Antikvariatets tesalong

Nils-Göran Karlsson, Nisse kallad, Kalle kallad, stannade sin gamla pojkcykel och tittade på hyreshuset som låg där Rundvägens kiosk legat. Platsen där han langat knark och beställt hamburgare av greken som inte som inte kunde säga G.

”Hej, vat ska tu ha?”

”En hamburgare i bröd.”

”En hamburkare i pröt, ja tak. Ska tu ha kurka?”

Ibland, när han själv smakat på det malda pulvret i knarkpåsen, kunde han börja skratta så han fick gå därifrån, ”hamburkare”, ”kurka”… Andra gånger höll han ihop det en fras till.

”Ja tack. Majonnäsgurka.”

”Majonnäskurka, ja tak.”

Nej, längre än så kom han inte om han varit på påsen. När han var nykter brukade han kunna klara sig fram till betalningen.

”Och dressing, tack.”

”Och tressink, ja tak, tet blir två och femtio.”

Hamburgarna smakade alltid bra. Oavsett om han var knarkhungrig eller bara hungrig. Såvitt han visste visste varken kreken eller någon annan i personalen på gatuköket att han langade knark där. Då hade de nog portat honom. Men det gjorde han, langade knark där. Eller knark och knark. När han något år senare greps av polisen efter en lång spaningsinsats visade det sig att de berusande växtblandningar han sålde inte var klassade som narkotika. Ärendet gick inte ens till rättegång. ”Det är inte förbjudet att sälja blommor eller andra växter!” sa en irriterad åklagare när saken hamnade på hennes skrivbord.

Fast undan för undan stramade samhället åt det där. Till slut blev hans handel olaglig och han valde att flytta från staden. Och landet. Installerade sig i Amsterdam där han först arbetade på en coffee shop innan han öppnade sin egen. Drev den i trettio i år. Gjorde sig ett namn som Amsterdams pålitligaste leverantör av Grand Cru Cannabis. De fem veckor han varje år stängde sin coffee shop reste han jorden runt för att hitta de där extraordinära produkterna som kom att ge honom världsrykte. Cannabis från Monte Verde i Bolivia (motsvarande kravmärkt och fairtrade, mild att svälja), höghöjdsodlad cannabis från Tupungato i Argentina (”som en frisk fläkt från Anderna”), ekologiskt certifierad vulkan-cannabis från Etna-regionen, Sicilien (lite råare, lite rökigare, särskilt populär bland hippies och hipsters och folk med tatuerade armar), biodynamisk cannabis från franska Vogeserna (det självklara valet för alla ”bobo” eller bourgeois-bohème)… och givetvis ett flertal utvalda växtplatser i Libanon (Bekaadalen!), Turkiet och Marocko och juvelen i kronan: den sällsynta och svårodlade Taklamakanöknen-cannabisen. En vara som kostade tusentals euro per gram och som påstods ge samma kick som en sil heroin utan att vara beroendeframkallande.

Och nu är han tillbaka. Hemma igen. Han hade en idé om att starta upp någon form av coffee shop i det gamla gatuköket. Vända sin framgångsrika och alltmer förutsägbara karriär som cannabis-kung ryggen, och mätt på berömmelse glömma sina miljoner på banken och börja om från början. Inser nu att det inte går. Någon har rivit stället och byggt ett hyreshus istället.

Han funderade en stund och cyklade sedan iväg till Brunnsparken, stadens prunkande stolthet. Parkerade cykeln och låste den ordentligt. Kedjade fast den vid ett träd. Gick sedan runt flera timmar och testade olika blad, örter och grässorter han hittade i parken. Hans plan var att skapa te med narkotisk kraft. Te som gör dig glad och upprymd, te som låter dig stilla landa efter en hektiskt dag, te som får dig att se syner, te som… ”Hallå, är det inte Kalle?! Det var ett tag sedan!” Bertil Berg. ”Bertil! Din gamle spjuver!” säger han och funderar på att starta sin business på stående fot och gör det.

”Jag har börjat med berusande te, ska du ha?”

”Va? Vad menar du?”

”Du var en av mina bästa kunder när jag sålde knark på påse. Nu gör jag berusande te. Samma grej. Ska du ha?”

”Va? Nej, jag sitter i kommunfullmäktige, är rektor, sitter i socialnämnden, familj, va, nej, driver du med mig?”

”Nej, jag ser gärna att mina gamla kunder kommer åter. Vill att ni ska veta att nu är jag här igen.”

”Haha, nej, det där är så länge sedan. Jag är ingen pundare!”

”Vem har sagt att du är en pundare? Berusande te är inte ens olagligt. Jag brygger te på allehanda blad och örter. Saker som jag hittar här i parken!” han slår ut med händerna och snurrar runt. Bertil Berg ser intresserat på honom.

”Men, menar du att, skulle… hm, kan man testa ett av dina teer?”

”Absolut! Jag kan ha en påse klar åt dig i övermorgon, på fredag, lagom till helgen, vad säger du om det?”

”Jaa, jag vet inte, men, du, vad kostar det?”

”Första påsen gratis, du måste ju få testa, och så för gammal vänskaps skull så klart!”

”Hm, jaa, och, och vad har det för effekt, ditt te?”

”Vad vill du att det ska ha för effekt? Jag har samma grundkoncept som förr. Vill du slappna av, skratta, se syner, bli uthållig när du ja du vet…”

”Skratta, definitivt skratta! Var bor du?”

”Jag hyr en tvåa i familjen Lundkvists gamla hus, flera lägenheter i det numer.”

”Jag vet, vilken våning bor du på?”

”Andra.”

”Två fönster ut mot Vasagatan?!”

”Ja!”

”Min gamla lägenhet! Bodde där när jag pluggat färdigt och arbetat ett par år i Göteborg.”

På fredagen fick rektorn tillika kommunpolitikern Bertil Berg sin påse med te och allteftersom tiden gick växte kundkretsen. Ett par månader senare när Nils-Göran Karlsson utvecklat drygt dussinet tesorter öppnade han en tea shop eller snarare en tesalong. Inte nere på Rundvägen som han hoppats på. Å andra sidan var han nöjd med att ha fått ta över det gamla antikvariatet vid Gustav Adolfs Torg. Malmkvist, som drivit antikvariatet så länge Nils-Göran kunde minnas, hade fallit på sin post, över en trave böcker, för några månader sedan och ingen hade riktigt orkat  röja upp efter honom. Släktingarna blev överlyckliga när Nils-Göran erbjöd sig att ta över lokalen som den var med böcker och allt. Han rensade sedan hyllorna bakom bänken med kassaapparaten och ställde ditt sina teer, tesilar och tekannor och andra tetillbehör.  Och i det inre rummet, ”läsrummet”, bytte han ut pinnstolarna mot bekväma skinnfåtöljer som han hittat på en loppis. I övrig lät han allt vara och kallade butiken ”Antikvariatets tesalong”. En plats där kunderna kan dricka en kopp te efter humör och kanske bläddra i några av de allteftersom de bläddras i allt mindre dammiga böckerna.

En måndagsförmiddag kan här sitta skolkande skolbarn och dricka ”Te för dubbelseende” samtidigt som de tittar i en upplaga av Illiaden med Gustave Dorés illustrationer. Tisdagarna är vikta åt Rotary. Medlemmarna kommer till Antikvariatets tesalong för att dricka te efter sin lunch. Om det varit ett bra föredrag, kanske om Sven Hedin i Kina, väljer de flesta ”Te för två”. Om å andra sidan föredraget tröttat ut dem, kanske någon som talat om de nya utmaningarna för ortens verkstadsindustri, faller valet gärna på något i stil med ”Te för att glömma”. De modigaste provar en ”Antikvariatets starka” och måste bäras därifrån.

Onsdagarna tillhör de mer absurda dagarna på Antikvariatets tesalong. Då kommer friidrottsklubben för att dricka te före träningen. ”Te för att flyga” och ”Te för att orka” är de självklara valen. Absurt blir det när höjd-, stav- och längdhopparna inte kan sitta eller stå still efter en kopp eller två och börjar göra små skutt som blir allt värre och till slut får de hoppandes och skuttandes helt sonika lämna lokalen. Och som om det inte räcker med friidrottarna kan Kyrkans manskör och Lailas lärkor dyka upp samtidigt på onsdagarna. Före eller efter repetitionerna. Alla dricker de ”Te för sångare” och stämmer snart upp i okontrollerbara utrop och små melodier utan sammanhang. Nils-Göran noterar att hans gamla klasskamrat, Evert Jonsson, som alltid lidit av Tourettes syndrom, passar på att skrika otidigheter och sjunga valda delar av låtar skrivna av Johnny Bode och Eddie Meduza när stämningen är på topp.

På torsdagsförmiddagarna kommer bokhandlaren från andra sidan torget in. Beställer en ”Te för skärpa” och sätter sig att läsa Petrarca i en av skinnfåtöljerna i läsrummet. Efter en stund kommer han tillbaka med sin tomma kopp, lysten blick och upphetsningens rosor på kinderna. ”Visste du, Kalle, att Petrarcas Laura, hon i hans diktverk, säkert var Laura de Sade? Född de Noves. Gift de Sade. Elva ungar fick hon! Bland annat stamfadern till den senare författaren Markis de Sade. Nå, så fly mig, te-handlare, ditt bästa te för pilskhet och lyss till dagens ottava rima!

Jag flög i höjden av min tekopps brygder

där molntapparna möta mig som så,

de flummigt vilja mig åt dolda dygder

dra, och däruppe dit var skönt att nå.

Jag såg åt solen och dess sköna blygder

som sen Hon vaknat skina i det blå,

jag såg åt Jorden hon var grön och härlig

och Hon var god och bokhandlarn var ärlig.”

Bokhandlaren får sitt ”Te för pilskhet” och går till sin butik och Gud vet vad han gör där. Ortsbefolkningen håller sig borta från hans boklåda om torsdagarna. Däremot händer det att turister och tillresta gör sig ärende dit. Men ingen berättar någonsin vad de upplevt i bokhandeln en torsdag.

Fredagarna befolkas Antikvariatets tesalong av alla som gör vecka. ”Stans bästa AW,” tycker inte bara rektor Berg utan också flera av hans medarbetare och vänner och ovänner i kommunfullmäktige. Fredagarna… både det inre läsrummet och butikslokalen är packade med folk. Några sitter och njuter sitt otium i skinnfåtöljerna, höga som ukrainska skorstenar  efter att ha druckit ett flertal koppar ”Relaxte”, andra pratar maniskt i munnen  på varandra ute i butikslokalen efter att ha fått i sig en kanna ”Speedy Gonzales” och åter andra står och skrattar med poliserna Nilsson och Kobic sedan de druckit sig otörstiga på ”Tea for fun” – ett te som till och med gör den erkänt dödstråkiga allvarsmänniskan och misantropen Samuel Brischus rolig, tycker de övriga, själv är han förvånad över att alls kunna skratta, särskilt åt saker som ”vad är det där på bordet?”, fniss ”vilket?”, fniss ”det där vid sidan om, haha, om, tekopparna!”, gapskratt, ”det är en,” fniss, ”en, en, hahahaha, en tekanna!!!”, hysteriskt gapskratt som aldrig vill ta slut (ibland får Nils-Göran hälla i några av dem, och särskilt Samuel Brischus, ”Te för att landa” så han kan få ut dem ur butiken före midnatt, ett klockslag han håller hårt på att salongen ska vara stängd).

Bästa dagen på veckan, bortsett från söndagen då han sover ruset av sig, är ändå lördag. Så blev det efter ett tag. När affärerna började gå bra bestämde Nils-Göran sig för att bara hålla öppet för vänner en dag i veckan, lördagen, och när han fick klart för sig att den gamle greken på Rundvägens gatukök fortfarande levde och var vid full vigör, erbjöd han honom ohemult bra betalt för att sköta försäljningen på lördagarna. Således kan Nils-Göran själv komma dit som vilken kund som helst och beställa te. Efter en kopp ”Tea for fun” beställer han alltid en kopp ”Grönt te med gurkmeja”.

Musik. Musik. Musik.

Corona: Vem räddar vinimportörerna?

Huruvida hysterin kring det nya coronavirusets och covid-19:s framfart varit rätt och riktig får vi veta när krutröken lagt sig. I dagsläget handlar det om att agera inom ramarna för det rådande läget och de undantagstillstånd som införts eller är på väg att införas på allt fler håll. Kort sagt befinner vi oss i ett krigsliknande tillstånd, där världsekonomin genomgår en duvning värdig ett världskrig. Effekterna är enorma och vid sidan om bräckliga ekonomier och affärer slås väl fungerande strukturer sönder. Rika samhällen som det svenska gör sitt bästa för att försöka mildra de dramatiska effekterna.

Till de hårdast drabbade branscherna hör krogen, där effekterna redan är påtagliga och vi får se välskötta företag hamna på pottkanten sig själva oförskyllt. En förhoppning är att staten/samhället är väl medveten om situationen och går in med riktade åtgärder där och när detta behövs.

En inom kort tillkommande krisbransch i Sverige ser ut att bli vinimporten. Inte nödvändigtvis därför att försäljningen via krogen minskar eller därför att folk kommer dricka drastiskt mycket mindre till följd av krisen utan därför att botten gått ur den svenska kronan. Enkelt uttryckt lär de flesta vinimportörerna ha arbetat med en kalkylkurs på runt 10.60 (sek mot en €) när 2020 års budget gjordes. I skrivande stund pendlar kronan mellan 11.10 och 11.40. Det behövs ingen Alan Turing för att inse att det inte står länge på förrän flera av importörernas produkter kommer säljas med förlust (allteftersom lagret måste fyllas på).

Det är uppenbart att sunda företag riskerar att snabbt gå under om försäljningsmarginalen försvinner och rent av blir negativ.

Men vad kan vi då göra för att förhindra utvecklingen, det lär trots allt ”bara” handla om att övervintra en tid? Ett förslag är att staten/samhället ger Systembolaget i uppdrag att hantera situationen  och att SB agerar på ett synnerligen snabbfotat och flexibelt sätt. Till exempel genom ett tillfälligt påslag på fem eller tio procent på allt vin som säljs. Påslaget kan göras i kassan och förpassas vidare till importörerna som på så vis får eventuellt livsavgörande konstgjord andning. Extraordinärt ja, men så är också situationen extraordinär och krispaketen och nödlösningarna redan många.

Men kan inte importörerna bara höja priset när kronan går genom golvet? Nej, det kan de inte. I så fall vore saken klar. Men Systembolaget fungerar så att det bara tillåter prisförändringar två gånger per år, första september och första mars, och de här ändringarna ska meddelas flera månader i förväg. Importörerna kan i det rådande läget alltså som bäst hoppas på att få höja sina priser i september. Och tänk om de i enlighet med regelverket meddelar SB sina prisökningar flera månader i förväg och kronan sedan stärks kraftigt – då är det konsumenterna som blir blåsta.

Musik.

Allahjärtansdagskampen eller Cheval Blanc 1992

Hur vällovligt syftet än var med Alla hjärtans dag från början, att sälja varor eller få folk att kramas, så vet alla att Alla hjärtans dag utvecklats till en kamp mellan det goda och det onda, och ingen, ingen, vill hamna på den onda sidan. Med andra ord gäller det att vara god, kramas och le dagen lång och ve den som glömmer detta!Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!

PS Har nu lagt in Alla hjärtans dag 2021 i kalendern och räknar då med att vara på resande fot.

Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Bonus.

JAG skriver in sig i samtiden

Kapitel fyra

JAG vaknade sent. Mådde illa. Kräktes i sängen. På det blommiga påslakanet från Ikea. Gick upp. Tvättade sängkläderna i tvättstugan i fastighetens källare. Det luktar mögel där. JAG var hungrig. Hittade inget annat att äta än en skorpa. Åt den. Kände MIG kåt. Knackade på hos grannen. Konstnären som målar naglarna svarta och fallna änglar. Frågade om vi skulle knulla lite. Det skulle vi.

Bad konstnären sedan göra omslaget till min kommande bok. Det ville konstnären. Tack sa JAG, du är den ende som någonsin brytt sig om MIG. Men vi känner ju knappt varandra sa konstnären. Tänkte på pappa som tog min hund bara för att JAG var allergisk och astmatisk. JAG hade nästan dött av ett anfall sedan JAG sovit med hunden. Men iallafall. Ingen frågade MIG vad JAG ville. Mamma hade inte tid. När pappa gett bort hunden gick vi på bio. JAG fick popcorn. Har inte kunnat äta det sedan dess.

Drack kaffe med grannen och åt ett kokt ägg. Det var grönt i kanterna. Gick ner på centrum. Köpte sprit och tabletter. Tog några tabletter. Gick hem och skrev på boken. Berättade om när mamma inte hörde MIG under hela min uppväxt. Fick ont i magen. Kräktes. Drack lite sprit. Kände MIG kåt. Knackade på hos grannen. Grannen höll på med en målning på canvas. Fallna änglar på en brinnande äng. Fin sa JAG. Ska vi knulla sa konstnären. Så då knullade vi lite. JAG bjöd på sprit. Bästa dagen den här veckan.

Musik. Musik. Musik.

Låt stå!

Först som sist: Intelligenta, mogna och känsliga personer varnas.

Fråga: Är ett blomsterstånd det samma som ett praktstånd? Fakta: När ett tillstånd är överståndet ökar avståndet från det till det bestående. Fråga: Inte behöver vi väl vare sig tillstånd eller anstånd för att gå in i ett bestående tillstånd? Fakta: Politiken och Sverige har utarmats över tid, förr fanns fyra stånd och ståndsrepresentation och ståndsriksdag och vi talade rent av om ett ståndssamhälle. Fråga: Om det äkta ståndet är det enda ståndet som nu återstår, vad exakt innebär det? Fakta: Ståplatsbiljett gäller som entré på ståplatsläktaren, där det händer att åskådarna får ståpäls och vanligtvis inte har något att göra med så kallade ståuppkomiker. Fråga: Exakt vad innebär ordern ”Håll stånd!”? Fakta: Styvfader är en plastpappa, inte en katolsk präst. Fråga: Om en föreståndare uppvisar sitt bestånd av ståndare och gör sig lustig över dessa, ”När ska bröllopet stånda hehehe”, är denne då att betrakta som ståndaktig eller snarare oförståndig? Fakta: Ståndort är en växtplats, inte en plats för ståndrätt, ståndskall eller ett gruvarbetarens intima krypin. Fråga: Om en utställare inte vill vidstå sitt eget stånd på mässan, kan den då ställa sig själv på stand by? Fakta: Ett bokstånd är ett slags välstånd. Fråga: Är det nattståndet att fråga om Mink De Ville på sin tid räknades in i minkbeståndet? Fakta: Vattenståndet bryr sig inte om tillstånd. Fråga: Är tillståndet priapism en form av stillestånd? Fakta: Till skillnad från morgonståndet inträffar solståndet mitt på dagen.Fråga: Vad står på? Fakta: Det här puerila inlägget förtjänar verkligen inga stående ovationer.

Bob Marley. Ricky Nelson. Led Zeppelin.

Scener ur ett äktenskap

Något hemskt hände häromdagen. Hustrun ville ha ett glas vin till maten. Alla vet att det värsta som kan hända är att ens moatjé vill ha vin när man själv inte tänkt sig att smaka starkt. För att undvika total katastrof gäller det i sådana stunder att förse halva äktenskapet med något som inte är särskilt gott. Plockade därför fram ett par oöppnade test-flaskor av osvavlat vin från 2013. Buteljer som stått gömda i ett skåp på vår provensalska terrass de senaste fem åren. I ur och skur, kyla och, inte minst, värme (hehe).Öppnade det vita medan maten färdigställdes. Stor doft med friska inslag av gula plommon, lite honung, 80-talet (jo! en doft från 80-talet), träspån (fast vinet aldrig sett ek), svett, carambola, lite ostskalk, typisk schysst frukt när svavlet är 0, sur lie, anslag av CO2. Bra! Attans! Men då säger Hustrun ”Vitt?! Jag sa ju rött!” Ha! Okej rött får det bli, det här vita får bli starten på ett nytt långtidstest!Öppnade det röda. Fin, komplex doft, röda bär och mörka frukter i en salig röra, återigen typisk schysst frukt när svavlet är 0, smaken som doften, möjligen kan ett mycket litet stänk av flyktig syra skönjas. Bra! Attans! Helt klart var det här inte det röda naturvinet från Domaine Brescou och 2013 utan det nytappade från 2018, det som skulle ingå i ett nytt långtidstest. Hustrun: ”Men för Höge Farao! Står du här och ger mig dina experimentviner utan svavel?!” ”Hm, ja, jo, men jag tänkte att du skulle gilla det, de här är faktiskt riktigt bra och det ska bli spännande att se vart de tar…” ”Nej, det ska det inte,” säger Hustrun och ger sig till att hälla ut vinerna! ”… det här ska inte bli ett nytt långtidstest som besudlar vår terrass.”Hämnd! Öppnar ett experimentvin från 2015. Osvavlat rosévin med restsötma och som fått sig en rejäl omgång med vaniljsmakande ekchips och som upplevt en het sommar på terrassen. Öppnar. Smakar fan. Seger! Då. Hustrun: ”Lars, nu gör du mig ledsen…” Åh nej! Inte det! ”… riktigt ledsen…” Fan. ”Men lilla gumman, det är väl klart att du inte ska behöva dricka den här skiten, jag trodde det var en av de gamla riojorna utan etikett, en av de flaskorna som fått se etiketten bli uppäten av mössen…” ”Jamen, en sån bra idé, Lars! Det är faktiskt precis vad jag sitter och längtar efter! Kan inte du, min lille älskling, gå och hämta en Imperial 82 till mig? Mmmm?”Kan meddela att Cunes Imperial Gran Reserva från 1982 är absolut fantastisk på det där viset som bara  gamla, mogna Cune kan vara när de är som bäst.

Musik.

Arundhati Roy: The ministry of the utmost hapiness

För i runda slängar tjugo år sedan vann Arundhati Roy som första indiska författare Bookerpriset med sin lysande debut ”De små tingens gud”. Ifjol kom hennes andra roman, ”The ministry of the utmost hapiness” (”Den yttersta lyckans ministerium”), också den nominerad till Bookerpriset (vann dock inte). Under åren som gått mellan de båda romanerna har Roy skrivit flera faktaböcker och varit en flitig debattör. Hon värnar ursprungsbefolkningars rätt, slåss mot kärnvapen och mycket annat och allt detta kommer liksom i debuten till uttryck i ”The ministry of the utmost hapiness”, där såväl Bhopal och Union Carbide (numer Dow Chemicals i ett försök att smita undan skam och ansvar) som kashmirkonflikten och övergreppen från alla sidor i området och mycket annat spelar mer eller mindre framträdande roller. Men framförallt är detta ytterligare en lysande roman från Arundhati Roy som var HR med huvudet på skaft bör njuta.

Indien respektive Kashmir i musikalisk form.

PS Och så lite Gasoline för att hylla den idag bortgångne Kim Larsen.

Herman Melville: Moby Dick

Varför läser man om gamla klassiker? Som det ”amerikanska nationaleposet” Moby Dick? Kanske för att se hur man uppfattar samma sak nu, långt senare. Eller av pur nyfikenhet, då det mesta är glömt. Av Moby Dick visar det sig att jag kommer ihåg ungefär det som var med i Illustrerade Klassiker-versionen, eller möjligen Det bästa-varianten, och det räcker gott så.

Samtidigt som boken tveklöst är intressant upplagd och full av vindlingar, prång, kluriga bilder och motbilder, eftertanke och hugskott, vilka lika tveklöst inspirerat många efterföljare i den amerikanska litteraturen, och därmed på sikt också ute i den övriga världen, är det här i stora delar en ofantligt tråkig och tomgångspratande bok. Hade vunnit på en god redaktör som kapat hälften. Bör man då läsa om den? Nej. Bör man ha läst den? Ja!

Moby Dick.

Mersmak från Girard i februari

Ni som redan har koll på Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek (se mer nedan), vet att det smakar mycket av det mesta samtidigt som det aldrig går över den där gränsen där det blir flabbigt. Kort sagt: just som vinet är på väg att halka ner i ett lika utslätat som kletigt Intet kommer där en snygg syra och en tanninanstruken strävhet och baxar allt rätt igen. Ni må tro vad ni vill om den saken, men det är riktigt snyggt vinmakeri det. Just det där med att balansera på gränsen är något av ett adelsmärke för Marco di Giulio, Glenn Hugo och de andra i teamet bakom Girards framgångar. Nu i februari har vi chansen att prova ytterligare ett par viner som köpts in i det tillfälliga sortimentet av Systembolaget.IMG_1024Först ut på fredag femte februari är Girard Artistry Red Blend 2012, nr 99659, 349 sek. Den här blenden är något av ett flaggskepp för vineriet. 59% cabernet sauvignon, 13% petit verdot, 11% malbec, 9% cabernet franc och 8% merlot. Samma sköna balans på gränsen till vad som inte går för sig och en rejäl munfyllare. Eller som Girard-folket själva säger ”De senaste 40 åren har vi framförallt fokuserat på balansen i våra viner. Vi försöker skörda vid exakt rätt tidpunkt och vi försöker alltid få till den perfekta ek-hanteringen för varje liten del i våra viner. Inte minst arbetar vi väldigt detaljerat i våra odlingar.” Druvorna i Artistry kommer flera olika lägen i Napa Valley (cab från St Helena, Oakville och Pope Valley, merlot och malbec från Yountville, Carneros och Rutherford, cab franc och petit verdot Pope Valley) och smakar precis så mycket som en äkta Girard ska göra utan att tappa fattningen. Den femte februari släpps 900 flaskor av Artistry som tillfällig lansering så passa på då.IMG_1019Längre fram i februari, närmare bestämt den tjugofemte, släpps 120 flaskor Girard Diamond Mountain Cabernet Sauvignon 2013, nr 90239, 499 sek. Ett annat vin från Napa Valley som heter duga, eller nåja, de flesta säger nog Diamond Mountain Cab och inte duga, men i alla fall, det här är ett annat fullödigt vin med en osviklig förmåga att fylla munnen och näsborrarna och sinnet och att tränga igenom båda vinterförkylningar och oväsen och andra störande inslag i vardagen. Om vi får tro avsändaren fungerar det här fruktpaketet bra med ”chipotle honey barbecue ribs” och med tanke på Girard-folkets genomgående oskuldsfulla och väna uppenbarelser finns det ingen anledning att inte tro på det.Napa-VallayOvan utlovades lite mer om Girard Old Vine Zinfandel och det som ska tilläggas är att nämnda vin de facto är det enda vinet i Systembolagets sortiment som är en zinfandel från Napa Valley! Detta tänker man nog mer sällan på men övriga listade produkter kommer från andra delar av Kalifornien eller rent av från Italien. Det finns ett par zinfandel från Napa Valley i beställningssortimentet och de kostar ungefär det dubbla och där har vi ytterligare två saker som gör Girard spännande: det är Napa Valley och även om det inte är direkt billigt är priserna humana för sitt ursprung. Och på tal om det, sist men inte minst ett ord om läckra Girard Mount Veeder Cabernet Sauvignon 2012, nr 74864, 499 sek: Finns i BS. Oops, det blev visst tre ord plus den här meningen.

Kalifornienmusik: 1,2, 3, 4, 5.

Öppnad gammal Taverna i vattenglas

För en och en halv månad sedan testade tappert er utsände i de klassiska dryckernas demoniskt undflyende vardag en till åren kommen Taverna. Omdömet blev som följer ”Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i snart 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak”. Nu har samma flaska åter provats, sedan den stått öppen en och en halv månad. Nu tycker vi så här: Färgen intakt, doften har nu falnat något och lämnat plats för inslag av jod och flyktig syra; smaken märkt av den flyktiga syrans utveckling, dock fortsatt angenäm eftersmak med inslag av russin och nötter.IMG_0255Vi åker Tijuana Taxi norrut genom ökenlandskapet mot Lost Angeles till tonerna av The Wanton Song som skär sig något förskräckligt med taxichaufförens envetna visslande på Hear The Whistle Blow A Hundred Miles Away och de Ennio Morricone-toner som hörs utanför rutan både i original och som kopia  och annan musik i vinden som låter Babe Ruth men är Rose och Thin Lizzy, men vänta, där bland molnen svävar både Babe och Ennio omkring och dränker taxichaufförens evinnerliga visslande i en handfull dollar, äntligen.