Varmt, varmare, varmast

Det enda som är underligt med klimatförändringarna är att det inte finns internationella regler som stävjar medveten skogskövling, att det inte finns krav på solceller på nya tak i solrika länder och att världens havskuster inte redan är utrustade med avsaltningsanläggningar. Annars är det mesta skåpmat.

För oss lantbrukare är det alltmer extrema vädret en upplevd realitet sedan många år. För kreti och pleti är det kanske först nu i år som de kan börja misstänka att något inte är exakt som det var för 50 år sedan. Ett par rejäla inte helt lätthanterliga värmeböljor på norra halvklotet, häftiga vindar, bränder, torka, slagregn, hagel och annat som hör en mer extrem klimatsituation till, har borgat för det (vad gäller södra halvklotet är det likadant där, fast som mest när det är som minst hos oss i norr).

Äldre vinbönder talar om att de verkliga förändringarna startade i slutet av 1980-talet. 1988, säger de, var den sista normala växtsäsongen. För mig som började göra vin just 1988 är det svårt att ha en åsikt om detta. Och inte heller kan jag påstå att jag kunde dra några slutsatser av de pågående förändringarna under mina första 15 år som vinbonde. Förutsättningarna växlade mellan åren. Torka, regn, kyla, värme, frost… ungefär som man kunde förvänta sig. Idag, drygt ytterligare 15 år senare är förändringarna uppenbara.

Kanske var, med facit på hand, 1999 och 2000 de första åren som jag märkte något. Vi såg då dels en ”galopperande mognad”, d v s allt mognade plötsligt och oförutsett i en rasande fart i augusti. Det hade jag aldrig upplevt tidigare. Idag är den där accelererande mognaden mot slutet av säsongen om inte regel så i vart fall inget ovanligt. 2003 var självklart ett år som inte gick obemärkt förbi. Värmerekord, som innebar nya aromer och förutsättningar för många som var ovana vid att vinifiera i varmt klimat, och även för oss i de varmare klimaten gällde det att hålla tungan rätt i munnen för att inte tappa all fräschör.

Och sedan bara det rullade på: 2006, 2009, 2013, 2015, 2017, 2019, 2020, 2021, 2022… Och med facit på hand och mer inhämtad kunskap, har jag fått lära mig att 1990 också ska räknas in bland dessa historiens varmaste somrar – men trots att året då kvalade in som historiens femte varmaste år, finns idag varken det eller något annat tidigare år med bland de tio varmaste åren i Frankrikes mätbara historia. Alla toppåren kommer efter 2003. Det finns med andra ord inga skäl att tro att vi inte kommer se fler år med exakt samma sak som vi just nu ser i stora delar av  Europa och som Sverige fick känna på 2018 (och kanske lite i år också).

Vid sidan om de här rekordvarma åren som nu radas upp, har många nedslående rekord slagits det senaste decenniet samtidigt som medeltemperaturen sommartid ökat med ett par grader sedan förra mätperioden (1980-2010). Tidernas värmerekord slogs 2019 då departementet Garde nådde 46+ i slutet av juni. Maj 2022 höll samma medeltemperatur som ”normalt” en juni-månad gör och i juni noterades flera lokala värmerekord på över 40+ (bl a 43+ i Landes).

Värmen är en sak att hantera både för oss bönder och alla andra. Väl så påtagligt är de mer extrema väderförhållandena med frost vid tidpunkter som brukade vara frostfria, mer vind, häftiga stormar, ihållande regn med översvämningar som följd, torka med skogsbränder och stora utmaningar för alla som försöker odla något. De här otrevliga capricerna är det svårt att värja sig emot, men det finns saker vi odlare kan göra – och det gör vi också, i allt högre grad, därtill nödda och tvungna.

Den som startar en ny vinodling väljer idag noggrant ut var den ska plantera. Slättland med dränerande jord går bort. Högre höjd/svalare klimat och gärna en lite mer lerrik jord är önskvärt. I nästa steg väljer bonden noga ut druvsorten och klonen av sorten och den rot som ska användas för ympen. Här söker vi efter rötter som letar sig ner på djupet och växer nedåt, inte åt sidorna. Vi vill också ha sorter/kloner som klarar både värme och torka. Vidare binder vi upp grenarna på sätt som ger maximal skugga för klasarna och många funderar på att installera bevattningssystem. Det blir också allt vanligare med gräs/växtlighet mellan raderna med vinstockar. Det här gräset ger svalka åt marken och håll kvar fukt – på så vis sänks temperaturen någon grad i odlingen. För att nu nämna något om vad världens (vin)odlare gör för att möta de nya förutsättningarna. Ytterst handlar det också om att enskilda producenter och rent av hela distrikt  kommer att få tänka om och kanske börja göra viner i en annan stil än de traditionellt gjort.

Musik.

Årets sommarmusik: The Roches! Bonus: The Roches med Robert Fripp.

Sci-fi

Sci-fi finns understundom genomförd i Nuet som Déjà vu. Tanken slog Vidkun Quisling – ja, namnet var olyckligt, det var Vidkun den förste att erkänna, men vad göra med vilseledda föräldrar med lika dålig smak som omdöme och fötterna väl förankrade i den otänkande grå massans ängsliga geggamoja, och sedan, ja, då gick livet på av bara farten och han vande sig vid det tagna efternamnet och förnamnet, Vidkun, det tyckte han uppriktig om – då han satt där i husdoktorns väntrum och inte kunde sluta stirra på sin barndomsvän Erling som i samband med Kinesiska sjukan, detta för människan i liv så kostsamma 100-årsjubiléet av Spanska sjukan, kom ut som antivaccinare och bestämde sig för att han inte behövde några vaccin från Bill Gates och George Soros och andra judar och nu satt han där, Erling, och väntade på sin polio-diagnos.

Musik.

En bra bok & en i förfall

Henrik Berggren: Landet utanför (1939-1940)Har tidigare läst historikern med mera Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. En utmärkt bok, med massvis av detaljer och tidsdokument som aldrig stod i vägen för berättelsens rytm eller tyngde den med onödigheter. Den här boken, ”Landet utanför (Sverige och kriget 1939-1940)”, är av samma skrot och korn: massvis med fakta och detaljer, men aldrig tungt, pratigt, ointressant eller vid sidan om. Tvärtom känns det här som en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som uttalar sig om Sverige under andra världskriget; utan att ta ställning redogör Berggren för hur samlingsregeringen (samtliga partier utom dåvarande kommunisterna) agerade i de högst påtagliga orostider som rådde 1939-1940 i Sverige och landets närområde, och han förklarar hur regeringen resonerade sig fram till de olika beslut som fattades och varför de fattades. Inget skrivs läsaren på näsan, som själv kan fundera över hur rätt eller fel det blev både i sin samtid och i historiens ljus och, inte minst, hur envar ser på saken idag. Min uppfattning är att det föreligger en tämligen stor okunskap om Sverige 1939-1945, men att många ändå uttalar sig tvärsäkert om både det ena och det andra som hände eller kanske inte ens hände under den här tiden – inte minst gäller detta i denna, vår alltmer polariserade samtid.

Karin Henriksson: Trump

Det känns rimligt att den här pocketboken går sönder innan läsaren kommit halvvägs genom texten. Plötsligt trillar sidorna ur boken. Lika gott det, för den där bakgrunden och förklaringen till fenomenet Trump som åtminstone den här läsaren förväntade sig dyker aldrig upp. Istället matas läsaren av alla de för en normal nyhetskonsument redan kända historierna och skandalerna, och på det ett rejält knippe ”jag tycker inte om Trump”, och ja, vem, förutom vettvillingar och potentiella lipsillar som letar efter den starke ledaren eftersom de inte klarar sig på egen hand, gör det?

Musik. Och musik. Och musik för vuxna. Mer vuxenmusik.Och så något för barnen att lyssna på.

Hustrun, Latinon & La Fuga

Vad är det som får en så stor andel kvinnor att gå igång på latinos med bruna ögon och låt vara vad som förefaller vara rytmiskt korrekta men likväl fjantiga dansmoves och som lipar för allt och inget? Frågan infann sig osökt häromdagen vid ett besök på Tenuta La Fuga i Montalcino. Guiden berättade om hur Fulvio och Gabriella, detta kärlekspar från Verkligheten och en tidigare generation, köpte sig en vingård i den vackraste trakt de kunde tänka sig, vinområdet Brunello di Montalcino, hur de inredde sitt kärleksnäste där, gjorde underbara viner och döpte stället till Fuga efter FUlvio och GAbriela och hur de lade in en symbol med två förälskade fåglar, FUlvio och GAbriela, på etiketten…Komna så lång tittar Hustrun – hon är en av flera i ett gäng Fuga-fans som lurat med er utsände bland de lättimponerade vinfreakarnas värld fylld av de mest fantastiska historier, sanna som falska, till vingården Tenuta La Fuga – upp mot sin man med tårfyllda ögon och säger med darr på rösten ”Lars, visste du det där? Varför har du aldrig berättat det?”. ”Jamen va fan, det där är ju bara trams, marknadsförarnas historier för att sälja vinet, skit är vad det är.” Det där var ingen bra kommentar. Övriga kvinnor i gänget hörde den och tittade med vad som måste sägas vara besvikelse i sin tårfyllda ögon på den som uttalat kommentaren, vilket, alltså, olyckligtvis var ja ni vet vem.Tänkte i denna för den fortsatta resans harmoni något känsliga stund att det måste finnas några i gänget som ser vinet och inte Hollywood-storyn här, låt vara att storyn är sann. Men nej. Svågern, som också var med, såg sammanbiten och lätt besviken ut och han skakade lätt på huvudet medan han tittade på sin svåger som för att säga ”det där, Lasseman, var inte bra”. Fick så syn på min vän Katalanske kocken, en annan i gänget, en latino. Ett misstag, ett stort misstag, ity där stod denne med vattniga ögon och av rörelse sammanvecklad panna, vilket också gruppens kvinnfolk såg varför de drogs som flugor till koskit till Katalanske kocken och började smeka honom på ryggen och sådant där.Det var då er utsände begick nästa misstag. Han himlade med ögonen och undslapp sig ett ”men för helvete”, vilket fick det att ta hus i helsicke. ”Du borde skämmas, Lars, det är ofattbart att du kan ha så fina vänner som Katalanske kocken! En man som ser kvinnan och sätter henne och romantiken i första rummet, inte sig själv och Robert Fripp! En man som inte dansar som ett startande ånglok och som inte gömmer sura viner på terrassen!”

Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2013, nr 12330, 299 sek. Robert Fripp.

Glad Påsk!

Kära HR:are,

det är inte utan ett visst inslag av vår i dagens känsloutbud parat med ägghunger och längtan efter rödtjut till lammet och starkare varor till sillen som vi samlar oss och utbrister i ett rungande Glad Påsk! riktat till just Er! Även om ingen annan tycker om er, vet ni att vinifierat älskar er allihop, och tänk så här: vad vore väl världen utan vinifierats världsförbättrande förbudskrav och oss okritiska HR:are? Slät intet. Ett Icke-vara. Långt från såväl Varat som det Möjliga varat. Nej, vet ni vad, nu drar vi korken ur påskalammsvinet, fattar varandras händer och spelar en glader och meditativ trudilutt, som låter precis så som jag försöker få min gitarr att låta och röra sig över skalorna utan att kanske lyckas precis lika bra som den här påskgöken vi kan höra på om vi klickar på det nyss understrukna.

Magdalena Ribbing & Anakolut

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

Bush vines & co & Bush

Då och då, ganska ofta faktiskt, får er utsände bland de vinmakande människornas märkliga massa frågor om vinodling och – tillverkning. Många av de frågorna saknar allmänt intresse eller så saknar bara den nyss nämnde motivationen att göra något mer allmänt av svaret. Men idag säger vi ”Välkomna ska ni vara till vinhajk, idag ska vi tala om bägare men inte vilka bägare som helst utan om gobeleter, eller bush vines som det heter over där och down under”.corona-beskarningKärt barn har många namn: bush vines, corona, gobelet… Men det är bara uttrycket bush vines som inte helt insatta vinälskare gjort till något mer än vad det är, och understundom rent av gett företeelsen en slags över- eller i vart fall utomjordisk kraft. Så vad är det? Kort sagt är det en vinstock som tuktas utan stöttning. Vanligtvis beskärs den med en stam och en därpå sittande krona – eller, ja, vissa tycker det ser ut som en bägare också, därav de olika namnen. Varje vinter klipps årets utvuxna grenar av så stocken på nytt står där naken och spretar med sina grenar mot himlen.gobelet

Gobelet är ett av de äldsta sätten att tukta en stock. Innan människan kom på att få upp grenarna, och därmed frukten, från marken på det här viset, skedde i princip all vinodling med hjälp av naturliga stöttor som träd. (Det är först det senaste halvseklet sisådär som stöttor och ståltråd blivit vanligt.)Abdyika vingård

Fördelarna med de nya sätten att tukta och stötta med ståltråd i fälten är inte minst att frukten kommer upp på ett bra vis, kraften fördelas på ett kontrollerat sätt, odlingarna kan skördas med maskin och odlaren har lätt att ansa och på andra vis bistå stocken. Nackdelarna är att stöttningen kostar pengar och tar tid att underhålla och att det tar längre tid att beskära (grenarna måste rullas av från ståltråden).gobelet

Nackdelarna med bush vines kan vara att kraften fördelas mer ojämnt, att svamp och annat har lättare att få fäste inne i ”kronan” och att det blir mer komplicerat för den som vill arbeta med skördemaskin. Fördelarna är att odlingen är lättskött, beskärningen går snabbare och bonden undviker kostnaderna för stöttningen och underhållet av den samma. (Ja, det finns också varianter av ”bush vines” där grenarna till stor del får växa utmed marken med påföljande brist på ventilation.)corona-beskarning

Varför har just bush vines kommit att bli den mest mystiska tuktningen? Gissningsvis därför att många inte riktigt förstått vad det är och därför pratat om typen med uppspärrade ögon och lätt flämtande andning eller, i förekommande fall, med dårens självsäkerhet brygd av okunskap och bristande helhetssyn… ja, eller lite sådär som ängsliga gör när de inte frågat och istället låtsas eller rent av tror sig veta.kate-bush

Bush x 3: 1, 2 , 3.

Hustrun: ”King Crimson bäst!”

Fram till nyss gick det komma undan med en inte helt sann rubrik som den ovanstående. Emellertid har nu Facebook lovat skärpa sig och stoppa osanna faktaartiklar, vilket torde innebära att drygt hälften av Fejans innehåll kommer censureras, och med dem ovanstående rubrik, varför vi här och nu tydliggör att nja, rubriken överdriver en aning, men hör här:21st century schozoid man

Under alla år: Hustrun: ”Nej! Du spelar inte King Crimson när vi har gäster!”, ”Nej, du spelar inte King Crimson när vi ska äta!”, ”Nej! Du låter inte som Robert Fripp när du spelar gitarr!”, ”Det där, det är oväsen! Musik man blir nervös av!”.IMG_1838

För drygt två veckor sedan: Hustrun: ”Nåja, det är din födelsedag och du är ju som ett barn så nu lovar jag att gå med dig och se King Crimson i Monte Carlo om ett par veckor!”.IMG_1836

Häromdagen: Hustrun: ”Oj, vad fint!”, ”Det här är ju bra!”, ”Alltså du säger att jag inte gillar de disharmoniska och kaosartade delarna, men det är bäst, de är ju så otroligt duktiga musiker, wow!”.img_2146

Idag: Hustrun: ”Alltså, jag har huvudet fullt av King Crimson, jag vaknade idag och hade en råmix av Epitah hette den väl och den där du saknade Belew i, Discipline?, på non stop. Hur bra som helst!”21st century schozoid man

Sensmoral: King Crimson får alltid rätt, till slut.

 

Vad hon pratar om? Detta: Starless, Elephant Talk, Prince Rupert Awakes, Happy with What You Have to Be Happy With, Islands, Three of a Perfect Pair, Bolero, Larks Tongues in Aspic #1, In The Wake of Poseidon.

Anekdotiskt om Robert Fripp: Måste nörden se. Bruford om Fripp. Balettmusik. The Robert Fripp String Quintet. Here Comes The Flood.

Stoppa Blexit!

En ytterst olycklig situation har uppstått sedan Livsmedelsverket och Systembolaget med flera enligt uppgift med gemensamma krafter vantytt och som Djävulen läser Bibeln läst förordningen EEG nr 1601/91 och kommit till slutsatsen att glögg inte längre med självklarhet är glögg, i alla fall inte om sädessprit hälles i den samma. Detta fick Edward Blom att gå i taket och med bestämda steg ta sikte på den resoluta väg som leder ut ur EU. Nu en minut i tolv har konstaterats från sådana som har bättre koll, som Johan Wullt på EU-kommissionens representation i Sverige, att inget har förändrats avseende regelverket för glögg. Med andra ord håller vi i Sverige på att förlora allas vår Edward Blom helt i onödan! Som alla inser vore det ett hårt slag mot vår gemensamma vardag om pladderpellen nummer ett helt sonika bara tog sin Mats ur skolan och bosatte sig i Norge eller Indonesien eller något annat land utanför EU och slutade att i skrift och tal speedpladdra i våra gemensamma medier. Bara en sådan sak som att glöggens störste tillskyndare och beskyddare skulle gå oss ur händer! Nej, vi måste stoppa Blexit medan tid är! Vi behöver vår Blom här, i Sverige!img_2201

PS Och du, Blom, betänkt att i Indonesien, till exempel, finns vare sig midsommarstänger, sill eller oxrullader, eller glögg för den delen, så du gör allt bäst i att hålla dig hemmavid och genast sluta upp med de här Blexit-dumheterna.nominerade-dryck-matbloggsp

Blondie & Fripp!

King Crimson, Stockholm

Efter Paris och Prag var det så dags för King Crimson i Stockholm. I Filadelfiakyrkan, då bandet föredrar fler spelningar i mindre lokaler än en spelning i en stor lokal. Bara en sådan sak. Ja, och i övrigt finns det egentligen inte så mycket att säga. Det här är överjordiskt bra för den brett musikintresserade. Oerhört skickliga instrumentalister i högform framför blandat godis från 40 års komponerande och bjuder oss på allt från soft-hard-soft-hard långt innan Pixies och Nirvana fanns via heavy metal långt innan den fanns till gudomligt vackra partier en masse i låtar som Starless och Epitaph, partier som får en icke ringa andel av publiken att fälla en tår eller två bara för att snart kastas tillbaka i bänkarna och tryckas mot ryggstöden när de tre utomjordiskt sluggande slagverkarna går loss på sina batterier med en frenesi och fascinerande samspelthet som bara det gör konserten till en fullpoängare.img_2146Eller Tony Levin. Man kan plocka bort allt det övriga och bara lyssna på honom i låtar som Epitah. Basen är så vacker och hans scenpose så cool att man nästan får lust att börja spela bas. Bara för att lägga ner den tanken när Levin plockar fram stickbasen och lirar så man per omgående sätts på plats och inser att vägen till stort basspel är oändlig.king-crimson

Nu har den här sättningen, anförd av den drygt 70-åriga Robert Fripp, turnerat i över ett år och vi kan dessvärre ana att den som vill förvissa sig om att inte missa den här för ett fullbordat liv obligatoriska upplevelsen på ett eller annat sätt måste ta sig till Paris, Marseille eller Monte Carlo eller någon annan av det fåtalet orter som återstår på spelplanen i år. Oavsett om du sett bandet redan, ska göra det eller inte kommer göra det är ett hett tips att köpa den dubbel-CD (med tillhörande DVD) som släppts som en sammanfattning av turnén. På känt King Crimson/Fripp-manér heter den inte Live eller The World Tour 2015-16 eller något sådant utan Radical Action To Unseat The Hold Of Monkey Mind. Och till det föreslår vi lite Cabreo Il Borgo, nr 74166, 325 sek. Ett vin så komplext, strukturerat, finstämt, lågmält och högljutt att det måste vara helt i Fripps anda.img_2152