Vin som en del av totalförsvaret?

Under förutsättning att Riksdagen nu menar allvar med sitt tal om att åter börja satsa på försvaret och stoppa den sedan länge nedåtgående trenden för försvarsanslagen, vilka har bantats av samtliga riksdagar och regeringar under flera decennier och bara sedan 1995 halverats från ca två procent av BNP till ca en procent av BNP, och med hänsyn tagen till den alltmer framgångsrika och ständigt växande vinnäringen i Sverige, är månne Sverige moget att ta ett steg i fransk riktning när det kommer till Försvarsmaktens förhållande till vin?I Frankrike fick vinnäringen, särskilt den i i Sydfrankrike och kolonier och departement som Algeriet, ett rejält uppsving i och med första världskriget, då armén försåg sina kämpar med rikliga mängder vin. Under åren 1914-1918 ökade den dagliga dosen från en kvarting om dagen till en helflaska samt, förstås, ett par extra klunkar inför anfall  och då det tyska artilleriet lät sitt regn falla över de franska linjerna.  Vinet kom att bli en symbol för nationell enighet och seger. Före La Grande Guerre, var inte hela Frankrike ett vinland som idag. I norr dominerade ölen. Kriget ändrade på detta.Den här kärlekshistorien mellan försvaret och vinnäringen har fortsatt genom åren. Idag hittar vi franskt vin varhelst vi hittar franska soldater och flera vingårdar drivs av veteraner och krigsinvalider. Till de mest kända hör Främlingslegionens vingårdar utanför Puyloubier i de sydligare delarna av Provence, inte långt från legionens värvningskontor neråt Marseille till. Runt 200 000 buteljer produceras årligen på de 40 hektar som tillhör l’Institution des invalides de la Légion étrangère (IILE). Arbetet på gården utförs av legionärer som fallit för åldersstrecket (ca 40 år) eller invalidiserats. Till sin hjälp för själva vinifieringen har de kooperativet  Vignerons du Mont Sainte-Victoire. Hälften av produktionen säljs till allmänheten, hälften konsumeras av legionens soldater runt om i världen (legionens kaserner på olika håll i France Métropolitaine men också i Franska Guyana och på Mayotte, samt trupperna som befinner sig på officiella eller hemliga uppdrag i Mali, Libanon, Afghanistan och andra länder). En anekdot och för en vinmakare fin tradition är att alla legionärer den 30 april varje år dricker sitt eget vin i åminnelse av det heroiska Bataille de Camerone 1863, då ett 60-tal legionärer först då ammunitionen tog slut fick ge upp striden mot de 2000 soldater ur den mexikanska armén som attackerat dem. (Bra quizz-fråga: Bland de 600 000 soldater som passerat Främlingslegionen sedan starten 1831, från vilket land har flest rekryter kommit? Svar: klar tysk dominans (följt av betydlig färre italienare, belgare,  fransmän, spanjorer och schweizare – idag kompletterats dessa nationaliteter framförallt av öststatare)).Men det är inte bara Främlingslegionen som gör sitt eget vin. Lite här och där i Frankrike tillverkas vin å försvarets vägnar. Uppe i Alsace odlas till exempel druvorna både till Cuvée des Cobras och ett flertal andra militära viner. Cuvée des Cobras hinkas främst av Régiment de marche du Tchad med bas i Meyenheim; en enklare halvtorr pinot gris dricks av manskapet i första kompaniet och en edelzwicker av dito i tredje kompaniet och en lite ädlare crémant av underofficerarna. Vad de med högre rang får sig till livs i form av vätska är mindre känt såvida inte dessa låter sig nöja med den prestige-pinot gris som görs i Katzenthal å hela regementets vägnar.Nog av. vinifierat vill på intet vis lägga sig i den svenska försvarspolitiska debatten, men känner sig manad att fästa politikernas uppmärksamhet på det faktum att det svenska försvaret i dagsläget saknar eget vin.

Musik (som ska marscheras med 88 steg per minut – övriga fransk militär marscherar med en hastighet av 120 steg i minuten).

Saker som sänker allmänhetens förtroende för det högre akademiska ståndet

Det är inget bra för allmänhetens tilltro till det högre akademiska ståndet när en professor vid SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) i en tidningsintervju drar till med en så kvalificerad tjejgissning att den inte står ens de mest väl tilltagna killgissningarna efter. Hon tokdissar allt ekologiskt vin och säger saker som ”…Om man vill ha mindre tillsatser ska man i stället satsa på österrikiska viner. De har en väldigt hård lagstiftning och superkoll på sin produktion…”

Jo, det finns en viss humor i att världen är så absurd att en professor vid SLU kan undslippa sig slikt dravel, och det i en av våra större dagstidningar dessutom , men tänk på det här: Professorn är de facto professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Med sådana professorer behövs vare sig teve eller alternativa nyhetsmedier eller sekter för att fördumma mänskligheten.

Självklart ska vi ifrågasätta den ekologiska odlingen och föra en seriös diskussion om hur vi bäst odlar idag och i morgon. Dock förutsätter en seriös diskussion seriösa debattörer och dito sakkunniga. Svartvita uttalanden och kill- och tjejgissande professorer passar inte riktigt in då.

Nu kan professorn för all del ha blivit felciterad för på annat håll i den synnerligen haltande artikeln i gårdagens SvD sägs saker som ”Målet var inte bara att producera ekologiskt vin – en dryck utan kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel men där kopparsulfat och svaveldioxid får användas för att göra vinet mer hållbart…”. Ooops! I ett slag bestämde skribenten att det är tillåtet att tillsätta det i vinkällaren absolut förbjudna ämnet koppar till vinet. Och, ska kanske också tilläggas, i samma andetag bestämde hon att det är möjligt att odla vin utan kemiska bekämpningsmedel (som kopparsulfat och svavel).

Artikeln ”Professor sågar ekovin: ’Det är skit samma’” är pinsam för SvD, skribenten, professorn och SLU och den spär på fördomarna och okunskapen kring vin och vintillverkningen. En eloge dock till  Systembolagets Staffan Adin som finns med på ett hörn och försöker bredda diskussionen och föra ett sansat resonemang – dessvärre döljs hans goda ansats av dumheterna som omger denna.

Musik.

Om vinprovning & varför somliga inte känner vissa dofter

För något nummer sedan bredde La Revue du Vin de France ut sig om Gabriel Lepousez, kemist och doktor i neurovetenskap och hysterisk vinprovare, och dennes kunskap och tankar om hur vi vinprovare egentligen fungerar. Mycket är självklart, annat kanske mindre givet. Till att börja med, konstaterar Lepousez, aktiveras hjärnan förvisso av att prova vin men den går i spinn när flaskan hamnar på bordet: flaskans form, etiketten, priset, vinets färg… Synintrycket, menar Lepousez, är lika viktigt som doft och smak. Enklast understryks detta med att vi som provare anpassar vårt vokabulär till färgen och att vi lätt kommer av oss om vi inte ser vinet.

Trevligt är att Lepousez tycker att vi gärna ska prova samma vin under olika förutsättningar – ungefär som jag själv framhåller i mina böcker ”Vinprovning” och ”Vinprovningens abc”. Han föreslår att vinet först provas med förbundna ögon, därefter får vi se vinet och i nästa steg får vi information om det och sedan kan vi prova det på olika ställen och vid varierande temperatur och så vidare. Kul för nörden och lärorikt för alla.

”Enkla viner blir snabbt osynliga för hjärnan. De är helt enkelt för tråkiga. Kvalitetsviner med komplexitet och djup upphör aldrig att förvåna hjärnan,” menar Lepousez och fyller på med att hjärnan älskar viner som innehåller motsatser, champagne till exempel, där det finns fruktiga och kanske söta inslag som kombineras med en påtaglig syra och ibland rent av en viss beska. Vi både tycker om och tycker inte om och då det där blandas blir vi fascinerade. Kanske lite som en komplex människa eller rollfigur tilltalar oss mer än en schablon.

Riktigt intressant blir det när Lepousez talar om aromer i allmänhet och defekter i synnerhet och varför inte alla förmår uppleva alla aromer. Skälet är, säger han, att vi upplever mängder med flyktiga aromer och varje flyktig arom stimulerar en eller flera av våra 400 receptorer i näsan. Med andra ord är kombinationsmöjligheterna enorma. En normal människa kan pricka ett tusental distinkta aromer – det är det, säger Lepousez, som gör att somliga kan skilja på en Château Margaux från 1995 respektive 1996. Exakt varför detta sker, vet vetenskapen inte ännu, men den vet att det är så här det fungerar. I vågskålen ligger också Proust, alltså alla minnen som utlöses av de olika kombinationerna.

För att göra en lång historia kort, avseende det här med aromblindhet, kan somliga inte känna till exempel doften av viol eller för den delen TCA. I det första fallet beror det, vet vetenskapen, på en fallerande gen som hänger ihop med receptoren 5A1 – och de som inte känner animaliska toner i låt säga en syrah har förmodligen en fallerande gen kopplad till receptoren 7D4. Enligt Lepousez klarar bara två tredjedelar av västvärldens befolkning att känna de här animaliska dofterna.

En sommelier som inte kan känna doften av defekten TCA (kork) har enligt Lepousez lärt sig att känna igen ett korkdefekt vin genom att han lärt sig känna när ett vin är ”nedstängt”, i avsaknad av frukt. Med andra ord ett indirekt sätt att pricka problemet. Tänkvärt är att den som inte kan känna TCA eller hitta den där indirekta vägen, dessvärre blir korkblind – något som kan förklara att det då och då på gående provningar står halvfulla flaskor som inte anmälts korkdefekta.

Avseende förmågan att känna smak är skillnaden mellan oss människor mindre påtaglig. Lepousez påpekar att vi när vi talar om luktsinnet förekommer utöver aromblindhet en skillnad i känsligheten på upp till 1000 gånger; när vi talar smak landar vi på blygsamma 10 gånger (och antalet smaker vi känner är som bekant begränsat). Möjligen något överraskande säger Lepousez att det är de som använder munnen mest som är de mest pålitliga provarna. I blindtester där samma vin dyker upp fler än en gång, är det de här mer ”robusta” provarna som oftast känner igen, eller i vart fall noterar vinet likadant varje gång.

Musik.

När Pärsons blev persona non grata och pappa Pelle Astrid

Fram till dess deras pump gick sönder var familjen Pärson en familj som andra. Mamma Ulla-Camilla hade förvisso ett konstigt namn men var i allt väsentligt en vanlig skolfröken, ämneslärare i matematik och fysik på högstadiet i tätorten någon mil bort (namnet kom sig av att hon, Ulla Johansson, alltid velat heta Camilla och att hon tyckte det skulle vara cool att heta något som rimligtvis ingen eller i vart fall få andra hette, när hon sedan gifte sig med Pelle Pärson blev hon Ulla-Camilla Pärson). Pappa Pelle var en populär medarbetare på kommunkontoret i tätorten, där han var kamrer. Hans problem med schizofreni var inget som påverkade hans arbete eller position annat än att alla var på sin vakt när han dök upp, för det hade hänt några gånger att han kommit till jobbet och varit någon annan; gått in på fel kontor och gjort någon annans arbete eller påstått sig vara en missnöjd kommuninvånare och nu krävde han upprättelse, men även vid de tillfällena hade det hela löst sig på bästa sätt sedan Malm, vaktmästaren med den platta näsan och de blomkålsaktiga öronen och före detta svensk mästare i lätt tungvikt – en viktklass han lämnat med följd att hans slag nu var än tyngre och när han fick för sig att gå i clinch var det ingen som kom loss med mindre än att Malm ville ha det så – helt enkelt lappat till Pärson på ett sådant vis att denne fick föras till ortens lasarett för väckning och schizofrenibehandling. De tre barnen Pärson, tolv, 14 respektive 16 år gamla var som vilka andra ungdomar som helst. Varken populära eller impopulära. Medelmåttor i det mesta. På fredagarna hände det att barnen fick klara sig själva när Ulla-Camilla och Pelle åkte på dans och de närmast abonnerade på en plats på Dansbandsveckan i Malung. De diggade musiken och atmosfären och de var duktiga på att dansa. Pelle hade till och med placerat sig topp tio i SM i jitterbug en gång i ungdomen. När Ulla-Camilla och Pelle var på Dansbandsveckan brukade barnen vara hos sina morföräldrar i Tidaholm. Kort sagt var Pärsons en tämligen vanlig medelmåttig familj bosatt på landet någon mil från tätorten.

I likhet med alla andra där på landet någon mil från tätorten hade Pärsons egen brunn och allt var frid fröjd i både familjens liv och i den närliggande tätorten fram till dagen då pumpen i brunnen gick sönder. ”Det är lugnt, vi ringer brunnsborrar’n, han fixar det här på en dag eller två och så länge ska vi nog stå ut med våra tilltagande kroppsodörer, det växande berget av disk och en diet utan vätska,” menade den ibland något naive Pelle. Det visade sig snart att brunnsborrar’n var på semester i två veckor och så här i juli var det inte så lätt att hitta någon annan som kunde komma och fixa brunnen åt Pärsons. ”Nåja, vi får ge oss till tåls,” sa Pelle till övriga familjen och utan att beakta att det här hände sommaren 2018, under rådande värmebölja, grillförbud och torka.

Ganska snart började det köra ihop sig för familjen. Kanske startade Pärsons resa mot undergången när pappa Pelle i samband med frukosten dag tre noterade en påträngande, mystisk lukt. Han sa det också ”Satan i gatan vad ni luktar, ungdjävlar!” Ulla-Camilla noterade att han framförde sin mening på ett både rättframt och lätt brutalt vis. Inte den vanlige Pelle riktigt. Barnen å sin sida tittade förskrämda ner i bordet och skämdes. ”Ja, det är bra, skäms på er, era förbannade apor!” sa Pelle.Efter en vecka bestämde sig en alltmer desperat Ulla-Camilla för att fixa pumpen själv. Familjens samlade kroppsodörer fick henne att spy varje gång familjen samlades kring matbordet i köket eller framför teven i vardagsrummet och som hon inte alltid hann ut innan spyan kom ur henne gjorde inte hennes ansatta tillstånd saken bättre vare sig för henne själv eller övriga familjen. Med växande desperation och med svårartade uppstötningar av sur art satte hon ihop en enkel ställning med ett gammalt hjul med vars hjälp hon kunde dra eller snarare snurra upp den gamla pumpen, som befann sig ett femtiotal meter ner i det osedvanligt stora brunnshålet. Nu bar det sig inte bättre än att när hon nästan fått upp den gamla pumpen så snavade hon där vid sin ställning och föll ner i brunnen. Självklart saknade familjen henne på kvällen, men det negativa att inte få maten serverad uppvägdes av det positiva att Ulla-Camilla inte var där och kräktes medan de andra åt.Barnen Pärson hade vid det här laget hunnit bli persona non grata bland kompisarna. Ingen stod ut med deras odörer och snabbt changerande sätt att föra sig. Kort sagt började de i sitt av törst och trötthet kraftigt försämrade allmäntillstånd och lätt omtöcknade förolämpa folk till höger och vänster och att skälla ut sina tidigare kamrater. Detta ledde till att de blev mäkta impopulära i trakten och de drog sig frivilligt tillbaka i hemmet, där de hittades i mitten av augusti i samband med att polisen kom för att hämta dem och se till så de efterlevde skolplikten. Alla tre hade skrumpnat ihop framför teven som fortsatt visade kanal 5.

Nu undrar du kanske vart pappa Pelle tagit vägen? Jo, det kan jag berätta för dig att efter ett tiotal dagar fick han för sig att han var Astrid Lindgren. Nu kanske du undrar vem Astrid Lindgren är och det kan jag tala om för dig. Det är en sagotant och när pappa Pelle Pärson blivit hon och klätt upp sig i väl utvalda kläder han hittat i Ulla-Camillas garderob tog hen familjens gamla DKW och åkte till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och krävde att få bli gud eftersom det var hens värld. Det fick hen nu inte. Istället internerades hen i Säter och såvitt jag vet sitter hen där än.

Rostfritt ett naturlig steg framåt?

Nyligen tweetade den alltid så eminente tidigare vinskribenten numer vinmånglaren Magnus Ericsson, att det är hög tid att sluta tala om ”naturvin” som en stil utan snarare som ett sätt att arbeta. Kan hålla med om det. Naturvin har alltid varit en ickefråga. Samtidigt är det inte förvånande att så många spillt så mycket krut i ämnet, och fortfarande gör det. Folk vill nå en position, andra vill inte förlora en position, åter andra vill inte känna sig gamla och det finns de som pangar på i ena eller andra riktning bara det säljer en flaska eller två. Alla de där har haft och har skäl att hitta ämnen de kan utmärka sig med. Och sedan finns det som alltid några som bara är förvirrade men ändå, eller just därför, också vill säga något i frågan.

Hands off och kraftackumulatorer

Det här med att arbeta hands off i vinkällaren och gå all in i vingården är inget nytt för den som gör kvalitetsvin. Låt vara att det bland de dyraste vinerna finns kraftackumulatorer som gör allt för att koncentrera och kraftansamla och som får bra betalt för att vara powerdrivna och därför inte följer grundreglerna för kvalitetsvinsproduktion, men det är en för många av oss ointressant vinstil och för mig som vinmakare ett iskallt sätt att göra vin på. Dels blir vinerna oerhört tråkiga och enkelspåriga, dels är de alltför  lätta att göra. Ingen utmaning. Alla kan koncentrera.Balans, elegans, precision

Utmaningen för oss vinmakare ligger i att få till balansen. Elegansen. Precisionen. Att sätta vinet i Bull’s eye. I allt väsentligt handlar det där om att göra allt och mer därtill i vingården och att skörda på rätt dag vid rätt tidpunkt den dagen. Huruvida vinmakaren sedan väljer att arbeta med klarning eller inte, ekfat eller inte, amforor eller inte och så vidare är sekundärt. Vad gäller svavlet behövs inte mycket svavel i kvalitetsvin och den som fått fram perfekta druvor har noll intresse av att med olika påverkanstrick styra iväg dessa från den perfektion de uppnått i vingården.
Miljö och självömkan

Direkt nedslående är att se debattörer och skribenter ta sig an frågor som ek och alla former av jäst samtidigt som de aldrig kommenterar arbetet i vingården, vingårdsarbetarnas situation eller ens vinkällarnas avloppsvatten. Saker som är betydligt viktigare för miljön och mänskligheten än debattörens/skribentens självömkan och oro över att behöva dricka ett vin den kan avstå från.
Ek och amforor

Och på tal om ek: vad är det för del på ek? Denna naturliga råvara, som i många fall kommer från världens mest välskötta skogar (uppstyrda enligt lag i Frankrike sedan hundratals år). Är amforor gjorda på olika lera, brända i olika ugnar och i olika former och med olika ytbehandling – allt saker som påverkar slutresultatet – mer naturligt eller mindre påverkande? Om vi bortser från missbruk av ek och amforor är svaret att även då allt görs rätt så sker en påverkan, men inte på ett dominant vis. Enda skälet till att vi inte hör mer nördigt tugg om amforor idag är att de befinner sig ungefär där eken var runt 1990, dvs få vet vad de faktiskt talar om.Cement och rostfritt

Cement och rostfritt då? Efter att ha varit persona non grata är cementen tillbaka i finrummet medan rostfritt, eller egentligen syrafast stål är ute. Men om vi nu ska hårddra det här med hygien och miljö torde de rostfria tankarna var oslagbara. Lätta att rengöra (avloppsvattnet), hygieniska (lågt svavelbehov) och neutrala (ingen smakpåverkan). Dessutom möjliga att tillverka i allsköns former, till exempel för att skapa en naturlig rörelse för jästfällningen i tanken.
Ekspån och högintensivt odlade druvor

Men dopar inte den vinet som tillsätter ekspån? Absolut, och jag kunde inte bry mig mindre. Görs det bra blir det bra, görs det dåligt blir det skräp. Vanligtvis används dessutom spån och ekstavar i enkla viner på enkla, högintensivt odlade druvor – det är de enda vinerna som spånet kan göra någon nytta på. Skit som skit. Vem, bryr sig? Möjligen bör högintensivt odlade viner straffbeskattas så vi slipper eländet, för så länge det finns en marknad för de här vinerna kommer de finnas kvar med sin negativa miljöpåverkan och sina på sina håll usla arbetsförhållanden.

P.P. Arnold (och lite Small Faces och Cat Stevens). The Stone Poneys. Joe Strummer.

En bra bok & en i förfall

Henrik Berggren: Landet utanför (1939-1940)Har tidigare läst historikern med mera Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. En utmärkt bok, med massvis av detaljer och tidsdokument som aldrig stod i vägen för berättelsens rytm eller tyngde den med onödigheter. Den här boken, ”Landet utanför (Sverige och kriget 1939-1940)”, är av samma skrot och korn: massvis med fakta och detaljer, men aldrig tungt, pratigt, ointressant eller vid sidan om. Tvärtom känns det här som en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som uttalar sig om Sverige under andra världskriget; utan att ta ställning redogör Berggren för hur samlingsregeringen (samtliga partier utom dåvarande kommunisterna) agerade i de högst påtagliga orostider som rådde 1939-1940 i Sverige och landets närområde, och han förklarar hur regeringen resonerade sig fram till de olika beslut som fattades och varför de fattades. Inget skrivs läsaren på näsan, som själv kan fundera över hur rätt eller fel det blev både i sin samtid och i historiens ljus och, inte minst, hur envar ser på saken idag. Min uppfattning är att det föreligger en tämligen stor okunskap om Sverige 1939-1945, men att många ändå uttalar sig tvärsäkert om både det ena och det andra som hände eller kanske inte ens hände under den här tiden – inte minst gäller detta i denna, vår alltmer polariserade samtid.

Karin Henriksson: Trump

Det känns rimligt att den här pocketboken går sönder innan läsaren kommit halvvägs genom texten. Plötsligt trillar sidorna ur boken. Lika gott det, för den där bakgrunden och förklaringen till fenomenet Trump som åtminstone den här läsaren förväntade sig dyker aldrig upp. Istället matas läsaren av alla de för en normal nyhetskonsument redan kända historierna och skandalerna, och på det ett rejält knippe ”jag tycker inte om Trump”, och ja, vem, förutom vettvillingar och potentiella lipsillar som letar efter den starke ledaren eftersom de inte klarar sig på egen hand, gör det?

Musik. Och musik. Och musik för vuxna. Mer vuxenmusik.Och så något för barnen att lyssna på.

Nyhetstorkerecension: Metallica

Metallica kommer till Sverige. Någon ondgör sig över att minderåriga Estelle var en i publiken. Flera andra blir arga på den som ondgjort sig över att Estelle var en i publiken. Rojalistiska föreningen blir jättearg både för att Estelle var en i publiken och för att någon är arg över att Estelle var en i publiken. Andra intervjuar henne och frågar vad hon tyckte om konserten. Allt enligt den samlade kvällspressen och alternativ media.Sedan skriver någon i GP att det var det värsta sedan Elvis vickade på höfterna, att Metallica sjöng Blå Tågets ”Staten och kapitalet” och att 60 000 intet ont anandes lurades att vråla med i den stats-, kapitalist-, korporativ- och ordningsfientliga refrängen som vore det Sanna på Skansen eller Lotta på Liseberg och inte alls hårdrock på Ullevi. (Ett tips till Metallica här är att de till nästa års konsert ska öva in Arne Qvicks  ”Rosen” istället.)Ja, alla var upprörda över något och då hade de ändå inte läst Andres Lokkos krönika i SvD, där han påpekar att det är helt i sin ordning i Sverige med sin ständigt eftersläpande folksjäl, att inte veta vem ASAP Rocky är medan alla kan förlänga den gamla logdansslagsmåls-raggare-och-hinka-vodka-och-vråla-ut-din-plåga/lycka/annat-kulturen med att lyckligt och glatt och med endorfinerna sprutande ur öronen skrika ”Staten och kapitalet” tillsammans på en fotbollsarena ombyggd till konsertlokal.Vadå? Om jag sett föreställningen? Nej, men jag har ju läst om den och är därför fullt kapabel att recensera den och det har jag gjort nu, bara slutomdömet som fattas och där är jag nog lite inne på linjen att rockmusik ska förbjudas och med den även jazzen och hiphopen. Det har varit alldeles för mycket vickande höfter de senaste 60 åren, för att inte tala om den fördärvliga jazzen och nu detta med hiphopare som är ute och slåss och hårdrockare som förleder den svenska ungdomen (ja, det är sant: flera av Metallicas supportrar är inte mer än 40-45 år; nämner för ordningens skull inte ens Estelle i sammanhanget).

Förbud mot vämjeliga getingfällebeten!

Vill redan från början göra klart att er utsände i de illaluktande dofternas förrädiska och uppkastframkallande ångor inte har något emot svinhus eller de dunster som utgår från dessa och som lägger sig som en terapeutisk måbrafilm över landsbygden och understryker att det är skillnad på stad och land. Däremot är det för den nyss nämnde ofattbart att det kan finnas så sjuka hjärnor att de tänker ut något så djävulskt som att koncentrera  doften från svinhusets gödselränna, frystorka den och sälja den som bete till getingfällor! Är de här fällorna effektiva? Flyger de mer perversa än vi någonsin kunnat ana getingar in i fällorna? Kort sagt: Dras getingarna som flugor till skit till de här fällorna? Svaret på alla dessa frågor är Ja!Men då är det väl bra då? En effektiv getingfälla helt enkelt? Nej, det är betydligt mer komplicerat än så. Bara ett exempel: Herr A, som vi kan kalla berättelsens hjälte då denne vill vara anonym, köper en flaska med den frystorkade skiten (bildligt och kanske också bokstavligt talat), åker hem och ska blanda till den med vatten och hälla rubbet i fällan (en slags plastburk med ett inflygningshål). När Herr A öppnar flaskan med bete svimmar denne nästan. Inte av hänförelse. Utan av äckel och skräck. Att flaskans innehåll påstås vara ekologiskt vittnar om att produkten är en överleva från 60-talet då de första och minst hygieniska gröna vågarna gav sig ut i landets skogar.Nåväl. Herr A försöker blanda ihop den vämjeliga äckelprodukten med vatten, han gör detta med väl utsträckta armar och huvudet bortvänt, alltmedan plågade uttryck far fram över hans anlete, hulkningar hörs från hans i hals och tårar rinner ur hans ögon. Till slut är brygden blandad. Han skyndar att skruva ihop fällan och hänger upp den i ett träd, och inser att han luktar fan. Rusar in i huset. Kastar av sig kläderna. Duschar. Duschar. Duschar. Men nej. Doften försvinner inte. Den sitter i håret. I minnet. I porerna. Och värst av allt: Den sitter i näsborrarna. Med en tydlig bild av hur flera pilska getingar, eggade av den märkliga doften, hastar in i fällan, inser Herr A att han på inga villkor får komma i kontakt med en geting förrän lukten försvunnit ur kroppen. Och särskilt näsan.Från sitt hem, med igenbommade fönster och dörrar och spjäll i skorstenen, kort sagt som fånge i sitt eget hus som vore det en film av Hitchcock, kablar han så ut en desperat vädjan om ett omedelbart förbud mot lömska getingfällebeten. Må världen höra honom och skänka honom mycket kärlek och inte bara införa det efterfrågade förbudet utan också bestämt och framförallt hårt straffa dem som producerar, säljer eller på annat vis lurar på andra människor denna historiens värsta åtel, denna det yttersta beviset för hur sjuk en människohjärna kan bli och hur lågt den kan sjunka.

 

Värmeböljan i Riensac 2019

De franska meteorologerna hade med lätt skärrad uppsyn varnat för värmeböljan under lång tid och nu var den här. Den drabbade hela landet men allra värst var det i de sydöstra delarna, ner mot italienska gränsen till, och i de sydligaste delarna av Provence. Solen vräkte sig över de snabbt uttorkade floderna och grödorna och satte hänsynslöst eld på buskage och vanskötta trädgårdar. Med risk för solsting och värmeslag köade folk utanför affärerna som fortfarande hade fläktar, mobila luftkonditioneringar eller is eller vad som helst att kyla med. En del strök med där de stod i den gassande värmen utan annat solskydd än ett nött paraply eller en smått anakronistisk papperstidning över huvudet; på morgonen, när de intog sin plats bakom de mest desperata, de som valt att sova på stentrottoaren utanför butikens entrédörr, stod de upprätta och förhoppningsfulla på en plats som rimligen innebar att de inte skulle komma över någon fläkt eller ens lite is idag heller och senare på dagen, när solen och den vibrerande hettan gjort sitt, sjönk de flämtande och skrumpna och utan hopp ihop på den glödheta marken. Folk klev över dem eller trampade i värsta fall på dem; alla var trötta och vimsiga av värmen och inte längre så noga med mänsklig värdighet och hänsyn. För dem alla hägrade drömmen om ett uns kyla att lätta den börda den utdragna torkan och hettan lagt på dem.När värmeböljan gick in på sin tredje vecka fungerade inget som det skulle längre. Bilarnas däck smälte och kletades ut när de sattes i rullning och rätt som det var körde de utmattade förarna på fälgarna utan att märka det. Oljudet var öronbedövande i städer och byar. Hård metall mot mjuk asfalt, smältande oljegrus och småsten. Det skar i öronen på känsliga personer och gav upphov till ett flertal tinnitus-diagnoser och jagade alla fåglar, möss och andra smådjur på flykt medan vildsvinen, hjortarna och rävarna blev galna och gick till anfall mot allt som kom i deras väg. Bara i byn Riensac hade under de senaste tre dagarna fyra människor dött till följd av djurattackerna och mångdubbelt fler fått läggas in i den tillfälliga sjukstuga som inretts i byns småskola, som i sin tur stängts på grund av den outhärdliga värmen och sedan den lätt ålderstigna rektorn, Madame Point, förtorkad och vanvettig av värmeslag lurat in barn på sitt kontor för att dricka deras, som hon skrek åt vaktmästaren, Monsieur Dutroix, när han försökte hindra vad som pågick, ”förbannade, svalkande blod!”.Värst var kanske ändå när asfalten gav med sig; utan förvarning kunde vägarna förvandlas till svarta hav som slök alla som försökte segla på dess vågor. Bilar, cyklar, mopeder, motorcyklar… allt försvann ner i det svarta djupet. Andra gånger gled bara asfalten av vägen och ner i dikeskanten, där den guppade vidare som ett häftigt åskregn i augusti, ner mot närmaste flod, i det här fallet Argens, som förde den svarta sörjan vidare ut i Medelhavet. Vid flodens delta byggdes snart tidernas största oljekatastrof  upp, strax utanför Saint Raphaël. De första dagarna, under den initiala uppbyggnadsfasen, vallfärdade ortsbefolkningen från inlandet och turisterna från Nice och Saint Tropez – turister som blivit strandsatta sedan all flygtrafik till södra Frankrike måst ställas in till följd av den däckförstörande hettan och sedan två plan fattat eld när de flugit in i värmeböljans hetaste områden – för att titta på den spektakulära miljökatastrofen och såväl senare vinnare i ”Årets bild” som amatörmässiga Insta-poster skickades ut över världen. Det var för övrigt i samband med en nöjesflygning över katastrofområdet som den kände skådespelaren och hans sällskap omkom i den där helikoptern vars rotorblad smälte när piloten på passagerarnas enträgna och berusade begäran envisades med att hänga kvar mellan solens förödande strålar och värmen som steg upp från det nu kokande havet. Det började genast talas om att resa en staty över skådespelaren i närbelägna Agay eller att åtminstone sälja leksaker i form av dockor som föreställer skådespelaren och hans sällskap och piloten och helikoptern och en metallsol applicerad på en infraröd värmelampa, alltså att skapa någon form av business byggd på katastrofen ”på det att något gott kommer ur eländet,” som Agays borgmästare Marianne Broussaille framförde saken då hon intervjuades på TF1 med helikoptervraket och dess av värme förvridna metalldelar spretande i bakgrunden.På fältet strax utanför byn Riensac där fåraherden och knarklangaren Yves Rostang normalt sov bort dagarna, var det så varmt att denne tvingats söka skydd i den lilla bäck som genomkorsade hans och fårens boning och när vattnet tagit slut i fåran och stenarna blivit glödheta och hans knark tagit slut släpade sig Yves tillsammans med fyra får som ännu inte försmäktat eller blivit uppdruckna av kringstrykande vildsvin eller den efter polisförhör och av en slutkörd doktor genomförd sinnesundersökning frisläppta Madame  Point in i skuggan i den lilla skogsdungen i bortre änden av fältet. Yves såg Madame Point ligga utfläkt i solen bland fårkadaver och med blod runt munnen och i det korta, grå håret och på den prydliga dräkt hon alltid bar. Även om han orkat hade Yves aldrig släpat med Madame Point in i skuggan. Hon var en sentida avläggare till Gråkoltarna kallad Gråkoltarna 2.0, en apokalyptiska sekt som verkade i rakt nedstigande led från den spiritualistiske teosofen Jakob Böhme och som menade att allt var bättre förr och att allt var någon annans fel och det gällde särskilt sådant individen själv kunde tänkas ha ett ansvar för förutsatt att individen var den klagande själv. Men det var inte det eviga gnället på regeringen, oppositionen, vädret, kommunisterna, pensionerna, försäkringsbolagen, kapitalisterna, tågen, biltillverkarna, Greta Thunberg, media, statsmedia, kommunstyret, bensinskatten, sjukvården, Europa, meteorologerna, invandrarna, utvandrarna, polisen, militären, bagarna och allt det andra som störde fåraherden och knarklangaren Yves Rostang. Det var att Gråkoltarna 2.0 var emot knark och sprit. Och nu när Madame Point, Gråkoltarna 2.0:s ledare i Riensac, låg där på fältet och svällde för var minut som gick, såg han i efterruset av dagens knarkdos fram emot att se kroppen så småningom explodera av värmen och det var då han kom ihåg svamparna som brukade växa bland träden, där vid sidan om fältet.Något besviken kunde han snart konstatera att där bara fanns torr röksvamp att tillgå. ”Å andra sidan”, tänkte han, ”om jag trycker till så röken puffar ut och om jag då snabbt inhalerar den blir det som att gå på skitnödig stjärnkrog och bli hög samtidigt, kan fungera”. Sagt och gjort och efter nio-tio svampar var Yves fylld av energi igen och den svåra törsten bortglömd. När han så hörde ett ”poff!” som från en gigantisk röksvamp och såg Madame Points inre skvätta upp i luften och han kände en vidrig stank sprida sig över området, kunde han inte låta bli att skratta och där satt han fortfarande och skrattade när antiterroriststyrkan G5 Sahel – speciellt influgen från Mali och van vid hetta – stormade fältet sedan byborna slagit larm då de var övertygade om att de utsattes för ett överlagt och dödligt gasangrepp – på inga villkor kunde de tro att det var Madame Point som exploderat i Yves Rostangs hage. Det kunde inte heller de gasmaskförsedda antiterroristerna i Sahel G5 så för att vara på den säkra sidan sköt de Yves Rostang innan de gick i närkamp med det trasiga och illaluktande kadavret efter Madame Point, ur vilket förvisso dödlig gas nu steg upp.Samtidigt, inne i byn Riensac, hade den desperata befolkningen nyss kunnat se hur det slutade rinna vatten i de många brunnarna. Något som aldrig tidigare hänt. Inte under österrikarnas obehagliga ockupation efter Napoleon-krigen, inte under de båda världskrigen, inte ens under den långa torkan 1720 i samband med pesten eller när författaren Pagnol korkade igen byns tillflöden i syfte att skaffa sig stoff till sina romaner. Hade det funnits en bastilj att storma hade pöbeln gjort det. Nu var det närmaste en offentlig byggnad de kunde komma på att storma den hastigt till sjukstuga inredda småskolan. Den rasande människomassans första offer blev vaktmästaren Monsieur Dutroix som skrumpen och hålögd men ändå tämligen myndigt ställde sig i vägen för pöbeln och hostade – vinden förde fortsatt med sig de apokalyptiska dunsterna från Madame Points kadaver –  ”Stopp! Erkannerligen säger jag eder: Jag släpper ingen Djävul över bron!”. Detta tog nog nu inte den skränande hopen någon större notis om där den rusade vidare in i småskolan; frågan är om den ens märkte att den sprang ner vaktmästaren och att denne snart kletades ut och blev till ett illaluktande – allt luktade illa i värmen – men ändå färgglatt inslag i den annars grå betongen på skolgården, just innanför grinden.Väl inne i småskolan gjorde pöbeln processen kort med doktorn, de frivilliga sjuksköterskorna och patienterna och det var först när antiterroriststyrkan Sahel G5 kom dit som ordningen kunde återställas sedan styrkan nedgjort den skränande hopen, vilken försvarade sin småskola med vanvettiga blickar, ilsket morrande munnar med tänder som spruckit i hettan och, ibland, med hår som fattat eld när upphetsningen helt enkelt blivit för mycket för kroppen i den vibrerande hettan. Kort sagt var folk lättantändliga i den enorma värmen.

På värmeböljans tjugofemte dag kom så det befriande regnet. Det började med att himlen inte ville ljusna en morgon och allteftersom klockan gick insåg de överlevande Riensac-borna och den nu avvaktande antiterroriststyrkan Sahel G 5, som fått strikta order från Paris att se till så inga Riensac-bor kunde lämna byn, att det var mitt på dagen men fortsatt kolsvart. På slaget klockan tolv brakade så helvetet loss på riktigt. Blixtarna rungande så tätt att de fick de gamla Stalin-orglarna att verka långsamma. Åskan mullrade och dånade så människor blev galna av oväsendet och lyckliga var de som fick  sina trumhinnor sprängda eller sina öron föråskade till dövhet. Och så kom det antediluvianska regnet. Madame Point och hennes vänner i Gråkoltarna 2.0 hade varnat för syndafloden och nu var den här. Den svepte med sig alla, de överlevande byborna, hörande som döva, både de med hela trumhinnor och de med trasiga trumhinnor, alla kadaver som låg lite varstans, inte bara i småskolan och däromkring, antiterroriststyrkan Sahel G5: allt och alla.

Värmeböljan i Riensac 2019 har gått till historien som den varmaste och dödligaste värmeböljan i Frankrikes historia och ännu idag står knarkarna i närbelägna Draguignan utan langare och Gråkoltarna 2.0 är ett minne blott. I Agay arrangeras en gång om året, under en vecka i juli, ”Skådespelar-veckan”. Då kommer ett kringresande tivoli till den lilla staden och överallt slår månglare upp sina stånd för att sälja helikoptrar och repliker av skådespelaren och hans sällskap i alla de former och material, trä, plast, metall, till och med halm och de inofficiella världsmästerskapen i asfaltskokning arrangeras. Regerande världsmästare är Irland.

Imperial (Cune) Reserva 1981

I skrivande stund råder överhettning i de nedre regionerna av Provence. Kloka är därför försiktiga med de fysiska utsvävningarna, och de ställer sig definitivt inte att laga mat vid en kokhet spis. Dock höll det igår på att gå riktigt illa för er utsände i de dallrande och kvävande värmeböljornas vågdalar, och detta på grund av att denne undslapp sig ett ”men jag kan laga mat!” väl medveten om att om det är något övriga boende i huset inte tänker låta honom göra så är det just det. Döm om den nyss nämndes förvåning när  Katalanske kockens hustru, gäst i huset, rappt sa ”jamen vad bra Lars, då lägger jag mig i skuggan och läser en bok medan du åker och handlar och fixar krubbet”.Som alla förstår kunde vi inte låta detta ske. Letade därför upp Katalanske kocken, som befann sig på annat håll i huset och därför inget hört, och sa till honom ”Vi har precis kommit överens om att du lagar tapas ikväll, tror du och din hustru behöver åka och handla råvarorna nu, hon ligger på terrassen med en bok.” Då Katalanska kocken är naiv och oskyldig som en orörd nunna och det bästa han vet är att laga mat, misstänkte han inget fuffens utan drog trots värmen snabbt på sig en anständig klädsel och sa glatt åt sin hustru att följa med och handla.Så långt allt väl, även om de där blickarna från Katalanske kockens hustru när hon insåg att hon blivit utmanövrerad i elakt spel var lite otäcka. ”Köp vatten också”, kastade jag förnöjt efter dem och det är då hon säger det, Katalanske kockens hustru, ”Ja men vad bra att det blir tapas ikväll, då kan vi äntligen få den där Imperial 81:an Lars talat så varmt om, ett av hans absoluta favoritviner, en flaska kvar, visst var det så?”. Hon säger det där vänd till Hustrun, som genast undslipper  sig ett ”Jamen självklart, klart vi ska ha Imperial 81 till kvällens tapas, eller hur Lars?”. Panik! ”Alltså, jag var nog mer inne på rosé i värmen. Jag har köpt färdiga isbitar som vi kan ha i. Jag vill absolut inte ha ett tungt rödvin i värmen.” Hustrun… ”Vad bra, Lars, jag har en flaska rosa från kooperativet i Lorgues, de säljer ut vinerna från 2017 just nu, oerhört prisvärda, och om du lägger is i drygar du ut volymen ändå mer, bra tänkt där, och så blir det lite mer rött att dela på för oss andra. Härligt!”

Sorgesam musik.