Paul och Oscar

 

Det går inte en lördag eller söndag utan att Paul Cassemure och Oscar Liviticiuoso intar sina platser i de båda rottingstolarna vid det runda bordet framför barens entré. Därifrån kan de se allt som händer på den lilla byns öppna plats och det halvdussin caféer och restauranger som kantar platsen.

Byn i sig ligger på toppen av en gammal vulkan som bångstyrigt reser sig mitt i den platta landsbygden norr om Draguignan i sydöstra Frankrike. Utsikten från kyrkan, på toppen av toppen, är oändlig. I söder skymtar Medelhavet, i väster Aix-en-Provence och i norr Mont Ventoux, på andra sidan Avignon, flera mil bort. Den som vänder sig mot öster kan blicka ut över den gamla kyrkogården med sitt kaos av pampiga familjegravar, spruckna gravstenar med oläslig skrift, gulnade fotografier, duvor, kors och färska blommor. Det är många år sedan någon tyckte det var värt att lägga pengar på att hålla grusgångarna rena från ogräs.

Snett ner till vänster om kyrkogården går gatan som leder till den öppna platsen med caféerna och restaurangerna och bortanför den ligger själva byn: ett gytter av gamla stenhus från medeltiden och framåt, härbärgerande knappt 500 året runt-boende och lika många semesterboende. Strax utanför resterna av den gamla stadsmuren ligger det väldiga hotellet ”Des Ormeaux”, precis som den öppna platsen och flera av näringsställena uppkallat efter de väldiga almar som en gång i tiden sägs ha dominerat byn – märkligt, kan en och annan tycka idag, då det inte finns ett spår efter några almar, däremot desto fler plataner och kastanjer.

Flera av semesterboendena hyrs ut året runt och tillsammans med det stora hotellet fyller de ständigt på med nya turister som söker sig ner till caféerna i byns centrum, där de sätter sig för att ta en kopp espresso, en öl eller rent av en pastis när de vill känna sig lokala – i platanerna lät förre borgmästaren, Roger Brèsch, installera dolda högtalare där Georges Brassens och André Chiron gör sitt till för att turisterna ska känna att de får mycket Provence och därmed valuta för pengarna i byn. De modigaste av utbölingarna stegar bort till männen som spelar petanque och ber att få vara med. Det får de inte. Ingen turist har någonsin fått spela med byns män.

Som i alla andra byar i södra Provence finns där flera brunnar. Utan vatten, ingen bosättning. Störst är brunnen i bortre änden av den öppna platsen. En pampig sak dominerad av en lilja huggen i sten och lika rostiga som sirliga armar i järn, som sträcker sig ut från stenliljan mot brunnens kanter. Vattnet kommer direkt från en djupt liggande källa och är alltid friskt. Algerna på brunnens insida och mossan på stenornamentet har såvitt någon kan minns alltid funnits där. Under båda världskrigen på 1900-talet hjälptes byborna åt att skörda algerna en gång om året – allt som avvek från den stående menyn med kanin och kålrötter stod högt i kurs.

Den stora brunnen har kommit att bli en naturlig rondell för de få bilar, mopeder och cyklar som passerar genom byn, rätt över den öppna platsen, istället för att ta den nedre, snabbare vägen förbi bergstoppen och bosättningen där. Nu som förr står alltid några barn och lekar med små barkbåtar eller bara plaskar med händerna i brunnen med sitt ständigt rinnande vatten.

Baren där Paul Cassemure och Oscar Liviticiuoso huserar är byns äldsta. Den har hetat ”Les Platanes” ända sedan den öppnade 1867. Inuti består den mest bara av en lång bardisk och den som vill ta sig ett glas när mistralen tar i eller vinterns nordanvind sveper in från Alperna får göra det stående vid baren. Större delen av årets dagar fungerar uteserveringen – sommartid skänker de stora platanerna skugga och skyddar mot den dallrande hettan och på vintern släpper de kala och glesa grenarna igenom den värmande solens strålar.  Med undantag för bordet vid entrén står barens möblemang utspritt över en ansenlig del av den öppna platsens. Genom åren har de olika näringsidkarna både slagits, ljugit och mutat varandra för att kunna utvidga sin egen verksamhet. Nu råder sedan flera år status quo. Till vinnarna hör ”Les Platanes”.

För turisterna är Paul och Oscar två original som hör till deras semesterbild och som skänker dem känslan av att byn är genuin. Paul med sitt grå hår och ovårdade skägg och väderbitna ansikte med de ilskna ögonen och hans alltid lika smutsiga händer som håller i en Gauloise. Som taget ur en bok med fördomsfulla bilder. För att fullända den bilden är Oscar lika ovårdad med sitt på samma gång tunna och toviga hår, de vattniga, sorgsna, trötta och gamla ögonen, de otvättade kakibyxorna med alla fickorna och de grova kängorna och han har alltid ett pastisglas vid sin sida. Turisterna är övertygade om att båda är gamla som gatan och att de alltid har suttit där vid det runda bordet framför entrén till ”Les Platanes”. Byborna vet att Oscar suttit där mest hela tiden de senaste 40 åren, halva hans liv, medan Paul sitter där till och från sedan ett 30-tal år. Men för tillfället är det bara på helgerna de sitter där tillsammans.

Under veckans övriga dagar sitter Oscar ensam vid det lilla bordet. Paul Cassemure håller sig hemma måndag till fredag då han dömts till husarrest av tribunalen i Draguignan. Detta sedan han än en gång fått ett raseriutbrott. Annars hade han hållit sig någorlunda i skinnet sedan den gången han för ett par år sedan blev så förbannad på ungdomarna i grannlägenheten i det gamla, förfallna hyreshuset han bodde i i byns utkant, att han tog en slägga och slog ner väggen som separerade de båda tvåorna från varandra, gick in till de förvånade ungdomarna som hade inflyttningsfest, sökte och hittade varifrån oljudet kom, slog sönder högtalarna och gick därifrån. Just det raseriutbrottet förpassade honom till fängelset i Grasse i ett år.

Då han höll sina grannar ansvariga för den uppkomna situationen och sin nya belägenhet hade han lovat ungdomarna att ”slå dem sönder och samman” så snart han släpptes. När han samma dag som han muckat upptäckte att grannarna flytt sin kos och att han dessutom var vräkt, sökte han upp sin hyresvärd och såg med en hammares hjälp till så han fick tillbaka sin gamla lägenhet. Det raseri han kände över att ungdomarna kommit undan hanterade han genom att slå sönder sina nya grannars bil, en begagnad Renault Scenic. Alla visste att han var skyldig men det fanns inga bevis och ingen, allra minst de drabbade, vågade ens antyda att han skulle ha förstört sina nya grannars bil.

Skälet till att Paul nu var dömd till husarrest – han gick omkring i sin tvåa med en inte särskilt väl fungerande fotboja och hälsade glatt, så glatt en dysterkvist nu kan hälsa, på de båda kommunala poliser som varje dag under veckan kom för att kontrollera att han höll sig hemma – var att han fått ett utbrott på Charles Pocherin, den galne poeten i byn. Någonstans visste väl alla att Pocherin inte var alldeles galen, han var trots allt en uppburen och världsberömd diktare, men att allt inte stod rätt till hos honom, det var alla överens om. Så länge nu inte detta gick ut över någon annan fick den vimsige Pocherin hållas.

Kanske kan man nu få för sig att diktaren skulle vara till besvär för de övriga byborna. Så är inte fallet. Han är en ytterst timid, liten man med både en kropp och ett ansikte som påminner om en sparv. På huvudet bär han alltid en svart basker och oavsett om han har på sig sin grå kostym eller jeansen och fiskartröjan från Bretagne, den vita med de blå ränderna, är kläderna för stora. I ett samtal mellan fyra ögon undslapp sig vinbonden Roger Brèsch, som då var borgmästare i byn, till en reporter från ”Le Poète”, på plats för att göra ett reportage om Pocherin, att ”det spelar ingen roll vad fanskapet tar på sig, han ser ändå ut som en fågelskrämma, hehe”. Reportern uppskattade inte detta och skrev en tårdrypande text om hur utsatt den stackars Pocherin måste vara och vilket mirakel det är att han alls kan skriva, sinnebilden av den plågade poeten. (Brèsch förlorade nästa val, inte därför att byborna inte delade hans uppfattning, tvärtom tyckte de att han hade varit riktigt rolig när han sa det där om fågelskrämman, men de var måna om att dra turister till byn och ville inte att hugade resenärer skulle få intrycket att de inte var utbildade och sofistikerade i byn, precis som Pocherin.)

Nåväl, nu bar det sig inte bättre än att Pocherin i sin vimsighet råkat parkera sin gamla VéloSoleX, cykel med hjälpmotor, utanför dörren till trappuppgången där Paul Cassemure bor. Exakt varför han redan var så arg den dagen kunde inte Cassemure komma ihåg, men arg var han och när Pocherins gamla halvmoped stod där i hans väg blev han alldeles rasande. Först slog han sönder åkdonet och därefter gav han sig ut på jakt efter Pocherin. Som tur var fick den kommunala polisen tag i honom innan något mer hann hända. Redan veckan därpå dömdes Cassemure till en månads husarrest och för att undvika att polisen ska komma på honom smiter han bara ut på helgerna då byns båda poliser inte är i tjänst (ibland tar de till och med ett glas med Cassemure nere på baren efter att mässan är slut på söndagen).

Vid tre tillfällen har samhället försökt ta reda på varför Paul Cassemure är så arg och varje gång har psykologerna kommit fram till samma sak: Paul Cassemure är arg därför att han inte vet vem hans pappa är och för att hans mor aldrig berättade vem hans pappa är.

Paula Cassemure var barnlös tills hon som, om man får tro henne själv, genom ett mirakel blev befruktad och så småningom födde sin son, Paul. Då var hon redan närmare 50 år. En minst sagt ansenlig ålder för en förstföderska i början av 1950-talet. Trots ivriga påstötningar från såväl de lokala som de regionala myndigheterna envisades hon med att hävda att det var ett mirakel och ingen man hade varit inblandad. Med detta fick omvärlden låta sig nöja och med detta gick hon i graven 1999.

Pauls vän Oscar Liviticiuoso visste i likhet med övriga byn däremot mycket väl vilka hans föräldrar var. Reginald Liviticiuoso kom till Frankrike som en av General Haigs uppassare under första världskriget. Haig blev känd under epitetet ”Slaktaren” eftersom han hade en fallenhet för att beordra fram nya trupper och anfall även när det var uppenbart att det enda det skulle föra med sig var ändå större förluster. Då menige Liviticiuoso dels hade ett för Haig outtalbart namn, dels talade lite franska som han lärt sig hemma i Bristol inspirerad av de ”franska kort” han och hans jämnåriga vänner brukade titta på och som övertygade unge Reginald om att några fraser franska skulle kunna komma till pass någon gång, tog Haig genast chansen att skicka över sin passopp till Marskalk Fochs stab, när denne blev överbefälhavare för de allierade styrkorna och det tarvades språkkunniga hjälpredor på den allierade staben.

Genom sin nya post blev Reginald god vän med Patrice Brèsch, far till den senare borgmästaren Roger Brèsch. Patrice led svårt av hemlängtan och målade upp sin hemby i så lockande färger att Reginald bestämde sig för att stanna kvar i Frankrike efter kriget och följa med till den lilla byn i södra Provence. Väl där upptäckte han att allt Patrice berättat var sant. Eller nästan. Och hans, och Patrices och ytterligare tre mäns lycka, berodde på att alla andra män över 16 år dött under perioden 1914 – 1918. Så småningom, allteftersom pojkarna under 16 blev äldre, lugnade Reginald ner sig och slog sig med tiden ihop med Patrice syster Emilie Brèsch. I mitten av 1930-talet föddes så deras son Oscar.

Eller det är så det brukar heta. Sanningen är emellertid en annan – och det vet alla i byn, men av hänsyn till Oscar och byns anseende talar man tyst om detta. Reginald var egentligen tysk och passopp hos Erich von Falkenhayn och hette Wilhelm Schultze (Wilhelm efter kejsaren). Han deserterade redan 1916 i samband med slaget vid Verdun, gav sig till fransmännen och internerades i södra Frankrike. När kriget var över och han släpptes fri valde han att stanna kvar i det klimat och den trakt han funnit sig så väl tillrätta i. Efter att en period ha arbetat som hallick åt byns enda hora – Anaïs Beausejour, en dyster affär då det inte längre fanns några kunder – anställdes Wilhelm/Reginald som vingårdsarbetare hos familjen Brèsch och fick så småningom ihop det med Emilie Brèsch. Patrice, familjens nya överhuvud, var nöjd med att hans syster funnit en man och han tyckte om den samvetsgranne Wilhelm/Reginald, men han krävde av alla att hans version av vem Emilie gift sig med, alltså Reginald, skulle gälla. Och så är det än idag.

Det stod tidigt klart att lille Oscar hade ett problem. Han var sjukligt prokrastinerande. Han var absolut inte lat och han ville göra rätt för sig. Problemet var att så snart han tänkt eller sagt ”I morgon ska jag……”, trodde han att allt var klart. Han kände det i varje del av kroppen och han var oerhört tillfreds med sig själv, när han för sitt inre såg hur huset stod där färdigmålat eller skörden var bärgad. Detta ledde till att han gjorde mer och mer ”i morgon” och ”senare” ända tills han blev intaget på mentalsjukhuset i Pierrefeu. Där kunde man nu inte göra så mycket. De lyckades mildra symptomen en tid, men efter hans tredje period på sjukhuset insåg alla att Oscar han är som han är.

Det finns perioder då Oscar faktiskt får ett och annat gjort. Han stiger upp på morgonen, klär på sig, äter frukost, går ut i vingården utanför den gamla arbetarbostad han fått göra till sin på sitt kusinbarns Albert Brèsch vingård, deltar i arbetet som om han gjorde det varje dag, beskär på vintern, buteljerar på våren, gallrar i vinstockarna på sommaren, skördar på hösten och emellanåt kan han till och med hjälpa till att gräva ett dike, smörja en traktor eller byta ut trasiga stöttor i vingården. Efter arbetet går han så till sitt bord på ”Les Platanes” och tar ett glas pastis eller två.

Från de där aktiva skoven går han långsamt tillbaka till sitt normaltillstånd, som är att göra mest ingenting, men det händer att han blir riktigt illa däran emellanåt. När det är så illa ställt vaknar han och tänker att nu ska han gå upp och borsta tänderna och ta på sig och gå och ta en café au lait med en croissant på ”Les Platanes”, sedan ska han skynda sig tillbaka till gården och göra ett bra dagsverke. Problemet är att han inte får något av det där gjort. Så snart han tänkt det och sett det för sitt inre, känner han att han gjort det. I varje del av kroppen känner han att han gjort det. Han får träningsvärk av det hårda arbetet, njuter av croissanten och kaffet och tycker att skinnet spänner där han fått för mycket sol under dagen. När det blir så illa måste den lokala hemtjänsten komma hem till honom ett par gånger om dagen och ge honom näring intravenöst och tömma honom med en kateter. Under de perioderna står hans stol tom på ”Les Platanes”.

Ibland händer det att Oscar bara blir sittande i sin stol framför caféts entré. I sin egen lilla värld har han redan beställt en pastis och druckit den och nu sitter han bara och mår bra. När Paul försöker återkalla Oscar till verkligheten svarar denne oftast med ett leende och med att säga ”Jamenvisst, käre Paul, jag tar gärna en pastis till”, men när Paul beställer in ett glas åt sin vän så blir det stående där, för såvitt Oscar vet har han redan druckit upp det.

Oscar har haft flera jobb i sitt liv. Ingen arbetsgivare har behållit längre än en vecka.

Vreden, raseriet, ligger ständigt och pyr och puttrar i Paul. Han är som en vandrande vulkan i väntan på nästa utbrott, då raseriets varma lava kommer dra fram genom hans kropp och för en stund befria honom från det där tryckande, odefinierbara som tynger honom i varje vaket ögonblick. Att han med ett ständigt närvarande missmod och en så stor ilska inombords skulle bli någon form av missbrukare stod tidigt klart för alla i byn. Ett gemensamt bekymmer, men de menade att det är ju som det är med den saken och vi får göra det bästa av situationen, han är ju en av oss.

Paul kom att bli en våldsmissbrukare. Våld och raseriutbrott är det enda som kan få trycket i honom att lätta, iallafall för en stund. Det varma raseriet skrämmer honom för han vet vad det kan föra med sig. Samtidigt älskar han det. Den där känslan när raseriets lava strömmar ut i kroppen, ut i varje cell. Den ende i byn, de sommarboende inkluderade, som ännu inte fått känna på hans verbala eller fysiskt utövade vrede är Oscar.

För såväl byborna som turisterna är Paul och Oscar en del av byns identitet, där de sitter i sina stolar framför caféet ”Les Platanes”. De har fotograferats i smyg, de har fotograferats öppet (Paul har vid flera tillfällen fått raseriutbrott på folk som dykt upp i hans synfält med en kamera eller en mobiltelefon riktad åt hans håll), de har tilltalats artigt av sommarboende och turister som frågat var caféets toilette finns (Oscar har då vanligtvis inget svarat eftersom han känt att han redan gett behövliga instruktioner medan Paul skällt ut personen ifråga), de har porträtterats av såväl byns stora konstnär Yvonne Lambic som hötorgskluddar  utan vare sig självkritik eller självinsikt och de har synts världen över i flera filmer och TV-inslag från Provence.

Just idag sitter Paul som vanligt och spottar ur sig förbannelser över de för byns överlevnad nödvändiga sommargästerna och turisterna som börjat strömma till och den femton år äldre Oscar har äntligen bestämt sig för att berätta att han är far till sin nästan jämnårige vän och bordsgranne. I morgon.

Musik.

Mannen med julgransfoten   

Det var tydligen på grund av ett ”beklagligt misstag i sjukhusets administrativa apparat”, hans egna ord, som hans högerfot bytts ut mot en julgransfot. Detta var nu inte någon liten sak. Å ena sidan ansågs julgransfoten som den elegantaste och av många som den mest eftertraktade foten, å andra sidan var den långt ifrån okontroversiell i vissa kretsar.

När han lät sitt juridiska ombud ta upp saken med landstinget och sjukhusledningen och deras advokat, förklarade mannen från sjukhusledningen, ”Det har nog alltid varit så att vissa föds eller i vart fall blir högerhänta eller vänsterhänta, närsynta eller långsynta, ja ni vet, olika, och nu sedan några år blir en del enögda eller enbenta och än det ena och än det andra, kort sagt: Vi hinner inte med, vi har inte riktigt koll på läget och nu, ja nu drabbade det er, ni är långt ifrån ensam, och det är inget vi kan göra något åt och ni ska vara glad att ni alls fick en fot.” Han sa, ”Ja men nu bad jag specifikt om en kofot och vi var alla överens om att jag skulle få en ko…” Mannen från sjukhusledningen avbröt honom med ett leende som avslöjade en bländvit porslinsbrygga, ”Visst, men nu blev det en julgransfot, och titta på den människa!, skimrande grön och blänkande röd och fyra utfällbara stöd att fördela vikten på och dessutom, min herre, måste jag påminna er om att ni utan att ens behöva be om det, än mindre betala för det, fått gratis stickor i olika storlekar att balansera upp benet med vid isättningen och anpassningen, om ni någon morgon skulle vakna och inte riktigt passa i julgransfoten eller få till balansen,” här blinkade mannen från sjukhusledningen snabbt två gånger med sitt öga varmed han ansåg sig etablera ett hjärtligt och djupt samförstånd som det bländvita leendet ensamt inte kunde uppnå, ”och det vet vi ju att det kan ske, vet vi inte, hehe?”

Han fick några minuter tillsammans med den vassnästa läkare som valt ut och applicerat julgransfoten. Han ville fråga om skötselråd, om hur man håller foten blank och vad man gör om färgen börjar flagna, om särskild försiktighet måste iakttagas vid otjänligt väder, om det går att köpa till halkskydd, om det går att simma med den och så vidare. Inte minst ville han tala om TjugondeKnutRörelsen (TKR). Läkaren hade nu den lilla benägenheten att hon hellre ville tala om sina frukostvanor. Det gjorde hon med alla patienter oavsett vad för ingrepp hon gjort eller vad för diagnos hon hade att hantera. Detta var förstås ett problem såväl för det lokala sjukhuset som det regionala landstinget, för att nu inte tala om patienterna. När han frågade om TjugondeKnutRörelsen (TKR), som eftertryckligen kräver att Julen bara får pågå mellan Första Advent och Tjugondedag Jul, svarade hon, ”Jo, förstår ni, man kanske inte kan tro det men jag är en sådan där som tycker om att äta direkt ur originalförpackningen. Kan ni tänka er? Jag? Men så är det. Jag dricker mjölk direkt ur paketet och jag äter kaviar direkt ur tuben. Ja, ni vet. Sådan är jag.”

Som tur var förbarmade sig en bastant undersköterska med dreadlocks över honom, innan han en strålande dag i maj lämnande sjukhuset. Undersköterskan gav honom en putsduk och en liten plastflaska och sa, ”Här, sådana här dukar och putsmedel finns i alla apotek och jultillbehörsbutiker, de går också att köpa på nätet, kom ihåg ’www.tannenbaumshaum.de’, det är en tysk firma och de gör utan tvekan det bästa putsmedlet, och håll er för allt i världen inomhus i januari!”.

Det där sista hörde han inte riktigt och även om han gjort det hade han nog inte brytt sig om det. Varningar var inget för honom och hur tokigt var inte det, ”håll er för allt i världen inomhus i januari”? Således köpte han flera putsdukar och en låda med enlitersflaskor putsmedel från Tyskland och glömde bort varningen.

Tiden sprang iväg och det var snart den 14:e januari och han hann knappt lämna sin portgång på Jungfrugatan på väg till jobbet förrän en beige Ford Transit körde fram och tre svartklädda och maskerade personer slet in honom i bilen, som försvann med en rivstart. Det var sista gången han sågs i livet. Tre månader senare, efter snösmältningen, hittade några lekande barn honom tillsammans med sönderbarrade, bruna och plundrade granar och tidigare julgransfotspatienter på en undangömd grantipp i en skog utanför Mora. Julgransfoten har fortfarande inte återfunnits.

Mannen med ett spjut genom kroppen

När jag vaknade på morgonen och tittade ut ur min hydda var det första gången jag såg en död människa med ett spjut genom kroppen. Ni vet hur irriterande det kan vara med en sten i skon. Den ligger där och är i vägen och gör ont och varje steg gör den sig påmind. För att nu inte tala om hur irriterande det är med en skorpion i skon. Eller i håret. Senast det hände mig var i bushen i Uganda. Det var en svart, liten en. Eller jag tror det var en skorpion. Det såg ut som en skorpion. Fast sanningen att säga tittade jag inte efter så noga. Tog bara och kastade ut den ur skon, satte på fotbeklädnaden igen och trampade ihjäl kräket innan det hann fly.

Men ett spjut genom kroppen, det är snäppet värre. I alla fall så länge man lever. Är man död spelar det kanske inte så stor roll. Hursomhelst är det lite märkvärdigt det där, att vakna upp och se en död man med ett spjut genom kroppen utanför sin hydda i ottan. Det märkligaste jag varit med om sedan jag långsamt flanerade på Rue des Cordiers i Saint Malo, kaparen Surcoufs stad – om det är sant eller inte vet jag inte men Surcouf påstås ha haft följande dialog med en besegrad engelsman: ”Ni fransmän slåss för pengar, vi engelsmän slåss för heder,” säger den engelske officeren varpå Surcouf svarar ”Vi slåss alla för det vi inte har”.

Hursomhelst började Rue des Cordiers bölja när jag gick där. Upp och ner, och åt sidorna, som en hängbro i storm och gatstenarna blev hala och opålitliga. Stadens ringmur, vid sidan om Rue des Cordiers försvann i ett dis och folk trillade omkull och for skrikande ner i djupa raviner som öppnade sig vid sidan om gatan. De försvann tillsammans med sina skri fyllda av dödsångest och caféerna och brasserierna, ner i underjorden.

Det var just som jag trodde jag skulle trilla av gatan och välförtjänt hamna i Helvetet jag vaknade och här och nu undrar jag om inte Helvetet är att föredra, eller om det här är Helvetet. Ingen har talat om döda män med spjut genom kroppen när de varnat för Helvetet. Det har mer varit ett tjat om evig pina och brinnande fasa.

Döda ser ofrånkomligen döda ut när de är döda och hur skulle de kunna annat? De är stilla och stela. Men ej alls ofarliga. De döda lever nämligen. Nej, inte så att de går omkring som zombier eller plötsligt står upp och tar livet av oss. Men de kan vara smittade med allehanda sjukdomar, inte minst dödliga. Det kanske är just därför de är döda. Och det gör dem livsfarliga!

Har nu den döde ett spjut genom kroppen är kanske inte bakterier och parasiter och smittsamma sjukdomar det första jag tänker på. Å andra sidan… å andra sidan kanske någon satte ett spjut i mannen därför att denne sprang omkring och spred smitta. Pest!

Hur jag hamnade här? Det jag vet är att det var i samband med att jag blev påkörd av den lille gossen som jag tog ett steg in i tidskorridoren och började flyga. Med armar och ben utspärrade flög jag på kanske tio meters höjd fram över gatorna i Paris. Trots min bristande erfarenhet av aviation klarade jag enkelt av att styra och korrigera höjden. Ville jag till vänster lutade jag mig åt det hållet och ville jag uppåt tittade jag bara uppåt. För att öka farten fällde jag armarna bakåt och för att bromsa sköt jag fram dem – första gången jag bromsade tog jag i för mycket och fick till en sådan tvärnit att benen inte hann med och for uppåt och framåt så våldsamt att jag slog en kullerbytta i luften. Åh, så löjligt det måste ha sett ut! Där gick folk i godan ro längs Seine och såg mig komma flygande, barnen pekade mot himlen och ropade ”Titta! Titta! En flygande man!” och kvinnorna ”Oh! såå elegant han flyger!” och aviatörerna ”Och med vilken lätthet!” och just som alla fäste blicken på mig och jag stolt gled fram där som om det var den enklaste och mest självklara saken i världen, då slog jag på tvärniten som fick mig att se ut som den nybörjare jag var och folk skrattade och tänkte att det var väl inget märkvärdigt med den där, en riktig nolla, ingen riktig flygare, kom igen när det finns flygande män och kvinnor på riktigt, som i seriemagasinen och filmerna.

Den där olyckan hände i samband med att jag var i Paris för att rapportera från badmintontävlingarna på Champ de Mars. Varje sommar, i juli månads dallrande och kvävande hetta, byggs det väldiga området mellan Eiffeltornet och Ecole Militaire om till en gigantisk arena för den indiska, gamla bollsporten och allt fulländas av en uppsjö månglarstånd, bajamajor och en lekpark för de minsta barnen. Mitt uppdrag var att för ett pretentiöst månadsmagasin skriva en lång feature på händelsen i sig och för att dryga ut kassan skrev jag dels korta notiser för Svenska Badmintonförbundets hemsida, dels vulgära historier i badminton-miljö på uppdrag av en excentrisk miljardär som helt säkert inte var vid sina sinnens fulla bruk och som alldeles oavsett den saken hade märkliga böjelser. Hursomhelst så var jag på väg från presstältet, där jag druckit gratis kaffe och lagt upp en ny rapport på Badmintonförbundets sida – kan väl nu avslöja att jag inte kan skylla allt på det som sedan hände och visst, det är sant att jag av misstag blandade ihop texterna jag skrivit åt miljardären och Badmintonförbundet, vilket fick det sistnämnda att med omedelbar verkan att säga upp sitt avtal med mig och den förre att be om mer – när olyckan var framme.

Gossen som körde på mig med en stegway övningskörde med sin pappa. Detta gick till så att pappan småsprang vid sidan om och hjälpte då och då pojken på åkdonet; om lillen sträckte armarna uppåt så mycket han kunde nådde han precis upp till handtagen på styret. Det är ingen överdrift att säga att han hade nollkoll och när pappan trillade omkull i gruset i gången mellan presstältet och månglarstånden, fortsatte den lille marodören framåt i full fart. Åkdonet accelererade och gossen, som sin ringa ålder till trots insåg att han befann sig i fara, skrek för fulla muggar. Detta hjälpte nu inte alla och vi var några stycken som inte hann ta betäckning när den skenande tvåhjulingen med full fart och sin lipande jockey störtade in i oss, jag där jag försökte korsa grusgången, de andra där de stod och köade och småpratade vid kiosken med vatten och läsk.

I samma stund jag blev påkörd steg jag till väders och jag såg förödelsen från tio meters höjd. Stegwayen envisades med att vilja fortsätta framåt men hindrades av den raserade kiosken och fallna kroppar. Ungen stod kvar med fullt gaspådrag och skrek ända tills pappan hann fram med blodiga knän och dammiga shorts och slet med sig sitt barn innan han lade benen på ryggen. Jag följde efter honom en liten bit men tappade både intresset och spåret när han rusade ner i Metron vid Ecole Militaire med sin skrikande unge under armen.

Jag fortsatte istället norrut. Kom fram till Seine och följde dess kajer. Quai Montebello, Quai de la Tournelle, Quai de l’Hôtel de ville… Jag såg alla lådorna som om dagen blir månglarstånd och en arg månglerska som skällde ut en turist som försökte ta en bild av hennes utbud. En bit därifrån plockade en flink ficktjuv åt sig en annan turists plånbok – först stötte tjuven till en liten flicka så hon tappade sin glass och när turisten, kanske var det barnets far, försökte trösta ungen slog den förslagne skurken till. Och överallt dessa döda, frasiga juli-löv på trottarerna, slagna till marken av torkan och hettan, och caféerna med sina croissanter och café crème, brasserierna med sina ostron och kypare i svart och vitt och enkla viner från Loire och Beaujolais och aligoté från Bourgogne och muscadet till skaldjuren. Bilarna som rusar fram som vore det en ständigt pågående tävling om att hinna före allt och alla till varje trafikljus och genom varje rondell och sirenerna från Police Nationals småbilar, turisterna i shorts, ungdomarna vid Place Saint Michel och framför Nôtre Dame och i Tuilerierna, alla broarna, den väldiga fasaden till Louvren och så plötsligt! den ljumma doften av parisnatten. Jag hade alldeles glömt bort tiden, där jag svävade över Paris och lät mig charmas av skönheten, dofterna, människorna och atmosfären. Jag styrde söderut, mot Montparnasse.

Det var nu jag kom ihåg att jag just som jag blev påkörd, inom loppet av några sekunder, innan jag lyfte, drog mig till minnes en uppfinning jag gjort som liten. Eller egentligen var det ingen uppfinning. Snarare en utveckling eller förädling av en uppfinning. Medan andra nöjde sig med att med hjälp av en klädnypa fästa en kartongbit på ett stag vid framhjulet och på så vis åstadkomma ett slags motorljud på sin cykel, försökte andra styra mekanismen med ett snöre så de antingen kunde sätta på eller stänga av ljudet. När cyklisten drog i snöret sattes kartongen mot ekrarna och började smattra, eller så drogs kartongen bort från ekrarna och ljudet upphörde. Problemet med det där var att cyklisten var tvungen att så att säga återställa allt efter att en gång ha dragit i snöret. Det genialiska i min lösning var att jag applicerade två snören i kartongbiten: en för att sätta på ljudet och en för att stänga av det. Ett fint minne.

Gissningsvis hade jag en förnöjsamt leende på läpparna när jag hängde där ovanför Montparnasse och hade tankarna på annat håll när plötsligt pappan till den lille gossen uppenbarar sig. Han verkar tro att jag följt efter honom och jag ser hur han skakar på huvudet, ber sin son backa undan och så tar han fram ett spjut och slungar det med full kraft mot mig. Jag känner hur spjutet genomborrar min kropp och jag faller mot marken och landar framför en hydda i bushen. Till min förvåning tittar snart någon ut ur hyddan och det är jag, nyvaken och livrädd för mig själv och med en liten skorpion i håret, redo att sticka.

 

Efter slutsignalen

Byn Riensac, denna håla strax öster om Aix-en-Provence, denna skymf mot god smak mitt i allt det bukoliska, denna inavlade dröm för fryntliga nordbor och andra tillresta gäster, mitt i högsommarens tryckande hetta som får byn att dallra och stiga mot sin skapare i små pustar som för den mindre uppmärksamme kan misstas för ånga, mitt i allt detta stiger mot himlen ett förfärligt skri; de sovande fåglarna i platanerna framför bybaren Le Relais de Petanque, en lika rektangulär som förvuxen institution på huvudgatan, vaknar och flaxar förskräckt först uppåt sedan bortåt, åt vilket håll som helst, bara de lämnar oljudet och Riensac bakom sig (det sägs att forskare vid Ornitologiska Institutet i Marseille via de sändare de i syfte att förstå de olika fågelarternas rutter applicerat på utvalda djur kunnat konstatera, att vissa fåglar inte stannade förrän de nådde Maltas sydkust medan andra flygfän fann för gott att ta hyra på trålarna i La Seyne och följa med dem till havs; Medelhavets stormar om höstarna och vintrarna, vårarnas oförutsägbara nycker och somrarnas hetta när havet ligger spegelblankt och det blir så kvavt och fuktigt att både djur och människor får svårt att andas, inget av detta tycktes dem värre än de oljud som nu hemsökte deras snart forna hemvist), brandlarm löser ut i såväl bebodda som obebodda byhus och lägenheter och Hesa Fredrik börjar tjuta för full hals och mitt i allt detta vuvuzelor, mobila biltutor, smällare och fyrverkeripjäser och i fontänen, Riensacs nav, halva byn mer eller mindre näck och med krigsmålningar i blått, vitt och rött vrålandes La Marseillaise

Allons, enfants de la Patrie,
Le jour de gloire est arrivé !
Contre nous de la tyrannie
L’étendard sanglant est levé,
Entendez-vous dans les campagnes
Mugir ces féroces soldats ?
Ils viennent jusque dans vos bras
Égorger vos fils, vos compagnes !

 Aux armes, citoyens,
Formez vos bataillons,
Marchons, marchons !
Qu’un sang impur
Abreuve nos sillons !

 …, då just då, nu, kommer en skara skrålande herrar (med brynjan och den putande, nej hängande magen som gemensam nämnare) ut ur Le Relais de Petanque, på sina armar bär de en uppenbart påverkad man, orakad, okammad och med bruna tandrester i munnen och smutsiga och stinkande kläder (på huvudet har han en slags hatt som slutade vara hatt mer på riktigt redan på hans pappas tid och i grenen breder en skamfläck ut sig), mannen ser road ut och verkar tycka att det är helt i sin ordning att just han behandlas som en hjälte i dessa tider då ingen, vilket inkluderar honom själv, gjort annat än gnällt över landslaget, dess tränare, hudfärgen på spelarna, bytena som gjorts och, framförallt, bytena som inte gjorts och de har hånat den som gjort en miss och den som grimaserat fel när den blivit nedsparkad bakifrån, men nu är de alla hjältar för de har vunnit, tillsammans har de gjort detta, nej, det är mer än så: trots alla idioter och staten och tränaren och EU och presidenten och invandrarna och FN och samtiden och turisterna och grannbyn och allt annat som är fel har de gjort detta! – och nu skanderar de i kör ”En dikt! En dikt! En dikt!” och de ställer ner mannen och hans hatt och hans skamfläck i grenen på ett bord framför fontänen och allt blir tyst och mannen öppnar sin brunngaddade mun och tar till orda…

 

Sköna musa stäm upp i sång i detta nu!

Sjung för oss, Paradisiska oskuld och Fru!

Hjälp oss fylla våra lungor med kraft och mod!

Låt oss följa de tappra dit där slaget stod!

 

Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!

 

Oh, inget alls Arkadiens sköna ängder är

Utan den väldige Akilles fallna här

Och inget är vår moder vackra Marianne

Utan fägringen som kom, vann, sågs och försvann!

 

Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!

 

Låt Arkadiens alla klockor oss varna

Låt svampen nu de muntra sinnena klarna!

Den eviga kampen, mellan gott och allt ont

Oh Skogs-gudinna led då rätt vår tappre dront!

 

Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!

 

Där, öster ut, hägrar Putins fagra kullar

Där ska de andra få se på andra bullar,

När vår tappra härförare store Grizou

Fienden inte ger en endaste en sou!

 

Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!

 

Också i Arkadien, ja också just där

Kan ett och annat nödrim passa in just här,

Och hör vad hon nu säger, Segerns gudinna:

Det viktigaste av allt är att allt vinna!

 

Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!

 

Skriena har upphört. En stund av eftertänksamhet infinner sig. Den gamle mannen med sin rullator, den lilla flickan med de ojämna flätorna och den för stora klänningen, den lille gossen med de fula kortbyxorna, blöta efter ett ofrivilligt dopp i fontänen, de elaka tonåringarna, halvnakna, krigsmålade, nöjda med att slängt den lille gossen i fontänen, byhoran med sina tatuerade ben och byns torskar som inte kan ta ögonen från benen ens i denna stund av reflektion, handlaren som står med ett baseballträ och vaktar sin lilla Proxi-butik ett hundratal meter bort, bilreparatören Serge som ligger avkranad bland platanernas nedfallna och torkade löv under ett bord på barens terrass (han undgår med en hårsmån att rulla in i en elakt luktande hundlort när han vaknar och förvirrat ser sig omkring), byfånen som för en stund slutar lalla och därför i ett nu förefaller lika korkad som alla andra, ja till och med borgmästaren, alla!, stannar de upp och med undantag för byns torskar tittar de ner i marken eller bort i fjärran och försjunker i sig själva och självaste livet och de stora frågorna om varför, varför inte och döden och Livets all orättvisa som drabbat just dem så hårt och så vrålar herdediktaren, den store François Villon, ”Vid Napoleon och hans bredbrättade hatt, gratis svamp till alla på baren, nu!!!” och skriena och allt larmet tar fart med förnyad kraft och på Seismologen på universitetet i Lyon registrerar mätapparaturen 5,0 på Richterskalan på exakt den plats där den gudsförgätna byhålan Riensac fördunklar den annars behagliga tillvaron för medarbetarna på regionen Provence-Alpes-Côte d’Azurs turistråd.

Musik!

François Villon

Fåraherden och diktaren Francçois Villon växte upp i en koja utanför den gudsförgätna byn Riensac – en håla utslängd som av misstag i det karga landskapet strax öster om Aix-en-Provence. Fontänen vid den lilla platsen framför det påfallande spartanska borgmästeriet, la mairie, var ortens enda vattenkälla långt in på 1960-talet och elektriciteten var inte fullt utbyggd förrän ett tiotal år senare. Ännu idag händer det vid häftiga åskoväder att elen slås ut under flera veckor. Den smällkalla vintern 2009 var Riensac mörklagd mellan femte januari och trettonde februari. En människa, uteliggaren Alain, frös ihjäl och de tre invånarna på ålderdomshemmet, La Chanteclaire, fick flytta ihop i husets salong som kunde värmas upp med fotogendrivna kaminer och den öppna spisen.

Byns samlingsplats är den i sammanhanget gigantiska baren Le Relais de Petanque. I stort sett ett rektangulärt rum med rutigt golv, en bardisk i ena änden och ett flertal enkla stolar och bord utplacerade lite på måfå. Ena långsidans vägg täcks av en hylla med pokaler och fotografier från det senaste seklets petanque-uppgörelser i byn och väggen mitt emot, den ut mot gatan, stoltserar med fler fönster än borgmästeriet och skolan tillsammans och mitt emellan dem, kronan på verket!, två glasdörrar som kan öppnas ut mot uteserveringen framför baren. Just där är trottoaren onödigt bred med tanke på byns storlek och ett dussin plataner trängs där som för att säga att ”vi i Riensac vi kan vi också!”.

Det var här på Le Relais de Petanque François först lät höra tala om sig. Med sjuårig folkskola och ett arbete han hatade – han hade fått ta över faderns fårrörelse och fördrev dagarna tillsammans med sin fårskock – hade han sökt efter en mening i livet. Det han fann var svamp. Magiska svampar fyllda av psilocybin och andra hallucinogener. Han insåg snart att de här svamparna som hjälpte honom genom dagen också ingöt i honom en lust han aldrig förr känt: lusten att få uttrycka sig i skift. Dessa svampar skulle kunna rädda honom från det liv han då levde!

Metodiskt byggde han upp en allt större kundkrets för sina magiska svampar. Varje lördag infann han sig på Le Relais de Petanque med påsar med svamp för varje sinnesstämning: lugnande, upplivande, skräckinjagande och så vidare. Hans rykte eller snarare hans svampars rykte spreds snabbt och som det låg i gränslandet till vad lagens långa arm kunde ingripa mot och då det av samhället uppfattades som mindre skadligt än fentanyl, kokain och andra populära droger fick han hållas (dessutom, påstods det, var byns polis, Yves Roberto, själv en av Villons stamkunder). Folk började vallfärda från både Aix-en-Provence och Saint Tropez och lördagsmarknaden i Riensac växte på några år ut till en av södra Provence största och viktigaste.

Det nyvunna självförtroende François fått genom sina framgångar som svamphandlare manade honom att förverkliga en dröm han haft ända sedan han som liten pojke hörde talas om de stora herdediktarna och Arkadien: den att bli heredediktare. Tolvstaviga berättelser från det fagra Arkadien. Inte sällan blandade han ihop trånaden efter kvinnlig fägring och älskog med längtan efter ett fint svamprus och han skrev smått ekivoka och drogförhärligande herdedikter som…

Oh, till Arkadien

 Oh, till Arkadien nu, genast och på stört,

Där får vi se under kvinnornas dunkla skört.

Diana själv, för oss kärleksfullt in i dansen,

Låter oss som hunden vifta glatt med svansen!

 

Men se där, där borta bort mot horisonten,

Där vädrar den stolt sin röst, den svunna dronten.

Ett mirakel i fruktbarhetens magiska trädgård,

En dront mitt i vinterns tid med kyla så hård!

 

Dronten bär löfte om rikedomar och kärlek,

Ett slut på förbannelser, oro och smälek.

Medan Skogs-Gudinnan ler åt vår nyfunna mö,

Värmer hjärtat upp vår längtans tomma sjö.

… och när förlaget Flamarion gav ut ”Tjocka Margareta och andra berättelser från det fagra Arkadien – en samling herdedikter” och den blev en oväntad framgång sedan ett gäng studenter vid Sorbonne på skämt köpt upp hela förstaupplagan och satt i svang ett rykte om att historiens störste herdediktare upptäckts i en sydfransk by annars mest känd för sin inavel, och sedan de suttit på kaféerna i Quartier Latin och sett svåra ut och pratat om herdediktningen som räddningen för den alltmer förflackade samtidslitteraturen och på så vis fått en och annan osäker person att i ett senare skede göra sig märkvärdig genom att säga samma sak, när allt det hänt så var François det hetaste heta i den litterära världen och han reste världen runt för att låta sig intervjuas i radio, TV, podar och andra medier, och han reciterade sina egna dikter på författaraftnar och skrivarkurser.

François insåg snart att kändisskapet öppnade ett otal tidigare för honom stängda dörrar och han började i det tysta bygga ett rykte om sig som missbrukare och festprisse. Förlagsfolket på Flamarion som i François hade en guldgruva insåg att den image deras guldkalv höll på att skaffa sig inte var till fördel för en herdediktare, vars styrka snarare var den enkla kojan och erfarenheterna som herde. De ville se fler reportage gjorda direkt på fältet, bland fåren utanför Riensac. François å sin sida hade inga planer på att ge upp sitt nya liv.

Lösningen, som förlaget och François hittade fram till tillsammans, blev att skapa ett alias åt François: lebemannen Georges Cluny. En rödhårig peruk, en yvig mustasch, en guldtand, tjockbågade glasögon och extravaganta skjorta i blommigt mönster blev en perfekt förklädnad och plötsligt såg den fyrtioårige och aningen slitne diktaren tio år yngre ut. Lägg till det en stram, nordfransk accent istället för François Villons breda provencalska med de klingande n-ljuden. Som Georges kunde François festa runt bäst han ville och förlagets enda krav på honom var att han då och då skrev en ny dikt och, framförallt, att han ställde upp så snart media kallade.

 

Arkadiens öppna grav

Jag sjunger om branden, som plågar och förleder,

Då Lucifer lockat oss från goda seder.

Jag sjunger om längtan; branden i våra vener,

Som lockar oss mer än pastorala scener.

 

I det fagra Arkadien, ja också där,

Där tappre Akilles föll med sin stora här,

Invid den öppna graven och dess välsignade dy,

Långt, långt bort från närmaste, levande by,

Ja också där, mitt i allt det bukoliskt sköna,

Förvränger Djävulen tuppen med en höna,

Och herden, den lojalaste bland djurens vänner,

Plötsligt en svårbemästrad, usel smärta känner:

Ack, varför gör Du, Du Onde, detta emot mig?

Har jag inte alltid vandrat de sedligas stig?

 

Och samtidigt, denna brännande smärtas vällust,

Som lockar och drar farkosten mot kvinnlig kust!

Diana! Guda-krafter, hjälp en vilsen fårvakt,

En som tycks vara på väg mot sin egen slakt!

Ack, kvinnliga, lustfyllda, lockande hägring,

Du drar och oroar med din undersköna fägring!

Vad ska en stackars fåraherde då göra,

Kommer Skogs-Gudinnan honom snart höra?

Hur länge måste han svårt plågas och stångas,

Innan hans heta känslor löses och förångas?

 

Oh, hänryckningens svåra och ljusmörka tid,

Lös mig från mina kval och giv mig gudomlig frid!

Lägg mig i Arkadiens mystiska och öppna grav,

Det är ert arma vallhjons enda och sista krav!

 

Det ohämmade festandet påverkade undan för undan François i allt högre grad och han kom att pendla mellan den utlevande Georges och den mer inåtvände svamp-ätande François. Någonstans mitt allt det hektiska bestämde han sig för att inte bara skriva tolvtaktare utan också sextaktare och han började arbeta på sitt livs poem, ett lapidariskt och ytterst koncentrerat stycke som sammanfattade hans tankar kring byn Riensacs trauma ”La Grande Guerre”, första världskriget, då sjuttiofem procent av byns män gick åt på den stillastående fronten långt uppe i norr, i en annan värld och i ett krig som de inte visste något om och som inte hade med dem att göra.

Mellan rusen och perioderna som Georges, filade François på sin sextaktare och när han blev inbjuden till det populära underhållningsprogrammet ”C’est Samedi!” på TF1 bestämde han sig för att göra en kupp och läsa upp sitt lilla mästerverk istället för, som avtalat, en ny herdedikt. Allt gick som planerat ända tills det blev François tur. Han presenterades och gjorde storslagen entré, ”Mannen som gett oss herdedikten tillbaka! Mannen som förnyat den samtida litteraturen! Mannen som inte bara skriver böcker utan också samtida litteraturhistoria!”. Programledaren tog hans hand och publiken applåderade och gav ifrån sig fula men förmodat uppskattande tjut, allt på uppmaning av den för tittarna osynlige studiomannen. Och det var nu som François blev nervös. Ändå hade han tuggat lite blandad svamp just före sändningen. Men istället för att känna sig på samma gång lugn och upprymd så som han borde, kände han sig nervös och yr och plötsligt steg han över i sitt andra jag, Georges Cluny, och som sådan var han, som alltid, otidig och vulgär och innan någon visste ordet av tog han programledaren på brösten samtidigt som han log ett snett leende mot kameran och undslapp sig ett ”Hehe!”.

Programledaren blev perplex och kom av sig vilket ledde till att François/Georges stod där och klämde ett bra tag innan hon undslapp sig ett ”Men, Monsieur!” och rusade därifrån. Det passade François/Georges bra. Han tittade in i kameran, slog ut med armarna och skrek ”Bonsoir, La Fraaaance!!!” I kontrollrummet höll bildproducenten, som var van vid att arbeta med dokusåpor, på att gå upp i limningen, så till sig var hon och hon skrek ideligen ”Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!” Andra inblandade insåg att det hela spårat ur och efter en stund, just som François/George skulle börja läsa sin ”nya, fantastiska sextaktare, en ny rytm i min poesi, en ny rymd för mitt tänkande, en ny värld för mina fans och en sammanfattning av 1900-talets franska arketyp, den enda vi har gemensam”, rusade fyra vakter in och lyfte upp den skanderande poeten. Och det var på det viset, vågrätt hängande på sidan, i starka armar och på väg ut från scenen i ett av Frankrikes populäraste TV-program, som François för första och enda gången skrek ut sin sextaktare till sina franska fans…

Där vallmon växer

 Där soldaten föll, är

nu fullt med röd vallmo

En inkarnation av

den stupades fasa,

som i efterskriften

sägs vara hjältemod.

 

Ormbane

Barnen hittade en orm i häcken ut mot grusvägen som försvinner in i skogen strax bortanför vårt sommarhus. Upprymda rusade de in i det lilla köket där vi satt och drack semester-kaffe mitt på eftermiddagen. Vilt gestikulerande berättade de vad de funnit, och de kunde i detalj redogöra för hur ormen såg ut. Det stod snart klart för oss att det måste vara en huggorm. Självklart föll det på min lott att som man i huset gå ut och schasa iväg kräldjuret. ”Men var försiktig, huggormar är fridlysta, du får inte skada den!” förmanade mig min fru, barnens mor, och fortsatte mumsa på sin bulle och sörpla sitt kaffe.

Ungarna ville förstås följa med ut. Egentligen en bra idé. På så vis skulle de få lära sig hur man handskas, varsamt, med en fridlyst orm som installerat sig i vår häck. Då jag hade på känn att det där med det varsamma hanterandet lätt kunde gå över styr, förbjöd jag barnen att följa med eller att ens stå och titta i fönstren.

Med försiktiga steg närmade jag mig häcken och visst låg den där, ormen. En liten rackarns äsping – såvitt jag vet den både lömskaste och giftigaste varianten av huggorm. Det gällde alltså att vara försiktig. Jag tog en lång pinne i syfte att via schasande rop och pet med pinnen få ormen att ge sig av bort mot skogen till. Men redan när jag närmade mig djuret reste det på sig och väste ilsket åt mitt håll. Jag stannade tvärt. Avvaktade. Och det gjorde ormen också. Då lyfte jag försiktigt pinnen mot den och sa ett ynkligt ”schas?”. Om äspingen varit irriterad tidigare blev den nu förbannad. Urförbannad. Den väste och vajade hotfullt fram och tillbaka och jag anade att den när som helst skulle kunna ta ett vigt hopp och hugga sig fast i mitt ben, eller kanske en arm, eller, Gud förbjude, ansiktet om jag inte aktade mig, och detta medan den pumpade in sitt effektiva äsping-gift i mig!

Nu fattade jag ett av mitt livs ynkligaste och klokaste beslut: jag lade försiktigt ner pinnen vid sidan om mig och backade långsamt undan medan jag höll två vaksamma ögon på äspingen som fortsatte att vaja och långsint väsa där i häcken. När jag kommit ett par meter bort sprang jag allt vad jag kunde tillbaka till huset ett hundratal meter in på vår enorma sommarstugetomt, där torpet mest ser ut som en röd legobit på en väldig, grön matta. Väl kommen till huset ställde jag mig att pusta ut och först då jag återfått fattningen och kunde andas normalt gick jag med självsäkra steg in.

Barnen tittade förväntansfullt på mig och deras mor som avslutat sitt bullkalas hällde upp lite varmt kaffe åt mig och sa ”Bor ormen i skogen nu?”. Jag såg på barnen som ville höra om kamp och blod och en modig far och jag löste det hela genom att säga ”Ja, nu bor ormen i skogen, det var en liten äsping, en huggis” samtidigt som jag i smyg blinkade åt barnen som för att säga ”Ha! Ormuslingen är död. Död och begraven. Dödligt hanterad av er modiga far! Men säg för Guds skull inget till mamma, låt henne tro att det lömska djuret lever och har det bra i skogen.” Och så lade jag för säkerhets skull till ”Tänk nu alla på att sådana där ormar sällan är ensamma så det är mycket möjligt att det kan finnas fler små ormar där ute i häcken så jag tycker att vi låter bli att gå nära häcken mer i sommar, jag skulle gärna flytta allihop till skogen, men vi måste respektera dem och att de är fridlysta, eller hur familjen?”

Al Wilson/Senior Citizens. Whitesnake med Steve Vai. Pixies. The Doors. Hoola Bandola Band.

 

 

Att elda vass

Våren hade varit den märkligaste Erik Gustafsson kunde dra sig till minnes. Snö och kallt långt in i april och så, plötsligt, en värmebölja med värmerekord och torka mest över hela landet. Så ändrades allt lika abrupt igen. Det kalla kom tillbaka. Snö runt Valborg. Och så, i maj: vår! Verklig vår. Med de rätta dofterna. Musöronen på björkarna, vitsipporna i parkerna. Fjolårslöven och vinterns grus som slukas av renhållningsarbetarnas märkliga maskiner. Fågelsången. Vardagens stillhet på landet, när andra arbetar. Den ammoniakanstrukna lukten från gödsel, den ödesmättade doften av nyplöjd, blöt jord. Hoppet i de allt ljusare kvällarnas kyla. Det smutsiga fjolårsgräset i dikeskanten. Tjälskotten på vägen.  Vindarna som tar den sista snön och torkar naturen torr igen. Men inte utan kamp, förstås: vintern, kylan och rusket gjorde vad de kunde för att bekämpa de ljumma vårvindarna.

Resultatet blev flera ordentliga åskoväder. Nästan sådana där som de dras med i varmare klimat, på sydligare breddgrader, långt från Skandinavien. Blixt och dunder cirklar runt samma plats, som en rovfågel på jakt efter ett byte. Ihållande störtregn. Vatten som eroderar bondens gärden, forsar fram över stadens trottoarer och fyller dikena till brädden. Så sent som igår hade åskan slagit ner precis vid deras hus, eller de visste inte var den slagit ner, bara att en bärbar dator och telefonen nu var döda. På försäkringsbolaget hade de varit misstänksamma, trots att alla måste veta att ett åskoväder likt inget upplevt i mannaminne dragit fram precis över deras hus. Inte så märkligt att ett och annat gick sönder i den där fullträffen, var den nu mer exakt gick ner, om det var åskledaren, flaggstången eller kanske något av träden – ingen hade med säkerhet kunnat säga var blixten sökte sig ner i jorden. Men idag skiner solen. En ganska kall vårsol. Mer april än maj. Och himlen är nästan molnfri. Lite utdragna, ljusgrå skuggor här och där, men annars sol och blå himmel. Och en härligt frisk vårvind och det är det Erik nynnar för sig själv där han går ner mot strandkanten med sin son Urban, ”Vårvindar friska, Leka och viska, Lunderna kring…”.

”Vad sjunger du, pappa?”

”Åh, det är en vårvisa, ’Vårvindar friska’, jag tycker den passar bra en sådan här dag.”

”Jag trodde det här var en bra dag för att elda vass?”

”Haha, ja det är det förstås också! Och jag tror att vinden kan hjälpa oss på traven, ser du. Känner du hur vinden blåser?”

”Hur menar du, pappa?”

”Ja, varifrån blåser det och åt vilket håll blåser det?”

Urban känner efter och funderar en stund. ”Däråt!” säger han så och pekar tillbaka upp mot deras hus som ligger ett hundratal meter från strandlinjen.

”Haha, nej, Urban, tänk efter en gång till, ställ dig så här, så du har sidan mot huset och ryggen mot grannen, känner du inte då att vinden tar tag i dig och vill ta med dig söderut, alltså längs stranden in mot staden där borta i horisonten?”

”Jo, fast jag vet inte vad horisonten är, pappa.”

”Nej, det förstås, men det är långt borta och det viktiga är att du förstår hur det blåser, för vi ska tända eld på vassen precis vid vår tomtgräns i norr, sedan kommer vinden ta med elden söderut så vi blir av med all vassen.”

Idag är en aktiv för Erik Gustavsson typisk ”få-alltgjort-idag-dag”. Han har ringt försäkringsbolaget och ordnat med ersättningen för datorn och telefonen. Han har beställt reparation av den fasta linjen in i huset. Han har varit i staden och handlat färg till uthuset och han har besiktigat bilen. Han hatar att besiktiga bilen. Hans ögonsten. En Volvo 740 turbo från 1989. Stationsvagn. Slängig, bakhjulsdriven och opålitlig på vintern. Numer om inte direkt obsolet så i varje fall omodern och i avsaknad av självklarhet som ABS-bromsar, luftkonditionering och krockkuddar. Men en Volvo. Känsla. Tradition. Laståsna. En arbetshäst. En traktor. Eriks drömbil. De numer något slitna sätena blir som nya varje år då han byter ut överdragsklädseln och han servar bilen, fullservice, varje gång han kört 1500 mil.  Den silvergrå metallicfärgen är fortsatt vital och så gott som oskadd. En pärla, och det tycker inte bara han själv.

Men besiktningen gick bra. Som vanligt hade Erik oroat sig i onödan. Från svensk Bilprovning åkte han till färgaffären, specialisten på industriområdet. Han känner innehavaren lite löst. De är visserligen bara sommargäster i kommunen, men han har vinnlagt sig om att bli bekant med flera affärsinnehavare och hantverkare – sådana som kan vara bra att känna. Särskilt bra har detta inte gått. De flesta visar öppet sitt förakt. Utbölingar har inte mycket att hämta här och det enda som är värre än utbölingar som kommer och köper upp strandtomterna och driver ortsborna från sin egen stad är utbölingar som är inställsamma. Erik har en vag aning om att han har en viss uppförsbacke när han går på charmoffensiv, men han anar inte hur illa sedd han är.

Färghandlaren passade på att sälja på Erik några burkar rödfärg som målaren Berg reklamerat. ”Det här, Erik, är precis vad du behöver för att få färg på torpet och dina uthus igen!” hade han sagt och sett ut som om han visste vad han talade om. Erik hade blivit glad och tacksam över den oväntade hjälpen och hade glatt köpt såväl färg som penslar och annat som färghandlaren tyckte att han behövde. ”Det ska tydligen bli fint väder resten av veckan, mycket vind, men klart och uppehåll så du har ett gyllene tillfälle att sätta färg på tillvaron i veckan, Erik!” avskedshälsade färghandlaren honom.

Särskilt nöjd var Erik med att han hittat en femliters dunk med tändvätska hos färghandlaren. Den har han nu med sig ner till stranden, där isen bara häromdagen spruckit upp i viken. Inne vid strandkanten ligger den kvar, tjock och vit på ytan trots de senaste dagarnas regn. ”Det här blir utmärkt, Urban,” säger Erik och går ut på isen som håller vassen i sitt grepp, ”vi kan gå ut så långt som vi vill ta bort vassen, hälla på tändvätska, tända och sedan gör elden jobbet åt oss. Vassen brinner upp och om några veckor kan vi bada utan att storgäddan kommer och biter oss i tårna!” Så säger han, för han förstår inte att vassen kommer att finnas kvar, där under isen, även om han eldar upp det sticker upp ovanför den.

Då han misstänker att vassen kan vara lite blöt efter gårdagens oväder och då isen i sig kan utgöra en seriös motståndare att besegra för elden, vinnlägger sig Erik om att sprida ut sin tändvätska så omsorgsfullt som möjligt. Det mesta av dunkens innehåll häller han ut i norra delen av sin strand, men han går för säkerhets skull och skvätter ut lite här och där så att inte elden ska stanna och dö på sin väg till den södra delen av tomten, den som gränsar till storbondens mark, först något hektar bete och sedan själva bondgården, som ligger där några hundra meter bort och luktar landet.

Erik häller ut de sista dropparna och går tillbaka mot den norra delen av hans ett par hundra meter långa strandlinje. Han tittar upp mot det lilla torpet han och Lilian köpte förra året, ja och så Urban förstås, det är hans sommarställe också. Erik har planer på att bygga om uthuset till en lekstuga eller något slags klubbhus, dit Urban ska kunna bjuda in barn från trakten så han får lite lekkamrater. De kan ju ha en klubb. Lilian och Erik ska bjuda på saft och bullar och de kan bygga en koja i skogen, någonstans – för skogen ligger bara någon kilometer bort. Allt är möjligt. Särskilt en dag som denna. ”Vårvindar friska, Leka och viska…”

”Tänt vare här!” skriker Erik stolt och klickar igång sin Zippo-tändare och sätter den till vassen han dränkt i tändvätska. ”Swooosh!” så slår en enorm flamma upp. Erik och Urban får snabbt springa åt sidan, in mot stranden för att inte ta eld de också. Så kommer vinden, den där som Erik mycket riktigt har konstaterat kommer från norr och drar söderut. Den tar tag i flamman och för den med sig i raketfart. Söderut. Mot bondens bete. Och gård. Erik börjar kliva runt bland den brinnande vassen och försöker släcka både här och där genom att trampa på den. När hans gummistövlar börjar smälta undertill inser han att han redan brännskadat fötterna och han springer efter en trädgren att ha som viska och han börjar slå med den på elden. Lågorna, orange och svarta, slickar himlen och är mycket större än Erik kunnat föreställa sig.

Lille Urban gör också sitt bästa för att trampa på elden med sina stövlar. ”Är du orolig, pappa?” frågar han. ”Neej, självklart inte, Urban,” svarar Erik med gråten i halsen, ”Akta dig så du inte bränner fötterna, Urban.” Erik ser hur elden med vindens hastighet försvinner söderöver och det finns inte en chans att den ska hejda sig förrän den torra vassen fört lågorna till bondens gård. Snart kommer brandkåren komma. ”Urban,” säger Erik, ”om någon frågar oss sedan varför vi var ute och eldade idag så säger vi att det var du som gick ner till vassen för att tjuvröka, okej?”

Viljans triumf

Egentligen var det bara en vanlig dag på jobbet. Jag kom till kontorsskrapan i god tid. Det tar mig runt 35 minuter att gå till tunnelbanan i Högdalen och att åka Gröna linjen in till Hötorget. Dag efter dag. Det händer förstås att det är störningar i trafiken men på det hela taget är jag pålitlig som klockan.

Jag bipade mitt passerkort i kontorsskrapans entré. Nickade åt tjejen bakom receptionsdisken (hon nickade inte tillbaka). Tog hissen till sjunde våningen. Smög förbi receptionisten på sjunde så som jag blivit ombedd att göra. Hon tittade strängt på mig men verkade nöjd med att jag smög. Underdånigt. Har märkt att hon gillar att jag ser rädd ut när jag passerar i skuggorna. Skyndade ljudlöst och med nacken böjd fram över heltäckningsmattan. Noterade att allt var som vanligt. Inte ett knäpp hördes. Det var höstgrått utanför fönstren. De flesta kontorsdörrarna stängda. Från pentryt luktade det kaffe. Tavlan med företagets grundare hängde lite snett på sin hedersplats i den långa korridoren. Jag vågade inte rätta till den.

Gled snabbt in genom dörren till Städet. Det är där vi håller hus. Städarna. Eller Städet som vi kallas. Jag hade dagstjänstgöring. En av oss finns alltid på plats. Ifall vi skulle behövas. Och för att se till att inga toaletter smutsas ner. Att pappersrullar byts. Korridorer luktar gott. Att det finns nybryggt kaffe (men första kannan på morgonen sätter alltid receptionisten på). Och vi rycker ut eller kanske in när något oförutsett inträffar. Vi gör sådant som det inte är lämpligt att någon annan gör. Och sådant som det är lämpligt att vi gör.

En gång fick jag vakta bolagsjuristens bäbis. Hon satt i ett viktigt möte. Affärsjuristen. Var på kontoret med sin nyfödda unge. Koncernchefen behövde henne. Affärsjuristen. Företaget behövde. Alla vi vars framtid företagets väl och ve är avgörande för behövde henne. Hon kom och gjorde sitt. Och jag gjorde mitt. Vyssjade. Sjöng. Pratade bäbisspråk. Bytte blöja. Ingen vacker syn. Ungen. En annan gång torkade jag spyor på finansdirektörens kontor. Skrivbordet. Nedspytt. Vet inte varför. Ställer inga frågor. Funderar inte så mycket. Gjorde bara rent. Ingen vacker syn det heller. Skrivbordet. Men det är ett fint kontor. Många fönster. Utsikt över Hötorget och city. Väldigt skrivbord. Ek. Tror jag. Mörkbrunt. Trätiljor istället för heltäckningsmatta. Flotta fåtöljer framför skrivbordet. Spretig böhmisk kristall i taket. Som en spettekaka som frusits mitt i en explosion. Ful. Men förmodligen ett tecken på god smak.

Idag pep min personsökare när jag fyllde på kaffe. Vi har tre maskiner. De står i köket. Eller pentryt. Så säger de här. Jag fyllde färdigt. Gjorde rent. Gick till receptionen. ”Det tog tid”. Sa receptionisten och tittade nedlåtande på mig. ”Förlåt.” Sa jag och tittade ner i backen. ”Här!” Sa hon. ”Gå till styrelserummet med det här!” Hon gav mig ett papper. Hon höll det mellan högra handens tumme och långfinger. Tittade ner i sina papper. ”Gör dig osynlig. Lägg papperet vid sidan om podiet när tillfälle ges.”

Jag gled på mitt skugglika vis iväg till hissen. Steg in i den. Såg mig själv i spegeln. Liten. Mörk. Förvuxen mustasch. Förvuxen näsa. Pliriga ögon. Spretigt hår. Okammat. Knottrig hy. Utstickande haka. Påsar och mörka ringar under ögonen. Hår i öronen. Medelålders. Tror jag. Åkte två våningar upp. Steg ut på direktionsplanet. Ändå tjockare heltäckningsmatta. Mörka porträtt på väggarna. Grundaren hänger här också. Han hänger på varje våning. Olika porträtt av olika konstnärer. Åldern på Grundaren varierar. På tavlorna. I övrigt. Tystnad. Viktighet. Makt. Här avgörs öden. Här avgörs mitt liv.

Plöjde genom mattans ludd fram till styrelserummets dörr. Tryckte försiktigt ner mässingshandtaget. Dörren öppnandes med ett svagt väsande. Jag glipade på den precis så mycket så jag kunde glida in utan att väcka någon uppmärksamhet. Stängde dörren dovt. Framför mig ett enormt rum med stora fönster och kristallkronor i taket och ett gigantiskt bord med allvarliga människor. De sitter alla och tittar på en man som står i bortre änden av rummet. På det lilla podiet. Han visar bilder på en skärm. Han säger saker som ”viljans vinst” och ”våra gyllene möjligheter när den infama psykologin behärskar samhället och samtidsmänniskan” och ”rädslan öppnar dörrar till outforskade jaktmarker” och ”den som saknar den starka viljan vill ledas” och ”att vilja är att göra det” och ”det är den som vill mest som segrar”. Alla de viktiga människorna runt bordet verkar hålla med honom till punkt och pricka. De nickar instämmande. Antecknar något här. Något där. Allra mest nickar de när mannen på det lilla podiet säger ”wanting is winning!”. Jag fascineras. Noterar i minnet vartenda ord. Varenda reaktion. Lutar mig fram lite för att se vad de viktiga människorna antecknar. Krumelurer mest. Och här och där saker som ”vill!” och ”den som vill vinner” och ”den som vill mest vinner”.

Nu applåderar alla. Mannen på podiet bugar sig lätt och går och sätter sig på en stol inte långt från där jag står. Var det han som skulle ha papperet? Knappast. Måste vara nästa talare. Det är en kvinna. Hon rättar till lite saker på podiet. Ordning och reda. Det gillar jag. Jag gillar henne redan. Får upp en ny bild på skärmen. Börjar tala. Bilderna byts ut. Jag stirrar fascinerat. Vet att jag borde lämna lappen. Och rummet. Men kan inte. Oerhört intressant. ”Vilken färg är du?” utmanar hon deltagarna med att lägga upp som fråga på skärmen. Jag tittar på de allvarliga människorna runt bordet. De ser berörda ut. På något sätt. De tror att de har olika färger nu. Kvinnan förklarar att det finns människor av olika färgkulörer. Inte svarta och vita. Utan snarare röda och blå och gula och gröna. Som Fiaspelets pjäser. ”Vilket lag tillhör du?” säger kvinnan och ser sig omkring i rummet. Personerna runt bordet, män mestadels, tittar sig omkring de också. Lite grann. Ler. Applåderar när färgkvinnan sagt sitt och vi alla fått en färg, vare sig vi vill det eller inte, för alla människor är en färg har vi förstått.

Efter applåderna kommer så en något yngre man upp på podiet. 35 kanske. Ser ganska sportig ut. Och orakad. Cool. Tycker vi nog alla. Man måste vara cool för att komma orakad till ett så här viktigt möte, där alla andra har slips eller knytblus. Kostym eller dräkt. Han har jeans. Slitna. Ojoj. Vi förstår alla att det här, det är något låångt utöver det vanliga. En sådan cooling! Han berättar att han bestigit ett omöjligt berg. Visar lite bilder på skärmen. Coolingen påpälsad i solen och snön på ett högt berg. Skäggig. ”Allt är möjligt!” Säger han. Och det känner alla vi i rummet också. Allt är möjligt.

Exakt vad de viktiga människorna ser i sitt inre nu, vet jag inte. Men de ser något. Allihop. Ungefär som jag ser hur jag gör det omöjliga. Jag städar ensam direktionsplanet. På en halvtimme! Kanske ser de viktiga personerna också det. Att det omöjliga är möjligt bara vi i fotfolket inser det: inser vi att det omöjliga är möjligt och om vi låter oss ledas är allt möjligt för företaget. Mannen på podiet vet att det omöjliga är möjligt för han har lämnat en förfrusen tå på Antarktis, bestigit berg och cyklat flera hundra mil. Och han har slitna jeans och är orakad.

Alla färgerna! Nu ser jag dem tydligt! Receptionisten på Sjunde är gul. En färg jag alltid undvikit i Fia. VD är blå. Finansdirektören gredelin. Bolagsjuristen grön. Marknadsdirektören brun. Jag ser det tydligt. Och jag vet att det bara handlar om att göra det omöjliga möjligt. På ett schimärt plan. Och jag inser att alla kan stå där på podiet och entusiasmera. Fascinera. Samla styrkorna. Få oss att tro. Att veta. Att vilja. Att vinna. Det måste bara finnas ett cool anslag. Eller en lättbegriplig kvasipsykologisk ansats. En gemenskap för alla som inte orkar tänka efter. Och det är nu jag bestämmer mig för att skriva min managementbok ”Viljans triumf”. Allt handlar om viljan att se färgerna. Att dela in folk i bestämda kulörer. Och behandla dem därefter. Och att krydda det kulörta budskapet med en attraktiv clou för den som är på mellanchefsnivå och vill göra sig viktigare än den är. Jag vet redan hur boken ska börja. ”Se ignoransen och rädslan omkring Dig som en färgglad inbjudan och en möjlighet: Där det finns okunskap finns det alltid en möjlighet för den som vågar. Det finns inga förutfattade meningar. Bara insikter i livets spektrum.”

Musik!

Odören i sängkammaren

Det luktade verkligen konstigt vid sidan om min del av dubbelsängen. Det kan inte ha varit mer än en halvmeter mellan bädden och väggen och varje gång jag böjde mig ner mot golvet, kanske för att ta en klunk vatten ur flaskan som stod där, kände jag den vämjeliga lukten. Avlopp. Eller snarare avföring. Och ibland mer ruttet bara. Doftassociationerna varierade, ändrades över tid, men det luktade alltid illa.

Varken min nya pojkvän eller jag hade känt någon doft när vi var och tittade på lägenheten. En trea med utsikt över Gärdet, eller Ladugårdsgärdet som det väl egentligen heter, platsen som en gång i tiden såg skvadronerna från kavallerikasern på Lidingövägen dundra fram över fältet och väringarna på Svea Artilleriregemente lära sig handskas med sina kanoner. Artilleristerna höll förresten till inte långt från vår lägenhet på Valhallavägen.

Vi tyckte genast om vår nya bostad. Den kostade mer än vad vi hade råd med, men vi var båda nyseparerade och nykära och i skriande behov av en ny bostad. Trots att vi inte hade täckning för vårt köp, det var bära eller brista för vår del, tyckte tjänstemannen på banken att vi absolut skulle ha ett lån. Medan Peters förra fru hatade mig och allt det som hänt, var Erik både positiv och hjälpsam. Han lovade till och med att hjälpa till med ekonomin om vi fick det alltför svårt. Erik hade alltid varit sådär reko, och med tanke på att det var han som började med att vara otrogen kände han väl ett ansvar för att det skulle gå bra för mig. Kanske var Peters fru så upprörd för hon tyckte med rätta att jag stulit hennes man, och det just som de fått tillökning, just då han var ett lätt offer, menade hon. Men det var faktiskt Peter som hittade mig på datingsajten.

Den nya lägenheten låg visserligen långt från mitt jobb på socialen i Västberga men Peter hade nära till radion på Oxenstiernsgatan och utsikten var, som sagt, fantastisk och oljudet från Valhallavägen hanterbart – låt vara att vi inte använde balkongen så ofta som vi tänkt oss. Hade lägenheten varit av senare modell hade det säkert inte varit lika högt i tak och trägolvet i sovrummet hade kanske inte sett så mysko ut. Eller mysko och mysko, det var väl jag som började tycka det såg gammalt och mystiskt ut när jag kände lukten som kom från det. Vad fanns egentligen därunder?

”Det kanske är ett avloppsrör som sprungit läck,” menade Peter. ”Njaee, idag luktar det mer som om något ligger och ruttnar därunder,” svarade jag. Och så där höll vi på. Nya variationer av äcklig doft varje dag, och nya teorier om vad det kunde vara. Till slut stod vi inte ut.  Varje gång någon av oss, oftast jag, böjde sig ner det minsta där vid sidan om sängen så stank det.

Med ett par veckors försening kom till sist hantverkarna och bröt upp golvet åt oss. Båda två luktade svett och aska sådär som storrökare gör. Den ene, den store, han som pratade mest, släppte också ifrån sig en sötaktig tobaksdoft när han talade (jag noterade att han knappt hade några tänder i munnen och jag minns att jag funderade över hur en man i vår moderna tid lyckats missköta sin munhygien så till den milda grad). ”Jag känner ingen lukt,” sa han förvånansvärt nog på bred skånska. ”Du är nog inte härifrån, väl?” frågade jag (på min finlandssvenska). ”Vad har nu det med saken att göra?” ilsknade han till och jag höll upp händerna avväpnande och förstod att denne storrökare knappast skulle känna doften från ett avloppsrör om han så fick det uppkört i nyllet.

”Jag tror det är helt i onödan vi bryter upp golvet men om lilla damen står för fiolerna så gör vi så klart det,” sa han och så satte de igång med arbetet. Peter och jag hade flyttat ut möblerna och ställt dem i vardagsrummet och där bodde vi medan hantverkarna bröt upp och lade om golvet – något som för övrigt tog två månader eftersom de båda männen bara försvann en dryg månad sedan de brutit upp golvet och konstaterat att där varken fanns lik eller läckande avloppsrör, bara trossbotten och annat som skulle vara där. När de kom tillbaka för att lägga in ett nytt golv hade Peter redan kommit på vad det var som luktade.

När vi flyttade ut i vardagsrummet hamnade min vattenflaska på fel sida om sängen. Hade den inte gjort det hade inte Peter böjt sig ner efter den för att ta sig en klunk – något han aldrig tidigare gjort. ”Men va fan, det är ju flaskjäveln som luktar! Gammal torr, rutten andedräkt!” utbrast han med en äcklad min och med flaskans öppning just under sin näsa.

Min vän och jag

Jag hade en gång en god vän. Fram till i förra veckan. Men då tog vår vänskap slut med ett sjuhelvetes brak. Förresten var vi mer än vänner. Vi var kollegor också. Både lika och olika. Kanske som varandras spegelbilder. Två sidor av samma sak.

Vi var på affärsresa i Willamette Valley i Oregon. Eller affärsresa och affärsresa. Vi skulle prova vin. Men vi arbetade med vin. Så det var en affärsresa. Fast vi provade vin. Vin var vårt liv, kan man säga. Vårt levebröd. Och vi var vänner, och kollegor.

Willamette Valley är ett nästan obeskrivligt vackert vinområde strax söder om Portland, den största staden i delstaten Oregon som ligger inklämd mellan Kalifornien och Washington State. Gröna kullar, klädda med allehanda träd och buskar men kanske allra mest med hassel och vinrankor. Närheten till Stilla Havet påverkar klimatet. Regn och rusk inträffar, som de där dagarna i förra veckan då min vän och jag reste runt i trakten.

Vi bodde på Morton’s B&B, på en av dalens alla kullar, strax utanför hålan Dundee. Efter att ha stannat till på Navy Burger längs vägen från flygplatsen i Portland, styrde vi med välfyllda magar och lätt dästa sinnen hyrbilen genom regnet och rusket mot vår destination. Vi kunde ana Morton’s på långt håll. Det gigantiska, gamla träslottet lös med alla sina tända lampor upp den stormiga aprilkvällen. Att påstå att det såg välkomnande ut är att fara med osanning, och ju närmre vi kom desto risigare och ruskigare såg kåken ut. Fönsterluckor hängde på sniskan, färgen flagnade och det ruttnande räcket till balkongen ovanför entrén hade delvis ramlat ner. ”Tror du han som driver stället heter Norman Bates?” frågade min kollega. Jag svarade inte, lätt förskräckt av den skugga jag såg i ett fönster på andra våningen. Dumheter förstås, för varför skulle inte någon stå där och se ut i natten?

Men ändå, hade vi haft möjlighet hade vi bara åkt därifrån och försökt hitta ett annat natthärbärge. Tröttheten efter flygresan över Atlanten och det faktum att våra jetlagade hjärnor borde sova djupt så här dags gjorde att vi ändå fann oss i vårt öde, plockade väskorna ur bilen och gick upp till rucklets entré. Där stod en liten spenslig man med slät hy, rödkantade ögon, rakat huvud, bockskägg och feminina händer och väntade på oss. Han hade en märklig näsa och hans röst lät betydligt äldre än han såg ut att vara. ”Runt 40,” gissade min vän, ”Yngre,” viskade jag. ”Ser hal ut,” sa vännen, ”Obehaglig,” sa jag.

Richard Morton, som han hette, hälsade oss välkomna med slappa handslag. ”Vi har väntat på er,” sa han, ”gick resan bra?” Vi svarade så där som man gör att ja jo visst, men flyga är alltid att flyga, man sover ju inte så bra och han förstod att vi genast ville gå och lägga oss, visade frukostsalongen på entréplanet och våra rum på andra våningen, sa god natt och gick med knarrande steg korridoren bort och uppför en i än högre grad knarrande trappa som vindlade sig upp mot husets tredje våning.

Det stora trähuset måste ha varit sedan förra sekelskiftet. Tinnar och torn är att ta i, men visst fanns där torn och balkonger och prång. Och utbyggnader. Ett slags amerikanskt träslott från en svunnen era, med innandömet stilenligt i plysch och träpanel och mörkröda heltäckningsmattor, inpyrda med rök från den tiden det gick för sig att röka inomhus och fulla av damm och allsköns dunster, som värden eller någon annan försökt dölja under ett lager av köpta dofter, mer eller mindre tropiska och sötaktiga. Vinden ven och slet och rev i det gamla huset, det knarrade, knäppte och knakade, fönsterluckor slog och det lät som om den gamla byggnaden jämrade sig i ovädret. Det hade kunnat vara mysigt att befinna sig därinne i värmen men det var det inte. Alltför mycket var alltför konstigt. Richard Morton inräknad.

I entréhallen fanns en spegel det inte gick att spegla sig i, alltså det blev ingen bild av den som försökte se sig i spegeln. Det noterade både min vän och jag (vi tittade med höjda ögonbryn på varandra när vi passerade spegeln, vad trodde vi egentligen?, ingenting, tror jag, kanske att Richard Morton var ett original som smyckat sitt hus med allsköns påhitt, som speglar utan spegelfunktion). Utmed väggarna i korridoren som ledde från trappavsatsen fram till våra rum hängde en blandning av landskapsmotiv och porträtt – porträtt som tycktes så levande att det var otäckt. De avmålade personernas ögon såg med förakt, avsmak och ondska på oss. I ett hörn i mitt ofantligt stora rum fann jag en liten lucka till ett skåp som visade sig vara flera meter djupt, eller ja, såvitt jag kunde bedöma genom att se in i det och lysa med min mobiltelefon; ljuskäglan förlorade sig i mörkret någon meter in. Jag inbillade mig att jag hörde någon eller något kvida därinne men var för trött för att undersöka saken mer noggrant.

I mitt badrum, nästan lika stort som rummet, stod en staty av Sir Francis Drake (tror jag det var) i naturlig storlek och där liksom lite varstans i huset hängde tavlor med riddarmotiv och personporträtt från flydda tider. De tjocka heltäckningsmattorna var nedslitna på sina håll och också här inomhus flagnade färgen i taken och de gamla tapeterna var genomgående solkiga. Det tunga möblemanget, företrädesvis i ek, satt som kronan på verket i detta monument över en svunnen tid. Kanske var Richard Morton, och hans mor?, fångade i det förgångna, tänkte jag, i den nostalgi som Richard Nixon lyfte fram redan under sin presidentperiod och som lovade förvirrade medborgare en återgång till en mindre komplicerad tid – det politiska recept som sedan blivit så populärt bland många politiker och väljare. Drömmen om det enkla, om livmodern, bort från Nuet.

I taken hängde stora, gammaldags lampor med väldiga armar, ornerade och i mässing. Sänglampan, gammal den också, tände och släckte man med en skruvknapp på ena sidan och både sladden och stickkontakten såg allt annat än pålitliga ut. Men himmelssängen var enorm och väldigt skön och det luktade gott om de nytvättade lakanen. Jag somnade som en stock.

Det blev en märklig natt. Jag sov oroligt. Väldigt oroligt. Och jag vet inte när jag sov eller när jag var vaken eller när jag drömde. Det började, ganska snart efter att jag somnat tror jag, med att jag hörde hur det brakade till i golvet ovanför mitt rum, följt av tunga steg på ovanvåningen. Steg som såvitt jag kunde bedöma fortsatte nerför trappan och vidare genom korridoren fram till min dörr. Jag såg hur någon stod i den breda ljusspringan nertill på min glipande dörr. Personen, Richard Morton?, andades högt och lätt väsande. ”Hallå?” försökte jag. Då blev det knäpptyst och personen avlägsnade sig snabbt från min dörr och uppför trappan igen.

Alla mina drömmar den natten. Plötsligt är jag ute och går runt bland kullarna och vingårdarna i trakten. Rusket har upphört men det är beckmörkt. Problemet är att jag är enormt lång, särskilt halsen, huvudet sitter som en vippande satellit långt från kroppen och jag tar mig fram med väldiga kliv bara för att plötsligt stå öga mot öga med en gammal kvinna, en av de där på porträtten i huset. Hon har huvudduk och är klädd som om hon kommer från sena 1800-talet. Hennes ögon är omöjliga att se in i. De lyser starkt. Gult. På något vis förstår jag att kvinnan inte alls kommer från 1800-talet utan att det är Richard Mortons mamma. Just som jag inser det ger hon ifrån sig ett elakt och tandlöst skratt.

Jag är tillbaka i huset. Går genom den väldiga salongen där Richard Morton dukat för morgonens frukostservering. Gammalt porslin på ett väldigt ekbord. Mörkröd heltäckningsmatta. Tjock och mjuk. Blir till dy. Dy som jag slafsar fram i tills jag möter den enarmade Cervantes. Han kommer ut ur köket och han är upprörd. Jag förstår inte vad han säger på sin gammaldags spanska. Varnar han mig? Eller är han bara arg på något som inte har med mig att göra? Vinden friskar i. Cervantes tystnar och ser sig oroligt omkring. Jag stannar också upp, lyssnar och tittar. Väntar. När jag vänder huvudet mot Cervantes är han inte kvar. Jag vaknar i min säng. Ser mig förvånat omkring. Hör hur det slamrar och slår i rummet ovanför mitt. Funderar på om jag ska kontakta min vän, har han också drömt, hör han de där ljuden? Vad är det som sker? Jag orkar inte. Somnar.

Vaknar av att telefonen vibrerar och blinkar. Jag är alldeles svettig. Har fruktansvärd huvudvärk. Rummet luktar svavel. Försöker svara. Det går inte. Telefonen fortsätter vibrera och blinka. Jag försöker stänga av den. Det går inte, spelar igen roll hur hårt eller länge jag håller in avstängningsknappen. Det känns som om huvudet ska sprängas. Inbillar jag mig att jag kan känna pulsen i tinningarna? Att det pumpande blodet måste synas där det drar fram genom ådrorna? Oregelbundna vågor som rör sig över tinningarna… Jag tar med mig telefonen till badrummet. Med sina vibrationer får den min arm att skaka. Fyller handfatet med vatten. Dränker telefonen. Den fortsätter vibrera och blinka i vattnet. En stund. Så blir allt tyst. Jag sväljer ett par värktabletter – receptbelagda, effektiva – och går och lägger mig igen. Fryser nu. Får frossa. Somnar.

Slår upp ögonen. Är livrädd. Någon eller något ligger under min säng. Fortsatt huvudvärk. Ont i lederna. Stel. Någon eller något knaprar på någon eller något under sängen, och krafsar på sängbotten. Jag hör det tydligt, och känner det – krafsandet i sängbotten. Ropar ”Huh!”för att skrämma bort vart det nu är. Allt upphör. Vågar inte titta under sängen. Inbillar jag mig att jag ser ett svagt rött ljus på golvet? Tar en värktablett till. Sveper täcket tätt om mig. Somnar om.

När jag vaknar skiner solen utanför. Nattens oväder är bokstavligen bortblåst och huvudvärken med det. Allt det gamla i rummet finns där, men det är inte längre hotfullt. Jag skrattar av mig mardrömmarnas obehag, går till fönstret och drar upp den gamla rullgardinen. Vyn är magnifik. Bukolisk. Böljande, vårskira vingårdar inhöljda i den arla timmens lyftande dimma på ena sidan av kullen, tät, grönt lysande skog på den andra. Jag tar på mig mina träningskläder och ger mig ut på en joggingtur. Springer längs de smala asfaltsvägarna med sina heldragna gula linjer, vidare in i en vingård, en härlig känsla, luften är klar och frisk, rankorna har knoppats och börjat veckla ut sin grönska och det är då jag ser ormen; flera meter lång och jag vet inte hur många decimeter i diameter ligger den där med vidöppet gap och väntar på mig. Jag ser den abnorma giftgadden långt där inne i gapet. Då vaknar jag. Stiger upp. Går till fönstret och drar upp rullgardinen. Beundrar den magnifika utsikten. Duschar. Tar på mig. Gå ner till den väntande frukosten.

”God morgon!” möter mig en glädjestrålande Richard Morton.

”God Morgon.”

”Har du sovit bra?”

”Tack, utmärkt. Det är verkligen ett fint ställe du har.”

 

Längre kommer vi inte i vår konversation för min vän dyker upp. Med ett brak. Med vild blick och håret på ända, ingen dusch där inte, stöter han till en serveringsvagn så den välter. Glas, koppar, assietter, kar med strösocker, små marmeladburkar… allt far i golvet. Han har samma kläder på sig som när vi lämnade Stockholm för snart två dygn sedan.

 

”Men för helvete!” skriker min vän och glor ursinnigt på Richard.

”Oj, hoppsan! Det gör inget. Låt mig ta hand om det där,” säger Richard med oro och, tror jag, rädsla i blicken. Han har orsak att se rädd ut. Det är något som inte stämmer med min gamle vän.

”Din jävla kålsupare det där gjorde du väl förbannat bra!” skriker min vän till stackars Richard Morton.

”Ffförlåt? Jag ffförstår inte?”

”Nej, folk av din sort borde fan utrotas! Stammar och fattar nada! En exekutionspatrull det är fan vad som behövs här! Försvinn ur min åsyn, förbannade idiot! Men ge mig först kaffe och pannkakor! Ditt lilla as! Bor här med mamma kan jag tro! Precis som Norman!”

Så mycket mer blir inte sagt. Vi äter under tystnad. Richard Morton serverar kaffe och pannkakor. Servilt. Han vågar inte se min vän i ögonen. Han böjer på nacken och tittar ner i golvet och sneglar bara då och då omkring sig för att inte stöta till ett bord eller gå fel. Några andra gäster finns inte i den väldiga salongen och Richard Morton låter klokt det omkullvälta bordet ligga. Jag sneglar då och då på min vän som nu tycks äta med god aptit. Han stirrar tomt framför sig medan han vräker in pannkakorna och sköljer ner dem med rejäla klunkar svart kaffe.

Senare, när vi sitter i bilen på väg mot dagens första möte, känner jag att jag måste tala med min vän om det som hänt. Jag tittar på honom där han sitter vid ratten och koncentrerat håller bilen på vägen. Han sneglar med orolig blick åt mitt håll. Det ser jag tydligt att han gör. Han harklar sig och då passar jag på att fråga.

”Men du, vad var det som hände i morse?”

”Ja, det undrar jag också. Vad var det som hände i morse?”

”Jag måste erkänna att jag blev rädd. Orolig.”

”Blev du? Ja, det blev jag också. Jag är orolig och, måste jag erkänna, lite rädd nu också. Det var otäckt. Hur mår du nu?”

”Ja, det var otäckt. Kan det hända igen?” frågar jag min vän glad över att han verkar så samlad nu och orolig för att han ska få ett nytt utbrott.

”Jag önskar jag kunde svara på det .”

”Nej, det är kanske svårt att svara på det. Men du vet alltså inte alls varför du skrek så? Var du arg?”

 

Han tittar oroligt på mig. Flackar med blicken. Jag blir förbannad. Känner att jag behöver sätta honom på plats. Precis som jag satte den där satans smilfinken Richard Morton på plats på morgonen och precis som jag bad alla hans förbannade porträtt och spöken och sjuka drömmar att dra åt helvete.

”Men, men,” stammar han, den lilla smilfinken, min fram till nyss goda vän.

”Men för helvete! Är du också en sådan där servil skit som sitter och lipar dagarna i ända istället för att göra nytta? Jag trodde jag kände dig men nej, det gör jag inte! Du är bara ett värdelöst vrak till äckelmänniska! Någon borde fan bara skjuta dig så mänskligheten slapp dig! Stanna bilen och släpp av mig! Jag går hellre hem än åker med dig, jävla as! Du är inte min vän längre, bara så du vet det!”