Hans Alfredson & (Stadd i) Statisk rörelse

Min första roman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet” (Författares Bokmaskin 1986) delade läsekretsen i två: en som tyckte boken var mycket bra, en som tyckte den var trams. Till dem som tyckte den var mycket bra hörde Hans Alfredson och när jag senare bad honom skriva ett förord till min andra roman, ”(Stadd i) Statisk rörelse” (Gong Gong 1995), hade han den oerhörda vänligheten att göra det. Så här lyder det förordet:

”På utställningen ’Rörelse i konsten’ på Moderna Museet någon gång på 60-talet inhandlade jag mig ett debuskop, d.v.s. en variant av ett vanligt kalejdoskop, där det man tittar på inte består av små olikfärgade glasbitar, som man kan skaka runt mellan speglarna, utan ett utsnitt av verkligheten, som ordnar sig i fantastiska symmetriska mönster.

’(Stadd i) Statisk rörelse’ påminner om ett debuskop fullt av märkvärdiga bilder, Lesefruchte, vildsinta uppslag, ibland nästan gaggigt självupptagna filosofem, sanslösa skämt, dödliga allvarligheter och barnsligheter.

Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen sittande iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen.

Precis som i författarens tidigare verk ’Anakolut’ saknar den här boken medvetet sammanhang i sin konstruktion, liksom huvudperson och handling. Den är jobbig att läsa! Ibland blir man förbannad – men man kan inte låta bli att fortsätta. Kanske uppnår man till slut den terapeutiska effekt, som texten uppenbarligen har haft på sin författare.

Det förekommer massor av citat från Bloch, Jung och andra, men kanske framför allt från Robert Musil. Ett som inte är med vill jag här anföra (från del 3 av Mannen utan egenskaper):

’ ”Det påstås att han skall vara ett geni” – ”Det var roligt att höra!” svarade Meseritscher. – Vill man snabbt och säkert kunna servera de nyheter som finns, får det nya inte vara alltför olikt det gamla som man redan känner till. Inte ens geniet utgör därvid något undantag, det vill säga det verkliga och erkända geniet, vars betydelse samtiden snabbt enas om.

Annat är det med ett geni som inte alla genast håller för att vara ett sådant! Det har så att säga något fullständigt ogenialt över sig, men inte ens detta har det helt för sig självt, så att man kan missta sig på det i alla avseenden.’

Börja brottas med den här texten! Kanske får du ner den på rygg, om du är stark och har ögonen med dig. Det är inte Kullagulla blir flygvärdinna.

Hans Alfredson”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *