Paketet

Brevbäraren, ja vi har lantbrevbärare kvar här i  landet, duktiga sådana, ni vet, män och kvinnor som hittar adressaten även då den är avflyttad eller i största hemlighet inflyttad, eller då adressen är slarvigt skriven, ”herr X, tycker om bin, 123 45 Kommunen, Landet”, sådana som inte finns i länder där det gamla postverkets struktur till näringslivets och allmänhetens förtvivlan slagits sönder till förmån för mindre väl fungerande paketutlämning – chaufförerna som säger de varit förbi flera gånger trots att de bevisligen inte har det, för de har inte tid att göra sitt jobb– och uteblivna vykort och brev, en sådan postiljon, alltså en lantbrevbärare driven av ordning och reda och pliktkänsla, kom med ett paket. Han körde som vanligt fram till brevlådan nere vid grusvägen som dammar förbi min tomt ett femtiotal meter från huset och ställde sig att småtuta. Tutelitutut. Typ. Eller kanske tutelitututut. En käck liten tutserenad som gör människan glad.

I alla fall blev jag glad i hågen av det där tutandet och småleende rättade jag till min allt längre och gråare kalufs och tog på mig regnrocken och stövlarna och gick ner till grusvägen. ”God morgon! Eller ska jag säga God middag?!” kvittrade postiljonen. ”Hehe, här har vi allt varit uppe sedan ottan så god middag passar allt bäst!” ljög jag tillbaka. Varför vet jag inte, men det är väl en sådan där grej man gör? Vill vara duktig, och det är duktigt att stiga upp tidigt. Oduktigt att, som jag, ligga och dra mig till dess hungern, törsten eller blåsan tvingar upp mig, eller till dess någon tutar nere vid brevlådan. Har aldrig förstått varför jag ska gå upp tidigt på morgonen eller vad som är så duktigt med det. Tvärtom sänder det tidiga uppstigandet klara vibrationer av nederlag, att vara besegrad, att ha gett upp, att räddhågset simma mitt i fåran, att tillhöra politikens grå och lättledda massa, av copy cat, att vilja vara som alla andra därför att man egentligen saknar personlighet och förmåga till individuellt intellektuellt tänkande och skapande av självständiga strukturer. Det är sådant vi som stiger upp sent är bra på. Att skapa självständiga strukturer, och  att tänka individuellt intellektuellt, fast det är sådant som sådana som den morgonpigge postiljonen inte har en aning om. Han har säkert varit uppe sedan klockan fem. Stackars karl. Inte mycket individuellt intellektuellt tänkande där inte.

”Jag har ett paket, ett stort paket!” säger han och ser både upprymd och besvärad ut. ”Paket?” säger jag något förvånat. Jag väntar inget paket. Vad jag vet. ”Ja, väger tolv kilo. Vad kan det vara?” säger brevbäraren nyfiket och plirar bakom sina tunna glasögon och kliar sig på den klockan kvart över fem renrakade hakan och passar på att dra sig i sin välformade näsa och lägga sin för rynkor alldeles för unga panna i djupa veck: en relativt ung man som redan bär världens alla bekymmer på sina axlar. Men vad förväntar han sig? Han kunde börja med att sluta stiga upp klockan fem så skulle säkert både ett och annat rätta till sig i hans liv.

”Tja, inte vet jag, kanske en byggsats,” säger jag och närmar mig postbilens baklucka för att få mitt paket levererat. ”En byggsats?” säger han och håller fram en dosa som jag ska skriva min namnteckning på. ”Ja. En giljotin,” säger jag. ”Va? En giljotin?” säger han och så inser han att jag skämtar och börjar skratta. Han har ett mjukt och trevligt skratt. En fin människa, trots hans ovana att stiga upp på morgnarna. ”Men allvarligt? Vad kan det vara?” säger han så, för han är som alla andra kompetenta postiljoner nyfiken. ”Hm,” funderar jag,” jag får nog återkomma i frågan, vet verkligen inte vad det är, hoppas det inte är en bomb, eller sådant pulver som ger mjältbrand…” ”Mjältbrand!?”  ”Ja, antrax, börjar som ett varigt sår och sedan går det utför, lunginflammation, blodförgiftning, feber, illamående, diarré, död.” Postiljonen ser förskräckt på mig (vad ser han? en i hans ögon äldre, gråhårig man med rufsigt hår och en illröd näsa med små håligheter, djupt liggande, elaka ögon, ovårdat skägg, krum rygg, dålig tandhygien, ett långt ärr snett över pannan, men det är inte utseendet som skrämmer honom nu, det är mjältbranden). ”Mjämjältbrand?” får han till sist ur sig. ”Ja, nej, klart det inte är mjältbrand, då hade det räckt att skicka ett brev, sådana som du har bilen full av, det räcker med ett, ja ett brev. Om jag var som du skulle jag vara mer orolig för alla breven, snarare än för paketen, paketen kan på sin höjd innehålla en bomb.” Med det tog vi farväl av varandra och jag kånkade upp paketet till huset och bar ner det i källaren. Nerför den smutsiga trappan och sedan direkt till höger, in i den gamla tvättstugan med den trasiga tvättmaskinen och fuktigt tvättmedel utspillt på strykbänken.

Till min förvåning visade sig paketet innehålla en komplett bryggarsats från klostret Buckfast Abbey i England. Var inte det ett gammalt benediktinerkloster? En katolsk orden (vad annars?), gammal som gatan, 500-talet? Lev i fattigdom, kyskhet och lydnad. Håll dig hemmavid, i klostret, stabilitas loci! Men också kultur. Musik! Den antika litteraturens nedtecknare och bevarare! Biblar, mässböcker, tideböcker, Vergilius, grekerna, fortplantningens hemligheter och senare Dante och Boccaccio… skrivarmunkar och skrivarnunnor. Buckfast Abbey med sina berömda klockor, tolv tunga pjäser med gudasänd klang. Kling klang, ding dong i vackra slingor. Eller något sådant – jag är ingen expert på vare sig kloster eller benediktinerorden, men lite vet man väl. Ja, och så gör de vin och sprit. Likör. Elixir. Cistercienserorden. Chartreuse. Och Buckfast Abbey är världsberömt för sitt Buckfast Tonic Wine. Det vet väl alla?

Hade jag beställt paketet ? Kanske. Eller så var det min granne, Amanda, som gjort det. Hon bor borta i kontorsbyggnaden på det nedlagda mejeriet och är full av bus och påhitt. Jag hade ett vagt minne av att vi suttit här och talat om klostret och dess hedersbrygd Buckfast Tonic Wine i samband med att vi traditionsenligt söp till efter ett möte med bridgeklubben, hemma hos bonden. Helt säkert gick vi loss på varsin kvarting brun finsprit innan vi var så pass påstrukna att vi tyckte det hembrända kunde duga. Sedan gick det som det brukar gå. Jag kranade till slut och vaknade, långt fram på eftermiddagen, ensam i mitt nerrökta hus, omgiven av tompavor, fimpar och hungriga katter. Kanske fick Amanda då idén att beställa bryggarsatsen åt mig. Eller så beställde vi den tillsammans i fyllan och villan. Sak samma: här var den nu!

Jag har alltid hatat att skruva ihop saker. Byggmodeller och skit. Är mer inne på att ha sönder. Det finns en djupare mening i att ha sönder saker, tycker jag. Nu var jag tvungen att bygga; paketet innehöll en vedervärdig byggsats värdig vilket svenskt skitmöbelföretag som helst. Att munkarna i Buckfast Abbey välsignat hela härligheten gjorde inte uppgiften lättare. Möjligen hjälpte den vinylskiva som följde med: The Abbey Choir & FriendsGreatest Hits. Jag kunde verkligen njuta när kören gick loss i Elgars Give unto the Lord och Rutters The Lord is my Shepherd, för att inte tala om de fina versionerna av klosterklassiker som Hubert Parrys I was so glad, David Willocks arrangemang av Charles-Marie Widors Toccata (i sing-along-version), kanadensaren Healey Willans Introduction, Passacaglia and Fugue och fransmannen Louis Viernes Carillon de Westminster.LP:n var i röd vinyl och hade en spännande etikett. Påminde lite om gamla Vertigo Records (Black Sabbaths gamla skivbolag!), kunde kanske vara Vertigo i en modernare tappning, labeln finns ju kvar, i Universals ägo, varför inte?  funderade jag medan jag under stora vedermödor och hat i hågen som endast musiken förmådde mildra skruvade ihop apparaten jag eventuellt köpt. Det tog mig ett förfärligt dygn att få allt klart och man skulle kunna tro att jag fylldes av stolthet när jag såg min skapelse. Så var inte fallet. Jag hatade apparaten från första stund. Inte apparaten som sådan utan för det besvär den medfört. Dessutom malde någonstans i mig misstanken att allt var ett misstag. Paketet skulle inte alls till mig och nu hade jag skruvat ihop någon annans apparat. Förspilld tid. Förspillt hat, och hat måste hushållas med. Det är en djupt allvarligt sak, hatet. Inget att leka med.

Det enda byggnadsverk jag känt någorlunda tillfredsställelse med i mitt liv är min motionscykel. Den som står på baksidan av huset, vid köksingången, mot bondens åker till. I grunden är det mors gamla cykel vars bakhjul jag hissat upp i en finurlig ställning. Hur mycket jag än trampar så kommer jag ingenstans. Bakhjulet snurrar i tomma intet och den som trampar trampar på stället tramp. Sådana där idéer kan den få som sover på saken.

Med apparaten på plats nere i tvättstugan läste jag noga igenom den medföljande instruktionen för hur hemmafixaren kan göra sitt egen Buckfast Tonic Wine. Till att börja med kan denne välja mellan den irländska varianten, den som säljs i en brun flaska, och den brittiska, som säljs i en grön butelj. Grunden är densamma: rödvin (den brittiska varianten något starkare än den irländska). Men sedan skiljer mängden koffein och annat sig åt. Dessutom är det svavel i den irländska men inte i den brittiska och vanillin i den brittiska men inte den irländska. Valet var nu mitt: vilken version skulle jag välja?

Gissningsvis, resonerade jag, dricker buset i Skottland och Nordirland den brittiska varianten, och det är framförallt där, i Skottland och Nordirland, Buckfast Tonic Wine anses vara busets, the neds, dryck. Tonic för huliganer och antisociala element.

Å andra sidan, funderade jag vidare,  innehåller den irländska varianten avsevärt mycket mer koffein (60mg/100ml), att jämföra med koffeinet i Red Bull (32 mg/100ml). Jag bestämde mig för att köra den brittiska varianten med extra koffeinpåslag, och sedan dubblade jag den mängden.

Under tiden som jag joxade med ingredienserna lyssnade jag på ett kassettband som också följt med i paketet. En av munkarna, eller någon som påstods vara en av munkarna i klostret men som kanske snarare var någon på J. Chandler & Co:s PR-avdelning (alltså dagens distributör i UK), berättade om dryckens historia. Det mesta hade jag redan koll på, men en del var nytt, saker som nog inte ens Amanda visste: Buckfast Tonic Wine skapades utifrån ett franskt originalrecept i slutet av 1800-talet, såldes först som medicin ”Tre små glas om dagen, för god hälsa och friskt blod”, från slutet av 1920-talet saluförs produkten av andra aktörer än klostret som då miste sin licens för tillverkning, det gamla medikamentet kom nu mer att ses som ett medicinalvin, särskilt populär dryck bland arbetsklass, studenter och bohemer i UK och Irland, kallas ”Lurgan champagne” i Nordirland, anses ge upphov till ”anti-socialt beteende” särskilt vid förtäring av fler än fyra flaskor (detta beteende tillskrivs den höga halten koffein; något som förminskar insikten av att ”ha druckit tillräckligt”  samt lyfter bort sociala spärrar), Buckfast Tonic Wine har vid oräkneliga tillfällen getts skulden för olagliga aktiviteter såsom rån, inbrott, misshandel, mordbrand, uppvigling och allmänfarlig vårdslöshet och ödeläggelse, 2010 presenterade BBC siffror som visade att Buckfast Tonic Wine förekom i 5638 polisrapporter bara i Strathclyde (Skottland) mellan 2006 och 2009, i motsats till vad vissa kanske vill tro är Buckfast Tonic Wine idag populärare än någonsin, sedan 2016 firas  World Buckfast Day världen över, och särskilt i Skottland och Nordilrand, den andra lördagen i maj.

Tillverkningsproceduren visade sig vara enkel; hade jag vetat det var så enkelt att göra vin hade jag blivit vinmakare, eller åtminstone gjort mitt eget vin på trädgårdens årligen rikliga skörd av maskrosor och alla bär hos grannen en bit bort. Jag hällde druvmusten i apparatens behållare, tillsatte jäst och lät sedan, så som receptet förmanade, det bubbla och jäsa tills det slutade bubbla och jäsa. En snabb koll visade att alkoholhalten nu låg runt 15 volymprocent (hur kunde den som sålde apparaten och ingredienserna veta att det skulle bli så? jag var motvilligt imponerad, men man ska aldrig underskatta den uppfinningsrikedom alkoholen kan ge upphov till). Dags för glycerofosfat, kaliumvätefosfat, dinatriumfosfat, vanillin och, massvis med, koffein. Så! Rör om! Klart!

Omåttligt stolt drog jag på mig stövlarna och knallade över till Amanda och bjöd in henne att fira World Buckfast Day med mig. ”Vad för något?” frågade hon där hon stod i sin brokiga onsdagsoutfit (en slags tältliknande klänning med stora ringar i orange och brunt, psykedeliskt gardinmönster?, jag kan inte bättre beskriva outfiten, mode har aldrig varit min grej) och med det krulliga håret på ända ovanför klotögonen och den trollika näsan, ”Är du dum i huvudet? Mer än vanligt?”. Jag försäkrade henne att jag hade äkta Buckfast Tonic Wine hemma. En masse. Hon var välkommen att dricka mer än hon kunde drömma om. Andra lördagen i maj låg några veckor bort men vi skulle säkert ha så det räckte ända till dess. Annars lovade jag göra mer. ”Göra?” Amanda såg tveksam ut och drog i en imposant örsnibb hon lyckades gräva fram i krullet. ”Ja, kära Amanda, tro det eller ej, men jag fick en gudasänd gåva och jag tog den till mig, skruvade ihop den, skapade! Skapade, Amanda! Resultatet finns hemma. Flaskvis! Dunkvis! Kom nu!”

Amanada var långt ifrån övertygad men startade ändå upp sin gamla Grålle, Ferguson TE20 1952 med fotogenmotor, bad mig ta plats vid sidan om henne, på traktorns ena skärm, och så släppte hon loss Grållens 30 hästkrafter i ett moln av varmt fotogen och dunster av mina skräckferomoner som låg som en slinga efter oss där vi allt annat än tyst och försiktigt rusade fram längst grusvägen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig fast i skärmen jag satt på och jag skrek högt av skräck – pinsamt gällt om sanningen ska fram – medan Amanda skrattande styrde Grållen mot varenda större grop på vägen. Kort sagt studsade vi hemåt i ett töcken av fotogen, skräck och oförställd glädje, allt ackompanjerat av den gamla traktorns ståndaktiga kolvar och välsmorda mekanik.   Enligt en undersökning av professor Edwina Railey m fl vid University of  Strathclyde, går det inte att förutsäga hur enskilda individer reagerar på Buckfast Tonic Wine, särskilt om drycken inmundigas i större mängder, och ändå mindre om någon mixtrat med receptet. För att göra en lång historia kort måste Amanda ha haft något i sitt DNA, kanske ett arv från våldsmän från vikingatidens Norden, något, som fick henne att gå bärsärk redan efter sju flaskor Buckfast Tonic Wine i min, låt vara något förstärkta,  hemvävda version (själv klättrade jag på väggarna efter två flaskor och gav mig ut på en joggingrunda och när jag kom tillbaka efter fyra timmar fanns där bara tomflaskorna kvar).

*

Amanda kände en enorm styrka strömma genom kroppen redan vid första klunken. Snabbt hällde hon i sig ytterligare fyra flaskor. Såg sin värd försvinna ut, joggandes längst grusvägen i sina stövlar och med det långa, grå håret på ända och den gröna regnrocken fladdrande runt benen. När han försvann borta i kröken joggade han med höga knäuppdrag och armarna pulserande som stela pistonger. En sån tok! tänkte hon med ett leende och hällde i sig ytterligare en flaska. Frustade. Vrålade. Gick in på toaletten och slet loss wc-stolen och kastade ut den genom fönstret. Svepte en flaska till. Slet med visst besvär loss spisen från sin plats och baxade ut den genom köksdörren och lät den falla nerför kökstrappan. Hittade en gammal ryggsäck. Fyllde den med flaskor och tog för säkerhets skull med sig en av dunkarna värden ännu inte hunnit hälla på butelj, hoppade vigt upp på traktorn, startade den och drog iväg i full speta. Hon pressade sin Grålle till det yttersta och vrålsjöng Rule Britannia där hon svepte fram i ett moln av fotogen och överhettad motor.

När Grållen sköt kolvarna genom topplocket efter ett par kilometer hivade hon upp ryggsäcken på ryggen och tog dunken i sin famn och joggade med lätta steg den sista kilometern till stan. Väl där gick hon loss på bilarna på parkeringen vid torget. Slog dem buckliga. Krossade rutorna. Tände till slut eld på dem. Bröt upp gatsten från torget  och lade sig i bakhåll bakom Café Storkens uteservering och inväntade blåljuspersonalen. När den väl kom började hon kasta sten på den bara för att därefter under glada skratt rusa därifrån och göra fula miner åt alla som såg henne. På vägen ut ur staden pangade hon så många rutor hon kom åt och rånade i all hast Kreditbanken. Hon sågs senast rusa med ryggsäck, dunk och en kasse pengar mot det snåriga skogspartiet strax söder om staden.

Det där är nu tjugo år sedan och såväl Amanda som hennes brott har avskrivits. Mannen som bevisligen försett henne med abnorma volymer Buckfast Tonic Wine spetsat med livsfarliga mängder koffein hittades död på sin motionscykel dagen efter Amandas bärsärkagång och försvinnande. Enligt obduktionsrapporten hade han överdoserat koffein och cyklat sig till döds. Han var iklädd stövlar och en grön regnrock när han påträffades av lantbrevbäraren som var där för att hämta ett paket som fellevererats några dagar tidigare.

Fin

 

Musik. Musik.Musik.Musik.

 

 

 

Antikvariatets tesalong

Nils-Göran Karlsson, Nisse kallad, Kalle kallad, stannade sin gamla pojkcykel och tittade på hyreshuset som låg där Rundvägens kiosk legat. Platsen där han langat knark och beställt hamburgare av greken som inte som inte kunde säga G.

”Hej, vat ska tu ha?”

”En hamburgare i bröd.”

”En hamburkare i pröt, ja tak. Ska tu ha kurka?”

Ibland, när han själv smakat på det malda pulvret i knarkpåsen, kunde han börja skratta så han fick gå därifrån, ”hamburkare”, ”kurka”… Andra gånger höll han ihop det en fras till.

”Ja tack. Majonnäsgurka.”

”Majonnäskurka, ja tak.”

Nej, längre än så kom han inte om han varit på påsen. När han var nykter brukade han kunna klara sig fram till betalningen.

”Och dressing, tack.”

”Och tressink, ja tak, tet blir två och femtio.”

Hamburgarna smakade alltid bra. Oavsett om han var knarkhungrig eller bara hungrig. Såvitt han visste visste varken kreken eller någon annan i personalen på gatuköket att han langade knark där. Då hade de nog portat honom. Men det gjorde han, langade knark där. Eller knark och knark. När han något år senare greps av polisen efter en lång spaningsinsats visade det sig att de berusande växtblandningar han sålde inte var klassade som narkotika. Ärendet gick inte ens till rättegång. ”Det är inte förbjudet att sälja blommor eller andra växter!” sa en irriterad åklagare när saken hamnade på hennes skrivbord.

Fast undan för undan stramade samhället åt det där. Till slut blev hans handel olaglig och han valde att flytta från staden. Och landet. Installerade sig i Amsterdam där han först arbetade på en coffee shop innan han öppnade sin egen. Drev den i trettio i år. Gjorde sig ett namn som Amsterdams pålitligaste leverantör av Grand Cru Cannabis. De fem veckor han varje år stängde sin coffee shop reste han jorden runt för att hitta de där extraordinära produkterna som kom att ge honom världsrykte. Cannabis från Monte Verde i Bolivia (motsvarande kravmärkt och fairtrade, mild att svälja), höghöjdsodlad cannabis från Tupungato i Argentina (”som en frisk fläkt från Anderna”), ekologiskt certifierad vulkan-cannabis från Etna-regionen, Sicilien (lite råare, lite rökigare, särskilt populär bland hippies och hipsters och folk med tatuerade armar), biodynamisk cannabis från franska Vogeserna (det självklara valet för alla ”bobo” eller bourgeois-bohème)… och givetvis ett flertal utvalda växtplatser i Libanon (Bekaadalen!), Turkiet och Marocko och juvelen i kronan: den sällsynta och svårodlade Taklamakanöknen-cannabisen. En vara som kostade tusentals euro per gram och som påstods ge samma kick som en sil heroin utan att vara beroendeframkallande.

Och nu är han tillbaka. Hemma igen. Han hade en idé om att starta upp någon form av coffee shop i det gamla gatuköket. Vända sin framgångsrika och alltmer förutsägbara karriär som cannabis-kung ryggen, och mätt på berömmelse glömma sina miljoner på banken och börja om från början. Inser nu att det inte går. Någon har rivit stället och byggt ett hyreshus istället.

Han funderade en stund och cyklade sedan iväg till Brunnsparken, stadens prunkande stolthet. Parkerade cykeln och låste den ordentligt. Kedjade fast den vid ett träd. Gick sedan runt flera timmar och testade olika blad, örter och grässorter han hittade i parken. Hans plan var att skapa te med narkotisk kraft. Te som gör dig glad och upprymd, te som låter dig stilla landa efter en hektiskt dag, te som får dig att se syner, te som… ”Hallå, är det inte Kalle?! Det var ett tag sedan!” Bertil Berg. ”Bertil! Din gamle spjuver!” säger han och funderar på att starta sin business på stående fot och gör det.

”Jag har börjat med berusande te, ska du ha?”

”Va? Vad menar du?”

”Du var en av mina bästa kunder när jag sålde knark på påse. Nu gör jag berusande te. Samma grej. Ska du ha?”

”Va? Nej, jag sitter i kommunfullmäktige, är rektor, sitter i socialnämnden, familj, va, nej, driver du med mig?”

”Nej, jag ser gärna att mina gamla kunder kommer åter. Vill att ni ska veta att nu är jag här igen.”

”Haha, nej, det där är så länge sedan. Jag är ingen pundare!”

”Vem har sagt att du är en pundare? Berusande te är inte ens olagligt. Jag brygger te på allehanda blad och örter. Saker som jag hittar här i parken!” han slår ut med händerna och snurrar runt. Bertil Berg ser intresserat på honom.

”Men, menar du att, skulle… hm, kan man testa ett av dina teer?”

”Absolut! Jag kan ha en påse klar åt dig i övermorgon, på fredag, lagom till helgen, vad säger du om det?”

”Jaa, jag vet inte, men, du, vad kostar det?”

”Första påsen gratis, du måste ju få testa, och så för gammal vänskaps skull så klart!”

”Hm, jaa, och, och vad har det för effekt, ditt te?”

”Vad vill du att det ska ha för effekt? Jag har samma grundkoncept som förr. Vill du slappna av, skratta, se syner, bli uthållig när du ja du vet…”

”Skratta, definitivt skratta! Var bor du?”

”Jag hyr en tvåa i familjen Lundkvists gamla hus, flera lägenheter i det numer.”

”Jag vet, vilken våning bor du på?”

”Andra.”

”Två fönster ut mot Vasagatan?!”

”Ja!”

”Min gamla lägenhet! Bodde där när jag pluggat färdigt och arbetat ett par år i Göteborg.”

På fredagen fick rektorn tillika kommunpolitikern Bertil Berg sin påse med te och allteftersom tiden gick växte kundkretsen. Ett par månader senare när Nils-Göran Karlsson utvecklat drygt dussinet tesorter öppnade han en tea shop eller snarare en tesalong. Inte nere på Rundvägen som han hoppats på. Å andra sidan var han nöjd med att ha fått ta över det gamla antikvariatet vid Gustav Adolfs Torg. Malmkvist, som drivit antikvariatet så länge Nils-Göran kunde minnas, hade fallit på sin post, över en trave böcker, för några månader sedan och ingen hade riktigt orkat  röja upp efter honom. Släktingarna blev överlyckliga när Nils-Göran erbjöd sig att ta över lokalen som den var med böcker och allt. Han rensade sedan hyllorna bakom bänken med kassaapparaten och ställde ditt sina teer, tesilar och tekannor och andra tetillbehör.  Och i det inre rummet, ”läsrummet”, bytte han ut pinnstolarna mot bekväma skinnfåtöljer som han hittat på en loppis. I övrig lät han allt vara och kallade butiken ”Antikvariatets tesalong”. En plats där kunderna kan dricka en kopp te efter humör och kanske bläddra i några av de allteftersom de bläddras i allt mindre dammiga böckerna.

En måndagsförmiddag kan här sitta skolkande skolbarn och dricka ”Te för dubbelseende” samtidigt som de tittar i en upplaga av Illiaden med Gustave Dorés illustrationer. Tisdagarna är vikta åt Rotary. Medlemmarna kommer till Antikvariatets tesalong för att dricka te efter sin lunch. Om det varit ett bra föredrag, kanske om Sven Hedin i Kina, väljer de flesta ”Te för två”. Om å andra sidan föredraget tröttat ut dem, kanske någon som talat om de nya utmaningarna för ortens verkstadsindustri, faller valet gärna på något i stil med ”Te för att glömma”. De modigaste provar en ”Antikvariatets starka” och måste bäras därifrån.

Onsdagarna tillhör de mer absurda dagarna på Antikvariatets tesalong. Då kommer friidrottsklubben för att dricka te före träningen. ”Te för att flyga” och ”Te för att orka” är de självklara valen. Absurt blir det när höjd-, stav- och längdhopparna inte kan sitta eller stå still efter en kopp eller två och börjar göra små skutt som blir allt värre och till slut får de hoppandes och skuttandes helt sonika lämna lokalen. Och som om det inte räcker med friidrottarna kan Kyrkans manskör och Lailas lärkor dyka upp samtidigt på onsdagarna. Före eller efter repetitionerna. Alla dricker de ”Te för sångare” och stämmer snart upp i okontrollerbara utrop och små melodier utan sammanhang. Nils-Göran noterar att hans gamla klasskamrat, Evert Jonsson, som alltid lidit av Tourettes syndrom, passar på att skrika otidigheter och sjunga valda delar av låtar skrivna av Johnny Bode och Eddie Meduza när stämningen är på topp.

På torsdagsförmiddagarna kommer bokhandlaren från andra sidan torget in. Beställer en ”Te för skärpa” och sätter sig att läsa Petrarca i en av skinnfåtöljerna i läsrummet. Efter en stund kommer han tillbaka med sin tomma kopp, lysten blick och upphetsningens rosor på kinderna. ”Visste du, Kalle, att Petrarcas Laura, hon i hans diktverk, säkert var Laura de Sade? Född de Noves. Gift de Sade. Elva ungar fick hon! Bland annat stamfadern till den senare författaren Markis de Sade. Nå, så fly mig, te-handlare, ditt bästa te för pilskhet och lyss till dagens ottava rima!

Jag flög i höjden av min tekopps brygder

där molntapparna möta mig som så,

de flummigt vilja mig åt dolda dygder

dra, och däruppe dit var skönt att nå.

Jag såg åt solen och dess sköna blygder

som sen Hon vaknat skina i det blå,

jag såg åt Jorden hon var grön och härlig

och Hon var god och bokhandlarn var ärlig.”

Bokhandlaren får sitt ”Te för pilskhet” och går till sin butik och Gud vet vad han gör där. Ortsbefolkningen håller sig borta från hans boklåda om torsdagarna. Däremot händer det att turister och tillresta gör sig ärende dit. Men ingen berättar någonsin vad de upplevt i bokhandeln en torsdag.

Fredagarna befolkas Antikvariatets tesalong av alla som gör vecka. ”Stans bästa AW,” tycker inte bara rektor Berg utan också flera av hans medarbetare och vänner och ovänner i kommunfullmäktige. Fredagarna… både det inre läsrummet och butikslokalen är packade med folk. Några sitter och njuter sitt otium i skinnfåtöljerna, höga som ukrainska skorstenar  efter att ha druckit ett flertal koppar ”Relaxte”, andra pratar maniskt i munnen  på varandra ute i butikslokalen efter att ha fått i sig en kanna ”Speedy Gonzales” och åter andra står och skrattar med poliserna Nilsson och Kobic sedan de druckit sig otörstiga på ”Tea for fun” – ett te som till och med gör den erkänt dödstråkiga allvarsmänniskan och misantropen Samuel Brischus rolig, tycker de övriga, själv är han förvånad över att alls kunna skratta, särskilt åt saker som ”vad är det där på bordet?”, fniss ”vilket?”, fniss ”det där vid sidan om, haha, om, tekopparna!”, gapskratt, ”det är en,” fniss, ”en, en, hahahaha, en tekanna!!!”, hysteriskt gapskratt som aldrig vill ta slut (ibland får Nils-Göran hälla i några av dem, och särskilt Samuel Brischus, ”Te för att landa” så han kan få ut dem ur butiken före midnatt, ett klockslag han håller hårt på att salongen ska vara stängd).

Bästa dagen på veckan, bortsett från söndagen då han sover ruset av sig, är ändå lördag. Så blev det efter ett tag. När affärerna började gå bra bestämde Nils-Göran sig för att bara hålla öppet för vänner en dag i veckan, lördagen, och när han fick klart för sig att den gamle greken på Rundvägens gatukök fortfarande levde och var vid full vigör, erbjöd han honom ohemult bra betalt för att sköta försäljningen på lördagarna. Således kan Nils-Göran själv komma dit som vilken kund som helst och beställa te. Efter en kopp ”Tea for fun” beställer han alltid en kopp ”Grönt te med gurkmeja”.

Musik. Musik. Musik.

Karantän

Karantän. Quarantaine.  Quarantena (quaranta, quarante). Fyrtio dagar. Det var tiden folk förr hölls isolerade vid hemkomsten från områden där smitta av något slag kunde tänkas finnas. Fyrtio dagar ansågs tillräckligt för att garantera att resenärerna var smittfria.

Det kunde gå till så som i Marseille, denna hamn mot världen eller i vart fall Nordafrika. Här samlades resenärerna på ön Ratonneau och det för ändamålet uppförda sjukhuset Caroline. Den som besöker ön idag slås kanske framförallt av det grekiska templet som omgivet av parasollcypresser och blå himmel blickar ner mot Port du Frioul.  Templet ritades av arkitekten Michel-Robert Penchaud och uppfördes 1828. Tanken var kanske att sjuka och misstänkt sjuka som anlöpte hamnen skulle kunna delta i mässor ledda från kullen. I praktiken kom templet bara att användas av kyrkans män.

Quarantaine ska mer ordagrant överättas ”ett fyrtiotal”, underförstått ett fyrtiotal dagar, den tid folk på den tiden sattes i karantän, och ”på den tiden” är redan på 1100-talet, men ordet ”quarantone”, i dagens betydelse karantän, är snarare att härleda till 1600-talet. Å andra sidan går tanken om perioden på 40 dagar ändå längre tillbaka i tiden. Till Hippokrates, ”medicinens fader”, och Pythagoras, som inte bara funderade på förhållandet i den rätvinkliga triangeln, och i tidiga kristna texter (Jesus 40 dagar långa fasta i öknen till exempel).

Karantän. Isolering. Det är inget nytt. Det har förekommit gång på gång i människans historia. Digerdöden. Dominikanska Republiken 1591 (smittkoppor), New York 1688 och Boston 1691 (i båda fallen gula febern). Så där håller det på. 1926 har en internationell organisation bildats i syfte att bekämpa epidemier, Société des Nations (League of Nations), och den listar fem sjukdomar som ska bekämpas med karantän, bland annat smittkoppor och tyfus.

Karantän idag betyder inte nödvändigtvis karantän i dess ursprungliga betydelse. Snarare en tillfällig isolering eller vissa åtgärder vidtagna för att hindra en smitta. Bromsa dess framfart. Det kanske gäller coronaviruset, covdiv-19, men hur kan någon veta hur lång en karantän kan bli när smittan är ny, tänker hon där hon sitter och googlar smitta och massdöd och hör klockan från varuförsörjarens vagn. Hon rusar till fönstret och öppnar det.

”Hej! Har du några nyheter?”

”Jag har inte tid med sådant där. Ska du ha något eller inte?”

”Vad har du?”

”Knäckebröd tillverkat i november 2019, konserver från förra året…”

”Toapapper?”

”Skämtar du?”

”Förlåt, det var en dum fråga. Har du papper alls?”

”Nej! Ska du ha något eller inte?

Varuförsörjaren är orakad. Ser trött ut. Har en sådan där amerikansk keps på huvudet. ”Make America Great Again”. Hon har lust att fråga honom hur den amerikanske presidenten hanterat corona-krisen. Om hans stöddiga uttalanden om att det är en vanlig influensa som försvinner som senast i april. Hans tillskyndares och tillbedjares senare påståenden att corona skapats för att driva presidenten från sitt ämbete. Misskreditera honom. Och nu vill han gå i krig mot viruset. Visa handlingskraft. Det ena lika tokigt som det andra, tänker hon, vad är det för fel på att låta den medicinska vetenskapen hantera frågan?

”Vad kostar ett paket knäckebröd?”

”295 kronor.”

”Va?”

”Du hörde vad jag sa.”

”Men, men det är ju ocker!”

”Kalla det vad du vill. Jag gör en insats för mänskligheten och har inte tid med tjafs. Jag har köpt in knäckebröd. Tar en enorm risk. Har satsat flera tusen i knäckebröd. Jag ser till att ni i karantänerna får något att äta. Polisen kan gripa mig närsomhelst.”

”Tack, men då får det vara, jag väntar på att den officiella varuförsörjaren kommer förbi.”

”OM han kommer förbi.”

Hon tvekar. Han säger ”295 kronor.”

”Okej, ge mig ett paket knäckebröd.”

Hon hissar ner en kasse från sitt fönster på andra våningen. Varuförsörjaren väntar otåligt nere på trottoaren. Tar ett steg ut i den tomma gatan och ropar ”Ingen mer som vill handla? Jag har knäckebröd från förra året. Smittfritt!” Någon smäller igen ett fönster högre upp i huset. Fru Dahlkvist i huset intill ropar upprört med svag stämma ”Ockrare! Må du förbrännas i helvetets ugnar!” Varuförsörjaren tittar slött på henne. Rättar till kepsen, snyter sig i näven. ”Ja, du lär väl vara där och vänta på mig, du är ju på väg dit nu, ragata!”

Hon ångrar sig, säger ”Nej tack, jag har ångrat mig, vill inte ha något knäckebröd”. Hon försöker dra tillbaka sin påse men varuförsörjaren vägrar släppa den, sliter och drar tills han får loss den från snöret. ”Tre kronor, man tackar,” säger han nöjd och ger henne fingret, säger ”Subba!” och går vidare. Hon hör klockan klämta. Ser hans i baken slappt hängande jeans. Suckar över att en medelålders man går i hood (svart med ett skräckinjagande monster i vitt) och keps. Vita sneakers.

Hur kunde hon ens komma på idén att kommunicera med det svinet? En hyena som utnyttjar det prekära läget till egen vinning. Därtill otrevlig. Och handen full med smitta. En simpel påstjuv. Vad är klockan? När kommer ordningsvakten? Visst måste hon vara fem slagen snart så den riktiga varuförsörjaren kommer, klämtande i sin klocka, inte alls samma klang som hyenans falska ringande. Som Hemglass. Glassbilen. Tututellitut. Gick inte han Percy i Malmö i krig mot glassbilen? Vilka tankar! Vilka idéer! Var kom de ifrån? Karantän…

”Klockan är fem slagen och allt är lugnt!” Äntligen! Ordningsvakten. Klockan är fem. Snart kommer den riktige varuförsörjaren. Hon tittar längs gatan. Lång och rak. Hela vägen ner till den större gatan som leder in mot centrum. Likadana hus längs sidorna. Femtiotalshus. HSB. Rappade fasader. Nyanser av Sverige. Balkonger, räcken i korrugerad plåt. Eller något sådant. Vad vet hon?

Varuförsörjaren kommer trampande på en paketcykel. Klämtar för fullt i klockan. ”Varor!”, ”Varor!”. Hon öppnar fönstret igen. Väntar på sin tur. Varuförsörjaren, en man idag, rör sig långsamt framåt. Samma nervositet. Kommer varorna ta slut innan han kommer till hennes fönster?

”Hej, har du papper?”

”Tyvärr inget papper idag heller.”

”Men, får du inget papper?”

”Jo, men allt köps upp, en kund, två kunder, tredje kunden passerad, inget papper kvar.” Varuförsörjaren slår ut med händer. Visar en slags träspade. ”Men vi har rövspadar i lager.” Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. ”Jamen, pappret är väl inte nödvändigtvis bara för toalettbesöken? Kan jag snyta mig i en sådan där spade?” Varuförsörjaren ser ner i marken. ”Jag är ledsen, jag gör bara mitt jobb. Är glad att jag inte är smittad. Än.” Hon skäms. ”Förlåt. Förlåt. Har du knäckebröd?” Han ler, håller upp ett paket knäckebröd och en tub kaviar. ”Jag har knäckebröd, kaviar, smör, till och med lite ost!” Hon köper rubbet, sätter en ny påse på snöret och kastar ner den till varuförsörjaren, som noterar det hon köper (räkningen kommer senare) och fyller påsen med allt hon köpt. Snabbt hissar hon upp påsen och drar in den och låtsas att hon inte hör Fru Dahlkvist och de andra gamlingarna som argt, besviket och ibland rent av desperat skriker åt henne att så där kan hon inte göra, hon måste dela med sig, hon kan inte köpa allt själv. Hon tänker skrika åt dem att det ju finns rövspadar kvar. Men hon gör det inte. Blir arg på gamlingarna. Egoister. Och så skäms hon. Varför gjorde hon så? Inte alls hennes stil att roffa åt sig. Att vara som hyenan.

Karantänen. I början var det inte märkvärdigt. Rent av lite spännande. Stanna hemma. Rör dig inte på gatorna. Går du ut måste du ha med dig identitetshandlingar och tillstånd att visats ute. Som i krigsfilmer hon sett. Soldater och poliser som kontrollerar. ”Papperen!” Men det var då. I början. De första dagarna. Efter en vecka är det inte så spännande längre. Ensamt. Mycket ensamt. Långtråkigt. Och värre blir det allteftersom tiden går och karantänen består. Lägenheten befolkas av tokiga tankar. Och inget vet man. Egentligen. Vad händer därute, i världen? Finns den kvar, världen?

”Klockan är sex och allt är lugnt!” Redan? Tiden går fort. Eller det gör den inte alls. Karantänen stannar tiden. På stället marsch. Papper! Hon har inget papper på grund av andra, de som köpt allt papper fast de inte behöver det. Hon vill dela med sig av knäckebrödet. Öppnar fönstret, ser sig om efter sina grannar, vill ropa till dem att hon vill ge dem av sitt bröd. Hon ser ingen. Ropar. ”Hallå! Hör någon mig? Hallå!!” Inget svar. Det är dödstyst. Långt borta, väldigt långt borta hör hon en siren. Inte ens de kriminella, småligisterna som bränner bilar, bankrånarna, mördarna, knarklangarna, de gängkriminella, ingen är ute. Morden sker i hemmets lugna vrå i karantänens tider och rånen står hyenorna för. Och hon själv. Vilken skam. Karantänen gjorde det med henne!

Hon sätter på radion. Senaste nytt om viruset. Så och så många smittade. Så och så många döda. Tänk om radion rapporterade på samma vis om svältoffer. ”Idag svälter 52 346 522 människor och hittills har 4537 dött till följd av svält det senaste dygnet.” Regeringen och riksdagen stöter till pengar till utsatta branscher. Riksbanken ger bankerna krediter. Hon kollar de sociala medierna i telefonen. Arga människor. Massor av jättearga människor. Som vet och kan allt. De argaste har två följare på Twitter. De har gått Livets hårda skola. ”Stäng gränsen!”, ”Alla andra har fattat utom kaossverige!”, ”Landsförrädare!”, ”Jag har en kusin som känner en smittskyddsläkare som…” Ja, varför inte, tänker hon, stäng gränsen, skjut de sjuka och elda upp dem och skjut och elda sedan upp dem som skjutit och eldat upp de sjuka och skjut och elda sedan upp dem som… Befria Jorden: Utrota människan! Nej, så kan hon ju inte tänka.

”Klockan är sju och allt är lugnt!” En gång när hon var liten, minns hon där hon sitter i sin ensamhet och lyssnar på moraklockan ­– på tok för stor för lägenhetens yta, upptryckt i ett hörn –, stod tre gatumusikanter och spelade i portgången som ledde in till deras bakgård. De stod där och blockerade in- och utfart. Skyddade mot en stekhet julisol och väl exponerade mot torghandelns lördagskommers på andra sidan gatan. Hon kan inte minnas om de spelade bra. Men det gjorde de nog. Tre musikanter ställer sig knappast så där mitt i staden, utan skyddsnät, om de inte är hyggliga musiker. Dragspel, helt säkert ett dragspel. Nog var det en fiol också? Och en akustisk gitarr? Sjöng de? De talade i alla fall med henne. Kontentan var att de var musikanter och levde på pengar som folk kastade åt dem som tack för att de spelade musik. Hon ville också ge dem pengar. Sprang upp till sin mamma i den trånga lägenhetens kokvrå (toaletten på bakgården, duschen i källaren, intill tvättstugan). Mamman tittade argt på henne där hon stod vid vasken (bara kallvatten) i sitt randiga förkläde och typiska femtiotalshår. ”Du ger inte några pengar till de där! De bara köper pilsner för pengarna!” Besviken rusade hon ner till musikanterna och berättade vad hennes mor just sagt. Hon minns att en av musikanterna blev arg och sa något i stil med ”subba” (fast på gammalsvenska, femtiotalssvenska), men dragspelaren, hon är säker på att det var dragspelaren, fick tårar i ögonen och sa ”Då går vi och pratar med din mamma.” Det gjorde de. Hennes mamma blev märkbart generad när hon plötsligt stod öga mot öga med dragspelaren i köksdörren. ”Jaha?” sa hon. Musikanten hade tagit av sig sin hatt och stod och höll den i båda händerna, över dragspelet. ”Jo frun ska veta att ingen av oss dricker alkohol. Vi är musikanter. Det här är vårt sätt att försörja oss. Att överleva. Vi blev alla arbetslösa när tändsticksfabriken lade ner. Men vi har alltid uppträtt på danser och så. Vi är bra (som ni kanske hört?). Det här är vårt sätt att överleva efter katastrofen. Ni behöver inte ge oss något, men var snäll och misstro oss inte och lura framförallt inte er oskyldiga dotter att misstro oss. Vi är också människor. Det var bara det frun.” Han satte på sig hatten och gick nerför trapporna medan mamman stod kvar i dörren, såg skamsen ut och stammade tyst, ”Men, det var, vänta lite, …” Så kände hon det nu, som hennes mor måste ha känt just då. Hon hade betett sig hemskt mot Fru Dahlkvist och de andra.

Hon bestämde sig för att smyga över till grannhuset och ställa ett knäckebrödspaket utanför Fru Dahlkvist dörr, ringa på och smita iväg. Och sedan skulle hon göra likadant med de andra förnödenheterna hon köpt trots att hon egentligen inte behövde dem (hon behövde papper!).

”Klockan är nio slagen och allt är lugnt”. Hon inväntar mörkret innan hon ger sig ut på sin välgörenhetsrunda, eller kanske snarare ett skammens gatlopp utan åskådare och hånare. Allt går bra och hon har snart delat ut alla matvarorna utanför gamlingarnas dörrar (ibland står hon kvar nere i entréhallen och hör de glada utropen ”Nejmen!”, ”Men, vem…”). Hon! Hon har gjort det! Det är då poliserna får syn på henne där hon obetänksamt och glatt går hemåt på trottoaren. De tvärnitar och öppnar en ruta. Säger något. Då springer hon. Allt vad hon kan springer hon. In mellan husen. Tar sikte på parken en bit bort. Där kan hon gömma sig. Hon hör poliserna, de har lämnat bilen nu, kommer efter henne, ”Stanna eller vi skjuter!”, ett skott, inte ens i närheten tänker hon och glömmer i brådrasket bort där med varningsskott, ”Halt!” hör hon ungefär samtidigt som det smärtar i höger ben. När hon faller hör hon skottet.

Musik.

Nattkvarter

Upplysta av den anlagda banans strålkastare – de svävar högt däruppe i den snöfyllda skyn – åker mörka siluetter skridskor. Några ilar fram, snabba som vinden. Andra stapplar osäkert fram över isen. Vissa ligger lika mycket på isen som de står upp; på stela och darrande ben och med händerna utsträckta framför sig famlar de efter balansen. Stora siluetter som stöttar mindre siluetter, små och stora isprinsessor och -prinsar, gamla hockeyspelare, nybörjare och de som kan fara fram som vinden och de som aldrig kommer lära sig behärska den förrädiska isen.

Avklädda träd, också de siluetter i den svarta vinterkvällens snöyra, skymmer utsikten mot parken, och med jämna mellanrum passerar bilar förbi på Dalagatan. Stora taxibilar med plats för sju passagerare, vanliga taxi i svart och med loggan för ”Taxi Stockholm” på taket och gula taxi med blå text på sidan, lyxiga privatbilar, skruttiga privatbilar, en röd buss, mopedbilar. Kämpande och slirande fotgängare skyndar hukande förbi utanför den kombinerade bistron och barens allt immigare fönster. Ovädret har på bara någon timme hunnit belamra trottoarerna med svårforcerade snödrivor.

Hans tankar vandrar från skridskoåkarna och snödrivorna till de förhatliga ockrarna som tillåts fortsätta lura turister med ohemula kostnader för sina taxiresor. Lantisar och oförstående turister från när och fjärran, alla luras de in i bilen, körs till sin destination och får en chock när de får klart för sig att de låtit sig luras av en samvetslös person som borde vara kriminell – varför gör ingen något åt de där ockrarna, funderar han och stampar irriterat med foten i golvet.

För att lugna ner sina plötsligt heta och svallande känslor stirrar han i golvet, de svartvita rutorna, hans bruna läderskor, kostymbyxornas avsmalning nertill, marinblått mot brunt, brunt mot marinblått, mot svart och vitt, vitt och svart. Byxorna är fuktiga nertill där snön kommit åt dem, och skorna har missfärgats av ovädret. Han suckar, tittar upp på sin öl, där på bardisken, tar en ny klunk, känner att han inte borde dricka mer, men han har bara druckit ett glas, någon måste försöka droga honom, eller vänta, kanske någon tänk droga kvinnan som sitter ensam tre platser bort med en likadan öl, Kronenbourg Tigre Bock på fat; i ögonvrån har han noterat att en man närmat sig henne, de talar nu, mannen som försökt droga henne kanske undrar varför kvinnan inte är mer påverkad än hon är. Själv känner han sig lätt snurrig, vimmelkantig, rummet går i vågor, svajar, han måste därifrån.

Han lämnar bardisken och sin öl och glömmer sin portfölj och vinglar iväg, kallsvettig och högt flämtande, han lossar på slipsens välslagna och dubbla windsor och ser att folk vid bistrons bord stirrar på honom, någon vill säga något, sträcker fram en hand, vill kanske hjälpa till, han slår bort handen och rusar mot en dörr långt in i lokalen, en metalldörr som leder till en kulvert. Någon ropar efter honom, men han har redan tagit klivit ut i det okända och har inga planer på att gå tillbaka till den stimmiga och alldeles för varma baren. Hans ansikte är svettigt och han känner skjortan klibba mot ryggen.

Var är han? Kulverten leder till en ny kulvert som leder till en ny kulvert. Vitt rappade betongväggar upplysta av iskalla lysrör. Ett bårhus? Gångar som leder till ett krematorium? Nils Ferlin. ”När kroppens krematorium förbränt din själ till aska och snus och vin och opium till föga fröjder för, då tör du nöjsam, bror, mot evigheten traska – det är en ren formalitet för mången att han dör.” Gångar som leder till gångar. En kulvertlabyrint, lika outgrundlig som livet självt.

Ett cykelförråd. Här luktar av både väloljade kedjor och nytt gummi. Och den där doften som alltid ligger som en dimma i alla källarutrymmen. Källare. Det luktar källare. Men inte här. Soprummet. Och källsorteringen. Där luktar det papp och ursköljda glasflaskor och plastförpackningar. Lite surt. Tvättstugan. Tvättmedel och rena kläder. Linne och bomull. ”Så må du ta det ganska lugnt fast dina fotsteg vackla när döden spelar trött och tungt sina gråa gammelvals. Han står i livets medelpunkt och blåser ut din fackla… Det är en ren formalitet, – sen är det inget alls.”

Nej, vidare, vidare, vidare! Davai, davai, davai! Avanti! Vamos a la playa! De vita kulvertarna har grå golv. Ser nymålade ut. Sådan där tjock färg som skyddar golvet, nej utgör golvets yta. Lätt att göra rent. Tål stötar och tappade vikter. Det glänser. Finns här möss? Råttor? Han är mitt i staden, måste finnas. Har här lagts ut rodenticider? Säkert. Musik? Han når fram till ett rum, en festsal i källaren eller var det är han befinner sig. Under Dalagatan? Under kvarteret Resedan? Mitt i Vasastan i Stockholm? Resedan därför att stadsplaneraren Albert Lindhagen ville ha det så? Kvartersnamn som Blåklinten och Gullvivan. Men de är inte resedaväxter väl? Resedaväxter, beskrivna av Ivan Ivanovitj Martinov. Hepp! Resedaväxter, vanliga i trakterna av Medelhavet. Varför reseda? Finns det alls inhemska arter i Sverige? Förunderlig är världen. Som livet självt. Men vänta nu! Musik var det! ”Sen är det någonting – du slumrar grönt och fagert och glömmer alla bittra sting och sår som livet gav. Ditt finger i din fingerring det blir så vitt och magert – men du förmärker ingenting där nere i din grav.”

Ett bröllop! En festsal med glada människor. Rödmosiga av värmen efter ovädret där utanför. Uppklädda. Samlade kring ett långbord. I bortre änden av rummet, på en liten scen med ett piano, står en präst i kaftan och elva och vid sidan om honom, som Snövit själv, en brud. Prästen är som sig bör stor och rund. Myndig. Gråhårig, bestämda ansiktsdrag. Bär runda och stålbågade glasögon. Ser sträng ut. Ber oss snart svara på frågor om katekesen, tänker han med ett flyktigt leende. Bruden är fager. Iklädd en väldig brudklänning och slöja. Framtill smiter klänningen åt, baktill svallar den ut över golvet i oöverblickbara vågor av vitt siden. När han kommer in i salen upphör allt sorl och prästen säger ”Nå, äntligen!” och vinkar fram honom.

Han ställer sig intill bruden och tittar på prästen som ser strängt på honom. En pianist som inte satt vid pianot alldeles nyss sitter där plötsligt och börjar spela paso doble. Åhå! Han är matadoren som sveper min cape över dansgolvet, bruden verkar inte misstycka när han tar henne i sin famn och sveper runt där framför prästen. Pianisten spelar ganska falskt och det gamla pianot verkar dessutom vara ostämt, men de får till det, bruden och han. Då slutar musiken och prästen harklar sig och nickar menande åt brudparet. Det ska ställa sig framför honom.

Det är då han ser att hans blivande fru har stånd. ”Men, men…” undslipper han sig samtidigt som han tänker på att det här har han aldrig förr varit med om. Varken att gifta sig eller att gifta sig med en kvinna med stånd. Nåja, ombyte förnöjer och det här blir väl ungefär som det var förr när alla var oskulder på bröllopsnatten, tänker han. Helt enkelt. Och då vet ingen vad som väntar egentligen. Hur det ska gå till. Eller kännas. Han tittar på den pekande pitten och tänker att en sådan tingest har han då aldrig fått sig till livs förut.

”Tager du denna…” dundrar prästen så elvan vippar bestämt. ”Denna?” säger han. ”Denna? Ser du då inte, präst, att denna hära har en penis? Den står ju som ett spänt järnspett, rakt ut i den vita bröllopsklänningen – inte ens hundra underkjolar och en krinolin kan dölja det ståndet!” Prästen tittar då på honom, och sedan på brudens stånd, och så lutar han sig fram och blinkar med ena ögat. ”Då vet du i alla fall att din fru inte är impotent,” viskar prästen så bara bruden och han hör, och han kan hålla med om att det förvisso är sant.

Då klämmer pianisten i igen. Mozarts requiem svävar ostämt och klumpig ut i rummet. Prästen ser nöjd ut, ler mot pianisten, nickar och stampar den obefintliga takten med foten. Och han tänker på hur det kunde bli så här. Bara för att han blev drogad? Eller var det något annat? Borde han brytt mig mer om skridskoåkarna, där i parken. Siluetterna i det upplysta mörkret. Skymda av mörka träd och framrusande bilar. Men likväl där. Tydliga för den som ville se. Följa deras piruetter och famlande armar och stela ben och hockeyspelarnas vådliga framfart över banans frusna spegel. Och varför skulle han gifta sig? När bestämdes det? Vem har styrt och ställt med honom, hans liv? Varför gick han alls ner i kulvertarna? Har han fått i sig rodenticider? Cider. Varför tog han en öl?! Men det är så dags nu, när han förirrat sig ner i underjordens kulvertar och prång och festsalar, ner under Resedan, där han förlorat sig. ”Du saknar ingen tid som går men sover som Törnrosa. Törnrosa sov i hundra år men du ska sova mer. Du saknar ingen tid som går ty strävsam var din kosa och det var knappt du tog dig hit till detta nattkvarter.”

Musik.

Lycka till, Marcel!

Brände Marcels livsfilosofi är enkel. Lyckans essens, menar han, måste vara att alltid vara olycklig, för den som inte vet vad lycka är behöver aldrig vara olycklig. Han tackar sin lyckliga stjärna för att han haft en olycklig barndom. ”Stackars den som haft en lycklig barndom ity den lyckliga barndomen är grogrunden för den depression och de trauman mötet med verkligheten, alltså det olyckliga normaltillståndet för människan, innebär för den som är oförberedd,” resonerar Marcel vidare.

Marcel är stor och kraftig och bär fram sin väldiga kulmage med pondus och bravur. På bybaren i Châteauneuf-du-Brunac tar han upp två platser, så omfattande är hans kroppshydda, och när han går rör han sig bara sakta framåt för benen liksom fastnar i varandra, där i höjd med låren. Det har hänt att besökare i byn inte riktigt kunnat ta in bilden av Marcel, när de fått syn på honom på barens terrass. De sitter där och stirrar och försöker fatta. Inte sällan fastnar deras stirrande ögon vid den lilla runda hatten med de lätt uppåtvända brättena, den som sitter som pricken över i:et på Marcels skult och tycks sväva på hans krulliga hår. Eller så får de inte ihop varför den mörkhyade mannen har ett droppörhänge i vänster öra och en glasbit i det högra – Marcel vet att glasbiten är en glasbit men har intalat sig själv att det är en diamant för det gör honom olycklig att veta att han är så dum att han tror att en glasbit är en diamant – och de förundras över den doft av rök som följer honom och häpnar över att hans skor tycks glöda.

Det har hänt mer än en gång att Marcel fått nog av främlingars stirrande och gått fram och gett vederbörande en hurril så kraftfull att personen aldrig mer kommit tillbaka till byn. Andra har inte ens kommit till sans igen.

Starkt bidragande till att hans egen barndom var så olycklig är att Marcels farfar, den ökände trollkarlen Maestro Stromboli di Vezuvio, förtrollade såväl sin egen hustru som sin sonhustru och hennes dotter, alltså Marcels farmor, mamma och syster, till hönor i ett utslag av svartsjuka en gråmulen vårdag i maj 1986. Eller så sades det. Hur mannen ifråga kunde vara svartsjuk på tre kvinnor samtidigt skärskådades aldrig i kanterna  av det enkla skälet att alla var livrädda för den ökände och vid det här laget en bra bit över 100 år gamle trollkarlen. Det verkliga skälet till att Maestro Stromboli förvandlade sin hustru, sonhustru och sondotter till hönor var att han var stupfull och råkade utslunga fel formel i fyllan och villan. Eller det var vad han sade till sin herre Djävulen när denne frågade varför han gjorde så där.

Men Maestro Strombolis herre trodde inte på honom när han med viss emfas hävdade  att han förvandlat kvinnorna till hönor av misstag, att han bara ville få tyst på dem. Istället misstänkte Hin håle helt riktigt att trollkarlen ville förvandla alla världens kvinnor till hönor bara därför att han inte tyckte om dem, och detta sedan hans hustru och alla andra kvinnor ledsnat på honom och avvisat hans sexuella propåer. En tidig incel. Hade det inte varit för Djävulen hade människan idag varit på väg att dö ut som ras eftersom Maestro Stromboli vid den här perioden i sitt liv var fullt i stånd att utplåna kvinnan.

Djävulen, denne Maestro Strombolis bäste vän och vägledare, insåg att hans favoritadept tappat koncepterna för även om denne hade rätt i sak, att alla kvinnor borde vara hönor men att det var typiskt Gud att gör dem till kvinnor, var det faktum att det fanns kvinnor utmärkt för den som ville hitta på djävulskap. Således stoppade Djävulen Maestro Stromboli innan denne hunnit förvandla mer än ett tjog kvinnor i byn Châteauneuf-du-Brunac till hönor.

När gendarmerna kom från Avignon för att gripa den ökände trollkarlen i tassemarkerna norr om den mer berömda byn Châteauneuf-du-Pape, förvandlade denne den utsända patrullen till provencalska minisköldpaddor. Sedan de ansvariga cheferna på Gendarmerie Nationale i Paris sett till så sköldpaddorna hamnat i en mysigt nyinredd avdelning för sköldpaddor på gendarmeriets veteranboende i Aubagne utanför Marseille, bestämde sig myndigheterna för att det räckte med sköldpaddor och att det nog var bäst att låta Maestro Stromboli vara ifred. Det handlade ju bara ett tjugotal kvinnor som blivit hönor. Dessutom var det omöjligt att hitta någon som frivilligt ville försöka sig på att gripa den ökände trollkarlen.

Det där hände som sagt 1986. Ännu idag går de flesta av de magiska hönorna omkring och kacklar på Châteauneuf-du-Brunacs bygator och det händer att de samlas runt ett bord på ”Le Mistral”, baren som fått sitt namn efter den kände poeten och lokale hjälten (fast ingen har läst hans böcker), och dricker vatten ur skålar och äter brödsmulor som ortsbefolkningen hjälpsamt förser dem med.  En enda gång har det hänt att något betett sig illa mot hönorna. Det var i oktober 1987 som Sylvain Nouré kom hem för att hälsa på sina föräldrar. Han hade flyttat till Avignon för att arbeta som servitör och för att komma hemifrån. När han fick veta att hans mor blivit en höna ville han ge igen för gammal ost och fångade för ändamålet in en räv som han släppte lös på byns gator. Nu visade sig räven både ha skabb och rabies och då den bitit Sylvain illa i handen stod det inte länge på förrän denne precis som räven dog. Ortsbefolkningen, som visste att Maestro Stromboli och Djävulen ytterst låg bakom kvinnornas förvandlingsnummer, förstod budskapet och sedan den dagen har alla hjälpts åt att ge hönorna vad helst befolkningen uppfattat att de pekat på.

Till de hönor som gått ur tiden hör Marcels farmor. En mårdhund tog henne en natt för några år sedan när hon obstinat och fylld av frihetslängtan smög sig ut ur hönshuset för att picka runt på gården när alla andra sov. Brände Marcels mamma och syster mår däremot bra. Modern går hemma på den gamla familjegården och kacklar medan systern, Amelie, är den som egentligen bestämmer på ”Le Mistral”. Barägaren bytte till sig henne mot en flaska pastis för många år sedan (Marcels pappa, Arsène, var redan då gravt alkoholiserad och som barägaren, Yves Rontes, sedan länge varit förälskad i Amelie gick affären både snabbt och smidigt och Amelie fann sig snart till rätta som matrona på baren).

Redan innan Marcels mor, Chantale Stromboli di Vezuvio född Leval, blev förvandlad till höna var hon märklig. Av någon anledning kunde hon plötsligt ta eld och gå omkring och brinna till dess elden slocknade. Hon brukade känna på sig när elden var på väg att bryta ut, vanligtvis började den som ett pirrande i vänstra armhålan och snart stod hela hon i brand.

Första gången det hände var i samband med Chantales födelse. När ackuschörskan skulle lägga den gråtande Chantale på hennes mammas mage bröt en eld ut. Den stackars ackuschörskan blev så rädd att hon tappade barnet som blev liggande på golvet medan någon hämtade en brandsläckare, vars skum hade lika liten effekt som de filtar någon försökte kväva elden med. Till slut blev alla bara stående där. De tittade på det brinnande barnet och den hysteriska mamman och bestämde sig för att de inte skulle berätta detta för någon. Om den stackars modern skulle säga något om en brinnande unge skulle de se till så hon hamnade på dårhuset, vilket hon också gjorde tämligen omgående medan dottern sattes på fosterhem, närmare bestämt hos familjen Legrand. Passande, tyckte byrådet, då mannen i huset var brandchef i närliggande Tavel. Det alla snart ändå fick inse var att Chantale var som hon var och när hon tog eld gällde det bara att hålla sig undan och när hon väl slutat brinna brukade byborna hjälpas åt att snabbt ordna fram nya kläder för medan hon själv, inklusive håret, inte tog någon som helst skada av att brinna brann hennes kläder upp varje gång. Chantale själv brydde sig inte så mycket om det men byns präst Père Hubert var noga med att hans flock skulle hållas naturistfri.

Arsène Stromboli di Vezuvio gillade det där med att ha en kvinna som började brinna lite då och då. Det tilltalade hans behov av kickar. Han var därför snabb med att fria till Chantale så snart hon blivit giftasvuxen och då han visste att brandchefen Legrand snarast ville bli av med fosterdottern som han ansåg vara ett Djävulens verk och något han fått på halsen för sina synders skull (I samband med det traditionella  lådbilsrallyt i Châteauneuf-du-Brunac 1968 började Chantale brinna där hon stod nere i målfållan och väntade på att lådbilarna skulle komma farande nerför bygatans sluttning, oturligt nog blåste mistralen och oturligt nog stod hon nära de många halmbalarna som strategiskt placerats ut för att stoppa vilsekomna lådbilar och innan någon hann göra något hade elden spridit sig vida kring. 14 byhus brann ner inklusive Mona Poussedys sytillbehörsbutik och slaktaren Chèrtes affär, på grund av sin oförmåga att hindra elden i tid avskedades brandchefen Legrand redan dagen efter storbranden och Chantale sparkades ut ur sitt fosterhem, och kort sagt var hon öppen för förslag dagen då den ökände Arsène Stromboli di Vezuvio, den elake trollkarlens son, friade). Mot bättre vetande svarade Chantale ja och snart fick de en son och en dotter. Brände Marcel och hönan Amelie.

Skälet till att Marcel kallas ”Den brände” är att modern brann då han föddes. En del menar att det var så han fick sin mörka hy, som om det faktum att hans farmor var svart inte har med saken att göra. Nej, Marcels hy påverkades inte av branden, däremot rök det ganska rejält om honom när han väl kom ut ur sin mor. Numer märks det knappt att han går omkring och småryker och att hans skor glöder mest hela tiden. Däremot luktar han alltid rök och lite bränt.

Den som sitter där på baren och funderar över vad en sådan som den korpulente Marcel kan tänkas arbeta med skulle kanske bli förvånad om den fick höra att brände Marcel jobbar som skötare på byns dårhus. Där tar han hand om token Pierre. Denne levde ett högst alldagligt liv fram till den dagen han var på väg att vinna den tjugoförsta upplagan av det numer smått världsberömda lådbilsrallyt ”Grand Prix de Voitures Boite a Savon de Châteauneuf-du-Brunac” 1968. I samband med den sista kurvan, nedanför bygatans sluttning, där bilarna kommer som snabbast och med token Pierre i överlägsen ledning, utbröt en  brand så häftig att loppet fick avbrytas och ingen vinnare kunde utropas det året. Detta tog Pierre så hårt att han blev tokig. Han hade arbetat med sin bil i över fyra år och till och med bett den ökände trollkarlen Stromboli di Vezuvio att välsigna den med en vinnande formel före loppet. Han hade segern som i en ask när hela hans värld rasade samman och han kunde inte sluta protestera och skrika åt folk att han var utsatt för ett justitiemord i klass med det som Dreyfus utsattes för i början av seklet. När ingen brydde sig om honom övergick han till handgripligheter och gjorde sig omöjlig  och nu sitter han sedan många år fastkedjad på byns dårhus. Brände Marcel är den ende som vågar närma sig token Pierre och har därför fått uppdraget att mata och sköta om token Piere. En syssla han sköter med den äran och mycket kärlek.

Det den som sitter där på baren och tittar på den där figuren med kulmagen, de väldiga benen, den lilla hatten svävande på det krulliga håret och de rykande skorna, säkert inte kan föreställa sig är att Brände Marcel är en utmärkt flygare. Det har han ärvt efter sin mormorsmor som med framgång användes av den franska försvarsmakten under Första världskriget. Hon genomförde ett flertal spaningsuppdrag både vid Sommes och Verdun och hon ställde till väldig oreda var gång hon flög in bakom fiendens linjer och släppte den lilla bomblast hon orkade bära med sig och, inte minst, då hon på låg höjd strök fram över hagar med lösgående djur, vilka brukade reagera på detta okända fenomen genom att löpa amok. (Dessvärre sköts hon ner av en kula från de egna linjerna i samband med en rutinmässig flygning över de stillastående linjerna vid Verdun i oktober 1916)

Brände Marcel är inte omedveten om de där blickarna som tränger in som välriktade kulor i hans olyckliga inre. När han inte slår in näsan på den stirrande brukar han bara sucka och tänka att det är dags för honom att dra någonstans där han kan försvinna in i massan, bli ett med samtiden. Han inser att det inte är så lätt för en sonson till en ökänd, elak och galen trollkarl som gått i förbund med Djävulen och dessutom son till en kicksökande missbrukare och son till en mor som är en höna och som brukade brinna utan förvarning på den tiden hon var människa och dotterson till en galen kvinna och dotterdotterson till ett flygaräss från Första världskriget och bror till en höna som bestämmer över bybaren och skötare åt token Pierre som drevs till galenskap av hans mor i samband med en brand innan hon blev höna… han inser att det inte är så lätt för honom att smälta in i en by där alla vet allt om alla. Därför tar han en dag och sveper sin Leffe Blonde, suckar olyckligt och reser på sig och flyger sin väg för att aldrig mer komma tillbaka. Kvar på baren sitter några stirrande turister som inte alls förstår varför byborna vid de andra borden ler lyckligt och ropar ”Lycka till, Marcel!”.

Musik. Musik. Musik. Musik 

 

Örjan och robotarna

Utan tvekan är det bästa som hänt Örjan Ikeas robotar. Utbudet är enormt och som Örjan älskar att skruva med insexnycklar och har en ängelns tålamod har han snabbt blivit vad som inte kan kallas annat än beroende av Ikeas robotar. Knappt har han skruvat ihop en och smörjt dess leder och laddat den med lämpliga instruktioner och egenskaper förrän han vill ta itu med nästa bygge. Ibland släpper den svenska möbeljätten en robot precis lagom enligt Örjans sätt att se på saken. Det innebär att sortimentet får ett nytillskott samma dag som Örjan avslutat vad som fram till den dagen varit den senaste roboten.

Inte bara Örjans omålade och lätt förfallna hus är fullt av robotar, också ladan är packad med Ikeas hela robotutbud från de senaste åren. På husets övervåningen står robotarna på rad i hallen och de båda rummen, tätt packade som på ett japanskt tunnelbanetåg i rusningstid. Vill Örjan gå upp på övervåningen är han tvungen att bära ner robotarna en och en för att skapa plats. I ladan med det läckande taket ligger robotarna staplade på varandra under en skyddande presenning. Om någon skulle göra sig besväret att hälsa på, att köra den lilla grusvägen som så småningom blir till en inte alls underhållen stig genom skogen, skulle den personen nog bli väldigt förvånad över hur hög robottätheten är på Örjans gård, den han en gång ärvt av sina föräldrar men aldrig brukat.

Utöver i ladan och på husets övervåning har Örjan robotar lite varstans i gårdens gamla mangårdsbyggnad. I garderoberna finns små renhållningsrobotar som ”Sopa rent” och ”Skogsdoft”. Robotar som luftas varje lördag. Då städar de huset medan Örjan tvagar sig med hjälp av tvättroboten ”Lögar-Dag”.

I byrålådorna gömmer sig små, skumma robotar som ”Sköldpadda” och ”Lemur”, Örjans husdjur. Dem plockar han fram när han känner sig ensam och inte vill ha människorobotsällskap. ”Sköldpadda” är programmerad att gå långsamt, mycket långsamt, över golven och att då och då plötsligt dra in benen och huvudet i skalet. Det ger Örjan tillfälle att hoppa upp ur soffan framför teven med ett evigt myrornas krig och skrika ”Vad händer, Sköldpadda, was ist lose, Shildkröte?!”.  Örjan läste tyska i tre år på högstadiet i staden skolbussen körde honom till – han fick gå längs stigen och sedan ytterligare en dryg kilometer på grusvägen för att nå busshållplatsen, sedan tog själva resan någon halvtimme till. En tidsödande resa, men väl värd mödan, tyckte Örjan, som älskade skolan, där han kände sig som ”Sköldpadda”. För det mesta tog ingen notis om honom och om någon gjorde det slog han armarna om sig och drog ner huvudet i sin jacka eller höghalsade olle och gjorde sig osynlig. I början var det en del elever och lärare som fånigt stod kvar och pratade med honom. Sa saker som ”Örjan? Vad händer?”, ”Örjan! Nu kommer du fram!”, ”Örjan, du är fan inte klok, jävla miffo”, ”Ja, jag vet inte vad vi ska göra med den här pojken” och ”Nej, det där är Örjan, han är hur cool som helst, brukar göra så där så fort någon tittar på honom.”

Örjan älskar sin sköldpadda. Överflödigt att nämna att om han själv fick välja skulle Örjan vara en sköldpadda. Kanske bo på Galapagosöarna och lägga ägg i sanden när andan faller på och leva flera hundra år.

Lemuren är programmerad att ge ifrån sig ljud med ojämna mellanrum. Den brukar klättra upp i en golvlampa och sitta där och låta då och då. ”Buuuuuurrrrrrrrp!”, ”kväk-kväk-kväk-kväääk!” och ”osscchiaaaa”, säger den. Det är ljud som Örjan gillar och som ger honom en förnimmelse av djupa djungler där han går runt och tappar sav ur gummipalmer. På huvudet har han en tropikhjälm och han är klädd i en käck kakimundering med korta ärmar och byxben. Han suger på en besk malariatablett och över hans högra axel hänger en väska. I den har han insexnycklar.

Men det mest iögonfallande i husets nedervåning är alla robotarna som står, sitter eller ligger lite varstans. Här finns till exempel ”Lilla Mor”, ”Far i Huset”, ”Lillebror” och ”Lillasyster”. De brukar sitta runt köksbordet eller gå runt i köket lite planlöst. Ibland går ”Far i Huset” och sätter sig en stund intill Örjan framför teven innan han säger ”Bästa avsnittet av Myrornas krig hittills”, reser på sig och går ut på fartstutrappen och tänder sin pipa. Snart sprider sig en ljuvlig doft av Greve Hamilton i huset för ”Far i Huset” glömmer alltid att programenligt stänga dörren efter sig.

Det händer också att ”Lillasyster” lämnar köket och ber Örjan hjälpa henne med läxorna. Det gör han för det mesta, det brukar vara tyska, men ibland snäser han åt henne ”Men ser du inte att jag ser på ’Myrornas krig’?! Du får be ’Lilla Mor’ hjälpa dig!”. Då gör ”Lillasyster” det och ”Lilla Mor” suckar och slutar diska eller skura golvet eller värma vatten på en platta och sätter sig att göra läxorna åt ”Lillasyster”.

”Lillebror” sitter mest där han sitter. Örjan har gjort honom rörelsehindrad och  ännu inte hunnit skaffa en rullstol. Men det är på gång. Det har Örjan lovat och för att hålla ”Lillebror” på gott humör i väntan på sin framkomlighet spelar de ibland schack vid köksbordet. Örjan vinner alltid. Han är ju storebror. Och han har programmerat ”Lillebror”. Ställt IQ på 78.

Någon gång har det hänt att Ikea inte hunnit lansera en ny robot när Örjan skruvat färdigt på sitt senaste nyförvärv. Då får Örjan kraftig abstinens. Han får svårt att sova, ligger och vrider sig om nätterna och på dagarna springer han oroligt omkring i huset med en opålitlig mage och sin verktygslåda och filar lite här och borrar lite där. Framförallt tar han fram sina insektsnycklar och går loss på ”Riddar Blåskägg”, ett synnerligen komplicerat bygge med både en riddarrobot och en hästrobot och diverse vapen att sticka i kroppar eller slå in huvuden med, kort sagt en konstruktion med hundratals insexskruvar som Örjan kan skruva ur och i dagarna i ända ända tills Ikea har den goda smaken att lansera en ny robot.

Emellanåt hanterar han sin oro genom att springa ut på den ojämna gräsmattan bakom huset, ner mot den förfallna ladugården till. Där jagar han gräsklipparroboten ”Brandklipparen” och ger ifrån sig primalskrik samtidigt som han hoppar och viftar vad han uppfattar som irriterat med armarna. Ibland tänker han på Gud.

Gud finns. Örjan är övertygad om det. Och Gud är planeten Jorden. Det var den som skapade människorna och allt annat och såväl kreationismens som evolutionslärans tillskyndare har rätt. Gud, Jorden, skapade allt – vulkanutbrott, vatten, eld, syre, meteoriter och annat blev till energier och liv och så emanationen förstås, utflödet av allt gudomligt överskott från Jorden – och sedan har evolutionen gjort resten, filosoferar Örjan.

Evolution tar tid och en planet kan inte bistå vare sig med eller vid hastiga förändringar. Det är den som bebor planeten som står för det. Planeten kan bidra med reaktioner som påverkar den som bor på planeten så att saker och ting förändras. På sikt.

Till att börja med hade människan förefallit vare den fulländade skapelsen, tänker Örjan och ser framför sig hur Jorden leende såg de nykläckta människorna glatt skutta omkring i en fredlig Edens lustgård talandes tyska och med varsin väska insexnycklar.  Männen bar tropikhjälmar och kvinnorna papiljotter i håret, sådana där i olika färger som hans mamma haft. Men människan blev snart sin egen gud och gud över Jorden och allt som levde på globen och utan att den verkliga guden, Jorden, hann göra något åt saken, började människorna kriga med varandra och utplåna andra levande varelser. Varelser som Jorden skapat för att själv må bra och för ha något fint att titta på och för att alla de sinnrika system och nätverk av liv och energier Jorden skapat skulle fungera.

Antropomorfism! Anthropomorphismus! Anthropomorphismus! Anthropomorphismus! Varför vill någon ge djur och saker mänskliga drag? funderar Örjan dagar han känner sig tung i sinnet, det hjälper inte ens att högt säga antropomorfism på tyska högt flera gånger, sinnet blir inte lättare för det. Vem vill göra andra så ont? Wer will andere so sehr verletzen? Örjan skulle hellre ge människan robotdrag. Eller sköldpaddsdrag. Eller träddrag. Eller insexnyckeldrag. Allt utom möjligen drag av amöba för han tycker människan och amöban redan är för lika.

Människan, tänker Örjan att Jorden länge tänkt och fortsatt tänker,  lär sig inget av alla sina krig och osämjor och orättvisor mot varandra. Till slut började Jorden hoppas på att människan skulle utplåna sig själv med ett par rejäla kärnvapenkrig. Men av det har det blivit intet. Istället hotar nu människan inte bara sig själv utan också Jorden, sin skapare. Därför tänker Örjan bygga en robotarmé som han ska släppa lös på mänskligheten. Han ser sig som en Guds härförare i ett heligt krig mot mänskligheten och robotarna utgör den Guds armé som är Jordens sista hopp.

Musik. Museik. Musik.

 

En mystisk historia

Jag hade precis kommit in på Coop när jag kom på det. Det var en sådan där låda som alla Coop och Konsum och Domus är. Fast nybyggd. Grå. Stor. Mitt i den dimmiga november och med allt du kan tänkas behöva här i livet. Ost och grönsaker och papper och ketchup och O’boy och bananer. Till exempel. Det var mystiskt och märkligt det där jag kom på just som jag kommit in i affären för jag hade verkligen glömt bort att jag hade ett spädbarn ensamt där hemma i lägenheten och jag hade ju varit hemifrån hela dagen så hur var det med ungen nu? tänkte jag och drog in en massa luft i lungorna och försökte lugna ner mig bäst jag kunde. Och hur hade det gått till? Att jag fått en unge? Jo, jag vet nog hur det går till. Sex! Jag har nog också haft sex. Jag kan inte ha varit mer än fyra-fem år när min jämngamla kusin Erland satte sina läppar mot mina. Som tur var blev jag inte med barn. Har senare fått lära mig att det kan gå fel om en skaffar barn inom familjen. Enda sättet att få friska barn är att ha sex med främlingar. Varför vet jag inte men det är så det är.

En annan sak att lära sig är att det inte alltid blir barn när en har sex fast tungorna är med i leken. Med i leken. När jag var på konfirmationsläger tryckte Pelle sina läppar mot mina och sedan körde han in sin tunga i min mun. Det var otäckt och lite härligt och äckligt och hur det gick till att jag inte blev med barn då är det ingen som vet men ibland är det bara så. Men det visste inte jag förrän efter att jag berättat för prästen att pojken gjort mig med barn och prästen skickat mig till en doktor som, det här är mystiskt!, tittade på min kisspringa och sa att jag inte alls var med barn!

Egentligen var det inte ett konfirmationsläger. Jag har aldrig varit på ett konfirmationsläger men det låter flott på något vis. Vi läste hos prästen en dag i veckan. Varje tisdag. Så det var inget läger. Och så gick vi i kyrkan på söndagarna. Det gillade jag. Jag gillar språket i kyrkan. Det är mystiskt. Saker som ”ske Din vilja såsom i himmelen så ock på jorden” och ”tillkomme Ditt rike”. Det gillar jag. Mystiskt och ordning och reda. På något vis. När jag inte var med barn fick jag sluta på konfirmationslägret. Det var ganska mystiskt. Sedan fick Pelle också sluta på konfirmationslägret och flytta till hem och bli fosterbarn. Precis som jag. Fast han hamnade inte i min fosterfamilj. Men jag går till kyrkan ibland i alla fall. Brukar smita in när klockorna ringt färdigt och ingen ser en skugga som smiter in och sätter sig på bakersta raden. Där sitter jag och njuter av språket och känner mig mystisk och njuter av språket och musiken och mystiken. Mystiken.

Jag har funderat mycket på det där med hur doktorn kunde säga att jag inte var med barn genom att titta på min kisspringa. ”Hon är inte med barn,” sa hon och så var det inte mer med den saken. Jag ägnade sedan flera lovdagar på sommaren åt att sitta och titta på andra i flickornas omklädningsrum på badplatsen. Jag tittade och funderade, funderade och tittade, men det enda jag såg var kisspringor som såg ut som kisspringor fast på olika vis och det var så klart de där olikheterna som sa om en väntade barn  eller inte. Ibland när jag trodde jag kommit på hur kisspringan såg ut på en som väntade barn kunde jag fråga ”Väntar du barn?”. För det mesta fick jag inget svar eller så skrattade personen eller så blev den arg. Ibland blev den jättearg. Det hände att jag blev utkörd från omklädningsrummet. Det har hänt flera gånger. Jag brukade hänga nere på idrottshallen också. I omklädningsrummet där. Men sedan blev jag ”portförbjuden”. Det var mystiskt men ändå mer mystiskt  var att vaktmästaren sa saker som ”Här får du inte vistas!”. Vistas. Det ordet gillar jag. Han var ganska stor och kraftig och klädd i blå byxor med hängslen och hade gummistövlar när solen sken och en skruvmejsel i fickan.

Så jag vet nog hur barn blir till alltid och jag kunde inte minnas att jag väntat barn. Eller att jag fött ett barn. Och nu hade jag ett ensamt spädbarn där hemma i lägenheten. Och jag visste inte hur länge det varit där. Hungrigt var det säkert. Jag hade ju inte varit hemma sedan i morse och nu var det eftermiddag. När paniken började släppa rusade jag till grönsaksdisken och rafsade åt mig åtta bananer. Sedan hämtade jag O’boy och en burk med ett skrattande barn på. Den stod på hyllan med hygienartiklar – det är ett mystiskt ord, hygienartiklar. Tänkte att barnet såg så glatt ut att det säkert var en nyttig burk. På ett eller annat vis. På ett eller annat vis, det är också ganska vackert och lite mystiskt.

”Jag har ett spädbarn som väntar hemma,” sa jag till expediten. En ung kille med svart skägg och glasögon. En glasögonorm precis som jag. Fast jag har inte skägg. ”Jaha,” sa han. ”Inte för jag vet varifrån det kommit,” sa jag, ”och inte för att jag haft sex sedan konfirmationslägret eller märkt något särskilt med kisspringan.” Han sa inget då. ”Fast jag vet inte hur en kan se på kisspringan om en är med barn,” sa jag, ”vet du det? Hur en ser det?” Tror inte han visste det för han sa inget. ”Nej, jag vet inte heller hur en ser på kisspringan om en är med barn. Jag har försökt flera gånger. Till slut blev jag portförbjuden. Det betyder att en inte får visats där. Vistas. I omklädningsrummet på badet och omklädningsrummet i idrottshallen. Men den som är doktor kan se det.” Sedan sa vi inget mer. Jag betalade, lade sakerna i en papperspåse och skyndade hemåt.

Egentligen visste jag ju inte hur länge barnet varit ensamt hemma eller hur det hamnat i min lägenhet. Så det var mystiskt det där att det plötsligt var så bråttom med allt. Men, tänkte jag, om det varit jag hade jag velat ha banan och O’boy. Jag var ett O’boy-monster som liten. Min fostermamma Britta sa det. ”Jag tror bestämt vi fått ett riktigt litet O’boy-monster i huset,” sa hon och gav mig O’boy och mosad banan. Det tyckte jag om. Och nu var jag på väg hemåt med bananer och O’boy till spädbarnet hemmavid. Då trillade jag.

Stenläggningen på trottoaren var fuktig och lite november-isig och jag skrapade upp ett knä. Det hade fastnat små gruskorn i ett rött sår som det rann lite blod från. Det såg jag när jag drog upp min blommiga klänning och kavlade ner benvärmaren. Det var hål i benvärmaren också. Det gjorde ont. ”Aj!” sa jag för mig själv. Då kom en gubbe fram mot mig. Jag såg honom inte förrän han var alldeles intill mig, där jag satt på marken och ömkade mitt knä. Ömkade. Jag visste inte om jag drömde en mardröm eller om det var på riktigt med gubben så jag kavlade upp ärmen på fosterfars Einar gamla rock och nöp mig i armen. Det kändes ingenting. För att vara på den säkra sidan, den säkra sidan, bet jag i armen tills det började blöda. Det gjorde ont. Då visste jag att gubben var på riktigt och jag blev hemskt rädd. Jag reste mig upp och skrek ”Vik hädan! Demon!”. Det fick stopp på gubben men han stod kvar där och glodde på mig och sa något. Då väste jag och visade mina blodiga tänder och klöste med fingrarna i luften. Hotfullt. Mot honom. Och jag gjorde små utfall. Då gick han. Eller snarare sprang. Det kändes bra.

Resten av promenaden hem gick bra och utan komplikationer. Komplikationer. Hemma fiskade jag upp nyckeln från sitt gömställe mellan brösten. Den hänger där i ett snöre jag har runt halsen. Ett brunt snöre som jag en gång fick av fosterfar Einar så jag inte skulle tappa bort min husnyckel. Det har jag inte gjort. Tappat bort husnyckeln. Och nu satte jag den i dörrlåset och låste upp och öppnade dörren mycket försiktig, för vem visste vad spädbarnet kunde tänkas hitta på? Var det hungrigt och ledset för det varit ensamt hela dagen kanske det var argt och kunde göra utfall? Utfall.

Det luktar så gott i min lägenhet. ”Surt mögel,” säger fostermamma Britta. Själv tycker jag det luktar ost. När jag går in i lägenheten känner jag det som att jag går in i en ost och det känns som om jag bor i en ost, det tycker jag om. Jag smög på tå genom hallen och in i rummet med pentryt och sovalkoven. ”Hallååå? Spädbarnet?” sa jag och såg mig omkring. Inget svar. Inte ett spår av ett spädbarn. Inte i kökslådorna, inte i skåpen. Inte bland dammet under sängen. Då slet jag upp dörren till badrummet och sa ”Ha!”. Men det fanns inget spädbarn där heller. Nej, det fanns faktiskt inte ett spår av spädbarn någonstans. Jag kunde andas ut. ”Puuuuh!” sa jag och andades ut. Alldeles utschasad ställde jag påsen med O’boyen, bananerna och burken med det skrattande barnet på det lilla köksbordet som redan var fullt av påsar med O’boy och bananer och burkar med skrattande barn på och stöp i säng. Stöp.

Julfesten

vinfierat vill med denna enkla, lilla julberättelse önska alla sina HR:are och alla andra som så önskar en Fröjdefull Jul!

I

Det som hände var att det började snöa medan festen pågick. Den traditionella julfesten, dagen före julafton – trots att det är en vanlig arbetsdag hör det till ovanligheterna att någon arbetar på gården dagen före Juldagen; dels har julaftonen varit en arbetsfri dag ända sedan Gamle Produttos tid, dels är de flesta alldeles för bakfulla för att kunna utföra ett rekorderligt dagsverke dagen efter julfesten. (Inom parentes sagt tycker vi sydeuropéer att det är konstigt det där att nordeuropéerna firar jul på julaftonen, fel dag, å andra sidan finns det sådana som firar jul på Trettonhelgen eller rent av inte alls så ja…)

Hursomhelst började det snöa medan vi rumlade runt därinne i vinkällaren. För dagen utrustad med en väldig gran med kulor och blinkande smålampor i regnbågens alla färger och kanske några till. På toppen en stjärna skänkt av San Pellegrino. Vattnet ni vet, fråga mig inte varför. Den där röda Pellegrino-stjärnan sitter alltid i toppen av vår julgran i vinkällaren (vissa rykten vill göra gällande att det var Gamle Produtto som varit kommunist som lagt sig till med stjärnan på den tiden det begav sig, och andra rykten viskade att det var sonen, Ludovici, som skaffat den när han i likhet med många andra trodde att euro-kommunisterna skulle ta över kontinenten, då på 1980-talet, men sedan rasade de ihop, eurokommunisterna, i land efter land: de kommunistiska partierna gick under och deras medlemmar gick istället till högerextrema partier eller missnöjespartier eller så blev de gamla kommunisterna borgare och den som säger att borgerligheten inte är vad den varit har förstås alldeles rätt i det för nu hyser den också kommunister i sitt sköte, vad Ludovici valde?, han slog sig ihop med Berlusconi, så klart.). Nog av. Där sitter den i toppen på granen i alla fall, den röda stjärnan. Vatten eller inte. Och utanför började snön som sagt sakta falla. Först några flingor. Sedan i stora sjok.

Nu tänkte vi inte så mycket på det. Inne i vinkällaren började temperaturen stiga och den vanliga, råa och kyliga källarluften ersattes undan för undan av vår varma och koldioxidstinna utandning (”vi borde fan sluta andas ut,” skrek vid något tillfälle Piero, en av vingårdskillarna och vi tittade på honom, ”klimatet ni vet, alla kor som fiser, fabriker som ryker, turister som flyger, regnskogsbrännare i Brasilien och Indonesien och så alla vi som andas ut koldioxid i stora lass”, sa han då och ingen orkade riktigt med honom så festen bara fortsatte). Doften av ungt vin och gammalt vin och vinäger i avloppsrännorna och andra platser där källarpersonalen slarvat med hygienen trängdes undan av aromerna från våra kroppar och allt det goda på borden.

Tankarna, både de tomma med öppna luckor och de fulla med kondensvattnet rinnande längst sidorna, var behängda med kulörta lampor som blinkade i otakt med julmusiken där den skrålade och skramlade från de högtalare som en gång installerats så att kontoret kunde skrika ut instruktioner och order till vinkällaren eller kalla till sig någon när det behovet uppstod. Kanske ett papper som skulle signeras eller en uppgift som skulle uppges till myndigheterna, hur noga det nu var med det på den tiden, långt innan kravet på fullständig transparens infördes så myndigheterna skulle kunna följa varje droppe vin tillbaka till fältet, antingen via våra loggböcker eller de för ändamålet utformade datorprogrammen (det började som bekant med EU:s nya regler från första januari 2005, då regel nummer 178/2002 började gälla, och allt som gjordes i vinkällaren skulle dokumenteras så vem som helst och framförallt myndigheterna skulle kunna följa varenda detalj i produktionsflödet, och sedan byggdes ju det där på med att allt skulle kunna spåras tillbaka till plantan, ja ni vet, tvärtemot alla tokiga idéer om att vi får göra vad vi vill utan att någon håller koll, vi tar oss för pannan och förbannar la tracciabilità och undrar hur den som skriker på transparens missat detta ok på den arme vinbondens utslitna och värkande axlar). Hursomhelst så har vi de där reglerna nu och högtalarna i vinkällaren används mest bara för att spela musik i samband med våra fester.

Ljudet är som framgått inget vidare. Det skrålar och skär sig mest hela tiden. Men det bryr vi oss så klart inte om. Vi smörjer kråset. Vräker i oss från det dignande långbordet med alla skaldjuren, snittarna, den gravade laxen, kalkonen, salladerna och  de många desserterna – alla dessa desserter! – och vi dricker så det står härliga till. Vin och sprit. Vår egen grappa! Sällan någon blir så full att den måste sova över i vinkällaren, även om det händer (en gång blev Tasconi Sr kvar över hela julhelgen: när ingen såg honom hade han lyft bort gallret till en avloppsränna,  krupit ner i den och dragit gallret över sig som täcke, när de hittade honom på Annandagen var han kraftigt nedkyld och fortsatt gravt berusad) , men för det mesta tar sig alla hem eller vart de nu ska efter festen, glada i hatten och vinglande nerför den långa vägen från vinkällaren till landsvägen ett hundratal meter under oss, ja fågelvägen vill säga, och kanske 700-800 meter bort för den som går eller tar sig fram med ett fordon som måste framföras på vägen (skulle någon få för sig att gena genom vingårdarna är det ingen bra idé; raderna går på tvärs över sluttningen).

Högtalarna sattes in på order av Gamle Produtto, sonen till företagets grundare, Doktor Produtto, och far till Signor Produtto, Ludovici, som fortsatt är ordförande och den som i själva verket bestämmer trots att han är ganska dement sedan flera år. Precis som sin far var Gamle Produtto en hängiven anhängare till Mussolini – det var Doktor Produttos stöd och nära vänskap med Il Duce som fick ledaren att i ett utslag av givmildhet och med tacksamhetens tårar rinnande utför kinderna skänka familjen Produtto den väldiga och då nyligen beslagtagna lantegendomen som numer bär deras namn.  En egendom Il Dottore inte hade tid att sköta till båta för verksamheten, som istället kom att drivas av kvinnor och män som Lammermoor och Ambrogio Tasconi (jo, just, mer känd som Tacsoni Sr, alltså han som sov i rännan i vinkällaren och hon, ja hon hette egentligen Lucia, men eftersom hon var ett hängivet Donizetti-fan kom hon att kallas Lammermoor, som Lucia di Lammermoor, ett namn som för övrigt gått i arv genom generationerna, vilket gör att vår tids Lucia Tasconi fortsatt kallas Lammermoor trots att hon inte alls lyssnar på opera och inte håller på med räkenskaperna; allteftersom Doktor Produttos son Gamle Produtto tog plats vid egendomens roder minskade den administrativa apparatens inflytande för att till slut glömmas bort, kort sagt var Gamle Produtto en hejare på siffror och administration och allt annat, inklusive högtalare).

En anekdot är kanske att Gamle Produtto till skillnad från sin far handgripligt visade sitt stöd för Il Duce. Ingen tycks veta exakt hur det gick till, sanningen gick i graven med Gamle Produtto, men smått mystiskt fångades han in av de allierade när Monte Cassino till slut föll. Han hade då, som det verkar, arbetat som kalfaktor åt general Frido von Senger en tid. När de allierade kom inrusande i det gamla högkvarteret som tyskarna sedan länge utrymt, fanns där bara den vid tidpunkten ganska unge Gamle Produtto som tagit av sig sin tyska uniform och därför var iklädd de kvinnokläder han lyckats förhandla sig till av en gumma i trakten. Övertygade om att tyskarna och särskilt general von Senger använt den stackars italienaren som sexslav, skickade de Gamle Produtto först till sjukhus och sedan till psykolog och som kronan på verket fick han en medalj för visad tapperhet innan han skickades hem till gården. Ute i frihet valde Gamle Produtto att ansluta sig till PCI, kommunistpartiet, där han fick många inflytelserika vänner och en del pengar från Moskva och med tiden ett par medaljer för tapperhet i fält också från den italienska staten (ingen visste förstås exakt vad det var för insatser Gamle Produtto hade gjort för att få sina medaljer eller hur han visat tapperhet, å andra sidan spelade det inte någon roll, trakten var stolt över sin mångfaldigt dekorerade krigshjälte och sorgen var stor när Gamle Produtto alltför tidig gick bort och lämnade över till sin tämligen inkompetente men charmige son Ludovici; en man som fullkomligen älskas av tillresta vinskribenter och som framställs som någon slags nydanare i vinvärlden trots att han inte ens före demensen begripit hur det kom sig att druvorna som slussades in i vinkällaren på hösten kom ut som vin året därpå).

Vi brukar börja lite försiktigt. Vi står där mitt i den smyckade och dukade vinkällaren bland alla de skinande tankarna i rostfritt, de starka lamporna högt däruppe i taket, och beundrar förväntansfullt de många blinkande kulörerna och granen med alla sina kulor och vi sippar på lite mousserande från den egna produktionen (gjord på chardonnay planterad  på sena 80-talet, då hela världen planterade chardonnay – en annan tid, då alla ville ha chard, inte som nu då alla vill ha de inhemska, då mest kallade hemska, druvorna, jag säger bara trebbiano), skrapar med fötterna på de renskurade cementgolven med sin flagade rödfärg, pratar lite allmänt om ditten och datten. Då är det vi på kontoret och arbetarna i vinkällaren. Lite mer livat blir det när vingårdsarbetarna gör entré. De är mer högljudda. Sådana som i stort sett inget vet och därför uttalar sig tvärsäkert om det mesta (det är inte lönt att säga emot dem, säger de att Rom är huvudstad i Libanon eller att månlandningen skedde 1937 så är det så).

Riktigt fart blir det när Emilio, Allessandro och Maria dyker upp. Våra utesäljare. De kan partaja. Emilio brukar vara full för det mesta, men inte mer än att han kan kränga massvis av undermåligt vin och hålla igång ett party: ”Party party party” skriker han när han gör entré, greppar närmaste flaska och halsar en stund, så skriker han ”party!” och börjar dansa till vilken musik det nu råkar vara som olåter ur de skraltiga högtalarna. I år råkade det vara Cantique de Noël, en fransk sång av en gubbe vid namn Adam, ganska seg historia, men det stoppade inte Emilio som till och med försökte breakdansa lite, gick sådär, men vi lyckades få upp honom på benen när han fastnat i en slags hopkrupen ställning på golvet och sedan var han ohejdbar: dansade på borden, bjöd upp sin far den demente Signor Produtto, Ludovici, och retade gallfeber på vingårdskillarna genom att säga emot dem och ja, han bara var kul (Emilio är inte bara en alkoholist, partynisse och supersäljare, han är dessutom en kändis i egenskap av rik arvtagare med stående inbjudan till såväl villorna i Saint Tropez som Jeffrey Epsteins partyn, ja, så länge det varade, och Prins Andrews fester och de otyglade saudiprinsarnas innersta och vildaste krets av partysugna och missbrukande vänner, för att nu inte tala om de nyrika kinesernas dekadenta värld).

Intermezzo

Men vad om kvinnorna i släkten Produtto, eller avlade männen sig själva? Uppfostrade sig själva? Levde i celibat? Gjorde allt själva? Såklart inte. Låt oss ta det från början.

Doktor Produtto var homosexuell och hade ett förhållande med Benito Mussolini. Båda var gifta på sitt håll. Il Dottore med Il Duces oäkta syster Gabriella Bellini. När Gabriella visade sig vara gravid blev såväl brodern som maken överlyckliga. Möjligen svalnade deras glädje något när barnet visade sig vara mulatt. ”En satans Dumas!” lär Doktor Produtto har utropat när han fick se sin son Gamle Produtto. Detta brydde sig nu inte Gabriella, eller för den delen fadern, Il Duces abessinske livvakt Melenik, om. De fick för övrigt ytterligare sju barn men det enda som Il Dottore tog under sina vingars beskydd och gav sitt namn var den förstfödde, Gamle Produtto.

Bortsett från den mörka hyn och det lätt krulliga håret gillade Doktor Produtto vad han såg när han tittade på sin son: medan Il Dottore var lika liten och rundmagad som Il Duce var Gamle Produtto reslig som sin mor och far och han var en hejare på gymnastik och friidrott (ja, det krävs inte mycket fantasi för att förstå att Doktor Produttos intresse för sin son inte var helt okomplicerat).

Gabriella spelade, sett till familjen Produttos släkthistoria, en undanskymd roll i och med att hennes förstfödde kom att uppfostras som en Produtto på  familjens lantegendom medan hon själv levde livets glada dagar med Melenik och alla ungarna strax söder om Trapani på Sicilien. Där startade de ett mycket framgångsrikt textilföretag, MG, efter Melenik och Gabriella. Företaget stämdes så småningom av den engelska biltillverkaren MG och fick en rejäl dusör för att byta namn. Och det gjorde de, bytte namn. Till GM. Detta resulterade i att de stämdes av den amerikanska koncernen General Motors. I den uppgörelse som så småningom nåddes fick de en synnerligen väl tilltagen summan pengar. Efter de här båda lukrativa affärerna lade MG/GM ner sin verksamhet och Gabriella och Melenik levde lyckliga med alla sina pengar och barn resten av sina dagar.

Kanske för att modern varit så frånvarande under hans uppväxt hade Gamle Produtto det svårt att få till det med kvinnorna. Viljan fanns men han drabbades av en annars sällan sedd blyghet var gång ett kjoltyg kom i hans närhet. Därför var det kanske inte så konstigt att han äktade Fiorina Fiorentina, eller rättare sagt att detta manhaftiga fruntimmer äktade honom. Sanningen att säga är det så att varje gång den officiella historieskrivningen nämner något i stil med ”det var på Gamle Produttos tid” eller ”som Gamle Produtto lät införa” är det alltid Fiorina som ska ha äran. Medan Gamle Produtto var ståtlig och vacker var han lika värdelös som den fader som inte var hans fader varit. Fiorina var desto driftigare. Hon lever för övrigt fortfarande, snart 100 år gammal, det är hon som bor i lägenheten ovanpå kontoret och som brukar skrika otidigheter till vingårdsarbetarna om de dristar sig till att ta en paus inom synhåll från lägenhetens fönster. Såvitt vi vet är det också hon som fortfarande bestämmer. Allt.

Signor Produtto, Ludovici, son till Gamle Produtto och Fiorina och själv kommen till åren nu, har aldrig gift sig. Han har varit alltför upptagen med att festa med sina polare (han tillhörde och tillhör Silvio Berlusconis innersta kompiskrets med allt vad det innebär i form av sprit, knark, nepotism och hor). Mödrarna till hans barn är dels filmstjärnan och politikern La Cicciolina (Emilio), dels Françoise Le Pen, kusin till den franske politikern Jean-Marie Le Pen (Maria). Båda mödrarna har varit lika frånvarande som fadern under barnens uppväxt varför barnen uppfostrats av Fiorina Produtto född Fiorentina. (Signor Produtto, Ludovici, introducerades för övrigt till båda sina barns mödrar av festprissen, vännen och pajsaren Silvio Berlusconi.)

Och Maria? Ja Maria, hon blev redan under sin skolgång känd som skolans hora och sedan har hon blivit känd som universitetets eller fotbollsklubbens eller vad det nu än är för något hora. Till sin farmors stora glädje och stolthet. Fiorina är nämligen övertygad om att för att en kvinna ska lyckas i affärslivet måste hon vara som en man och Maria är uppenbarligen lika god som vilken häradsbetäckare som helst och står sig gott där. Fiorina har bestämt att Maria är den som ska ta över gården så småningom, därför är Maria inte lika nersupen som sin bror och hon syns inte i kändispressen.

II

Som! vi åt och drack medan snön och mörkret föll därutanför och musiken skrålade och vi en efter en följde Emilios exempel och rusigt sjöng och dansade runt där mellan de uppställda borden och de väldiga tankarna, långt bort från morgondagens ågren och de sociala mediernas dystra domedagstankar om sakernas tillstånd. Traditionsenligt tystnade musiken exakt klockan 18.00, då vi festat rejält ett kvartsdygn, och Signor Produtto, Ludovici, ställde sig upp (sanningen att säga fick han hjälp med just det, att ställa sig upp) och skrek ut sin traditionsenliga julhälsning (en tradition hans farfar börjat med, då, i en tid som ingen längre minns): ”Nog! God jul på er! Dra nu åt helvete!”. Hans julhälsning möttes av många glada tillrop, där tacksamma ord blandades med skratt från de värsta festprissarna och gråt från de mer melankoliskt lagda och de som bara tyckte att allt det där, de kulörta lamporna, dansen och maten och, som kronan på verket, Signor Produttos, Ludovicis, jultal, var så fint att gråten vällde upp och sprutade ur ögonen och hängde som saliv ur deras öppna gråtmunnar.

Det var först nu, när alla skulle hem som  vi insåg att det snöat hela tiden. Mycket. Fullkomligt vräkt ner. Stora sjok, framburna av en hiskelig vind från bergen. En vägg av vitt som mötte den som vågade sig ut och som lyste upp mörkret, som gjorde mörkret mer vitt än svart. Vitt över de bara vinrankorna som slängt sina löv och nu stod där nakna och väntade på att beskäras, vitt på taken som måste skottas om de inte skulle rasa ihop när den väl tilltagna volymen snö började tyngas av varmare dagars blidväder, vitt på bilarna, vitt på cyklarna, vitt på mopederna, vitt på de många vägarna och gångarna i vingården och ner för backen, ner till landsvägen, som inbäddad i, nej snarare försvunnen i vitt slingrar sig bort mot staden, där de flesta av gårdens anställda bor. Nytankade på mod och med spärrarna bortdruckna hoppade de flesta in i eller upp på sina åkdon och gav sig av.

Prästen lika kråka skulle ut och åka… Flera slank ner i dikena vid sidan om vägen som löpte nerför kullen, andra styrde ut i vingården när de insåg att bromsar hjälpte föga i det plötsligt glashala väglaget, ett väglag de sällan eller aldrig utsatts för tidigare (och bilarnas blankslitna däck gjorde inte saken bättre). Andra försökte ta sig ner mot staden på andra vis. Emilio som trots allt var en Produtto, låt vara en försupen sådan, men en Produtto, och dessutom en stjärnsäljare och kändis, fick med sig hela kontoret på ett upp och nervänt långbord som de använde som släde nerför backen. De kraschade halvvägs ner och de flesta blev liggande där, utspridda i snön, tills alpjägare, alpini, från Sjätte Alpjägarregementet i San Candido kom till undsättning på skidor eller i bandvagnar och med många pulkor för alla de skadade. Benbrotten, skallskadorna och förfrysningarna var oräkneliga (enligt uppgift har stadens sjukhus aldrig tidigare  ens varit i närheten av att utföra så många akuta amputationer på så kort tid som dagen efter festen).

Bruno, Giovanni och Alberto, tre av killarna i vingården, gick vilse på sin arbetsplats. De trodde de skulle hitta ner till landsvägen genom att vandra de välkända stigarna bland rankorna. Tji fick de. De såg kort sagt inget annat än en vit vägg som stack dem i ögonen med sina vassa flingor. Giovanni kom bort i snöyran och återfanns först fram på förmiddagen dagen därpå, då snöfallet upphört och vinden  lagt sig. Han hängde stel som en pinne och med mer än en släng av rigor mortis över ståltråden på en av kullens nedersta rader. Bruno och Alberto klarade sig bättre. Bruno, själv gammal alpino,  visste att gräva sig en snöka där han och Alberto kunde övernatta. Det var för övrigt de som hittade Giovanni nästa förmiddag.

Signor Produtto, den demente Ludovici, insåg någonstans mitt i sitt vimmelkantiga rus och sin demens att det nog var bäst att stanna kvar på kontoret över natten. Han fick sällskap av Signora Rondello som skött skaffningen under kvällen och sin dotter Maria, utesäljaren, som helt enkelt var för full för att kunna flyttas. De tre var tillsammans med ett lysande undantag de enda som klarade natten utan köldskador eller kroniska trauman.

Den enda som tog sig ner till landsvägen och vidare in till staden oskadd var den norska praktikanten Linn, som körde telemark nerför backen på ett par brädlappar hon yxat till och spänt fast med spännband hon hittat på kartonglagret. Signor Produtto, Ludovici, bestämde dagen därpå  i en stund av klarhet och där han stod i spillrorna av sin tidigare personal på sjukhuset i staden, att julfesten fortsättningsvis skulle inledas av att en norska med tänd pannlampa och brädlappar på fötterna skulle skrida in i den nedsläckta vinkällaren där personalen andäktigt skulle sitta och vänta, hon skulle sedan sjunga en visa i moll till minne av dem som strukit med under återfärden från den numer historiska julfesten. En minut skulle därefter ägnas åt att minnas och sörja och att kontemplera över människans och tingens och rent av historiens förgänglighet. Sedan skulle de gamla rock ’n’ roll-hjältarna Bobby Solo och Peppino di Capri skråla ur de gamla högtalarna på högsta volym och alla de blinkande lamporna tändas och festen genomföras nu som då och för alltid.

Musik. Musik. Musik. Musik.

Terapeuten & pomologen

–Det är en trädgubbe, en man i ett träd, en slags torso invuxen i trädet, mitt emellan grenarna, alltså just där grenarna delar på sig och trädet blir en slags krona, ja jag vet inte vad jag ska säga riktigt, sa jag och tittade bort mot terapeuten i en fåtölj vid namn ”Ägget”, ritad av Arne Jacobsen och av varumärket Fritz Hansen. Värd miljontals kronor. Det hade terapeuten berättat för mig långt innan jag blev hennes klient, på en smokingmiddag för skogsägare i den södra änden av landet; vi kände inte varandra, hade blivit placerade intill varandra, vi åt anka och drack ett förfärligt uselt vin från Bourgogne, ”anka och bourgogne, canard et un rouge de  bourgogne, det är sedan gammalt”, sa värden tämligen intelligensbefriat när han skänkte i våra glas och trodde kanske själv att det gällde all slags anka och all slags bourgogne. Vi slutade tala med varandra vid den där middagen sedan terapeuten iförd en gredelin festblåsa och afrofrilla och glasögon från 1970 berättat om sin fåtölj. Jag tyckte hon var pretentiös och hon tyckte nog att jag var oerhört tråkig i mitt icke-i-behov-av-en-terapeut-tillstånd och mitt orange jag-är-grovarbetare-och-därför-en-rejäl-karl-ställ. Det hade kanske blivit annat ljud i skällan om jag sagt att jag var livrädd för trädgubben.Hennes fåtölj står någon meter snett till vänster från min Berlin, en enkel, stoppad säng, och vid sidan om hennes förvånansvärt enkla skrivbord från Ikea, mest plast och metallrör, står ett urval pinnstolar i färgglada mönster och väggarna, klädda i tapeten ”Terapi”, förmodas kanske invagga mig och andra klienter i en passande stämning, eller om det möjligen är terapeuten som behöver vaggas av tapeterna, hursomhelst består ”Terapi” av väldiga, naiva solrosor i svart på en vit bakgrund och här och där dyker som på måfå små färgklickar upp mellan de svarta strecken. Gröna, orange, gula, lila, olivgröna, grå och beige. En direkt fånig tapet, och det har jag också sagt till terapeuten. ”Tapeten här är hemsk, nej, den är fånig!” sa jag. Hon satt tyst ett tag med benen i kors i Ägget, och ett anteckningsblock och en blyertspenna i knät. ”Skrämmer den dig?” frågade hon sedan.

–Trädgubben ser ut som Freud, sa jag och tittade upp i det vita taket, som en vit öken sedd från hög höjd, det sa jag också och då frågade terapeuten ”Får trädgubben, Freud, dig att tänka på en öken?”. ”Nej,” svarade jag, ”taket ser ut som en vit öken sedd från hög höjd.” Terapeuten satt tyst en stund, med benen i kors i Ägget. ”Vad tycker du om taket?”. Jag funderade en stund. ”Inget. Det är vitt. Som en öken. Sedd från hög höjd. Neutralt och ganska slätt. Det har inget med trädgubben att göra. Eller Freud. Det skrämmer mig inte. Som trädgubben. Och Freud. Jag drömmer aldrig om taket. Har aldrig drömt att jag gått vilse i det, att jag förlorat mig i det, gått ner mig i allt det vita, försvunnit i en sanddriva i ett vitt veck i färgen eller som det kan se ut från hög höjd, från en satellit, en rymdfarkost på väg bort och där sitter jag och tittar ut genom det lilla raketfönstret och ser Jorden försvinna under mig, och där ser jag en öken, en vit öken, fast glaciärerna smälter och isen i Arktis och ja det är skrämmande, men inte så skrämmande som det måste vara för isbjörnarna och inte på långa vägar så skrämmande som trädgubben, tänk dig att ha en trädgubbe i trädgården! Ett träd med en gubbe! En gubbe som är ett träd! Ett träd som är en gubbe!”

–Jag hör ju att du blir upprörd nu, och att det finns en koppling mellan allt det vita, Freud och trädgubben, sa terapeuten och det var då jag såg hur hon sakta förvandlades till  Freud. Blev en man. Och vit. Benigt ansikte med skägg. Och kort hår. Mer grått. Nyss var hon ganska ung och väldigt brun i hyn och hade svart hår, en leverfläck på ena kinden, som en öde ö i en ocean fylld av skeppsbrutna. Jag måste ha sagt det, ”skeppsbrutna”, för plötsligt säger hon ”Skeppsbrutna? Vem är skeppsbruten?”, och jag kommer alldeles av mig och vet inte alls vad jag ska säga.-Det är nog dialektalt, säger jag till slut och ser att det börjar växa ut grenar ur hennes huvud, det låter som att jag säger trägubbe. Men jag säger trädgubbe. För det är en trädgubbe. En gubbe i ett träd, en gubbe som är ett träd.

-Är gubben inte gjord av trä? frågar terapeuten. De knotiga grenarna som emanerar från hennes huvud har vuxit sig stora och starka. Först såg det ut som att hon hade en hjorts väldiga krona på huvudet. Liksom. Nu förbinder grenar stabbiga som stammar henne med taket. Händer inget snart kommer hon växa genom taket. Till lägenheten ovanför. Vad förvånade de ska bli där då, de som bor där. Eller är det också en slags mottagning eller klinik där? En annan terapeut, eller kanske en äktenskapsrådgivning eller en fastighetsmäklare eller ett hemligt rum som säkerhetspolisen använder för avlyssningsändamål?

-Det är väl klart att trädgubben är av trä, han är ju ett träd! svarar jag ilsket för hon börjar gå mig på nerverna den satans terapeuten och hennes byngliga kropp: grenar från huvudet växer upp till fastighetsmäklaren, och hennes armar har nu blivit alldeles odugliga till att skriva med, hon har tappat blocket och sitter där med svajande armar som förlängts med smala grenar som hon med svårighet kan hålla uppe utan stöttor och fötterna har vuxit fast i marken. Dumma människa. Trädgubbe kan hon vara själv. Eller trädkärring iallafall.

-Finns det träd på de skeppsbrutna ö? frågar hon då och det är då jag går ut och hämtar motorsågen och fäller henne, herr domare.

-Återigen: jag är inte domare, inte ens rådman, jag är åklagare och ni står åtalad för att brutalt ha dödat och styckat doktor Stanford, har ni glömt det, Moritzen-Nilsson? säger den som det förefaller oerhört trögfattade domaren.

-Det där är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga, säger jag. Om alla som har ihjäl träd skulle dömas i domstol skulle landets rättsinstanser inte ha tid med annat än att döma julgransplantageägare, julgransmånglare och julgranstorskar, för att inte tala om alla skogsbolag som skulle ställas inför rätta! säger jag och får till det riktigt bra, det där kan inte ens den enerverande domaren argumentera mot. Eller, jodå, det kan han visst, där han trampar på i sina ullstrumpor i ett gyttjebad av mörkast tänkbara dumhet:

-Ni hade ihjäl en människa, Moritzen-Nilsson, inte ett träd…

-Det där kan diskuteras, herr domare, såvitt jag vet fällde jag ett byngligt träd, sedan kommer ni plötsligt här och gapar om mord. Mord?! Snälla ni, akta er ni så ni inte begår övergrepp i rättssak och justitiemord, säger jag och det är nu jag ser hur domarens huvud börjar knoppas, och så armarna, som vide på våren, och plötsligt bara allt slår ut, domaren växer i raketfart upp i rättssalens tak och får sina fötter fast förankrade i golvets frodiga parkettmylla.  Som tur är är jag på plats och ser det ske. Någon motorsåg har jag dessvärre inte till hands men jag är stark som ett troll och jag drar mig inte för hårt arbete så fortare än videknoppen brister har jag kastat mig ur mitt bås och börjat slita grenar och armar och öron och annat som härbärgerar de ondskefulla fröna och knopparna ur kroppen på den stackars domaren.

Musik.

Viktigt meddelande!

November. De som är tidigt ute, de som åt semlor i juni och kräftor i mars och tände adventsstaken i februari, plockar nu fram midsommarstången och söker förgäves efter blomster att maja den med. Herregud! Folk är inte kloka! Maja stången i november?! tänker du och många med dig. Men är det inte en sak ni glömt, upptagna som ni är med att håna den som är om sig och kring sig? Har ni alldeles missat att Julen närmar sig med stormsteg? Nu gäller det att hänga på tåget innan det gått och tiden sprungit ifrån oss. Ja! Det ÄR hög tid att köpa ett hårt paket eller två till Jul. Självklart vet vi att ge råd om vad det hårda paketet bör innehålla: ”Bränna vass och andra berättelser” av Lars Torstenson.”Man vet var och hur de Torstensonska novellerna börjar men aldrig var och hur de slutar. I den till synes fridfulla vingården går en seriemördare lös. På NK i Stockholm blir en man ihjälslagen när han inte kan skilja på gummi och gummi. I fransk teve gör poeten Francois Villon bort sig när han tafsar på programledaren. Från en krypta sänder de döda radio och moraliserande lyrik. Lars Torstensons texter tar ofta avstamp i en vardag vi alla känner igen. Men de slutar lika ofta på högst oväntade sätt. Ibland blir det rent absurt. Precis så som vardagen är om vi förmår att se den genom dess eget raster. Kanske ska det kallas absurd realism, denna blandning av skrattretande absurdism och allvarliga passager i realismens fåra.””Lars Torstenson är inte bara vinmakare, han är författare också. Den senaste boken Bränna vass är en novellsamling med företrädesvis korta, absurda noveller med knorr. Många berättelser lockar till överraskade gapskratt medan andra stämmer till eftertanke.””Absurd realism. Kanske det. Underhållande och finurligt är det iallafall.”

Provläs. Musik som inte har med saken att göra.Mer musik som inte har med saken att göra. Fast här börjar det brännas.