Parosmi

Förr, när jag vara liten, var det ett par gamla tanter som brukade vinterbada. Det innebar att de varje morgon, så länge bassängen var öppen, cyklade ner till den kommunala utomhuspoolen och simmade några vändor, vanligtvis 200 meter, fyra gånger femtio meter. Vi barn i staden var mäkta imponerade. De lite äldre var tämligen övertygade om att tanterna inte hade alla hästar hemma.

Tanterna cyklade från sitt hem i villaområdet i stadens södra utkanter, genom centrum och ner till kvarteret med alla de kommunala idrottsanläggningarna: fotbollsplanerna i gräs och grus, den numer alltmer sällan använda isrinken med resterna av de isigare femtio- och sextiotalens rinkreklam för Zingo, Spaps, Center, Jofa och Sandströms ishockeyklubbor, anläggningarna för allehanda friidrott, idrottshallen och utomhusbadet med den välskötta femtiometersbassängen och den vidhängande undervisningsbassängen. Båda tanterna hade badmössa och badrock på sig, trots att de därunder var fullt påklädda. På pakethållarna hade de varsin korg med en handduk och en termos sockrat te. De såg stolta och medvetna ut där de trampade fram på sina gamla cyklar av märket Rex. Som om de visste något som ingen annan visste. Och de hävdade bestämt, om någon frågade och även då ingen frågade, att människan mår bra av att vinterbada; att vinterbadande föryngrar kroppen och förlänger livet.

Kanske visste de, tänkte mer än en av stadens invånare, något som vi andra inte visste. Fröken Blomdahl hade varit lärare i naturorienterande ämnen på stadens enda högstadieskola – min pappa hade henne i både biologi och kemi hela högstadiet och han tyckte hon var en mycket bra lärare – och hennes syster, Fru Karlsen, hade en lång karriär som distriktssköterska i bagaget. Kanske visste de att det faktiskt är nyttigt att utsätta sig för den plåga och späkning som vinterbadande innebär.

När det tog närmare 100 år innan Fröken Blomdahl gick ur tiden och över 100 år innan Fru Karlsen gjorde det, tog stadens invånare detta som intäkt för att vinterbad trots allt nog, kanske, är hälsosamt. Plågsamt. Men hälsosamt.Damerna höll igång in i det sista. Låt vara att Fru Karlsen gick ur tiden en natt i juli men hon hade vinterbadat långt in i september och börjat om igen i tidiga maj, så snart bassängen öppnat, samma år som hon gick bort. Med Fröken Blomdahl förhöll det sig annorlunda. Hon tog både sitt sista andetag och simtag i bassängen en tidig morgon i sena september. Av något outgrundligt skäl – de som var insatta i samtidens kommunala förvaltning var emellertid övertygade om att det hade med vaktmästarens, Erland Gunnarsson, tilltagande missbruk att göra – kom bassängen att stängas, alltså till del tömmas på vatten och sedan täckas med en gigantisk presenning, utan att någon, läs Erland Gunnarsson, upptäckte den före detta vinterbadaren. Desto större var förvåningen när Gunnarsson ett drygt halvår senare öppnade poolen igen och fann resterna av den sedan länge efterlysta Fröken Blomdahl i höjd med stegen vid tjugofemmetersmarkeringen.

Det där med Fröken Blomdahls övervintrande i bassängen satte effektivt och definitivt och för många år stopp för det i staden vid den tiden spirande intresset för vinterbad.

När jag många år senare genomgått Svenska Livräddningssällskapets simlärarutbildning i två steg  och också varit verksam som simlärare en tid, blev jag av Livräddningssällskapet inbjuden till en fortbildningskurs i vinterbadande i allmänhet och livräddning på is i synnerhet. Kort sagt var tanken att jag tillsammans med ett fåtal andra utvalda simlärare skulle bli respektive hemregions spjutspets när det kom till sjövett, säkerhet och livräddning vintertid. Vi skulle utbilda andra och hjälpa hugade att erövra Livräddningssällskapets särskilda märken för i första hand ofrivilligt vinterbadande: Silverisbjörnen och Guldisbjörnen.Kursen tog tre dagar och var uppdelad på en teoretisk och en praktisk del. Först fick vi lära oss allt om isar och särskilt då förrädiska vårisar och isar vid bryggor och där det är strömt, därifrån tog utbildarna oss med till ispikarnas och isdubbarnas värld och vidare till förlängda armens användningsområde och kast med räddningslina – vi skulle kunna kasta en räddningslina så den träffade ett målområde med en meters bredd på 12 meters håll – och mycket annat, som att rensa svalg, ge hjärtmassage och utföra mun mot mun-andning. Bra, fick vi också klart för oss, var att få den som mot sin vilja hamnat i en vak att snarast få av sig sina blöta kläder och att få personen ifråga torr och varm på något vis, som massage eller genom att jaga runt den ofrivillige badaren så den sprang sig varm.

Så länge vi höll på med teorin var det en angenäm kurs. Det var kul att sitta i lektionssalen och småskratta åt hur kallt det måste vara där i vaken och hur lustigt det måste vara att jaga runt en nedkyld och naken vinterbadare i jakt på förbättrad blodcirkulation. Vi pratade högt, överträffade varandra med historier om hur allt detta kunde gestalta sig, och vi skrockade och låtsades vara inte alls oroliga över hur vi skulle klara morgondagens dopp i isvaken.

När vi dagen därpå samlades på Mälarens is, i närheten av Eskilstuna dit kursen var förlagd, var vi mer spaka. Ödmjuka inför det som väntade. Hoppa ner i en vak för första gången i livet. Hur skulle det gå? Klara av chocken när det kalla vattnet sveper in över huvudet, få fram isdubben och sega sig upp ur vattnet, ta av sig och se till att bli varm. Hur? Springa runt, rimligtvis.

Medan jag inte haft en tanke på Fröken Blomdahl och Fru Karlsen under den teoretiska delen av utbildningen, tänkte jag desto mer på dem under den praktiska delen. Oerhört besviken. För jag insåg ju att de bara ljugit. De var inga vinterbadare. Möjligen sensommarbadare och försommarbadare. Och det fick de väl vara, men det var djupt orättvist att de uppnått en sådan status som vinterbadare trots att de inte varit det. Kort sagt var de charlataner. Det gjorde ont att inse det för jag hade verkligen varit imponerad av dem. Till och med velat ha en likadan badmössa som Fru Karlsen. En vit med fiskfjäll på. Liksom. Och en liten fena på toppen.

Alla utom en kille från Bergslagen, som visade sig ha en fallenhet för att svimma när kylen slog till, klarade av utbildningen, och jag blev snart en uppskattad expert på att få folk att bli vänner med idén att trilla i en vak och att ta sig ur densamma, och jag hjälpte oräkneliga unga och vuxna att ta de speciella märkena, isbjörnarna, och det var väl just denna popularitet som för en tid sedan spelade mig ett spratt. Ställde till det för mig.

Covid i all ära, när det handlar om att bada isvak och träna livräddning är det lätt hänt att man kommer nära varandra, att man ute i friska luften och det kyliga vattnet glömmer bort det där med avstånd, och munskydd är så klart inte att tänka på. Vem som var smittad i min senaste utbildningsgrupp är omöjligt att veta, ingen visade några sjukdomssymptom, och så är det tydligen: folk kan vara covid-positiva utan att uppvisa symptom.

Hursomhelst så blev vi smittade allihop. De tolv kursdeltagana, min simlärarassistent Ulla, och jag själv.Jag märkte först inte så mycket. Blev varse min situation när en efter en av deltagarna hörde av sig och meddelade att de utvecklat en covid-infektion. Men så, en dag, bara sådär, slog corona-viruset till med full kraft. Däckade mig. Hosta, feber, ont i halsen, tung i bröstet, slem, ont i kroppen. Trött. Det tog en dryg vecka innan jag åter var på benen och då var luktsinnet borta, eller snarare: saker och ting luktade inte som förut. Till min förvåning steg från apelsinerna i kökets fruktkorg en air av bensin och från badrummets tvål kom en allt annat än diskret dunst av kospillning; det var som om jag hade en hel kobesättning i badrummet. Min nya flickvän, Jeanette från Tinder, som jag varit så besatt av, intresserade mig plötsligt föga, hon fyllde mig rent av med avsmak, det sade jag också i samband med att jag kastade ut henne.

På väg till snabbköpet om hörnet noterade jag att bilarnas avgaser luktade sparris och i snabbköpet kom en odiskutabel doft av banan från osthyllan. Kassörskan spred en omisskännlig odör av bävergäll och tiggaren utanför snabbköpets entré satt i ett moln av varm välling och höll fram sin mugg och sa ”Hejhej”.

När brevbäraren någon dag senare dök upp utanför min dörr med ett rekommenderat brev, noterade jag att hon luktade ruttna ägg. Jag blev först paff och sedan förbannad, skrek ”Men hur luktar ni, människa!? Snusk!”. Brevbäraren såg oförstående på mig och sade något i stil med ”Jag är verkligen ledsen men jag tror inte jag luktar något speciellt?”, ”Ni stinker, stinker, som ett ruttet ägg! En postverkets tjänsteman komma hit och stinka!”, ”Jag är verkligen ledsen, men är ni säker på att det är jag som luktar? Jag duschade i morse och har nytvättade kläder, det svär jag på…”, försökte den olyckliga brevbäraren, jag fäste ingen vikt vid detta utan gjorde bara en otrevlig grimas mot henne och drämde igen dörren.

Men det där fick mig att börja fundera, och närmare undersöka vad som kunde ha hänt med mig, varför jag blivit sådan, det var knappast så att apelsinerna faktiskt börjat lukta bensin över en natt eller att Jeanette från Tinder förlorat sin lockelse bara sådär. Något måste ha hänt.

Snart hittade jag på Google det jag sökte. Den som drabbas av en corona-infektion kan förlora sitt luktsinne, anosmi, eller delvis förlora det, hyposmi. Dessutom finns en tredje variant, parosmi, som på något vis har att göra med att luktbulben och andra för luktupplevelsen relevanta organ och företeelser misstolkar eller misshandlar den information som näsan samlar in, och detta på ett sådant vis att saker och ting inte alls luktar som de egentligen gör. Med andra ord kan apelsiner börja stinka bensin och ett ragg plötsligt förlora den lockelse dess utsöndrande av och av näsan insamlade feromoner tidigare gett upphov till, medan annat kanske börjar lukta bättre, vidbrända bacon luktar jordgubbar och, tänkte jag och tittade, förmodligen lystet, på soffbordet, ting kan visa sig utsöndra en märklig lockelse, lika stark som någonsin Jeanette från Tinder.

Musik! Musik! Musik! Musik! Musik!

 

Corona & lukt & smak

Covid-19 drabbar oss människor på de mest oväntade och sinsemellan olika vis. Ett av de symptom många vittnat om är att de tappar lukt och smak. I samband med att jag nu haft en ett par veckor lång dust med corona-viruset, har jag haft tillfälle att direkt känna av det där med lukt och smak.

För min del började covid-sejouren med rethosta och lite feber. Detta följdes av trötthet. Så mycket värre än så har det inte blivit. Med andra ord tillhör jag de lyckligt lottade. Fast det var det där med lukten och smaken – nog så viktiga sinnen för en vinmakare och andra som till äventyrs lever på de där sinnena.Exakt när lukten och smaken började påverkas kommer jag inte ihåg nu, men kanske efter en knapp vecka. Dock blev det hela synnerligen påtagligt. Till att börja med förvånades jag över att världen var så ”ren”, kan inte uttrycka det på ett bättre vis. Kort sagt luktade inget någonting. På gott och ont, kan man tänka, men i mitt fall faktiskt mest på… gott. Detta sagt trots att till och med kaffet slutade lukta.

Den som arbetar med luktsinnet, som kanske fötts med ett väl utvecklat sinne för doft, som tränat sitt nasala organ, vet att detta med dofter är på gott och ont. När näsan behövs är den gudasänd. Men så snart arbetsuppgiften, kanske en vinblend, är klar, är det där överkänsliga organet mest till besvär.

För egen del har jag med åren tränat upp förmågan att stänga ner luktsinnet. Så känsligt som det är efter att ha arbetat på högvarv en dag i vinkällaren är en sådan förmåga ett måste.

Men vad hände nu då? Jo, till att börja med vill jag påstå att vi covidare inte tappar smaksinnet, ”bara” luktsinnet. Att många blandar ihop de båda hänger nog ihop med ovanan att använda de här sinnena på ett mer medvetet vis. För egen del förstärktes snarast smaksinnet när luktsinnet lade av. Ungefär som att prova ett vin och hålla för näsan i syfte att bättre känna vinets smaker, sötma kanske. När näsan vek ner sig upptäckte jag att jag till och med kände sälta i de mest oväntade saker – sälta är normalt min akilleshäl som provare, men nu hittade jag den lätt som en plätt.

Smakerna satt där alltså. Men inte dofterna. Oerhört skönt. En, som jag skriver ovan, ”ren” och fräsch värld. En fascinerande, spännande och, faktiskt, skön upplevelse, som, självklart, måste ta slut, för vad gör vinmakarkonsulten annars? Ljuger resten av livet? Hittar på saker som ”ja, mycket blommig bouquet på min ära och en sådan charmig bärighet där är”, ”men känner inte farbror att vinet är korkdefekt? dessutom luktar det gödsel och skurtrasa!”, ”va?, jajo, det förstås, självklart, men nu fokuserar jag på blommorna och bärigheten!”. Njoo, det skulle nog gå som vanlig vinbedömare, för då kan man säga mest vad strunt som helst eftersom så många andra inte heller vet vad de ska säga. Men som vinmakare och blender är det, dessbättre, omöjligt. I alla fall om kunderna ska stanna kvar. Vill med det sagt försäkra mina kunder om att mitt luktsinne är helt, h-e-l-t, återställt! Bättre och m-e-r värdefullt än någonsin.

Skämt åsido. När luktsinnet  för ett par dagar sedan hastigt och lustigt kom tillbaka, slog det till med oanad kraft. Kan inte påstå att jag direkt oroat mig, kanske mer njutit av vapenstilleståndet och den luktfria tillvaron, men självklart ville jag snarast ha tillbaka mitt luktsinne. Det fick jag, som sagt, med besked. Eller, förmodligen är sinnet precis som tidigare. Grejen var att det blev en smärre chock då det varit borta en vecka och jag hunnit vänja mig vid att saker och ting inte luktade. Nu, när allt kom tillbaka, hade jag glömt hur allt, a-l-l-t, luktar. När jag gick ut med hunden i morse kände jag dofterna av de mest märkliga ting. Självklart brinnande ved lång borta någonstans, rykande rimfrost (!), blöta grässtrån och jorden i de tinande rabatterna. Bollen som jag brukar kasta åt hunden. Hundens morgon-tvåa inne bland buskarna.

Sist men inte minst lite fakta kring det här med ett eventuellt förlorat luktsinne: Corona-viruset angriper stödceller i luktslemhinnan som hjälper luktreceptorerna att bearbeta lukter. Lämnar stödcellerna in, lämnar luktsinnet till slut in. Men viruset angriper också luktbulben i hjärnan, där lukterna bearbetas, vilket kan få oanade konsekvenser (se nedan).  Anosmi betyder att individen förlorar luktsinnet, hyposmi att förmåga att känna lukter minskar. Värst är kanske parosmi, som innebär felkopplingar, att luktsinnets förnimmelser misshandlas i hjärnan vilket kan leda till att en jordgubbsglass luktar gammal armsvett och en oljetrasa bacon. Ja, detta hemska, parosmi, kommer dyka upp i någon litterär text vad det lider, var så säkra, men till dess, Du som drabbats av parosmi: det finns hjälp att få! Dels förbättras ofta luktsinnet av sig självt med tiden, dels går det att luktträna (vid åtminstone några öra-näsa-hals-kliniker i Sverige).

Ray Ventura med vänner. Patti Smith tycker det osar katt eller något. Taste. A Taste of Honey. Doften av tomhet.

När Covid kom till gården

I tre veckor höll vi oss för oss själva. Hemmavid. I vårt hus. Det med de två små sovrummen, den överdimensionerade skrytsalongen, matsalen, miniköket, de tre toaletterna, snickarverkstaden och de två badrummen och den väldiga terrassen med utsikt över hagarna med åsnorna och Allans Sunbeam: en Alpine series V, rak fyra med dubbla förgasare. 93 hästar. 65:a. Den står under den för ändamålet uppsatta carporten, mitt i stora åsnehagen. På så vis är risken minimal att någon vill stjäla rariteten, menar Allan. Vara hur det vill med den saken: under de femton åren vi bott här har inget stulit bilen.

Fast kanske Allan har rätt i att åsnorna skrämmer bort tjuvarna, att de är rädda för åsnorna. Till och med vildsvinen är rädda för åsnorna, säger Allan, och jag tror han har rätt i det. Hästtränaren i grannbyn har en åsna bland sina lösgående hästar. Håller både vildsvinen och vargen borta, säger hon. Om sanningen ska fram är jag också rädd för åsnorna. De är Allans husdjur och små älsklingar. Jag tycker de är envisa och lömska. Inte för att de någonsin gjort mig något, men de är djur och låter och luktar konstigt. Och de har långa svansar som hänger och dinglar och som de kan vifta med. När jag tänker på saken skulle jag aldrig stjäla Allans Sunbeam där den står mitt bland åsnorna i stora åsnehagen.

Hade det varit andra halvan av året hade vi säkert hängt en del i skuggan på terrassen eller gått runt i åsnehagarna och Allan skulle ha pratat med djuren eller så skulle vi ha suttit i Allans Sunbeam och lekt bil: åkt till Örebro för att titta på Svampen, medhavd matsäck i skuffen, i en rutig väska med blixtlås upptill, kaffetermos i plåt och med avrundad kopp på toppen, limpmackor med falukorv invirade i smörpapper, punka i höjd med det stora vägbygget, nya E3 och E18, Örebros koppling till Världen. Oslo, Göteborg och Stockholm och allt därbortom.

”Allt därbortom”. Där är vi nu. Långt från Örebro. Och bygget av motorvägen förbi Skostaden, ja, E3 heter inte ens E3 nu. E3 har blivit ett travlopp och E20. Så kan det gå. Och i tre veckor höll vi oss hemmavid. I vårt hus. Och vi gick inte ens ut i åsnehagarna eller satte oss i Allans Sunbeam och lekte bil. Vi nyttjade inte terrassen. Istället satt vi och huttrade i vårt nedsläckta hus. Allan menade att om en är i karantän är en. Då äter en inte och eldar inte och tänder inte ljuset. Karantän innebär lidande. Späkning.

Det där trodde jag inte alls på så jag smygåt av läckerheterna i vår kyl, vårt skafferi och vår matkällare. Om sanningen ska fram åt jag upp rubbet. Jag drack upp Allans gamla fina bordeauxer också. Cheval Blanc, Petrus, Latour och allt vad de hette. Vin som vin, tycker jag, men Allan, han är lite sjåpig. Tycker inte att jag förstår skillnaden på vin och vin och det gör jag ju inte och nu gör inte Allan det heller för han tappade smak och lukt när han fick Covid. Så kan det gå. Och det var jag som smittade honom.

Allan kan inte för sitt liv förstå hur han kunnat bli smittad: vi satt ju i självpåtagen karantän. I tre veckor höll vi oss för oss själva. Hemmavid. Det tror i alla fall Allan. Jag stod inte ut. Medan Allan späkte sig själv och svalt och frös, med undantag för när han badade risbastu och då han åt söndaglunch – han tillät sig själv ett rejält skrovmål på rovor helgen till ära – smög jag ut och roade mig kungligt med hans betalkort. Köpte ett nytt keyboard i musikaffären, som bara lät som mest fyra maskförsedda kunder befinna sig samtidigt i butiken. Jag stannade rekordlänge. Har aldrig varit så lugnt i den butiken, så få kunder, jag passade på att provspela så många instrument som möjligt. Bastuba! Vilket instrument! Betydligt lurigare än en Fender jazzbas pluggad via en Cry baby och en Boss FZ-5 in i en begagnad Ampeg basförstärkare av något slag som lät högt och skrovligt till dess den sprack på något vis. För att inte tala om trummor! Mycket lättare än bastuba. Tycker i alla fall jag. (Jag frågade killen i musikaffären om han höll med om det där med att trummor är lättare att spela än bastuba, han sa ”Jag skiter fullständigt i vilket”, det tyckte jag lät ganska otrevligt, men, det ska villigt erkännas, det glömde jag så snart jag hittat ekot i sånganläggningen, fick till och med en låt som Främling att rocka fett. Så mycket bättre med mig.)

Fån musikaffären gick jag med min låda med mitt nya keyboard till klädaffären intill, mitt på den ganska öde huvudgatan, där blott enstaka och maskförsedda individer hasade fram, tyngda av stundens allvar och den ogynnsamma samtiden. Men strunt i det för i klädaffären var det likadant: högst fyra maskförsedda kunder åt gången! Och Allans betalkort fit for fight, still going strong! Köpte en pepitarutig kostym och en lila kubb. Elegant som få hastade jag vidare och hann före klockan 20 – då vi här i vårt land i ”allt därbortom” måste vara hemma om vi vill undvika att betala böter i dessa covid-tider – med majoriteten av stadens butiker. Med undantag för kostymen – Allan ser aldrig vad jag har på mig – och keyboarden – Allan har nollkoll på mina instrument, som står på rad i det gamla garaget jag byggt om till en woman cave – gömde jag undan allt jag köpt i matkällaren.

Men nog om detta nu! När vi, eller iallafall Allan, suttit där i självpåtagen karantän – alltså, myndigheterna vill, som sagt, bara hålla oss inomhus mellan 20 och 06 – och firat jul och nyår för oss själva, kände vi oss plötsligt lite sjuka en dag. Det började med att jag hade rethosta. Så fick Allan rethosta. Så blev vi trötta båda två, och fick feber. Massvis med feber, och ont i knoppen och kroppen. Allan tappade lukt och smak och kräktes därtill, och han kunde inte alls begripa hur vi kunnat  smittas av covid, vi som hållit oss för oss själva, hemmavid, i tre veckor.

Basmusik!