En lång och ointressant middagskonversation

”Hej, Erik.”

”Jag heter Pamela. Inte Erik.”

”Ja, alltså, jag presenterade mig. Erik.”

”Jag förstår. Men du förstår inte att jag var rolig.”

”Haha, eh, ja, jo, kul att träffas iallafall.”

”Hurså ’iallafall’? Trots att jag inte heter Erik?”

”Nej, absolut inte! Jag menar bara att, ja, kul att träffas.”

”Varför då?”

”Jag tycker det är kul att träffa dig. Så.”

”’Så’. Vilket uttryck. Hur skulle det annars vara? Inte så? ’Jag tycker det är kul att träffa dig. Inte så.’?”

”Man säger så.”

”’Man’? ’Så’? Man gör så gott man kan? Man gör så gott han kan? Man gör så gott hon kan? Är det du, ’han’, ’man’?”

”Jag…”

”Äsch, jag bara driver med dig, men lite tafatt och dum i huvudet verkar du allt vara. Min vanliga otur.”

”Hurså, ’din vanliga otur’?”

”Ja, du, otur. Jag sätter likhetstecken mellan dig och otur. Har nu redan förklarat varför.”

”Jag är tafatt och dum i huvudet?”

”Just så. Så.”

”Så! Du sade ’så’!”

”Så! Nu sade jag det igen.”

”Så du säger!”

”Försökte du vara rolig nu?”

”Ja.”

”Det var du inte. Fråga mig om min senaste bok.”

”Gärna, jag är verkligen nyfiken på din senaste bok. Kan du berätta lite om den?”

”Vad vill du veta?”

”Lite om när, var och hur du skrev den och varför.”

”Jag tycker inte om att prata om min senaste bok.”

”Men du… ska vi inte prata om din senaste bok?”

”Fråga om mina tidigare böcker.”

”Vad vill jag veta om dina tidigare böcker?”

”Inte vet jag! Det måste du väl veta själv! Herregud så korkad du är!”

”Hm, ja, alltså…”

”Alltså. Så.”

”Jag hänger inte med. Vill du eller vill du inte prata om dina böcker? Jag är placerad här vid bordet för att konversera dig, men det är inte lätt vill jag lova.”

”Så det lovar du? Intressant. Emellertid är det självklart att du inte hänger med. Har ju redan sagt att du är dum i huvudet. Och inte så lite heller.”

”Jaså? Ja, då kan vi kanske tala om mina kompositioner istället?”

”Tala på du.”

”Vad trevligt! Jag trodde du bara ville tala om dig själv.”

”I den mån jag vill tala alls, vill jag tala om något intressant. Som mina böcker. Eller mig själv.”

”Oj, nu kommer förrätten! Vad är det? Laxpaté – gott!”

”—”

”Gott.”

”—”

”Vinet är gott det också. Har du smakat?”

”Den frågan är så ointressant att jag är förvånad över att höra min egen röst säga det jag just nu säger.”

”En riesling från Rheingau, Weingut…”

”Om vi pratar om min senaste bok, vad har du då att säga om den?”

”Jag tycker att…”

”Vad du tycker är irrelevant. Vad säger du om den?”

”Jag tycker att omslaget är vackert, suggestivt, och omslagets hårda pärmar ligger skönt i handen, särskilt då boken är stängd, och jag inbillar mig att det är en bra bok att ha i bokhyllan ifall någon ställer sig att inspektera titlarna i reolen.”

”Reolen. Säger du det bara för att imponera på mig? För att visa att du är bildad? Trots att du är dum i huvudet?”

”Ja.”

”—”

”Reol. Det är ett läckert ord. Håll med om det.”

”Boken. Min bok. Den senaste.”

”Ja, just det, ja.”

”Vad tycker du om slutet?”

”Slutet? Det är lika sinnrikt som resten av boken.”

”Sinnrikt? Sinnrikt? Har du alls läst boken?”

”Hm, nej.”

”Va? Vad sade du?”

”Hm, nej. Jag har inte läst boken.”

”Har du alls läst något jag skrivit?”

”Hm, nej.”

”Va? Vad sade du?”

”Hm, nej. Jag har inte läst något du skrivit.”

”Tur för dig. Mina böcker är både otrevliga och otroligt tråkiga. Som jag. Autofiktion? Har du hört talas om det?”

”Det är mig bekant, ja.”

”Det är dig bekant, ja. Och tycker du då att du just nu befinner dig i en autofiktiv text? Typ.”

”Som en lång och ointressant middagskonversation?”

”Ja.”

”Bortkastad tid liksom?”

”Ja.”

”—”

”Precis det handlar mina böcker om. Bortkastad tid. De är allomfattande konstverk och läsaren är en del av dessa konstverk. Genom det lidande det innebär att läsa mina texter återupplever läsaren det jag tvingats uppleva och det jag skrivit. Läsaren tar sig igenom samma plågor och elände som jag, och dricker samma vin och känner samma ångest och äter samma laxpaté och har samma maginfluensa och så vidare. Roligt är det aldrig. Det vore inte äkta autofiktion. Och större än så blir inte Litteraturen. Och nu när du har upplevt det här meningslösa samtalet är du också en del av mitt livsverk. Grattis.”

 

 

Konversationsvänlig musik

Månskenssonett

Uppå mörka himlavalvet han lyser,

den muntert och glatt leende gule,

han, den allt annat än hemske och fule.

När vi honom ser, mår vi bra och myser.

 

Men ack, barn! Akten nu så noga eder!

Ity den så gult lockande fullmånen,

är rena ramaste faran för fånen!

Detta lovar och svär jag på min heder!

 

Vi tror att vi lovsjunger en goder vän,

när vi skrålar, sjunger och tar vår nubbe,

och glömmer för en stund vår grå grottekvarn.

 

Men den hemska, mörka sanningen är den,

att den gult leende är en ful gubbe,

en slem, som fulrapar och äter små barn!

 

 

Musik! Mer musik.

Otack är tacken – en elegi över en urspårad partyblottning i elva sapfiskischa strofer

 

Kära Partydjur! Skåda ni denna lem,

denna väldiga tingest, dold endast av

en gylf av gedignaste och bästa slag,

farlig att öppna!

 

Bäva månde Elektra, Ulla, Berit,

Therese och Ludmila, darra månde

vart sköte och var jazzgosse! Väldig att

skåda är lemmen!

 

Vem tror ni har förmågan att uppbära

en slik tingest, en sådan väldig doning?

Säg har ni mitt herrskap någonsin skådat

så stort och vackert?

 

Vafalls?! Vad är detta för ett barnkalas?!

Ett partaj för små snippor och små snoppar

som mäter sin omkrets i centimeter?

Inget för vuxna!

 

Jaha! Så nu får man inte gå runt med

Marsipandolken i det fria längre?

Nej vet ni vad, kära Partydjur, nu ni,

tackar jag för mig!

 

Ni är alla en samling oduglingar,

ovärdiga min Bubbaklubba och mig!

Nu tar jag bussen till stan, där finns alltid

någon som vill se!

 

Downtown! Med allt ljuset på Anakondan,

på vift i det fria: en väldig Batong,

på flykt från alla med vett och etikett.

Jagad av polis.

 

Släpp ut mig! Mig och min vackra Apparat!

Gylfen den  är stängd, cellen ordentligt låst,

Sparrisen kuvad, satt bakom lås och gylf,

förföljd och mobbad.

 

Nej, aldrig mer kommer jag förgylla er

värld med glansen av glansen på min Dolme,

aldrig ska ni denna väldiga doning

mer i frihet se!

 

Aldrig mer kommer Slemhelge byxorna

lämna, Aldrig mer kommer Polaren Jack

huvudet sticka ut till fröjd och glädje,

för ung och gammal!

 

Bedrövade, förföljda och slagna

till slakhet, hänger vi med huvudena,

min magnifika Åderpåle och jag,

skamligt utstötta.

Liderlige Liedholm & sotarens Fu fru

Sistlidna lördag avled den liderlige Liedholm inte som det sägs i en lid men väl hemmavid. Han strök omkring tills han strök med en dag då han stod och strök i sitt kök. Det viskas att sotaren Fu såg allt när han viskade Liedholms skorsten ren. Tydligen berättade sotaren det för sin fru som tillredde sotare när sotaren kom hem klockan fem. ”Jaha, och hur mycket kostade sotarna?” frågade sotaren Fu som i likhet med sin fru gärna åt räkost och påkostad råkost till frukost. ”Ett ringa pris och jag prisar den liderlige Liedholm för det,” svarade sotarens Fu fru i ett nu, ”han gav mig sotarna mot några prisar snus och lite sus och dus i hans hus. Tror det suset och duset i huset fick liderlige Liedholm att avlida nyss lidna lördag när han stod och strök i sitt kök efter att ha strukit omkring som en strykarkatt vareviga natt.”     

Musik. Musik. Musik.

På apoteket

”Bonjour, Madame!”

”Bonjour, Madame.”

”Vad kan jag gör för er en dag som denna?!”

”Jo, jag…”

”Va?! Kan ni tala högre?!”

”Nej, det kan jag inte för jag är förstoppad och behöver något som…”

”Aha, ni är konstiperad! Eller som en del säger förstoppad! För att nu inte tala om det gamla hederliga obstiperad! Men oavsett vad vi kallar det, Madame, så talar vi om förstoppning! Trög mage! Hindrad avföring! En sätter sig tillrätta på ringen och sedan… ingenting!”

”Ssschh, kan ni dämpa er lite…”

”Men, Madame, det är inget konstigt med att vara konstiperad! Det kan hända den bästa! En går där i väntans tider och klämmer och hoppas, men inget, inget!, händer och ja, då är det alldeles rätt av er att komma hit till oss på apoteket! Vi kan det här med hur en löser upp proppar i det mänskliga avloppet! Vi är mänsklighetens rörmokare och människans bästa vän när inget händer!”

”Sscchhh, dämpa er. Jag har inga problem men…”

”Ahahah, Madame! Konstipering är inget att skämmas över! Hur många dagar har ni gått med oförlöst mage?!”

”Vad har det för betydelse?”

”Kanske ingen alls, men vi måste vet vad i vårt artilleri vi ska ta till! Om det är en dos med Dulcolax Soft, en slags KSP 58, eller om vi talar om det grova artilleriet, vår Haubits 77A: Dulcolax XXXL.”

”Tack det tar vi.”

”En Dulcolax 77A! Tackar tackar! Får det vara något mer?! Om ni är förstoppad kanske ni också har klåda eller hemorrojder?! Blir ju lätt så när en sitter och klämmer för länge, som ni säkert är mer än väl medveten om!”

”Sssssch, sssch! Nej! Jag har inte problem med hemorrojder!”

”Ni behöver inte skrika för det, men jag tror inte en behöver vara amatörpsykolog ens för att begripa att det där utbrottet kom från någonstans där det inte känns så behagligt just nu, Madame! Jag gör så att jag skickar med den här tuben med hemorrojdsalva! Det är en lite provtub Hemoflux, ungefär som Arméns hudsalva! Gör den susen är ni välkommen tillbaka att köpa mer! Och är det någon annan här i lokalen som också behöver hjälp med intimhygienen så har jag fler prover att dela ut!”

Musik.

Småprat över en hund

”God dag!”

”God dag!”

”Oj, en sådan liten söt hund ni har!”

”Ja, hon är verkligen fin.”

”Ja, det vill jag lova. Vad kan en sådan här söt liten sak heta då?”

”Hon heter Fitta.”

”Va, nej men, hm, det, det kan hon ju inte heta.”

”Vad menar ni?”

”Ja, hon kan ju inte heta det där ni sade.”

”Fitta?”

”Ja.”

”Varför kan hon inte heta Fitta? Hon heter ju Fitta.”

”Men, men snälla ni, det är ju ett könsord!”

”Fitta?! Skulle Fitta vara ett könsord? Nej min själ, det var väl något med det dummaste jag hört!”

”Ja, men nu är det i alla fall så att det är ett könsord. Ni kallar er hund för ett könsord.”

”Det var det värsta! Passa er ni så ni inte åker på ett rejält kok stryk! En propp! En sittopp! Påstå att Fitta är ett könsord! Skulle min hund heta ett könsord?! Det finns många sjuka människor i världen och ni, ni tillhör definitivt inte de friskas skara!”

”Ta det lugnt! Det finns ingen anledning att bli våldsam! Jag säger bara som det är! Er hund heter ett könsord!”

”Nej, det gör ni inte och det gör hon inte! Hon heter Fitta! Ska det vara så svårt att fatta? Fitta! Ni står här och blåljuger så ni tror er själv och blott Gud vet vad för sjukt skäl som får er att göra detta! Perversa människa! Ge er iväg härifrån! Ögonaböj! Annars ska ni få lära er vad rammelbuljong är för något, naturvidriga varelse! ”

MusikMusik. Musik.

Annonser

Upphittat

”En styck fattning, ett omdöme och en sinnesnärvaro upphittade vid sidan om fotbollsplanen Hammarbyhöjden i lördags. Återfås mot beskrivning.”

Personligt

”Du som tog min oskuld natten till söndag, lämna tillbaka den. PS Jag vet vem du är.”

Förlorat

”Ägg. Tre stycken. Tacksam för alla tips. Svar till ’Mitt Kök’.”

Nöje

”Kalvdans i Folkets Park, lördag 15 maj.”

Borttappat – hittelön

”Jag har förlorat min värdighet. Hittelön utlovas (via Estland). Svar till ’Bankdir (fd)’.”

Sökes

”Meningen med livet. Alla förslag beaktas, även begagnade.”

Skänkes

”Make med stort fotbollsintresse och härligt rund ölkagge. Perfekt för Dig som tycker om att göra allt själv och att vara tillsammans framför teven. Något högt blodtryck och kolesterol och mår bra av ett par zinktabletter om dagen, i övrigt i gott skick. Skänkes mot avhämtning.”

Karaoke.

 

Hövitsman Dagfinn Nidings höviska gästabud

Det i ”Ögdirs minnen” över fjorton sidor väl omtalade höviska gästabudet hade föregåtts av hövitsman Dagfinn Nidings förslagna tanke att gifta bort sin skrinda dotter Alvilda. Flera gånger hade han redan försökt få någon intresserad av den spinkiga tösen, men då det är allom bekant, att det är illavulet med skrinda kvinnor då de har allt annat än ett milt sinnelag var det som förgjort.

Själv hade Dagfinn funnit sig en kvinna dubbelt så tjock som någon annan runt Svedska vattnet, med armar som kunde mäta sig med självaste Tors och ben som masten på ett stort krigsskepp. Inte undra på att han vart gramse över att gudarna drabbat honom så hårt, att han fått en utögd, skrind och snipig dotter, med ett sinnelag som innebar fara å färde varhelst hon dök upp; ett sinnelag som krävde svår tuktan så länge tösen vägrade äta de grillade kalvryggar och dricka de ämbar mjöd trälarna förplägade den unga med mest var dag, både då guldplattan sågs stiga borta i synranden och då mörkret var utpräglat. Inte en dag hade slavarna förgätit att förpläga den unga med den anbefallda förplägnaden.

”Vid Megingjords förgyllda spänne och alla turser i Trymhem!” utbrast den gramse hövitsmannen Dagfinn och fortfor: ”Jag ska göda bruden så hon blir fet och får ett frommare sinnelag! Hon ska bli så stor och tjock att hon värdig blir att bli en storvulen mans maka, en frejdad man, känd för sina bedrifter och stordåd, och åt honom ska hon skänka storvulna piltar!”

”Men förtala mig du, du Dagfinn, hur detta skall gå till!” sa då hans hulda maka, Gotvar från Brennöar.

”Jo du, du Gotvar från Brennöar, det ska jag förtälja dig, då du spor så fint, att det syns mig att vi måste göda piltan vår och det båtar till ingen nytta att sitta och vänta på att hon ska bli fet av sig själv, för det har vi gjort många månvarv medan solen har gått i vila bakom synranden och åter stigit upp, så många gånger att vi ej räkna dem kan, är det fyra tolfter och åter fyra tolfter och en halv tolft på det? Och så fyra gånger fyra somrar på det. Så länge att ingen längre vet. Nej du, du Gotvar från Brennöar, Alvild är inte som sin tremänning, Margareta, som är så tjock och trind att inte ens fyra stora karlar som håller varandra i händerna förmår famna henne!”

”Det är nog gott och väl det du förtäljer, du Dagfinn, vad har du i din förtänksamhet kommit fram till? Hur ska du göra så någon vill vid Alvilda?” sporte så Gotvar från Brennöar sin hulde make, den sällsporde Dagfinn, hövitsmannen, och hon fortfor: ”Du får inte göra Alvilda vrensk för då kan hon i harm kesa iväg innan Tors bockar hinner gnärka gräsligt.”

När Dagfinn, den sällsporde hövitsmannen, nu skickade henne en lusing över nunan, förstod Gotvar från Brennöar att hon opåtalt stört Dagfinn i dennes tankar ity hövitsmannen hade förlorat sig i stora tankar och han hade med klarhet tillhållit henne att i de stunderna fick han under inga omständigheter störas. Detta hade hon i sin iver att hjälpa sin skrinda dotter förgat. Nu tycktes hennes stäckiga ben henne sinnade att ändvända henne och ta till flykten i det fall Dagfinn skulle ställa sin håg till vapengny mot sin hulda maka. Snabbt som Höders lömska pil hämtade hon och gav åt sin make en stånka mjöd. Denna tömde hövitsmannen i ett svep, och han lugnade sig något då honningen alltid mildrade hans sinne. ”Tack, Gotvar från Brennöar, det mjödet smakade inte illavulet. Trulla nu iväg efter ett helt ämbar mjöd åt mig, du Gotvar från Brennöar!” Så sa han, denne hövitsman som hade för vana att snäsa kvinnfolk och som drack ett åm mjöd om dagen. Och han visste att det som nog skulle få fart på den skrinda Alvildas aptit på kalvrygg och gristryne var en svår tuktning och på det att smaka havets salt och vintersvala bölja.

Förslagen var han, hövitsmannen Dagfinn Niding, och ett höviskt gästabud vars like ingen sett sedan Ägirs dagar satte han i verket, men Alvilda den utögda, skrinda och snipiga, förblev utögd, skrind, snipig och ogift.

Det outhärdligt långtråkiga ögonblick som ändade Marcel Proust d.y.:s liv

En smäll, och doften av ett blixtnedslag. Marcel Proust d.y. kände igen den där kvardröjande lukten av krut och varm metall och insåg att åskan, än en gång och bokstavligen talat med dunder och brak, slagit ner i den alltför känsliga förutsättningen för uppkoppling mot omvärlden, ringde telekom-leverantören (från sin mobil, långt från hemmet där inget, av självklara skäl, fungerade), som påstod att det inte var något fel på apparaturen i huset, ringde näthandhavaren, som påstod att det inte var något fel på ledningarna, ringde chefer på båda företagen, förklarade situationen, skällde, fick till ett möte med en reparatör från respektive chef, satte sig att vänta, tog emot reparatörerna (tre veckor senare), en snubbe i svarta snickarbyxor med en otalig mängd fickor fullproppade med mätinstrument och verktyg (Snubbe 1), en snubbe med jeans och en pullover och verktygen i en för ändamålet avsedd låda (Snubbe 2), väl på plats började de båda mäta och humma.

Snubbe 1: Hm, mmm.

Snubbe 2: Mmm, hm.

Snubbe 1: Jag har kräm här.

Snubbe 2: Mmm?

Snubbe 1: Fullt kräm.

Snubbe 2: Hm.

Snubbe 1: Riktigt bra med kräm här. Jag ringer RER och kollar.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Japp, kräm, säger de också, du måste kolla dscl, dssl och assiscsl.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Tänk att vägguttagen alltid sitter så man inte kommer åt dem.

Snubbe 2: Mmm, jag vet.

Snubbe 1: Var hos en ryss förra veckan, haha, uttaget satt under ett piano med fyra ben.

Snubbe 2. Åhå.

Snubbe 1: Var tvungen att krypa för att komma åt det.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: På alla fyra.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Krypa. På alla fyra. Under pianot. Uttaget satt verkligen dumt till. En ryss.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Det är alltid så. Uttagen sitter dumt till.

Snubbe 2: Ja. En ryss?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Piano på fyra ben?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick du teknisk linje på gymnasiet?

Snubbe 1: Varför undrar du?

Snubbe 2: Vad heter du?

Snubbe 1: Pierre Framboise.

Snubbe 2: Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Framboise. Jag undrar om vi inte gick på gymnasiet samtidigt.

Snubbe 1: Det undrar jag, det finns fler Framboise.

Snubbe 2: Som gått teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Var gick du någonstans?

Snubbe 1: I Le Luc.

Snubbe2: Ja, Framboise. I Le Luc. Jag gick i Le Luc.

Snubbe 1: Gick du teknisk?

Snubbe 2: Ja

Snubbe 1: I Le Luc?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: När då?

Snubbe 2: 2000-2003.

Snubbe 1: Då gick inte jag där.

Snubbe 2: Men du har gått teknisk i Le Luc?

Snubbe 1: Ja, men inte 2000-2003.

Snubbe 2: När gick du där då?

Snubbe 1: Typ 2001-2004.

Snubbe 2: Jamen, då gick vi ju där samtidigt!

Snubbe 1: Njae, inte riktigt, väl? Du gick ju där 2000-2003.

Snubbe 2: Ja, men vi gick där samtidigt 2001-2003!

Snubbe 1: Men inte i samma klass.

Snubbe 2: Nej, det stämmer.

Snubbe 1: Och inte samma år så att säga.

Snubbe 2: Nej, det stämmer, men vi gick på skolan samtidigt.

Snubbe 1: Ja, det stämmer.

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Men jag minns nte dig.

Snubbe 2: Jag minns inte direkt dig heller, men jag minns Framboise.

Snubbe 1: Vad heter du?

Snubbe 2: Gilles Pentecôtes.

Snubbe 1: Gilles Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe1: Pentecôtes, Pentecôtes… kanske minns jag något sådant.

Snubbe 2: Ja, alldeles oavsett så gick vi samtidigt på teknisk linje i Le Luc, fast åren efter varandra så att säga.

Snubbe 1: Ja, det gjorde vi, men jag minns inte dig. Nu ringer de om bekräftelse på RER. Ja, hallå? Ja. Bra, hejdå.

Snubbe 2: Kräm?

Snubbe 1: Kräm. Du får prova boxen.

Snubbe 2: Ja, jag provar boxen. Hmhmm.

Snubbe 1: Hm, mm, hm.

Snubbe 2: Ni har många underleverantörer nuförtiden.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Som sköter ert arbete, eller kanske hjälper er att hinna med alla trasiga linjer?

Snubbe 1: Ja

Snubbe 2: De är värdelösa.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Mmhm.

Snubbe 1: Men inte alla, Brignoles Brico Sarl är okej.

Snubbe 2: Ja, de är inte hopplösa.

Snubbe 1: Min kusin arbetar där.

Snubbe 2: Heter han Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick han teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: I Le Luc?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Samtidigt med oss?

Snubbe 1: Minns inte. Kanske. Kommer du ihåg honom?

Snubbe 2: Kanske.

Snubbe 1: Men Bras Telecom SA är värdelösa. Kan inget.

Snubbe 2: De är hopplösa. Har aldrig reparerat något.

Snubbe 1: De anställer alla. Du behöver inte vara tekniker.

Snubbe 2: Det verkar så.

Snubbe 1: Det är så. Säg att du läst ekonomi.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: Men ska arbeta som reparatör.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: De anställer dig i alla fall. Fast du inget kan!

Snubbe 2: Håååå.

Snubbe 1: Mmmhm.

Snubbe 2: Le Luc.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: En ryss.

Snubbe 2: Boxen är död.

Snubbe 1. Fint ställe, enormt rum med ett stort piano på fyra ben.

Snubbe 2: Åhå. Alltid så, besvärligaste stället.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Då, herr Proust, är allt klart. Ni måste byta ut er box. Herr Proust?

Snubbe 1: Sover han?

Snubbe 2: Verkar död.

Snubbe 1: Åhå.

Snubbe 2: Hm, mm, jo hm.

Snubbe 1: Död?

Snubbe 2: Hmm, jo. Död.

Snubbe 1: Åhå.