Övergivna Hotel Eden – en spökhistoria från Lago Maggiore

Lago Maggiore. Drygt 200 kvadratkilometer vatten samlat i en närmare sju mil lång och över 300 meter djup klyfta i de norditalienska Alperna, och en snutt som sträcker sig in i Schweiz, upp till Locarno och Tenero-Contra. Den kända orten Stresa, på sjöns västra strand, ligger en timmas bilresa nordväst om Milano och en och en halv timma nordost om Torino. Sjön är känd för sin skönhet och friska vatten, och gamla paläer från förrförra seklet eller möjligen början av det förra. Historiskt tjänade dessa ofta som sommarhus åt besuttna familjer i de närliggande storstäderna Milano och Torino och kanske till och med från än mer avlägsna platser. Då, när patriciervillorna byggdes, var restiden mellan Milano och Stresa betydligt längre än nuförtiden. Idag har flera av de här uttrycken för medborgarnas olika förutsättningar byggts om till hotell, inte sällan med prefixet ”lyx”. Medan det går utmärkt att närma sig Lago Maggiore via väl fungerande motorvägar från snart sagt alla håll måste besökaren ta sig tid att köra på små, snirkliga vägar för nå fram till vattnet och de många byarna och utspridda hotellen runt det.

I sjön återfinns de Borromeiska öarna, fyra öar utslängda i vattnet en bit från Pallanza i kommunen Verbania. Som för att understryka att medborgarna också idag lever under olika betingelser ägs öarna sedan 1200-talet av familjen Borromeo, vars palats i pluralis finns lite varstans på familjens vattenomslutna landområden. Den som vill stoltsera med vanligtvis oanvändbar kunskap, eller kanske hoppas få frågan i ett quizz, lär sig att de Borromeiska öarna heter Isola Bella, Isola Madre, Isola di San Giovanni och Isola dei Pescatori. Dieseldrivna och bullriga båtar med vackra oljefläckar i kölvattnet forslar turister och ortsbor mellan sjöns olika tätorter och ut till de många öarna. De mer välbärgade kommer i egna båtar, kanske en Riva eller någon annan typ av exklusiv och nyputsad träbåt med glänsande mässing och en glad styrman i kaptensmössa.

Just utanför Pallanza ligger också den lilla ön som hyser det Övergivna Hotel Eden.

 Grand Hotel majestic

Ett av de där lyxiga hotellen som omgärdar Lago Maggiore är Grand Hotel Majestic i Pallanza. En väldig legokloss i vitt och gräddvitt och på rätt sida om vägen, alltså med egen trädgård och access till sjön. En kilometers promenad från själva Pallanza och med en olympisk simbassäng mellan den egna bryggan och den förfallna på andra sidan, den nedanför Övergivna Hotel Eden, som tragiskt tronar i sin ensamhet på en liten ö som en döende svan i koreografi av Michel Fokine och tonsatt av Saint-Saëns.

När gästen med värdighet gått uppför Majestics entrétrappa och skridit in genom de vackra ekdörrarna med mässingshandtagen, möts den av en imponerande foajé med en takhöjd på flera våningar och, rätt fram, en elegant bar med utgång till en väldig terrass med utsikt över sjön och Övergivna Hotel Eden. Allt andas elegans, klass och tradition. De tjocka mattorna på marmorgolven, plyschen i barstolarna, personalens uniformer, de väldiga kristallkronorna, de överallt väl tilltagna ytorna… De äldre gästernas självklara rätt att vara där och dominera, att uppmärksammas. Att läsa sina papperstidningar, att med ett auktoritärt ryck veckla upp morgontidningen vid frukostbordet och låta dess trycksvärta fylla luften och förvåna de yngsta och få andra att nostalgiskt minnas en tid då nyheterna var pappersburna. De dyra kläderna. Ryskan som talas på hotellets fitness center, och den gnälliga ryska populärmusiken som spelas där, med de lika malplacerade som överstyrda gitarrerna, blåtandad via den motionerande oligarkens mobiltelefon. Störande högt för alla andra. Om detta bryr sig nu inte oligarken medan han överviktigt och nyrikt vilar på sin ena armbåge och försöker tänka på annat än att magen börjat hoppa av ansträngning. När han är klar med sin övning, lämnar han, och musiken, lokalen; han lägger guldkedjan tillrätta, tänder en cigg och går och ställer sig i skuggan vid sidan om sina unga hustru, hon med paljetter på baddräkten, och sin unga dotter, hon med ett äkta diadem.

De äldre gästerna suckar och minns historierna om ryssarna som kom hit före revolutionen, för fyra-fem generationer sedan. Sofistikerade resenärer med klass. Å andra sidan är allt bättre än kineserna, vilka föregås av ett rykte om att vara direkt ohyfsade och rent av äckliga. Rapar och fisar. Utstöter harklande och andra otrevliga ljud vid matbordet. Vet inte vad en kö är. Väsnas. Nej, då är ryssarna rena fjärten i rymden i jämförelse, och någonstans har de väl ändå att brås på.

På kvällarna, efter middagen, samlas vi gäster i baren och på terrassen med utsikten. Vi spelar bridge och dricker gin och tonic, och vi stirrar ut över den alltid skiftande, alltid lika betagande sjön. Som vackrast när fullmånen låter sitt ansikte lysa över den. Väldiga mångator flyter ut i vattnet och söker betraktaren oavsett var den befinner sig.

Från terrassen kan vi också se hur det ibland lyser i fönstren på den ruin som Övergivna Hotel Eden numer är, och vi kan se rök stiga ur skorstenarna och höra de osaliga, deras suckar och stön och klagorop och förbannelser, och vi kan se dem svepa fram som skuggor bland ruinerna och framför det förfallna hotellets fasad. Märkliga skuggor som vid midnatt ses ljudlöst sväva runt byggnaden.

Övergivna Hotel Eden

”Övergivna Hotel Eden” ligger på en liten ö en kort simtur från Grand Hotel Majestic i Pallanza. Mitt emot Pallanza ståtar Stresa, Lago Maggiores vackraste smycke. Sjön är både långsmal och böjd och har en och annan vik. Stresa och Pallanza ligger på var sin sida av en sådan vik. Det gör att Stresa blickar norrut och Pallanza söderut, samtidigt som båda befinner sig på bergssjöns västra strand. Hit, både till Stresa och Pallanza, har de välbärgade åkt sedan sekler, för att andas den klara bergsluften och svalka sig i den ständigt friska Lago Maggiore.

Numer Övergivna Hotel Eden byggdes redan på 1850-talet och var under lång tid det givna resmålet för den som inte hade ett eget palä runt sjön men så gott om pengar att det räckte för att bedriva lyx på områdets finaste och dyraste hotell. Även om paparazzis var ovanligt för 100-150 år sedan, kunde det ändå vara skönt för samtidens största sångare, författare, politiker, industrimagnater och andra kändisar att få tillbringa tid på en plats där de var en i mängden. Och att få vältra sig i en lyx så överdådig att den måste upplevas för att förstås.

För att kunna erbjuda gästerna största möjliga diskretion lät hotellets grundare gräva in en hamn i en kulle vid sidan om hotellet. Det tillät gäster att anlända med båt utan att bli sedd. De kunde också ta sig till hotellet via ett underjordiskt tunnelsystem. De här båtarna som angjorde den ”osynliga hamnen”, som den kallades, inte sällan nattetid, var ett ständigt föremål för skvaller och nyfikenhet band de övriga gästerna.

Trots världskrig och att området de facto bytte nationalitet, det blev italienskt först in på 1860-talet, behöll numer övergivna Hotel Eden sin magiska lyskraft och fortsatte attrahera sin samtids storheter och lyx ända fram till dess sonen till grundaren en dag i maj 1972 avskedade alla anställda, låste dörren och lämnade hotellet. Sedan dess har den redan då mer än överårige mannen inte setts till och hotellet står där på sin ö och förfaller medan naturen bit för bit återerövrar sin kobbe.

Historierna och teorierna om varför ägaren stängde sitt hotell så där tvärt, om varför han inte sålde eller gav bort ön, byggnaden och verksamheten, är legio. Ingen vet, och hotellet omgärdas idag av de mest besynnerliga historier och många är de som försökt gå till botten med vad som egentligen händer på ön nuförtiden och varför mannen bara gick ut genom dörren och lämnade sitt liv bakom sig utan ett ord eller en blick bakåt.

Löprundan

Vädret kan vara bedårande här vid Lago Maggiore. Fast allt som oftast är det molnigt och sjön och de höga bergen inbjuder till meteorologiska capricer. Kanske ger sig joggaren ut att springa i soldis bara för att någon halvtimme senare, långt hemifrån, finna sig fångad i ett oväder av Guds nåde. Kraftig vind och slagregn får löven att lossa från träden och grenar att gå av och kastas runt i luften. Blixten och åskans muller kommer nästan samtidigt och det är inte utan risk att fortsätta springa hemåt. Å andra sidan är det minst lika riskabelt att ta skydd under något träd. Och så kommer haglet. Först små stickande korn, sedan allt större isbitar och till sist de golfbollsstora stenarna som kan slå sönder bilrutor och ha ihjäl folk och fä som är svaga och befinner sig på fel ställe, ett öppet fält till exempel.

Det var ett sådant där hiskeligt oväder som fångade mig den där dagen utanför Pallanza. Jag var där på reportageresa. Frilans. Skulle dels för ett resemagasin skriva om att turista runt Lago Maggiore, dels göra en grej om Övergivna Hotel Eden för podden ”Övernaturligt naturligtvis”. Hade aldrig träffat min uppdragsgivare på resemagasinet. Vi hade bara haft kontakt via mail och telefon. Inget märkvärdigt. Bara business. Omfång, inriktning, ersättning, deadline. Med ”Övernaturligt naturligtvis” förhöll det sig annorlunda. Den drevs av en märklig man, säkert två meter lång och smal som en sticka och med en väldig örnklippa mitt i ansiktet och därunder en liten mun och en väldig haka prydd av ett bockskägg. Öronen var så stora att de fladdrade i vindbyarna och de mörka ögonen låg så djupt i sina hålor att de knappt gick att skönja. Runt flinten stod det sträva håret ut som hade någon putsat skulten med stålull och glömt den när arbetet väl var gjort. Hans fötter var så stora att han fått kapa spetsen på sina 54:or för att få plats och de egentligen tajta byxorna fladdrade runt benen.

Mannen omgavs av en märklig doft; en blandning av svavel och gamla räkskal. När han pratade var det hart när omöjligt att inte vända bort ansiktet eller att få kväljningar. Vi möttes en gång. Han ville ses fler gånger för att ”mer ingående förklara vad han ville ha”. Jag lyckades undvika det och kunde styra över vår konversation till WhatsApp och mail. Jag hade redan en bra utrustning att spela in på och jag förstod att han, såklart, ville få med ljud från Övergivna Hotel Eden, ljud att krydda storyn med. ”Helst osaliga andar”. Märkligt, men inte märkligare än många andra uppdrag, och jag tänkte att om inte annat kan jag väl hitta på några ljud att spela in så han blir nöjd och jag får betalt. Innan jag lämnade Sverige för att ta tåget söderut sa han ”Och se till att komma tillbaka!”. Han hade betalt ett runt förskott för att jag skulle kunna bo på Grand Hotel Majestic i Pallanza och på så vis ”känna av vibbarna och höra ljuden” från numer övergivna Hotel Eden och ville såklart försäkra sig om att han skulle få valuta för pengarna. Likväl blev jag stött. Frilansens arbete och liv bygger på förtroende och jag har aldrig svikit en uppdragsgivare i mitt liv.

Nog av. Min resa till Italien och Pallanza gick utmärkt och Grand Hotel Majestic, ja, det går inte annat än älska. Som torde ha framgått fantastiskt fint och fridfullt. Dessutom utmärkt service och mat. Jag hade haft på känn att det skulle vara traktens bästa mat på hotellet och hade därför bokat med helpension. Bra gjort, tänkte jag var gång jag satte mig till bords och högg in på nyfångad fisk från sjön, hängmörat kött från djur uppvuxna på de grönaste och saftigaste kullarna runt staden, grönsaker från hotellets egen köksträdgård, rött vin från Ghemme och vitt från Roero och som grädde på moset: tidernas bästa hotellfrukost. Serverad av en personal klädd som på den gamla goda tiden och med kopiösa mängder av allt som kunde tänkas. Där fanns till och med rödbetor, saltgurka och crème fraiche för ryssarna. Vi andra tog kanske sikte på den varma buffén med äggröra, stekt potatis, korvar, bacon, insjöfisk och spenat eller den ofantligt stora kalla avdelningen med allsköns ostar, korvar, skinkor och marmelader, onyttigt vitt bröd, nyttigt mörkt bröd, bröd att rosta, bröd att skära upp på en för ändamålet framställd skärbräda, rundstycken, scones, biskvier, färskost, yoghurt, croissanter, muffins, tårtor, laktosfri mjölk, mjölk, åtta sorters juice, vatten, prosecco, ananas, vattenmelon, honungsmelon, kiwi, äpple, banan och mycket mer.

Redan på andra dagen tyckte jag att jag ökat i vikt. Så pass att byxorna satt åt runt magen och blusen kändes trång. Den tredje morgonen kom jag inte längre i skorna. Det bekräftade det som de trånga byxorna från igår och den putande tröjan från i förrgår redan indikerat: jag växte. I rasande fart. Det var uppenbart att jag växte, och kanske också att inte allt stod rätt till.

Det där sista blev jag övertygad om under den joggingrunda jag företog i syfte att motverka den galopperande viktökningen. Mitt under rundan, när jag var som längst bort från hotellet, överraskades jag av en tropisk storm som oväntat drog in över Verbania och hela Lago Maggiore. Jag hade just kommit fram till grönområdet Parco a Lago, några kilometer från Grand Hotel Majestic, när jag såg de mörka molnen torna upp sig över bergen. Mer svarta än grå och mer som bläckplåt än som ull. En himmel som inte bådade gott, och när katterna i Parco a Lago skrämda sökte skydd under ekorna som låg uppdragna på stranden förstod jag att det var bäst att sätta av hemåt. Jag började springa. Först med lätta steg, sedan med ökande besvär allteftersom molnen kom med natten mitt på dagen och regnet började falla.

Halvvägs hem insåg jag att jag börjat suga åt mig vatten, som en tvättsvamp. Det gick långsammare och långsammare och jag började slafsa och klafsa. Till slut tog det stopp. Jag var så uppsvälld och vattenfylld att jag inte kunde röra mig. Jag fick stå där och svälla och drypa medan blixtarna slog ned runt omkring mig och åskan mullrade. När haglet gjorde entré kom det med sylvassa stick som fick min svampkropp att läcka och återbörda en del av allt regn som naturen så frikostigt givit mig. När det till slut upphörde att hagla och regna rann vattnet långsamt ur mig. Vänliga människor kom fram och hjälpte till att klämma så vattnet skulle gå ur mig fortare. Men hur mycket de än klämde så fick de inte ur mig allt vattnet. Jag bad dem då bära mig till Grand Hotel Majestic, vilket de snälla människorna gjorde.

Väl tillbaka vid hotellet hade personalen låst dörren. Vägrade släppa in någon. Jag släpade fram min fortfarande enorma, uppsvällda svamp till kropp och bankade med en slafsig hand på dörren. ”Öppna, öppna, jag är gäst!”. Ett febrilt samtal utbröt där innanför dörrarna mellan receptionisten, vaktmästaren och vad som måste ha varit en servitör. Jag såg servitören springa iväg efter något, som visade sig vara trädgårdsmästaren som bar på en väldig sekatör. Plötsligt öppnade receptionisten dörren och de fyra männen rusade ut och kastade sig över mig. De började slå och trycka så vattnet undan för undan rann ur mig och jag blev allt mindre svamplik. Så började de skrika och peka. ”Jag visste väl det!” vrålade vaktmästaren med uppskärrad blick. Han pekade på min bak, där en lång svans prydd av en trekantig topp hade vuxit ut. Innan jag hann reagera tog trädgårdsmästaren sin sekatör och klippte av svansen. ”Det är en bit kvar! Där finns allt lite djävulskap kvar!”” skrek den fortsatt uppskärrade vaktmästaren, och det var det. En liten kort svans, ungefär som på en kuperad boxer. ”Vi måste ta bort fanskapet! Fort! Ta henne till köket!” beordrade trädgårdsmästaren.

De fyra männen kopplade upp mina armar och ledde mig till köket. Det slafsade fortfarande om mig, kroppen var inte helt tömd på vatten, men jag blev allt torrare. ”Snart torr bakom öronen!” försökte jag skämta.  De fyra männen såg bara allvarligt på mig och när vi kom in i köket fylldes jag av fasa. Varför vet jag inte. Det blänkande rena köket med allt sitt kakel och rostfria grytor och bänkar och knivar skrämde mig. Allra mest skrämde slaktarbänken mig, den som köksmästaren brukar använda för att stycka djuren han varit och valt ut hos bönderna i trakten. Just som jag skulle ropa på hjälp smög någon fram en hand med en bomullstuss med kloroform och tryckte den mot min mun och näsa. ”Upp med henne på bänken!” var det sista jag hörde och jag minns att jag för en kort stund drömde att jag såg en gammal man, en scout tror jag, säkert 80 år, springa runt på spinkiga ben och i  knästrumpor och försöka fånga en fjäril, en sorgmantel med horn.

När jag vaknade var jag tillbaka i min säng. Torr och med min vanliga kropp. När jag kände efter där svansen suttit gick det inte att märka att jag en gång haft svans. Jag steg upp och gick in i det marmorerade badrummet och tittade på mig i spegeln. Inte ett märke. Vaktmästaren eller om det nu var köksmästaren som anslutit för att avsluta svansarbetet kunde sin sak. Jag  gjorde mig redo att gå ner och ta mig an en ny dag på Grand Hotel Majestic.

Kyparen

”Ian McGegan var inte bara far till mig. Han sådde sin vildsäd och spred sin syfilis och gonorré varhelst han kom åt. Efter ett år i trakten hade han satt på det mesta som kom i hans väg och smittat både män och kvinnor och utvalda husdjur med sina åkommor och befruktat så gott som alla fruktbara kvinnor i trakten. Alldeles oavsett hur det var före Ian McGegan ser vi oss alla som en familj efter Ian McGegan.”

Kyparen stod där med sin fågelkropp och stora huvud med de skarpa dragen och malde på. Serverade mig en lektion i hembygdskunskap jag inte bett om. På ett påfallande elegant vis höll han en silverbricka på fingertopparna, vackert målade med rött nagellack, på höger hand. Jag väntade på att han skulle ställa ner min tomatjuice. Bakom honom, bortanför terrassen vi befann oss på, bredde den blå sjön ut sig framför de väldiga bergen i fonden. Himlen var blå och luften fortfarande frisk, om än en aning unken. För att inte säga unken.

”Hm, har ni… är det fel på avloppet eller så?”

Han såg förvånad ut, eller så förvånad hans grova drag tillät honom se ut.

”Nej, hurså?”

”Luktar det inte en aning, hm, unket?”

Han sniffade runt i luften.

”Nej, tycker ni det luktar unket?”

”Ja, en aning.”

”Hm, jamen då bjuder huset på champagne. Här, varsågod, er tomatjuice. Jag går och hämtar champagnen.”

”Tack, men…”

Försent. Han var redan borta. Hade hunnit halta iväg runt hörnet på terrassen. Jag såg mig omkring. Bara jag och ett äldre par satt och njöt av utsikten. Eller om de nu precis som jag satt och funderade över en text om de där ruinerna framför oss. Övergivna Hotel Eden såg lika lugubert ut som alltid. Helt klart höll naturen på att ta tillbaka sin ö. Snart skulle hotellet vara övervuxet av törnen och vildvin och träd, ja träd hade redan börja växa inuti byggnaden och deras kronor stack upp lite här och där bland ruinerna. Så var han tillbaka, kyparen. Fortsatt med sin smokingjacka, den vita skjortan och den eleganta flugan i vinrött och med en svart kjol med ett vitt förkläde framtill, och mönstrade nylonstrumpor och högklackat. Han bar med möda på tre jeroboam-flaskor av något champagnemärke jag aldrig hört talas om. Jag skrattade till, förvånad över alla flaskorna.

”Men oj, här ska drickas champagne, ser jag. Vem ska dricka all den här champagnen?”

”Ni.”

”Haha, ja, då behöver jag nog lite tid på mig, tre flaskor om vardera tre liter, det blir nio liter. Det är lite mer än jag vanligtvis dricker, haha.”

”Ja men vi har något att fira, ni har något att fira.”

”Har jag?”

”Ja. Ian McGegan har aldrig tagit ansvar för en enda av sina många avkommor och nu, ja, ingen vet var i världen han befinner sig… Och ingen tror att han någonsin kommer tillbaka hit, ändå mindre att han ska ta sitt ansvar. Så det gäller att passa på. När någon av oss hittar en lämplig pappa tar vi den personen till pappa och nu har jag bestämt att ni ska få bli min pappa, och det måste såklart firas!”

”Men, haha, nej, vet ni vad, bara en sådan sak som att ni måste vara, ja tjugo, kanske trettio år äldre än jag, det är väl ni som skulle vara min pappa snarare? Och sedan är det väl inte så vanligt att kvinnor är pappor heller?”

”Teknikaliteter skulle mor säga om det där. Och hursomhelst kommer hon också bli nöjd om jag äntligen får en far, och om ni är intresserad kan ni säkert få jobb som vaktmästare eller något här på hotellet, mamma är husfru och har bra kontakter med direktionen.”

Kyparen blinkade i samförstånd och lät korken flyga av den första och andra jätteflaskan i ett huj.

”Men, men, tack för förtroendet, men verkar det inte konstigt om er far är en yngre kvinna och dessutom svart, ni är ju vit.”

”Som sagt: teknikaliteter, hej hopp, ojsan, den korken var det fart i vill jag lova, dra på trissor och dra mig baklänges på en skottkärra när det regnar och krokusen står i blom!”

Medan öppnandet av de båda första flaskorna gått problemfritt for korken ur den tredje jeroboamen så snart kyparen lossat på korkens grimma, och som kyparen stod lutat över flaskan bar det sig inte bättre än att korken for in i hans högra öga och fastnade där.

”Men herregud! Korken sitter i ert öga!”

”Teknikaliteter, Signora, nej, teknikaliteter, far!”

”Men ni måste till sjukhus, ert öga måste vara skadat!”

”Äsch, förut satt där ett öga, nu sitter där en kork, kanske lite korkat, haha, men varför inte? Tycker ni det klär mig? Far?”

”Men man kan inte ha en kork i ögat, eller en kork istället för ett öga!”

”Vad är det jag har då? Klart det går, pappa, oroa dig inte. Svep en av flaskorna nu så går vi och hälsar på mamma!”

Husfrun

”Han kom med sin syfilissmittade stilett som han satte i oss. Kvinnor som män, gamla som unga. Människor som djur. Han var Ian McGegan. Allas vår fader i himlen eller var han nu befinner sig.” Kyparens mor var enorm. Lång som en manlig basketspelare och tjock som en flodhäst på två ben. Såg overklig ut. Kyparen hade tagit med mig till henne sedan jag väl druckit upp all champagnen. Det tog sin tid, ett dygn. Jag började läcka lite på slutet. Kyparen lugnade mig då och hänvisade till att jag trots allt varit en vattenfylld svamp så sent som igår.

”Ian McGegan, hm, Ian McGegan,” sa jag fundersamt. ”Hur såg han ut denne Ian McGegan?”

”Åhåhå, en stilig karl, lång och ståtlig!” utbrast husfrun.

”Jamen säg, hur såg han ut?”

”Åh, säkert två meter lång och smal som en sticka och med en väldig örnklippa mitt i ansiktet och därunder en liten mun och en väldig haka prydd av ett bockskägg. Öronen var så stora att de fladdrade i vindbyarna och de mörka ögonen låg så djupt i sina hålor att de knappt gick att skönja. Runt flinten stod det sträva håret ut som hade någon putsat skulten med stålull och glömt den när arbetet väl var gjort. Hans fötter var så stora att han fått kapa spetsen på sina 54:or för att få plats och de tajta byxorna fladdrade runt benen. Så såg han ut, Ian McGegan.”

”Men, men den mannen känner jag! Det var han som bad mig göra ett reportage om Övergivna Hotel Eden!”

”Haha, vad pratar ni för strunt? Vi är ju på Hotel Eden! Ni måste mena Övergivna Hotel Majestic, där på andra sidan, på landsidan!”

Jag tittade mot hotellet på andra sidan, på ruinerna, som husfrun pekade mot medan hennes son stod och småfnittrade vid sidan om.

”Nej, det stämmer inte, jag är gäst på Grand Hotel Majestic och jag är här för att göra ett reportage om Lago Maggiore och Övergivna Hotel Eden!”

”Haha, så dumt, far är bestämt trög i bollen, lika korkad som mitt högra öga,” gapskrattade nu kyparen och kunde inte sluta trots att hans mor försökte huta åt honom.

”Tyst med dig, Arnold! Du måste ge far tid att vänja sig vid sin nya situation.”

”Att vara far till mig?”

”Ja, i ena stunden är far en kvinna som sitter där och skriver på en artikel och i nästa stund blir hon en tvättsvamp och körs iväg i ambulans och så hamnar hon här, ibland går det undan när haspen inte är på och har en slagit yxan i ekans botten får en ro av bara satan och ja, har en tagit fan i båten får en ro honom i land också, hehe.”

”Ambulans? Jag har inte åkt ambulans och jag förstår inte vad som är så kul!”

”Jodå, ni var ute och sprang som en annan dåre, mitt i den tropiska stormen, precis en sådan som tog gamle Signor Armando av daga så vi kunde begrava honom här i källaren på hotellet, fast alla trodde han sagt upp sig och stängt hotellet, hehe, ja, så tog blixten er också. Åckåck. Men inget ont utan att det har något gott med sig. Nu har ju min lille pojk fått en far. Äntligen! För den där Ian McGegan är inte att lita på.”

Marc Levy

Det var där på skrivbordet i den kombinerade receptionen och baren på badhotellet i Diano Marina han låg, Marc Levy. Det var kanske inte det första den nytillkomna gästen såg. Utsikten mot terrassen där frukosten brukade serveras, stranden med alla blåvita parasoller och det azurblå havet där bortanför, var alltför iögonfallande. Kort sagt var det omöjligt att inte stanna upp och bara stå och beundra allt det fröjdefulla, som en förverkligad dröm om Medelhavet och Riviera dei Fiori. Allt det där andra tog sig in i medvetandet allteftersom gästen var redo att ta in det; receptionen och damen med det uppsatta håret och de omoderna glasögonen och hörapparterna, den lilla bardisken med sin Fernet Branca, Aperol och Punt E Mes och den unga bartendern alltid redo att flirta med de vuxna flickebarnen och de unga fruarna, den trånga och skrangliga hissen med sand på golvet och så det där skrivbordet med Marc Levy på.

Sanningen att säga såg jag inte Marc Levy. Det var min fru som glatt ropade till ”Men titta! Marc Levy!” Hon plockade upp boken som låg där tillsammans med turistbroschyrer på italienska, franska och tyska. ”Ha! På franska, perfekt!” sa hon och lade ner pocketboken i sin handväska. ”Men, är du säkert på att det där är en bok som inte tillhör någon?” frågade jag lite tamt, för det är klart att en billig pocketbok i feel good-genren, utlagd på ett skrivbord i de gemensamma utrymmena på ett badortshotell lagts där för att någon annan ska ta över den. Min fru orkade inte svara på min oroliga och onödiga fråga. ”Ja, nej, det är klart den ligger där för att läsas,” muttrade jag och gick bort till damen med det uppsatta håret och de omoderna glasögonen och hörapparaterna och talade om vad vi heter, ”Monsieur et Madame Tronc”, och lade upp våra pass på receptionsdisken.Vi hann med ett kvällsdopp den där första dagen och sedan gick vi ut på stan för att hitta en trattoria, där vi kunde äta bläckfisk och pasta och skaldjur och risotto och det blev en pizza på ett ställe med stolar i metall och plast och en osedvanligt ouppmärksam och otrevlig personal. Klart besvikna släntrade vi hemåt i natten och köpte mjukglass som visade sig vara yoghurtglass. Sådan glass är sur. Kort sagt var vi också ganska sura när vi gick och lade oss och det var inte mycket bättre när vi vaknade nästa morgon. Sängen var stenhård och kudden, en lång rulle, var otymplig och alldeles för varm i vårt rum utan luftkonditionering. Myggorna överföll oss så snart vi öppnade fönstret för att få in någon form av svalka.

Jag försökte med ett gammalt trick, ”Nej du, gumman, det där är ingenting, ingenting, jämfört med när jag gjorde lumpen i Meyenheim, på Régiment de marche du Tchad, då var sömnlösa nätter och lite mygg ingenting, i-n-g-e-n-t-i-n-g”. Min fru bevärdigade mig inte med en blick. Hon bara skakade på huvudet och fick på något vis mig att förstå att hon kunde inte bry sig mindre, att det där hade hon hört till leda, att tiden besudlade mina minnen från den tiden och alldeles oavsett allt annat: efter 50 års äktenskap var hon fullt på det klara med att jag varit skrivbordsmalaj och det närmaste jag kommit ett tält, en marsch eller ens ett vapen var när jag förde in siffrorna över regementets tillgångar i samband med den inventering jag hade turen att få vara med om under mitt år i det militära. Ett mycket viktigt uppdrag som inte vem som helst får om så vore han rent av general. ”Tänker på att du var viktigare än generalerna nu?” frågade min fru. ”Nej, varför tror du det? En så befängd tanke!” Min fru tittade medlidsamt på mig. ”Hm, jag känner dig bättre än du känner dig själv och jag vet allt om din patetiska sida, den som barnen alltid funnit så pinsam. Det var därför du inte fick vara med på deras kalas.”

Frukosten på den magnifika terrassen med utsikt över havet och med morgonens skönt svalkande vindar gjorde oss gott. Cappuccino, caffè latte, krämfyllda croissanter, ägg och bacon, toast, smaklöst vitt bröd, grovt bröd, rundstycken med frön, marmelad, skinka, ost, yoghurt, flingor, korv, hårdkokta ägg, löskokta ägg, motardella, frukt, mer ost, smör, bakverk och mycket annat. ”Det som inte finns framdukat kan vi ordna åt er,” sa servitrisen ämabelt när hon placerat oss vid vårt bord. Runt om oss mestadels landsmän, ett par bord med italienare och så några tyskar eller kanske skandinaver, trodde vi för de var så bleka och fula och knallröda efter gårdagens solande och de pratade med mat i munnen men de visade sig vara ryssar, eller något annat slaviskt efter vad det lät. ”Usch!” sa min fru och jag höll med och visade precis som hon med all önskvärt tydlighet att vi inte alls uppskattade de skandinaviska ryssarna.

Efter frukosten gick vi upp på rummet, där städerskan redan var igång. Vi bad henne irriterat att komma tillbaka senare och att försöka låta bli att städa vårat rum före 11.00. Hon pratade någon rotvälska och nämnde en massa siffror och pekade på sin klocka och till sist bad min fru mig att fösa ut henne, vilket jag med glädje gjorde. En oerhört oförskämd människa som på intet vis visste sin plats eller att det gäller att hålla tiden. Även så här i efterhand blir jag arg när jag tänker på människans uppsyn och pekande på sin klocka.

Hursomhelst svidade vi om till våra strandkläder när den hemska människan försvunnit ur vårt rum. Trots att hon var borta fanns hon kvar som en föga tilltalande doft i vårt rum. Min fru och jag tittade på varandra, rynkade på våra näsor och muttrade missnöjt båda två. Vi som just fått tillbaka vårt goda humör. Då hittade min fru Marc Levy i sin handväska. Hon sken upp. ”Javisst ja! Jag visste väl att det här var en bra dag!” Glad å hennes vägnar lade jag ner ”Probabilités, analyse des données et Statistique » i min strandbag, en stor och tjock bok om statistik som föreföll mig fruktansvärt tungläst och tråkig.Jag hade försökt mig på några sidor hemma, innan vi gav oss iväg till den norditalienska rivieran, boken var så tråkig att jag inte klarade mer än en, högst två sidor åt gången utan att falla i sömn. Vad jag läst hade jag ingen aning om. Omöjligt att fokusera, att hålla koncentrationen uppe inför en sådan fulländad tråkighet. Min fru hade bara tittat på mig när jag med ett knipslugt leende lade ner boken i min väska. ”Det är bara som du tror att någon bryr sig om vad du läser, än mindre blir någon imponerad av att du låtsas läsa världens tjockaste och tråkigaste bok, Armand”. Men jag vet att andra smygtittar på vad du läser och du är vad du läser. Det handlar om respekt.

På hotellets privata strand visade det sig att mannen som också garanterade att vi skulle överleva om vi drunknade, tillfälligt fått hoppa in och hjälpa till med att fördela gästerna på det dryga femtiotalet solstolar och parasoll, som i räta linjer stod utställda på den krattade och tilljämnade sanden. Han hade en röd undertröja med texten ”salvataggio” i vitt och satt mesta hela tiden under ett rött parasoll i strandens bortre ände. Trots undertröjan och att fördelningen av solstolar inte riktigt var hans arbete, gjorde han väl ifrån sig. Vi fick våra stolar och mannen i rött fällde upp parasollet. Vi bredde ut de blå frottéhanddukarna hotellet bett oss använda på stranden. Lade oss till rätta under parasollets skugga. Tog upp våra böcker och började läsa.Jag väcktes av att någon ropade ”Min frus bok!”. Jag tittade upp och såg en ung man stå och peka på Marc Levy. ”Ni har min frus bok!” upprepade han. ”Nej, det har jag verkligen inte!” sa min fru. ”Jo,” sa mannen lätt förvånat. ”Nej,” sa min fru bestämt. Det var tyst en stund. ”Min fru har samma bok, hon lade den på skrivbordet i baren,” sa mannen. ”Jaså, ja, men det här är min bok,” sa min fru. Det var uppenbart att alla visste att min fru läste mannens frus bok. Mannen kontemplerade situationen, fann för gott att slå till reträtt. ”Marc Levy är verkligen bra.” Min fru tog för första gången ögonen från boken. ”Ja, det är han, och han är världsberömd, säljer massor av böcker. Det finns många böcker utgivna och sålda. Över hela världen. Av Marc Levy. Många språk.” ”Hm, ja, och ni läser på franska, precis som min fru.” ”Ja, men det är min bok, jag har köpt den här boken.” ”Ja, alltså, ni ska självfallet läsa er bok, vad jag menade var bara att min fru igår lade en Marc Levy, just en sådan som ni nu läser, på skrivbordet i baren. Och i morse lade hon en Stephen King där.” ”Jaså, jaha,” sa min fru. ”Min fru älskar Marc Levy. Läser en bok om dagen. Är mindre förtjust i King. Skräck.” Min fru tittade med trött blick på mannen som snart ursäktade sig och gick ett par stolar bort till en kvinna som låg och läste ”La Sorcière” av Camilla Läckberg.

Jag smygtittade på mannen och kvinnan och förstod att de pratade om oss, eller rättare sagt om min fru. ”Nej, jag måste gå ett litet ärende,” sa min fru. Hon reste på sig, tog sin strandbag och gick mot hotellet bakom oss. Jag försökte hålla koll på fönstren i baren för att se om hon skulle dyka upp där. Det gjorde hon. Efter en stund var hon tillbaka vid min sida. ”Lade du tillbaka King?” frågade jag. ”Ja,” svarade hon och fortsatt läsa Marc Levy.

När Pärsons blev persona non grata och pappa Pelle Astrid

Fram till dess deras pump gick sönder var familjen Pärson en familj som andra. Mamma Ulla-Camilla hade förvisso ett konstigt namn men var i allt väsentligt en vanlig skolfröken, ämneslärare i matematik och fysik på högstadiet i tätorten någon mil bort (namnet kom sig av att hon, Ulla Johansson, alltid velat heta Camilla och att hon tyckte det skulle vara cool att heta något som rimligtvis ingen eller i vart fall få andra hette, när hon sedan gifte sig med Pelle Pärson blev hon Ulla-Camilla Pärson). Pappa Pelle var en populär medarbetare på kommunkontoret i tätorten, där han var kamrer. Hans problem med schizofreni var inget som påverkade hans arbete eller position annat än att alla var på sin vakt när han dök upp, för det hade hänt några gånger att han kommit till jobbet och varit någon annan; gått in på fel kontor och gjort någon annans arbete eller påstått sig vara en missnöjd kommuninvånare och nu krävde han upprättelse, men även vid de tillfällena hade det hela löst sig på bästa sätt sedan Malm, vaktmästaren med den platta näsan och de blomkålsaktiga öronen och före detta svensk mästare i lätt tungvikt – en viktklass han lämnat med följd att hans slag nu var än tyngre och när han fick för sig att gå i clinch var det ingen som kom loss med mindre än att Malm ville ha det så – helt enkelt lappat till Pärson på ett sådant vis att denne fick föras till ortens lasarett för väckning och schizofrenibehandling. De tre barnen Pärson, tolv, 14 respektive 16 år gamla var som vilka andra ungdomar som helst. Varken populära eller impopulära. Medelmåttor i det mesta. På fredagarna hände det att barnen fick klara sig själva när Ulla-Camilla och Pelle åkte på dans och de närmast abonnerade på en plats på Dansbandsveckan i Malung. De diggade musiken och atmosfären och de var duktiga på att dansa. Pelle hade till och med placerat sig topp tio i SM i jitterbug en gång i ungdomen. När Ulla-Camilla och Pelle var på Dansbandsveckan brukade barnen vara hos sina morföräldrar i Tidaholm. Kort sagt var Pärsons en tämligen vanlig medelmåttig familj bosatt på landet någon mil från tätorten.

I likhet med alla andra där på landet någon mil från tätorten hade Pärsons egen brunn och allt var frid fröjd i både familjens liv och i den närliggande tätorten fram till dagen då pumpen i brunnen gick sönder. ”Det är lugnt, vi ringer brunnsborrar’n, han fixar det här på en dag eller två och så länge ska vi nog stå ut med våra tilltagande kroppsodörer, det växande berget av disk och en diet utan vätska,” menade den ibland något naive Pelle. Det visade sig snart att brunnsborrar’n var på semester i två veckor och så här i juli var det inte så lätt att hitta någon annan som kunde komma och fixa brunnen åt Pärsons. ”Nåja, vi får ge oss till tåls,” sa Pelle till övriga familjen och utan att beakta att det här hände sommaren 2018, under rådande värmebölja, grillförbud och torka.

Ganska snart började det köra ihop sig för familjen. Kanske startade Pärsons resa mot undergången när pappa Pelle i samband med frukosten dag tre noterade en påträngande, mystisk lukt. Han sa det också ”Satan i gatan vad ni luktar, ungdjävlar!” Ulla-Camilla noterade att han framförde sin mening på ett både rättframt och lätt brutalt vis. Inte den vanlige Pelle riktigt. Barnen å sin sida tittade förskrämda ner i bordet och skämdes. ”Ja, det är bra, skäms på er, era förbannade apor!” sa Pelle.Efter en vecka bestämde sig en alltmer desperat Ulla-Camilla för att fixa pumpen själv. Familjens samlade kroppsodörer fick henne att spy varje gång familjen samlades kring matbordet i köket eller framför teven i vardagsrummet och som hon inte alltid hann ut innan spyan kom ur henne gjorde inte hennes ansatta tillstånd saken bättre vare sig för henne själv eller övriga familjen. Med växande desperation och med svårartade uppstötningar av sur art satte hon ihop en enkel ställning med ett gammalt hjul med vars hjälp hon kunde dra eller snarare snurra upp den gamla pumpen, som befann sig ett femtiotal meter ner i det osedvanligt stora brunnshålet. Nu bar det sig inte bättre än att när hon nästan fått upp den gamla pumpen så snavade hon där vid sin ställning och föll ner i brunnen. Självklart saknade familjen henne på kvällen, men det negativa att inte få maten serverad uppvägdes av det positiva att Ulla-Camilla inte var där och kräktes medan de andra åt.Barnen Pärson hade vid det här laget hunnit bli persona non grata bland kompisarna. Ingen stod ut med deras odörer och snabbt changerande sätt att föra sig. Kort sagt började de i sitt av törst och trötthet kraftigt försämrade allmäntillstånd och lätt omtöcknade förolämpa folk till höger och vänster och att skälla ut sina tidigare kamrater. Detta ledde till att de blev mäkta impopulära i trakten och de drog sig frivilligt tillbaka i hemmet, där de hittades i mitten av augusti i samband med att polisen kom för att hämta dem och se till så de efterlevde skolplikten. Alla tre hade skrumpnat ihop framför teven som fortsatt visade kanal 5.

Nu undrar du kanske vart pappa Pelle tagit vägen? Jo, det kan jag berätta för dig att efter ett tiotal dagar fick han för sig att han var Astrid Lindgren. Nu kanske du undrar vem Astrid Lindgren är och det kan jag tala om för dig. Det är en sagotant och när pappa Pelle Pärson blivit hon och klätt upp sig i väl utvalda kläder han hittat i Ulla-Camillas garderob tog hen familjens gamla DKW och åkte till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och krävde att få bli gud eftersom det var hens värld. Det fick hen nu inte. Istället internerades hen i Säter och såvitt jag vet sitter hen där än.

Värmeböljan i Riensac 2019

De franska meteorologerna hade med lätt skärrad uppsyn varnat för värmeböljan under lång tid och nu var den här. Den drabbade hela landet men allra värst var det i de sydöstra delarna, ner mot italienska gränsen till, och i de sydligaste delarna av Provence. Solen vräkte sig över de snabbt uttorkade floderna och grödorna och satte hänsynslöst eld på buskage och vanskötta trädgårdar. Med risk för solsting och värmeslag köade folk utanför affärerna som fortfarande hade fläktar, mobila luftkonditioneringar eller is eller vad som helst att kyla med. En del strök med där de stod i den gassande värmen utan annat solskydd än ett nött paraply eller en smått anakronistisk papperstidning över huvudet; på morgonen, när de intog sin plats bakom de mest desperata, de som valt att sova på stentrottoaren utanför butikens entrédörr, stod de upprätta och förhoppningsfulla på en plats som rimligen innebar att de inte skulle komma över någon fläkt eller ens lite is idag heller och senare på dagen, när solen och den vibrerande hettan gjort sitt, sjönk de flämtande och skrumpna och utan hopp ihop på den glödheta marken. Folk klev över dem eller trampade i värsta fall på dem; alla var trötta och vimsiga av värmen och inte längre så noga med mänsklig värdighet och hänsyn. För dem alla hägrade drömmen om ett uns kyla att lätta den börda den utdragna torkan och hettan lagt på dem.När värmeböljan gick in på sin tredje vecka fungerade inget som det skulle längre. Bilarnas däck smälte och kletades ut när de sattes i rullning och rätt som det var körde de utmattade förarna på fälgarna utan att märka det. Oljudet var öronbedövande i städer och byar. Hård metall mot mjuk asfalt, smältande oljegrus och småsten. Det skar i öronen på känsliga personer och gav upphov till ett flertal tinnitus-diagnoser och jagade alla fåglar, möss och andra smådjur på flykt medan vildsvinen, hjortarna och rävarna blev galna och gick till anfall mot allt som kom i deras väg. Bara i byn Riensac hade under de senaste tre dagarna fyra människor dött till följd av djurattackerna och mångdubbelt fler fått läggas in i den tillfälliga sjukstuga som inretts i byns småskola, som i sin tur stängts på grund av den outhärdliga värmen och sedan den lätt ålderstigna rektorn, Madame Point, förtorkad och vanvettig av värmeslag lurat in barn på sitt kontor för att dricka deras, som hon skrek åt vaktmästaren, Monsieur Dutroix, när han försökte hindra vad som pågick, ”förbannade, svalkande blod!”.Värst var kanske ändå när asfalten gav med sig; utan förvarning kunde vägarna förvandlas till svarta hav som slök alla som försökte segla på dess vågor. Bilar, cyklar, mopeder, motorcyklar… allt försvann ner i det svarta djupet. Andra gånger gled bara asfalten av vägen och ner i dikeskanten, där den guppade vidare som ett häftigt åskregn i augusti, ner mot närmaste flod, i det här fallet Argens, som förde den svarta sörjan vidare ut i Medelhavet. Vid flodens delta byggdes snart tidernas största oljekatastrof  upp, strax utanför Saint Raphaël. De första dagarna, under den initiala uppbyggnadsfasen, vallfärdade ortsbefolkningen från inlandet och turisterna från Nice och Saint Tropez – turister som blivit strandsatta sedan all flygtrafik till södra Frankrike måst ställas in till följd av den däckförstörande hettan och sedan två plan fattat eld när de flugit in i värmeböljans hetaste områden – för att titta på den spektakulära miljökatastrofen och såväl senare vinnare i ”Årets bild” som amatörmässiga Insta-poster skickades ut över världen. Det var för övrigt i samband med en nöjesflygning över katastrofområdet som den kände skådespelaren och hans sällskap omkom i den där helikoptern vars rotorblad smälte när piloten på passagerarnas enträgna och berusade begäran envisades med att hänga kvar mellan solens förödande strålar och värmen som steg upp från det nu kokande havet. Det började genast talas om att resa en staty över skådespelaren i närbelägna Agay eller att åtminstone sälja leksaker i form av dockor som föreställer skådespelaren och hans sällskap och piloten och helikoptern och en metallsol applicerad på en infraröd värmelampa, alltså att skapa någon form av business byggd på katastrofen ”på det att något gott kommer ur eländet,” som Agays borgmästare Marianne Broussaille framförde saken då hon intervjuades på TF1 med helikoptervraket och dess av värme förvridna metalldelar spretande i bakgrunden.På fältet strax utanför byn Riensac där fåraherden och knarklangaren Yves Rostang normalt sov bort dagarna, var det så varmt att denne tvingats söka skydd i den lilla bäck som genomkorsade hans och fårens boning och när vattnet tagit slut i fåran och stenarna blivit glödheta och hans knark tagit slut släpade sig Yves tillsammans med fyra får som ännu inte försmäktat eller blivit uppdruckna av kringstrykande vildsvin eller den efter polisförhör och av en slutkörd doktor genomförd sinnesundersökning frisläppta Madame  Point in i skuggan i den lilla skogsdungen i bortre änden av fältet. Yves såg Madame Point ligga utfläkt i solen bland fårkadaver och med blod runt munnen och i det korta, grå håret och på den prydliga dräkt hon alltid bar. Även om han orkat hade Yves aldrig släpat med Madame Point in i skuggan. Hon var en sentida avläggare till Gråkoltarna kallad Gråkoltarna 2.0, en apokalyptiska sekt som verkade i rakt nedstigande led från den spiritualistiske teosofen Jakob Böhme och som menade att allt var bättre förr och att allt var någon annans fel och det gällde särskilt sådant individen själv kunde tänkas ha ett ansvar för förutsatt att individen var den klagande själv. Men det var inte det eviga gnället på regeringen, oppositionen, vädret, kommunisterna, pensionerna, försäkringsbolagen, kapitalisterna, tågen, biltillverkarna, Greta Thunberg, media, statsmedia, kommunstyret, bensinskatten, sjukvården, Europa, meteorologerna, invandrarna, utvandrarna, polisen, militären, bagarna och allt det andra som störde fåraherden och knarklangaren Yves Rostang. Det var att Gråkoltarna 2.0 var emot knark och sprit. Och nu när Madame Point, Gråkoltarna 2.0:s ledare i Riensac, låg där på fältet och svällde för var minut som gick, såg han i efterruset av dagens knarkdos fram emot att se kroppen så småningom explodera av värmen och det var då han kom ihåg svamparna som brukade växa bland träden, där vid sidan om fältet.Något besviken kunde han snart konstatera att där bara fanns torr röksvamp att tillgå. ”Å andra sidan”, tänkte han, ”om jag trycker till så röken puffar ut och om jag då snabbt inhalerar den blir det som att gå på skitnödig stjärnkrog och bli hög samtidigt, kan fungera”. Sagt och gjort och efter nio-tio svampar var Yves fylld av energi igen och den svåra törsten bortglömd. När han så hörde ett ”poff!” som från en gigantisk röksvamp och såg Madame Points inre skvätta upp i luften och han kände en vidrig stank sprida sig över området, kunde han inte låta bli att skratta och där satt han fortfarande och skrattade när antiterroriststyrkan G5 Sahel – speciellt influgen från Mali och van vid hetta – stormade fältet sedan byborna slagit larm då de var övertygade om att de utsattes för ett överlagt och dödligt gasangrepp – på inga villkor kunde de tro att det var Madame Point som exploderat i Yves Rostangs hage. Det kunde inte heller de gasmaskförsedda antiterroristerna i Sahel G5 så för att vara på den säkra sidan sköt de Yves Rostang innan de gick i närkamp med det trasiga och illaluktande kadavret efter Madame Point, ur vilket förvisso dödlig gas nu steg upp.Samtidigt, inne i byn Riensac, hade den desperata befolkningen nyss kunnat se hur det slutade rinna vatten i de många brunnarna. Något som aldrig tidigare hänt. Inte under österrikarnas obehagliga ockupation efter Napoleon-krigen, inte under de båda världskrigen, inte ens under den långa torkan 1720 i samband med pesten eller när författaren Pagnol korkade igen byns tillflöden i syfte att skaffa sig stoff till sina romaner. Hade det funnits en bastilj att storma hade pöbeln gjort det. Nu var det närmaste en offentlig byggnad de kunde komma på att storma den hastigt till sjukstuga inredda småskolan. Den rasande människomassans första offer blev vaktmästaren Monsieur Dutroix som skrumpen och hålögd men ändå tämligen myndigt ställde sig i vägen för pöbeln och hostade – vinden förde fortsatt med sig de apokalyptiska dunsterna från Madame Points kadaver –  ”Stopp! Erkannerligen säger jag eder: Jag släpper ingen Djävul över bron!”. Detta tog nog nu inte den skränande hopen någon större notis om där den rusade vidare in i småskolan; frågan är om den ens märkte att den sprang ner vaktmästaren och att denne snart kletades ut och blev till ett illaluktande – allt luktade illa i värmen – men ändå färgglatt inslag i den annars grå betongen på skolgården, just innanför grinden.Väl inne i småskolan gjorde pöbeln processen kort med doktorn, de frivilliga sjuksköterskorna och patienterna och det var först när antiterroriststyrkan Sahel G5 kom dit som ordningen kunde återställas sedan styrkan nedgjort den skränande hopen, vilken försvarade sin småskola med vanvettiga blickar, ilsket morrande munnar med tänder som spruckit i hettan och, ibland, med hår som fattat eld när upphetsningen helt enkelt blivit för mycket för kroppen i den vibrerande hettan. Kort sagt var folk lättantändliga i den enorma värmen.

På värmeböljans tjugofemte dag kom så det befriande regnet. Det började med att himlen inte ville ljusna en morgon och allteftersom klockan gick insåg de överlevande Riensac-borna och den nu avvaktande antiterroriststyrkan Sahel G 5, som fått strikta order från Paris att se till så inga Riensac-bor kunde lämna byn, att det var mitt på dagen men fortsatt kolsvart. På slaget klockan tolv brakade så helvetet loss på riktigt. Blixtarna rungande så tätt att de fick de gamla Stalin-orglarna att verka långsamma. Åskan mullrade och dånade så människor blev galna av oväsendet och lyckliga var de som fick  sina trumhinnor sprängda eller sina öron föråskade till dövhet. Och så kom det antediluvianska regnet. Madame Point och hennes vänner i Gråkoltarna 2.0 hade varnat för syndafloden och nu var den här. Den svepte med sig alla, de överlevande byborna, hörande som döva, både de med hela trumhinnor och de med trasiga trumhinnor, alla kadaver som låg lite varstans, inte bara i småskolan och däromkring, antiterroriststyrkan Sahel G5: allt och alla.

Värmeböljan i Riensac 2019 har gått till historien som den varmaste och dödligaste värmeböljan i Frankrikes historia och ännu idag står knarkarna i närbelägna Draguignan utan langare och Gråkoltarna 2.0 är ett minne blott. I Agay arrangeras en gång om året, under en vecka i juli, ”Skådespelar-veckan”. Då kommer ett kringresande tivoli till den lilla staden och överallt slår månglare upp sina stånd för att sälja helikoptrar och repliker av skådespelaren och hans sällskap i alla de former och material, trä, plast, metall, till och med halm och de inofficiella världsmästerskapen i asfaltskokning arrangeras. Regerande världsmästare är Irland.

Vår vän Engelskan

Vår vän Engelskan blir ofta berusad. Och jag menar då rejält berusat. Dyngrak. Aspackad. Så sent som i förrgår räddade vi henne ur Johanssons fontän. De är lite storvulna, Johanssons, och håller sig med ett ganska smaklöst hemmabygge på uppfarten till sitt hus. En sådan där fontän man kan köra runt med bilen. Stanna och släppa av passagerarna innan man parkerar. Om det är så det faller sig. Eller bara köra runt. Hursomhelst var Engelskan drittfull och trillade baklänges, över den några decimeter höga kanten. Blev liggande med kanten i knävecken och smalbenen och de knähöga strumporna utanför och resten av den långa och spensliga kroppen i fontänen. På rygg.  Armarna utslagna på sidorna. Det tunna håret och den blommiga klänningen flytande i vattnet. Om hon varit vid medvetande hade hon kunnat blicka upp mot den cementklump som toppar piedestalen i Johanssons fontän. Den ska föreställa en örn. Cementklumpen. De har funderingar på att byta namn till Öhrnclou eller något annat som låter mer fontänlikt än Johansson. Maggan, alltså fru Johansson, tycker att de om inte annat kunde kalla sig Fontän och uttala det Fon-Tään. 

Hon låg med den stora och spetsiga näsan just under vattenytan. Hade kolavippat om vi inte hittat henne och dragit upp henne. Döm om vår förvåning, när hon så snart hon hostat färdigt fick ett raseriutbrott för att vi stulit hennes flaska! Engelskan har alltid med sig en butelj eller, i förekommande fall, en termos vodka när hon går på fest, eller ja, när hon går ut. Lika självklart som att hon sätter skorna på fötterna när hon går ut. Hon brukar ha den i en liten bärkasse med texten ”I love Rome”. Kanske för att alla i vänskapskretsen vet att det där är en kasse hon stulit från Chris och Malcolm Swan i Regusse, påstår hon att hon ”köpte den när hon var i Rom häromåret”. Oss veterligt har hon inte varit hemifrån på åratal.

Ibland, när hon infinner sig första gången på ett näringsställe, till exempel nere i Draguignan, ifrågasätter personalen hennes rätt att ta med sig egen vodka till baren eller restaurangen. Ett hysteriskt raseriutbrott senare, ibland toppat med handgemäng, brukar hon få vara i fred med sin flaska eller, i förekommande fall, termos. Nästa gång hon besöker stället brukar ingen bråka med henne. Bara se till så hon inte kranar innan hon lämnat lokalen.Nu visade det sig för all del att Willie Garvin, som bor i det där stora huset mitt i Saint Antonin, faktiskt hade stulit hennes flaska. Han stod och drack stora klunkar ur den alldeles vid sidan om oss livräddare. Ingen vågade låtsas om att vi såg det där. Willie har alltid varit fena på att kasta knivar och lika säkert som att vår vän Engelskan aldrig går hemifrån utan en flaska eller, i förekommande fall, en termos vodka, går Willie ut utan sina knivar. Som tur var dök Olle, Maggans man, upp med en flaska Wyborowa. Förvisso en sort som vår vän Engelskan finner ren intill ointresse och långt från hennes mer hemkört brutala variant av vodka, men hon är aldrig nödbedd när det vankas gratis spånken. Med ett leende stapplade hon fram till Olle och tog tacksamt emot flaskan och med undantag för Willie, som blev melankolisk och introvert av att dricka och därför satte sig ute i trädgården med vår vän Engelskans flaska och muttrade och småsnyftade för sig själv, gick vi alla så äntligen in i huset och slog oss ned vid det Johanssonska matsalsbordet och njöt vårt otium.

Vår vän Engelskan underhöll oss på sitt lätt sluddrande och otydliga vis med historier från hennes glory days i London. Tiden då hon fotomodellade och festade och låg med popstjärnor, till och med några manliga. En tid då vodkan flödade och det enda som fylldes snabbare än hon själv var hennes bankkonto. När hon berättade hur hon på fyllan körde ner sin gamla hundkoja i Thamsen skrattade vi alla så vi grät, sjöng Rule Britannia och drack varandra och drottningen till. Alla drog sig nog i den stunden också till minnes den gången vi var på vernissage i Barjols och packade in en drängfull Engelska i baksätet på en lika berusad Kirks, den förslagne belgaren, Peugeot 305 och hur de efter bara ett tiotal meter körde in i Credit Agricoles lokala kontor så larmet gick och det blev ett väldigt ståhej.

Ett som är säkert är att närhelst vår vän Engelskan dyker upp, då är det fest och många historier, nya och gamla, kommer berättas och trots att hon stjäl från sina vänner och, om sanningen ska fram, luktar ganska illa då hennes personliga hygien är eftersatt, är hon en alltid lika välkommen gäst hos oss alla.

Musik.

I spillran av ett liv

Han kom fram till övergångsstället, stannade, tittade sig oroligt omkring, såg den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blev röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndade på sina steg medan bilarna och scootrarna började gå upp i högvarv, så slog trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastade sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet.

Han stod kvar vi övergångsstället. På den stenlagda trottoaren, lagd på plats redan under åren efter det andra världskriget. Det kliade under mössan, i det toviga håret, och det kliade innanför de slitna byxorna. I skrevet. Han tog tag om sin näsa. Fräste, och torkade av sig i bak på byxorna.

Det kom några droppar ur det grå molntäcket, små grå utslag började växa fram på trottoaren och fick dammet och smutsen att lukta. Snart tilltog regnet och det började rinna små ilar längs gatans kanter, på väg i allt högre fart mot gatubrunnarna längre ner mot katedralen till. Han kurade ihop sig i sin nötta jacka, drog ner den stickade luvan över öronen, stack händerna i det som var kvar av fickorna. Nappa. En jacka av nappa. Gamla jeans. Smutsiga, stela av skit. Stinkande. Sandaler! Trasiga strumpor. Orena underkläder. Han luktar illa. Är orakad. Har ett smutsigt skägg, fyllt av bakterier. Stripigt hår. Månader sedan han klippte sig, sedan han rakade sig, sedan han tvättade sig. Eller är det år?

Minnen kommer till honom i drömmarna. När han ligger på parkbänken härintill eller i portgången till det pampiga stenhuset med den sirliga femman ovanför dörren. När han vaknar vet han inte om han drömt eller om han stött på minnen under natten, känslor från det förflutna. Reminiscenser av honom själv. Hans liv. Kanske. Eller bara spillror av hans forna dagdrömmar. Kanske. Honom kvittar det lika.

Han måste ta sig över till den andra sidan. Till den lilla butiken. Köpa mat. Något att dricka. Han öppnar munnen och låter regnet släcka törsten. Han står där, mitt i storstadsstressen och lapar regnvatten. Men han kommer inte över till andra sidan. Han har provat att gå över den andra gatan också, den som möter den han nu har framför sig. Han kommer inte över där heller. Det går bara inte.  Han går fram till övergångsstället, stannar, tittar sig oroligt omkring, ser den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångsstället, till andra sidan, där det lilla cafét och frisören finns. Men går inte över gatan. Han står rådvill kvar, tills han till slut börjar gå åt andra hållet, till nästa gatukorsning, till andra änden av kvarteret, där han inte heller kommer över.

Ingen vet vem han är. Ingen minns honom. Inte för att det spelar någon roll. Minnena från det gamla livet lever bara i drömmarna, de allt mer sällsynta drömmarna  och mötena i natten han kan ta på. Hans sömn består mest av ingenting och den där drömmen om när han går och går och går, han går över stora fält med höga grässtrån som solen torkat bruna, fladdrande fjärilar, brummande humlor och små kaniner som gömmer sig i sina hål och till slut kommer han fram till gatukorsningen, där han blir ståendes. Där står han oavsett hur länge drömmen håller på och hur mycket humlorna brummar och fjärilarna fladdrar.

Han kom fram till övergångsstället, stannade, tittade sig oroligt omkring, såg den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blev röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndade på sina steg medan bilarna och scootrarna började gå upp i högvarv, så slog trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastade sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet.

Han bestämmer sig för att tigga lite när han ändå står där. Håller ut en hand. Vajar lite. Det är svårt att stå alldeles stilla. Någon lägger ett mynt i hans hand. Och ett till. Han stoppar ner mynten i ena byxfickan. Där ligger redan flera mynt. Och sedlar. Han får pengar, men kan inte göra något med dem, för han kommer aldrig vidare, över någon av gatorna som omsluter hans kvarter. Han vill minnas att han förr kunde röra sig mer fritt. Ta sig till affärer. Handla mat. Klippa sig. Uppsöka ett badhus. Tvätta sig. Kanske hade han till och med tak över huvudet. Kanske hade han vänner. Någon att tala med. Inte bara sådana som talade till honom. Kanske förstod han vad folk sa på den tiden. Visste hur han såg ut. Kanske visste han hur han såg ut. Om han hade en egen doft. Innan han gav sig iväg.

Han kommer fram till övergångsstället, stannar, tittar sig oroligt omkring, ser den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blir röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndar på sina steg medan billarna och scootrarna börjar gå upp i högvarv, så slår trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastar sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet. Han orkar inte längre. Han tar några stapplande steg bakåt. Lägger sig att sova där. På marken. I gathörnet. Han har gjort det förr. Den här natten kommer han att frysa ihjäl.

Hövitsman Dagfinn Nidings höviska gästabud

Det i ”Ögdirs minnen” över fjorton sidor väl omtalade höviska gästabudet hade föregåtts av hövitsman Dagfinn Nidings förslagna tanke att gifta bort sin skrinda dotter Alvilda. Flera gånger hade han redan försökt få någon intresserad av den spinkiga tösen, men då det är allom bekant, att det är illavulet med skrinda kvinnor då de har allt annat än ett milt sinnelag var det som förgjort.

Själv hade Dagfinn funnit sig en kvinna dubbelt så tjock som någon annan runt Svedska vattnet, med armar som kunde mäta sig med självaste Tors och ben som masten på ett stort krigsskepp. Inte undra på att han vart gramse över att gudarna drabbat honom så hårt, att han fått en utögd, skrind och snipig dotter, med ett sinnelag som innebar fara å färde varhelst hon dök upp; ett sinnelag som krävde svår tuktan så länge tösen vägrade äta de grillade kalvryggar och dricka de ämbar mjöd trälarna förplägade den unga med mest var dag, både då guldplattan sågs stiga borta i synranden och då mörkret var utpräglat. Inte en dag hade slavarna förgätit att förpläga den unga med den anbefallda förplägnaden.

”Vid Megingjords förgyllda spänne och alla turser i Trymhem!” utbrast den gramse hövitsmannen Dagfinn och fortfor: ”Jag ska göda bruden så hon blir fet och får ett frommare sinnelag! Hon ska bli så stor och tjock att hon värdig blir att bli en storvulen mans maka, en frejdad man, känd för sina bedrifter och stordåd, och åt honom ska hon skänka storvulna piltar!”

”Men förtala mig du, du Dagfinn, hur detta skall gå till!” sa då hans hulda maka, Gotvar från Brennöar.

”Jo du, du Gotvar från Brennöar, det ska jag förtälja dig, då du spor så fint, att det syns mig att vi måste göda piltan vår och det båtar till ingen nytta att sitta och vänta på att hon ska bli fet av sig själv, för det har vi gjort många månvarv medan solen har gått i vila bakom synranden och åter stigit upp, så många gånger att vi ej räkna dem kan, är det fyra tolfter och åter fyra tolfter och en halv tolft på det? Och så fyra gånger fyra somrar på det. Så länge att ingen längre vet. Nej du, du Gotvar från Brennöar, Alvild är inte som sin tremänning, Margareta, som är så tjock och trind att inte ens fyra stora karlar som håller varandra i händerna förmår famna henne!”

”Det är nog gott och väl det du förtäljer, du Dagfinn, vad har du i din förtänksamhet kommit fram till? Hur ska du göra så någon vill vid Alvilda?” sporte så Gotvar från Brennöar sin hulde make, den sällsporde Dagfinn, hövitsmannen, och hon fortfor: ”Du får inte göra Alvilda vrensk för då kan hon i harm kesa iväg innan Tors bockar hinner gnärka gräsligt.”

När Dagfinn, den sällsporde hövitsmannen, nu skickade henne en lusing över nunan, förstod Gotvar från Brennöar att hon opåtalt stört Dagfinn i dennes tankar ity hövitsmannen hade förlorat sig i stora tankar och han hade med klarhet tillhållit henne att i de stunderna fick han under inga omständigheter störas. Detta hade hon i sin iver att hjälpa sin skrinda dotter förgat. Nu tycktes hennes stäckiga ben henne sinnade att ändvända henne och ta till flykten i det fall Dagfinn skulle ställa sin håg till vapengny mot sin hulda maka. Snabbt som Höders lömska pil hämtade hon och gav åt sin make en stånka mjöd. Denna tömde hövitsmannen i ett svep, och han lugnade sig något då honningen alltid mildrade hans sinne. ”Tack, Gotvar från Brennöar, det mjödet smakade inte illavulet. Trulla nu iväg efter ett helt ämbar mjöd åt mig, du Gotvar från Brennöar!” Så sa han, denne hövitsman som hade för vana att snäsa kvinnfolk och som drack ett åm mjöd om dagen. Och han visste att det som nog skulle få fart på den skrinda Alvildas aptit på kalvrygg och gristryne var en svår tuktning och på det att smaka havets salt och vintersvala bölja.

Förslagen var han, hövitsmannen Dagfinn Niding, och ett höviskt gästabud vars like ingen sett sedan Ägirs dagar satte han i verket, men Alvilda den utögda, skrinda och snipiga, förblev utögd, skrind, snipig och ogift.

”Bränna vass”

Omutifallatt någon mindre uppmärksam och mer bedövad HR missat att er utsände i de författande och sjungande böndernas härliga värld anförd av Bertil Boo och ja ni vet vem just släppt en ny novellsamling, vill vi här och nu och genast rätta till detta hål i HR:ens annars förhoppningsvis fläckfria samvete, medvetande och kunnande genom att presentera ”Bränna vass”.

Bränna vass” är vår senaste novellsamling och den omfattar 38 berättelser av olika, rent av mycket olika, art, stil och riktning. Absurd realism för det mesta, men inte alltid. Ofta med en knorr. Ibland med en djupare tanke eller en finurlighet eller både och. Förhoppningsvis en hel del humor, vackra bilder och underhållning. Men inte bara. Gärna som en berg- och dalbana. Ömsom smått tramsigt, ömsom synnerligen seriöst. Ömsom lättviktigt och kanske oviktigt, ömsom mer tungrott och törhända viktigt. Som vinifierat ungefär. Missa inte denna årets litterära händelse.

Den sjungande bonden”. Ingen rök utan eld. Fransk feu. Händel eldar på.

Det outhärdligt långtråkiga ögonblick som ändade Marcel Proust d.y.:s liv

En smäll, och doften av ett blixtnedslag. Marcel Proust d.y. kände igen den där kvardröjande lukten av krut och varm metall och insåg att åskan, än en gång och bokstavligen talat med dunder och brak, slagit ner i den alltför känsliga förutsättningen för uppkoppling mot omvärlden, ringde telekom-leverantören (från sin mobil, långt från hemmet där inget, av självklara skäl, fungerade), som påstod att det inte var något fel på apparaturen i huset, ringde näthandhavaren, som påstod att det inte var något fel på ledningarna, ringde chefer på båda företagen, förklarade situationen, skällde, fick till ett möte med en reparatör från respektive chef, satte sig att vänta, tog emot reparatörerna (tre veckor senare), en snubbe i svarta snickarbyxor med en otalig mängd fickor fullproppade med mätinstrument och verktyg (Snubbe 1), en snubbe med jeans och en pullover och verktygen i en för ändamålet avsedd låda (Snubbe 2), väl på plats började de båda mäta och humma.

Snubbe 1: Hm, mmm.

Snubbe 2: Mmm, hm.

Snubbe 1: Jag har kräm här.

Snubbe 2: Mmm?

Snubbe 1: Fullt kräm.

Snubbe 2: Hm.

Snubbe 1: Riktigt bra med kräm här. Jag ringer RER och kollar.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Japp, kräm, säger de också, du måste kolla dscl, dssl och assiscsl.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Tänk att vägguttagen alltid sitter så man inte kommer åt dem.

Snubbe 2: Mmm, jag vet.

Snubbe 1: Var hos en ryss förra veckan, haha, uttaget satt under ett piano med fyra ben.

Snubbe 2. Åhå.

Snubbe 1: Var tvungen att krypa för att komma åt det.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: På alla fyra.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Krypa. På alla fyra. Under pianot. Uttaget satt verkligen dumt till. En ryss.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Det är alltid så. Uttagen sitter dumt till.

Snubbe 2: Ja. En ryss?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Piano på fyra ben?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick du teknisk linje på gymnasiet?

Snubbe 1: Varför undrar du?

Snubbe 2: Vad heter du?

Snubbe 1: Pierre Framboise.

Snubbe 2: Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Framboise. Jag undrar om vi inte gick på gymnasiet samtidigt.

Snubbe 1: Det undrar jag, det finns fler Framboise.

Snubbe 2: Som gått teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Var gick du någonstans?

Snubbe 1: I Le Luc.

Snubbe2: Ja, Framboise. I Le Luc. Jag gick i Le Luc.

Snubbe 1: Gick du teknisk?

Snubbe 2: Ja

Snubbe 1: I Le Luc?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: När då?

Snubbe 2: 2000-2003.

Snubbe 1: Då gick inte jag där.

Snubbe 2: Men du har gått teknisk i Le Luc?

Snubbe 1: Ja, men inte 2000-2003.

Snubbe 2: När gick du där då?

Snubbe 1: Typ 2001-2004.

Snubbe 2: Jamen, då gick vi ju där samtidigt!

Snubbe 1: Njae, inte riktigt, väl? Du gick ju där 2000-2003.

Snubbe 2: Ja, men vi gick där samtidigt 2001-2003!

Snubbe 1: Men inte i samma klass.

Snubbe 2: Nej, det stämmer.

Snubbe 1: Och inte samma år så att säga.

Snubbe 2: Nej, det stämmer, men vi gick på skolan samtidigt.

Snubbe 1: Ja, det stämmer.

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Men jag minns nte dig.

Snubbe 2: Jag minns inte direkt dig heller, men jag minns Framboise.

Snubbe 1: Vad heter du?

Snubbe 2: Gilles Pentecôtes.

Snubbe 1: Gilles Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe1: Pentecôtes, Pentecôtes… kanske minns jag något sådant.

Snubbe 2: Ja, alldeles oavsett så gick vi samtidigt på teknisk linje i Le Luc, fast åren efter varandra så att säga.

Snubbe 1: Ja, det gjorde vi, men jag minns inte dig. Nu ringer de om bekräftelse på RER. Ja, hallå? Ja. Bra, hejdå.

Snubbe 2: Kräm?

Snubbe 1: Kräm. Du får prova boxen.

Snubbe 2: Ja, jag provar boxen. Hmhmm.

Snubbe 1: Hm, mm, hm.

Snubbe 2: Ni har många underleverantörer nuförtiden.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Som sköter ert arbete, eller kanske hjälper er att hinna med alla trasiga linjer?

Snubbe 1: Ja

Snubbe 2: De är värdelösa.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Mmhm.

Snubbe 1: Men inte alla, Brignoles Brico Sarl är okej.

Snubbe 2: Ja, de är inte hopplösa.

Snubbe 1: Min kusin arbetar där.

Snubbe 2: Heter han Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick han teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: I Le Luc?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Samtidigt med oss?

Snubbe 1: Minns inte. Kanske. Kommer du ihåg honom?

Snubbe 2: Kanske.

Snubbe 1: Men Bras Telecom SA är värdelösa. Kan inget.

Snubbe 2: De är hopplösa. Har aldrig reparerat något.

Snubbe 1: De anställer alla. Du behöver inte vara tekniker.

Snubbe 2: Det verkar så.

Snubbe 1: Det är så. Säg att du läst ekonomi.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: Men ska arbeta som reparatör.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: De anställer dig i alla fall. Fast du inget kan!

Snubbe 2: Håååå.

Snubbe 1: Mmmhm.

Snubbe 2: Le Luc.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: En ryss.

Snubbe 2: Boxen är död.

Snubbe 1. Fint ställe, enormt rum med ett stort piano på fyra ben.

Snubbe 2: Åhå. Alltid så, besvärligaste stället.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Då, herr Proust, är allt klart. Ni måste byta ut er box. Herr Proust?

Snubbe 1: Sover han?

Snubbe 2: Verkar död.

Snubbe 1: Åhå.

Snubbe 2: Hm, mm, jo hm.

Snubbe 1: Död?

Snubbe 2: Hmm, jo. Död.

Snubbe 1: Åhå.

Bränna vass – Dryckeslista

Har som det är HR:en bekant varit ute på en turné och lanserat nya novellsamlingen ”Bränna vass” och då också passat på att lansera ”Vin och Novell” eller ”Vin och Text”, ett försök att kombinera text och vin, ungefär som försök tidigare gjorts med att para ihop vin och musik och vin och konst, i syfte att förhöja upplevelsen. Hur väl det lyckades att matcha texterna med olika drycker får andra avgöra. Klart är dock att de olika övningarna – högläsning och samtidig sippning på till texten utvald dryck – gav upphov till många kul diskussioner och att en majoritet påstod sig få sig till livs en förhöjd upplevelse då texten ackompanjerades av ”rätt” dryck.

Lovade vid flera av de här läsningarna/provningarna att snarast lägga upp en lista med dryckesförslag till de 38 texterna i boken. Den följer här nedan. Har hittat dryck till nästan alla novellerna. Några återstår, eller ligger öppna för förslag från er HR:are. Prova gärna detta hemma.

Bränna vass – Dryckeslista

Maurice Fleures: Rosé, framförallt Rosé de Provence ; ljust och lätt, lämpligt för en dag då solen strålar över Medelhavet.

Diagnos: Chablis & annat vitt av god kvalitet från Bourgogne (t ex Clotilde Davenne Chablis 2017, nr 6307, 169 kr).

Mannen med ett spjut genom kroppen: Nypressad juice på blodgrape, mango & apelsin; enkel, blended scotch i tandborstglas (gärna av plast); oekad cabernet franc från Loire; rustikt rött, kanske från Languedoc eller Algeriet.

Bränna vass: Ett bra ”vardagsvin”, det vill säga ett vin som går alla dagar i veckan och är allround på matbordet, som klarar både pizza och tacos. Kanske ett ganska fruktigt och inbjudande rödvin, sannolikt med ett stänk ek och en hel del kraft utan att bli alltför nyansrikt. Till exempel Les Sorts Selecció (nr 70217, 115kr), garnacha och carinena från Montsant. Annat spanskt rött eller något från Chile (Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon, nr 6000, 99 kr)  eller Bordeaux (Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 kr) för den som tycker det passar in i ens vardag. Den som hellre dricker mjölk, vatten eller lättöl i vardagen ska så klart hellre låta den drycken ackompanjera novellen ”Bränna vass”.

Juluppståndelse (L’Inconnue de la Seine): Portvin (gärna vintage), bra konjak, glögg (klassisk, gärna Blossa).

Motljusmöte: Friskt vin på godello (Godello (Dominio de Tares) 2017, nr 72451, 185 kr); txakolina (Marko Gure Arbasoak 2017, nr 99010, 199 kr) ; frisk mintdryck.

19.02: –

Ormbane: Absint eller Elixir d’Anvers; möjligen Fernet Branca.

Lena: –

Seriemördaren i vingården: Rött av alla slag från Roussillon, Gaillac, Madiran, Marmandais, eller Languedoc (Domaine de Brescou 2015, nr 70921, 99 kr).

Later’s Warfarin Bait: Absint, Elixir d’ Anvers, Gammeldansk, Fernet Branca eller Underberg.

Svens dröm: Orange vin.

Vägskäl: –

Mellanlandning: Kaffe, öl (lager), chilenskt rödvin av enkel sort.

Livets stig: Elegant Brunello di Montalcino till exempel ”La Fuga” (nr 12330, 299kr); finstämd bourgogne (Corton Grand Cru “Les Grandes Lolières” (Maison Capitain-Gagnerot) 2013, nr 71717, 699kr); bra Bordeaux (Virginie de Valandraud 2015, nr 77502, 499kr).

Hissen på tunnelbanestationen: –

Vid regnbågens slut: Pärlande vitt, vinho verde, rosé (gärna på pinot gris).

Min vän och jag: Kraftfullt vin från Oregon, Kalifornien eller Washington State (Girard Old Vine Zinfandel 2016, nr 22337, 199kr eller HFE (Hedges Red Mountain) 2014, nr 70976, 249 kr).

Tour du Haut Var: Kraftfullt rosévin, rent naturvin, eklagrad och frisk rolle från Provence.

Originalet: Orange vin, rött (rent) naturvin.

Lauras laundrette: Äldre Rioja Gran Reserva (röd, vit), gammalt Bordeaux-vin (rött, vitt, sött). Tips: Rioja Bordón Gran Reserva 2007, nr 86815, 165 kr. Ett vin med många upplevelser i doften.

Göken: Kokkaffe & Renat.

Natt i Nimes del I: Rött från Costières de Nimes (gärna rustikt).

Natt i Nimes del 2: Rött från Costières de Nimes (gärna elegant).

Väderkongressen: Get 21 ; mint-dryck.

Mitt kafé i Draguignan: Espresso & grappa ; Café au lait (gärna med en croissant av god kvalitet).

Odören i sängkammaren: Orange vin, vitt från Jura, sherry, retsina, gult vin från Kina, bävergäll.

François Villon: Röd eller vit Bordeaux (Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 kr), eventuellt rosé från Tavel (Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 119 kr).

Cliffhanger: Enkelt & tillrättalagt rödtjut från Kalifornien, white zin.

Mannen med julgransfoten: Glögg (Blossa, Tomtemor), julmust.

Viljans triumf: Färggrann drink.

De libyska antropofagerna: Egri Bikavér, bulgarisk melnik eller misket, algeriskt rödtjut, orent vin från Marocko, mint-te.

Jonas G:s död: Oxiderat vin.

Gammelmagister Flanell: Mogen Rioja.

Paul och Oscar: Patis, rosé från Tavel (Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 119 kr).

Morgonstämning: Frisk riesling från Tyskland (Riesling Mineral Trocken (Weingut Achim von Oetinger) 2016, nr 75633, 199 kr).

Blacken – en inside story: Bläckigt rödtjut.

Bonus: Efter slutsignalen: Pastis, enkelt bubbel (eventuellt Clairette de Die).

Musik.