Otack är tacken – en elegi över en urspårad partyblottning i elva sapfiskischa strofer

 

Kära Partydjur! Skåda ni denna lem,

denna väldiga tingest, dold endast av

en gylf av gedignaste och bästa slag,

farlig att öppna!

 

Bäva månde Elektra, Ulla, Berit,

Therese och Ludmila, darra månde

vart sköte och var jazzgosse! Väldig att

skåda är lemmen!

 

Vem tror ni har förmågan att uppbära

en slik tingest, en sådan väldig doning?

Säg har ni mitt herrskap någonsin skådat

så stort och vackert?

 

Vafalls?! Vad är detta för ett barnkalas?!

Ett partaj för små snippor och små snoppar

som mäter sin omkrets i centimeter?

Inget för vuxna!

 

Jaha! Så nu får man inte gå runt med

Marsipandolken i det fria längre?

Nej vet ni vad, kära Partydjur, nu ni,

tackar jag för mig!

 

Ni är alla en samling oduglingar,

ovärdiga min Bubbaklubba och mig!

Nu tar jag bussen till stan, där finns alltid

någon som vill se!

 

Downtown! Med allt ljuset på Anakondan,

på vift i det fria: en väldig Batong,

på flykt från alla med vett och etikett.

Jagad av polis.

 

Släpp ut mig! Mig och min vackra Apparat!

Gylfen den  är stängd, cellen ordentligt låst,

Sparrisen kuvad, satt bakom lås och gylf,

förföljd och mobbad.

 

Nej, aldrig mer kommer jag förgylla er

värld med glansen av glansen på min Dolme,

aldrig ska ni denna väldiga doning

mer i frihet se!

 

Aldrig mer kommer Slemhelge byxorna

lämna, Aldrig mer kommer Polaren Jack

huvudet sticka ut till fröjd och glädje,

för ung och gammal!

 

Bedrövade, förföljda och slagna

till slakhet, hänger vi med huvudena,

min magnifika Åderpåle och jag,

skamligt utstötta.