är väl inget att tjafsa om, hylla och hata, att Bob Dylan fått Nobelpriset, nog finns det annat som är viktigare i jämmerdalen,” sa jag till Lena som låg där i sängen. Slangar löpte kors och tvärs och hon hade inte sagt ett ord på en vecka. Bara jämrat sig. Då, när hon jämrade sig, brukade jag kalla på smärtlindringen. Ibland kom den på direkten, andra gånger tog det en evighet. Då jämrade sig Lena ändå mer.

Utanför fönstret pickade småfåglarna i sig av maten jag lagt i fågelbordet. ”Visste du att det finns runt 300 olika fågelarter i Sverige under vintern?” frågade jag Lena. ”Vanligast runt fågelborden är talgoxen, blåmesen och pilfinken. Vem hade trott det?” Lena hade inte besvarat mina handtryckningar på tre dagar, ändå fortsatte jag trycka. Och prata. Det är bevisat att den som är medvetslös påverkas av ljud, och kanske också hör och förstår det som sägs. ”Du är så vacker,” sa jag. Jag önskar att jag också sagt ”jag älskar dig så fruktansvärt mycket, livet kommer bli oerhört tomt utan dig, du är mitt liv”, men det kunde jag inte, klarade jag inte. Istället gick jag och ställde mig att titta på talgoxarna och de andra och upptäckte till min glädje en stolt, rödbröstad domherre. Den hade jag inte sett de andra dagarna. ”Vinterns vackrast fågel, domherren,” sa jag och gick tillbaka och satte mig på stolen. Då var Lena död.

King Crimson. Mer King Crimson.

King Crimson, Monte Carlo

Kommen en bit på livets stig och med ett antal konserter av olika valörer i bagaget ställer ett trefalt återseende av samma band inom loppet av två månader höga krav på bandet i fråga förutsatt att den återseende och på livets stig en bit komne inte är alldeles tappad bakom en felstämd tunna. För att testa hur väl King Crimson håller för ett trefalt återseende inom loppet av två månader har er utsände i de virtuosa musikernas magiska miljöer tagit sig för att trefalt återse gruppen inom loppet av två månader, vilket förefaller vara det enda empiriskt hållbara sättet att ge svar på den i texten redan ganska uttjatade frågan som inte ska repeteras ännu en gång här.img_2981Efter Prag och Stockholm var det dags för Monte Carlo sistlidna veckan. Spellokalen förra året, Olympia i Paris, är svår att slå, men frågan är om inte Salle Garnier, mer känd som ”L’Opera de Monte Carlo”, slår den – Karlin Forum i Prag och Filadelfiakyrkan i Stockholm får storstryk. Salle Garnier ligger längst in i Kasinot i Monte Carlo, en miniopera med allt prål som tarvas och därtill en lysande akustik och… bara drygt 500 platser. Således sitter man nära scenen även då man sitter långt bort från den om ni är på med vad som avses?img_2974

Spellistan påminde mer om Paris förra året än Prag och Stockholm men ändringarna jämfört med de tidigare spelningarna var små. Catfood tillbaka. Ingen Heroes i extranumret, en ny fantastisk, utökad version av Peace, ja, sådana där små korrigeringar. I låtarna märktes möjligen, positivt, att den snart två år långa turnén närmar sig sitt slut, och därmed kanske också bandets live-era. I alla fall vågade Mel Collins och i viss mån Tony Levin sig på små bus, som ett tut i luren när det inte skulle tutas, eller en ändrad basgång, sådant som säkert gör Fripp jätteirriterad och som de andra därför tycker är hur kul som helst.img_2973

Kanske hade det där med turnéns längd och nu nära slut också en viss betydelse när Gavin Harrison dunkade igång fel låt mitt i setet (han kom ganska så med en gång på att han var fel ute och gömde sig bland sina trummor medan Pat Mastelotto skrek (hördes i hela salen, som, som sagt, är liten) ”That’s beautiful!”). Mest anmärkningsvärt under de tre konserterna nu i höst, och framförallt jämfört med Paris förra året, är hur Jakko Jakszyk utvecklats både på sång och gitarr – sången var bra förra året, mycket bra redan i Prag och nu lysande; gitarrliret var väl i sammanhanget inget vidare för ett år sedan, bra i Prag och nu mycket bra.img_2977

Och i övrigt, nja, nej, eller snarare ja, det är fullkomligt lysande även en tredje gång inom loppet av två månader. En fördel med snabba återseenden är att varje återseende bjuder på nya upptäckter bland allt det igenkända, så och denna gång. Lysande. Som tidigare framgått på denna sida blev till och med den fordom ganska kritiska Hustrun tagen med storm av gubbarna på scenen, vilket innebär att King Crimson i olika varianter numer går non stop här i hemmet.

Cirkus! Gammalt Crimson-jam.

Hustrun: ”King Crimson bäst!”

Fram till nyss gick det komma undan med en inte helt sann rubrik som den ovanstående. Emellertid har nu Facebook lovat skärpa sig och stoppa osanna faktaartiklar, vilket torde innebära att drygt hälften av Fejans innehåll kommer censureras, och med dem ovanstående rubrik, varför vi här och nu tydliggör att nja, rubriken överdriver en aning, men hör här:21st century schozoid man

Under alla år: Hustrun: ”Nej! Du spelar inte King Crimson när vi har gäster!”, ”Nej, du spelar inte King Crimson när vi ska äta!”, ”Nej! Du låter inte som Robert Fripp när du spelar gitarr!”, ”Det där, det är oväsen! Musik man blir nervös av!”.IMG_1838

För drygt två veckor sedan: Hustrun: ”Nåja, det är din födelsedag och du är ju som ett barn så nu lovar jag att gå med dig och se King Crimson i Monte Carlo om ett par veckor!”.IMG_1836

Häromdagen: Hustrun: ”Oj, vad fint!”, ”Det här är ju bra!”, ”Alltså du säger att jag inte gillar de disharmoniska och kaosartade delarna, men det är bäst, de är ju så otroligt duktiga musiker, wow!”.img_2146

Idag: Hustrun: ”Alltså, jag har huvudet fullt av King Crimson, jag vaknade idag och hade en råmix av Epitah hette den väl och den där du saknade Belew i, Discipline?, på non stop. Hur bra som helst!”21st century schozoid man

Sensmoral: King Crimson får alltid rätt, till slut.

 

Vad hon pratar om? Detta: Starless, Elephant Talk, Prince Rupert Awakes, Happy with What You Have to Be Happy With, Islands, Three of a Perfect Pair, Bolero, Larks Tongues in Aspic #1, In The Wake of Poseidon.

Anekdotiskt om Robert Fripp: Måste nörden se. Bruford om Fripp. Balettmusik. The Robert Fripp String Quintet. Here Comes The Flood.

Förbud mot barn på krogen!

Det faller utom ramarna för det här inlägget att gå till botten med vad som rör sig i de oansvariga småbarnsföräldrarnas dunkla och grumliga och inte helt osannolikt i obalans satta sinnen då de tar med sig sina skräniga och stinkande ättelägg på krogen, däremot är det uppenbart att någon måste sätta ner foten om vi ska få bukt med ofoget att ta med sanitära olägenheter till offentliga näringsställen. När ansvariga myndigheter som Folkhälsoinstitutet, lokala hälsovårdsmyndigheter och Miljödepartementet inte tar sitt ansvar måste någon annan gå i bräschen för att få till de lagar som uppenbarligen måste till för att återställa ordningen och lugnet på våra stadshotell, pubar, finkrogar och pizzerior: vinifierat kräver förbud mot småbarn på offentliga näringsinrättningar!bild

Bortsett från så kallade hamburgerbarer med clowner och ballonger finns det särskilda barnbespisningar snart sagt överallt; på förskolor, daghem och skolor, platser där barnen får äta ute flera dagar i veckan och om föräldrarna prompt ska vara med sina avkommor då de äter ute är ett land som Sverige fullt av lämpliga picknick-platser. Skulle nu en förälder med barn trots de här utmärkta möjligheterna som samhället bistår med få för sig att gå på krogen i strid med det nya förbudet ska den, föräldern, sedan barnet omhändertagits av samhället, tvingas äta sina måltider under månaden som närmast följer på brottets datum till ljudet av förinspelade hungerbarnskrik, skrän och lyckoskrik från datorspelande ynglingar, allmänna protestljud från obstinata ungar och till doften av nyuppkastat barnkräks och otömda blöjor.nominerade-dryck-matbloggsp

Musik för barnen och deras hängivna föräldrar. Och musik på tal om clowner. Och musik bara. Butthole Surfers. Cat Food.