Steven Wilson. Punkt.

Det enda förlåtande med Steven Wilson är att han ser ut som en borttappad nörd på spaning efter den tid som flytt. I övrigt är han en ytterst nedslående figur. Han är galet bra på typ tio instrument och han är fena på att skriva låtar och han sjunger bra och och och han är lysande på scen och bjuder både på sig själv och underhållande mellansnack och han är ödmjuk. Oerhört ödmjuk. Och det är uppenbart hur mycket han lyssnat på King Crimson genom åren. En outhärdlig typ helt enkelt. Och hans spelning på Cirkus i Stockholm igår var inget annat än en briljant uppvisning av en i alla avseende så fin människa att hälften kunde räckt, tyckte vi förgrämda individer i publiken som slets mellan avundsjuka och beundran. Och, ja just det: om ni inte upplevt cirkus Wilson live är ni nu informerade om att det är en måste-upplevelse.

Wilson i urval: 1, 2, 3, 4, 5.

Matbloggspriset: Never ending story. Hopefully.

Om inte er utsände bland de prisbelönta och hyllade bloggarnas upplyftande och elektroniska sidor missminner sig, är det i år tredje gången vinifierat nomineras till Matbloggsprisets ”Bästa dryckesblogg” – däremot är det av tämligen naturliga skäl första och sannolikt enda gången det sker 2017.

Det är ytterst smickrande att bli nominerad till ett sådant här pris. Att bli nominerad två, rent av tre gånger, är än mer smickrande. Det tyder om inte annat på viss uthållighet och en hyggligt jämn kvalitet på bloggen över åren. (Låt vara att det också kan tyda på dålig fantasi, bristande kompetens, utvecklingsbar smak eller något annat förskräckligt hos juryn, men det är något som den ovan nämnde utsände å det bestämdaste vill dementera att så skulle vara fallet: Här talar vi om en jury som verkligen kan sina saker! Beviset? Den har nominerat vinifierat inte mindre än tre gånger! Snacka om att ha koll, ytterst finstämd smak, stort intellekt och känsla för det goda i livet. Har dessutom hört att de är helyllemänniskor allihop i juryn.).

I år har, som vanligt, ytterligare två välartade bloggar nominerats: Portersteken (Johan Lenner), en blogg inriktad på öl, och The Sound of Soil (Lena Särnholm), en blogg med natur- och ekoviner i fokus. En uppriktig önskan är att någon av dessa får priset. Det förefaller nämligen vara så att när en blogg väl vunnit så nomineras den inte igen, och hur tomt och tråkigt skulle inte oktober nästa år kunna bli utan en nominering som lyser upp i höstmörkret och ger upphovsmannen ett legitimt skäl att frossa lite i sig själv i offentlighetens ljus?

Nomineringen lyder så här: ”vinifierat varit nominerad tidigare*, senast förra året. Det är en blogg med en öppen branschkoppling och är skriven av en av Sveriges mest kända vinmakare som också arbetar för en vinimportör. Han blandar det lättsamma och triviala med det allvarliga och initierade vilket ger och intressanta samt underhållande*. Det vi gillar med denna blogg är man ofta blir överraskad, får ett skratt men också att det finns utrymme att lära sig något nytt.”

*Jo, det står så, lite lätt anakolutiskt, och som författare till den uppbrutna romanen ”Anakolut” ser jag det som en direkt hyllning inte bara till vinmakaren bakom bloggen utan också till författaren bakom densamma. Tackar särskilt för det.

Pariah. Govan som okej bluesgubbe. Wilson och Govan tillsammans.

Storytelling i Tällberg

Storytelling i Tällberg under Trettonhelgen. Det ligger en bit bort i tiden, men snart är vi där och risken finns att det blir fullbokat innan vi hinner blinka och säga God jul och Gott Nytt År och det är ett gott skäl att boka i god tid för den som för sitt liv inte vill missa detta. Er utsände i de till Trettonhelgen och Tällberg förlagda litterära evenemangens vitskrudade men ändå allt annat än insnöade värld var på plats också i fjol och talade då bland annat om sina skönlitterära alster och presenterade ett och annat vin.

Den här gången ska den nyss nämnde tala om vinlitteratur samt på allmän begäran återigen presentera ett eller annat vin. Den som nu inte tycker att det inslaget räcker för att dra till Siljansbygden över Trettonhelgen kan för all del frottera sig med folk som Suzanne Osten, David Lagercrantz, Lena Andersson och Daniel Sjölin med flera, vad det nu ska vara bra för. Hursomhaver kommer de att tala om saker som konsten att skriva en story och mer allmänt om dramaturgi. Läs mer här.

Förtäljande musik? Bonus: Porcupine Tree.

Ian McEwan: Nutshell

Har läst något av den så hyllade McEwan tidigare. Utan att fångas (helt) eller imponeras (helt). Tyckt väldigt bra om, men inte mer. Har nog läst fel grejer. Eller varit mentalt frånvarande. Hans senaste roman, Nutshell, är i ett nötskal fantastisk! Med vissa Hamlet-vibbar ligger ett foster i sin mammas mage och följer hur mamman och farbrodern planerar att mörda barnets fader. Prosa som emellanåt blir så vacker att språket överskuggar den tämligen spännande handlingen och allt det andra som en bra bok ska innehålla (ni vet, lite dråplig humor, gestaltning, miljöer…). Föredömligt kort. Ingen krystad utfyllnad. Rekommenderas.

Finfint nytt från Steven Wilson.

Test: Osvavlat vin som stått öppet i 34 månader!

Idag var det så äntligen dags att följa upp långtidstesten. På en provencalsk terrass har några prover lagrats mellan två och 34 månader. Detta innebär att majoriteten av flaskorna utsatts för både vinternätternas relativa kyla och sommarens definitiva hetta. Ett av proverna, det korkskadade vinet, har lagrats utan förslutning medan de övriga pluggats igen med mer eller mindre resterande mängd i flaskan (avseende de båda osvavlade vinerna, ett rött och ett vitt, börjar de nu ta slut men det finns så pass mycket vin kvar att försöket kan pågår ytterligare en tid).

Osvavlat vitt vin

Det här försöket har nu pågått i 34 månader. Vinet är en chardonnay som gjorts ”hands off”, det vill säga bara skördats, krossats lätt och lämnats att jäsa varefter det fått vila en tid innan det dragits på flaska. Vinet har provats flera gånger sedan testets start för snart tre år sedan (läs härhär, här, här, härhärhär, här, härhär, härhärhär, här, här och här). När vinet testades i mars 2016 var omdömet ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry(amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt.” Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter att ha stått öppet i två år) påminde vinet mer om en vermouth med en kraftfull och sötfruktig doft och smaken bedömdes vara okej, rent av lite bättre än sex månader tidigare.

Vid dagens provningen är färgen ljust och vackert orange med brunt inslag och en hel del fällning, doften är okej med ett drag av något av de gamla härtappade skräpvinerna (förmodligen Rosita, men har svårt att sätta fingret på det), noterbart är att det inte finns några oxidtoner i doften, smaken är avslagen och grov, syra saknas, påminner alltmer om risbrännvin.

Osvavlat rött vin

Även det här försöket har pågått i 34 månader och allt som gäller det vita ovan gäller för det här. Vinet kommer i likhet med det vita från Domaine de Brescou utanför Pezenas och är gjort ”hands off”: skörd, druvorna krossades och lades att jäsa, efter jäsningen drogs vinet bort från skalen och lades att vila, efter några månader buteljerades det. Från start var det här vinet väldigt rustikt och kantigt. Blev bättre med några månader i öppen butelj på terrassen. Komna till mars 2016 lät det så här ”inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter två år på terrassen) hade vinet tacklat av lite och den flyktiga syran i doften var väl generös.

Vid provningen idag noterades att färgintensiteten nu gått från hög till låg och att färgen är tegelröd med bruna toner, ganska mycket fällning; rå doft med inslag av röd frukt och flyktig syra, då glaset snurras tar den flyktiga syran över, dock inga oxidtoner; smaken domineras av den flyktiga syran och Karlssons klister, lång, syrlig eftersmak, annars hyggligt rent, verkligen inte gott.

Korkskadat rödvin

För två månader sedan öppnades en högklassig Crozes-Hermitage som visade sig vara rejält korkdefekt. För att se vad som händer med ett korkat vin om det får stå öppet över tid ställdes flaskan tillsammans med de övriga testvinerna ute på terrassen, där det nu alltså stått två månader medan den provencalska sommaren gjort sitt bästa för att göra det hett om öronen på det. Till skillnad från övriga testviner har det här stått utan förslutning. Ganska tidigt kunde konstateras att korkdefekten klingade av och ersattes av andra upplevelser. Nu, två månader efter flaskans högtidliga öppnande, är det uppenbart att korkdefekten är spårlöst försvunnen. Istället domineras doften av blöta potatisskal, som kommer igen i smaken tillsammans med fiskfjäll och en ganska osund syra.

Taverna

Sist men inte minst den gamla klassikern Taverna. Ett bespottat vin. På sin tid härtappat. Och alltid bättre än sitt rykte. Försöket här har gjorts med en flaska som tappats på 1990-talet. När buteljen stått öppnad på terrassen i 12 månader (för tio månader sedan) var den ”Helt fantastisk, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i saken.” Nu, efter 22 månader i öppnad flaska på den provencaska terrassen har färgen blivit ljust brun, doften domineras av russin och nötter och ett lätt oxiderat inslag, i smaken återfinns allt det där, russin, nötter och oxidering samt, förstås, en massa sötma som förlåter mycket.

Moscatel öppen 25 år

Det här försöket pågår fortsatt och vi ber att få återkomma i ärendet.

Bonustest: Tredagarstest Mateus

Porucpine Tree.

Om Sverige, proportioner & halvidioter

Den som förlitar sig på sociala medier blir snart varse att Sverige är ett av de mest utsatta och sämsta länderna i världen. Ett land som har historiens sämsta och en för landet och folket direkt destruktiv regering. Så var det när Alliansen nyss regerade och så är det nu när De rödgröna sitter vid makten. Kort sagt kastar många av de två blockens följare sanslös skit på varandra. Allra mest sanslös skit förefaller dock följarna till ett parti som aldrig varit i regeringsställning kasta, alltså SD. Med andra ord sitter en förfärligt massa väljare med olika åsikter och är överens om en sak och det är att allt är åt helvete och att det därför måste kastas skit å det grövsta och det på vara vem det månde.svensk-flagga

Den här bilden av naiva halvidioter som sitter och kastar grus och lort i sandlådan står i bjärt kontrast till omvärldens bild av Sverige. I alla fall om vi ska tro organ som Business Insider och World Economic Forum. De senare menar i sin årliga rapport att Sverige ligger på sjätte plats bland världens mest konkurrenskraftiga länder och de förra menar rent av att Sverige är världens bästa land överhuvudtaget. Vi måste utgå från att de här bedömarna inte läser svenska och om de gör det så följer de inte flödet av smuts i de sociala medierna. Kanske tur för Sverige att så få förstår svenska. Kort sagt kunde självbilden vara bättre.porcupine-tree-voayge-34

Porcupine Tree!porcupine-tree-signify

Porcupine Tree!

Steven Wilson & Porcupine Tree

Steven Wilson arbetar gärna med Guthrie Govan (se gårdagens inlägg) men är i sig själv briljant inte bara på bas, keyboards, flöjt, sång och en massa annat utan också en väldigt behaglig gitarrist både när han låter som Fripp och när han låter som Gilmore. Vi lyssnar på Porcupine Tree och The Sky Moves Sideways Phase 2 (Wilson på merparten instrument inkl guran).Steven Wilson

Clotilde Davenne

För många år sedan presenterade min Twoson-kollega en galet bra Chablis Grand Cru Les Clos för mig. Vinet var ungt, makalöst rent och exakt, perfekt balans och ett påfallande tydligt uttryck av druva och ursprung. Detta ledde till att vi köpte in vinet på magnum till Twoson Club som då fortfarande befann sig på planeringsstadiet och det ledde till att jag lärde känna kvinnan bakom konstverket, Clotilde Davenne.10408107_1583495841887410_6044310098715347245_n

Det där var ett av de första vinerna hon gjorde sedan hon smugit igång sin egen verksamhet i Chablis. Tidigare hade hon arbetat för en större firma och gjort sig ett namn i de inre kretsarna. Den som hade koll visste mycket väl vem hon var men på det stora hela taget var hon en av de där vinmakarna som står bakom varje stor vinproducent.

Långsamt och med hjälp av skramlande släktingar byggde hon sin egen verksamhet vid sidan om genom att köpa på sig små jordlotter i Chablis med omnejd. 2004 var hon redo att kapa banden med den tidigare arbetsgivaren och ge sig hän med sin egen verksamhet. En verksamhet hon med tålamod och med två ögon på vad som varit ekonomiskt möjligt i sakta mak baxat från noll till en position som en av de bästa producenterna i Chablis.IMG_0411

Det som utmärker Clotildes vinmakeri är en sällan sedd precision och renhet. Hennes viner är alltid i perfekt balans, de är eleganta och stramt snygga. Inget för den som söker största möjliga flabbighet för en bred publik men desto mer för den som vill finna vinmakeriets hjärta: de rena aromerna. Hennes Bourgogne Blanc är trots sitt låga pris år efter år en stilstudie i ren chardonnay utan störande aromer som baserats på svavel eller något som inte är druva eller ursprung. Borde användas som skolboksexempel i varje druvkurs värd sitt namn.

Att Clotildes Chablis spöar både Premier Cru- och Grand Cru-vinerna från andra producenter överraskar inte. Åter denna precision och renhet. Ingen fruktätande ek, ingen svavelbyggd krutrök, flinta eller krydda. Bara renhet och ett tydligt avtryck av ursprunget. Den som går vidare i hierarkin och provar Clotildes Premier Cru- och Grand Cru-viner blir inte besviken. Å andra sidan börjar hon här få konkurrens från många andra vinproducenter som kanske inte alltid får till det i de nedre prislägena men som kan vara med och leka då priserna sticker iväg över 300 och kanske rent av 500 kronor.IMG_0546

I Sverige hittar vi även Clotildes strama och knastrande crémant. Ett bevis gott som något på att en talangfull vinmakare kan föra över sina konster till den mousserande världen om så krävs – lite grann som en bra instrumentalist kan följa med när musiken i ett slag ändrar stil och inriktning och på tal om det: nu lyssnar vi på Steven Wilson och Porcupine Tree.