Vintips, Lars-dagen 2018

På allmän begäran: vintips! Först som sist ett riktigt köttben till er som gillar klassisk aussi-cab med viss snits och elegans: Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek, kostar väl upp emot hundringen mindre i Sverige än annorstädes, fat, eukalyptus, mörka bär, choklad och allt annat som ska vara där, ni som äter kött kan med fördel prova en panna till ett rejält köttstycke.

Så ett hett tips om ett vin som släpps fram i höst, i oktober närmare bestämt, men då gäller det att vara beredd. Vinet det handlar om heter i likhet med vinmakaren Chiara Condello och det är hennes ”vardagsvin” som släpps, kommer kosta cirka 140 sek och det är minst sagt ett fynd. Lättsamt och läcker sangiovese från Predappio. Ja, seså, skriv upp i kalendern redan nu för de cirka 3000 pannorna kommer ta slut på nolltid.

Häromdagen släpptes en begränsad mängd flaskor från Sydafrikas stolthet Mullineux. HR:en som förstår sig på syrah missar inte Mullienux Syrah 2016, nr 95608, 219 sek, läckert balanserat, komplext, kryddigt, snyggt, örtigt, vackert, peppar och lagerblad.

Ponzi Family och vinmakaren Luisa Ponzi är mest kända för sina läckra pinot-viner men de gör finfina vitingar också. Då deras svåröverkomliga Chardonnay Reserve just nu finns i begränsad volym i beställningssortimentet passar jag på att tipsa om det (nr 77862, 355 sek). Oerhört välgjort och vackert på alla sätt och vis. Kan till exempel avnjutas med lite torsk, skirat smör och färskpotatis i all enkelhet.

Ett billigare, allround vitt vardagsalternativ är Marie Menger-Krugs Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek. Pinsamt billigt. Smakrikt. Snyggt. Klarar både räkorna, pratsjuka grannar och en seriös fisk.

Passar också på att påminna om klassiska finliret Clotilde Davenne Chablis 2017, nr 6307, 169 sek. Oekad, frisk, fräsch, fruktig, frirunnen. Tänk havskräftor, räksallad, finfisk, skaldjur, lindansare och välbalanserade inlägg i debatten. Finns också på magnum (nr 6307, 349 sek).

Musik!

Amerikansk fägring

Den sanne och trogne och dessutom vakne HR:en torde vid det här laget ha förstått att hjärtat i er utsände i de guldkantade och grönskimrande fällknivsskogarna i västerled klappar lite extra för klassiska Chateau Montelena. Slottet i sig är som sig bör ett förfärligt och kitschigt schabrak försett med en slags amerikansk-kinesisk trädgård som är malplacerad på alla sätt och vis. Hela härligheten ligger fint inpackad i den kuperade naturen runt cowboy-staden Calistoga. Kunde inte vara bättre.

Vinet!

Eller jo, vinet så klart! Som tidigare nämnts vann etablissemangets chardonnay ”Judgement of Paris” 1976 och gården blev legendarisk och alltihop blev till Hollywodd-filmen Bottle shock (med Alan Rickman i huvudrollen). Vid sidan om denna vita nektar tillverkas här förstklassig cabernet sauvignon men också zinfandel och riesling. I Sverige hittar vi dels gårdens båda ”chateau-viner”, Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2015 (nr 71926, 399 sek) och Chateau Montelena Chardonnay 2014 (nr 71649, 399 sek), dels ikonvinet Montelena Estate (slut för tillfället). Enligt uppgift är det möjligt att såväl riseling- som zinfandel-vinet dyker upp. Återstår att se. Produktionen är begränsad, efterfrågan oändlig. Export

På tal om det där sista är det kul att Sverige är Chateau Montelenas näststörsta exportmarknad. Fast kanske det säger mer om hur lite vin gården har att avstå för marknaderna utanför hemlandet. Men ändå…

Eld

Bilderna här visar några exempel på hur det ser ut på och runt Chateau Montelena. Notera gärna bilden med de avbrända kullarna. Så nära kom den stora branden förra året. Lätt att inse att gården och allt i dess närhet evakuerades. ”Självklart” stannade Bo Barret, gårdens ägare som för övrigt är rollfiguren ”den unge rebellen” i filmen Bottle shock, kvar och stod där med en slang och väntade på att lågorna skulle svepa in och attackera hans allt. Nu blev det inte så. Vinrankor brinner inte och den naturliga brandgata odlingarna runt slottet är stoppade elden. Den som nu kan lite mer om de här hiskeliga skogsbränderna vet att lågorna lätt kan hoppa en eller ett par kilometer om vinden friskar i och att också en brandgata då kan vara otillräcklig. Nu blev det inte så. Istället vände vinden just då det stod och vägde och vi kan konstatera att Chateau Montelena i all sin hiskeliga och barocka prakt står intakt ännu i våra dagar.Musik!

 

 

Calvados Garnier

Calvados är bra gott. Men frågan är hur en calvados ska smaka. Är det fruktigt, äppligt, eller mer lagrat och kanske lite vanilj, toast, rök och, inte minst, gamla fat? En smaksak, men, alltså, merparten gammal konjak, calva och liknande doftar framförallt gamla fat. Att det sedan omskrivs på de mest fascinerande vis är förvisso intressant men döljer på intet vis aromernas ursprung. En del föredrar de där lagrade aromerna och det djup och den komplexitet det kan ge, andra går all in på ungdomlig frukt, oavsett om det är druva eller äpple vi talar om.

Autentisk äpplesprit

Med tanke på att calvadosen i likhet med (traditionell) armagnac destilleras en gång kanske idén är att en autentisk äpplesprit från Normandie ska vara lite kantig, och då ligger det nära tillhands att den ska drickas i sin mer olagrade form, den där ursprunget spelar förstafiolen (nu invänder kanske någon petimäter som tror att er utsände i den av ångor och missuppfattningar fyllda destillerade världen missat att AOP Pays d’Auge, alltså hjärttrakten av området Calvados, destilleras två gånger, men så är, som synes, inte fallet, och vad Pays d’Auge anbelangar menar gamla normandiska vänner att det är en förvrängd version av ”the real thing” – låt vara att de snarare säger ”le vrais calvados”–, alltså den som har en lite råare apparans). Nåväl, vara hur det vill med den saken. För Nicolas Garnier, som sedan ett par år axlar ansvaret för den lilla, traditionella producenten Garnier, är det hela enkelt: för mycket lagring dödar calvadosen. Han ser gärna att hans calva inte får mer än tre, högst sex års lagring på fat.

Håll era hästar!

Men vänta nu! Håll era hästar! Calvados Garnier, vad är det? Jo, det är en synnerligen traditionell producent i de södra delarna av Calvados, som försöker övertyga oss om att vi ska uppskatta ung calvados. Inte för att de inte har gammalt i faten – i Sverige hittar vi till och från deras trettioåriga variant – men de, särskilt Nicolas, är övertygade om att calvan bäst kommer till sin rätt när frukten får sjunga. Men det förutsätter en massa saker. Till exempel förstklassig frukt (enligt Nicolas alla 30 äpplesorterna – 25 om vi talar Pays d’Auge – och inga päron) som skördas vid rätt tillfälle och som sorteras och tvättas ordentligt före pressningen. Något som de stora, industriella producenterna inte riktigt har möjlighet att göra. Här görs det. Ja, Nicolas är till och med så besatt av frukten att han destillerar vid olika tider på året i syfte att nå fram till olika resultat och stilar.

Forskning

Stil ett, den med all den ungdomliga frukten, destilleras mer eller mindre direkt efter jäsningen, på hösten. Den andra, mer traditionella destilleringen sker först några månader senare, när den jästa äpplemusten fått ligga till sig lite. Skälet är att forskning entydigt visar att den som destillerar direkt efter jäsningen uppnår en mer fruktig brygd. Den som destillerar först på vintern eller våren åstadkommer snarare en mer lagringsbar produkt. Genom att destillera vid två olika tidpunkter kan Nicolas både ha kakan och äta den, om ni förstår vad jag menar (ja, jag vet att alla HR fattar, men övriga?). Den som vill få en uppfattning om vad Nicolas vill uppnå kan med fördel prova hans treåriga calva som finns att beställa på Systembolaget (Calvadaos Garnier ”3 ans d’age”, nr 86489, 269 sek (50cl). Äpplig och fruktig så det står härliga till – och inte ointressant att ställa mot Garniers 30-åriga (nr 86154, 874 sek (70cl)), som är en helt annan historia, dominerad av lagringen på de stora, urgamla faten som döljer sig i Garniers källare.

Källaren

Garniers källare ja. Stället ser inte mycket ut för världen och precis så som en ödmjuk, liten producent i de här delarna av Calvados ska se ut. Den som blir insläppt i de många lagringsutrymmena som döljer sig på den lilla egendomen, inser snart att vi verkligen talar om ”le vrais calvados”. Urgamla fat slåss om utrymmet med mörker, spindelväv och gårdens hjärta: den gamla destillationsapparaten från 1923. ”Farfarsfar stred i skyttergravarna 1914-1918, med undantag för då han var skadad, när han kom hem var både han och familjen utblottad, det tog honom fem år att tjäna ihop till vår panna,” säger Nicolas och visar gårdens stolthet. ”Det är omöjligt att hitta reservdelar till den, det förklarar svetsaggregatet och att ’pannrummet’ också fått bli vår verkstad.”

Rätt temperatur

”Det är enormt viktigt att ligga rätt i temperatur under destillationen. Fram till nyligen sov den ansvarige bredvid pannan under hela destillations-perioden, men när mamma klagade alltför högljutt installerade pappa, som är utbildad elektriker, en övervakningskamera riktad mot en tavla med alla mätvärden och som man kan följa från en monitor i sovrummet. Man måste vakna en gång i timmen för att se att allt är okej, men man behöver inte sova i källaren,” säger Nicolas med ett belåtet leende.

Modern press

Det enda som utöver övervakningskameran ovan är nytt på Calvados Garnier är pressen. Den installerades 2003 och tillåter en rigorös sortering och rengöring av frukten, allt för att få fram den där sjungande äpple-karaktären Nicolas (och pappa Patrick) är besatt av. Nytt är förresten också att Nicolas till skillnad från de flesta andra som gör calvados är utbildad önolog, dessutom med mångårig erfarenhet från Champagne, där han bland annat arbetat för Charles Heidsick.

Andra världskriget

Saker som numer kan förekomma i calvados som sockerkulör och ekchips är portförbjudna hos Calvados Garnier. ”Det där är intressant för den som söker en mjukare och rundare produkt, det är inte riktigt vår grej,” säger Nicolas, som också kan berätta att gården förvisso utblottades en andra gång under andra världskriget då farfarsfar vägrade ha något med ockupationsmakten att göra. ”Men vi hade tur, gården klarade sig när så mycket annat förstördes 1944, familjen låg gömd under bro några hundra meter bort medan striderna passerade här.”

”Le vrai calvados”

Nog av. Alla har förstått att den som vill ha lite av ”le vrai calvados” och den som vill se den gyllene drycken i glaset förvandlas till först äpplemust, sedan äpplemos som långsamt strömmar ur glaset och sprider sig i rummet och dränker personerna i det såvida nu inte den ansvariga glashållaren ser till att eliminera drycken i tid, den har allt att vinna på att snarast införskaffa lite calva från Calvados Garnier.

PS

PS Den som mot förmodan vid något tillfälle i livet kommer befinna sig i närheten av de sydligare delarna av Calvados kan med fördel ta sig till den urgamla storbyn Tinchebray och därifrån till Calvados Garnier ett par kilometer från Tinchebray. Nicolas och familjen Garnier ­ – att vara sympatisk tycks vara ett familjedrag – tar gärna emot besökare i detta bukoliska landskap.

Monica Zetterlund!

 

 

Champagne Goutorbe Bouillot

Det är klart att det finns tröttmössor och motbättrevetandebättrevetande (ja, det är en ytterligare försvenskning av besserwisser) i vinvärlden. Och det finns snobbar och fjantar och andra som inte hör hemma i städade rum och så finns det massor av trevliga, härliga, ödmjuka människor. Till de sistnämnda hör tveklöst Bastien Papleux. Tillsammans med sina föräldrar (som båda heter Dominique Papleux för övrigt) driver han idag den gamla familjegården i Damery på åtta hektar. Inte så lite om man befinner sig i Champagne, åtta hektar.

Sedan länge stoltserar gården med ett HVE-certifikat, alltså certifierat hållbart jordbruk – något som ofta går längre i sitt regelverk än till exempel de ekologiska certifieringarna. Nu är detta kanske inte så unikt 2018. Mer speciellt är måhända att Champagne Goutorbe Bouillot sedan 1980 uteslutande arbetar med ett solera-system för sitt bubbel. Utifrån grundidéerna ”jorden i centrum” och ”mer solera åt folket” blandar – pedantiskt och omständligt – Bastien och Dominique gårdens viner varje år. I Sverige hittar vi sedan en tid ”Champ de Craie” en ren chardonnay som finns både som Brut och Extra Brut,  båda varianterna utmärkts av det som namnet antyder (craie = krita). Varianten vi hittar i Sverige är, som sig bör, Extra Brut och vi bjuds på ett disciplinerat och vältuktat vin med syror, frukt och ”mineralitet” stramt utplacerade på respektive rätt plats på gommens spelplan. Beställningsnumret är 73380 och priset 425 sek. I framtiden kommer vi eventuellt att få bekanta oss också med ”Louise B” (och kanske ytterligare något vin från gården), men det får bli en senare historia.

Låt oss istället tala nörderi. Gården arbetar, som sagt, efter HVE. I samband med skörden plockas druvorna och landar efter sortering och inom en timme i pressen. Musten dras till åtta tankar, där varje parcell jäses för sig – men först klaras musten på naturlig väg under ett par dagar. Jäsningen sker vid 18-19 grader och pågår mellan fem dagar och tre veckor, beroende på året och parcellen. Den grova jästbädden plockas så bort innan det färdiga basvinet läggs att vila på finjästen och den malolaktiska jäsningen blockeras. Efter sex månader sätter Bastien och Dominique igång med sitt blendande och på tal om det: den versionen av ”Champ de Craie” som nu finns i Sverige är en solera-blend av åren 2000 – 2013 och den fick 36 månader på mage före degorgeringen. Så få som 1000 buteljer producerades och dosagen var, och är såvitt är bekant, så låg som 2 g/l.

Dean Martin!

Kjell Westö: Den svavelgula himlen

Det här är en utmärkt bok för alla er som inte läst Westös tidigare böcker i Helsingfors-miljö. Ni som redan dragit igenom det mesta av den eminente Kjell, kan kanske bli om inte trötta så i alla fall lite, lite besvikna, för vi har på något vis redan läst den här boken. Nu har författaren deklarerat att Den svavelgula himlen är hans sista bok som spinner på samma tråd. Mitt tips är att ni som läst alla Westös tidigare böcker om Helsingfors hoppar den här medan ni som inte riktigt har koll absolut måste läsa Den svavelgula himlen.

Lathund med bok

Sista minuten–bubbeltips inför midsommar och så lite finsk musik (dock utan Westö, som annars hobbylirar i ett band) och så lite mer finsk musik.

VM-vintips

Varje osökt tillfälle att bjuda på lite vintips och göra smygreklam är välkommet. Inte minst just därför förklarar vi högtidligt och förväntansfullt årets fotbolls-VM för öppnat och vi utgår från att var sann HR, oavsett om hen studerar fotboll eller inte, kommer dricka kopiösa mängder vin den närmaste tiden, kanske för att förhöja matchens njutning, kanske för att stå ut, kanske för att fira, kanske för att sörja… ja, det finns få tillfällen i livet som är lika tacksamma för den som vill lura på intet ont anande människor lite alkohol som fotbolls-VM. Nog av, låt oss komma till saken.

 

Tips 1

Tips 1, en etta. Vi tror på hemmaseger mot bortalaget och firar i förtid med Juliette Pointillarts fina, lilla bubbel Pointillart Leroy ”Descendance” Brut, nr 70318, 299 sek. Juliette Pointillart är inte bara en hårt arbetande, ensamstående moder till två, hon är dessutom strävsam, trevlig, hundmatte och en skicklig vinmakare. Här hittar vi henne i hennes standardcuvée och den duger gott till att fira den här vinsten med. OBS! Beställ nu så du inte sitter bubbellös när någon vinner.

Tips 2

Tips 2, en tvåa, garderar med kryss. VM i Ryssland. Lika upplagt för mutor och korruption som i Qatar och vi minns alla det flata försvarsspelet i semifinalen Brasilien chock-förlorade i förra VM. Borde bli en tvåa här, men spelintressen kan ha satt upp det hela så det ska kryssa. Vi förser oss därför med en Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2016, nr 5562, 129 sek. Ett stående fynd och att lita på även då givna tvåor blir till kryss. Fruktigt, friskt och nyanserat. En smakbild av perfekt vinmakeri.

Tips 3

Tips 3, solklar etta, även sedan huliganerna har fått säga sitt och då de febrilt letar efter tandbitar eller fixar till brutna näsben och kyler sargade knogar. Här tarvas ett vin som är så tydligt i sin egen stil att även hjärnor fyllda av snömos och näsor igentäppta av tändvätska och grillolja förmår uppfatta att det här smakar massor, till exempel svarta vinbär, katrinplommon, pomerans, tobak, choklad, eukalyptus, kardemumma och en massa annat mums för mumma. Ja, det fungerar även då en mer eller mindre fettdrypande och välkryddad BBQ står på programmet efter matchen och det heter Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek.

Tips 4

Tips 4, då det var fullständigt obegripligt och djupt orättvist och fusk och stjärnorna stod fel och det var en mållös dag och inte en målrik dag när finalen i EM senast spelades bör stjärnorna och rättvisan stå på Frankrikes sida den här gången och för att visa att du inte bara är smart utan också förstår att uppskatta en trikolor måste ovanstående kompletteras med lite rosa och vad passar då bättre än synnerligen färg- och smakrika Les Lauzeraies 2016, nr 2724, 119 sek?

Futbol!

Somrigt vintips

Tre sommarviner som jag gör på Domaine de Brescou utanför Pezenas: Domaine de Brescou Chardonnay 2016, nr 71421, 99 sek (ganska smakrikt och tämligen typisk chardonnay för området, skördad i omgångar för att nå fräschör i nivå med fläsket som värmen ger), Domaine de Brescou ”Fleur d’èté” Rosé 2017, nr 70323, 99 sek (fruktig och smakrik rosé på grenache, pinot noir och ett uns viognier, också skördad i omgångar för fräschörens skull), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (medelfylligt, komplext och smakrikt på grenache-druvans vis, allround till maten, grenache kompletterad med syrah, carignan, mourvèdre och counnoise, lagrat ett år på stora fat). För er som fäster vikt vid slikt så är gården sedan länge certifierad för Terra Vitis/hållbart jordbruk och den är CO2-neutral och om ett år får den sin ekologiska certifiering och svavelhalterna är genomgående låga (inte för att göra hysteriska människor glada eller för att kejsaren är naken och ingen vill säga det utan därför att svavel inte behövs i någon större utsträckning i välgjorda viner).

Somrigt boktips!

Sommaren kräver sina viner och sina böcker. Boktipset blir, såklart, i den mån någon HR har mage att ännu inte ha läst romanen: Kronos väv. Finns i välsorterade boklådor och kan beställas från till exempel Bokus och Adlibris. Kronos väv är kort och gott en fantastiskt bra bok med många vindlingar och prång och historier och en hel del historia och spännande avslöjanden, som det om den antropofagi-glada Quadhafa-sekten i Libyen. Ett avslöjande som här presenteras i en för vinifierat anpassad form.

De libyska antropofagerna

Det är kanske därför att jag sedan många år bor i den sydfranska staden Draguignan som jag mer i detalj känner till de libyska antropofagerna. En av vår samtids mest kända Draguignan-bor är nämligen Claude Gay. Även om inte precis alla vet vem hon är, är hon en levande legend bland världens utrikeskorrespondenter. När hon sköts till döds i Syrien häromåret blev det en världsnyhet. Mest känd är hon kanske för sina avslöjande artiklar om Libyens förre ledare Kadaffi eller Quahdhafi som Claude menade var det korrekta sättet att skriva diktatorns namn. Med risk för livet tog hon saken i egna händer då den verkliga historien om Muammar Quahdhafi aldrig verkade bli känd. Det var hon som avslöjade alla de makabra detaljerna som väl de flesta känner till idag men som likväl aldrig hamnat i skolornas läroböcker.

Många vet att Muammar Quahdhafi föddes till sitt namn någon gång i början av 1940-talet nära klanens bas utanför staden Sirt i Libyen. Däremot vet de inte att berätta att han då också föddes till sitt liv. Inte så att det var självklart att just han skulle bli överste i armén och påverkad av de då bland yngre araber, framför allt militären, dominerande strömningarna av arabisk socialism och panarabism. Än mindre självklart var det att just han skulle komma att leda landet Libyen och det dessutom under en så lång tid som över 40 år. En närmast omöjlig tanke 1969 då han de facto grep makten genom att störta den sufiskt lagde kungen Idris 1. Denne hade sitt starkaste fäste runt staden Benghazi och hade kommit till makten 1951 då Libyen blev ett självständigt kungarike. Om man så vill ledde Quahdhafi landet bort från islam och mot socialism. Han ledde också landet bort från Benghazi och sufism och övriga klaner och mot Quahdhafa-stammen och Sirt. I alla fall till att börja med.

Religionen fanns förvisso med som en del i Quahdhafis ”Gröna bok”, men denna dominerades av vad väst skulle kategorisera som anarkism eller i vart fall direktdemokrati i och med att bokens grundtanke är att folket ska styra sig självt genom lokal direktdemokrati. De här tankarna anammades av många nya, unga afrikanska ledare på framförallt det tidiga 1980-talet. Jerry Rawlings i Ghana, Tomas Sankara i Burkino Faso. Den senare gick till och med så långt att han sålde regeringens alla limousiner och försåg sina ministrar med flakbilar av typen pick up så att regeringsmedlemmarna alltid skulle kunna stanna och erbjuda sina apostlahästdrivna landsmän skjuts. Med det sagt är det kanske inte så förvånande att Tomas Sankara ganska snart sköts av sina egna.

Huvudskälet till att ”Gröna bokens” tankar om folkstyre inte gick att genomföra i Libyen var att bokens författare installerade sig själv som hårdför envåldshärskare. Redan från början var hans styre skoningslöst och att påstå att det blev allt mer skoningslöst med tiden är att förvanska historien. Däremot kom han att bli mer öppen och vårdslös med att hemlighålla sitt leverne. Och här är vi tillbaka vid vilket liv han föddes till. Det var alltså inte självklart att lille Muammar skulle bli militär, envåldshärskare och författare. Däremot var det givet att han skulle anamma Quahdhafa-klanens seder och bruk och att han fullt ut skulle omfamna stammens uråldriga syn på andra klaners medlemmar och vad som krävs av en rättrogen Quahdhafa-man för att denne ska kunna anses som en fullvärdig medlem av klanen.

Redan på 1700-talet skriver den franske amiralen Entrecasteaux om stammens bestialiska sedvänjor. Samme Entrecasteaux som seglade till Australien före Cook och som lade ankar vid det som idag heter Entrecasteaux och som inte ligger långt från Perth. ”Engelsmännen föredrog hajarna och de opålitliga grynnorna vid Botany Bay, vi valde de lugna vattnen på rätt sida om kontinenten,” som ingen mindre än Cocteau skrev i sin uppsats ”Entrecasteaux – l´Amirale entre feu et l´eau”.

Amiralen, eller snarare de inte närmare namngivna forskarna som var med på hans skepp, fick på ett bokstavligt sätt lära sig allt om de bestialiska sedvänjorna. Exakt vad som hände vet ingen. Det man säkert vet är att amiralen lät skicka ut ett välutrustat kompani fotsoldater samt en liten kavallerienhet för att söka efter forskarna sedan de och deras tjänare inte kommit tillbaka efter en dryg vecka och då amiralen började bli otålig för hans egentliga uppdrag var inte att utforska Libyen utan att segla till Alexandria för att etablera en fransk handelsutpost där.

Fotsoldaterna under ledning av François Marie de Broglie – som den historiskt bevandrade säkert känner igen: något decennium senare, 1734 för att vara exakt, utsågs han till marskalk av Frankrike – följde i forskarnas spår, och stötte två dagar efter att de lämnat den vid kusten väntande flottenheten på medlemmar ur Quahdhafa-klanen. Dessa uppträdde mycket hotfullt och de Broglie som genom hela sin militära historia var känd för sitt hetlevrade humör och att ”skjuta först och fråga sen” gav sina soldater order om att göra processen kort med de betydligt sämre utrustade männen från öknen.

Samtidigt som de Broglie var känd för sitt avtryckarfinger var han också känd för att i stridens hetta tänka klart och logiskt. Så och i denna strids hetta. Han gav order om att hans soldater skulle spara två av ökenmännens liv. Dessa tvingade han sedan genom regelrätt tortyr av tredje graden – detta enligt de Broglies egen historieskrivning – att visa vägen till klanens läger.

Sin vana trogen väntade inte de Broglie på vare sig en vänlig inbjudan eller en attack från Quahdhafa-klanen: han gick till attack utan förvarning. Ännu idag lever minnet av den massaker som sedan utspelade sig kvar hos alla Quahdhafa-klanens medlemmar och man måste utgå från att även Quahdhafi och hans närmaste omfattades av detta deras klans minne av det folkmord som de i sina egna ögon utsattes för den här vårdagen 1723.

När lägrets alla invånare flytt eller på mer eller mindre brutala vis bragts om livet gjorde de Broglie den upptäckt som för alltid kommit att prägla historikernas syn på Quahdhafa-klanen och inte minst på diktatorn Quahdhafi – även om det nu bara pratats om den bakom lyckta dörrar av samma enkla skäl som man lät diktatorns son Islam Al-Quahdhafi köpa sig en doktorstitel vid London School of Economics: man ville inte ”stöta sig”.

Quahdhafa-klanens läger såg på håll ut som vilket beduinläger som helst. Det låg i en oas. Där fanns tält. Öppna eldar. Getter. Kameler. Och så vidare. Det som skilde det här lägret från andra var att det i dess östra utkant fanns ett stort och välutrustat slakteri med för tidens mått mätt synnerligen avancerad utrustning – det är för övrigt härifrån som den stora kniven som används i de franska slakterierna fått sitt namn, ”coteaux de quahdhafa” eller ”quahdhafakniv”, som den kallas på svenska sedan det franska namnet översattes i mitten av 1800-talet.

Fram till den här dagen hade Quahdhafa-klanens dyrkan av kött, inklusive människokött varit okänd för européerna – snart skulle man upptäcka att den omgivande öknens andra klaner var mer välbekanta med denna dyrkan än de skulle vilja vara; under sekler hade de fått se framförallt sina unga döttrar rövas bort, inte för att bli slavar eller älskarinnor till Quahdhafa-stammens män, utan för att bli till slaktoffer och föda. Man skulle också upptäcka att ingenstans utanför de offerbesatta indianstammarna i Amerika offrade någon så mycket människor som Quahdhafa-stammen. Offrade är för övrigt inte rätt ord då de snarare tjänade som föda.

En parentes är att just den här traditionen av offerriter och antropofagi gjorde att Quahdhafa-klanen aldrig kom att bli särskilt religiösa och de har heller aldrig ansetts som riktigt rumsrena av övriga stammar i området. Den vrede och fruktan man kunde spåra hos upprorsmännen som befriade Libyen från den quahdhafaiske diktatorn förklaras alltså inte bara av regimens förtryckarapparat utan också av sekellång rädsla för den antropofagiska stammens härjningar och övergrepp.

Diktatorn Muammar Quahdhafi, en Quahdhafa-klanens son, utgjorde inget undantag från stammens sedvänjor och traditioner. Han, liksom hela hans familj, var i alla avseenden barn av sitt ursprung. De historier som emellanåt trots allt berättats, bland annat om hur unga flickor fått sina armar avhuggna medan de ännu var vid liv, och hur de undan för undan styckats, allt för att förse den stora härskaren med så färskt kött som möjligt och för att följa de uråldriga traditionerna – i de gamla ökenlägren, långt före svalar och kylars intåg i vardagen, brukade man hålla ”maten” färsk genom att hålla den vid liv, en tradition som Quahdhafi och hans hov hedrade – har på något vis alltid ”kommit bort”, eller om man så vill på ett diplomatiskt skickligt vis trollats bort.

Varför blev inte Quahdhafi-klanens fallenhet för antropofagi känd innan Claude Gay skrev om den? Enligt Claude själv var det därför att alltför många hade alltför mycket att förlora på att hamna på kollisionskurs med regimen i Libyen. Diktatorn och hans familj satt, i likhet med alla andra förtryckarregimer i oljestaterna, som Saudi-Arabien, på gigantiska summor pengar och med pengar kommer man långt. Ända till den franske presidentens hem, ända till London School of Economics och ända till… tystnad. Andra såg, men kunde inte ta in verkligheten och åter andra ansåg säkert att diktatorns uppenbarelse i sig och hans regims stöd till internationell terrorism och förtrycket av den egna befolkningen var mer än vad som behövdes för att man skulle klassificera mannen som en ”galning”.

Vissa undantagsfall vet vi försökte berätta, men de stoppades effektivt av den libyska regimen och omvärlden som valde att titta bort, att inte lyssna på det uppenbara. Det kanske mest kända exemplet på detta är de bulgariska sjuksköterskorna som så sent som för några år sedan fick sitta fängslade under dödshot till dess de dyrt och heligt lovat att inte berätta om vad de sett i diktatorns hem och om vad de tvingats göra. Vi vet nu sedan sjuksköterskorna kunnat berätta sanningen, att diplomater från såväl öst och väst som syd och nord alla gav dem samma råd: håll för guds skull tyst, låtsas att ni inget sett, antingen det eller förlika er med ert öde, ingen kommer att komma till er undsättning. Som sjuksköterskorna var kvinnor och bulgarer visste de alltför väl att det där sista var sant. De valde därför mörkret, att förneka det de en gång försökt sprida ljus över: Muammar Quahdhafi var en antropofag. Och de hade haft den minst sagt makabra uppgiften att hålla den perverse antropofagens föda vid liv så länge som möjligt. Bokstavligen talat slök han sina offer bit för bit.

Det mest sensationella med Claude Gays avslöjande artiklar från Libyen var åtminstone härnere i trakterna av Draguignan det samband hon hittade mellan Quahdhafi-klanens antropofagi och byn Verture. Idag ligger Verture bara någon halvtimme upp i bergen från Draguignan men det var först efter andra världskriget som en farbar väg dit anlades. Under långa tider var byn ”bortglömd” och den kom att bli känd för inavel och antropofagi (den ”upptäcktes” så sent som på 1700-talet av upptäcktsresanden från Académie des sciences i Marseille). Nu visade det sig att i tiden avlägsna släktingar till dagens invånare i byn Verture låtit sig värvas till kejsar Diocletianus nya administration i det som då kom att kallas Nedre Libyen. I samband med den slutliga delningen av det romerska imperiet i slutet av 300-talet kom Nedre Libyen och utvandrarna från Verture att tillhöra den östra delen.

Genom historien finns flera rapporter om antropofagi i det som senare kom att bli känt som Quahdhafi-klanens territorium. Bland annat skrev vandalernas ledare Gaiserik (400-talet) om ”de bestialiska sederna” han fann hos utvandrarna från Verture som han för övrigt kallade ”bergsfolket från den romerska provinsen”.  Även den bysantinske generalen Belisarios nämner kannibalism i samband med återerövringen av Nordafrika. Då vid 500-talets mitt var antropofagin som mest utbredd. När de turkiska osmanerna delade upp landet efter att ha erövrat det på 1500-talet lät de den så kallade Kudaffadynastin bli en autonom provins – den som amiralen Entrecasteaux stötte på ett par hundra år senare. Det Entrecasteaux och hans folk förteg var att Kudaffa-klanen eller Quahdhafi-klanen som den numer kallade sig pratade ett språk som var en blandning av arabiska, turkiska och franska. De rapporterade dock om detta till Académie des sciences, Franska vetenskapsakademien, och de överlämnade några fångar de tagit med till moderlandet för närmare studier.

På Académie des sciences fanns vid den här tiden Pierre-Alain Douney. En av de upptäcktsresande från Geografiska Institutet i Marseille som då nyligen funnit den bortglömda byn Verture i bergen ovanför Draguignan. Han noterade snart att den kroniska hostan, dubbelkönen och de andra typiska tecknen för inavel han funnit hos befolkningen i Verture gick igen hos Kudaffa-klanens medlemmar. Den hänsynslösa och blodiga antropofagin överensstämde också. Detta borde ha varit en världssensation men när den franska revolutionen bröt ut 1789 fick snart alla annat att tänka på och i Pierre-Alains fall gick det rent av så illa att han blev en av de få personer som giljotinerades i Draguignan. Därmed försvann också den levande kunskapen om sambandet mellan Verture och den blodtörstiga klanen i Nordafrika. Det var först när Claude Gay satte igång med ett ordentligt journalistiskt grävande som sambandet och hela historien uppdagades och spreds.

 

 

Grillvin

Grillvin är vin som lämpar sig för sådana som fått slika griller i huvudet, att de tror att de gör sina medmänniskor glada genom att servera dem vidbrända köttstycken, rökskadade fiskar, becksvart haloumi och spetskålsaska alltmedan kvällskylan biter i matgästerna, täpper igen deras näsor och bygger upp nästa dags skavande hals och myggorna gör alltmer aggressiva utfall och daggen sprider sig från gräset och in i utesittarnas märg och ben. Kort sagt, vi pratar om viner som smakar mer.

Samtidigt som er utsände i de glada amatörernas osande värld fylld av webrar och skeva självbilder vill varna sina HR:are från att gå i grillfällan, vill den nyss nämnde också bistå dem som nu ändå åker dit – antingen genom självskadligt beteende som så kallad grillmästare eller som oskyldig gäst på ett grillinriktat gästabud, till vilket hen lockats med löften om glam, galej och party och inte ett ord om att det står hipsterspetskålsaska och låtsasamerikansk barbecuesås och kall utesittarkväll på menyn – och ge dem några blytunga tips på viner som förmår förjaga den dystopiska stämning som varje grillparty per definition förr eller senare drabbas av.

Girard Old Vin Zinfandel 2014, nr 22337, 199 sek (klassisk, röd spetskålsaskedödare från Napa Valley). Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek (rött nytillskott från Australien, ett land där ett vins främsta uppgift är att rädda det kantrade grillpartyt.). Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2012, nr 12330, 299 sek (rött finlir från Toscana som kan få den mest frusne och desillusionerade och rökskadade gäst att bli på hyggligt gott humör igen). Pouilly-Fuisée ”Aux Chailloux” (Domaine Trouillet) 2014, nr 75705, 285 sek (vitt, smakrikt från en burgundisk underappellation som är så cool att den kan invagga också den mest dystopisövde i en pånyttfödd framtidstro, dessutom gott och väl lämpat för sönderbränd kyckling). Les Lauzeraies Tavel 2017, nr 2724, 119 sek (en rosa dröm som är precis vad du behöver för att klara av den mardröm den inrökta fisken utgör).

På besök hos Luisa Ponzi

Ponzi Vineyards remains a reference point for American Pinot noir with winemaker Luisa Ponzi at the top of her game”, skriver The Wine Advocate och öser tillsammans med Wine Spectator och Wine Enthusiast 90+poäng över Luisa och hennes viner. Uppfödd på familjegården i Oregon och utbildad i Europa tar hon det hela med ro och behåller båda fötterna stadigt förankrade i Willamette Valleys fina vinmarker.

Hit kom mamma Nancy och pappa Dick som grönavågare i slutet av 1960-talet och 1970 startade de, på allvar, det vi idag känner som Ponzi Vineyards. Tidigt blev de och deras viner den där referenspunkten The Wine Advocat talar om. De var inte ensamma om att vara så tidiga, men de tillhörde de första. Och de var bra.

Luisa och syster Maria, chef för företaget sedan många år, har med gemensamma krafter fortsatt utveckla familjeföretaget. Idag äger de runt 90 hektar vinmark och har byggt en modern vinanläggning och ett populärt besökscentrum för de allt fler vinturisterna i Oregon i allmänhet och undersköna Willamette Valley i synnerhet.

Det är värt att lyfta på hatten för systrarna för deras drivkraft och hur väl de fortsatt föräldrarnas bygge. Men det går inte att gå runt det faktum att Ponzi knappast skulle vara vad de är idag utan Luisa och hennes hängivenhet och skicklighet. Det är ett sant nöje att gå runt och prova vinerna i källaren med henne och det är lätt att se hennes grundläggande filosofi och hur hon bygger den komplexitet som inte alltid är given i amerikanska viner.

De egna vingårdarna planterar hon gärna med mängder av kloner, alltså stick i stäv med det som idag är den rådande filosofin, där odlarna oftast nöjer sig med att hitta en eller möjligen två kloner för sin gård. Mångfalden av kloner ökar komplexiteten genom de något varierande smakprofilerna och, inte minst, den varierande mognadsgrad de uppnått vid det gemensamma skördetillfället.

Luisa har inte bara koll på de egna odlingarna, hon arbetar också med lika stor inköpt volym, alltså druvor motsvarande cirka 90 hektar mark. Hon testar varje druvodlare/markbit hon är intresserad av och skriver sedan fleråriga avtal med dem hon ser kan passa hennes blendningsarbete. För det är det det handlar om – ja, bortsett från renhet, balans och stringens: blend.

Från ett ställe hittar hon röd frukt, ett annat mörk frukt, ett tredje syra… till de här olika egenskaperna adderar hon sedan enkla handgrepp som att somligt jäses med hela klasar, annat inte och så vidare och i slutändan sätts allt ihop på ett sinnrikt och noga avvägt vis. Att prova hennes fat är att känna de olika beståndsdelarna utbrutna och rent av lätt förlorade, för på egen hand är de inte alltid höjdare.

Luisa arbetar gärna med ek och inte sällan med lång lagringstid. Å andra sidan är bara tio procent av eken ny, och många av faten är större än barrique, 300 respektive 500 liter. En övervägande majoritet av tunnorna kommer från tillverkare i Bourgogne, som sig bör på den här gården som i första hand arbetar med Bourgogne-druvor och som alltid söker sig mot en stringent rondör i grundstilen.

Utmärkande för Luisas arbete är också att hon i likhet med andra toppvinmakare via varsam hand, skickligt sinne och ren frukt och utrustning använder mycket små mängder svavel. Grundregeln är att arbeta utan tillsatt jäst och den första, lilla svavlingen sker först efter den malolaktiska jäsningen, vilken här kanske inte inträffar förrän sommaren efter skörden. Därefter hålls svavlandet på en minimal nivå. Ett krav på druvleverantörerna är att de ska vara certifierade hållbart, ekologiskt eller biodynamiskt.

Den som tycker sig uppfatta tydliga lie-toner i vitvinerna är inte fel på det. Här är ”stiring” eller som fransmännen säger ”batonnage” snarare regel än undantag, och det under lång tid, ofta flera månader.

Den dominerande druvan är pinot noir, det är också druvan som satt Ponzi på världskartan. Fast i början var det snarare föräldrarnas pinot gris som gjorde gården känd. Idag är pinot gris fortsatt en viktig druva och ett populärt vin från gården, men Luisa är mer intresserad av att utveckla sin chardonnay. ”Pinot noir och chardonnay fungerar nästan alltid på samma ställen och vi får fram en egen stil av chardonnay här, någonstans mellan en amerikansk och en europeisk,” säger Luisa. Något som det är lätt att hålla med om.

Vid sidan om pinot noir, chardonnay och pinot gris gör Luisa några riktigt bra viner på mindre förväntade druvor, och då framförallt dolcetto och arneis. Förmodligen den bästa arneis som görs utanför Italien och vad gäller dolcetton är det frågan om det ens finns en lika bra i Italien. Tyvärr är just de här två svåra att komma över. Bara runt 300 lådor per år och vin görs.

I Sverige hittar vi just nu Ponzi Tavola Pinot Noir 2015, nr 74091, 269 sek, (härlig dörröppnare till Luisa och elegans från Willamette valley), Ponzi Reserve Pinot Noir 2014, nr 73689, 525 sek, (mer kraft och koncentration, vilket möjligen prislappen kan indikera…), 2014 Ponzi Riesling 2015, nr 73886, 219 sek (frisk riesling med elegans och balans), Ponzi Pinot Gris 2016, nr 74876, 199 sek, (snäll utan att vara mesig), Ponzi Chardonnay 2014, nr 77862, 355 sek (som sagt: USA möter Europa i ett entente cordiale).