Äta i Peking: Bellagio, Chaoyang District

Låt er inte bedras av namnet på krogen. Det är inte en italienare. Det är en hederlig, pålitlig kines och ett uttryck för den generellt sett höga klassen på Pekings matställen: inget märkvärdigt, lite rörig service, billigt, snuskigt gott och bra. Ett tips: visst, det är kul att prova det kinesiska rödtjutet från Grace och billigt är det, runt 190 sek, men, allvarligt talat, välj ett av de andra vinerna. Hur det var? Omogna druvor, hög syra, lätt kartigt, ingen druvkaraktär (Cabernet sauvignon och Merlot enligt etiketten), totalt ointressant och ett slöseri med värdefull tid och god smak. Dock: Bellagio i övrigt rekommenderas, som ni förhoppningsvis förstått, varmt.

Mosto inget måste i Peking, Apothecary & Lillet in the Violet

Peking, alltså Beijing för er som tror att det är stor sak huruvida man säger Peking eller Beijing, är, som den gigantiska storstad det är, full av allt och det i en tilltalande röra, där nytt och gammalt slåss om utrymmet såväl i kvarteren, där, bokstavligen talat högt och lågt samsas, som på gatorna där lyxåk och små Hyunda-taxibilar slåss om utrymmet med fotgängare, cyklister och mopeder och alla andra som då och då kan få för sig att ta gatorna i anspråk och, i förekommande fall, bidra till att hålla smogen svävande. Maten är i största allmänhet utmärkt eller mer än utmärkt. Överallt. Även i de små, s-m-å, gatustånden där någon gladlynt fyr eller, i undantagsfall, en mer surmulen typ står och brassar käk i Kinas svar på den svenska korvlådan. Får man trots detta för sig att man absolut måste ge sig på samma mat som i allmänhet serveras i låt säga Paris och till samma priser och i, på ett ungefär, samma miljö är Mosto ett hett tips,

En mindre snygg Lillet in the Violet

trots att allt är som hemma, ja, i alla fall om man bor i Paris, och även om ett par desserter riskerar att komma in samtidigt med ett par av huvudrätterna och ett par av huvudrätterna riskerar att komma in med desserterna och även om årgången på vinet, en överekad och thiolspäckad chardonnay från Margaret River, är fel. Med andra ord inget måste, men heller inget helfel val och, det ligger i San Li Tun (Sanlitun Village), dit man förr eller senare ändå måste ta sig. För den som vill sliska till det efter middagen, eller ta sig en liten pruttare före maten, ligger cocktailbaren Apothecary snudd på vägg i vägg, och där serveras, om inte annat, nyklassikern Lillet in Violet. Bara en sådan sak.

Äta i Peking: anka & kaffe

Ett givet inslag i Peking-resenärens besök är minst en middag där ankan står i centrum. Ett bra tips då är Peking Duck Private Kitchen, FS2015,

Pekinganka

Van Tone Centre, 6A Chao Wai Street (010-5907 1920), i närheten av The Place. Här serveras man lika utmärkt som god mat och det gäller allt, inte bara ankan; den som vill kan även avnjuta en synnerligen smaklig ”green dinner”, baserad på vegetariska rätter. Till detta kan gästen, till exempel, avnjuta en Pinot noir från Nya Zeeland. Ett middagssällskap på låt säga fyra personer får ta i för att komma upp i tusen kronor, inklusive aperitif, vin och vatten. Avseende kaffe i Peking är Ginza Mall kanske lagom intressant som shopping-mål, men bland butikerna och restaurangerna återfinner koffeinisten Costa Coffee och hur kul kan då en sådan här internationell kedja vara? I det här fallet är svaret väldigt kul. Kort sagt vet personalen på Costa, Ginza Mall, hur man åstadkommer en välsmakande kopp kaffe.

Vinakademien & svenskt vin på Grand Hotel

Vid Vinakademiens sammankomst igår avnjöts efter det oerhört viktiga och esoteriska mötet också en middag på Grand Hotel, där mästersommelieren Lasse Solum dukat upp med, bland annat, svenskt vin, eller, mer precist, tre viner från entusiasten Göran Amnegård på Blaxta, utanför Flen. Hos Amnegård, som tillbringat många år i Kanada, dominerar hybriden Vidal och den används på kanadensiskt vis för att göra superkoncentrerade isviner. Druvorna skördas och pressas i fruset

Mästersommelierens tillhåll

tillstånd. Årgången 2007 var utmärkt att dricka nu, till citron- och färskostmousse på mandelbotten med citruscurd och rabarberkompott. Med tanke på hybridstatusen ska man nog, trots syra och sötma, inte lagra de här vinerna för länge dock. Ett aber är priset: drygt 699 sek i butik för en äkta kvarting – 250 ml för som inte förstår – är ganska saftigt (årgång 2005). Ett mer udda vin är 2009 Rosehip Icewine – ett isvin på nypon. Helt okej, men mer kul än bra med sina lite väl tydliga kantigheter – å andra sidan får man verkligen hoppas att Amnegård fortsätter att utveckla också sina viner gjorda på annat än vindruvor, som äpplen och plommon och allt vad han nu sysslar med. Avslutningsvis provades 2008 Blaxta Merlot, som åtminstone i min näsa och gom ger mer hybrid-indikationer – röda bär/lingon, endimensionell frukt – än Merlot-typiskhet. Varför det är så vet jag inte eftersom jag inte har en aning om hur vinet gjorts. Ett välgjort vin dock, som förvisso för många motiverar sitt pris genom sin unicitet, men som, hur ont det än gör i hjärtat att säga det, inte är någon höjdare mätt mot andra Merlot-viner ute i världen. För övrigt fick vi ingen påstortellini, bara krämig soppa på vit sparris med kallrökt regnbågslax och arenkakaviar, stekt bjärekycklingfilé och vårmurkelfylld ballotine serverat med primörgrönsaker och anklevergrädssås och Brie de från Hervé Mons i Roanne med fikonkompott.

ABC om Cot & något om Pierre Galet

Ganska precis ett år efter att appellations-statusen blev klar för höghöjdsodlingarna i Maipo Andes, kommer ett andra vin därifrån. Återigen är det områdets klarast lysande stjärna, Perez Cruz, som är producent. Tidigare har vi fått prova på deras Reserva Cabernet sauvignon, nu kommer, i begränsad upplaga och i början av maj, en Cot. Några ord om druvans namn, som är Cot. Malbec, som den oftast kallas, tillkom som ett av många tillmälen när sorten flyttades runt alltmedan historien tog sig framåt i sin blaserade vardagsgång utan att, som det förefaller, ta notis om detta eller, för den skull, något

91143

överhuvudtaget. Ofta kom de nya namnen från odlarna som planterade druvan, till exempel Malbeck. Hursomhelst tror man att Cot kommer från sydvästra Frankrike, alltså Cahors, där den har sitt HK i Europa. Andra namn på druvan, i urval: Agreste, Auxerrois, Auxerrois des moines de Picpus, Cot de Bordeaux, Cot de Touraine, Gourdoux, Grifforin, Jacobin, Oeil de perdrix, Teinturier, Moustère, Noir de Pressac, Bouyssalès, Claverie noire, Plant du Roi och Quille de Coq, vilket man också kan säga när man öppnar en Malbec från Mendoza eller Cahors, eller, en Cot från Maipo Andes, kostar 119 sek och kan också kallas 91143, vilket Pierre Galet, som hjälpt till med de övriga synonymerna inte haft koll på.

 

Mysteriet med de döende Syrah-rankorna

Vet inte i vilken utsträckning det är känt i Sverige, men sedan flera år föreligger ett problem

Syrah i sin prydo

med Syrah-stockarna, framförallt i södra Frankrike, som helt enkelt tynar bort och dör. Att Syrah-druvan har en tendens att skrumpna när den går in i sin slutliga mognadsfas och att stocken inte sällan stänger av stjälken är gamla, välkända fakta. Det som händer nu är något annat. Rankorna torkar ut eller tynar bort och dör. Exakt vad det beror på, funderar de lärde på och detta ska man ha ett möte den 3 maj i samband med Syrah du Monde i Ampuis 2 – 4 maj. År 1970 odlades cirka 3000 ha Syrah, idag är det Frankrikes fjärde druva med 68000 ha. Problemen med uttorkning började registreras på 1990-talet. De mest dramatiska uttolkarna av samtiden menar att all Syrah nu dör i södra Frankrike. Det är måhända en överdrift men det förefaller som att en del nya, oftast högavkastande, kloner är odugliga (till exempel, för er som tror att ni behöver veta det här

Syrah i förfall

fast ni inte alls behöver det, 73, 99, 301, 381, 382 och 383; bra fungerar dock 470, 524 och 747; om fem år tror man sig kunna presentera några nya kloner, som inte torkar ut/tynar bort och dör) och det tidigare kända faktumet, att roten R110 inte går så bra ihop med Syrah, har besannats (och det gäller även R99, har det visat sig). Om någon tror att problemet är isolerat till Frankrike så, nej, överallt där det finns ympad Syrah förekommer problem (Spanien. Argentina, Sydafrika, USA, Italien).

Croneman, Wikegård, Myllymäki, TV4, DN, Champagne, Epitaph & Power to Believe

I en krönika i DN ondgör sig Jonas Croneman över Niklas Wikegård och dennes TV-framträdanden som luktar rädd liten pojke försöker vara morsk. Det pinsamma med

Snart på TV?

Wikegård är väl knappast vi som sitter och skrattar åt hans infantiliteter, TV4 eller ens Wikegård själv, det är alla som tycker att han är häftig. På tal om TV4 kan matglada tittare nu komma och laga sin favoriträtt tillsammans med TV-kocken Tommy Myllymäki och frågan är om inte vinifierat ska ta med sig en påse tortellini och förgylla TV-tittarnas vardag. Vi öppnar en champagne för Croneman och sätter på Epitaph och Power to Believe.

Dagens tidningskrönika

SvD ger sex på tärningen och skriver så här om Clotilde Davennes Chablis ”139 kr, Chablis, Frankrike, 6307, Vitt torrt Friskt & Fruktigt. Läcker chablis med rik citrusfrukt och

Användbar i vingården, oönskad på flyget.

smöriga toner, stram fruktsmak, mineralbetonad syra och lång eftersmak. Passar till lyxiga laxrätter.” DN visar via grisförsök i Göteborg att Regina Menger-Krug är rätt på det när hon grisar ner sin vingård. GP tar å sin sida upp något mycket viktigt för oss som reser mycket: vem vill du helst inte sitta vid på flyget!