Min vän och jag

Jag hade en gång en god vän. Fram till i förra veckan. Men då tog vår vänskap slut med ett sjuhelvetes brak. Förresten var vi mer än vänner. Vi var kollegor också. Både lika och olika. Kanske som varandras spegelbilder. Två sidor av samma sak.

Vi var på affärsresa i Willamette Valley i Oregon. Eller affärsresa och affärsresa. Vi skulle prova vin. Men vi arbetade med vin. Så det var en affärsresa. Fast vi provade vin. Vin var vårt liv, kan man säga. Vårt levebröd. Och vi var vänner, och kollegor.

Willamette Valley är ett nästan obeskrivligt vackert vinområde strax söder om Portland, den största staden i delstaten Oregon som ligger inklämd mellan Kalifornien och Washington State. Gröna kullar, klädda med allehanda träd och buskar men kanske allra mest med hassel och vinrankor. Närheten till Stilla Havet påverkar klimatet. Regn och rusk inträffar, som de där dagarna i förra veckan då min vän och jag reste runt i trakten.

Vi bodde på Morton’s B&B, på en av dalens alla kullar, strax utanför hålan Dundee. Efter att ha stannat till på Navy Burger längs vägen från flygplatsen i Portland, styrde vi med välfyllda magar och lätt dästa sinnen hyrbilen genom regnet och rusket mot vår destination. Vi kunde ana Morton’s på långt håll. Det gigantiska, gamla träslottet lös med alla sina tända lampor upp den stormiga aprilkvällen. Att påstå att det såg välkomnande ut är att fara med osanning, och ju närmre vi kom desto risigare och ruskigare såg kåken ut. Fönsterluckor hängde på sniskan, färgen flagnade och det ruttnande räcket till balkongen ovanför entrén hade delvis ramlat ner. ”Tror du han som driver stället heter Norman Bates?” frågade min kollega. Jag svarade inte, lätt förskräckt av den skugga jag såg i ett fönster på andra våningen. Dumheter förstås, för varför skulle inte någon stå där och se ut i natten?

Men ändå, hade vi haft möjlighet hade vi bara åkt därifrån och försökt hitta ett annat natthärbärge. Tröttheten efter flygresan över Atlanten och det faktum att våra jetlagade hjärnor borde sova djupt så här dags gjorde att vi ändå fann oss i vårt öde, plockade väskorna ur bilen och gick upp till rucklets entré. Där stod en liten spenslig man med slät hy, rödkantade ögon, rakat huvud, bockskägg och feminina händer och väntade på oss. Han hade en märklig näsa och hans röst lät betydligt äldre än han såg ut att vara. ”Runt 40,” gissade min vän, ”Yngre,” viskade jag. ”Ser hal ut,” sa vännen, ”Obehaglig,” sa jag.

Richard Morton, som han hette, hälsade oss välkomna med slappa handslag. ”Vi har väntat på er,” sa han, ”gick resan bra?” Vi svarade så där som man gör att ja jo visst, men flyga är alltid att flyga, man sover ju inte så bra och han förstod att vi genast ville gå och lägga oss, visade frukostsalongen på entréplanet och våra rum på andra våningen, sa god natt och gick med knarrande steg korridoren bort och uppför en i än högre grad knarrande trappa som vindlade sig upp mot husets tredje våning.

Det stora trähuset måste ha varit sedan förra sekelskiftet. Tinnar och torn är att ta i, men visst fanns där torn och balkonger och prång. Och utbyggnader. Ett slags amerikanskt träslott från en svunnen era, med innandömet stilenligt i plysch och träpanel och mörkröda heltäckningsmattor, inpyrda med rök från den tiden det gick för sig att röka inomhus och fulla av damm och allsköns dunster, som värden eller någon annan försökt dölja under ett lager av köpta dofter, mer eller mindre tropiska och sötaktiga. Vinden ven och slet och rev i det gamla huset, det knarrade, knäppte och knakade, fönsterluckor slog och det lät som om den gamla byggnaden jämrade sig i ovädret. Det hade kunnat vara mysigt att befinna sig därinne i värmen men det var det inte. Alltför mycket var alltför konstigt. Richard Morton inräknad.

I entréhallen fanns en spegel det inte gick att spegla sig i, alltså det blev ingen bild av den som försökte se sig i spegeln. Det noterade både min vän och jag (vi tittade med höjda ögonbryn på varandra när vi passerade spegeln, vad trodde vi egentligen?, ingenting, tror jag, kanske att Richard Morton var ett original som smyckat sitt hus med allsköns påhitt, som speglar utan spegelfunktion). Utmed väggarna i korridoren som ledde från trappavsatsen fram till våra rum hängde en blandning av landskapsmotiv och porträtt – porträtt som tycktes så levande att det var otäckt. De avmålade personernas ögon såg med förakt, avsmak och ondska på oss. I ett hörn i mitt ofantligt stora rum fann jag en liten lucka till ett skåp som visade sig vara flera meter djupt, eller ja, såvitt jag kunde bedöma genom att se in i det och lysa med min mobiltelefon; ljuskäglan förlorade sig i mörkret någon meter in. Jag inbillade mig att jag hörde någon eller något kvida därinne men var för trött för att undersöka saken mer noggrant.

I mitt badrum, nästan lika stort som rummet, stod en staty av Sir Francis Drake (tror jag det var) i naturlig storlek och där liksom lite varstans i huset hängde tavlor med riddarmotiv och personporträtt från flydda tider. De tjocka heltäckningsmattorna var nedslitna på sina håll och också här inomhus flagnade färgen i taken och de gamla tapeterna var genomgående solkiga. Det tunga möblemanget, företrädesvis i ek, satt som kronan på verket i detta monument över en svunnen tid. Kanske var Richard Morton, och hans mor?, fångade i det förgångna, tänkte jag, i den nostalgi som Richard Nixon lyfte fram redan under sin presidentperiod och som lovade förvirrade medborgare en återgång till en mindre komplicerad tid – det politiska recept som sedan blivit så populärt bland många politiker och väljare. Drömmen om det enkla, om livmodern, bort från Nuet.

I taken hängde stora, gammaldags lampor med väldiga armar, ornerade och i mässing. Sänglampan, gammal den också, tände och släckte man med en skruvknapp på ena sidan och både sladden och stickkontakten såg allt annat än pålitliga ut. Men himmelssängen var enorm och väldigt skön och det luktade gott om de nytvättade lakanen. Jag somnade som en stock.

Det blev en märklig natt. Jag sov oroligt. Väldigt oroligt. Och jag vet inte när jag sov eller när jag var vaken eller när jag drömde. Det började, ganska snart efter att jag somnat tror jag, med att jag hörde hur det brakade till i golvet ovanför mitt rum, följt av tunga steg på ovanvåningen. Steg som såvitt jag kunde bedöma fortsatte nerför trappan och vidare genom korridoren fram till min dörr. Jag såg hur någon stod i den breda ljusspringan nertill på min glipande dörr. Personen, Richard Morton?, andades högt och lätt väsande. ”Hallå?” försökte jag. Då blev det knäpptyst och personen avlägsnade sig snabbt från min dörr och uppför trappan igen.

Alla mina drömmar den natten. Plötsligt är jag ute och går runt bland kullarna och vingårdarna i trakten. Rusket har upphört men det är beckmörkt. Problemet är att jag är enormt lång, särskilt halsen, huvudet sitter som en vippande satellit långt från kroppen och jag tar mig fram med väldiga kliv bara för att plötsligt stå öga mot öga med en gammal kvinna, en av de där på porträtten i huset. Hon har huvudduk och är klädd som om hon kommer från sena 1800-talet. Hennes ögon är omöjliga att se in i. De lyser starkt. Gult. På något vis förstår jag att kvinnan inte alls kommer från 1800-talet utan att det är Richard Mortons mamma. Just som jag inser det ger hon ifrån sig ett elakt och tandlöst skratt.

Jag är tillbaka i huset. Går genom den väldiga salongen där Richard Morton dukat för morgonens frukostservering. Gammalt porslin på ett väldigt ekbord. Mörkröd heltäckningsmatta. Tjock och mjuk. Blir till dy. Dy som jag slafsar fram i tills jag möter den enarmade Cervantes. Han kommer ut ur köket och han är upprörd. Jag förstår inte vad han säger på sin gammaldags spanska. Varnar han mig? Eller är han bara arg på något som inte har med mig att göra? Vinden friskar i. Cervantes tystnar och ser sig oroligt omkring. Jag stannar också upp, lyssnar och tittar. Väntar. När jag vänder huvudet mot Cervantes är han inte kvar. Jag vaknar i min säng. Ser mig förvånat omkring. Hör hur det slamrar och slår i rummet ovanför mitt. Funderar på om jag ska kontakta min vän, har han också drömt, hör han de där ljuden? Vad är det som sker? Jag orkar inte. Somnar.

Vaknar av att telefonen vibrerar och blinkar. Jag är alldeles svettig. Har fruktansvärd huvudvärk. Rummet luktar svavel. Försöker svara. Det går inte. Telefonen fortsätter vibrera och blinka. Jag försöker stänga av den. Det går inte, spelar igen roll hur hårt eller länge jag håller in avstängningsknappen. Det känns som om huvudet ska sprängas. Inbillar jag mig att jag kan känna pulsen i tinningarna? Att det pumpande blodet måste synas där det drar fram genom ådrorna? Oregelbundna vågor som rör sig över tinningarna… Jag tar med mig telefonen till badrummet. Med sina vibrationer får den min arm att skaka. Fyller handfatet med vatten. Dränker telefonen. Den fortsätter vibrera och blinka i vattnet. En stund. Så blir allt tyst. Jag sväljer ett par värktabletter – receptbelagda, effektiva – och går och lägger mig igen. Fryser nu. Får frossa. Somnar.

Slår upp ögonen. Är livrädd. Någon eller något ligger under min säng. Fortsatt huvudvärk. Ont i lederna. Stel. Någon eller något knaprar på någon eller något under sängen, och krafsar på sängbotten. Jag hör det tydligt, och känner det – krafsandet i sängbotten. Ropar ”Huh!”för att skrämma bort vart det nu är. Allt upphör. Vågar inte titta under sängen. Inbillar jag mig att jag ser ett svagt rött ljus på golvet? Tar en värktablett till. Sveper täcket tätt om mig. Somnar om.

När jag vaknar skiner solen utanför. Nattens oväder är bokstavligen bortblåst och huvudvärken med det. Allt det gamla i rummet finns där, men det är inte längre hotfullt. Jag skrattar av mig mardrömmarnas obehag, går till fönstret och drar upp den gamla rullgardinen. Vyn är magnifik. Bukolisk. Böljande, vårskira vingårdar inhöljda i den arla timmens lyftande dimma på ena sidan av kullen, tät, grönt lysande skog på den andra. Jag tar på mig mina träningskläder och ger mig ut på en joggingtur. Springer längs de smala asfaltsvägarna med sina heldragna gula linjer, vidare in i en vingård, en härlig känsla, luften är klar och frisk, rankorna har knoppats och börjat veckla ut sin grönska och det är då jag ser ormen; flera meter lång och jag vet inte hur många decimeter i diameter ligger den där med vidöppet gap och väntar på mig. Jag ser den abnorma giftgadden långt där inne i gapet. Då vaknar jag. Stiger upp. Går till fönstret och drar upp rullgardinen. Beundrar den magnifika utsikten. Duschar. Tar på mig. Gå ner till den väntande frukosten.

”God morgon!” möter mig en glädjestrålande Richard Morton.

”God Morgon.”

”Har du sovit bra?”

”Tack, utmärkt. Det är verkligen ett fint ställe du har.”

 

Längre kommer vi inte i vår konversation för min vän dyker upp. Med ett brak. Med vild blick och håret på ända, ingen dusch där inte, stöter han till en serveringsvagn så den välter. Glas, koppar, assietter, kar med strösocker, små marmeladburkar… allt far i golvet. Han har samma kläder på sig som när vi lämnade Stockholm för snart två dygn sedan.

 

”Men för helvete!” skriker min vän och glor ursinnigt på Richard.

”Oj, hoppsan! Det gör inget. Låt mig ta hand om det där,” säger Richard med oro och, tror jag, rädsla i blicken. Han har orsak att se rädd ut. Det är något som inte stämmer med min gamle vän.

”Din jävla kålsupare det där gjorde du väl förbannat bra!” skriker min vän till stackars Richard Morton.

”Ffförlåt? Jag ffförstår inte?”

”Nej, folk av din sort borde fan utrotas! Stammar och fattar nada! En exekutionspatrull det är fan vad som behövs här! Försvinn ur min åsyn, förbannade idiot! Men ge mig först kaffe och pannkakor! Ditt lilla as! Bor här med mamma kan jag tro! Precis som Norman!”

Så mycket mer blir inte sagt. Vi äter under tystnad. Richard Morton serverar kaffe och pannkakor. Servilt. Han vågar inte se min vän i ögonen. Han böjer på nacken och tittar ner i golvet och sneglar bara då och då omkring sig för att inte stöta till ett bord eller gå fel. Några andra gäster finns inte i den väldiga salongen och Richard Morton låter klokt det omkullvälta bordet ligga. Jag sneglar då och då på min vän som nu tycks äta med god aptit. Han stirrar tomt framför sig medan han vräker in pannkakorna och sköljer ner dem med rejäla klunkar svart kaffe.

Senare, när vi sitter i bilen på väg mot dagens första möte, känner jag att jag måste tala med min vän om det som hänt. Jag tittar på honom där han sitter vid ratten och koncentrerat håller bilen på vägen. Han sneglar med orolig blick åt mitt håll. Det ser jag tydligt att han gör. Han harklar sig och då passar jag på att fråga.

”Men du, vad var det som hände i morse?”

”Ja, det undrar jag också. Vad var det som hände i morse?”

”Jag måste erkänna att jag blev rädd. Orolig.”

”Blev du? Ja, det blev jag också. Jag är orolig och, måste jag erkänna, lite rädd nu också. Det var otäckt. Hur mår du nu?”

”Ja, det var otäckt. Kan det hända igen?” frågar jag min vän glad över att han verkar så samlad nu och orolig för att han ska få ett nytt utbrott.

”Jag önskar jag kunde svara på det .”

”Nej, det är kanske svårt att svara på det. Men du vet alltså inte alls varför du skrek så? Var du arg?”

 

Han tittar oroligt på mig. Flackar med blicken. Jag blir förbannad. Känner att jag behöver sätta honom på plats. Precis som jag satte den där satans smilfinken Richard Morton på plats på morgonen och precis som jag bad alla hans förbannade porträtt och spöken och sjuka drömmar att dra åt helvete.

”Men, men,” stammar han, den lilla smilfinken, min fram till nyss goda vän.

”Men för helvete! Är du också en sådan där servil skit som sitter och lipar dagarna i ända istället för att göra nytta? Jag trodde jag kände dig men nej, det gör jag inte! Du är bara ett värdelöst vrak till äckelmänniska! Någon borde fan bara skjuta dig så mänskligheten slapp dig! Stanna bilen och släpp av mig! Jag går hellre hem än åker med dig, jävla as! Du är inte min vän längre, bara så du vet det!”

Mitt kafé i Draguignan

Sitter man här på kaféets terrass och är tyst och tittar noga, upptäcker man allt det där som i förstone inte syns. Ungefär som när du snorklar och lägger dig till rätta med cyklop och snorkel och gungar i det varma vattnet medan du låter blicken fokusera på korallerna framför dig, och plötsligt är där fullt av fisk. Fiskar du inte ser förrän du legat där ett tag och fått in rätt fokus. Låt mig berätta om dem, fiskarna du inte ser.

Men låt mig först visa dig var du är, hur du går längs gågatan Georges Cisson med alla sina affärer, norrut från stadens Draguignan igenkorkade artär, Boulevard Georges Clemenceau, upp mot den stora kyrkan Saint-Michel. Där, där den berömde motståndsmannens gata slutar, där ligger mitt kafé, och jag sitter där på terrassen och ser ut över marknadsplatsen*. Drar njutningsfullt in morgonens aromer i näsan. Nybakat bröd, platanernas löv och ostarna och blommorna och oliverna och korvarna och allt det andra som saluförs på marknaden. Ibland närmast försynt, med en liten skylt som förkunnar dagspriset på sparrisen, ibland högljutt som när Yves Laroche tar i från tårna med sitt ”Meloner!!! Provence bästa meloner!!! Frankrikes bästa meloner!!! VÄRLDENS BÄSTA MELONER!!! Bara här i Draguignan! Idag! Hos mig! Och billigt är det! BILLIGT!!!”

*Det är jag vid bordet längst bort, till vänster, ensam med en kopp café au lait och en croissant framför mig och en… ja just, där ja! Ja, med tidningarna ja, Var-Matin och L’Equipe (jag brukar ha Le Monde också, det ser om inte annat bra ut, men den var slut på mitt tidningsställe i morse, det händer sällan och när det händer är det inte mycket man kan göra åt saken). Haha, jo öronen har alltid stått ut så där och benet håller jag rakt för sådant är det sedan jag blev påkörd då för länge sedan och ja, jag har skägget för jag tänker som så att ju mindre ansikte jag visar, desto bättre är det. Stråhatten? Bara dumheter. Borde inte bära den, men det har blivit en vana. Som en del går runt med baseballkepsar, antar jag. Nej, inte de randiga byxorna heller. Ja, jag ser ut som en anakronism. Det medges. Men varför inte? Nog av. Åter till ordningen:

Kanske kommer du inte att uppfatta musiken. Jag hör nästan alltid musik när jag sitterhär. Dagarnas musik. Vissa dagar är som Eldfågeln. Marknadsplatsen framför min terrass blir till en förtrollad trädgård och vålnaderna dansar en synkoperad dans. Men inte en helvetesdans som i baletten. Snarare en glädjens dans, som i en amerikansk musikalfilm från 50-talet. En med Fred och Ginger. Allt till en närmast impressionistisk färgklang i fri form. Andra dagar släpar sig fram som Saties Gymnopédies. Vackert men inte lika händelserikt. Åter andra dagar är som Ravels Boléro: samma skeenden upprepas gång på gång. Från det marknaden öppnar till den stänger, men med olika orkestreringar och med ett härlig crescendo i C-dur vad det lider. Och ibland, då dagen är perfekt, är det som Suite bergamasque, eller kanske mer explicit som Claire de lune. Olidligt vackert och ett gyckelspel som i dansen bergamask från Bergamo. Även om du inte kan höra musiken kan du läsa den i Paul Verlaines Clair de lune, Debussys inspirationskälla:

Votre âme est un paysage choisi


Que vont charmant masques et bergamasques


Jouant du luth et dansant et quasi


Tristes sous leurs déguisements fantasques.



 

Tout en chantant sur le mode mineur


L’amour vainqueur et la vie opportune


Ils n’ont pas l’air de croire à leur bonheur


Et leur chanson se mêle au clair de lune,



 

Au calme clair de lune triste et beau,


Qui fait rêver les oiseaux dans les arbres


Et sangloter d’extase les jets d’eau,


Les grands jets d’eau sveltes parmi les marbres.

Även om en hel del turister med tiden hittat till Draguignan är staden knappast ett populärt turistmål. Det finns en vacker del, ”vieille ville” eller gamla staden, med trånga gränder som leder upp emot berget Malmont med utsikt över staden. Men de flesta missar nog den delen av Draguignan. Besökarna brukar hamna på marknadsplatsen eller Boulevard Georges Clemenceau, den igenkorkade artären. En lång, rak gata. Stadens bredaste. Kantad av affärer, barer, bagerier, caféer och någonstans mitt på den ligger stadens stolta teater, en flitigt använd byggnad, där allt från teaterstycken till operor ges.

Till skillnad från några av gatorna i stadskärnans utkanter där affärerna fått ge vika för det bilburna samhället och bekvämlighet och börjat dö ut och där boulangerierna står övergivna och med rullgardinerna nerdragna för entrédörren lever Boulevard Georges Clemenceau. Och den luktar. Av croissanter, pain au chocolat, avgaser, kaffe, cypresser, till och med olivträdet framför banken LCL luktar och platanerna som inte finns kvar luktar, urmakeriet, bakelser och förväntan och musiken jag alltid hör när jag går på gatan är märkligt nog Debussys ”La cathédrale engloutie” – på något vis ackompanjerar den bilarnas och fotgängarnas rörelser och dagens väg från uppsprickande morgon till omslutande kväll.

Förmodligen återfinner sig besökaren förr eller senare på någon av gatorna som leder mellan Boulevard George Clemenceau och Place du Marché, marknadsplatsen. Kanske flanerar turisten på Rue Georges Cisson, som jag nyss nämnde. Går förbi La Mairie, borgmästeriet, den rosa byggnaden till vänster om du är på väg mot marknadsplatsen. Alla klädaffärerna, skoaffären och butikerna som säljer mobiltelefoner och abonnemang. En relativ nymodighet. Här luktar det ibland avlopp. Särskilt när det är lågtryck. Dofterna från klädaffärerna förmår bara tränga igenom under sommarhalvåret då de flesta låter entrédörren stå öppen och då lågtrycken är färre. Märkligt nog hör jag här aldrig Debussy eller ”La cathédrale engloutie” utan, för det mesta, Bizets ”L’Arlésienne”. Det förvånar mig, men det är kanske den så påtagliga kommersen som skänker Rue Georges Cisson en särskild puls som får mig att höra ”L’Arlésienne”. Märkligt är det i alla fall. Kanske beror det på att den lokale hjälten och motståndsmannens Georges Cisson ande bokstavligen talat svävar över gatan.

 Berättade jag om systrarna Dèclines? Hursomhelst så arbetar de som servitriser på mitt kafé och de är ökända. Inte bara otrevligast i stan. Säkert otrevligast i Frankrike. Ja, till och med mer otrevliga än de stroppiga kyparna på turisthaken runt Place Saint-Michel i Paris. De där som hånar dig för att du vill ha en croissant klockan elva på förmiddagen. ”Hallå, har ni hört, här är en som vill ha en croissant! Så här dags! Nej, Monsieur, vi har sannerligen inga croissanter så här dags!” Och detta samtidigt som de rör sig bort från ditt bord så du till sist måste haspla ur dig en beställning på något du inte alls vill ha, ”Ja men ge mig en Café au lait bara då!”, och då svarar de, snäsigt, ”Café au lait? Menar ni en Café crème, kanske?”, ”Ja, jatack, det blir bra, tack”. Åh, så stroppigt. Och servitriserna här, systrarna Odile och Eulalia, är värre. Men de kan kosta på sig att förolämpa oss, stamgästerna, för vi har ingen annanstans att gå om vi vill höra dagens musik.

Musiken… Hur ödsligt och vackert är det inte att en tidig lördagsmorgon höra det ensamma pianot från tredje våningen i huset vid sidan om caféet! Tonerna svävar som små molln, moln av moll, ut genom fönstret, låter sig fångas av den unga sommarens smekande vind, förs fram över marknadsplatsen, fälls ut och regnar ner på marknadsstånden och de få kunderna som redan är på plats, blandar sig med köparens och säljarens förväntningar i dur och lägger sig till ro på marken som en stilla sonat utan egentlig hemvist i vare sig moll eller dur och verkar vara tillfreds med det.

Fiskarna! Var det ju! Eller i det här fallet människorna, och forna tiders vålnader. Du ser dem inte förrän du satt dig till ro och fått in rätt fokus. Du slappnar av och smuttar på kaffet, du lyssnar på musiken, sluter ögonen en stund, öppnar dem igen och där är de, människorna och vålnaderna. Du ser, verkligen ser, den gamla damen i blomsterståndet, du hör osthandlarens väsande andning, noterar turisternas mållösa irrande, som bin som hoppar från blomma till blomma rör de sig från stånd till stånd, suger i sig dess nektar och surrar vidare mot nästa försäljare och handlar vare sig de behöver det eller inte; och det är nu du ser vålnaderna, alla dem som en gång vandrade här, som skötte stånden eller handlade av månglarna, som levde i staden, som styrde och ställde, älskade och dödade, drömde och strävade, som tillsammans gjorde det som Nu var.

Du kan inte tala med dem, men du ser dem och du hör dem, hur de mumlar för sig själva, talar med varandra, har synpunkter på både det ena och det andra. Självklart kan du däremot tala med dem som nu lever, alla försäljare, ortsborna som kommer för att handla och turisterna. Men det där intresserar mig föga. Jag försöker lära av vålnaderna, höra vad de säger, med facit på hand vet de vad de gjorde bra och vad som blev mindre bra.

Du kan inte tala med dem, men du kan lyssna på dem. Men bara om du anstränger dig. De har åsikter om allt med undantag för Nuet. Kanske för att det är som prästen Père Maurice en gång sade till en annan vålnad, klädd i full artillerimundering, tydligen från staden och enligt vad jag förstod stupad vid Artois 1915, ”vi som en gång var kan aldrig ändra på Nuet, vi kan bara hoppas att de som Nu är är kloka nog att lära av våra misstag, för det är bara i Nuet man kan ändra på det som ska bli Då”. Jag minns att artilleristen såg väldigt ledsen ut.

Clair de lune. La cathédrale engloutie. L’Arlèsienne. Oiseau de feu. Bolero. Gymnopédies.

Lauras laundrette

Nere vid hamnen dröjer sig i någon mån de gamla dofterna kvar. Det kan fortfarande lukta tjära från en eka och ångbåten som numer bara gör dagsturer sommartid bidrar till att hålla kvar en svunnen tid, och segeldukarna och optimistjollarna luktar nu som då. Mest påtagligt i hamnens bouquet är det alltid kalla vattnets fräschör med sina inslag av torkat sjögräs och läckt diesel, och i lika måtto fiskrökeriernas aromer som eggar turisternas hunger och sätter sig i deras kläder.

Den lilla staden ligger i en vik av den bråddjupa sjön. Viken skyddar i någon mån från det öppna vattnets fukt, kyla och vind och på sina håll är den så långgrund att den är badbar. Åtminstone dagar då det är pålandsvind. Och dofterna ändrar sig med vinden. Kommer den från väster för den med sig inlandets dunster av nygödslade fält, bondgårdar och kvardröjande snö och knoppande björkar om våren. Nordan kan lukta skog om sommaren, multnande löv om hösten och snö och kyla på vintern. Med vinden från söder kommer alltid värme och doften av en annan kontinent. Den får ungdomarna att vilja flytta, om så bara till andra sidan sjön. Störst inverkan på befolkningen i hamnstaden har Östan. Den för med sig en air av en annan värld, den på andra sidan, det okända, äventyret och den får både gammal och ung att stanna upp en stund och titta ut över den stora sjöns väldiga blå och fylla tankarna med äventyrets bouquet. När det är alldeles vindstilla kommer dofterna som får alla att minnas.

Strandpromenaden, som numer breddats och fått namnet Strandvägen, ligger där den legat sedan urminnes tider. Det var här den gamla marknadsplatsen låg. Hit kom folk från andra sidan sjön för att byta sina broderier, tyger och bearbetade skinn mot småböndernas varor, framförallt de berömda äpplena som sades hålla ålderdomen stången. Med åren blev strandpromenaden mer just en strandpromenad och mindre en marknadsplats. Genom åren har människorna vandrat här, hand i hand eller för sig själva, eller kanske satt sig ner för att lyssna på vågornas kluckande mot stenarna och måsarnas skriande när en fiskebåt lägger till borta i hamnen.

Vid sidan om Strandvägen har under årens lopp kaféerna kommit och gått. Förr fanns här ett halvt dussin. Nya Konditoriet. Viktor Elfströms efterträdare. Vasa. Strandvägens kafé. Och allt vad de hetat. Nu finns bara Viktor Elfströms efterträdare kvar, fast under namnet Tittis, och den gamla interiören med sin träpanel på väggarna är borta. Liksom jukeboxen och taklamporna från 1930-talet. Ortens berömda äpplekaka serveras fortfarande tillsammans med vaniljsås, låt vara att de gamla säger att den inte smakar som förr, som på Viktor Elfströms tid.

Hamngatan söker sig från landsvägen väster om staden ner till sjön och hamnen. Den sedan länge nedlagda järnvägen löpte förr parallellt med Hamngatan, fortsatte över den nord-syd-gående landsvägen och tog sikte på okända mål i väst. De långsamt stånkande ångloken fraktade varor som skonarna haft med sig från andra sidan och i tågets enda skramlande och gnisslande passagerarvagn trängdes cigarrdoftande affärsmän med pirrigt svettiga ungdomar, parfymerade damer, smutsiga arbetare och hästluktande officerare på väg till nya affärer, studier, släkt, arbete och regementen. Den med bra fantasi och väderkornet i trim kan fortfarande ana tågets kvardröjande dofter just där loket brukade få upp farten i höjd med landsvägen – den som nu breddats och asfalterats och fått en annan arom, även om tussilagon och gräset i dikeskanten om våren fortfarande luktar som då.

Det var här på den stenbelagda Hamngatan som tysken Herman Schmidt och familjen Svensson hade sina kemtvättar. De luktade vitt och torrt. Inte kemikaliskt som Kemikalieaffären, där målarfärg, nagellack, förtunningsmedel och kosmetika skapade en oändlig doftupplevelse, förstärkt av det rutiga golvets artificiella plattor. Idag är kemtvättarna sedan länge borta, liksom fotoaffären med sin doft av framkallningsvätska, nya kamerahus och Kodakfilm. Ja, det mesta är faktiskt borta: bageriet med sina dunster av brödkakor, barkis och tvåöres kola, charkuteriaffärens animaliska aromer, korvkioskens dofter av hemgjort potatismos, nykokt korv och sötat bröd, Monas Garn omgiven av ett aromatiskt moln fyllt av ull, stickor, virknålar och torrt garn och Monas dåliga andedräkt.

Gamla dofter försvinner, nya kommer. Istället för den förgångna tidens essens möts vi nu på Hamngatan av pizzeriornas fläktar från de vedeldade ugnarna och de nygräddade pizzorna, bowlinghallens dunster av hamburgare, svett, grafit och hyrskor som borde förnyas, frisersalongens hårfärgningsmedel, frisyrgelé och schampo med inslag av gröna äpplen. Den gamla bokhandelns bouquet av spänning och respekt har ersatts med den mer artificiella doften av butiken som säljer ”alla böcker för 25 kronor”.

Och mitt i allt detta hittar vi något så osannolikt som en tvättomat. ”Lauras Laundrette”. Det är min tvättomat. Den luktar av unket sköljvatten, parfymerat tvättmedel, oemotståndligt sköljmedel och rent och orent. Själv suger jag alltid på en Läkerol för att vara säker på att inte lukta som tant Mona i garnaffären luktade på sin tid eller som tandläkare Nilsson gör – skälet till att jag inte vill gå till tandläkaren är inte att jag tycker det är otrevligt per se, utan därför att tandläkare Nilssons andedräkt ger mig kväljningar. En gång var jag tvungen att lätta på maginnehållet, rakt ner i skölj koppen! Nilsson var som tur var nästan klar med fyllningen, amalgamet var satt på plats och skulle bara putsas till, så ingen skada skedd. Det blev helt enkelt för mycket för mig med allt det antiseptiska och Nilssons outhärdliga, torra, kräksaktiga utandningar, ut genom munskyddet och rakt upp i min näsa.

Jag tvättar mig också. Duschar varje lördag efter att jag stängt tvättomaten och jag tvättar armhålorna varje dag och byter skjorta varannan dag och bjuder jag på lite tvättmedel finns det alltid någon som låter mig kasta med min byk i deras maskin så jag löper ingen risk att bli utan fräscha kläder. På den tiden Laura, eller Lill-Laura som hon kallades, levde, bytte jag alla kläder varje dag. Till och med byxorna. Hon var besatt av rena dofter. Ville att allt skulle lukta Via och Comfort. Det blev hennes död. Eller, det drev henne från vettet. Började höra röster. Och sedan att känna lukter. Ja, alltså lukter som inte fanns. Som rösterna. Tänk er att plötsligt känna tandläkare Nilssons vedervärdiga utandning på bussen eller i kön på Coop! Klart hon blev tokig av det. Lill-Laura.

Vi gick i samma klass hela grundskolan. Lill-Laura jobbade extra hos mamma Laura. Själv var jag springpojke på Olssons Livs. Så snart vi kunde, gifte vi oss och när svärmor gick bort, vi vet inte riktigt varför, hon bara dog, kom inte till tvättomaten en dag, nåja, när hon dog tog vi över hennes verksamhet. Då arbetade jag som svetsare på ”Allsvets” här i stan – åh, den heta doften av svetsen och allt metallspån på golvet! ”Allsvets” finns inte kvar längre, men några av de andra småindustrierna har utvecklats väl och nya har tillkommit. Vi är strävsamma här i vår lilla stad.

Men det ni ville veta var väl inget av det där utan hur jag gör för att hålla igång min tvättomat. Och så undrar ni varför folk stannar upp utanför de frostade rutorna, gläntar på dörren och bara går in och innan de vet ordet av sitter de med en kopp te och tittar på de arbetande tvättmaskinerna, och de ler blygt mot det fåtal kunder som vid sidan om serveringens bord sitter på rad i plaststolarna framför maskinerna och bevakar sin byk. Det är nu inget konstigt med det. Hemligheten är att jag återskapat Dået i doftform och att det är det de får i sina tepåsar och det är det tvättomatens vanliga kunder får i sitt tvättmedel och sina sköljmedel.

Juluppståndelse (L’Inconnue de la Seine)

Fönstren dröp av imma från snön som vi och särskilt barnen dragit med oss in, när vi angjorde pensionatet för att möta julaftonens klimax. Julfrukost check, slädåkning till kyrkan check, julspel i kyrkan check (barnen sjöng falskt men alla ojade sig ändå, uppfyllda av alla juleljusen, den väldiga granen vid sidan om altaret, de vackra psalmerna, de många rosiga kinderna, de kommande generationerna och doften av våt ull och mögel), jullunch med nubbe som vissa måste sova bort medan andra följde med barnen ut för att göra snögubbar och snölyktor och kasta snöboll check (solen hade lämnat plats för julaftonskvällen men kramsnön var fortsatt fantastisk), Kalle Anka check, och nu väntan på Tomten med julgotter, glögg och julmust.

De livligaste barnen, de som orkade, stojade och sprang runt uppfyllda av julens rus, påpassade av sina föräldrar och perifera för gamlingarna som dåsade tillsammans med mannen som gått alltför hårt åt nubben. Aalborgs Juleakvavit, Linie och Skåne. Någon längtade efter portvin. Vintage från ett stort år. Och stilton till det. Andra ville bara att julen snart skulle vara över och i enstaka fall förmådde inte högtiden skingra de dystra tankarna. Men de allra flesta frossade i denna årets höjdpunkt för den som ville och kunde det.

Bara några hade bytt om efter leken i snön, mestadels de som bodde i pensionatets huvudbyggnad och de som var mest om sig och kring sig. Männen bar slipsar, ofta med julmotiv eller Musse Pigg. Kvinnorna hade röda och gröna klänningar, några med fastsydda renar och andra julens motiv. De mest ambitiösa bar folkdräkt. Andra jeans eller rent av understället som kom i dagern när täckbyxorna åkte av efter leken. Vinterns ständiga doft av vått ylle låg tung över pensionatet och lyckades dominera allt det andra, glöggen, kaffet, dadlarna, fikonen, nötterna, kolan, knäcken, julmusten, jullunchens dunster och all förväntan.

Långt nedanför samlingssalen med granen, stearinljusen, imman och spotify-listan ”Jul” bredde Siljans frusna spegel ut sig, redan sotad av den annalkande julnatten. Hade någon fått för sig att närmare studera ytan, så gott det nu gick i mörkret, hade den kunnat se ett märkligt följe. Först gick två dalkullor med rykande andedräkt, följda av en hästdragen släde med en öppen kista. Släden kördes av en tredje kulla och efter den red fyra riddare i full rustning. Med jämna mellanrum steg rök från hjälmarnas visir och rustningarnas kalla metall var täckt av rimfrost. Ovanför dem vinternattens glimmer, fastfruset. Grå skuggor av lätta moln drog som snörök över himlavalvet, övervakade av Månen, full och liknöjd i fjärran.

I kistan låg en död flicka med halvlångt hår och ett fridfullt, rent av förnöjsamt leende. Ögonen var slutna. Som en dödsmask. Flickan, känd som ”L’Inconnue de la Seine” dog redan på 1800-talet. Drunknade i Seine. Genom åren har hon varit föremål för än den ena än den andra historien. Nazistiskt, sentimentalt och patetiskt som i tårdrypande ”Die Unbekannte” på 1930-talet, rysarhistorier som ”The worshipper of the image” från början av förra seklet. Historier utan verklighetsbakgrund. Vilda fantasier. Ibland rena tramset.

Vad som är sant är att redan innan flickan gick ner sig i Seine en kall vinterdag 1875 blev Hades förälskad i henne, det var han som kallade på henne och lurade ner henne i det kalla vattnet, som snart förlamade henne, slöt sig kring henne och tog henne med till Hades och hans rike. När Pallas Athena, som funnit behag i den unga, såg vad som hände blev hon rasande och förbannade Hades så han aldrig skulle kunna få flickan, än mindre hennes kärlek. Istället skulle han få ha henne hos sig under 150 år, en tid då han skulle tråna varje dag utan att nå sitt mål. När strafftiden var över skulle flickan återfå sitt liv, hon skulle återuppstå ur kallt vatten och för alltid leva under Pallas Athenas beskydd, så ren och vacker ansåg gudinnan att den stackars flickans själ var – den själ som så många trott sig förstå genom att titta på den dödsmask L’atelier Lorenzi i Paris tillverkade sedan flickans kropp fiskats upp ur Seine.

När följet befann sig mitt på Siljan öppnade sig en vak framför det. Riddarna satt av, tog kistan och lyfte den av släden, dalkullorna tog så med lätthet flickan under armarna och i fötterna och sänkte ner henne i vaken. Flickan sjönk. Följet på isen kunde bara skönja något ljust som drogs neråt i vattnet. Så plötsligt, med ett fräsande steg kroppen åter upp och flickans huvud kom över ytan, hon tog ett djupt andetag och andades häftigt. Kullorna såg snabbt till att dra upp henne ur vaken, få av henne kläderna som hon burit i över 150 år och klä henne i samma lokala folkdräkt som de själva bar.

Utan ett ord lät riddarna kistan försvinna ner i vaken medan fickan satte sig vid sidan om kullan på kuskbocken. Så fortsatte följet in till Siljans strand där Tomten mötte dem med sin släde och sina renar och de satte tillsammans av mot pensionatet, där ingen av oss kunde tro annat än att tomten var en betald, utklädd ortsbo och att det märkliga följet var ett uttryck för pensionatets ambition att bli bäst i Sverige på jul. Många förundrades över den vackra kullan med de rosiga kinderna. Hon som såg ut att vara pånyttfödd.

Livets stig

Det förunderliga i att en stig du går, eller springer, gång på gång, ständigt kan vara ny. Du vet var krökarna finns, de små håligheterna, trädgrenen som hänger ner så du stöter i den om du inte ser upp, du vet var de uppstickande stenarna finns, nerförsbackarna, de små som underlättar, de stora som tvingar dig att hålla igen. Träden som ändrar färg och skepnad allt efter årstiderna och dagens väder, och lukterna, så olika beroende på tiden på dygnet, vädret och årstiden. Sommar-morgonens fräscha dofter från den fuktiga marken och den drypande daggen, gröna och skimrande, vinterns hårdare aromer, ren snö, smutsig snö, grått gräs sedan snön tillfälligt smält, slask, de kala trädens fuktiga dunster av blöt bark och mögel. Marken som eroderar i de häftiga stormarna. Höstens färgsprakande palett, dofterna av ännu friska löv, nyfallna löv och multnande grönska, lerans tungt gyttjiga, slafsiga lukter. Vårens sprittande dofter! Spirande, gröna aromer fyllda av klorofyll, solljus och bristande knoppar. Och allt detta ackompanjerat av den musik som årstiden, tiden på dygnet och vädret inbjuder till. Vivaldis Våren. Sibelius tungsinne om hösten. Paganinis violin i vinterkylan! En italiensk, lättsam opera om sommaren. Rossini. Sommaren, sommaren… popmusik! Katrina and The Waves. Gyllene Tider. Lovin’ Spoonful. Mungo Jerry. Tidiga Beatles. Svensktoppen på 60-talet, Eva Roos, Ann-Louise Hansson, Siv Malmkvist. Lättsamt. Vårkvällarnas smygande kyla, vinterns andedräkt och ansträngda luftrör, sommarens svett, höstens långbyxor på. Stigens grått melerade brunhet, gräset och riset vid dess sida, kullarna, ravinen, bäckfåran, stenblocken, barrträden, lövträden, knastret under fötterna. Lingonen om hösten.

C’est la vie, liksom detta.

Blacken – en inside story

Punkt. Min nionde roman klar. Jag vänder mig mot min rumskamrat Viggo.

”Vad är det som får folk att läsa mina böcker, tror du Viggo?”

”Ingen aning. De kanske tror att det du skriver är sant, och så får de en förhoppning om att de en dag också ska bli del av vårt liv, du kanske ger dem hopp, ett hopp om respekt, om en plats en bit upp från botten.”

”Hm, men det du nu säger bygger på att det är folk på botten som läser mina böcker, alltså de som det handlar om, eller ja, till stor del handlar om.”

”Det har du rätt i. De läser inte böcker. Men de kanske får en bild förmedlad till sig, en förvriden bild som har sitt ursprung i dina böcker, haha, det innebär att du är skyldig till en mängd brott.”

”Kanske. Jag tror att de som läser mina böcker är sådana som lockas av det okända, det förbjudna, det farliga, i alla fall när det är långt borta, som i en text.”

                                                           *

Min första text sedan jag åkt fast, ja överhuvudtaget, var en novell, eller snarare den sanna berättelsen om vad som hände när jag begick mitt brott, eller ja, brott enligt ert samhälles synsätt, ett ofritt samhälle där man inte får göra som man vill, långt från Ayn Rand och andra totalitärt frihetliga tankar, insnärjt i en massa förbud mot allt från att köra som man vill till att man inte får döda när man känner för det. Novellen vann en tävling och sedan var bollen i rullning. Mina romaner om livet innanför murarna har fängslat (sic) och fängslar läsare i inte mindre än sjutton länder, och jag har fått litteraturpriser i fyra länder. Jag har hyllats av kritiker världen över och jag har varit med på debatter via länk vid jag vet inte hur många tillfällen och jag har fått vänja mig – det har inte varit svårt – vid epitet som ”fängelsevärldens store skildrare” och ”The prisoner’s King” (med en blinkning både till Stephen King och min position här i livet).

I de flesta av mina böcker heter hjälten Allen Pratt och det går inte en bok utan att han har ihjäl ett dussin plitar, medfångar, poliser och folk utanför murarna – han är utanför murarna i de böcker han är på rymmen för att hämnas en oförrätt som begåtts mot någon avlägsen släkting eller en sjuk medfånge, alltså något som får hans jobb som handelsresande i hämnd och mord att gillas av allmänheten, varmed mina böcker inte bara blir ekonomiska framgångar utan också rumsrena och rent av salongsfähiga och föremål för djupa diskussioner i de förment esoteriska men i verkligheten snarast kvasi-litterära kretsarna. Sedan ett par år hittar vi Pratt också på vita duken, eller snarare på bildskärmen eller var man nu ser på HBO:s produktioner. Snygg snubbe. Massor av muskler och mod. Klok, kavat karlakarl. Vältalig, vis och vacker. Stor, ståtlig och stark. Rakryggad, renhårig och rättrådig. Medvetet mordisk i sina manliga manér. Välrimmad helt enkelt.

Det som hände mig själv, och som min första novell handlade om, den började förresten ”En morgon i maj red en amazon på en fux fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor”, eller nej, det gjorde den inte, det där var ju Albert Camus, men jag snodde hans idé: ”En morgon i maj vandrade jag med en schäfer fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor”. Och sedan berättade jag med fler meningar jag snott från andra om det som hände. Det var följande.

Med mina egna ord var jag ute och gick med min hund. Vid ett tillfälle mötte vi en ung man, klädd i svart, svarta träningsbyxor, svart hood, med huvan uppdragen, svarta skor med orange ränder, men hans eget ansikte var blekt, det lyste där mitt i allt det svarta. Otäckt, tyckte jag. När vi någon kilometer senare åter såg den unge mannen, som vänt längre fram, komma mot oss, anade jag oråd, därför jag gjorde mig beredd på att hoppa undan om killen skulle försöka sig på något dumt. Dessutom släppte jag lös min hund.

Mycket riktigt! När grabben var bara några meter från mig såg jag något glimma till i hans hand. En kniv! Han tänkte hugga mig. Jag hade för avsikt att ge min hund order att attackera men schäfern hade redan förstått vad som höll på att hända och han visste att det var det här ögonblicket som var meningen med hans liv, stunden han levt för, han kastade sig framåt för att sätta tänderna i ynglingens arm, men den unge mannen var blixtsnabb och högg kniven in i hundens bröstkorg, tydligen dog min ögonsten omedelbart, träffad i hjärtat, samtidigt gav det här mig tid att handla, i ögonvrån såg jag en sten, jag tog upp den och slog den bakifrån i hoodhuvan, det fick pojken att svaja lätt, jag slog en gång till, nu hördes ett ljud som om någon tappat en full syltburk i en diskbänk, om nu någon någonsin gjort det, ”kloff-ss” sa det iallafall, och nu föll grabben omkull och jag kunde kasta mig över honom och, som åklagaren framställde det under rättegången, och jag måste ge honom rätt i det, ”besinningslöst slå till dess där inte fanns något mer att slå på”. Just detta sista verkar ha upprört vissa. Ingen verkar tänka på min döda hund, eller mig som mist min hund och som dessutom fick mina fingrar skadade av att slå stenen i det där som fanns kvar när där inte fanns något mer att slå på. Hursomhaver. Det där renderade mig den livstidsdom som gjort mig till en uppburen författare så om ni frågar mig så som så många journalister gjort så ja, jag är oerhört tacksam mot huvgossen och hans pennkniv och rättssamhället som gjort mig till den jag är.

                                                          * * *    

En cell är alltid en cell. Också då den är upplyst av takarmaturens tokpotenta lysrör och fönstrets somriga dager. Den är dyster. Luguber. Inbjuder till självömkan. Snarare än eftertanke. Linoleummattan, britsarna, skrivbordet, stolen, den väggfasta vattenklosetten utan lock och sittring… allt är enkelt och den råa betongen i taket och bakom det tunna färglagret, olivgrönt, luktar damm och något obestämbart starkt. Rent. Kliniskt. Kanske något som används när cellerna rengörs från grunden? ”Blacken” sitter vid sitt skrivbord. Hans. Nåde mig om jag närmar mig det. Hans förrädiska, smala axlar och hans tunna kropp rycker till. Ett brett leende i det osymmetriska ansiktet. Som en karta över hans trasiga uppväxt. Den platta näsan. De oregelbundna, missfärgade tänderna. Tre saknas. Han har ett ärr på halsens vänstra sida. Tatuerad.

”Vad är det som får folk att läsa mina böcker, tror du Viggo?” frågar han. Jag är på min vakt. Alla vet att ”Blacken” är galen. Att han borde sitta på psyket. Inte här. Försiktigt svarar jag. Långsamt. Så jag hinner ändra inriktningen på mitt svar om jag ser att hans ansiktsuttryck ändras åt fel håll.

”Ingen aning…” ”Blacken” ser fundersam ut. Inte hotfull. Inte på väg att arbeta upp ett raseri. Jag andas försiktigt ut. ”… De kanske tror att det du skriver är sant, och så får de en förhoppning om att de en dag också ska bli del av vårt liv, du kanske ger dem hopp, ett hopp om respekt, om en plats en bit upp från botten.”

”Hm, men det du nu säger bygger på att det är folk på botten som läser mina böcker, alltså de som det handlar om, eller ja, till stor del handlar om.”

Hal is nu. Väg orden. Försiktigt.

”Det har du rätt i. De läser inte böcker…” ”Blacken” ser nöjd ut. Det där barnsliga leendet. Ögonen glittrar lyckligt. Barnunge. Jag går vidare. ”… Men de kanske får en bild förmedlad till sig, en förvriden bild som har sitt ursprung i dina böcker, haha, det innebär att du är skyldig till en mängd brott.”

Jag håller andan. Gick jag för långt? Gick jag fel? ”Blacken” ser fundersam ut.

”Kanske. Jag tror att de som läser mina böcker är sådana som lockas av det okända, det förbjudna, det farliga, i alla fall när det är långt borta, som i en text.”

                                                            *

”Blackens” första text. En novell. En förment realistisk, självupplevd novell. På heder och samvete självupplevd, på heder och samvete realistisk, hävdar ”Blacken” och hans förläggare. Jag vet att det är lögn. Alla här inne vet att det är förbannad dikt. Det som hände var att ”Blacken” gav sig på en oskyldig flanerare. En gammal dam. Ute och rastade sin pekineser. Utan känd orsak kastade sig ”Blacken” över tanten. Slog ihjäl henne. Med en sten. Hunden trampade han ihjäl. Allt skedde i en offentlig park. Massvis med vittnen.

Han gör ofta sådär, ”Blacken”. Skriver om verkligheten. Alltså inte skriver om den, utan skriver om den. Ändrar på den. Så den passar hans förvrängda hjärna. Hans böcker är vilda, våldsamma fantasier utan koppling till fängelselivet, eller något annat liv, om ni frågar mig. ”Blacken” har dödat fem personer. Vad vi vet. Och misshandlat medfångar och plitar en masse. Än är han på isoleringen, än på sjukan, än på psyket. Än är han här i cellen, hos mig.

”Oroa dig inte, Viggo,” sa de, ”’Blacken’ är okej nu,” sa de. Och flyttade honom till min cell. Så fan han är okej. Han är komplett galen. En mordisk, komplett galning. Med världsrykte. Ingen vågar röra ett hår på hans renrakade huvud.

”Egentligen,” säger jag eftertänksamt och tittar ner på lilla ”Blacken” där han sitter och ler vid sitt skrivbord och sitt senaste manus, ”egentligen,” säger jag, ”borde du dö dramatiskt här i fängelset.” Hans ansiktsuttryck. Nyfiket. Frågande. Förväntansfullt. Ett barn… ”Det skulle göra dig än mer legendarisk. Strypt i sin cell.”

Jag tar ett rejält grepp om ”Blackens” tunna hals och trycker till för kung och fosterland. Tummarna pressar adamsäpplet långt bakåt. In i halsen. Mot nacken. ”Blacken” blir knallröd i fejan. Som en pion. Hade han säkert beskrivit det som. Ögonen står ut ur sina hålor. Vi luktar svett båda två. Han väser högt. Tystare. Inte alls. Hans naglar gräver sig in i mina underarmar, stora som lilla ”Blackens” lår. Först hårt. Mjukt. Inte alls.

Han, en sparv. Jag, en kungsörn. En kattuggla. Nu kramar jag bokstavligen livet ur honom. Liv som sätter sig i väggarna och måste tvättas bort. En cell som behöver rengöras. Kaustiksoda! Det är det det luktar!

Maurice Fleures

Han tittade ut över Medelhavet och svepte dagens första espresso. Solen glittrade i de guppande vågorna och strandpromenaden började fyllas av folk, hastande till jobbet eller skolan, och av joggare och flanerare. Damen med den folkilskna bullmastiffen var redan där. Bakåtlutad försökte hon hålla tillbaka sin ivriga bjässe, avsevärt starkare än hon och bevisligen livsfarlig. Tre joggare, en boxer, två labradorer och en uteliggare kunde skriva under på det. Eller ja, alla utom hundarna, som inte kan skriva, och uteliggaren, som miste rörelseförmågan i sin högra skrivhand när hunden bet sig fast i den och drog och slet. Uppståndelsen i morgontimmen var enorm. Alla skrek, utom uteliggaren som låg och stönade på marken med sin blodiga före detta hand instoppad under sig och damen som satt på marken och ropade ”jag svimmar, jag svimmar” medan hunden morrande stod och dreglade över det besegrade bytet. Såväl polis som ambulans var snabbt på plats och såg till att mannen fick vård – damen och hennes hund slapp undan med en varning; hade den skadade mannen anmält henne hade hon åkt dit rejält, förklarade gendarmen Dulauce när han avskrev ärendet, och de andra hundägarna och joggarna som attackerats var glada över att det inte blev värre, att de levde och inte hade några bestående men att tala om, samtidigt som de tyckte synd om den gamla damen och därför inte gick vidare med en polisanmälan.

Nu satte bullmastiffen av mot en lyktstolpe som den dränkte med en inte särskilt välriktad stråle och damen hängde med så gott det gick; desperat och utan effekt ryckandes i kopplet. Andra hundar, hundägare och till och med gathundarna var alla väl bekanta med paret och gjorde vad de kunde för att undvika en konfrontation, och skolbarnen aktade sig noga för att gulla med vovven sedan Luc Fritelli försökt klappa den och blivit så rädd när hunden hotfullt och med blottade tänder började morra vid beröringen att han kissade på sig – en oerhörd nesa för en tolvårig tuffing.

Flera flanerare satte sig på stolarna som stod utställda på promenaden, vända mot havet med den stigande solen. Någon sökte sig till och med ner till den steniga stranden och provade ett tidigt vårdopp eller satte sig att sola mot den vägg promenaden var sedd från stranden. Om några månader skulle här vara fullt av badande och sollapande turister och de många betal-plagerna skulle vara öppna med sina madrasser och parasoll och sina drinkar och sin mat och kanske också möjligheten att åka med på en gummi-banan bakom en snabbgående båt eller hänga efter en ändå snabbare båt upphissad i en fallskärm.

Trafiken blev allt livligare på gatan mellan kaféet och promenaden. Tutandet och de menande gesterna tilltog liksom avgaserna och smattret och oljudet från mopeder och motorcyklar och doften från de gasdrivna bussarna på väg till flygplatsen blandade sig med aromerna från de kringliggande bageriernas dunster av croissanter, nybakade bagetter och pain au chocolat, och då och då drog ett stråk av kakao eller earl grey genom molnen av kaffedoft. Någonstans i fjärran hördes upprörda röster diskutera vem som egentligen hade förkörsrätt i en korsning och från bageriet hördes kundernas morgontrötta mummel.

Allt detta hade blivit vardagsmat för Maurice Fleures, allt detta annorlunda, på bara några år. Sedan han lämnade hembyn Tourès utanför Riensac i ”l’arrière pays”, landet bakom, landet som tar vid där Rivierans glamour falnar, landet som domineras av ett kargt landskap fyllt av olivträd och mest ingenting och fallfärdiga bergsbyar och om inte fattigdom så i alla fall det enkla, hade Maurice hunnit med att sitta på anstalt och få vård några år och att etablera sig som diskare på ärevördiga Hotel Negresco i Nice. Det sista var han oerhört stolt över och han beklagade att han inte hade någon att dela denna framgång, denna erövring, detta erkännande, med. En renande syssla som innebar att han ständigt tvättade och gjorde rent och luktade rent, allt han tog vid luktade rent, och det på ett av världens mest berömda hotell. Men han hade själv ställt till det så han inte hade några gamla vänner eller någon familj, och några nya vänner hade han inte skaffat sig. Kunde inte. Visste inte hur han skulle göra. Dessutom verkade alla veta vad han gjort och alla föreföll misstycka, vilket han inte alls kunde förstå.

Själv var han omåttligt stolt över att han bränt ner hembyn till grunden och samtidigt sett till att göra sig av med alla irriterande människor och hönor där. Hönorna därför att han hatade doften av dem och deras avföring och att tvingas gå in till dem varje dag och plocka till sig deras ägg och att åka till marknaden i Riensac och stå där och lukta hönsskit och bli behandlad som en idiot av turisterna och ortsborna som överlägset kom till hans enkla stånd – ett gammalt campingbord hans nu hädangångne far en gång hittat på en soptipp – för att köpa några av hans ”garanterat ekologiska ägg, från frigående höns” eller rättare sagt, som hans mor skrivit på plakatet framför campingbordet, ”Garterat äckålågiska ägg frigående hönns”. Och han hatade människorna därför att de tvingade honom att ta hand om hönorna och därför att de var elaka mot honom, såg ner på honom, kallade honom ”Hönskitas Maurice” och han visste att till och med klassföreståndaren spottat efter honom när han väl fick sluta skolan sedan han inte lärt sig läsa och skriva ordentligt efter tio år, än mindre fått grepp om världen.

Så han brände ner alltihop. Smög ut en natt och strödde ut fosfor på väl valda platser, hällde fotogen över hela byn och tände på. På håll såg han byn explodera i eld, som om någon släppt brandbomber i syfte att skapa en eldstorm. Och en eldstorm blev det. Ingen överlevde. Vare sig människa eller djur. Från sin utkikspunkt såg han hur vilt sluggande skuggor rörde sig i eldens kaos och hur enstaka hönor försökte stiga till väders innan vingarna brann av dem, hur hundarna ylande sprang ut ur eldhavet bara för att falla omkull och långsamt eftergrillas till döds så snart de tagit sig ur lågornas dödliga grepp.

 

 

Tour du Haut Var

Våren i Provence brukar komma lagom till cykelloppet Tour du Haut Var, tredje helgen i februari. De år det regnat under tävlingen är lätt räknade. Desto vanligare är det att ortsbefolkningen längs vägarna där tävlingen drar fram mumlar om värmerekord å ena sidan och vattenbrist å andra. Fast när cyklisterna far förbi i rasande fart glömmer alla såväl värmen som vattenbristen. Istället sträcker både en och annan på halsen för att få syn på någon avlägsen släkting, en idol eller bara något överhuvudtaget.

Det stora hallået kring de här cykeltävlingarna sker på platserna där cirkusen går i mål, tar en paus, och fortsätter nästa dag. Många funktionärer, fans, sportjournalister och modeller och andra som är del av de många sponsorernas marknadsföringskampanjer festar vilt med folk från orten och tillresta som kan ha färdats långt för att få ta del av partajandet. Mobila diskotek och scener byggs upp, öltält blir resta, tillfälliga tivolin angör festplatsen med radiobilar och lustiga huset och doften av spunnet socker och vidbrända köttbitar lägger sig över trakten. Festandet pågår långt in på småtimmarna, långt efter det att barnen fått gå att lägga sig.

Men också här, längs vägarna där tävlingen drar fram, infinner sig en festlig stämning. Till detta bidrar de många bilarna och motorcyklarna som föregår fältet med cyklister. De hörs långväga och ibland tar det flera minuter innan det åskådarna hört dyker upp. Hög musik, skräniga högtalare som ropar ut reklam för än det ena, än det andra, och så alla bilarna som tutar. Tutar. Och tutar. När åkdonen väl dyker upp är det inte sällan öppna cabrioleter med vackra och alltför lätt klädda modeller eller någon stackare som får halvstå i baksätet och kasta ut gratisprover av allt från choklad till parfym. Det är det här barnen i dikeskanten väntar på. Ivrigt ser de till att samla på sig allt det som de förbifarande lämnar efter sig. Men de får akta sig så de inte går upp på vägen för nu kommer polisen. Uppsuttna på sina potenta motorcyklar ser de med blåljus och bestämda gester till att mota undan den som står för nära vägbanan.

Och så kommer de: Cyklisterna. Swosch. Så är ledargruppen förbi. Swosch, swoschswochswosch, swoooooooosch. Så är klungan förbi. Swosch, swoschswosch,. Så är eftersläntrarna förbi. Ingen hinner egentligen uppfatta vad som händer, eller vem som leder, jo, någon uppfattar tröjan från ett känt stall, ropar ”Heja Armand!”, ”Va, var det Armand Guisson?” undrar någon annan, sträcker ivrigt på halsen trots att där inte längre finns några cyklister att se. ”Jag tror det, eller möjligen Arsène Dhieux, det var i alla fall Crédit Agricoles färger.” ”Då var det nog Armand, han är i bra form i år, jag tror han vinner, vänta bara tills de kommer upp i bergen.” ”Hm, ja, Armand eller Arsène, jag håller på dem.”

En dunst av linement, väloljade kedjor, svett och varmt gummi. Naturen håller en kort stund andan. Vårvärmen dallrar till över asfalten. Lätta moln jagar fram över en blå himmel. Damm i luften.

Hack i häl på cyklisterna följer TV-teamen: Kameramän bak på motorcyklar, konkurrerande reportrar i gemensamt hyrda bilar. Och så alla följebilarna. Med reservdelar på taket. Däck. Hjul. Kedjor. Trampor. Ja, hela cyklar. Så ett mellanspel med fler poliser innan de glatt tutande cabrioleterna kommer i en ny våg. Fler modeller och mer godis och parfym till barnen och de vuxna i dikeskanten som inte skäms för att ta godis från barnen.

 

Kortnovellvecka på vinifierat 7.0

En vecka, varje dag en ny kortnovell… Idag Grand Final!

Morgonstämning

En morgon i maj red en amazon på en fux fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor. Älvorna dansande mjukt i den tidiga timmens dis och Aurora hukade otåligt i horisonten. Hovarnas dova dunsar mot den fuktiga jorden sökte sig in i den kringliggande skogen, studsade mot träden och ekade vidare till trollpackans kula och fick henne att yla. Detta hade amazonen förutsett och därför stoppat in hörlurar under fuxens öronkappa. Just nu lyssnade det ståtliga djuret på Faurés Requiem – en musik som hade lugnande inverkan på det. Själv lyssnade amazonen på Griegs Peer Gynt.

Det avlägsna ljudet av den långsamt vaknande staden Paris kom allt närmare hjärtat av Bois de Boulogne och amazonen visste att hon inte hade mycket tid på sig nu. Hon höll in hästen med ett försiktigt ryck i tömmarna, sänkte musiken och lyssnade. Trollpackans förfärliga sorgesång väckte fåglarna och fick korparna att stiga till väders i svarta sjok, ivrigt kraxande. Amazonen tittade en kort stund på dem, höjde utan att röra en min musiken och satte av i kort galopp mot häxan.

Ju närmare kulan hon kom desto fler blev de mossbevuxna stenarna, grå och gröna låg de utspridda mellan de allt tätare träden och så stod hon plötsligt där, häxan – hon kastade förbannelser och magiska formler mot amazonen och fuxen, men inget hände och då insåg trollpackan att hennes sista stund var kommen. Hon hann precis se amazonens spjut glimma i det tidiga ljuset innan det med väldig kraft genomborrade henne och hon med ett ynkligt gnäll föll ihop på marken.

När amazonen åter red sin fux fram genom Bois de Boulognes alléer med alla de prunkade blommorna, hade trollpackan förvandlats till svart natthimmel och alla hennes stenar återfått sitt liv: förvånat tittade de sig omkring, de många riddarna som sedan sekler försökt betvinga häxan, alla barnen som gått vilse, de unga älskande som smugit sig undan för att få en stund för sig själva, de naiva svampplockarna som inte trott på varningarna för den djupa skogen i Paris, alla tittade de sig förvånat omkring och skrattade lyckligt då de förstod att de fått livet åter.

Fusion Orchestra. Witchcraft. Grieg. Fauré.

Kortnovellvecka på vinifierat 6.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Hissen på tunnelbanestationen

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

”Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.”

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig för att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.

Television. The Jam.