Nyhetstorkerecension: Metallica

Metallica kommer till Sverige. Någon ondgör sig över att minderåriga Estelle var en i publiken. Flera andra blir arga på den som ondgjort sig över att Estelle var en i publiken. Rojalistiska föreningen blir jättearg både för att Estelle var en i publiken och för att någon är arg över att Estelle var en i publiken. Andra intervjuar henne och frågar vad hon tyckte om konserten. Allt enligt den samlade kvällspressen och alternativ media.Sedan skriver någon i GP att det var det värsta sedan Elvis vickade på höfterna, att Metallica sjöng Blå Tågets ”Staten och kapitalet” och att 60 000 intet ont anandes lurades att vråla med i den stats-, kapitalist-, korporativ- och ordningsfientliga refrängen som vore det Sanna på Skansen eller Lotta på Liseberg och inte alls hårdrock på Ullevi. (Ett tips till Metallica här är att de till nästa års konsert ska öva in Arne Qvicks  ”Rosen” istället.)Ja, alla var upprörda över något och då hade de ändå inte läst Andres Lokkos krönika i SvD, där han påpekar att det är helt i sin ordning i Sverige med sin ständigt eftersläpande folksjäl, att inte veta vem ASAP Rocky är medan alla kan förlänga den gamla logdansslagsmåls-raggare-och-hinka-vodka-och-vråla-ut-din-plåga/lycka/annat-kulturen med att lyckligt och glatt och med endorfinerna sprutande ur öronen skrika ”Staten och kapitalet” tillsammans på en fotbollsarena ombyggd till konsertlokal.Vadå? Om jag sett föreställningen? Nej, men jag har ju läst om den och är därför fullt kapabel att recensera den och det har jag gjort nu, bara slutomdömet som fattas och där är jag nog lite inne på linjen att rockmusik ska förbjudas och med den även jazzen och hiphopen. Det har varit alldeles för mycket vickande höfter de senaste 60 åren, för att inte tala om den fördärvliga jazzen och nu detta med hiphopare som är ute och slåss och hårdrockare som förleder den svenska ungdomen (ja, det är sant: flera av Metallicas supportrar är inte mer än 40-45 år; nämner för ordningens skull inte ens Estelle i sammanhanget).

Dagens nyheter, pinsamheter, Pussy Riot, Mpho Tutu, Denis Mukwege, Stéphane Grappeli, Django Reinhardt & The Irrepressibles, kort sagt: Fredagsmix

En rejäl pinsamhet är Gerard Depardieus underdåniga stövelslickande i Ryssland. En viktig och modig röst och yttring i den ryska samtiden är Pussy Riot.Vid det välbevakade mötet i Davos uttryckte man redan den första dagen och i, får man förmoda, egna ögon insiktsfullt, att krisen fortsätter under 2013. En sensationell upplysning vi tackar ödmjukast för och en sanning vi snabbt

Ryska samtidshjältar

inordnar oss i. Vad skulle vi göra utan alla dessa kloka uttalanden från Davos och skulle man inte kunna göra Davos-mötet ständigt så vi fick sådana här klokheter oss utkablade mest varje dag. Det skulle kunna vara något i stil med vad ”Goldman Sachs-vd”, en, enligt SvD, riktig tungviktare på Wall Street varmed vi måste inse att det han säger är oerhört insiktsfullt, kanske på en för oss obegripligt insiktsfull nivå,  sa igår, att man kan förvisso diskutera de höga bonusarna i bankvärlden, men utan dem kan man inte locka till sig de bästa talangerna. Med tanke på Goldman Sachs resultat häromåret är det bara att inse att han har rätt: de måste faktiskt öka bonusarna för hittills har de, uppenbarligen och, om uttrycket tillåtes, kapitalt,

Mpho Tutu

misslyckats med att locka till sig de bästa. Logiken av det sagda är, förstås, också att Lloyd Blakfein, som tungviktaren heter, snart skulle bytas ut om inte hans lön var så löjligt låg. Vi lär knappast få se Pussy Riot, Mpho Tutu, Denis Mukwege och andra som faktiskt försöker göra världen bättre i Davos, men en intressant tanke är det medan vi lyssnar på Lloyd Blakfeins pleonasmer och puerila insikter och påståenden. Ett ord också om Eden Hazards spark på liggande bollkalle (ni kanske såg att en bollkalle vägrade lämna från sig bollen i syfte att maska, Hazard sparkade då loss bollen): Hazard borde förstås inte ha sparkat, men det är bollkallen som går ur det hela med byfånestämpeln i pannen. Avslutningsvis en annan pinsamhet: för många år sedan undrade min kompis Absolut-gurun, mecenaten, jazzfreaken med mera Michel Roux om inte jag ville hänga med till en av hans polare i St Tropez och musicera och festa. Som det rörde sig om en för mig okänd jazzmusiker sa jag som jag tyckte, att hela idén sög, varför Michel fick åka dit själv. Dock hade han med sig en signerad skiva tillbaka till mig och först flera år senare insåg jag att gubbstrutten jag vägrat umgås med var ingen mindre än Stéphane Grapelli. Suck. Vi lyssnar på Stéphane, som hade kunnat vara min kompis, och Django när de jazzar samt, avslutnings, lite The Irrepressibles.