Bönder beskjuts i Provence! Risktillägg till ni-vet-vem!

Som det säkerligen är HR.en bekant, har er utsände i de vinproducerande böndernas av vädrets makter styrda värld mot bättre vetande åter blivit vinbonde, då denne åtagit sig uppdraget att på konsultbasis leda vingårdsarbetet på Domaine Rabiega utanför Draguignan i södra Frankrike. Alltså ett jobb som den nyss nämnde också skötte mellan februari 1988 och augusti 2006. Fast på den tiden ingick också sysslan som chef för rubbet samt arrendet på Château d’Esclans 1995-2004 och att bygga upp det som var den stora tårtbiten i verksamheten: Rabiega Negociant i Besse/Issole.

Efter 2006 har jag varit runt mest överallt och gjort vin på konsultbasis, men sedan jag lämnade Château l’Arnaude 2013 (ett av mina många konsultuppdrag) har jag inte arbetat i hemtrakterna. Därför har det nu gällt för mig att snabbt hitta tillbaka hem och till min gamla värld. Följaktligen har jag ägnat en hel del tid åt att se hur nämnda värld fungerar idag. Döm om min förvåning när jag slår upp lokaltidningen Var-Matin och ser den alarmerande rubriken om att en vinbonde attackerats med skarpladdat gevär! Knallar och kulhål i traktorn och besprutningsaggregatet vittnar om detta. Orsaken till den besinningslösa attacken tycks vara att den stackars bonden var ute och skyddsbehandlade sina stockar. Låt vara att detta, enligt tidningen, skedde ”mitt i natten” – vilket f ö knappast kan stämma, men det kan ha varit tidigt på morgonen; man brukar vara ute med traktorn i ottan dels för att undvika vinden som alltsomoftast hoppar igång lite längre fram på dagen, dels för att undvika den på de här breddgraderna så här års synnerligen effektiva solen – och att någon sömnig närbo helt enkelt blev förbannad på oljudet. Eller så var det någon som tyckte att vinstockarna och framförallt den attackerande svampen och skadeinsekterna borde få vara ifred och få förstöra druvorna bäst de ville.

Nog av. Beskjuten blev bonden. Beskjuten! Medan den lokala bondeföreningen, också enligt tidningen, redan och synnerligen föredömligt skrivit till presidenten och krävt att all bebyggelse nära odlad mark ska förbjudas, har jag hört av mig till min nya uppdragsgivare och begärt risktillägg. Mitt gamla inte helt riskfria uppdrag i Ukrainas mest avlägsna och vilda delar 2010-11 är intet mot detta!

Musik!

Förbud mot centrerade nytubstryck!

Somligt nytt känns sådär extra mysigt och lyxigt som bara somligt nytt kan kännas, och på den skala som detta extra myslyxiga mäts står en ny kaviartub en tidig morgon högst. Kort sagt: en ny kaviartub en tidig morgon är en lisa för själen.Eller med andra ord: en ny kaviartub är något så fantastiskt, något så dyrbart ja något snudd på så heligt som något kan bli. Och som med allt heligt gäller det att gå varsamt fram och att visa föremålet vederbörlig vördnad. Detta vet alla med en normal uppfostran, ett minimum av estetisk känsla och ett uns EQ och den som ger sig till att ge den nya, blanka tuben ett rejält tryck på mitten i sin obetänksamma och känslokalla iver att få kaviaren ur tuben, den individen är inte bara förtappad utan också att betrakta som kriminell och skulle det vara så att lagstiftaren ännu inte formulerat ett tydligt förbud mot centrerade nytubstryck är det i sanningen hög tid att göra det nu!Lämpligt straff för den som ägnar sig åt centrerade nytubstryck är ett år, under vilket det kriminella elementet varje dag ska väckas i ottan av ett obehagligt tryck av en kall hand på magen, på uppfostringsanstalt med fokus på handhavandet av hushållets heliga pryttlar och doningar. Särskild vikt skall läggas vid respekt för kaviartuben. Skulle det visa sig att den som utdelat ett centrerat nytubstryck på husets sprillans nya Kalles Kaviar-tub är en individ av ens eget kött och blod skall utöver nyss nämnda påföljd  kommande lördags lördagsgodis anses vara förverkat.

Musik, Peter Green-maraton: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.

Vintips : rosa bubblor!

I tidernas begynnelse var måhända allt bubbel mer eller mindre rosa. I alla fall när blå druvor användes i kompotten. Med tiden lärde sig vinbönderna mer om poängen med finess och elegans och presstekniken gick bokstavligen talat från klarhet till klarhet. Idag blir, om bonden så önskar, också bubbel gjort på blå druvor vitt i färgen.

Men om nu producenten istället vill att bubblorna ska bli rosa, hur gör den då? I princip finns det två sätt att göra detta på, och båda används i bubblornas bubbelområde, Champagne: 1. Vinet görs på eller till del på blå druvor. 2. Vinet görs som ett vitt bubbel, till vilket producenten tillsätter en skvätt rött vin. Tipsar idag om två  i er utsändes bland de rosa bubblornas bärkraftiga och eleganta värld fylld av flärd och glam utmärkta rosa bubbel, gjorda på det ena eller andra sättet.

Först ut är den vita crémantens mästare, Clotilde Davenne. De flesta har nog koll på att hennes vita bubblor spöat betydligt dyrare champagner i direktsänd fransk TV och att hon gör vit crémant de bourgogne som ligger närmare Champagne än Bourgogne. Däremot har alldeles för få upptäckt hennes lika bra rosa crémant, påpassligt nog kallad Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé, nr 70576, 189kr. Kanske funderar någon över att priset är högre för de rosa bubblorna än de vita. Oftast är det så. I just det här fallet tillkommer dessutom det faktum att producenten gör lite större volymer av det vita, varmed också priset kan pressas, och mycket små volymer av det rosa. Hursomhelst: missa inte det här finfina rosa bubblet. Sitter inte minst som en hand i handske så här på sommaren (ja, också då det sommarstormar).

Medan vinet ovan görs till 100% på pinot noir och så att säga som ett rosévin (läs mer här), görs nästa vin först som ett vitt bubbel, som sedan kompletteras med en skvätt rött vin. Den vita druvan i vinet är chardonnay och den blå pinot noir. Vinet heter Waris Hubert Succulente Rosé, nr 73056, 389kr och kommer, som den vakne och uppmärksamme HR:en redan listat ut, från den utmärkta champagnefirman Waris Hubert. För er som är natur- och hästromantiker kan det kanske vara ett drickargument att Waris Hubert sköter sina odlingar med hjälp av hästar. För alla kan det kanske annars räcka med att vinet är en liten pärla i sin genre.

Musik!

Otack är tacken – en elegi över en urspårad partyblottning i elva sapfiskischa strofer

 

Kära Partydjur! Skåda ni denna lem,

denna väldiga tingest, dold endast av

en gylf av gedignaste och bästa slag,

farlig att öppna!

 

Bäva månde Elektra, Ulla, Berit,

Therese och Ludmila, darra månde

vart sköte och var jazzgosse! Väldig att

skåda är lemmen!

 

Vem tror ni har förmågan att uppbära

en slik tingest, en sådan väldig doning?

Säg har ni mitt herrskap någonsin skådat

så stort och vackert?

 

Vafalls?! Vad är detta för ett barnkalas?!

Ett partaj för små snippor och små snoppar

som mäter sin omkrets i centimeter?

Inget för vuxna!

 

Jaha! Så nu får man inte gå runt med

Marsipandolken i det fria längre?

Nej vet ni vad, kära Partydjur, nu ni,

tackar jag för mig!

 

Ni är alla en samling oduglingar,

ovärdiga min Bubbaklubba och mig!

Nu tar jag bussen till stan, där finns alltid

någon som vill se!

 

Downtown! Med allt ljuset på Anakondan,

på vift i det fria: en väldig Batong,

på flykt från alla med vett och etikett.

Jagad av polis.

 

Släpp ut mig! Mig och min vackra Apparat!

Gylfen den  är stängd, cellen ordentligt låst,

Sparrisen kuvad, satt bakom lås och gylf,

förföljd och mobbad.

 

Nej, aldrig mer kommer jag förgylla er

värld med glansen av glansen på min Dolme,

aldrig ska ni denna väldiga doning

mer i frihet se!

 

Aldrig mer kommer Slemhelge byxorna

lämna, Aldrig mer kommer Polaren Jack

huvudet sticka ut till fröjd och glädje,

för ung och gammal!

 

Bedrövade, förföljda och slagna

till slakhet, hänger vi med huvudena,

min magnifika Åderpåle och jag,

skamligt utstötta.

En svensk pétnat får beröm

Vissa utmaningar för konsulten är större än andra. En, måste man nog ändå säga, ganska stor utmaning är/var att göra schysst dricka på jäst björksav. Råvaran i sig är ganska neutral då den består mest av vatten, men den antar lätt oönskade aromer och en mindre aptitlig smak (tänk gamla ostbågar i risavkok). Är sedan ett par år inblandad i ett projekt som släppte sin första och hittills enda produkt just för jul 2019. Sedan dess har vinet i fråga hittat ut i världen och finns nu på ett halvt dussin marknader och fler tillkommer längre fram i år.Var i vintras med och representerade producenten på den stora mässan för ekologiska viner, Millésime Bio, i Montpellier. Succé är ingen överdrift. Många ville prova. Alla överraskades av att vinet alls var drickbart, och rent av ganska gott. Nu senast är det Andreas Grube som för Allt om Vins och Expressens räkning lyfter fram Sav 1785, nr 77440, 119kr.”En  svensk variant av pet-nat på en bas av björksav. Lätt, pigg och frisk, med gott om äppelfräschör och lite träiga övertoner”, skriver han.

Det finns i Systembolagets beställningssortiment flera produkter, också mousserande viner, gjorda på björksav och ibland med liknande namn. Men det här är alltså vinet jag varit och är inblandad i, och det är hittills den enda produkten från min uppdragsgivare (en klassisk ”méthode traditionelle” hägrar emellertid i framtiden).

Utöver att ha en originell råvara och att tillverkningen sker i Jämtland, är Sav 1785 speciell, ja rent av unik, såtillvida att den görs enligt en av oss utvecklad metod som vi kallar ”méthode suédoise”. Enkelt uttryckt är det en mix av de klassiska metoderna ”méthode traditionelle” och ”méthode ancestrale”. Självklart är råvaran ekologisk (kan förefalla mer än självklart, för vem besprutar väl björkarna i norra Finland och Sverige?, men i det här fallet är saven dessutom verkligen certifierad ekologiskt med allt vad det innebär).

Sist men inte minst: 1. Nej, Sav 1785 får enligt EU:s regelverk inte kallas vin, men väl ”dryck baserad på björksav”, men vem bryr sig, vi är alla rebeller… i alla fall till dess någon säger något annat. 2. Prova gärna att ersätta proseccon i din aperol spritz med Sav 1785. Pétnaten fungerar lika bra och är bra mycket coolare än en dussinvara framställd en masse.

PS Ibland sägs att druvor odlats ”giftfritt” därför att de är ekologiska. Så är sällan eller snarare aldrig fallet, för även ekologiska odlingar brukar besprutas med svavel och kopparsulfat, som förvisso inte är syntetiska produkter eller penetrerar växten, men de är inte heller helt ogiftiga om man säger så (det vet till exempel ”mjöldaggs-svampen” Plasmopara viticola) – avseende saven kan man dock utan att skämmas verkligen hävda att den är giftfritt odlad.

Musik! Musik! Musik! Musik!

Allan Karlssons död

Det tog  exakt två veckor, en timme och fyra minuter för Allan Karlsson att dö. Mer precist än så kan dödskampens längd inte fastställas. Tiondelar och hundradelar för att nu inte tala om tusendelar är alltför små enheter för att kunna mäta liv och död. Det kan tyckas orättvist, för skillnaden på låt säga en hundradels liv och död kan vara stor för individen i fråga. Men när det gäller själva dödens inträde så är den inte på tusendelen eller ens på tiondelen när. Så fort går det inte. Inte ens då ”döden är omedelbar”.

I Allan Karlssons fall stämmer kanske inte ens två veckor, en timme och fyra minuter som tidsangivelse på dödskampens längd. Han själv menade, så länge han levde, att hans och alla andra människors och djurs dödskamp börjar redan i födelseögonblicket. I så fall tog det Allan Karlsson 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter att dö.

Allan Karlsson dog ensam i sitt sovrum, hemma på Lindgatan 14B, en trappa upp. I lägenheten han kom över i ett av det kommunala bostadsbolagets hus i samband med att han flyttade tillbaka till södern efter sin avstickare norröver. Det var inget han planerat, att dra norröver. Han gick el- och tele på gymnasiet. Praktisk linje. Satsade på en karriär hemmavid. Eller nästintill. Så gott det gick. Hursomhelst kom han att arbeta med el och tele större delen av sitt liv. Ända tills småföretaget han arbetat för de senaste 20 åren köptes upp av ett större bolag för fyra år sedan. Då blev han arbetslös och på den vägen blev det, till dess han nyligen dog 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter gammal.Yrkesvalet var inget Allan Karlsson någonsin ångrade. Tvärtom var han mycket tillfreds med det. Han gillade att dra kablar, montera in diskmaskiner och att lösa tekniska problem, som varför säkringen hela tiden löste ut i Jonssons svinhus på Kullens gård utanför Berglunda by. Det var det bästa med jobbet, tyckte Allan Karlsson, att resa runt på landsbygden och skapa ljus och värme åt traktens bönder och en och annan grönavågare. Påminde honom om hans egen uppväxt i torpet på Stora Järns gård, där han växte upp med sina föräldrar och två syskon. Lillasystern Mona Karlsson, gift Berggren, och storebrodern Urban Karlsson. Systern hade han inte träffat på två år, hon bodde alltför långt bort, ända uppe i Umeå. Men de hade kontakt lite då och då, via telefon och Skype. Storebror Urban Karlsson hade varit tio år äldre än Allan Karlsson och var död sedan ett år. Trillade ner från en stege när han skulle byta lampa i hallens takarmatur i sin och hustruns fyra i Mariefred. Bröt benet och slog i huvudet så illa att det blev stopp i hjärnan.

Märkligt det där med det brutna benet, brukade Allan Karlsson ibland tänka. Det hade ju verkligen ingen betydelse med tanke på hjärnskadan och den påföljande döden. Eller hade det det? Kom ambulanspersonalen in där i hallen och hittade Urban Karlsson med ett brutet ben och befarad hjärnskada, tittade på varandra, nickade och började så spjälka benet? Spjälkas brutna ben alls nuförtiden? Sådana frågor och tankegångar irriterade Allan Karlsson. Han var el- och telemontör och sysslade inte med grubblerier och gordiska knutar. Behövde inte veta någonting om saken. Ändå kunde han inte låta bli att tänka på det. På storebroderns Urban Karlsson brutna ben och trasiga hjärna. Inte så mycket själva döden. Mer på ambulanspersonalen i så fall. Var det två män, två kvinnor, en man och en kvinna? Kanske en transperson? Eller två? Hade det någon betydelse? Bryr sig en person beroende på genus mer eller mindre om ett brutet ben eller en trasig hjärna? Men nej, ben spjälkas nog inte nuförtiden såvida det inte är ett benbrott som sker ute i naturen, slog Allan Karlsson till slut fast för sig själv, då, när han ännu levde, och ute i naturen finns knappast hallampor med trasiga glödlampor. Men om det gör det, slog det plötsligt Allan Karlsson, är de då gammaldags, halogen eller LED? Har de dimmer? Vad fäster man dem i? Granar? Tallar? Eller kan bara golvlampor komma på fråga? Och hur långt måste kabeln dras för att få tillfredsställande kraft? Kanske måste man bygga ett eget litet kraftverk? Leta reda på ett vattendrag och sätta en turbin där, eller montera upp ett litet vindkraftverk?

Möjligen hade Allan Karlsson för mycket tid att fundera på saker och ting de sista åren av sitt liv. När han vara arbetslös och satt ensam hemma i sin tvåa på Lindgatan 14B, en trappa upp. För det mesta satt han vid bordet i det lilla gula köket, med en kopp uppvärmt kaffe placerad i en brun ring på vaxduken. Någon mikrovågsugn hade han inte. Han värmde alltid kaffet i en kastrull på spisen. Mikrovågsugnar, var Allan Karlsson övertygad om, var ett djävulens påfund. Det kunde inte vara bra någonstans med de där vågorna som fortplantade sig ner i maten och drycken och sedan väl blev kvar där? Eller hur? Visst stannade de där osynliga vågorna, de där heta, livsfarliga vågorna kvar i det man utsatte för dem? Vart tog de annars vägen? Allan Karlsson var tekniskt lagd, det hade redan hans pappa, den arga snickaren, sagt när han var liten, och magister Thorell, den omtyckte läraren i fysik på högstadiet i Katrineholm, men han kunde inte begripa sig på mikrovågsugnen och dess osynliga värme.

Annat var det när han hade sitt arbete på Rasks El för att inte tala om när han arbetade som montör på stålverket i norr. Då hade han inte tid att fundera så mycket på fel saker, dumheter. I norr. Han bodde där i elva år och fyra månader. Mer exakt än så kan det inte sägas, för den där sista månaden, den femte, bodde han till och från där i norr, eller, han visste inte om han bodde där, Ulla hade sagt ifrån att nu fick det vara nog, allt var ett misstag, hon ville att han skulle ta sitt pick och pack och flytta söderut igen, här hade han inget att göra och hursomhelst var inte ungarna hans, de fanns ju redan när han kom till boet, små förvisso, men födda – och på väg mot döden, det hade han talat om både för dem och Ulla – utan hans hjälp och så fick det bli: han flyttade söderut igen. Hem till Katrineholm. Jobbade runt lite här och där tills han så småningom fick en ordnad och inrutad tillvaro igen. Rasks El blev navet kring vilket han och hans liv snurrade. Och den kommunala lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp, förstås, den var också ett nav, eller åtminstone en fast punkt.

Rasks El. En firma startad av Erna och Nils-Erik Rask redan i det tidiga sextiotalet. 30 år senare tog sonen Nils-Gunnar Rask över. Allan Karlsson gillade dem allihop. Erna och Nils-Erik Rask och Nils-Gunnar Rask. Han gillade till och med Nils-Gunnar Rasks fru Beatrice Rask. Trots att hon hade ett konstigt och onödigt namn. Varför kunde hon inte bara heta Berit, tänkte Allan Karlsson mer än en gång där han stod framför Beatrice Rask och tittade på hennes fylliga läppar, potatisnäsan och de bågformade ögonbrynen. Rödhårig var hon också. Allan Karlsson litade inte riktigt på rödhåriga. Varför visste han inte, men han föredrog alla dagar i veckan alla tänkbara och otänkbara hårfärger, verkliga eller artificiella, före den röda. Hårlöst gick också bra. Själv var han lätt flintskallig och mest gråhårig när han dog. I sin ungdom, innan håret blev grått, hade han råttfärgat hår. Inte för just det spelade någon roll. Men det var i alla fall inte rött.

Till skillnad från sin fru hade Nils-Gunnar Rask precis som sin pappa Nils-Erik Rask en yvig kalufs åt det kolsvarta hållet till. De var också mörkhyade, allra mest Nils-Erik Rask. Det var inte Erna Rask. Mörkhyad. Hon var vit som mjölk och hade en obestämbar hårfärg eftersom hon ändrade den hela tiden. För det mesta var den ganska ljus. Ibland ljus som Marilyn Monroes blonderade lockar.

Det var de, familjen Rask och Allan Karlsson, som arbetade på Rasks El, som monterade och reparerade, och fikade tillsammans varje fredag, före arbetstidens slut. De satt hopträngda i det lilla kontoret på baksidan av Nils-Gunnar och Beatrice Rasks hus, på stolar i metall och med plastdynor och vid ett bord med en sliten yta i ådrat trä. En tavla, ett fotografi av Storgården där Nils-Erik Rask kom från på en vägg och August Malmströms Grindslanten  på en annan. Nybryggt kaffe och wienerbröd inhandlade på Nya Konditoriet på Kyrkgatan. För det mesta sådana där med gul smet. Mer sällan med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr. Alltid med fras. De summerade veckan, sörplade och frasåt winerbröden insvepta i en air av kaffearom och blåbyxor som tagit doft av veckans sågande i metallrör, böjande av vita plaströr, klammerspikande, dragande av kablar och skruvande i väggdosor och elskåp. I en av blåbyxornas hängslen dinglade stolt Allan Karlssons morakniv med sitt röda skaft och svarta, ornamenterade slida.

Fast vid den tiden, ganska nyligen egentligen, var Nils-Erik och Erna Rask båda gamla och böjda av årens tyngd. De hade ont i ryggen och knäna och Beatrice glömde mest allting. Och detta var något som Allan Karlsson noterade. Han hade börjat få ont i ryggen redan när han var 40 år, en månad och någon vecka, han minns inte, mins inte!, exakt på dagen eller ens veckan när när det var, men det var ungefär då när han var 40 år och en vecka som han började känna av ryggen, och strax efteråt fick han ont i först ena och sedan den andra axeln. Artros, sa läkaren han så småningom tvingades iväg till av Beatrice Rask.

När han låg där i det tio kvadratmeter stora sovrummet med de neddragna persiennerna och de lätt solkade tapeterna i grått och ändå gråare och garderoben borta i ena hörnet och en fiskargubbe som tycktes spraka där han hängde på väggen ovanför sängen, när han låg där och det bubblade alltmer i bröstet och andningen blev allt svårare att orka med, när han låg där kunde han inte begripa varför han gett sig av norröver, då, lång innan han kom till Rasks El. För Ullas skull ja. Men varför? Var han pilsk och hade hittat någon som släppte till så mycket han ville? Eller ville han ha en familj? Leva ett familjeliv? Var det äventyret? Kanske alltihop? För ett äventyr var det. Och han fick komma till. Och han fick en familj. En tid. I elva år. Sedan försvann allt det där, som om det aldrig funnits. Ulla, Jonas och Lillan. Vad gjorde de nu? Levde de? Levde Ulla? Han visste inte ens om stålverket fanns kvar. Han visste överhuvudtaget mycket lite om vad som hände ute i världen. Redan långt innan han fick gå från Rasks El slutade han följa nyheterna. Lyssnade han på radio blev det Svensktoppen och Melodikrysset, även om också de programmen changerat på senare år. Tappat stilen. Känslan. Originaliteten. Engelska texter på Svensktoppen och konstig pop och pratmusik, och på Melodikrysset en massa artister och musik som bara en tonåring kunde känna till och han kände inte ens någon tonåring.

Det här med att dö ensam hemma i sitt sovrum passade Allan Karlsson bra. Han hade aldrig varit den där som tog plats eller gick med håven, och han ville inte ligga någon till last och att dö lugnt och stilla hemma i sängen föreföll honom både diskret och hänsynsfullt. Visserligen skulle någon behöva hitta honom, förhoppningsvis innan han började stinka alltför mycket och på så vis dra uppmärksamheten till lägenheten och sig själv, kanske rent av bli en notis i tidningen ”Man funnen död efter sex månader”, och visserligen skulle någon behöva ta hand om kroppen och forsla bort den, förhoppningsvis innan den började ruttna och falla sönder, och visserligen skulle någon behöva dödstäda på riktigt, alltså ta bort allt, inte bara överflödet som han skänkt innan han lade sig att dö i sängen hemma i sovrummet.

Det ligger något fint i att själv välja platsen för sin dödsbädd, tycker Allan Karlsson där han ligger och dör. Många får inte den chansen. Hans mamma till exempel, lika diskret som han, hon klev ner i ett badkar när hon var på dagen 74 år, två månader, en vecka och två dagar, och där blev hon sittande. Kunde inte ta sig upp ur badkaret. Så det var bara att sitta där och vänta på döden som kom henne till mötes ett par dagar senare. Men hon hittades i alla fall innan hon börjat lösas upp i vattnet så det kunde ha varit värre.

Han hade känt tonåringar en gång i tiden. När han själv var tonåring. Men sedan tog det slut, precis som allt annat tagit slut, eller nästan tagit slut, eller så hade det tagit slut utan att han riktigt märkt det. När var det slut? Hur visste man det?. I norr hade han haft Ullas vänner och ibland talades ju han och storebrodern Urban Karlsson vid på telefon. Det brukade bli vid jultid. ”Ja,” suckade de, ”så har det gått ett år till, och vi har inte setts i år heller, vart tar tiden vägen, nästa år måste vi ses, och ha nu en så God jul, ja du med”. Lillasyster Mona Karlsson, gift Berggren, och Allan Karlsson talades vid lite oftare. De brukade höras vid påsk också, och ibland på sommaren. Då kunde Mona Karlsson, gift Berggren, ringa och berätta att hon och familjen kanske skulle komma förbi Katrineholm så han kunde träffa barnen och de sin morbror Allan i Katrineholm, men det blev aldrig av. På alla dessa år blev det aldrig av. Men de brukade skicka vykort, Mona Karlssons, gift Berggren, familj. De reste runt lite varstans i världen. Grekland, Spanien och England. En gång kom det ett kort från Rovaniemi. Finland. Då om inte förr kände Allan Karlsson att det var skönt att vara ensam och slippa fara runt i världen.

Utöver köket och sovrummet fanns ett väl tilltaget vardagsrum och ett badrum i Allan Karlsson lägenhet på Lindgatan 14 B, en trappa upp. Den hyreslägenhet han haft turen att få i ett av det kommunala bostadsbolagets hus. Inte för hög hyra. Gick något sönder bara han ringde till vaktmästaren eller gick till vicevärden. Fast han brukade fixa det mesta själv. Ett par gånger hade han till och med hjälpt vaktmästaren med några eljobb som bara den som kunde sina saker och hade rätt att göra dem – det handlade ju om el! – fick göra. Båda gångerna tackade vaktmästaren för hjälpen. En annan gång hjälpte han en ung dam, eller var det kanske en flicka, sak samma för Allan Karlsson, att installera en hallampa. Det var innan storebror Urban Karlsson dog när han skulle byta glödlampa i sin hallampa. Hade det varit efter, hade Allan Karlsson vägrat hjälpa till. Men nu hade han ändå hjälp flickan eller damen. Innan han lämnade hennes lägenhet hade han strängt förmanat henne att göra sig av med den mikrovågsugn han anat i hennes kök. ”De är ytterst opålitliga, sänder ut osynlig strålning och hemliga vågor också då man minst anar, nattetid, okontrollerbara, ingen vet, men vi inom el- och tele vet, ingen av oss använder de där djävulsmaskinerna”, hade han sagt och nästa dag hade han sett flickan eller damen bära ut mikrovågsugnen och försvinna med den borta i gatkröken. Förmodligen på väg till återvinningscentralen. Bra, tänkte Allan Karlsson, och kände sig för en kort stund upprymd. Något han sällan gjort i sitt liv. Å andra sidan blev han sällan nedstämd heller. När far och mor dog så tätt inpå varandra  var han inte särskilt ledsen, inte heller när storebror Urban Karlsson trillade så illa när han skulle byta glödlampa att han dog. Ett onödigt och fånigt sätt att dö på. Och med ett brutet ben som kronan på verket. Å andra sidan, funderade Allan Karlsson vidare, spelar det någon roll hur man dör? När man är död är man död.

Själv hade han nog bestämt sig för att dö lite snabbare än dittills redan när arbetet på Rasks El tog slut. Då hade han hållit på att dö i närmare 60 år. Vem visste hur lång tid det skulle ta innan livet nådde sin fullbordan för honom om han inte agerade själv? Sakta hade ett beslut vuxit fram: han skulle ta kontrollen över sin död. Han hade inte varit särskilt bra på att leva. Hans revansch på livet skulle bli döden. Den skulle i allt väsentligt regisseras av honom själv. En kontrollerad och medveten död. I all enkelhet.

Det var inte bara det där med att han gjort sitt som el- och telemontör och att Rasks El inte längre behövde honom. Han hade ont lite här och var och orkade inte lika mycket som förr och hans mage var konstigt degig och ofta i olag. Det var tydliga tecken på att han närmade sig livets målfålla. Och frågan var hur pass utdragen den där finishen skulle bli. Ett kort eller långt upplopp?

Att livet är en meningslös och onödig parentes mellan födseln och döden fick Allan Karlsson klart för sig tidigt i livet. De första åren av hans liv var en parentes i parentesen såtillvida att han då kände samma obegripliga lycka som han också känt i förpuberteten då han var en uppskattad lagkamrat i skolans friidrottslag och ganska framgångsrik på fotbollsplanens mittfält. Men också den lika tillfälliga som obegripliga lyckan är meningslös. Det visste Allan Karlsson, och inget hade egentligen någonsin kunnat muntra upp honom – värnpliktens kamratskap ute i fält, åren med Ulla och barnen, att ha dragit färdigt kablarna på nybygget… – för han visste att det ändå bara var en parentes i en annan onödig parentes som människan måste ha fått för sin dumhet att utveckla sig till människa. Någon gång under skoltiden talade en lärare om en gubbe som hette Darwin och som fått världen att tro att bara de mest lämpliga människorna överlevde i längden. Det var det dummaste Allan Karlsson hört och han undrade vad det var för mening med att lägga pengar på och tvinga barn till skolan när den ändå bara lärde ut dumheter.

Det där med friidrotten tog slut när lagkamraterna och framförallt motståndarna växte ifrån honom. Han hade satsat allt på höjdhopp och då visade det sig att det hade varit bra att växa lite mer på längden än vad som blev fallet med Allan Karlsson. Han hade också varit bra på att springa distanslopp. Samma sak: det visade sig med tiden att det var bra att se ut som en senig pinne i de disciplinerna. En kortare och kraftigare person som Allan Karlsson hade större chans till framgångar om den valde kortdistans istället. I tid. Innan alla andra växte upp i himlen. När han insåg sitt misstag var det försent. Och på fotbollsplanen visade det sig allteftersom åldern förpassade honom ut ur pojklagen, att det inte var lika enkelt längre. Konkurrensen hårdnade och de andra blev bara större och större.

Allan Karlsson bestämde sig för ett kort upplopp. Det var därför han en dag i maj, när han var 63 år och fyra månader lade sig att dö i sin 90-centimeters säng i sitt tio kvadratmeter stora sovrum i sin 56 kvadratmeters lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp. Han tog en sista kopp kaffe vid det lilla köksbordet med vaxduken i det lilla gula köket och åt ett wienerbröd med gul smet och ett med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr, suckade, ställde ner koppen i diskhon, sopade smulorna från vaxduken ner i sin ena näve, öppnade dörren till slaskhinken under diskhon och tömde näven där, suckade igen och gick och la sig i sängen med kläderna på, knäppte händerna på magen och väntade. Nästan på klockslaget två veckor senare var han död. Med en bubblande corona i bröstet, skulle det visa sig, men det var inget Allan Karlsson hade en aning om, han noterade bara att det där med att andas blev allt jobbigare där han låg och väntade på döden. Och varför skulle det inte bli det? Kanske lever man två gånger som den där agenten på bio eller nio gånger som en katt, tänkte Allan Karlsson, men man dör bara en gång och hur ska man kunna veta hur det känns att dö om man aldrig gjort det tidigare? Levt hade han gjort, och det ville han inte göra igen, och nu såg han fram emot döden.

Stoppa flärphysterin – nu!

Förr i världen var klädesplagg just det: klädesplagg. Nu har de förvandlats till boningar för lika onödiga som fåniga och allt större flärpliknande föremål, vilkas uppgift förefaller vara att irritera bäraren av plagget i fråga. De flärpliknande föremålen retas både i nacken och sidfläsket på det stackars offret och inte sällan är de dessutom utrustade med tunga och besvärande knappar, vars syfte, annat än att irritera och misshaga, är höljt i dunkel. Alldeles oavsett vem som kommit på denna idioti och vem som driver på den flärphysteri som i skrivande stund sprider sig som en farsot, måste den stoppas nu: vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot flärpar och flärpliknande föremål i klädesplagg!Den som tillverkar, marknadsför eller säljer klädesplagg med flärpliknande föremål dolda i persedelns inre ska å det omedelbaraste omhändertas av samhället på det att ofoget upphör och så att hyggligt rättvisa och synnerligen kännbara straff kan utdömas. Dessa straff får inte understiga dagliga  gatlopp i bara mässingen genom milsvida fält med nässlor och tistlar under en tidsperiod som måste vara minst en månad. Under denna tid ska den som dömts för missbruk och spridandet av flärpar och flärpliknande föremål dessutom endast få äta mat som svider i halsen och ger blåsor på tungan samt, om det kriminella elementet visar sig vara känsligt för något alternativt i bästa fall allergiskt, ska det tvingas äta dessa för det kriminella elementet olämpliga saker och, i förekommande fall, ikläda sig det irriterande och allergiframkallande materialet under den tid som förflyter mellan de dagliga gatloppen i de milsvida nässelfälten.

Musik!

 

Statyer

En del statyer kan med fördel tas bort. Det gäller till exempel tämligen samtida diktatorer och alla som gett näring åt förtryckaren och dennes ideologi, hejdukar och medlöpare. Andra som kan komma ifråga är sådana som stått för en så eländig politik eller affärsverksamhet att vi, eller åtminstone vissa av oss, lider av deras egoistiska och känslolösa okunskap, än idag.Andra, som statyerna över våra gamla kungar och liknande, bör rimligtvis få stå kvar. Alla någorlunda upplysta vet att så gott som alla gamla kungar och drottningar mätta med dagens mått inte kan betraktas som annat än egoistiska förtryckare och inte sällan veritabla svin. Betraktade från 2020 var de dessutom okunniga och inte sällan inavlade med allt vad det innebar. Ibland har de dessutom försnillat stora landområden, avrättat visselblåsare och vetenskapspersoner och lyckats köra både ekonomin och folkets hälsa i botten. Lik förbannat får de stå staty. Inte någon dåtida samtida författare, konstnär eller vetenskapsperson. Nej, den i historiens belysning okunnige och svinaktige envåldshärskaren. Men att ta bort de här statyerna? Nä. Men kanske borde skolan bättre lära våra unga om den historiska verkligheten. Det skulle både förklara varför statyerna står där och vilka individerna var. Både mätta med sin samtids mått och dagens.

Sedan vore det förstås trevligt med en flod av nya statyer med individer som bättre förtjänar att föräras med en eventuell evighet i offentligheten. Och då kanske med en förklarande skylt, så alla får veta varför just den här personen förärats en staty. Det kan vara kulturarbetare som på olika vis påverkat, må det sedan vara lokalt eller globalt. Det kan vara lokala eller regionala storheter i någon form. Det kan vara vetenskapspersoner i största allmänhet och läkekonstens hjältar i det lilla och det stora. Det kan vara en i bygden uppskattad figur, kanske en mild och duktig lärare eller ett byoriginal. Eller så kan det vara en inlånad förgrundsfigur värd att påminna mänskligheten om, säg en Rosa Parks.

Musik!