Tävling! Vad ska den här novellen heta?

Det stod utom allt tvivel att det luktade mögel i rummet, ja, i hela det väldiga huset, med sina hundratals, eller var det tusentals?, kvadratmeter utspridda i det som kallades huvudbyggnaden och de båda flyglarna, den västra och den östra; otympliga extremiteter påkopplade huskroppen i var sin ände. I den västra flygeln hade taket börja rasa senast jag tog mig en titt. Det är nog vid det här laget rätt många år sedan. Kanske har det rasat in nu, och vätan spritt sig som röta i den delen av kroppen; jag tror att det är så och har försökt stoppa rötan som tycks sprida sig som kallbrand från flygeln till resten av huskroppen. Först hängde jag upp ett par stora presenningar för att skärma av flygeln. Det höll regnet stången, för en tid i alla fall, men inte fukten och rötan. Då bestämde jag mig för att spränga bort den västra flygeln från huskroppen så att resten av byggnaden kunde överleva. Det var då jag skadade mig. Ja, jag vet att det är dumt att hålla på med fuktig dynamit och fuktiga stubiner, men nöden har ingen lag: det var ett snabbt avlägsnande av den sjuka delen av huskroppen som gällde om resten av byggnaden skulle kunna räddas.

Jag på den tiden innan det begav sig:

Om jag ser mig själv i spegeln, ser jag precis det jag vill att andra ska se. En lätt skrumpnad gumma med ovanlig stora öron och tovigt, grått hår. Näsan är kraftig och överläppen något utdragen. På hakan sticker ett par hårstrån ut, väl förankrade i en brunröd vårta. Hur min kropp mer bestämt ser ut är svårt att sia om, om uttrycket tillåtes, för de bylsiga kläderna döljer mina konturer och den ganska stora bysten, som tungt vilar på den likaledes ganska stora magen. Det är medvetet jag klär mig så där. Dels är det skönt och bekvämt, dels är det en image-fråga. Av samma skäl, ja image-skäl, bär jag en tajt turban. Ibland en grön, andra gånger en röd eller blå. Ganska ofta med glittriga halvmånar och stjärnor fästade i turbanens tyg. Allt det där, den skäggiga vårtan, de bylsiga kläderna (särskilt den stora kjolen) och turbanen, andas spågumma. Och jag är en spågumma.

Jag kan inte nog understryka vikten av att se rätt ut. Att ha en image. Kunderna vill inte ha något modernt påfund eller en spågumma hämtad från Hollywood, med silikonbröst och en flamingo tatuerad på ena skuldran. De vill ha en traditionell spågumma. Precis som ungarna vill ha en rödvit tomte på jul och ingen sparkcykleåkande lalle förpackad i en kostym från Algots i Borås. Same same but different, som ungdomarna säger i framtiden.

Det är också av image-skäl jag misskött min munhygien. Ingen var gladare än jag när det efter flera års vanskötsel började lukta ruttet och den första tanden trillade ut av sig självt. Sedan dess har jag dragit ut tre tänder till. För egen hand. Nu är munnen perfekt. Har till och med kunnat börja borsta tänderna – ja, de som är kvar – ibland. Det känns ändå lite bättre på något sätt. Blev aldrig riktigt vän med den där torra beskan som sätter sig som en hinna i munnen efter någon månad av utebliven rengöring.

Vad gör en inte för sin image? I alla fall när imagen är en överlevnadsfråga.

Jag har arbetat snart sagt överallt i världen. Ni kanske tror att jag därför sett alla möjliga typer av kunder? Det har jag såklart, men det intressanta är att kunderna är så lika, oavsett var i världen en befinner sig. Ynkliga män. Osäkra, ynkliga män. Ibland sådana som bara är osäkra och ynkliga. Andra gånger sådana som nästan lyckas dölja att de är osäkra och ynkliga, och så alla de där som slår sin partner. Men det må vara hur det vill med det där. Alla är välkomna till mig. Alla raser, alla missdådare, alla åldrar, alla… jag är faktiskt lite som Gud: Alla är välkomna till mig.

Helt säkert ser en del av kunderna mig som en slags gudom. Kanske rent av Guds förlängda arm. Jag har haft präster, rabbiner och mullor som trott sig kunna kommunicera med sin respektive uppdragsgivare via mig. Tur en kan lite religionslära! Har utan problem kunnat lura de godtrogna männen att jag har direktförbindelse både hit och dit.

Men den stora majoriteten av mina kunder är de här osäkra och ynkliga männen. De står och trampar nervöst utanför mitt tält. När jag säger ”Åh, jag har herrbesök!”, kan de aldrig låta bli att utbrista ”Åh! Ni vet att jag är en man, otroligt!”, då säger jag ”Men kom så in, stå inte där och trampa i tomme!”, och då kommer de in och sätter sig osäkert på pallen på andra sidan kristallkulan, men först sedan jag nickat åt pallen och gjort en svepande gest med handen. När de fumlat sig på plats, sluter jag ögonen och håller upp händerna i luften framför mig och säger något i stil med ”Åh, så stark er aura är… en ren själ… med så många rätt… en tillgång för, men vänta!… vad är detta?… får ni inte alltid den uppmärksamhet ni förtjänar? Jag känner att er fulla potential inte utnyttjas, att ni inte har den position i samhället ni förtjänar… har jag rätt?” Kommen så långt öppnar jag ögonen och tittar allvarlig på mannen, som ofta sitter där med öppen mun och mer sällan gråter och då och då upprymt utbrister ”Ja, precis så är det!” – de lutar sig då framåt och är så till sig över att någon äntligen ser deras fulla potential och rätta jag att de skvätter ner kristallkulan med sitt saliv.

Därifrån tar jag med min kund på en spännande resa i hans undermedvetna; en livslång frustration och en mer eller mindre dold ynkedom. När jag är klar och mannen genomgått en katarsis och sitter där utmattad och med våta kinder, ger jag honom en Lotus-serviette och min faktura som jag ber honom betala kontant ”för vi vill ju inte att det här blir känt eller hur, att ni går till spågumman?”

Vad har jag gjort mer än bjudit på en spännande resa, som endast handlar om självklarheter, arketyper och allmängods? Jo, jag har ställt en ljusnande framtid i utsikt. Och så har jag svarat på frågor om sådant kunderna funderar över. Det kan gälla ekonomi, aktiekurser och sådant, otrogna fruar eller om de ska åka tåg eller flyg till Turku nästa vecka.

En del tror att jag gör det här för pengar. Det kanske jag också gör, men det handlar inte om det. Det handlar om makt. Om övertag. Att dominera och kontrollera. Det finns såklart en sexuell spänning i det där. Att se männen vrida sig som masken på kroken medan de för fram sina stupida och ynkliga frågor om vad deras fruar gör just nu, om vad Fanny tänker om dem, vad…. Ibland får jag orgasm.

Den här kunden var lika blåögd som alla andra kunder, lika borttappad i tillvaron, lika försvarslös och lätt att förtrolla, att besätta, att erövra. Ett känslokallt spel som ger klirr i kassan och skänker en stunds förnöjelse. Ja, för min del. Kunden blir förstås alltid blåst och sjunker bara djupare i sin förnedring.

En gång kunde han inte sluta stirra på min vårta. Då drog jag till med en kvalsterhistoria. ”Vet du att kvalster lever i kärnfamiljer?” frågade jag. ”Nää?” svarfrågade han, som den ynkedom och borttappade spillra till människa han var. Det visade sig att han trodde att kvalster inte hade kön eller att de möjligen är homosexuella och lever i synd med sig själva. Hur det nu skulle kunna gå till. Men det frågade jag honom inte. Han var så dum att jag hade kunnat tappa honom som kund om jag frågat. Istället berättade jag att det finns flera kvalsterraser och att kvalster, ja också de i min vårta och på vårtans skäggstrån, är rasister. Ständiga raskravaller i och på vårtan. Ibland får de där upploppen skäggstråna att darra. Som asplöv. Eller snarare rön i en vind driven av elektriska impulser. Än åt ena hållet, än åt andra och än ner i diket!!! Ja, det skrek jag, det där sista, då hoppade ynkedomen till i stolen och började gråta. Jag hade inget annat val än att trösta honom. ”Nå, se så, räck mig nu handen,” sa jag och det gjorde han. En lätt darrande hand, märkt av tillkortakommanden och fuktig av torkade tårar och ymnig handsvett sprungen ur nervositet. Jag skulle precis börja berätta om en massa härligheter som väntade honom när plötsligt en polispratull stormade in i tältet. ”Razzia! Stå still där ni är!” skrek någon.  Då visste vi, eller iallafall jag, inte riktigt vad jag skulle göra, för jag satt redan still på min pall. Skulle jag ställa mig upp? ”Det är omöjligt att stå still när en sitter på en pall,” sa jag kanske lite hurtigt till den närmaste polisen. Han blev oerhört irriterad. ”Satans spåkärring! Sitt still och håll käften!”

Det var först när de satt mig i cellen och jag fått tala med en advokat som jag förstod att jag skulle häktas och åtalas för lurendrejeri. Åklagaren och polisen hävdade, att jag utnyttjat svaga män i samhället och lurat dem att betala mig pengar för att få blå dunster i ögonen.

Tydligen utnyttjade jag de ynkliga männens historier, svagheter och utsatthet och lurade dem att utlämna sig, sina innersta tankar och själar och pengar för en kort stunds glömska och lycka.

Jag insåg att jag låg risigt till så jag ringde min agent. Han tog kontakt med en känd pr-byrå, en föregångare, som hade experter inte bara på smutskastning utan också på rentvagning och att ta sig ur smutsiga situationer. ”Hm, du ligger riktigt illa till nu,” sa experten jag fick tala med, ”utnyttjande av utsatta och svaga män är inte att leka med, samhällets fördömande är med rätta hårt, dessutom ingår du i ett nätverk av spågummor, alltså organiserat siande, hm…” Till slut kom experten fram till att det enda jag kunde göra, där jag stod med kjolarna uppdragna, var att erkänna och förklara att jag blivit misshandlad som barn, att jag hade ett självskadebeteende, att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka, att det här var första gången jag spått någon, att jag dövar hål i mig genom att utnyttja andra människors utsatthet. ”Gör du detta,” sa experten, ”spår jag att du kommer få gråta ut i radio och sedan är du snart på banan igen.”

Jag på den tiden det begav sig:

William Birger var min sista kund. Vi delade en Svarta Maja till häktet, med en butter konstapel i vitt koppel och skärmmössa sittande mellan oss i baksätet. William Birger var så imponerad och så förälskad, jag var den första personen som förstått sig på honom, han grät och grät, och bönade och bad och till slut lät jag hans advokater ordna den sorgliga historien åt mig och sedan gifte vi oss. Vi bestämde gemensamt att jag skulle läggas in på klinik i Schweiz och genomgå en extreme makeover rent kroppsligt. Bort med den skäggiga vårtan, adjöss det gamla garnityret, in med nytt i vitblänkande porslin, bysten kvar magen bort, kort sagt adjöken lilla fröken. Sedan flyttade vi till William Birgers enorma gods.  Jag fick hälsa på William Birgers mor, ”ma” som han sa med undergiven röst, ett surkart till kärring som numer finns att beskåda som benknotor i en av cellerna i östra flygeln, och alla i personalen: kusken Jorma, som mest agerade chaufför dåförtiden och som blev en av mina älskare, kokerskan Aino, husorna Helmi och Ilma, trädgårdsmästaren Juha, honom satte jag också på, stallmästaren Berglund och alla de andra. Jorma och Juha… som vi nuppade, dagen lång.

”Marskalken har bott i huset!” sa William Birger. Jag undrade förstås vilken marskalk, ”Göring?” sa jag. ”Göring?” sa William Birger och tittade fundersamt på mig. Göring var den enda marskalken jag kände till, ja, förutom bröderna Wrede som varit marskalkar på vårt bröllop. Men det vore ju märkligt om William Birger skulle mena någon av dem. De var ju dessutom två. Inte marskalken. Utan marskalkarna.

”Göring,” sa jag igen, ”han är den enda marskalken jag känner till,” la jag snabbt till när William Birger fortsatt såg fundersam, och nu dessutom lite ynklig, ut. Snart skulle han kanske börja gråta, lipsillen, mammas pojke. ”Men för satan, vad säger du? Göring? Tror du vi är nazister? Men du vet väl vem Marskalken är???” Jag var tvungen att säga att det visste jag nog inte då. ”Det är märkligt att du ser och vet allt genom din kula men du vet inte vem Marskalken är?” Han fortsatt se så där fundersamt på mig och så vrålade han: ”Mannerheim! Mannerheim för satan!” Jag log lite åt hans infantila ilska och så sa jag: ”Jaså, den marskalken, Mannerheim för satan.”

Tydligen hade Marskalken bott på gården vid flera tillfällen mellan krigen. ”Vilka krig?” frågade jag William Birger. Han suckade och svarade inte på min fråga. ”Förbannade kärring,” sa han och menade mig. Det var då jag bestämde mig för att ge honom arsenik och mura in honom i nybygget nere vid älven (trädgårdsmästaren Juha hjälpte mig och visade hur man gör och eftersom jag lärt mig både det ena och det andra av honom slog jag ihjäl honom också och murade in honom vid sidan om William Birger, där har de det bra, i väggen till nya bastun, William Birger älskade att bada bastu och jag tror att Juha också gjorde det).

Kanske är en av alla vålnaderna som stryker omkring i huvudbyggnaden eller det förfallna stallet eller något av uthusen Marskalken. Inte för det spelar någon roll, men lite kul skulle det allt vara för jag tror bestämt att bröderna Wrede också glider runt här om nätterna. Ett riktigt marskalkkalas.

Annars är det mest gamla gårdsarbetare och döda ryssar som hemsöker gården.

Jag sedan:

När William Birger gått bort, eller nja, ni vet ju: När William Birger fått hjälp med att vandra vidare, visade det sig snart att det ekonomiska läget för gården var katastrofalt.

Jag sa upp all personal och fick sköta huset själv. Sålde Bentleyn och William Birgers pappas ögonsten, en tolvcylindrig Hispano-Suiza J12. Byggd av Hispano France på 1930-talet, sas det. ”Den franska Rolls-Roycen”. Men jag visste att William Birgers gubbfan till far köpt en tjeckisk-tillverkad J12:a. Skoda! Skitgubbe. Det sänkte priset när jag skulle sälja den.

Marken arrenderade jag inledningsvis ut men det tog inte så många år innan jag tvingades sälja den till arrendatorn Ruotsalainen. Som tur var fanns det kvar älskare på bygden. Luffare som strök runt och ville ha tak över huvudet (benknotor i några av östra flygelns celler vittnar om att de inte bara fick älskog utan också tak över huvudet här på gården), postiljonen, ful som stryk, då kom jag väl till pass, den efterblivne springpojken på lanthandeln borta i byn, jodå, det gick ingen nöd på mig.

Värre var det med gårdens byggnader. De förföll så sakteliga. Och allteftersom de förföll kom de att i allt högre grad hemsökas. Kanske kan man säga att historien kom ikapp.

Fast allra värst var det med William Birgers släktingar. Girigare familj får man leta efter. Påstod att jag förtrollat William Birger, att jag bedrivit otukt på gården, att jag dödat både Wiliam Birger och hans mor! Satans avföda. Må de ruttna i helvetet, ja, de som jag inte redan slängt i cellerna i östra flygeln, där har de ruttnat färdig; det hade de gjort redan när jag senast kollade upp saken för säkert något tiotal år sedan.

Jag nu:

Jag visste ju att dynamiten fanns där ute i förrådet bakom garaget. Kanske var det Marskalken som lämnat den där. Eller så hade den kanske använts för att ändra älvens flöde i syfte att göra gårdens kraftverk mer effektivt. Vara hur det vill med den saken: dynamiten fanns där. Jag visste det för jag hade haft mer än ett kuttrasju, eller kuttraskjut som Jorma sa, på dynamiten. Har ni inte gjort det, ska ni absolut ta och testa det, att nuppa på en bädd av dynamitgubbar. Men nog om det. Jag visste att dynamiten fanns där så jag gick dit och hämtade en låda. Den var tung. En trälår med metallbeslag. Det stod något obegripligt på den. I svart. Kyrilliska bokstäver. Och så en bild i en varningstriangel: en sådan där gammaldags, rund bomb som exploderar. Ett sönderslaget hänglås dinglade på lårens sida.

Jag släpade låren till den västra flygeln och började placera ut dynamiten. Det tog sin tid. Jag var inte så stark som jag trott. Eller så var lådan tyngre än vad jag trott. Mycket dynamit var det i alla fall. Dynamitgubbar. Ni vet sådana stavar. Stora påsksmällare. När de väl var på plats förband jag dem med varandra med stubintråd. Nog kände jag att både dynamit och stubintråd var fuktiga både här och där och ute öste regnet ner. Kanske hade allt blivit än fuktigare när jag drog låren över gårdsplanen med allt ogräset och sin numer försvunna singel. Det blev ett lång märke, som efter en gigantisk mördarsnigel, över gårdsplanen. Jag kommer nog ihåg fel men jag tror faktiskt att det tog mig två dagar att baxa låren från garaget till västra flygeln.

Jag fick i alla fall dynamiten på plats, och jag fick dit stubinen med hjälp av en aptertång som låg i lådan. Hur jag visste att det var en aptertång? Det var William Birger som visade mig hur det fungerade, någon gång då för länge sedan. Varför minns jag inte. Han ville nog bara imponera lite. Lära mig något totalt ointressant. Men där ser man… När allt var satt på plats tände jag på. Jag förde svavelstickan till stubinens ände och med ett gemytligt sprakande, som ett tomtebloss i julnatten, fräste gnistorna iväg mot dynamiten. Jag sprang snabbt ut och tog skydd bakom muren bakom västra flygeln, ner mot älven och bastun till. Sedan hände ingenting och ingenting. Till slut reste jag på mig och började gå mot flygeln och då small det utav bara helvete. Inte en gång. Utan gång på gång. Allteftersom de många dynamitgubbarna fick liv. Det var som att befinna sig mitt i ett åskoväder. Uppe i himlen. Mitt bland åskknallarna och de rungande blixtarna. Mitt i den svarta natten och plötsligt var det bara svart natt kvar.

Det visade sig att jag träffats av flera stenar och en bit av en takbjälke. Mitt högra ben var obrukbart och även i övrigt var jag i ganska dåligt skick. Passande, tänkte jag, för nu är huset som ett don efter person. Huset och jag är ett.

Men den västra flygeln rasade inte helt. Jag lyckades inte avskärma den från huskroppen. Detta är jag fullt på det klara med. Stanken av mögel som genomsyrar huset och den sura doften från mina sängkläder, utbredda över mina skadade ben och foten jag har kvar, är kväljande. Man kunde tycka att man efter en tid skulle vänja sig vid de här dofterna men så tycks det inte fungera. Ändå är huset och jag ett. Två bedagade skönheter med framtiden bakom oss, hemsökta av vålnader och i tröstlös väntan på det sista andetaget.

Musik!

 

 

Parosmi

Förr, när jag vara liten, var det ett par gamla tanter som brukade vinterbada. Det innebar att de varje morgon, så länge bassängen var öppen, cyklade ner till den kommunala utomhuspoolen och simmade några vändor, vanligtvis 200 meter, fyra gånger femtio meter. Vi barn i staden var mäkta imponerade. De lite äldre var tämligen övertygade om att tanterna inte hade alla hästar hemma.

Tanterna cyklade från sitt hem i villaområdet i stadens södra utkanter, genom centrum och ner till kvarteret med alla de kommunala idrottsanläggningarna: fotbollsplanerna i gräs och grus, den numer alltmer sällan använda isrinken med resterna av de isigare femtio- och sextiotalens rinkreklam för Zingo, Spaps, Center, Jofa och Sandströms ishockeyklubbor, anläggningarna för allehanda friidrott, idrottshallen och utomhusbadet med den välskötta femtiometersbassängen och den vidhängande undervisningsbassängen. Båda tanterna hade badmössa och badrock på sig, trots att de därunder var fullt påklädda. På pakethållarna hade de varsin korg med en handduk och en termos sockrat te. De såg stolta och medvetna ut där de trampade fram på sina gamla cyklar av märket Rex. Som om de visste något som ingen annan visste. Och de hävdade bestämt, om någon frågade och även då ingen frågade, att människan mår bra av att vinterbada; att vinterbadande föryngrar kroppen och förlänger livet.

Kanske visste de, tänkte mer än en av stadens invånare, något som vi andra inte visste. Fröken Blomdahl hade varit lärare i naturorienterande ämnen på stadens enda högstadieskola – min pappa hade henne i både biologi och kemi hela högstadiet och han tyckte hon var en mycket bra lärare – och hennes syster, Fru Karlsen, hade en lång karriär som distriktssköterska i bagaget. Kanske visste de att det faktiskt är nyttigt att utsätta sig för den plåga och späkning som vinterbadande innebär.

När det tog närmare 100 år innan Fröken Blomdahl gick ur tiden och över 100 år innan Fru Karlsen gjorde det, tog stadens invånare detta som intäkt för att vinterbad trots allt nog, kanske, är hälsosamt. Plågsamt. Men hälsosamt.Damerna höll igång in i det sista. Låt vara att Fru Karlsen gick ur tiden en natt i juli men hon hade vinterbadat långt in i september och börjat om igen i tidiga maj, så snart bassängen öppnat, samma år som hon gick bort. Med Fröken Blomdahl förhöll det sig annorlunda. Hon tog både sitt sista andetag och simtag i bassängen en tidig morgon i sena september. Av något outgrundligt skäl – de som var insatta i samtidens kommunala förvaltning var emellertid övertygade om att det hade med vaktmästarens, Erland Gunnarsson, tilltagande missbruk att göra – kom bassängen att stängas, alltså till del tömmas på vatten och sedan täckas med en gigantisk presenning, utan att någon, läs Erland Gunnarsson, upptäckte den före detta vinterbadaren. Desto större var förvåningen när Gunnarsson ett drygt halvår senare öppnade poolen igen och fann resterna av den sedan länge efterlysta Fröken Blomdahl i höjd med stegen vid tjugofemmetersmarkeringen.

Det där med Fröken Blomdahls övervintrande i bassängen satte effektivt och definitivt och för många år stopp för det i staden vid den tiden spirande intresset för vinterbad.

När jag många år senare genomgått Svenska Livräddningssällskapets simlärarutbildning i två steg  och också varit verksam som simlärare en tid, blev jag av Livräddningssällskapet inbjuden till en fortbildningskurs i vinterbadande i allmänhet och livräddning på is i synnerhet. Kort sagt var tanken att jag tillsammans med ett fåtal andra utvalda simlärare skulle bli respektive hemregions spjutspets när det kom till sjövett, säkerhet och livräddning vintertid. Vi skulle utbilda andra och hjälpa hugade att erövra Livräddningssällskapets särskilda märken för i första hand ofrivilligt vinterbadande: Silverisbjörnen och Guldisbjörnen.Kursen tog tre dagar och var uppdelad på en teoretisk och en praktisk del. Först fick vi lära oss allt om isar och särskilt då förrädiska vårisar och isar vid bryggor och där det är strömt, därifrån tog utbildarna oss med till ispikarnas och isdubbarnas värld och vidare till förlängda armens användningsområde och kast med räddningslina – vi skulle kunna kasta en räddningslina så den träffade ett målområde med en meters bredd på 12 meters håll – och mycket annat, som att rensa svalg, ge hjärtmassage och utföra mun mot mun-andning. Bra, fick vi också klart för oss, var att få den som mot sin vilja hamnat i en vak att snarast få av sig sina blöta kläder och att få personen ifråga torr och varm på något vis, som massage eller genom att jaga runt den ofrivillige badaren så den sprang sig varm.

Så länge vi höll på med teorin var det en angenäm kurs. Det var kul att sitta i lektionssalen och småskratta åt hur kallt det måste vara där i vaken och hur lustigt det måste vara att jaga runt en nedkyld och naken vinterbadare i jakt på förbättrad blodcirkulation. Vi pratade högt, överträffade varandra med historier om hur allt detta kunde gestalta sig, och vi skrockade och låtsades vara inte alls oroliga över hur vi skulle klara morgondagens dopp i isvaken.

När vi dagen därpå samlades på Mälarens is, i närheten av Eskilstuna dit kursen var förlagd, var vi mer spaka. Ödmjuka inför det som väntade. Hoppa ner i en vak för första gången i livet. Hur skulle det gå? Klara av chocken när det kalla vattnet sveper in över huvudet, få fram isdubben och sega sig upp ur vattnet, ta av sig och se till att bli varm. Hur? Springa runt, rimligtvis.

Medan jag inte haft en tanke på Fröken Blomdahl och Fru Karlsen under den teoretiska delen av utbildningen, tänkte jag desto mer på dem under den praktiska delen. Oerhört besviken. För jag insåg ju att de bara ljugit. De var inga vinterbadare. Möjligen sensommarbadare och försommarbadare. Och det fick de väl vara, men det var djupt orättvist att de uppnått en sådan status som vinterbadare trots att de inte varit det. Kort sagt var de charlataner. Det gjorde ont att inse det för jag hade verkligen varit imponerad av dem. Till och med velat ha en likadan badmössa som Fru Karlsen. En vit med fiskfjäll på. Liksom. Och en liten fena på toppen.

Alla utom en kille från Bergslagen, som visade sig ha en fallenhet för att svimma när kylen slog till, klarade av utbildningen, och jag blev snart en uppskattad expert på att få folk att bli vänner med idén att trilla i en vak och att ta sig ur densamma, och jag hjälpte oräkneliga unga och vuxna att ta de speciella märkena, isbjörnarna, och det var väl just denna popularitet som för en tid sedan spelade mig ett spratt. Ställde till det för mig.

Covid i all ära, när det handlar om att bada isvak och träna livräddning är det lätt hänt att man kommer nära varandra, att man ute i friska luften och det kyliga vattnet glömmer bort det där med avstånd, och munskydd är så klart inte att tänka på. Vem som var smittad i min senaste utbildningsgrupp är omöjligt att veta, ingen visade några sjukdomssymptom, och så är det tydligen: folk kan vara covid-positiva utan att uppvisa symptom.

Hursomhelst så blev vi smittade allihop. De tolv kursdeltagana, min simlärarassistent Ulla, och jag själv.Jag märkte först inte så mycket. Blev varse min situation när en efter en av deltagarna hörde av sig och meddelade att de utvecklat en covid-infektion. Men så, en dag, bara sådär, slog corona-viruset till med full kraft. Däckade mig. Hosta, feber, ont i halsen, tung i bröstet, slem, ont i kroppen. Trött. Det tog en dryg vecka innan jag åter var på benen och då var luktsinnet borta, eller snarare: saker och ting luktade inte som förut. Till min förvåning steg från apelsinerna i kökets fruktkorg en air av bensin och från badrummets tvål kom en allt annat än diskret dunst av kospillning; det var som om jag hade en hel kobesättning i badrummet. Min nya flickvän, Jeanette från Tinder, som jag varit så besatt av, intresserade mig plötsligt föga, hon fyllde mig rent av med avsmak, det sade jag också i samband med att jag kastade ut henne.

På väg till snabbköpet om hörnet noterade jag att bilarnas avgaser luktade sparris och i snabbköpet kom en odiskutabel doft av banan från osthyllan. Kassörskan spred en omisskännlig odör av bävergäll och tiggaren utanför snabbköpets entré satt i ett moln av varm välling och höll fram sin mugg och sa ”Hejhej”.

När brevbäraren någon dag senare dök upp utanför min dörr med ett rekommenderat brev, noterade jag att hon luktade ruttna ägg. Jag blev först paff och sedan förbannad, skrek ”Men hur luktar ni, människa!? Snusk!”. Brevbäraren såg oförstående på mig och sade något i stil med ”Jag är verkligen ledsen men jag tror inte jag luktar något speciellt?”, ”Ni stinker, stinker, som ett ruttet ägg! En postverkets tjänsteman komma hit och stinka!”, ”Jag är verkligen ledsen, men är ni säker på att det är jag som luktar? Jag duschade i morse och har nytvättade kläder, det svär jag på…”, försökte den olyckliga brevbäraren, jag fäste ingen vikt vid detta utan gjorde bara en otrevlig grimas mot henne och drämde igen dörren.

Men det där fick mig att börja fundera, och närmare undersöka vad som kunde ha hänt med mig, varför jag blivit sådan, det var knappast så att apelsinerna faktiskt börjat lukta bensin över en natt eller att Jeanette från Tinder förlorat sin lockelse bara sådär. Något måste ha hänt.

Snart hittade jag på Google det jag sökte. Den som drabbas av en corona-infektion kan förlora sitt luktsinne, anosmi, eller delvis förlora det, hyposmi. Dessutom finns en tredje variant, parosmi, som på något vis har att göra med att luktbulben och andra för luktupplevelsen relevanta organ och företeelser misstolkar eller misshandlar den information som näsan samlar in, och detta på ett sådant vis att saker och ting inte alls luktar som de egentligen gör. Med andra ord kan apelsiner börja stinka bensin och ett ragg plötsligt förlora den lockelse dess utsöndrande av och av näsan insamlade feromoner tidigare gett upphov till, medan annat kanske börjar lukta bättre, vidbrända bacon luktar jordgubbar och, tänkte jag och tittade, förmodligen lystet, på soffbordet, ting kan visa sig utsöndra en märklig lockelse, lika stark som någonsin Jeanette från Tinder.

Musik! Musik! Musik! Musik! Musik!

 

När Covid kom till gården

I tre veckor höll vi oss för oss själva. Hemmavid. I vårt hus. Det med de två små sovrummen, den överdimensionerade skrytsalongen, matsalen, miniköket, de tre toaletterna, snickarverkstaden och de två badrummen och den väldiga terrassen med utsikt över hagarna med åsnorna och Allans Sunbeam: en Alpine series V, rak fyra med dubbla förgasare. 93 hästar. 65:a. Den står under den för ändamålet uppsatta carporten, mitt i stora åsnehagen. På så vis är risken minimal att någon vill stjäla rariteten, menar Allan. Vara hur det vill med den saken: under de femton åren vi bott här har inget stulit bilen.

Fast kanske Allan har rätt i att åsnorna skrämmer bort tjuvarna, att de är rädda för åsnorna. Till och med vildsvinen är rädda för åsnorna, säger Allan, och jag tror han har rätt i det. Hästtränaren i grannbyn har en åsna bland sina lösgående hästar. Håller både vildsvinen och vargen borta, säger hon. Om sanningen ska fram är jag också rädd för åsnorna. De är Allans husdjur och små älsklingar. Jag tycker de är envisa och lömska. Inte för att de någonsin gjort mig något, men de är djur och låter och luktar konstigt. Och de har långa svansar som hänger och dinglar och som de kan vifta med. När jag tänker på saken skulle jag aldrig stjäla Allans Sunbeam där den står mitt bland åsnorna i stora åsnehagen.

Hade det varit andra halvan av året hade vi säkert hängt en del i skuggan på terrassen eller gått runt i åsnehagarna och Allan skulle ha pratat med djuren eller så skulle vi ha suttit i Allans Sunbeam och lekt bil: åkt till Örebro för att titta på Svampen, medhavd matsäck i skuffen, i en rutig väska med blixtlås upptill, kaffetermos i plåt och med avrundad kopp på toppen, limpmackor med falukorv invirade i smörpapper, punka i höjd med det stora vägbygget, nya E3 och E18, Örebros koppling till Världen. Oslo, Göteborg och Stockholm och allt därbortom.

”Allt därbortom”. Där är vi nu. Långt från Örebro. Och bygget av motorvägen förbi Skostaden, ja, E3 heter inte ens E3 nu. E3 har blivit ett travlopp och E20. Så kan det gå. Och i tre veckor höll vi oss hemmavid. I vårt hus. Och vi gick inte ens ut i åsnehagarna eller satte oss i Allans Sunbeam och lekte bil. Vi nyttjade inte terrassen. Istället satt vi och huttrade i vårt nedsläckta hus. Allan menade att om en är i karantän är en. Då äter en inte och eldar inte och tänder inte ljuset. Karantän innebär lidande. Späkning.

Det där trodde jag inte alls på så jag smygåt av läckerheterna i vår kyl, vårt skafferi och vår matkällare. Om sanningen ska fram åt jag upp rubbet. Jag drack upp Allans gamla fina bordeauxer också. Cheval Blanc, Petrus, Latour och allt vad de hette. Vin som vin, tycker jag, men Allan, han är lite sjåpig. Tycker inte att jag förstår skillnaden på vin och vin och det gör jag ju inte och nu gör inte Allan det heller för han tappade smak och lukt när han fick Covid. Så kan det gå. Och det var jag som smittade honom.

Allan kan inte för sitt liv förstå hur han kunnat bli smittad: vi satt ju i självpåtagen karantän. I tre veckor höll vi oss för oss själva. Hemmavid. Det tror i alla fall Allan. Jag stod inte ut. Medan Allan späkte sig själv och svalt och frös, med undantag för när han badade risbastu och då han åt söndaglunch – han tillät sig själv ett rejält skrovmål på rovor helgen till ära – smög jag ut och roade mig kungligt med hans betalkort. Köpte ett nytt keyboard i musikaffären, som bara lät som mest fyra maskförsedda kunder befinna sig samtidigt i butiken. Jag stannade rekordlänge. Har aldrig varit så lugnt i den butiken, så få kunder, jag passade på att provspela så många instrument som möjligt. Bastuba! Vilket instrument! Betydligt lurigare än en Fender jazzbas pluggad via en Cry baby och en Boss FZ-5 in i en begagnad Ampeg basförstärkare av något slag som lät högt och skrovligt till dess den sprack på något vis. För att inte tala om trummor! Mycket lättare än bastuba. Tycker i alla fall jag. (Jag frågade killen i musikaffären om han höll med om det där med att trummor är lättare att spela än bastuba, han sa ”Jag skiter fullständigt i vilket”, det tyckte jag lät ganska otrevligt, men, det ska villigt erkännas, det glömde jag så snart jag hittat ekot i sånganläggningen, fick till och med en låt som Främling att rocka fett. Så mycket bättre med mig.)

Fån musikaffären gick jag med min låda med mitt nya keyboard till klädaffären intill, mitt på den ganska öde huvudgatan, där blott enstaka och maskförsedda individer hasade fram, tyngda av stundens allvar och den ogynnsamma samtiden. Men strunt i det för i klädaffären var det likadant: högst fyra maskförsedda kunder åt gången! Och Allans betalkort fit for fight, still going strong! Köpte en pepitarutig kostym och en lila kubb. Elegant som få hastade jag vidare och hann före klockan 20 – då vi här i vårt land i ”allt därbortom” måste vara hemma om vi vill undvika att betala böter i dessa covid-tider – med majoriteten av stadens butiker. Med undantag för kostymen – Allan ser aldrig vad jag har på mig – och keyboarden – Allan har nollkoll på mina instrument, som står på rad i det gamla garaget jag byggt om till en woman cave – gömde jag undan allt jag köpt i matkällaren.

Men nog om detta nu! När vi, eller iallafall Allan, suttit där i självpåtagen karantän – alltså, myndigheterna vill, som sagt, bara hålla oss inomhus mellan 20 och 06 – och firat jul och nyår för oss själva, kände vi oss plötsligt lite sjuka en dag. Det började med att jag hade rethosta. Så fick Allan rethosta. Så blev vi trötta båda två, och fick feber. Massvis med feber, och ont i knoppen och kroppen. Allan tappade lukt och smak och kräktes därtill, och han kunde inte alls begripa hur vi kunnat  smittas av covid, vi som hållit oss för oss själva, hemmavid, i tre veckor.

Basmusik!

Nyårsnovell: Ormtjusaren

”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder,” det vet varje sann golfare. En smått besvärande vind eller ett irriterande duggregn sätter bara lite piff på tillvaron. Detta innebär självklart dock inte annat än att alla, både de sanna och de osanna golfarna, föredrar behagligt varma och solstänkta dagar och, inte minst, välskötta banor fria från kängurur, ormar, flodhästar och annat som kan utgöra gissel såväl i ruffen och vattenhindren som på fairway och tee. För att nu inte tala om vad som kan dväljas i en vildvuxen ruff.

Nu var inget av det där något som min vän Konradson och jag funderade närmare på, där vi efter en ganska väl genomförd första halva av artonhålsbanan avancerade mot utslagsplatsen för hål tio. Ett 4-par hål med dold green, vattenhinder och ett par bunkrar. Allt i ett.  Mitt absoluta favorithål, ett hål för riktiga män, vackert omgivet av buskage och träddungar, sparade från den naturskog som golfbanan en gång i tiden var. Ganska precis 400 meter långt. Perfekt för min träklubba, en tre-etta döpt till Ullabulla i på golfklubbens restaurang inköpt Chapel Hill, ungerskt bubbel som enligt klubbens ungerske pro medför golflycka i det långa loppet. Det hör till på vår klubb att en döper sina träklubbor i sprit eller bubbel. Lord Calvert eller Chapel Hill. Två i mitt tycke välbalanserade och mycket smakrika drycker som inte ger alltför mycket huvudvärk. Dessutom fungerar båda med fruktsoda och is.

När vi kom fram till herr-tee såg vi till vår irritation att ett par damer stod och glodde vid sidan om dam-tee, längre fram, nedanför oss. Det såg ut som om de diskuterade. Det här är en dödssynd på golfbanan, att inte skynda på, att inte hålla sin plats, göra sitt och se till att slå ut och pallra sig iväg så köbildning kan undvikas och tempot hållas uppe. Kafferep kan man ha hemma. Det skrek i alla fall Konradson till dem. Damerna skrek då tillbaka, medan de ivrigt gestikulerade mot utslagsplatsen, ”Här ligger en orm!”. Så irriterande.

Konrad, som vi kallar Konradson för det mesta, och jag såg oss nödda och tvungna att lämna våra bagar på herr-tee och knalla ner till dam-tee för att få igång golfspelet som gått i stå på grund av de här damernas sjåperier. Väl framme insåg vi båda, i alla fall jag, att de irriterande damerna var dels en fruktansvärt snygg och läcker dotter på sisådär 25 och en mamma som måste varit mycket ung när hon fick sin dotter och som nu mer liknade dotterns om möjligt ändå läckrare syster än något annat. Just det där vet vi för samtidigt som jag la in en ny snus – kramvänligt lössnus, General, Gud förbjude påsar, mintsmak och annat tjafs – frågade jag ”Systrar?”, då svarade mamman ”Tack, mor och dotter,  kan ni göra något åt ormen?”. Jag pillade till snusen med tungan, tittade på snoken och sa ”Inga problem.”

Jag kavade iväg upp på tee och tog sikte på snoken. Kanske var det mer i mitt inre jag såg det än något som verkligen hände, men det var ändå en på riktigt upplevd känsla när jag kände värmen och beundran som strömmade från de båda kvinnorna och det ska villigt erkännas att jag i tanken redan satt och tog emot deras beröm över ett glas Chapel på restaurangen efter rundan, som vi nu självklart skulle avsluta tillsammans. BFF, och kanske mer än så. Mest en fråga om vem man skulle välja. Dottern var ju lite mer min egen ålder, några år yngre bara, men mamman, ändå läckrare, var inte så lastgammal i förhållande till mig själv, även om hon var betydligt äldre. Sådär gick tankarna samtidigt som jag tog sikte på snokens nacke, alltså utrymmet strax bakom det trekantiga huvudet, där jag avsåg att fånga ormen i ett fast grepp, ja, jag hade bara veckan innan sett ett nyhetsinslag från Adelaide i Australien och hur de hanterade sina oönskade trädgårdsgäster där: ett fast grepp om nacken och så ner med slingerdallen i en säck eller släng över den till grannen.

Nu gick det inte riktigt som tänkt. När min hand var någon decimeter från snokens nacke vände den sig om och högg sig fast mellan högra handens tumme och pekfinger. Det gjorde ont. Väldigt ont. Men utan att visa detta med en min reste jag mig från min halvhukande ställning med ormen dinglande från handen och sa ”Sådärja”, gick bort till en buske och viftade och vevade med handen tills ormen efter vad som föreföll vara en evighet släppte mig.

Om ormen nu varit en snok hade kanske min historia slutat här, men nu visade sig snoken vara en huggorm. Detta blev jag varse när jag på ingen tid alls blev vimmelkantig och snart föll ihop på dam-tee. Där låg jag med blottade ögonvitor, små ryckningar och konvulsioner och snusfärgat saliv rinnande ur ena mungipan. Enligt Konradson hade jag konstiga ljud för mig också. Små kvidanden och en slags bullrande uppstötningar.

Hursomhelst släpade Konradson mig av tee och la mig vid sidan om så damerna kunde spela vidare och sedan satte han sig att tillsammans med mig vänta på ambulansen han haft vänligheten att ringa efter. Blåljuset kom efter bara någon halvtimme och allt löste sig till det bästa, men jag tvingades, fullt förståeligt, byta golfklubb sedan klubben uteslutit mig för vulgärt och olämpligt uppförande och störande av klubbens allmänna ordning.

Favorit i repris: Julfesten

Som fordom i kalle Anka går det bästa igen under rubriken ”Favorit i repris” och vad passar väl bättre så här de sista skälvande dagarna för Jul än en liten julberättelse? Passande nog heter novellen ”Julfesten”.

Julfesten

Del I

Det som hände var att det började snöa medan festen pågick. Den traditionella julfesten, dagen före julafton – trots att det är en vanlig arbetsdag hör det till ovanligheterna att någon arbetar på gården dagen före Juldagen; dels har julaftonen varit en arbetsfri dag ända sedan Gamle Produttos tid, dels är de flesta alldeles för bakfulla för att kunna utföra ett rekorderligt dagsverke dagen efter julfesten. (Inom parentes sagt tycker vi sydeuropéer att det är konstigt det där att nordeuropéerna firar jul på julaftonen, fel dag, å andra sidan finns det sådana som firar jul på Trettonhelgen eller rent av inte alls så ja…)

Hursomhelst började det snöa medan vi rumlade runt därinne i vinkällaren. För dagen utrustad med en väldig gran med kulor och blinkande smålampor i regnbågens alla färger och kanske några till. På toppen en stjärna skänkt av San Pellegrino. Vattnet ni vet, fråga mig inte varför. Den där röda Pellegrino-stjärnan sitter alltid i toppen av vår julgran i vinkällaren (vissa rykten vill göra gällande att det var Gamle Produtto som varit kommunist som lagt sig till med stjärnan på den tiden det begav sig, och andra rykten viskade att det var sonen, Ludovici, som skaffat den när han i likhet med många andra trodde att euro-kommunisterna skulle ta över kontinenten, då på 1980-talet, men sedan rasade de ihop, eurokommunisterna, i land efter land: de kommunistiska partierna gick under och deras medlemmar gick istället till högerextrema partier eller missnöjespartier eller så blev de gamla kommunisterna borgare och den som säger att borgerligheten inte är vad den varit har förstås alldeles rätt i det för nu hyser den också kommunister i sitt sköte, vad Ludovici valde?, han slog sig ihop med Berlusconi, så klart.). Nog av. Där sitter den i toppen på granen i alla fall, den röda stjärnan. Vatten eller inte. Och utanför började snön som sagt sakta falla. Först några flingor. Sedan i stora sjok.

Nu tänkte vi inte så mycket på det. Inne i vinkällaren började temperaturen stiga och den vanliga, råa och kyliga källarluften ersattes undan för undan av vår varma och koldioxidstinna utandning (”vi borde fan sluta andas ut,” skrek vid något tillfälle Piero, en av vingårdskillarna och vi tittade på honom, ”klimatet ni vet, alla kor som fiser, fabriker som ryker, turister som flyger, regnskogsbrännare i Brasilien och Indonesien och så alla vi som andas ut koldioxid i stora lass”, sa han då och ingen orkade riktigt med honom så festen bara fortsatte). Doften av ungt vin, gammalt vin och vinäger i avloppsrännorna trängdes undan av aromerna från våra kroppar och allt det goda på borden.

Tankarna, både de tomma med öppna luckor och de fulla med kondensvattnet rinnande längst sidorna, var behängda med kulörta lampor som blinkade i otakt med julmusiken där den skrålade och skramlade från de högtalare som en gång installerats så att kontoret kunde skrika ut instruktioner och order till vinkällaren eller kalla till sig någon när det behovet uppstod. Kanske ett papper som skulle signeras eller en uppgift som skulle uppges till myndigheterna, hur noga det nu var med det på den tiden, långt innan kravet på fullständig transparens infördes så myndigheterna skulle kunna följa varje droppe vin tillbaka till fältet, antingen via våra loggböcker eller de för ändamålet utformade datorprogrammen (det började som bekant med EU:s nya regler från första januari 2005, då regel nummer 178/2002 började gälla, och allt som gjordes i vinkällaren skulle dokumenteras så vem som helst och framförallt myndigheterna skulle kunna följa varenda detalj i produktionsflödet, och sedan byggdes ju det där på med att allt skulle kunna spåras tillbaka till plantan, ja ni vet, tvärtemot alla tokiga idéer om att vi får göra vad vi vill utan att någon håller koll, vi tar oss för pannan och förbannar la tracciabilità och undrar hur den som skriker på transparens missat detta ok på den arme vinbondens utslitna och värkande axlar). Hursomhelst så har vi de där reglerna nu och högtalarna i vinkällaren används mest bara för att spela musik i samband med våra fester.

Ljudet är som framgått inget vidare. Det skrålar och skär sig mest hela tiden. Men det bryr vi oss så klart inte om. Vi smörjer kråset. Vräker i oss från det digra långbordet med alla skaldjuren, snittarna, den gravade laxen, kalkonen, salladerna och  de många desserterna – alla dessa desserter! – och vi dricker så det står härliga till. Vin och sprit. Vår egen grappa! Sällan någon blir så full att den måste sova över i vinkällaren, även om det händer (en gång blev Tasconi Sr kvar över hela julhelgen: när ingen såg honom hade han lyft bort gallret till en avloppsränna,  krupit ner i den och dragit gallret över sig som täcke, när de hittade honom på Annandagen var han kraftigt nedkyld och fortsatt gravt berusad) , men för det mesta tar sig alla hem eller vart de nu ska efter festen, glada i hatten och vinglande nerför den långa vägen från vinkällaren till landsvägen ett hundratal meter under oss, ja fågelvägen vill säga, och kanske 700-800 meter bort för den som går eller tar sig fram med ett fordon som måste framföras på vägen (skulle någon få för sig att gena genom vingårdarna är det ingen bra idé; raderna går på tvärs över sluttningen).

Högtalarna sattes in på order av Gamle Produtto, sonen till företagets grundare, Doktor Produtto, och far till Signor Produtto, Ludovici, som fortsatt är ordförande och den som i själva verket bestämmer trots att han är ganska dement sedan flera år. Precis som sin far var Gamle Produtto en hängiven anhängare till Mussolini – det var Doktor Produttos stöd och nära vänskap med Il Duce som fick ledaren att i ett utslag av givmildhet och med tacksamhetens tårar rinnande utför kinderna skänka familjen Produtto den väldiga och då nyligen beslagtagna lantegendomen som numer bär deras namn.  En egendom Il Dottore inte hade tid att sköta till båta för verksamheten, som istället kom att drivas av kvinnor och män som Lammermoor och Ambrogio Tasconi (jo, just, mer känd som Tacsoni Sr, alltså han som sov i rännan i vinkällaren och hon, ja hon hette egentligen Lucia, men eftersom hon var ett hängivet Donizetti-fan kom hon att kallas Lammermoor, som Lucia di Lammermoor, ett namn som för övrigt gått i arv genom generationerna, vilket gör att vår tids Lucia Tasconi fortsatt kallas Lammermoor trots att hon inte alls lyssnar på opera och inte håller på med räkenskaperna; allteftersom Doktor Produttos son Gamle Produtto tog plats vid egendomens roder minskade den administrativa apparatens inflytande för att till slut glömmas bort, kort sagt var Gamle Produtto en hejare på siffror och administration och allt annat, inklusive högtalare).

En anekdot är kanske att Gamle Produtto till skillnad från sin far handgripligen in och visade sitt stöd för Il Duce. Ingen tycks veta exakt hur det gick till, sanningen gick i graven med Gamle Produtto, men smått mystiskt fångades han in av de allierade när Monte Cassino till slut föll. Han hade då, som det verkar, arbetat som kalfaktor åt general Frido von Senger en tid. När de allierade kom inrusande i det gamla högkvarteret som tyskarna sedan länge utrymt, fanns där bara den vid tidpunkten ganska unge Gamle Produtto som tagit av sig sin tyska uniform och därför var iklädd de kvinnokläder han lyckats förhandla sig till av en gumma i trakten. Övertygade om att tyskarna och särskilt general von Senger använt den stackars italienaren som sexslav, skickade de Gamle Produtto först till sjukhus och sedan till psykolog och som kronan på verket fick han en medalj för visad tapperhet innan han skickades hem till gården. Ute i frihet valde Gamle Produtto att ansluta sig till PCI, kommunistpartiet, där han fick många inflytelserika vänner och en del pengar från Moskva och med tiden ett par medaljer för tapperhet i fält också från den italienska staten (ingen visste förstås exakt vad det var för insatser Gamle Produtto hade gjort för att få sina medaljer eller hur han visat tapperhet, å andra sidan spelade det inte någon roll, trakten var stolt över sin mångfaldigt dekorerade krigshjälte och sorgen var stor när Gamle Produtto alltför tidig gick bort och lämnade över till sin tämligen inkompetente men charmige son Ludovici; en man som fullkomligen älskas av tillresta vinskribenter och som framställs som någon slags nydanare i vinvärlden trots att han inte ens före demensen begripit hur det kom sig att druvorna som slussades in i vinkällaren på hösten kom ut som vin året därpå).

Vi brukar börja lite försiktigt. Vi står där mitt i den smyckade och dukade vinkällaren bland alla de skinande tankarna i rostfritt, de starka lamporna högt däruppe i taket, och beundrar förväntansfullt de många blinkande kulörerna och granen med alla sina kulor och vi sippar på lite mousserande från den egna produktionen (gjord på chardonnay planterad  på sena 80-talet, då hela världen planterade chardonnay – en annan tid, då alla ville ha chard, inte som nu då alla vill ha de inhemska, då mest kallade hemska, druvorna, jag säger bara trebbiano), skrapar med fötterna på de renskurade cementgolven med sin flagade rödfärg, pratar lite allmänt om ditten och datten. Då är det vi på kontoret och arbetarna i vinkällaren. Lite mer livat blir det när vingårdsarbetarna gör entré. De är mer högljudda. Sådana som i stort sett inget vet och därför uttalar sig tvärsäkert om det mesta (det är inte lönt att säga emot dem, säger de att Rom är huvudstad i Libanon eller att månlandningen skedde 1937 så är det så).

Riktigt fart blir det när Emilio, Allessandro och Maria dyker upp. Våra utesäljare. De kan partaja. Emilio brukar vara full för det mesta, men inte mer än att han kan kränga massvis av undermåligt vin och hålla igång ett party: ”Party party party” skriker han när han gör entré, greppar närmaste flaska och halsar en stund, så skriker han ”party!” och börjar dansa till vilken musik det nu råkar vara som olåter ur de skraltiga högtalarna. I år råkade det vara Cantique de Noël, en fransk sång av en gubbe vid namn Adam, ganska seg historia, men det stoppade inte Emilio som till och med försökte breakdansa lite, gick sådär, men vi lyckades få upp honom på benen när han fastnat i en slags hopkrupen ställning på golvet och sedan var han ohejdbar: dansade på borden, bjöd upp sin far den demente Signor Produtto, Ludovici, och retade gallfeber på vingårdskillarna genom att säga emot dem och ja, han bara var kul (Emilio är inte bara en alkoholist, partynisse och supersäljare, han är dessutom en kändis i egenskap av rik arvtagare med stående inbjudan till såväl villorna i Saint Tropez som Jeffrey Epsteins partyn, ja, så länge det varade, och Prins Andrews fester och de otyglade saudiprinsarnas innersta och vildaste krets av partysugna och missbrukande vänner, för att nu inte tala om de nyrika kinesernas dekadenta värld).

Intermezzo

Men vad om kvinnorna i släkten Produtto, eller avlade männen sig själva? Uppfostrade sig själva? Levde i celibat? Gjorde allt själva? Såklart inte. Låt oss ta det från början.

Doktor Produtto var homosexuell och hade ett förhållande med Benito Mussolini. Båda var gifta på sitt håll. Il Dottore med Il Duces oäkta syster Gabriella Bellini. När Gabriella visade sig vara gravid blev såväl brodern som maken överlyckliga. Möjligen svalnade deras glädje något när barnet visade sig vara mulatt. ”En satans Dumas!” lär Doktor Produtto har utropat när han fick se sin son Gamle Produtto. Detta brydde sig nu inte Gabriella, eller för den delen fadern, Il Duces abessinske livvakt Melenik om. De fick för övrigt ytterligare sju barn men det enda som Il Dottore tog under sina vingars beskydd och gav sitt namn var den förstfödde, Gamle Produtto.

Bortsett från den mörka hyn och det lätt krulliga håret gillade Doktor Produtto vad han såg när han tittade på sin son: medan Il Dottore var lika liten och rundmagad som Il Duce var Gamle Produtto reslig som sin mor och far och han var en hejare på gymnastik och friidrott (ja, det krävs inte mycket fantasi för att förstå att Doktor Produttos intresse för sin son inte var helt okomplicerat).

Gabriella spelade, sett till familjen Produttos släkthistoria, en undanskymd roll i och med att hennes förstfödde kom att uppfostras som en Produtto på  familjens lantegendom medan hon själv levde livets glada dagar med Melenik och alla ungarna strax söder om Trapani på Sicilien. Där startade de ett mycket framgångsrikt textilföretag, MG, efter Melenik och Gabriella. Företaget stämdes så småningom av den engelska biltillverkaren MG och fick en rejäl dusör för att byta namn. Och det gjorde de, bytte namn. Till GM. Detta resulterade i att de stämdes av den amerikanska koncernen General Motors. I den uppgörelse som så småningom nåddes fick de en synnerligen väl tilltagen summan pengar. Efter de här båda lukrativa affärerna lade MG/GM ner sin verksamhet och Gabriella och Melenik levde lyckliga med alla sina pengar och barn resten av sina dagar.

Kanske för att modern varit så frånvarande under hans uppväxt hade Gamle Produtto det svårt att få till det med kvinnorna. Viljan fanns men han drabbades av en annars sällan sedd blyghet var gång ett kjoltyg kom i hans närhet. Därför var det kanske inte så konstigt att han äktade Fiorina Fiorentina, eller rättare sagt att detta manhaftiga fruntimmer äktade honom. Sanningen att säga är det så att varje gång den officiella historieskrivningen nämner något i stil med ”det var på Gamle Produttos tid” eller ”som Gamle Produtto lät införa” är det alltid Fiorina som ska ha äran. Medan Gamle Produtto var ståtlig och vacker var han lika värdelös som den fader som inte var hans fader varit. Fiorina var desto driftigare. Hon lever för övrigt fortfarande, snart 100 år gammal, det är hon som bor i lägenheten ovanpå kontoret och som brukar skrika otidigheter till vingårdsarbetarna om de dristar sig till att ta en paus inom synhåll från lägenhetens fönster. Såvitt vi vet är det också hon som fortfarande bestämmer. Allt.

Signor Produtto, Ludovici, son till Gamle Produtto och Fiorina och själv kommen till åren nu, har aldrig gift sig. Han har varit alltför upptagen med att festa med sina polare (han tillhörde och tillhör Silvio Berlusconis innersta kompiskrets med allt vad det innebär i form av sprit, knark, nepotism och hor). Mödrarna till hans barn är dels filmstjärnan och politikern La Cicciolina (Emilio), dels Françoise Le Pen, kusin till den franske politikern Jean-Marie Le Pen (Maria). Båda mödrarna har varit lika frånvarande som fadern under barnens uppväxt varför barnen uppfostrats av Fiorina Produtto född Fiorentina. (Signor Produtto, Ludovici, introducerades för övrigt till båda sina barns mödrar av festprissen, vännen och pajsaren Silvio Berlusconi.)

Del II

Som! vi åt och drack medan snön och mörkret föll därutanför och musiken skrålade och vi en efter en följde Emilios exempel och rusigt sjöng och dansade runt där mellan de uppställda borden och de väldiga tankarna, långt bort från morgondagens ågren och de sociala mediernas dystra domedagstankar om sakernas tillstånd. Traditionsenligt tystnade musiken exakt klockan 18.00, då vi festat rejält ett kvartsdygn, och Signor Produtto, Ludovici, ställde sig upp (sanningen att säga fick han hjälp med just det, att ställa sig upp) och skrek ut sin traditionsenliga julhälsning (en tradition hans farfar börjat med, då, i en tid som ingen längre minns): ”Nog! God jul på er! Dra nu åt helvete!”. Hans julhälsning möttes av många glada tillrop, där tacksamma ord blandades med skratt från de värsta festprissarna och gråt från de mer melankoliskt lagda och de som bara tyckte att allt det där, de kulörta lamporna, dansen och maten och, som kronan på verket, Signor Produttos, Ludovicis, jultal, var så fint att gråten vällde upp och sprutade ur ögonen och hängde som saliv ur deras öppna gråtmunnar.

Det var först nu, när alla skulle hem som  vi insåg att det snöat hela tiden. Mycket. Fullkomligt vräkt ner. Stora sjok, framburna av en hiskelig vind från bergen. En vägg av vitt som mötte den som vågade sig ut och som lyste upp mörkret, som gjorde mörkret mer vitt än svart. Vitt över de bara vinrankorna som slängt sina löv och nu stod där nakna och väntade på att beskäras, vitt på taken som måste skottas om de inte skulle rasa ihop när den väl tilltagna volymen snö började tyngas av varmare dagars mildväder, vitt på bilarna, vitt på cyklarna, vitt på mopederna, vitt på de många vägarna och gångarna i vingården och ner för backen, ner till landsvägen, som inbäddad i, nej snarare försvunnen i vitt slingrar sig bort mot staden, där de flesta av gårdens anställda bor. Nytankade på mod och med spärrarna bortdruckna hoppade de flesta in i eller upp på sina åkdon och gav sig av.

Prästen lika kråka skulle ut och åka… Flera slank ner i dikena vid sidan om vägen som löpte nerför kullen, andra styrde ut i vingården när de insåg att bromsar hjälpte föga i det plötsligt glashala väglaget, ett väglag de sällan eller aldrig utsatts för tidigare (och bilarnas blankslitna däck gjorde inte saken bättre). Andra försökte ta sig ner mot staden på andra vis. Emilio som trots allt var en Produtto, låt vara en försupen sådan, men en Produtto, och dessutom en stjärnsäljare och kändis, fick med sig hela kontoret på ett upp och nervänt långbord som de använde som släde nerför backen. De kraschade halvvägs ner och de flesta blev liggande där, utspridda i snön, tills alpjägare, alpini, från Sjätte Alpjägarregementet i San Candido kom till undsättning på skidor eller i bandvagnar och med många pulkor för alla de skadade. Benbrotten, skallskadorna och förfrysningarna var oräkneliga (enligt uppgift har stadens sjukhus aldrig tidigare  ens varit i närheten av att utföra så många akuta amputationer på så kort tid som dagen efter festen).

Bruno, Giovanni och Alberto, tre av killarna i vingården, gick vilse på sin arbetsplats. De trodde de skulle hitta ner till landsvägen genom att vandra de välkända stigarna bland rankorna. Tji fick de. De såg kort sagt inget annat än en vit vägg som stack dem i ögonen med sina vassa flingor. Giovanni kom bort i snöyran och återfanns först fram på förmiddagen dagen därpå, då snöfallet upphört och vinden  lagt sig. Han hängde stel som en pinne och med mer än en släng av rigor mortis över ståltråden på en av kullens nedersta rader. Bruno och Alberto klarade sig bättre. Bruno, själv gammal alpino,  visste att gräva sig en snöka där han och Alberto kunde övernatta. Det var för övrigt de som hittade Giovanni nästa förmiddag.

Signor Produtto, den demente Ludovici, insåg någonstans mitt i sitt vimmelkantiga rus och sin demens att det nog var bäst att stanna kvar på kontoret över natten. Han fick sällskap av Signora Rondello som skött skaffningen under kvällen och sin dotter Maria, utesäljaren, som helt enkelt var för full för att kunna förflyttas. De tre var tillsammans med ett lysande undantag de enda som klarade natten utan köldskador eller kroniska trauman.

Den enda som tog sig ner till landsvägen och vidare in till staden oskadd var den norska praktikanten Linn, som körde telemark nerför backen på ett par brädlappar hon yxat till och spänt fast med spännband hon hittat på kartonglagret. Signor Produtto, Ludovici, bestämde dagen därpå  i en stund av klarhet och där han stod i spillrorna av sin tidigare personal på sjukhuset i staden, att julfesten fortsättningsvis skulle inledas av att en norska med tänd pannlampa och brädlappar på fötterna skulle skrida in i den nedsläckta vinkällaren där personalen andäktigt skulle sitta och vänta, hon skulle sedan sjunga en visa i moll till minne av dem som strukit med under återfärden från den numer historiska julfesten. En minut skulle därefter ägnas åt att minnas och sörja och att kontemplera över människans och tingens och rent av historiens förgänglighet. Sedan skulle den gamla rock ’n’ roll-hjältarna Bobby Solo och Peppino di Capri skråla ur de gamla högtalarna på högsta volym och alla de blinkande lamporna tändas och festen genomföras nu som då och för alltid.

Bobby Solo. Peppino di Capri. Hög stämning med Peppino. Internationell halligallimusik.

Dagen då Helmer Nilsson blåste bort

Hur det kan gå när haspen inte är på, är något Helmer Nilsson numer vet mer om än de flesta. I alla fall får vi anta att det är så. Men låt oss ta det från början.

Byn där Helmer föddes ligger mitt ute i ingenstans någonstans mitt i Sverige. En sådan där liten håla som på den tiden fortfarande omfattade inte bara boningshus utan också bondgårdar, integrerade i byn, en kvarn och ett mejeri och två lanthandlar. Ett stenkast från huset där Helmer föddes gick grannens grisar och bökade fredligt i jorden och svinstians odörer vilade tungt över omgivningen, särskilt dagar med lågtryck. Nu var inte det något någon direkt tänkte på då. Snarare hade nog de flesta reagerat om doften inte fanns där en morgon när de vaknade. ”Vad är det för fel på lukten?” hade de kanske då frågat sig, ”Något stämmer inte!”, paniken hade kunnat bli total. Det går inte att annat än förundras över att grisarna en dag försvann och svinstian med den, utan att en katastrof inträffade, utan att folk blev som galna och undrade vem som tagit deras samtid från dem.

Mejeriet låg någon kilometer bort, i en krök nära den gamla skolan, för skolan var gammal redan när Helmer var ung. En envåningsbyggnad i trä. Ursprungligen grå men senare uppiggad med faluröd färg och vita knutar. Skolgården en fruktträdgård med gråpäron, äppleträd, krusbär och vinbärsbuskar. Astrar, prästkragar och rosor. Dill och persilja. Nässlor. Ett med tiden vitmålat staket runt skolgården som såg till så inget barn förvillade sig ut på grusvägen, där bönder och handelsresanden susade förbi i Saab 93:or, Volvo Duetter och, godsägaren, en Mercedes Benz 180, senare 219 och slutligen en 220. Helmer gick lågstadiet där. Mellanstadiet och högstadiet i den närliggande tätorten fick byns barn åka buss till. En gul buss med grå knopp på växelspaken. Sätena, stål och vaxduk. Delad framruta. Runda lyktor. Helmer hade nära till sin hållplats, strax bortom svinhuset. Andra fick gå någon kilometer från sitt torp eller gård i skogen ut till landsvägen, som inte asfalterades förrän Helmer började högstadiet.

Helmers mor arbetade på mejeriet och fadern på kvarnen, som levde vidare ända in på 80-talet. En odefinierbar låda i grått och rött, till vilken böndernas traktorer och släp och lastbilar från när och fjärran kom och åkte efter bestämda mönster.

Vackraste huset och platsen i byn var då som nu kyrkan och prästgården.  En liten oas vid sidan om grusvägen som ledde från byn bort till herrgården, sommartid dold av prunkade grönska och på vintern inbäddad i vit vadd. En stenkyrka med smalt torn och en prästgård i karolinerstil och magnifikt målad i Stendahls färger. Helmer döptes och konfirmerades i kyrkan och hans föräldrar döptes och konfirmerades där, och de gifte sig där och nu ligger de begravda där.

Vid sidan om sina två lanthandlar, herrgården, mejeriet, skolan och kvarnen hade byn en teve-apparat, eller ja i alla fall under en tid, till dess teve-apparaterna en kväll stod och flimrade i snart sagt varje hus i byn. Den första teve-apparaten, med en kanal, Olle Björklund, Ria Wägner, Lennart Hyland och svartvit bild, 24 tum, bodde hos systrarna Högberg. Elvira, byns skolfröken och ansvarig för det i skolan belägna biblioteket.  Hedvig, traktens distriktssköterska, ­en bestämd dam som med fast hand åkte runt, först i en Saab 93 tvåtaktare med kidnappardörrar, senare en Saab 95 V4 herrgårdsvagn, och lade om bandage, räddade avhuggna händer och sprutade vaccin i folk. Systrarna Högberg bodde i huset där de fötts, i klockarbostaden, intill skolan, där deras far varit lärare.

Byn sveptes vintertid in i en air av snö och granved. Snön gjorde att ljuden från gårdarna, mejeriet, kvarnen och bilarna som genomkorsade byn ekade dovt i nejden. Under resten av året blandades vardagens ljud upp med råmande kor, bökande grisar och bräkande får. Om hösten kunde jakthundarna höras yla i skogarna.

Så här i efterhand snöade det alltid på vintern och solen sken på våren och bäckarna porlade, berusade på smältvatten, och de återvändande flyttfåglarna fyllde luften med sin sång. Somrarna innebar arbete på någon av gårdarna eller, som en sommar, Johan Bäckströms lanthandel, mitt i byn. Inte för att Johan och Ulla Bäckström behövde hjälp, men de tyckte att de skulle ge någon av byns barn chansen att tjäna lite extra varje sommar. Helmer var en av de lyckligt utvalda. Att gå och sniffa i lanthandeln, fylld av rökt medvurst, tjära och godis, var något annat än att hjälpa till att kastrera grisar och nacka hönor eller sköta en ladugård. Mjölkning, mockning. Utfordring.

Efter skolan fick Helmer jobb på mejeriet. Där blev han kvar fem år, tills mejeriet köptes upp av Mjölkcentralen. Osttillverkningen flyttades och med den doften av mjölk, ost och rentvättade mjölkkannor och tankar i rostfritt stål. Byns egen ost levde kvar som varumärke, men kom att göras på importerad mjölk och fick en smak som inte hade något att göra med sitt ursprung. Produktionen av glass lades ner och lanthandlarna fick istället köpa glass tillverkad i lite varstans i Europa, fast med svenska namn förstås.

Medan skolan sedan länge gjorts om till privatbostad och numer hyrs ut som airbnb, har mejeriet fått förfalla. En brun och vit skamfläck med förspikade fönster. Det här med airbnb i byn föreföll de flesta av de gamla byborna som en minst sagt tokig idé. Tysken som köpt skolan skulle snart nog bli varse detta, menade de, men tji fick de, för tyskens airbnb går som tåget. Semesterfirare från Europas mer tättbefolkade delar uppskattar lugnet och att ingenting, absolut ingenting, händer i byn. Det förfallna mejeriet ser de som ett pittoreskt inslag och hade grisarna funnits kvar i byn hade de varit pricken över i. Märkligt nog verkar det inte bekomma sommargästerna att de måste köra en mil till tätorten för att handla. Bäckströms höll ut i det längsta, men när ingen ville ta över när Johan gick bort och Ulla tyckte det blev för tungt att driva verksamheten själv, valde hon att lägga ner. Även lanthandeln hyrs idag ut via airbnb.

Under åren Helmer arbetade på mejeriet  hann han med att göra lumpen som skyttesoldat och att gänga sig med Britt Eklund från regementsstaden. Hon flyttade först till byn med Helmer och arbetade som hemsamarit. När mejeriet lades ner, fick Helmer hjälp av Arbetsförmedlingen att ta trafikkort och han fick snart jobb som taxichaufför i tätorten. Där föddes Britts och Helmers båda barn. De trivdes i tätorten, Britt och Helmer och barnen. Efter 25 år som taxichaufför fick Helmer sluta. En upphandling, där kommunen var tvungen att ge kontraktet till den billigaste offerten, ledde till att ett taxibolag tio mil bort, i den stora centralorten, fick ta hand om färdtjänsten i tätorten och därmed tappade de lokala droskorna underlaget för sin verksamhet. Numer finns ingen taxi att tillgå i tätorten, annat än om någon av det avlägsna, stora bolagets bilar råkar vara på plats och har tid och lust.

Tätortens liv cirklade då som nu kring sitt pappersbruk, en stinkande anrättning nedåt sjön till, dit lastbilar kom och for i en dygnet runt pågående skytteltrafik. Myror på väg till och från stacken. Timmerstockar in. Gigantiska pappersrullar ut. Hade inte bruket legat där, hade tätorten kunnat anlägga både en hamn och en badplats där. Nu fick den som hade båt åka någon mil bort till granntätortens hamn och den som ville bada hittade både en badplats och en utomhusbassäng där.

Bortsett från hamn och badplats fanns det mesta i den genomasfalterade och under 60-talet moderniserade tätorten. Vivo, Ica, Konsum, Systembolag, herrekipering, damekipering, kläder för barn och ungdom, leksaksaffär, glasmästeri, bosättningsaffär, fotoaffär, urmakeri, busstation, liten järnvägsstation för rälsbussen och godstågen, korvkiosker, kiosker, folktandvård, bokhandel, sportaffärer, primärvård, optiker, konditorier, elaffär, apotek, manufaktur, kemtvätt, ett efter kommunsammanslagningen 1971 gigantiskt kommunhus, till och med en resebyrå och en fotbollsklubb i division tre. Av detta finns inte så mycket kvar idag. Kommunhuset förstås. Stort och fult. Fotbollslaget i nya division fyra, långt under sin gamla nivå. En kiosk finns kvar, men de flesta butikerna är borta och ersatta av en stor Ica Supermarket och ett flertal pizzerior. Den som vill handla kläder, klockor och sportartiklar med mera är hänvisad till den ändå större tätorten eller internet.

När Britt och Helmer flyttade till tätorten var det egentligen inte så stor skillnad på att bo på landet och i staden. Det fanns fortfarande utedass och hus med bara kallt rinnande vatten både här och där, och posten levererades dagligen både här och där och telefonerna fungerade ungefär lika bra och taxibilarna drog sig inte för att åka ut till byn och hämta folk när undantagsvis någon behövde taxi där. Nu är det större skillnad. De som bor kvar i byn har fått vänja sig vid sämre postgång och sämre kommunikationer och service rent allmänt och att åka och handla i tätorten och att leva med halvdålig telefoni sedan de fasta linjerna tagits bort. Britt och Helmer ångrade aldrig att de flyttade. Från dåtiden till den nya samtiden.

Det gick lätt för Helmer att hitta ett nytt jobb efter att taxirörelsen blivit olönsam. Från taxi flyttade han till speditionsbolagens alltmer hektiska värld. Till att börja med levererade han paket till allt från småbutiker till privatpersoner. Allteftersom småbutikerna började försvinna och näthandeln tog över, ändrades Helmers arbetsuppgifter. Till slut hade konkurrensen pressat priserna så mycket att det mest handlade om att köra runt som en dåre och ringa telefonnummer och lägga på innan någon svarade. Vi var där. Ingen hemma. Undantagsvis körde han fram till någon adressat, men helst bara om han visste att det var lätt att hitta dit och att han snabbt skulle bli av med paketet.

Det märkliga den här ovanligt varma sommardagen, dagen då Helmer Nilsson blåste bort, en dag då hettan fick luften att dallra och fåglarna att tystna, var att han var tvungen, verkligen tvungen, att gå in på centralortens sjukhus och leverera sitt paket. Ett litet ilpaket med, uppenbarligen, livsviktigt innehåll. Mannen i sjukhusets informationsdisk såg sommartrött på Helmer när denne frågade var han kunde hitta doktor Schmidt på Ortopeden. Utan att säga något pekade receptionisten upp i skyn på en informationstavla, av vilken det framgick att Helmer skulle gå den orange korridoren bort och sedan ta hissen fyra våningar upp. Mannen i sjukhusets informationsdisk var helt klart slagen av värmen. Uppenbarligen var sjukhusets luftkonditionering ur funktion, om nu sjukhuset, en 70-talistisk betongmanifestation av samtiden,  hade en sådan.

Så långt allt väl. Helmer gick den plastmatteluktande korridoren med de orange linjerna bort. Tryckte ner hissen, hälsade på de båda patienterna som kom ner med den, iförda syrgastuber och droppflaskor i ställningar och cigarettpaketen i högsta hugg, tog hissen och tyckte att den tog väl lång tid, en seg hiss, stor så att sängar fick plats i den, skrapade väggar, men ”ping” så var hissen framme. Det var nu problemen började. För ingenstans stod det något om Ortopeden, än mindre om doktor Schmidt. På måfå började Helmer vandra runt i korridorerna. Till slut blev han så trött av värmen och att inte veta var han var att han gick in ett litet rum med en säng och lade sig att vila där. Han var ingen ungdom längre och definitivt inte i toppform, tvärtom var han lätt överviktig och hade ont lite överallt. Åderbråck. Högt blodtryck. Höga kolesterolvärden. Dålig höft. Massor av inte så bra.

När han vaknade hade någon tagit av hans kläder och klätt honom i pappersmössa, operationsskjorta knuten baktill, papperskalsonger och papperstofflor och som pricken över i ett par stayups. Han låg i en säng, på höger arm satt en kateter kopplad till en flaska dropp. Något sa honom att det här måste vara ett  misstag. Han var här för att leverera ett paket till doktor… eller var han inte det? Någon körde sängen han låg i. Vart? Han ville fråga. Säga att det var ett misstag. Men han fick inte fram ett ord. Sängen stötte emot en vägg och rullade vidare. In i en operationssal. Lampor och ramper i taket. Kirurger, narkosläkare, sjuksköterskor… alla i blått med pappersmössa på huvudet och mask för ansiktet. Flera med glasögon. Varmt. Som tur är står fönstren öppna så det fläktar lite.  Jobba i den här värmen! Han somnar. Och lika bra är det. För just som läkarteamet inför titthålsoperationen blåser upp hans mage med koldioxid för dagen utbytt mot vätgas står en av sjuksköterskorna inte ut längre. Hon öppnar ytterligare ett fönster just som vinden lyfter därute i högsommarvärmen. Det blir tvärdrag och innan någon hinner reagera har Helmer lyft från operationsbordet och blåst ut genom fönstret, med sin uppblåsta mage och droppflaskan dinglande från katetern. Läkarteamet försöker fånga honom men kan inget göra, kan inte hindra honom från att blåsa bort. Bestörta står de i fönstret och tittar efter Helmer där han svävar iväg, en allt mindre prick, som till slut försvinner helt.

En morgon i Hades smak

I det stillastående morgondiset dansar älvorna på det höstgula fältet och långt där borta, bakom de höga träden, på andra sidan den lilla dalen, stiger en röd ballong upp. Ju mer den stiger, desto tydligare blir det, att det är en enorm ballong och till slut, det tar säkert en minut för ballongen att lyfta sig i hela sin prydno, dyker korgen med passagerarna upp,

Korgen är formad som en båt. Ett skepp.

Skeppet plöjer fram genom älvorna, de dansande skuggorna i det gråvita diset, som sakta fälls ut, faller ner och fuktar det hösttorra gräset, där ett myller av knappt synliga småkryp bygger sin morgondag som om det inte funnes vinter.

I fjärran hörs en tupp gala, och till och från fyller en åsna morgonen med sina skrin.

En doft av rök sveper fram över dalen. Någon eldar gran och björk. Håller sitt lilla stenhus varmt och torrt. Fritt från morgonens råa kyla.

På grusvägen, som löper genom dalen, från norr till söder, tar sig en padda mödosamt fram. Ett ben i taget. Långsamt. Ett. Och. (slafs) Två. Ett. Och.  (slafs)Två.

Ett skepp kommer lastat!

Med vaddå?

Döingar.

Och det är bråttom. De skulle redan vara i Amerikas förenta stater. Nu är det frågan om de hinner fram i tid för att rösta. Om de inte gör det, får de inte betalt. Inte ens för biljetten. ”Reser ni nu, gör ni det på egen risk!” sa Karon till dem, när de bad honom ro dem över Styx. ”Ger ni er iväg härifrån, kan det bli det sista ni gör!” varnade färjekarlen. Å andra sidan var han säkert medveten om, att den som är död i många avseenden redan gjort det sista den gör.

Karon hade sett fundersam ut, där han stod och kliade sig, först i skägget, sedan under mössan. Men så hade han farit runt och gått och ställt sig i båtens för. Det enda passagerarna såg av honom var ryggtavlan, insvept i en svart mantel. ”Lägg era obol i kassan vid landgången,” sa han och styrde  straxt båten mot andra stranden, där de som inte fått en ordentlig begravning irrade omkring. Skuggor i den underjordiska natten.

Väl på andra sidan Styx skyndade döingarna mot kapten Nemos undervattensgrotta. Detta i avsikt, att få denne att övertala sin vän, den berömde ingenjören och uppfinnaren Cyrus Smith, att sätta fart på sin väldiga ballong och skyndsamt ila mot Amerikas förenta stater.

Mötet med den åldrade Nemo blev något av en besvikelse för de reseglada och arbetsvilliga döingarna. När de hittat fram till kaptenens boning i undervattensgrottan, skakade de av iver att få skrida till verket och förverkliga sin amerikanska dröm. ”Men kära ni, ni är alldeles försent ute, ingenjör Smith kommer aldrig att hinna fram i tid, inte ens till västkusten,” undslapp sig Nemo med sin knarriga röst, full av fransk brytning, och såg ömsint på dem. ”De andra gav sig av för ett dygn sedan, och de köpte en Tsyklon-2-raket  av Smith, en raket de på nolltid var uppe i stratosfären med, och väl där gav sig snart kapseln iväg på egen hand, bara för att straxt landa i Lake Michigan, perfekt placerad för en insats i staten Michigan. En förflyttning med militärisk effektivitet, framtidens överljudsfart och ingenjörskonstens precision. En resa i Smiths smak.”

När döingarna hörde detta, gav de upp en unison suck, som ekade genom grottan och ut i de levandes värld, där den snart stötte på El Niño och fick sådan kraft, att den vuxit till en mäktig tyfon när den snart svepte in mot Filippinerna, lämnande inget annat än död och förödelse efter sig.

Om mötet med kapten Nemo blev något av en besvikelse, var mötet med ingenjör Cyrus Smith desto mer upplyftande, och det göt mod i de dödas lealösa kroppar. Innan de visste ordet av befann de sig tätt hoptryckta i den båtformade korgen och uppe i luften, svävande mellan först havet och sedan marken och den röda ballongen.

I hög fart seglade de mot Amerikas förenta stater, medan ingenjören, sin vana trogen, föreläste för dem. ”Det som utmärker vår tid är både det ena och det andra, men bland allt detta ena och andra, kan det vara på sin plats att peka på alla dessa ”jag vet nog jag-” människor, som numer tycks finnas i en mängd som indikerar tretton på dussinet. Det är de här som vet, verkligen vet, när saker och ting inte går rätt till, eller när de går rätt till, det gör de för övrigt vanligtvis då saker och ting går som de själva vill, annars går de vanligtvis fel till. För egen del vet jag ingenting, eller rättare sagt: jag är inte alls säker på den saken, för om jag vet att jag inget vet, vet jag ju det, och då vet jag något. Det är komplicerat det där. Och det är det som gör att så många skapar sina egna små sanningar. Slår blå dunster i sina egna ögon. Hade ni haft ögon kvar att se med, hade ni kanske gjort det, men nu är ni döda och ser utan ögon och att slå blå dunster i tomma ögonhålor tjänar inget till, eller det tror jag i alla fall inte. Ni hör att jag tvekar efter varje sanning? Det är därför att min största fasa här i livet är, att bli en ”jag vet nog jag-” människa. En total dåre. Då är det bättre att inget veta, och veta det, fast det är en paradox som komplicerar sakförhållandet och gör gränsen mellan sant och falskt och medvetet och omedvetet diffus. Otydlig. Kort sagt är denna min sanning kanske inte alls sann, för är den sann, går jag balansgång på randen till de verkliga dårarnas rike. Kort sagt är detta oklart som uttrycks som oklart och därför oklart för det friska sinnet och dess förmåga att uppfatta vad som är oklart uttryckt som oklart till skillnad från klart som uttrycks som oklart och därför är nonsens. Om detta torde vi vara överens.”

”Men snälla ingenjören, se er för! Ni seglar ju på de dansande älvorna! Se så deras tårar faller i det torra höstgräset!” ropade plötsligt döingarna i kör, måna, som döingar är, om det levande. På detta ville ingenjören inte alls höra, trots att Eos, morgonrodnadens gudinna, rasande över det han gjort älvorna, stack honom i ögonen med sina rosenfärgade fingrar. Istället kisade han och vände dövörat till och fortsatte att föreläsa: ”Tsyklon-2 byggdes i likhet med alla andra Tsyklon-varianter i Ukraina på den gamla goda Sovjet-tiden. Rymdraketernas Volvo. Pålitlig som få. Ett enda misslyckat uppskjutningsförsök på över 100 uppdrag. Fatta! Klart som korvspad att raketen era polare köpte häromdagen gjorde sitt jobb, som den rymdens packåsna den är. Era vänner har redan avlagt sina röster, de har fått betalt och de är på väg tillbaka till Hades med multna löv och annat som släkt och vänner i dödsriket bett dem ta med.”

Så talade ingenjören, skruvade lite på sina behållare med snart brinnande gas och såg så förnumstig ut, att de döda inte stod ut. Inför våra ögon, där vi står i fjärran, på andra sidan dalen, och tittar på den stigande ballongen, medan tuppen gal och åsnan skriar och älvorna dansar undan i fåfänga försök att undkomma den framforsande korgens ramning, kastar de sig över ingenjör Cyrus Smith, och de ger sig inte förrän de tagit honom av daga, och han blivit en av dem och sällat sig till dem i deras gemensamma ilska över ingenjörens ansvarslösa framfart bland älvorna, morgondiset och Eos rosenfärgade fingrar.

Vi rusar förstås mot den störtade ballongen; i vår iver att se vad som hänt och att hjälpa till, att rädda liv, spjälka ben och förbinda skadade huvuden, plöjer vi fram genom hagtornshäcken som omgärdar vår markplätt på jorden, springer genom de öde fältens höga höstgräs och stannar inte förrän vi, med andan i halsen, kommer fram till nedslagsplatsen, bara för att konstatera att alla är döda: De döda, ingenjören Cyrus Smith och alla älvorna.

 

Musik. Mer av samma vara.

 

Herr Führer

Jag tänkte att sömnen, det är jag, och smärtan den är orosmomentet, det som stör sömnen, som alltså stör mig, och jag övertygade mig själv om att smärtan inte fick vinna, inte fick väcka mig; för mig handlade det om att sova vidare, om jag gjorde det hade jag vunnit, och det gjorde jag, vann; jag sov vidare, trots att den där gnagande smärtan hela tiden fanns där, i utkanten av medvetandet, hade jag slappnat av det minsta hade smärtan tagit överhanden och jag hade vaknat, men jag vann och det var därför som jag först när jag vaknade några timmar senare upptäckte att hunden ätit upp halva högerarmen. Fast först upptäckte jag hunden. Den låg där intill mig i den vältilltagna hotellsängen, king size, och såg nöjd ut. Mätt och nöjd. Fast så mätt kan den inte ha varit. Så feta armar har jag inte, låt vara att doktor Rimmer sagt åt mig att gå ner några kilo, ”Sluta röka, sluta dricka, ät mindre och framförallt sluta knarka” brukar han säga åt mig när vi har våra månatliga möten. Om jag går dit vill säga. Den här månaden, till exempel, kommer vi inte ses. Jag är nämligen ute på tjänsteförrättning. Reser runt och dänger väska i Sörmland. Haha, kan knappt vänta på att få träffa doktor Rimmer igen, så förvånad han ska bli när han ser min högerarm. Benpipan som sticker ut, de ruttnande köttslamsorna som hänger och slänger. Själv ska jag stolt vifta med armstumpen framför honom och lugnt säga ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem är det som har för tjocka armar nu? Och vem är det som gått ned i vikt? Va?”. Det där sista va:et ska jag liksom ropa ut. Som ett utrop, som överraskande nog kommer i slutet på det där andra, vilket sägs lugnt, ja, nästan smekfullt; som en karess hörs min ljuva stämma sexhest smeka fram orden ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem…”

Det här med att vakna upp och upptäcka att ens hund gnagt i sig halva högerarmen på morgonkvisten har sina sidor. Till att börja med är det inte okej någonstans att ens hund äter på en, och det gäller oavsett om en är vaken eller sover. Hunden ska inte äta upp sin herre, så är det bara. Således tog jag fram min telefon, en Huawei så jag började med att säga ”Zaoshang hao” till den, det gör jag alltid, dels av artighet mot telefonen, dels om någon stackars kines sitter där i en avlyssningscentral någonstans och lyssnar på mig genom telefonens högtalare och tittar på mig genom dess kamera, ibland, när jag tycker att det inte riktigt bara räcker att säga god morgon, drar jag till med ett ”Ni hao ma!” och så lägger jag skyndsamt till, ”För egen del mår jag bra, tack!”. När jag klarat av artighetsfraserna satte jag mig att söka i telefonen, inte efter livets mening den här gången utan information om hur hundar ska dresseras för att inte äta upp sina herrar. Hittade en Herr Führer i Gnesta, ”specialiserad på människoätande hundar”. Bra. Mailade Herr Führer. Fick svar med vändande mail. Herr Führer visade sig vara en trevlig prick. Han la bort titlarna med en gång, undertecknade sitt mail smått anakronistiskt med ett ”Er tillgivne” och så bara förnamnet ”Sturmbann”. ”Er tillgivne Sturmbann”. Bra bra. Jag hade varit lite rädd att han kanske skulle vara en aning stel, och kanske argsint. Vet inte varför. Kanske var det namnet, Herr Führer, som lurade mig. Då mitt hotell befann sig i Flen, vilket också innebar att såväl hunden som jag själv var där, var jag, vi, inte långt från Herr Führer, Sturmbann, och Gnesta, varför vi bestämde att vi skulle ses redan om någon timme.

Nu fick jag bråttom minsann! Den som aldrig vaknat upp med en bortgnagd högerarm vet nog inte vad det innebär att försöka skynda på och stressa omedelbart efter det något överraskande uppvaknandet. Redan när jag skulle använda min telefonen stod det klart att den nedre delen av högerarmen och framförallt allt den därvid fästade handen med dess fem flinka fingrar fattades mig. Kort sagt var det bökigt att göra allt med vänster hand. Hade jag varit vänsterhänt hade det kanske gått snabbare att vänja sig vid det nya tillståndet, men nu tog både detta tillvänjandet och allt annat sin lilla tid, därför blev jag, måste jag tillstå, smått rasande på den frukostansvariga människan på hotellet som, när jag äntligen tagit mig till frukostmatsalen, ställde sig att titta på mig med stora ögon och utbrista ett ”Men oh! Vad har hänt med er arm?!”. Då tyckte jag bättre om hennes chef, hotelldirektören, antar jag, som mycket handfast hutade åt mig och sa att ”Vem tror ni att ni är, va? Komma här och springa med en söndergnagd armstump i vädret hursomhelst! Nu är ni så god och tar på er något på överkroppen och ger er iväg härifrån! Sådana gäster vill vi inte ha här! Vi är ett respektabelt hotell!”

Inte mig emot. Jag tog med mig hunden och gick tillbaka till rummet, funderade över det hotelldirektören sagt, insåg det olämpliga i att springa runt med bar överkropp bara för att jag inte hade en arm att stoppa i den högra skjortärmen, vilken fånig tanke! insåg jag nu, klippte av högerärmen på min vita skjorta, satte på skjortan och kavajen, hängde bagen med varuproverna och min necessär över axeln, ”Erlige Erland” står det på bagen, det är jag, Erlige Erland, jag säljer damunderkläder, bagen är full av trosor, bysthållare och korsetter, har jag inga egna kläder där? tänker någon, inget ombyte?, jodå, jag har bagen full med underkläder, även om jag aldrig skulle säga det till en kund, som lanthandlaren i Friåsa, en ganska stel gubbe med religiösa grubblerier och ett förljuget äktenskap, så tycker jag att alla borde ha samma underkläder, fast skulle jag säja det till handlaren i Friåsa skulle han slänga ut mig, han är lite gammaldags, är till och med tveksam till hur han kommer att se på mig nu när jag bara har en armstump på höger sida, det är sådant som kan få handlaren i Friåsa att gå bärsärk, det avvikande, som en enarmad försäljare av damunderkläder.

Skjortärmen, jag lyckades inte så bra med det där med att klippa av den, den blev mest bara strimlad och den fladdrade en hel del, vilket irriterade mig, men den lade sig snart  tillrätta när kavajen kom på. Det kändes bra. Jag gick ner till hotellreceptionen, betalade kontant, fnös åt hotelldirektören och försökte få min hund att morra lite, det gjorde den inte, men försöka duger, tänkte jag, bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna bågen, tänkte jag, för sådan är jag: en fighter, och så lämnade vi hotellet, hunden och jag, och tog bilen, en prima Volvo Duett, och körde till Herr Führer, min tillgivne vän Sturmbann i Gnesta. Denne väntade på oss med ett brett leende och nypolerade lederhosen och en dagen till ära nytvättad fasanfjäder i hatten. Herr Führer, Sturmbann, hade polerat brallorna, jo han sa ”brallorna”, och tvättat fjädern så snart det stod klart att han skulle få besök. En ordningens man i sin prydno. Jag tyckte om honom från första början och det var väl det som fick mig att alltför sent inse att det där med ”specialiserad på människoätande hundar” inte innebar att han kunde få hundarna att sluta äta på sina herrar.

Musik.

Apotekarens gästabud

Apotekaren bodde ensam strax utanför byn. Ryktet sa att han fötts där, i det väldiga huset på kullen, till hälften dolt av sekelgamla ekar och plataner och en och annan kastanj. Dygnet runt brann lyktorna i allén som ledde uppför kullen och fram till huset. Till och med mitt i högsommaren, när cikadorna spelade och värmen fick luften att dallra av obehag och solen dränkte trakten i ett överflöd av ljus. Det ständiga skenet från lyktorna underströk den känsla av en skräckens boning som husets utstrålade i sin ständigt nedsläckta och lugubra skepnad.

När jag fick en inbjudan till en smokingmiddag hos Apotekaren, tänkte jag först inte gå. Det där hemska huset på kullen gav mig kalla kårar, och jag hade hört både det ena och det andra om dess herre. Bland det första jag fick höra när jag flyttade till byn för snart fem år sedan var, att Apotekaren egentligen var Hin håle. En absurd tanke. Men ändå. Någonstans har väl alla samlat ihop till sitt rykte? Och ingen rök utan eld.

Å andra sidan föreföll Apotekaren vara den mest normala personen i byn. Inte för jag kunde säga att jag kände honom. Ibland hade han skymtat på baren eller framför osthandlarens stånd på fredagsmarknaden, och det lilla jag talat med honom hade skett över ett paket huvudvärkstabletter eller någon annan produkt som måste vara fruktansvärt banal och ointressant i en farmaceuts värld. Lika ointressant som vårt samtal om vädret och Olympique Marseilles senaste match. Tror ingen av oss var ett dugg intresserad av fotboll. Egentligen. Men det är något de gör i byn: talar om fotboll istället för vädret. Ingen vill verka banal.

Kanske föreföll Apotekaren vara mest normal i byn därför att alla andra var så udda. ”Lerätare”, förklarade Marie-Jo, som flyttade hit ungefär samtidigt som jag. Allmänpraktiker. Tog över docteur Peupuis mottagning, när denne gick bort. ”Lerätare?” undrade förstås jag, ”Äter de lera?” frågade jag mest på skämt. ”Ja, de är geofager nästan allihop. Det är därför de är så bleka, anemi, och hakmaskarna i leran orsakar även andra symptom. Du vet, att de är så små och ser konstiga ut i ansiktet en del? Det är till del inavel, men bara till del, det beror också på födan, att de äter lera.”

Jag var chockad. Visst hade jag hört talas om lerätande djur och fattiga mountaineers och hillbillys i USA som äter lera, och inaveln, ja, vilken bortglömd by i mitten av ingenting har inte sin beskärda del av inavel? Men det här med att nästan alla är geofager. ”Det är inte så märkligt som det låter,” förklarade Marie-Jo, ”det är mer en tradition, ett sätt att dryga ut maten, ingen här tycker det är konstigt att leran ingår som en del i den dagliga dieten. Men det är klart att det inte är så nyttigt.”

Enligt Marie-Jo var de enda ”normala” i byn vi som flyttat dit. Läkare som Marie-Jo och veterinärer som Fabio. ”Och Apotekaren?” undrade jag. Det kunde inte Marie-Jo svara på. Vad hon förstått av byborna som kom till hennes praktik var alla lite rädda för Apotekaren. Men det verkade som om han var född i byn. ”Men ingen vet riktigt vad han sysslade med eller var han höll till åren efter högstadiet och fram till han kom tillbaka en dag och tog över apoteket”. Marie-Jo funderade en stund och så lade hon till ”Ingen verkar veta vad som hände med den gamle apotekaren, eller vart han tog vägen, han var bara borta en dag och istället stod Apotekaren där på hans post, när byborna behövde undsättning med hakmaskmedel och annat.”

”Men man kan väl inte bara försvinna sådär?” undrade jag. ”Nej,” svarade Marie-Jo, ”det kan man väl egentligen inte, men bortsett från det så försvann den gamle apotekaren bara sådär. Nästan som docteur Peupui. Han bara satt och torkade bort på sin praktik. Blev till damm och blåste bort. Det var i alla fall vad städerskan, Madame Moutais sa, det var hon som samlade ihop vad som fanns kvar efter honom och såg till att han kunde jordfästas så som det anstår en kristen man.”

”Men ingen kan dö sådär!” utbrast jag. ”Nej, så klart inte,” sa Marie-Jo, ”men docteur Peupui gjorde det. Jag har sett polisrapporten som gendarmerna borta i Draguignan gjorde. Det står att docteur Peupui torkade ihop och dog på sin post. Sådant som händer här, och det är nog något som du, som ska vara byns skollärare, måste ha koll på.”

Det visade sig att vi som var bjudna till den där smokingmiddagen hos Apotekaren var alla vi inflyttade. Marie-Jo, veterinären Fabio, jag, kanslichefen på det lilla kommunkontoret, Olivier Truc med fru, och så Johnsons, ett engelskt par som nyligen köpt ett av byhusen och renoverat det till oigenkännlighet.

Marie-Jo, Fabio och jag åkte tillsammans i Fabios Peugeot, uppför den knöliga grusvägen som så småningom ledde till den upplysta allén och spökhuset i dess slut. Vi var de sista att anlända. En skylt med en pil manade oss att köra runt huset och parkera på baksidan. Vilken skillnad! Här var allt upplyst, alla fönstren i husets tre våningar var fulla av liv och parkeringsplatsen badade i det varma ljuset av diskret placerade ljuskällor, som vi inte kunde se, bara ana i änden av varje ljuskägla. På trappan brann marschaller och på översta trappsteget stod Apotekaren vänligt leende med utsträckta armar. Han var oerhört stilig i sin smoking och lackskor och med det slickade, kolsvarta håret lagt i en bena vars perfektion endast överträffades av pipskäggets ans.

”Åh, så trevligt att ni kunde komma, kära ni, ni är hjärtligt välkomna!” sa han och menade det. Vi kände oss alla genast betydligt bättre till mods.

Kvällen inleddes med ostron och champagne ”Bouzigues,” sa Apotekaren och nickade mot ostronen, ”hitkörda med taxi idag! Jaja, se så, apoteket går bra, jag har råd, det är därför ni får prestige-champagne också, inget vanligt trams, det kan pöbeln dricka till sin lervälling,” han log hastigt, ”ja, jag vet, inget personligt, men det är ju så det är, här i vår by, folk äter lera, drabbas av hakmask och allehanda sjukdomar, för att nu inte tala om allt inavel, men det finns värre saker att tala om, men låt oss nu skåla, kära ni!”

Vi var alla lite tagna av Apotekaren. Hans charm, hans gästfrihet, hans humor och alla oväntade vändningar i samtalet, som nästan uteslutande drevs av honom själv.

”Medan ni har koll på byborna vet ni nog ingenting om mig, jajo, jag är byns apotekare, lämpligt nog kallad Apotekaren, och det är fint så, ni kan kalla mig Apotekaren, men vill ni, får ni kalla mig Bubba, jaja, det är ett riktigt hillbilly-namn, nascar, banjo, Sista färden och det där, men man får inte allt här i livet och jag fick ju faktiskt ett namn, haha, men nu hörni ska ni få höra: Ni vet att det bara är en tidsfråga innan pandemin stänger ner oss igen och ni vet att de vaccin som finns inte förslår långt, eller hur?”

Utan att invänta svar fortsatte han, lätt maniskt men alltid med ett varmt leende på läpparna och utan att få oss att känna oss annat är välkomna och omtyckta. ”En förmån man har som apotekare är att man kommer över den medicin och de vaccin man vill ha. Även sådant som inte finns.” Han gjorde en kort paus, blinkade åt Marie-Jo och fortsatte först när Mister Johnson undslapp sig ett ”Men så fortsätt då, karl, vad är det ni försöker säga?”

”Det jag försöker säga är att jag har ett dussin sprutor. Vaccin. Och jag delar dem gärna med mina vänner.”

Mister Johnson såg än på Apotekaren, än på sin fru. ”Så ni kan vaccinerna oss?”

”Ja, Mister Johnson, det kan jag. Jag kan se till så ni slipper undan pandemins risker. Med tanke på er ålder borde väl det intressera er, och ni, vår veterinär, med er övervikt och kanske andra underliggande riskfaktorer, ni borde väl också vara intresserad av att vaccinerna er?” Marie-Jo såg tveksam ut. ”Men, vaccinen är slut sedan länge? De lanserades, sedan vet ingen vart de tog vägen eller vem som fick dem, och nu säger ni att ni har vaccin här?”

Apotekaren la sin hand runt Marie-Jos kind och tittade ömt på henne. ”Ja, kära docteur Bucole, så är det, och jag vill dela mina doser med er. Av alla i byn är det er jag vill dela med. Jag ser inget skäl att ge vaccinet till de lervällingsätande dräggen nere i byn.”

Marie-Jo såg ett etiskt dilemma i att själv lägga beslag på en av de hett eftertraktade doserna, men lät sig övertygas av oss andra. Tillsammans konstaterade vi, att det var vi som var samhällets stöttepelare, och att om några skulle gå levande ur pandemin så var det vi.

Sagt och gjort. Apotekaren hämtade en silverbricka med sju sprutor och en efter en blottade vi vänster överarm och lät Apotekaren sticka sin spruta i oss.

När Apotekaren var klar med oss, när vi alla fått vår dos, var vi alla lite upprymda. Som om vi varit med om något väldigt farligt och överlevt. Tillsammans. Precis klarat oss undan. Med nöd och näppe.

Det låg något overkligt över det här, och den känslan förstärktes av all champagne som flödade i en outsinlig ström:. Pommerys Louise på magnum. Taittingers Comtes de Champagne. La Grande Dame…

Det jag framförallt minns från den här delen av middagen är den uppsluppna stämningen och grammofonen, en sådan där gammaldags grammofon för stenkakor, med vev och en stor tratt. Apotekaren skötte själv vevarmen, när det behövdes, och han agerade discjockey med en effektivitet och finess som om han inte sysslat med annat. Hunden Nipper på HMV:s etikett snurrade bokstavligen runt på högvarv medan Gerschwins Fascinating Rhythm, Are You Lonsesome Tonight, ja Presleys hit, men i original, från 20-talet, 1920-talet, Les Nuits Moscovites med den misstänkte femtekolonnaren Tino Rossi och en massa annan musik från mellankrigsåren flödade ur den anakronistiska grammofonens tratt.

Middagsbordet var magnifikt uppdukat i en väldig matsal med kristallkronor och levande ljus och flamländska bonader på väggarna. I ett hörn stod en gammal riddarrustning intill en uppstoppad isbjörn. ”Den sköt jag när jag arbetade på Svalbard,” berättade Apotekaren, ”jag var så illa tvungen, ni vet, däruppe kan man inte gå obeväpnad, nästan som Amerika, haha, isbjörnarna är inte att leka med, den där knäppte jag när den tänkte göra processen kort med mig när jag satt på mitt gevär, som jag lagt mellan två stenar, och uträttade tvåan, som tur var visste jag hur farligt just det momentet kunde vara när man gett sig av ifrån tätorten, och jag satt där med revolvern redo, precis som jag lärt mig, självklart hade jag ryggen åt en klippa, så fienden kunde bara överfalla mig framifrån, och framifrån kom björnen just som jag ansåg mig klar, ja, den detaljen är inte oviktigt, livets små marginaler, hade björnen kommit en halv minut senare är det inte säkert att jag hunnit sikta och skjuta, men nu gjorde jag det, och ja, där står den nu, det var den eller jag.”

Apotekaren skötte allt själv: dukade på och av (silverbestick och kraakporslin från 1600-talet… sa iallafall Apotekaren att det var) , pysslade i köket (mycket arbete i köket så klart), öppnade vinflaskorna (mycket vin, Bordeaux och Côte-Rotie) och fyllde våra glas och underhöll oss med historier av alla möjliga slag. Det verkade som han rest jorden runt flera varv och det föreföll oss som om han arbetat snart sagt överallt. Vi undrade förstås hur han hunnit med allt det där. En undran som inte fick något svar. Istället började Apotekaren tala om vad som föreföll vara hans favoritämne: antropofagerna, kannibalerna i Salernes.

”Känner ni inte till det?” frågade han något häpen. ”Alla vet väl att kannibalismen har sitt ursprung i Salernes, ja, byn bara några mil bort. Det är där arkeologerna kunnat belägga de äldsta fynden av kannibalism. I världen. Det händer väl titt som tätt att folk äter folk. Stalingrad. Det där planet i Anderna. Nöden har ingen lag. Hungern ingen säkerhetsspärr. Och varför skulle den ha det? Fast jag har hört att människokött smakar gott. Många säger att det är det godaste köttet som finns. Det står också att läsa i Egyptens hieroglyfer och andra gamla uttrycksmedel genom historien. Grottan i Fontbrégoua utanför Salernes, där finns bevisen! Tusentals år före vår tideräkning. Redan då. Ja, säg den kultur som inte emanerar från oss fransmän, haha! Men hörni, hur smakar min Boeuf Bourguignon? Haha!”

Vi fann skämtet vansinnigt roligt och så påpassligt och vi gapskrattade alla ikapp med Apotekaren. Jag minns att jag förvånades över att Fabios mun kunde bli så stor när han skrattade för full hals och jag tyckte nog det var lite opassande att Marie-Jo och Apotekaren tittade på varandra, där de satt intill varandra, och skrattade så våldsamt att Marie-Jos långa hår fladdrade och toppen på Apotekaren pipskägg vippade. Kanslichefen Olivier Truc och hans fru skrattade så de trillade under bordet; från någonstans nedanför oss hördes Madame Trucs gälla skratt och kanslichefens fniss som till icke ringa del kom genom hans näsa, det högsta fniss jag någonsin hört, säkert 100 decibel, vilket imponerar ändå mer om man betänker att det framförallt kom från näsan. Den ende som inte skrattade var Mister Johnson som satt och tittade på sin hustrus vigselring som låg väl synlig i den nu nästan tomma grytan med boeuf bourguignon.

Den sadlade mannen

Naturligtvis tycker en del, att det är konstigt att jag går runt med en sadel mellan benen. Naturligtvis, tycker de det. För det normala, har jag fått klart för mig, är att inte ha en sadel mellan benen. Ja, annat än när du rider. Förstås. Då är det högst naturligt att ha en sadel mellan benen.

Hur gärna jag än skulle vilja, att fler hade en sadel mellan benen jämt, kan jag också se att väldigt få, om någon, har det. En sadel mellan benen. Kort sagt är jag ganska ensam om mitt tillstånd.

Det konstiga med min sadel är att ingen tycktes se den när jag växte upp. Somliga, de flesta, ser den inte ens idag.

Kanske var sadeln mindre när jag var liten. Så den knappt syntes. Tur för mamma! Tänk annars, när jag föddes, och huvudet kom ut, och den tunna överkroppen med sina taniga bäbisarmar, och sedan blev det stopp, för sadeln tog emot. Oj, vad barnmorskan hade blivit förvånad! Som hon hade fått dra tillsammans med den tillkallade jourläkaren för att få ut mig!

Jag kan inte komma ihåg att någon talade om min sadel i skolan. Eller i bordtennisklubben. Inte för att jag var bra. Jag var usel. Sadeln gjorde mig rejält hjulbent och långsam. Till och med för långsam för pingpong på nybörjarstadiet. Rundboll var bara inte att tänka på. När de andra spelade rundboll i slutet på träningspassen, fick jag gå och byta om. Lika bra det. Kan inte minnas att jag hann upp en enda boll. Någonsin. Sadeln gjorde det svårt att springa. Benen hjulade för mycket, där de omslöt sadeln.

Men alla vara snälla. Både i bordtennisklubben och skolan. Värre var det för Lotta. Lotta Långben. Hon var säkert två meter redan på lågstadiet, och längre blev hon. Gänglig och ranglig. Det var Lotta Långben det. Känd från Guinness rekordbok.

På rasterna brukade vi reta henne. Sprang runt henne, ja jag också, så gott det nu gick, och sjöng en slags omelodiös melodi ”Lotta och Janne Långben! Lotta och Janne Långben!” Det var ganska fånigt. Senare, när vi var vuxna och Lotta jättelång, gifte vi oss. Lotta och jag.

Jag tror att vi hade det bra, Lotta och jag, till dess Lotta en dag, helt oförhappandes, blev jättearg på mig. Hon skrek, att jag inte alls har en sadeln mellan benen, att sadeln sitter i mitt huvud. Då skilde vi oss.

Men hur skulle det se ut? Om en hade en sadel i huvudet!? Skulle det ens gå? Skulle en ens kunna gå med en sadel i huvudet? Balansen! Och nacken, hur skulle det gå med nacken? En sadel med valvet någonstans över pannan, gissar jag, och ett långt utdraget bakhuvud, där sadelns bakre del sticker ut under den uttöjda skalpen. Tänk vilken dålig affärsidé det är, att göra hattar och kepsar för människor med en sadel i huvudet. Nej, där var Lotta fel ute. Jag tror helt enkelt inte att det går att ha en sadel i huvudet. Lika lite som det går att ha en sadel i armhålan. Men det tänkte hon inte på, min Lotta, när hon skrek och gormade, där uppifrån sina höga hästar, flera meter upp i luften.

Hursomhelst så är jag glad att jag har en sadel mellan benen och inte i huvudet. Det är lite rultigt och jag vaggar en hel del när jag får upp farten. Men det går, om jag nu får vara lite putslustig. På tal om att gå, gick jag till en psykolog en tid, eller under ganska lång tid, jag bodde till och med på ett sjukhus med en massa psykologer och andra experter på sadlar mellan benen. De kan sådant, psykologer. Sadlar mellan benen. Tror de i alla fall, för om jag ska vara petig så var de lika fel på det som Lotta. Påstod också att jag hade sadeln på hjärnan. Det tolkar jag som att jag hade sadeln i huvudet. Bara annorlunda uttryckt. Samma dumheter på psykologmumbojumbo.

Nej, det där med psykologer och sjukhus har jag lagt ned, precis som jag lagt ner Lotta och familjen och allt annat. Ni kanske undrar hur det kan vara så? Hur en frisk man med fru, låt vara jättejättelång, och flera ungar, också ganska långa och rakbenta, inte alls som sin far, men i alla fall, fru och barn, hur en sådan man bara kan lägga ner allt, kliva ur sitt liv för att istället, med hjulande gång, driva runt på gator och torg? Vad är värt priset att bli uteliggare? Svaret, mina vänner, är mycket enkelt: Allt är för att få vara med min sadel; jag älskar helt enkelt min sadel mer än något annat här i världen.

Musik.