En lång och ointressant middagskonversation

”Hej, Erik.”

”Jag heter Pamela. Inte Erik.”

”Ja, alltså, jag presenterade mig. Erik.”

”Jag förstår. Men du förstår inte att jag var rolig.”

”Haha, eh, ja, jo, kul att träffas iallafall.”

”Hurså ’iallafall’? Trots att jag inte heter Erik?”

”Nej, absolut inte! Jag menar bara att, ja, kul att träffas.”

”Varför då?”

”Jag tycker det är kul att träffa dig. Så.”

”’Så’. Vilket uttryck. Hur skulle det annars vara? Inte så? ’Jag tycker det är kul att träffa dig. Inte så.’?”

”Man säger så.”

”’Man’? ’Så’? Man gör så gott man kan? Man gör så gott han kan? Man gör så gott hon kan? Är det du, ’han’, ’man’?”

”Jag…”

”Äsch, jag bara driver med dig, men lite tafatt och dum i huvudet verkar du allt vara. Min vanliga otur.”

”Hurså, ’din vanliga otur’?”

”Ja, du, otur. Jag sätter likhetstecken mellan dig och otur. Har nu redan förklarat varför.”

”Jag är tafatt och dum i huvudet?”

”Just så. Så.”

”Så! Du sade ’så’!”

”Så! Nu sade jag det igen.”

”Så du säger!”

”Försökte du vara rolig nu?”

”Ja.”

”Det var du inte. Fråga mig om min senaste bok.”

”Gärna, jag är verkligen nyfiken på din senaste bok. Kan du berätta lite om den?”

”Vad vill du veta?”

”Lite om när, var och hur du skrev den och varför.”

”Jag tycker inte om att prata om min senaste bok.”

”Men du… ska vi inte prata om din senaste bok?”

”Fråga om mina tidigare böcker.”

”Vad vill jag veta om dina tidigare böcker?”

”Inte vet jag! Det måste du väl veta själv! Herregud så korkad du är!”

”Hm, ja, alltså…”

”Alltså. Så.”

”Jag hänger inte med. Vill du eller vill du inte prata om dina böcker? Jag är placerad här vid bordet för att konversera dig, men det är inte lätt vill jag lova.”

”Så det lovar du? Intressant. Emellertid är det självklart att du inte hänger med. Har ju redan sagt att du är dum i huvudet. Och inte så lite heller.”

”Jaså? Ja, då kan vi kanske tala om mina kompositioner istället?”

”Tala på du.”

”Vad trevligt! Jag trodde du bara ville tala om dig själv.”

”I den mån jag vill tala alls, vill jag tala om något intressant. Som mina böcker. Eller mig själv.”

”Oj, nu kommer förrätten! Vad är det? Laxpaté – gott!”

”—”

”Gott.”

”—”

”Vinet är gott det också. Har du smakat?”

”Den frågan är så ointressant att jag är förvånad över att höra min egen röst säga det jag just nu säger.”

”En riesling från Rheingau, Weingut…”

”Om vi pratar om min senaste bok, vad har du då att säga om den?”

”Jag tycker att…”

”Vad du tycker är irrelevant. Vad säger du om den?”

”Jag tycker att omslaget är vackert, suggestivt, och omslagets hårda pärmar ligger skönt i handen, särskilt då boken är stängd, och jag inbillar mig att det är en bra bok att ha i bokhyllan ifall någon ställer sig att inspektera titlarna i reolen.”

”Reolen. Säger du det bara för att imponera på mig? För att visa att du är bildad? Trots att du är dum i huvudet?”

”Ja.”

”—”

”Reol. Det är ett läckert ord. Håll med om det.”

”Boken. Min bok. Den senaste.”

”Ja, just det, ja.”

”Vad tycker du om slutet?”

”Slutet? Det är lika sinnrikt som resten av boken.”

”Sinnrikt? Sinnrikt? Har du alls läst boken?”

”Hm, nej.”

”Va? Vad sade du?”

”Hm, nej. Jag har inte läst boken.”

”Har du alls läst något jag skrivit?”

”Hm, nej.”

”Va? Vad sade du?”

”Hm, nej. Jag har inte läst något du skrivit.”

”Tur för dig. Mina böcker är både otrevliga och otroligt tråkiga. Som jag. Autofiktion? Har du hört talas om det?”

”Det är mig bekant, ja.”

”Det är dig bekant, ja. Och tycker du då att du just nu befinner dig i en autofiktiv text? Typ.”

”Som en lång och ointressant middagskonversation?”

”Ja.”

”Bortkastad tid liksom?”

”Ja.”

”—”

”Precis det handlar mina böcker om. Bortkastad tid. De är allomfattande konstverk och läsaren är en del av dessa konstverk. Genom det lidande det innebär att läsa mina texter återupplever läsaren det jag tvingats uppleva och det jag skrivit. Läsaren tar sig igenom samma plågor och elände som jag, och dricker samma vin och känner samma ångest och äter samma laxpaté och har samma maginfluensa och så vidare. Roligt är det aldrig. Det vore inte äkta autofiktion. Och större än så blir inte Litteraturen. Och nu när du har upplevt det här meningslösa samtalet är du också en del av mitt livsverk. Grattis.”

 

 

Konversationsvänlig musik

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.