Wallin Carignan 2007

Arbetade åren 2006-2013 som konsult på Château L’Arnaude utanför Lorgues i Côtes de Provence. Skapade där tillsammans med ägaren, Mats Wallin, ett flertal viner i olika stilar och avsedda för olika typer av marknadssegment/konsumenter. En mycket roligt uppdrag.

Gårdens portfölj var uppdelad i tre nivåer: Arnaude, Château L’Arnaude och Wallin. Arnaude var enkelt uttryckt trevliga vardagsviner, vanligtvis utan ekfats- eller annan lagring. Château L’Arnaude var ganska traditionella, oftast ekfatslagrade viner blandade på för området typiska druvor. Toppnivån, Wallin, bjöd på en riktig hästspark i vinet ”Wallin”, en ekfatslagrad blend på syrah och cabernet sauvignon. Vid sidan om detta årligen återkommande vin gjorde vi varje år ett par endruvsviner. Exakt vad vi valde att arbeta med och hur vi gjorde de vinerna berodde på vad året gav.Ett par år gjorde vi ett vin som hette ”Wallin Carignan”. Som läsaren med huvudet på skaft listat ut var detta ett vin gjort på enbart carignan. Vanligtvis väljer den, inklusive jag själv, som gör ett carignan-vin att sikta på ett medelfylligt vin och att, såvida producenten inte faller för den dumma frestelsen att köra med kolsyrejäsning, locka fram druvans snudd på pinot-liknande egenskaper. I det här fallet bestämde vi emellertid att panga på utav bara ja ni vet. Resultatet blev ett powervin med, detta var viktigt! och en utmaning, den för druvan typiska syran.

Inledningsvis var det nog bara Mats och jag som förbarmade oss över det här vinet. Vi visste att det krävdes många års lagring för att det skulle hitta sig självt. Men när vi sa det var det väl knappast någon som trodde oss. De flesta uppfattade nog det hela som att vi bad för vår sjuka moster och att vinet var tillknäppt, för att inte säga stendött, och det bjöd på en överdriven syra och ek som låg som ett moln av mörk sordin över vinets i sig nästintill obefintliga doft och smak och så drack de upp det fram på nattkröken eller tog med det som gåbort-present.Lyckligtvis fanns det dock sådana som lade undan vinet. Kloka personer. Goda vänner. Var häromdagen hembjuden till sådana personer. Vilken lycka att få återstifta bekantskapen med den här fula ankungen, Wallin Carignan 2007, som nu, 15 år senare, inte bara är en svan utan hela Tjajkovskijs Svansjön eller åtminstone en väl utförd aria framförd av José Carreras – det var i alla fall vad jag påstod mig höra medan jag satt där och njöt av den integrerade eken i full harmoni med frukten och den underbara syran som fångade upp all power just som den skulle trilla över kanten, ner i de överextraherade och ensidiga vinernas tragiska håla fylld av besvikna vindrickares tårar, oceaner av antocyaner, alkoholinjicerad gyttja och meningslöst vin. Länge leve carignanen! Druvornas maratonlöpare, druvornas José Carreras, druvornas fula ankunge!

Carignanaria!

Vinmakarmästarbrev nu i Sverige!

I veckan damp ett riktigt kul pressmeddelande från Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur (SBOV) ner, eller möjligen upp, i emaillådan. Så pass kul att vi trots den intill fånighet usla rubriken kör det in extenso här:

Svenskt industri får nu erkänd professionel yrkestitel

Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur (SBOV), har tillsammans med Sveriges Hantverksråd (SHR) skapat möjligheten att genom praktik och utbildning få en värdig titulering inom vinodling och vinmakaryrket. Först som gesällbrev och sedan som mästarbrev.

Yrket inom vinodling och vinmakeri har sin tyngdpunkt i det praktiska arbetet. För att tillträda gesällprovet krävs därför minst 4.800 timmars erfarenhet och utbildning varav minst två tredjedelar ska vara praktisk arbetslivserfarenhet. Yrket i sig håller samman både odling och förädling. Provtagaren, personen som önskar erhålla breven, måste visa färdighet såväl praktiskt som teoretiskt över hela vinodlingsårets aspekter samt inom vinförädlingen. För att nämna ett urval av kriterierna innebär det allt från olika typer av vinterbeskärning, gödselplanering till att känna igen några vanliga vinfel. Efter gesällbrevet och 10.000 timmars dokumenterad arbetslivserfarenhet finns det möjlighet att förvärva ett mästarbrev. Då ska personen klara SHRs mästarutbildning samt ett tekniskt samtal med SBOVs yrkesnämnd.

Breven delas årligen ut, bland annat under en ceremoni i Blå Hallen på Stockholms Stadshus första onsdagen i november.

Sedan landets utbildningsenheter med gemensamma krafter lyckats med konststycket att inte få till vettiga utbildningar för den som vill göra sitt eget vin på ett professionellt vis, än mindre fått till forskning och utveckling på området, har nu alltså SBOV och SHR skapat förutsättningarna för både gesäll- och mästarbrev. Snyggt. Den som roar sig med att omvandla de där arbetstimmarna i pressmeddelandet till år baserade på normala arbetsveckor, finner att det tar drygt ett par år att bli gesäll och sedan dubbelt så lång tid därutöver för att bli mäster, inalles runt sju år för den som sköter sig. Verkar rimligt. Den som klarar mästarbrevet lär stå på en rejäl och för hela branschen sund bas med kunskap och erfarenhet som huvudsakliga byggstenar. Hatten av för SBOV och SHR och våra framtida gesäller och mästare.

Förbud mot felväskdängning!

Vi har alla sett dem i aktion, felväskdängarna, när de smått uppblåsta äntrar planet, går ett par meter i mittgången, ser en tom plats på en bagagehylla varpå de med en nöjd och självgod min dänger upp sin väska där och sedan fortsätter låångt bak i planet, där detta kriminella element, denna fästing på övriga passagerares filosofiskt gemensamma kropp, har sin plats. Det som sedan händer är att den som har platsen under felväskdängarens väska i och med att bagagehyllan är upptagen tvingas placera sin väska långt bak i planet på det att detta offer efter landningen tvingas slåss mot strömmen i sin desperata jakt efter sin väska – en hopplös strid mot desperata resenärer som beter sig som förstagångsresenärer  och därför slåss för glatta livet för att springa ner framförvarande passagerare och snabbtsnabbt nå fram till planets dörr och där felväskdängarens offer i sin tröstlösa kamp för att återförenas med sin väska sannolikt tvingas möta gärningsmannen, som med sin outsägliga nöjdhet med sig själv lysande ur ögonen åker räkmacka fram till sin feldängda väska.

vinifierat, den lilla människans bästa vän, den som ser till Dig som liten är, kräver: Förbud mot felväskdängning! Felplacerade bagage ska med omedelbar verkan beslagtas av för ändamålet ansatta funktionärer, vilka så snart planet överflyger ödsliga bergstrakter eller, då berg inte kommer i sikte under resans gång, andra lämpliga, otillgängliga platser skall kasta ut bagaget ur flygplanet. Visar felväskdängaren inför detta handfasta handhavande av situationen ånger och lovar bättring under synbara kval, tandagnisslan och gråt, kan samhället och Fru Justitia nöja sig med detta. I de fall felväskdängaren på något vis framhärdar i en påstådd rätt att felväskdänga eller visar upprördhet över att hens bagage i praktiken omintetgjorts, skall det kriminella elementet beslås med handklovar och placeras under framförvarande stol  samt beläggas med livstids reseförbud.

Vingården just nu: Torka och mjöldagg

Torrperioder är ingen nyhet i områden som södra Frankrike, de centrala delarna av Spanien, Red Mountain i Washington State och Sicilien. För att nu nämna några som sedan länge har att hantera detta föga törstsläckande fenomen. Idag har de här traditionellt torra och varma regionerna fått sällskap av vingårdar snart sagt överallt. Orsaken är de alltmer extrema väderförhållandena under så gott som hela växtsäsongen. Mer frost, vind, torka och, paradoxalt nog, nederbörd.

På vissa håll klarar man en torr växtsäsong, och skörden, med hjälp av bevattning. Men det fungerar inte överallt. Vatten är, föga förvånansvärt, inte sällan en bristvara i områden som har problem med torka. Ibland är det förbjudet att vattna, andra gånger införs ransonering under perioder då vattnet behövs som bäst och när det vill sig riktigt illa har de egna brunnarna sinat och bonden har inget annat att göra än att konstatera att det är kört.Fast det där sista är inte riktigt sant. Försigkomna bönder planerar för torrperioder genom att välja rätt typ av druvmaterial. Särskilt viktigt är valet av rot – så gott som alla druvsorter som chardonnay och syrah (arten vitis vinifera) är ympade på rötter (korsade på andra vitis-arter) speciellt framtagna för olika odlingsbetingelser, till exempel torka – men det gäller också att välja sorter och kloner som är anpassade för ett torrt klimat. Utöver detta är ett bra trick att behålla en ”gräsmatta” av klöver, gräs och blommor mellan raderna. Växtlighet som försiktigt klipps ner vid behov och som dels blir framtida gödning, dels, och viktigast i det här sammanhanget, håller kvar fukten i marken. Kort sagt är det stor skillnad på fuktigheten i en rad som plöjts och en som är beväxt.

Vid sidan om ansningen av växtligheten mellan raderna är ett ytterst viktigt moment i vingården just nu att hålla svampangrepp, framförallt mjöldagg (mildiou och oidium), stången. På Domaine Rabiega har vi precis nåtts av informationen att det grasserar mildiou på platser lite väl nära oss. Som lök på laxen har angrepp av oidium också konstaterats i området. Medan det första eländet kan sätta fart även då det är ganska svalt, föredrar oidium värme och fukt. Ett rejält regn, som det vi hade för någon vecka sedan, och lite värme på det är allt som behövs för att eländet ska få fäste i vingården.I och med att vi i år dels haft varma och soliga dagar, dels svala nätter, och regn vid rätt tillfälle – rätt för odlingen som sådan, fel för att hålla svampen borta – har vi att hantera båda mjöldaggsvarianterna. För oss som arbetar ekologiskt är det då förebyggande gallring och vid behov växtskydd i form av bordeauxvätska (mildiou) eller svavel (oidium) som gäller. Den som ”sätter” de första behandlingarna, alltså skyddar vid rätt tillfälle, brukar klara sig utan några skador alls och behöver dessutom inte spruta så mycket mer, förutsatt att säsongen inte är alltför blöt. Vi sätter, förstås, en ära i att aldrig bomma de där initiala besprutningstillfällena.

Händer inget mer? Tja, vi som står mitt i smeten, eller i alla fall jorden, tycker att det räcker med det ovan nämnda, men föralldel, detta ska också ske nu och den närmaste tiden och helst igår: binda upp de unga vinstockarna (planterade ifjol) och sätta ut stöttor och tråd för desamma, plöja bort ogräs mellan stockarna (alltså inte mellan raderna) med traktor där det går annars för hand (tufft jobb i värmen), ébourgeonnage (årets första gallring då vildskott och skott som sitter för tätt tas bort), ta bort stenar från odlingen (varje år kommer som en glad överraskning nya stenar upp ur jorden), så småningom vendange vert då vi tar bort druvanlag där vi tycker det ser ut att bli väl mycket av det goda… ja, och så har vi förstås lite arbete kvar i vinkällaren innan vi tar tag i nästa skörd, bland annat ska den sista skvätten vin (Fleur de Lys rouge) buteljeras i juni och därefter ska lokalerna och all utrustning gås igenom i god före skörden som vi (jaja, jag) idag tror kommer starta sista veckan i augusti i år.

Förbud mot chenin blanc på krogen i Stockholm!

Stockholm hör till världens mer ängsliga städer. Detta tar sig uttryck i att alla springer åt samma håll så snart någon satt flocken i rörelse. Kanske ska alla unga män ha bockskägg eller så ska alla plötsligt klä sig i orange eller så ska alla krogar med sommelierer som inte vill vara utanför mittfårans trygghet servera chenin blanc.

Allt detta är förstås helt okej, särskilt för en lantis (ingen nämnd ingen glömd) som bara är glad att slippa. Fast inte chenin blanc förstås. Det dricker vi gärna. I alla fall när den uppvisar druvans mest grundläggande typiskheter, som frisk syra, och är välgjord i en ren stil utan vare sig skit- eller skalbeska.Detta nyss nämnda om chenin blanc innebär, i alla fall för er utsände i de missuppfattade vinernas småsmutsiga och sorgliga värld, att han inte kommer att dricka ett enda glas chenin blanc på en stockholmsk restaurang det närmaste året. Därtill är risken alltför stor att råka ut för ett platt vin med doft och smak hämtad från den fenoliska övermognadens tröstlösa environger, alternativt ett förvisso friskt men också kraftigt felsvavlat vin (bränt svavel a la ”jag arbetar med mycket, mycket litet svavel, å andra sidan tillsätter jag det med stor precision vid absolut fel tillfälle så konsumenten kommer känna ett inslag av bränt svavel som hen i bästa fall kommer intala sig är terroir”), som dessutom är så orent att det står härliga till när smaklökarna går loss i kräkreflexer de inte riktigt visste att de hade. Som lök på laxen serveras de här vinerna högst sannolikt av en stöddig sommelier som kan och vet allt och då inte minst att skiten smakar ”friskt och fräscht med inslag av citrus”.

Ja, ni hör, klart vi i den goda chenin blancens namn måste ropa på ett förbud mot chenin blanc på de stockholmska krogarna! Detta förbud ska gälla till dess de stöddiga sommeliererna med de avdomnade smaklökarna börjar tänka själva. Lämpligt straff för den som köper in eller serverar äcklig chenin blanc till kreti pleti är två år på rågbröd, ricinolja och elchocksbehandling av smaklökarna i syfte att väcka dessa till liv. I de fall den diskutabla chenin blanc-sörjan serveras en verklig chenin blanc-älskare ska straffet vara det dubbla.

Musik.