En speciell vinterdag i Bergåsa by – en vinterhistoria

Vissa vinterdagar, när himlen är blå och snön breder ut sig över åkrarna och hustaken, och det ryker och ångar från de nyanlända lassen på gödselstackarna och röken sakta stiger ur kalla skorstenar, sådana vinterdagar, är det som om det sitter en symfoniorkester där uppe, i himlen, ovanför Bergåsa by, och spelar Vivaldis Vintern. Allegro, andante, allegro. Stråkar och strängar vibrerande av kärvhet och kyla, men också av glatt lekande barn och smäktande skönhet. Isande vindar, virvlande snö, gnistrande skare, nyfallen pudersnö, knarr under kängorna, rykande andedräkter, rimfrost: skidornas, skridskornas och sparkstöttingarnas rike.

Klingande sköna toner, som ömsom rusar fram över den frusna snön, ömsom stannar upp och dansar runt en buske vars rimfrost solen just fångat.

Ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi.

Vissa vinterdagar är Bergåsa by som ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi, och kanske känner människorna det på sig. På något vis. De känner sig viktiga. Sannolikt viktigare än de är. Sådant som inte betyder någonting en mulen höstdag eller en sommarmorgon fylld av oönskat regn och uteblivet fågelkvitter, det är av högsta vikt en sådan där vinterdag.

Det var just en sådan dag som drängen på Lillgården gick ner sig i Bergåsaån. Vad han hade att göra nere vid ån som genomkorsar Lillgårdens marker och delar upp den i två delar, hitom ån och bortom ån, är det ingen som riktigt vet. Någon påstår att han skulle ner och pimpla, och det är ingen dum teori om man betänker att drängen på Lillgården var lite enkel, som det heter. Han begrep inte bättre än att han trodde att när det är så kallt att skaren bär, då bär också isen på den vanligtvis strida ån. I hans ögon låg vattnet där, tuktat i Kung Bores grepp och skulle så göra till dess våren gjorde sitt intåg. Att vattnet, strax under det tunna istäcket, forsade fram lika ursinnigt som det hade för vana att göra, övergick i ärlighetens namn inte bara den eljest drängens förstånd. Det råkade bara bli han som gick ner sig först, i alla fall i modern tid. Hur många som lurats av det där tunna istäcket genom åren är det ingen som vet.

”I den mån det finns något positivt i Lillgårds-drängens olycka”, som byns präst senare uttryckte saken, ”och som allt som sker har en mening då det är Guds vilja”, som prästen fortsatte sitt tal vid den enkla jordfästningsceremonin, ”kommer dennes olyckliga tilltag och obetänksamhet att tjäna som läxa både för denna och kommande generationer”. Så har det också blivit.  Byns barn får från vaggan och via skolan och från föräldrar och lärare, prästen och handlaren och snart sagt alla de möter ute på byn en sådan där dag då de är som små figurer i en Bruegel-målning höra, ”gå nu för allt i världen inte nära ån, barn, det gjorde den olycksalige Lillgårds-drängen och var är han nu tror ni, barn?” Oavsett om barnen vet det eller inte, fortsätter den vuxne tala utan att invänta ett svar. Dels därför barnen i byn inte har någon talan, dels därför att den vuxne nu är ohejdbar, för ingen sann bybo kan vare sig nu eller kunde då hålla emot: när en byskröna börjar välla upp inom dem och strax bubblar ut genom munnen i sin jakt på ett lyssnande öra, är den ostoppbar. ”Jo, det ska ni veta att Lillgårds-drängen han dog där i ån, för ån den är lömsk. Djävulens ondska som rinner rakt genom vår by utan att vi kan göra något åt det, annat än att sky den som elden!”

När Lillgårds-drängen trampat igenom isen, lät han sig i sin brist på simkunnighet och lugn svepas iväg med det strida vattnet, som lömskt rusade fram där under istäcket. Snart hade han tappat sansen till följd av den akuta syrebristen och det var först borta i grannbyn Broberga hans våldsamma och oönskade resa fick sitt slut, och det var folket nere i Broberga by som hittade honom en tidig måndagsmorgon. Iförd vadmal, uttjänta kängor och den stickade mössa och de slitna vantar han ärvt av en äldre bror som gått bort i tuberkulos, stod han där, upprätt som en isstod i den strida strömmen och lutad mot en al som törstigt sträckte ut sina kala grenar över ån, som för att lägga en skyddande hand över den och säga ”det här är min å, mitt vatten”.

Byborna i Broberga kunde för sina liv inte begripa hur Lillgårds-drängen från Bergåsa by hamnat där. Eller varför stod han där som en isstod mitt i den strida ån som snarare var en fors när den kommit så långt som till Broberga by, på sin väg mot Bergasjön lite längre bort. Det var först sedan Länsman rett ut saken, som det stod klart för alla att Lillgårds-drängen möjligen lockats av Näcken eller mer sannolikt trott att han kunde göra ett pimpelhål och sätta sig att pimpla på den tunna isen. Om inte annat, menade Länsman, talade det faktum att Lillgårds-drängen bar på en ryggsäck med pimpelspö och borr för detta.

Länsman kunde också med hjälp av doktor Haglund i Broberga by visa hur Lillgårds-drängen sannolikt färdats under isen från Bergåsa bara för att resas upp av den kraftiga forsen i Broberga by, och just när det skedde brakade drängens upprätta kropp in i den där alen, som, som doktorn sa, ”högst sannolikt utan silkeshandskar fångade upp den olycksalige drängens  stelfrusna kropp, som snart kom att inkapslas av is, skapad av det fräsande och hoppande vattnet, vilket med ursinnig kraft kastade sig upp på drängen där denne stod i dess väg, och som det var pass tjugofem minusgrader gick detta tämligen snabbt, ja, det är snarast ett under att någon såg vad som skett just då det skett och inte långt senare i samband med snösmältningen.” Det där sista om undret tog för övrigt även prästen i Bergåsa upp i sitt griftetal.

Musik.

Virginie Despentes: Vernon Subutex tombe 1-3

Kanske står Virginie Despentes i vägen för Virginie Despentes. I annat fall är det, sagt med all respekt för hur trött Svenska Akademien är, konstigt att hon inte nämns, namndroppas eller läcks när det kommer till diskussionerna kring vem som ska få nobelpriset i litteratur härnäst. Till och med Houellebecq nämns i diskussionerna och gissningslekarna, och han låtsas bara, eller framställs kanske snarare av sina anhängare, vara allt det Despentes är. Kort sagt lirar  Houellebecq i samma division som låt säga en Mo Yan medan Virginie Despentes tillhör litteraturhistorien, Nobelpris eller inte.Nu har förvisso Despentes fått ett och annat pris, som Prix Renaudot (för Bye Bye Blondie) och flera av hennes texter har blivit film. Kontroversiell i mångas ögon, på riktigt, inte som Houellebecq lagom för att många ska kunna känna en liten kittling utan att det någonsin blir farligt.

Lysande stilist, smart berättare, intelligent iakttagare, analytisk finlirare och inte utan humor.

Skrev, tycker jag så här i efterhand, en hygglig sammanfattning av del 1 i trilogin om Vernon Subutex efter ha läst den för drygt ett år sedan. Tyckte då att del 1 var okej men inte riktigt där jag trodde den skulle vara, men att den också kändes som en startsträcka som lovade mycket inför de kommande två volymerna. Förutsägelserna om och förväntningar på del 2 och 3 infrias till fullo, kan jag nu konstatera efter att ha närmast sträckläst dem.

Medan del 1 är lite tjatig och, som sagt, mycket startsträcka, är delarna 2 och 3 lysande. Det är lätt att instämma i kören som menar att Despentes med Vernon Subutex ansluter till en Balzacsk tradition. Bitvis är det här väldigt kul, bitvis tragiskt, bitvis våldsamt, bitvis pratigt, bitvis tänkvärt, bitvis både det ena och det andra och på det hela väldigt bra. Ett måste för den som är intresserad av litteratur och smarta och väl sammanfattande samtidskommentarer.

PS De tre böckerna om den gamle skivaffärsinnehavaren och discjockeyn Vernon Subutex innehåller massor av musikhänvisningar och påpassligt nog finns all musiken samlad på flera spellistor på Spotify, till exempel den här, sammansatt av jimbirmant, och här är en spellista på YouTube.

1983 Château Lafite-Rothschild

Sonen på besök. Med hjälp av lismande och all den lömskhet han ärvt på fädernet lurar han er utsände bland de lättlurade stackarnas ömkliga gemak, att låta honom följa med till vinkällaren. Detta är illa nog, att sonen lömskt nästlat sig in i det allra heligaste – för vad syfte kan den lömske Sonen ha annat än att lura ni vet vem att ta fram en finpava till kvällens middag, som annars är vigd för de sista av fjolårets roséviner, nu behagligt söndertorkade och oxiderade bortom räddning, kort sagt perfekt bjudvin –, men, plötsligt: Hustrun!

Som en demon, en fantom, en skugga, en oväntad kastvind i mistralen, har hon smugit sig med och plötsligt står hon bara där och rör om bland flaskorna på Bordeaux-avdelningen. Vi flämtar till när vi ser henne, en amason, som står och muttrar på skytiska och ser ut att, som alltid, vara redo för strid! Hon sliter en flaska ur dess behagliga bädd i hyllan, muttrar alltför hörbart ”aah, Lafite 83, värd 1000 euro på vinauktionen i Cannes… minst”.”Men, lilla gumman,” försöker den nyss nämnde utsände, ”det här är grejer som inhandlades för mycket längesedan, för i stort sett ingenting, det här handlar inte om pengar utan om kärlek.” Det där sista tar viss skruv för hon frurstar lite och lägger tillbaka flaskan och lämnar källaren med ett ”nåja, bara du inte tror att du ska dricka det där ikväll,” vilket är något vi både kan instämma i och inte, samtidigt som vi inser att om vi inte gör något kommer den flaskan att gå under klubban innan året är över – det är för övrigt något även Sonen inser, där han står och småler på samma gång lömskt och förhoppningsfullt.Och så fick det blev. Vi drack det inte till vår raclette. Istället drack vi ett vin som serverades i karaff och som var väl bibehållet för sin ålder, låt vara att vinden i det mojnat något och att, som med så många andra gamla godingar, naturkorken satt sina spår i form av korksmak – vilket, förtjänar att understrykas, inte har något med korkdefekt att göra – vilket gjorde att den kvardröjande frukten, som en fläkt av flydda tider, kom fram bättre i smaken än i doften. På det hela taget väl godkänt.Om någon som läser det här, Hustrun till exempel, undrar vad vi ska göra med vår Lafite 83:a så har jag fått upp ett bra spår. Har hittat en intresserad kund på Blocket, han köper Lafite, även tomflaskor, för den kinesiska marknaden.

Musik.

Frosten 2021 : ett sanningens slutord

Rent allmänt blir det inte sällan så, att en utsaga från någon kopieras av någon annan och kopieras igen och så är det plötsligt en sanning. I vinvärlden gäller detta mer än i största allmänhet. Dels därför att vår värld är fylld av petimätrar, dels därför att många skribenter är okunniga eller lata eller både och. En sådan ”sanning” är att frosten 2021 blev så svår på grund av att det varit ovanligt varmt i mars, alltså före frosten, och att knopparna skjutit fart i förtid. Medan det antagandet – att tidig värme satt fart på knoppandet i vad som traditionellt varit att anse som förtid – stämmer på snart sagt varje år det senaste decenniet, stämmer det inte på 2021. Förvisso begåvades Frankrike med några rekordvarma dagar både i början och slutet av månaden, men på det hela taget bromsades knoppningen upp av kalla nätter, och årets knoppning är snarare att betrakta som sen – låt vara att det förekommer regionala avvikelser från detta.

Skälet till att årets frost är så speciell är snarare att det i april i år blev ovanligt kallt, alltså mycket svår frost, och det vid flera tillfällen under en tvåveckorsperiod. Faktum är att april 2021 var den kallaste aprilmånaden på 20 år i Frankrike. Därtill slogs det flera köldrekord under månaden och temperaturer som inte mätts upp de senaste 70 åren noterades. Sett över 100 år landar april 2021 på plats 35 på listan över seklets kallaste april (kallaste april inträffade 1986 följd av 1973 och 1958). Sett bara till de kallaste temperaturerna som uppmätts en aprilmånad hamnar april 2021 på plats 6 – inte sedan 1973 har så här låga temperaturer noterats.

Tilläggas ska att bortsett från de låga temperaturerna som uppmättes så höll dessa i sig över lång tid och fick på många håll hjälp av för kylan gynnsamma vindar – ytterligare två skäl till att frosten 2021 går till historien.Sist men inte minst (eftersom många frågat om hur det ser ut på gårdarna jag arbetar med i Frankrike): På Domaine Rabiega är skadorna de som tidigare nämnts, alltså 60-80% av fjolårsplanteringens knoppar och begränsade skador på ”vieilles vignes grenache” – kunde varit mycket värre, till del klarade vi oss så pass ”bra” på grund av nattkylan under mars som höll tillbaka knoppningen. På Domaine de Brescou drabbades framförallt stockarna på de lägst liggande markplättarna och nära de bäckar som rinner bland gårdens odlingar och på de platserna växer gårdens enklaste druvor – med andra ord hade vi relativt sett flyt där också (låt vara att skadorna är kännbara).