Rosévinsåret 2022 & LL22

Har på annan plats kommenterat årgången 2022 (i Frankrike) i allmänhet och som rosévinsårgång i synnerhet. Tar nu på allmän begäran upp saken även här.

Kort sagt är 2022 till min förvåning ett fantastiskt år på många håll, och inte minst när vi talar rosé. Förvåningen kommer sig av att året i flera områden och landsändar (inte bara i Frankrike för övrigt) var exceptionellt torrt och varmt. Samtidigt påverkades det både här och där av effekterna av frostangreppen 2020 och 2021. En årgång inrymmer alltid ”året före”, och det arbete bonden lägger ner i vingården verkar i flera fall över lång tid. Således påverkades 2022, som nämnts, av frostangreppen, men sannolikt ser vi i årets utfall också resultatet av att många odlare insett att vi nu står inför nya förutsättningar och att åtgärder därför måste vidtas för att möta detta nya. Som att plantera senare mognande sorter och kloner och att beskära och gallra snarare för att skydda mot sol och värme än för att söka detsamma.

Nog av. När vi kommer till Les Lauzeraies – ett vin jag sedan länge blendar och som flera gånger utsetts till ”Årets rosé” i Sverige, vilket jag ödmjukast vill ha sagt i sammanhanget – visade sig 2022 vara pinsamt lätt att sätta ihop. Vanligtvis står blendern inför en initial utmaning i form av att eliminera viner med avvikande kvalitet innan det egentliga blendningsarbetet kan påbörjas. Inte sällan faller fler än hälften av de till buds stående vintankarna bort  i samband med detta sållande av agnar och vete i vinets värld. Så icke 2022.

Medan 2021 var en rejäl och ytterst tilltalande utmaning, märkt av torka och överkoncentration som året var, var 2022 på tok för enkelt att sätta ihop. Allt var bra. Och det i en i min gom oerhört tilltalande, och sällsynt, blandning av frukt, djup och balans utan att, och detta är viktigt, att det blir tungt någonstans. Tror jag får gå tillbaka till 1985 för att hitta något liknande – å andra sidan var 1985 före min vinmakartid så just där, ska erkännas, killgissar jag på ett ganska onödigt men samtidigt oemotståndligt sätt.

Hursomhelst: Les Lauzeraies 2022, nr 2724, 139kr, som i dagarna anlöper landets Systembolag – och kan beställas till de butiker som inte får upp varan på hyllan – bjuder på allt det där – frukt, djup och balans – och går åtminstone rakt in i mitt vinhjärta. Tack vare årets uttryck är LL 22 dessutom mer färdigt att dricka tidigare på säsongen (den som vill ha fullt ös i ”mineraliteten” uppmanas att lagra något år).

Rosa musik. Ändå mera rosa.

Påskvin 2023

Förvisso finns det både vildsvin och påsvin, idag ska vi emellertid göra en mer ingående studie av påskvin, och detta på förekommen anledning då oroliga påskfirare (inte att förväxla med påskviner) hört av sig till ni vet vem och undrat varför de inte fått någon vägledning i år. Kort sagt känner de att de gått vilse i påskpannkakan och varken vet in eller ut. Sådan tur då att ni vet vem finns där och räcker ut en hjälpande hand i form av ett knippe goda råd. Å andra sidan, ska villigt erkännas, är det hart när omöjligt att ge ordentliga tips så här fem minuter i klockan påsk. Detta av den enkla anledningen att majoriteten av de svenska vin- och spritbutikerna har ett begränsat utbud fokuserat på den lokala fredagsfyllans krav. Inte så mycket att säga om. Vi talar ju business och breda och därmed stora och stillastående lager till glädje för ett fåtal vinintresserade, som, kanske, har sitt fokus över 129kr och utanför Italien, känns olönsamt lång väg. Å tredje sidan har vi det förträffliga beställningssortimentet, där vi hittar massvis av spännande godis som lagerhålls av landets många duktiga importörer tillika underleverantörer till Systembolaget.

Nog av. Till tipsen, som, som den som förstått det ovanstående förstått, är inriktade på vad konsumenten kan komma över de sista skälvande minuterna före påsk, det vill säga utan att behöva beställa. Har då tips på ett rött och ett vitt som går till det mesta av det som kan tänkas hamna på påskbuffén och som finns hos de flesta vin- och sprithandlarna: Les Sorts Seleccio 2020, nr 70217, 119kr (”Kryddig, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, svartpeppar, plommon, ceder, skogshallon, örter, viol och vanilj. Serveras vid 16-18°C till rätter av lamm- eller nötkött.”) och La Désirée Chardonnay 2021, nr 6321, 99kr (”Fruktig, ungdomlig smak med inslag av päron, honungsmelon, örter, persika och citrus. Serveras vid 8-10°C till vegetariskt eller till rätter av fisk eller skaldjur.”) Finns dessutom Tavel Les Lauzeraies 2021, nr 2724, 139kr (”Fruktig smak med inslag av granatäpple, körsbär, persika, jordgubbar, hibiskus och blodapelsin. Serveras vid 8-10°C till vegetariska rätter, till grillade fiskrätter, eller till rätter av ljust kött.”) lokalt är lyckan fullkomlig ity då täcks även alla eventuella mellanregister mellan de båda tidigare tipsen upp samtidigt som det här smakrika rosévinet klarar både biffen och fisken på egen hand.

Det perfekta påskvinet, som det är försent att få tag i i år men som Du kan beställa i god tid till Påsken 2024? Tveklöst detta: Prado Enea 2015, nr 92247, 580kr (1178kr magnum). Passa på, lagret är begränsat.

Musik.

El Rey 2.0

Att vara konsulterande vinmakare innebär, åtminstone i mitt fall, ett synnerligen omväxlande arbete. Uppdragen kan handla om ”totalen”, dvs att hjälpa till med att skapa affärsidén för en gård/producent, och i nästa skede de av affärsidén följande strategierna och planerna och, inte minst, att genomföra detta i praktiken. Eller så är det någon som vill ha hjälp med att sätta en blend eller att få tips på hur den ska förändra sitt arbete för att få till mer rena och fruktdrivna viner eller så vill uppdragsgivaren ha hjälp med att anpassa sin produktportfölj till samtiden.. Till exempel.

Lite speciella är uppdragen jag får inom ramen för den svenska importfirman Terrific Wines, som jag var med och startade för ett drygt decennium sedan (och fortsatt är delägare i). Jobben i sig är som alla andra, men det är kul att efter själva uppdraget kunna följa händelseutvecklingen på nära håll. Hur går lanseringen? Vilken feedback får vi på vinet? Och blir det några återköp? Vilka marknadsåtgärder vidtar mina kollegor?

I dagarna lanseras i Systembolagets beställningssortiment vinet El Rey (Loco) 2022, nr 59616, 99kr. Det är ett lätt och fruktdrivet vin på druvan garnatxa (eller garnacha eller grenache). Den här stilen med lätta och fruktdrivna, ofta ljusa, rödviner, som med fördel kan drickas lite svala, har till mångas lycka, inte minst min, blivit riktigt populär de senaste två-tre åren. Det är nu inte så att stilen inte haft tillskyndare även förr, men på det stora hela har det varit svårt att på en bredare bas få gehör för sådana här lättviktare.

Idén till El Rey (Loco) kom för flera år sedan i samband med att Terrifickollegan och jag var på plats hos Celler Masroig i Montsant och blandade till grunden till Les Sorts (nr 70217, 121kr). I samband med det stötte vi på några tankar med en fantastisk garnatxa. Ren och med skönt sjungande frukt utan falska toner i epilogen. Då bedömde vi att det inte fanns tillräckligt med intresse för stilen, men vi bokförde båda i minnets del för framtida projekt ett tänkt garnatxa-vin, drivet av frukt och inkvalat i en lättare viktklass.

Sedan kom coviden och innan vi hann blinka hade två år försvunnit ut i tomma intet. Det kom att dröja ända till hösten 2022 innan vi var tillbaka för att sätta blenden. Och som den satt (obs! kraftig varning för subjektivitet här… å andra sidan är det dagens sanning): mumsigt, fruktigt och lätt som en fläkt i vårsolen.

Någon kanske känner igen namnet El Rey. Det kan bero på att jag för ett tiotal år sedan gjorde ett vin med det namnet i Campo de Borja. Sedan en spanskägd svensk importkollega gjort en exakt kopia i samma prisklass på det vinet och tryckt in det på Systembolaget, slutade den historien med att båda vinerna avlistades eftersom inget av dem på egen hand uppnådde tillräckligt stor försäljning för att få hänga kvar i monopolets fasta sortiment.

När nu det här nya garnatxa-vinet, med flera gemensamma faktorer med första El Rey, skulle lanseras, tyckte vi på Terrific Wines att det var kul att plocka fram det för oss betydelsefulla namnet. För säkerhets skull har vi för oss själva lagt till ett (Loco) efter själva namnet. Dels för att skilja version 2.0 från version 1.0, dels för att vinet känns, ja, aningen om inte fullständigt galet så i vart fall uppsluppet och, förlåt förlåt, carpe diem.

El Rey Loco som musik.

La Bourbe & därefter på Domaine Rabiega

Voilà! Första vinet från årgången 2022 på Domaine Rabiega är sedan några dagar på flaska! Snabba ryck, kan tyckas, och för det mesta brukar vi inte buteljera förrän tidigast i februari året efter skörden. Skälet till detta snudd på nouveau-vin är att det handlar om en liten volym, som dels kändes klar, dels var svår att lagra på ett korrekt vis – ju mindre volymen är, desto knepigare är det där med att hålla behållaren syrefri, och det gäller särskilt om det är en tank med så kallat mobilt tak, alltså en överdel som kan höjas respektive sänkas beroende på kärlets exakta volym. Inte sällan krävs det mycket svavel för att klara av ett sådant lagerförfarande, och likväl finns en risk att vinet oxideras eller på annat vis tar stryk av kontakten med syre. Således: för att undvika både svavel och oxidationsrisk buteljerade vi.

Vinet? Jo, det är så kallad ”bourbe” som vi jäst. När druvorna till de vita och rosa vinerna pressats eller som i vårt fall fottrampats, dras musten till ett kärl, där allt kyls ner. Efter några dagar har rester av skal och druvkött fallit till kärlets botten. Denna bottensats kallas på franska ”la bourbe”. Så snart sedimenteringen är klar kan bonden flytta den rena musten till ett nytt kärl och låta jäsningen starta. Skälet till att producenten strävar efter en mer eller mindre klar must är att det kan finnas/oftast finns orenheter i det som faller ner till botten, orenheter som skulle kunna påverka arombilden negativt.

För egen del har jag, i likhet med flera andra vinmakare, inte sällan valt att göra en andra sedimentering av den där första bottensatsen. Resultatet blir nämligen vanligtvis en väldigt aromatisk must. Nu ska sägas att det inte alltid är möjligt att göra detta. Ibland är bottensatsen alltför oren och ibland börjar den jäsa innan den andra sedimenteringen är klar. I år, då vi hade en otroligt fin bottensats och väntade på att den andra sedimenteringen skulle bli klar, satte jäsningen igång. Vi hade då valet att blåsa av allt eller så kunde vi chansa på att det skulle bli bra i alla fall. Min bedömning utifrån bottensatsen kvalitet var att vi skulle köra på.

Tur var det, för de cirka 100 liter vin vi kunde rädda från bottensatsen var tveklöst värda att rädda. Det är inte så att vi skapat en stort vin. Snarare ett ganska (alkohol)lätt och friskt rosévin – bottensatsen vi jäste kom från både vit och rosa must och som vi inte försökt påverka färgen, eller något annat, har vinet en mycket ljust rosa nyans. Men även om vinet inte är ”stort” är det synnerligen spännande och tämligen gott, och i den mån någon tänker att det låter måttligt intressant vill jag påminna om att det bara finns 100 flaskor ”La Bourbe”.

Vad gäller gårdens övriga viner från årgången 2022 kommer de buteljeras planenligt en bit in på 2023 och senare (beroende på vilken tid de tarvar i betongägg och ekfat). Närmast på tur står de två roséviner vi gjort i år, Domaine Rabiega rosé och r Rabiega Rosé, samt ett av de båda vitvinerna, Domaine Rabiega blanc, och röda Ergo Bibamus. Clos Dière, Domaine Rabiega rouge och Fleur de Lys är långt ifrån klara så dem får vi återkomma till när dimman lättat.

Ny bok: Anakolut 2.0

”Anakolut 2.0” är en nyutgåva av ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, som utkom 1986. Version 2.0 har försiktigt utökats med lite fler musikhänvisningar, som nu är kopplade till en spellista på Spotify (se nedan), samt ett förord av litteraturvetaren Erik van Ooijen (Karlstads Universitet).

Skälet till att boken alls kommer ut igen är att van Ooijen för några år sedan stötte på den i sitt forskningsarbete och gjorde ett ”paper” på den för McGill University i Montreal. I sitt förord skriver han bland annat ”Ändå framstår Anakolut, så här 35 år efter sin första materialisering, som ett av 80-talets mest tidstypiska alster – mer postmodern än Stig Larssons ’Autisterna’ (1979) och Lars Gustafssons ’Bernard Foys tredje rockad’ (1986) tillsammans. Det vill säga: ytligare, öppnare, mer ironisk, mer parodisk, mer upplöst i fråga om genre, stil och medium, tydligare emanciperad i gestaltningens och de Stora Berättelsernas betryggande meningskrav, mer textuellt underminerande, med språket satt i friare spel. Kort sagt, mer ’charmigt osammanhängande’, för att tala med Horace Engdahl.”

 

Och han fortsätter ”Torstens* roman excellerar verkligen i åtminstone tre för sammanhanget typiska avseenden: genom att skjuta fokus från textens centrum till dess marginaler, genom att veckla ut sig själv över verkets yttre gränser; och genom att ersätta intrigens sammankopplade enhetsstruktur av början, mitt och slut med ett svåröverskådligt kopplingsschema där läsaren lite på måfå måste gå in och reglera berättelsens många flöden.”

…”Här finns material till en novellsamling med berättelser som pendlar mellan 70-talets engagerade samhällsskildring, 80-talets ironiska pastischestetik och den ömsom kitschiga, ömsom höglitterära våldsgestaltningen som kom att föranleda 90-talets skräckeldebatt”

…”Här närmar vi oss återigen det utmärkande för Torstens poetik. Anakolut präglas, kort sagt, av parergonal och paratextuell estetik där textuella randfenomen görs centrala. Med en proustiansk hänvisning benämner Genette varje fall där paratexten överskrider sin givna funktion och börjar ’spela sin egen roll på textens bekostnad’ för ’Jupieneffekten’. Anakolut kan ses som ett extremt uttryck för denna effekt.”

…”Till Anakoluts paratextuella överflöd hör också ett originellt inslag i form av en lista med ’musikhänvisningar’. Berättelsens episoder förbinds alltså med ett antal musikstycken som ska ackompanjera läsningen.”

…”En löpsedel huvudpersonen går förbi ger exempelvis förevändning för en Frankenstein-variation om en övergiven artificiell intelligens i människogestalt. Utstött, bespottad och oförmögen att passa in i mänsklighetens diskotekskultur utvecklas han till en terrorist som tar gruvlig hämnd på det samhälle som skapat honom. Det är en liten pärla som förtjänar sin plats i svenskans visserligen begränsade science fiction-kanon.”

Länk till bokens spellista: https://open.spotify.com/playlist/5b0s3HYHV9APmcjcvG64qv?si=749a1d14382049b0

*Torstens (Gustaf Torstens), min dåvarande författarpseudonym (Lars Gustaf Torstenson – Larson = Gustaf Torstens)

Domaine Rabiega: rosé 2022

Domaine Rabiegas rödviner från 2022 har redan avhandlats, låt vara att de säkert snart kommer dyka upp igen i flödet. Men nu handlar det om den rosa vätskan från den nya årgången.

Förra året gjorde vi ingen rosé på Domaine Rabiega. Min bedömning var att druvorna var alltför koncentrerade och att vi skulle få fel balans i slutprodukten. I år ser det desto bättre ut och vi gör två roséviner. Dels en ny version av den exklusiva lagringsrosén ”r Rabiega rosé” (nr 54454, 1050 sek), dels en nygammal version av ”Domaine Rabiega rosé”.

Det förstnämnda vinet görs som alltid i liten volym, max 500 flaskor, och förmodligen blir det färre buteljer än så. Till skillnad från majoriteten roséviner kan ”r Rabiega rosé” lagras några år. I skrivande stund är första årgången, 2020, bättre än någonsin och vinet fortsätter utvecklas åt rätt håll. Gissningsvis toppar det om ett par år och håller betydligt längre. Merparten av det här vinet har jäst på ny ek, vilket ger en karaktär som avviker från de traditionella rosévinerna.

”Domaine Rabiega rosé” är comeback för ett vin som jag gjorde mellan 1990 (om jag minns rätt) och 2005. Vi var tidiga, först tror jag, att låta en mindre del av vinet jäsa på ek, och att dels jäsa en del av musten utan jäst medan den andra delen tillsattes en jästcocktail. Allt i syfte att skapa ett bättre rosévin, som stod ut och helst också över sina kusiner. Om vi lyckades är svårt att svara på och i den mån jag tror att vi gjorde det förbjuder mig min falska blygsamhet att säga det. Å andra sidan är det många roséviner både i Provence och på annat håll som görs på det viset idag.

Vårt nya ”Domaine Rabiega rosé” består också till (mycket liten) del av must som jäst på ny ek, men vi har inte jobbat med någon jästcocktail, utan snarare ägnat oss åt hands off-ande. Det vill säga, vinet har fått sköta sig självt, med undantag för temperaturen som vi kontrollerat så det blivande vinet mått bra under sin tillblivelse.

Går allt planenligt släpps båda roséviner någon gång fram på senvåren 2023.

”Flaubert& Brooke” – en nu än mer häftig bok

För cirka två år sedan släpptes ”Flaubert & Brooke – 10 kriminella noveller” som e-bok. Då försäljningen gått ganska bra släpptes den idag också som häftad bok.

”Flaubert & Brooke” är en bok Bernt Danielsson och jag skrivit tillsammans. Först skrev vi ”Vinifiktioner” och fick så pass blodad tand att vi ville fortsätta samarbetet. Fortsättningen blev ”Flaubert & Brooke”. Tanken var sedan att följa upp den sistnämnda med fler noveller och romaner i deckarhäradet. Nu blir det inte så eftersom Bernt dessvärre lämnade oss förra året. Men hans konst finns kvar, hans övriga böcker finns kvar och, inte minst, finns ”Vinifiktioner” och ”Flaubert & Brooke” kvar (både som e-bok och tryckt bok).

Så här presenterar förlaget ”Flaubert & Brooke”: ” Sebastien Flaubert är en piprökande kommissarie som tillsammans med sin assistent Theodore Brooke löser vinrelaterade brott i Parisregionen. I tio noveller jagar de kriminella och stöter på diverse minst sagt udda karaktärer. I ”Boulevard” har vinkonnässören Hubert Garnier fått för sig att lägenheten är en tickande bomb och gjort vinkällaren till sin permanenta bostad. I ”De försvunna slotten” påstår Madame Ostranova att ett provensalskt slott, från en dag till en annan, bara gått upp i rök. Det låter helt otroligt, men slottet går helt enkelt inte att finna längre…”

Ja, det låter otroligt, men jag har frivilligt varit med och skrivit den här boken i den för mig annars ganska ointressanta deckargenren – allt tack vare Bernt som var mer välvilligt inställd till genren och absolut tyckte att vi skulle göra det här, och det är jag mycket glad för att vi gjorde. Arbetet med ”Flaubert & Brooke” tog flera år i anspråk och var ett enda stort nöje.

Ett vin blev till

I dagarna släpps i Frankrike vinet Ego Bibamus till försäljning. I höst kommer ett begränsat antal flaskor till Sverige, där de på grund av den återhållna volymen bara kommer erbjudas ett fåtal vinbarer och krogar. Men vad är det för ett vin?

Skörden 2021 var på Domaine Rabiega som på så många andra håll i Frankrike superkoncentrerad till följd av lågt uttag (frosten) och små druvor (torka). Omöjligt att göra ett riktigt bra rosévin, ansåg jag, och funderade istället i termer av ett lätt rödvin, skulle det kunna gå? Värt ett försök. Med facit på hand vet vi att det fungerade. Ergo Bibamus – rouge, finns ett vitt också – är ett relativt ljust och lätt rödvin med en markant fruktighet, som driver såväl doften som den rena smaken. Vinet är fortsatt lite ungt, men det utvecklas just nu snabbt och blir snart sagt ”större” för varje vecka. Ett vin att avnjuta svalt till en matig sallad, en inte alltför smakrik kycklingrätt eller något annat kökshittepå i den något lättare skolan.

Det som kan vara intressant för nörden, som för övrigt borde ha något bättre för sig än att läsa detta, är hur vinet gjordes. Så här blev det till: 1. Tidig skörd av grenache-druvor (labet som analyserade druvmusten utropade i sin analyskommentar ”Misslyckad skörd! Måste blandas bort!”, det kändes bra). 2. Jäsning i öppna ekfat (vi slog ur sidstyckena för att anpassa ett par demi-muids för jäsning) vid naturlig temperatur (lägre än om vi kört på tank). 3. Drygt halvvägs in i jäsningen av de här grenache-druvorna tömdes andra fat där syrah jäst. Vi lämnade då jäsningsmassan i botten på faten och hällde den jäsande grenachen i de här tunnorna. 4. Vinet fick jäsa klart alkoholiskt, därefter flyttades det till tank där det genomgick den malolaktiska omvandlingen. 5. När vinifieringen var avklarad drogs vinet om och fick en liten dos svavel. 6. Efter ett drygt halvår på tank buteljerades Ergo Bibamus utan vidare krusiduller.

Namnet kommer sig av att det här vinet är väldigt långt från gårdens ”egentliga” vin, Clos Dière – ett lagringsvin som helst ska få tio, gärna fler, år i källaren innan det tas av daga. Kort sagt lirar Ergo i en annan liga och det finns skäl för producenten av visa det, och det gör den genom att ha ett annat namn och en annan stil på etiketten. Ergo Bibamus betyder på ett ungefär ”Alltså: Låt oss dricka!” Det är en god idé förutsatt att ni kommer över en pava.

Musik!

Korsika nu i Sverige!

Ända sedan jag hamnade nere i södra Frankrike har Korsika varit ett nära och kärt resmål. En underbart vacker ö med ett trubbigt rykte och en massa spännande viner. Trots det nyss nämnda är nog Korsika för många svenskar ett aningen vagt begrepp. Betydligt mindre öar som Mallorca (3650 km2) är mer kända och omskrivna. Både vad gäller sol och bad och vin.

Korsika är med sina 8600 km2 Medelhavets fjärde största ö. Störst är Sicilien (25000 km2), följt Sardinien (24000 km2) och Cypern (9000 km2). Korsika följs sedan av Euboia och Mallorca. För att ge något att jämföra med så är Gotland med sina knappt 3200 km2 jämförbar med Mallorca, medan en vacker liten pärla som Visingsö blott täcker 25 km2.

Befolkningsmässigt dominerar bjässar som Sicilien (5 milj inv) och Sardinien (1,6 milj inv) men även Mallorca har sett till ytan många invånare (860 000 inv). Detta kan jämföras med i det sammanhanget lilla Korsikas knappt 330 000 inv och Gotlands 60 000 inv (Visingsö? 750 inv).

Sett till vinnäringen är sannolikt idag Sicilien den mest kända av öarna, inte minst sedan Etna-vinerna gjort succé ute i världen, och Mallorca är väl på många vinkännares läppar sedan ett antal år. Korsika är, trots en omfattande produktion, mindre känt. I Sverige är kanske rent av Gotland mer känt som vinproducerande område.

Att Korsika förblivit så okänt som vinområde beror förmodligen på två saker: 1. De inhemska druvorna har knepiga namn och fram till nyss har vi genomlidit en lång period då det egenartade och ursprungliga inte nödvändigtvis premierats. 2. Korsikanerna är inte direkt kända för att vilja välkomna hela världen till sin ö. Kort sagt har vinerna druckits på plats och det har producenterna varit nöjda med.

Idag torde det där sista kvarstå. Med undantag för ett kooperativ och ett fåtal producenter är vingårdarna här små, i största fall medelstora. Det gör att vinerna inte sällan är personliga för att inte säga egensinniga, inte alltid billigast och snarare handlar det om att komma över vinflaskorna än att få dem kastade efter sig.

Med allt det ovan sagda sagt är det frågan om det inte är dags för de korsikanska vinerna att erövra världen (tanken att världen skulle erövra de korsikanska vinerna är otänkbar för den som känner till korsikanernas härliga men ibland lite trubbiga sinnelag). Här finns allt det vi nu, äntligen, vill ha: inhemska druvor, egensinniga vinproducenter och därmed dito viner, ekvilibristisk elegans och sensationella stolpskott.

Korsika, en snabbguide: Ligger snarare söder om den ”italienska rivieran” Riviera dei Fiori i Genua-bukten än söder om Frankrike, del av Frankrike, uppdelat på två departement (Haute-Corse, Corse-du-Sud), huvudstad Ajaccio, ön där Napoleon Bonaparte föddes, kallas även Ile-de-Beauté (Den vackra ön), det sägs att Napoleon under våren och sommaren kunde navigera till ön med hjälp av näsan, språken är franska och korsikanska, fina små städer, lantliga byar, badorter och stränder, berg, vandringsleder och skidåkning, små kringelikrokiga vägar, lösgående tamdjur. Anekdotiskt vetande: Korsika var den första delen av Frankrike som befriades från de nazistiska ockupanterna, detta skedde 1943 och trupperna var de fria franska styrkorna som agerade tillsammans med italienska trupper.

Vinet, en snabbguide: Spännande druvor som niellucciu/nielluccio (har sitt ursprung i sangiovese), sciacarellu/sciacarello (har sitt ursprung i mamolo), vermentino (med sitt eget uttryck/klonavtryck här, särskilt i norr, Cap Corse) samt mer bekanta namn som grenache och carignan. Här finns AOP/AOC-vin sedan 1935. Mest omfattande är appellationen Vins de Corse. Under denna finns sedan mer begränsade områden, som fem ”villages” (Corse Porto-Vecchio, Corse Figiari, Corse Sartène, Corse Calvi och Corse Côteaux du Cap. Till detta kan läggas Muscat du Cap Corse för sött vin och, inte minst, två crun: Patrimonio och Ajaccio.

Fick av mig närstående Terrific Wines redan före pandemin i uppdrag att inventera ön och dess vinbestånd. Här har hänt massor sedan jag kom hit första gången för drygt 30 år sedan. Inte minst de senaste fem åren. Och det fortsätter hända massor. Har tillsammans med terrific-kollegan Terrific-Kollegan efter mycket huvudbry valt ut tre producenter som vi nu tar hem till Sverige och beställningssortimentet. Utmaningen är att alls få något vin från producenterna och mitt tips till den som blir nyfiken är att beställa så snart vi släpper något nytt. Vissa av de här vinerna lär försvinna snabbt.

Vad kan man då förvänta sig? Det går bara att svara på det vin för vin. Framöver släpper vi både rejäla käftsmällar och blekröda och syradrivna torrbollar. Men först ut är ett vin som nog alla kommer tycka om. Comte Peraldi 2019, nr 56610, 239kr. Det här är ett vin dominerat av sciacarello och därmed i en lättare stil. Ursprunget är crun Ajaccio och producenten är en av Korsikas bästa producenter i både modern och halvmodern tid – jag vill nog till och med gå så långt som att säga att Peraldi är bäst på ön. Iallafall om vi söker ett oerhört elegant, fruktdrivet, perfekt balanserat vin i en lättare stil som säkert kan föra tankarna till Bourgogne.

Musik!

Traditionellt påskvinstips

Fem vintips inför Påsken. Ett vitt, ett rosé och tre röda.

La Désirée 2020, nr 6321, 89kr. ”Elegant vin med mycket klass för sitt pris, frisk och fruktig doft och smak med inslag av päron, gröna äpplen, honungsmelon, örter, mimosablommor och citrus. Rent och snyggt. Serveras vid 8-10°C till en sallad eller till rätter av fisk eller skaldjur eller till en påskbuffé.”Les Lauzeraies 2020, nr 2724, 139kr. ”Stor, kraftfull, rejält fruktig doft och smak med inslag av granatäpple, körsbär, persika, jordgubbar och blodapelsin; välgörande stramhet och balans. Smakrikt: ett rosévin för matbordet. Serveras vid 8-10°C till vegetariska rätter eller grillad eller rökt fisk, grillade rotfrukter eller till rätter av ljust kött eller vegetarisk pizza eller varför inte en påskbuffé?”

Krug’scher Pinot Noir 2019, nr 22388, 140kr. ”Läcker tysk pinot med en ganska stor, fruktig och kryddig och druv- och ursprungstypisk doft och smak med ett litet inslag av fat och desto mer tydliga toner av mogna jordgubbar, choklad, sandelträ, lingon, örter, peppar och vanilj. Serveras vid cirka 16°C till rätter av ljust kött, svampbaserat krubb och påskbufféer.”

Les Sorts 2019, nr 70217, 119kr. Äntligen komna till lammet! Det här är tips nummer ett till lammet, men just det här vinet fixar även buffén. ”Ganska stor och nyansrik, lätt kryddig doft och smak med inslag av mörka körsbär, plommon, fat, svartpeppar, ceder, skogshallon, choklad, kanel, örter och vanilj. Serveras vid 16-18°C till rätter av lamm- eller nötkött, tacosfrossor, påskbufféer och annat smått och gott.”

Muga Reserva 2018, nr 73711, 195kr. Minutiös odling av tempranillo och, i mindre utsträckning, garnacha, graciano och mazuerlo, perfekt vinifiering och väl avvägd lagring på ek ligger bakom denna lilla storhet från toppbodegan Muga. Perfekt till lammet och blir det något över håller flaskan även till kommande påsk och flera påskar därefter förutsatt att den buteljen är oöppnad. ”Härligt inbjudande doft och smak, komplext, fruktigt, perfekt balanserat, lång, ren eftersmak som räcker ända till Jul.”

Passionerad påskmusik. Påskmusik.