Hövitsman Dagfinn Nidings höviska gästabud

Det i ”Ögdirs minnen” över fjorton sidor väl omtalade höviska gästabudet hade föregåtts av hövitsman Dagfinn Nidings förslagna tanke att gifta bort sin skrinda dotter Alvilda. Flera gånger hade han redan försökt få någon intresserad av den spinkiga tösen, men då det är allom bekant, att det är illavulet med skrinda kvinnor då de har allt annat än ett milt sinnelag var det som förgjort.

Själv hade Dagfinn funnit sig en kvinna dubbelt så tjock som någon annan runt Svedska vattnet, med armar som kunde mäta sig med självaste Tors och ben som masten på ett stort krigsskepp. Inte undra på att han vart gramse över att gudarna drabbat honom så hårt, att han fått en utögd, skrind och snipig dotter, med ett sinnelag som innebar fara å färde varhelst hon dök upp; ett sinnelag som krävde svår tuktan så länge tösen vägrade äta de grillade kalvryggar och dricka de ämbar mjöd trälarna förplägade den unga med mest var dag, både då guldplattan sågs stiga borta i synranden och då mörkret var utpräglat. Inte en dag hade slavarna förgätit att förpläga den unga med den anbefallda förplägnaden.

”Vid Megingjords förgyllda spänne och alla turser i Trymhem!” utbrast den gramse hövitsmannen Dagfinn och fortfor: ”Jag ska göda bruden så hon blir fet och får ett frommare sinnelag! Hon ska bli så stor och tjock att hon värdig blir att bli en storvulen mans maka, en frejdad man, känd för sina bedrifter och stordåd, och åt honom ska hon skänka storvulna piltar!”

”Men förtala mig du, du Dagfinn, hur detta skall gå till!” sa då hans hulda maka, Gotvar från Brennöar.

”Jo du, du Gotvar från Brennöar, det ska jag förtälja dig, då du spor så fint, att det syns mig att vi måste göda piltan vår och det båtar till ingen nytta att sitta och vänta på att hon ska bli fet av sig själv, för det har vi gjort många månvarv medan solen har gått i vila bakom synranden och åter stigit upp, så många gånger att vi ej räkna dem kan, är det fyra tolfter och åter fyra tolfter och en halv tolft på det? Och så fyra gånger fyra somrar på det. Så länge att ingen längre vet. Nej du, du Gotvar från Brennöar, Alvild är inte som sin tremänning, Margareta, som är så tjock och trind att inte ens fyra stora karlar som håller varandra i händerna förmår famna henne!”

”Det är nog gott och väl det du förtäljer, du Dagfinn, vad har du i din förtänksamhet kommit fram till? Hur ska du göra så någon vill vid Alvilda?” sporte så Gotvar från Brennöar sin hulde make, den sällsporde Dagfinn, hövitsmannen, och hon fortfor: ”Du får inte göra Alvilda vrensk för då kan hon i harm kesa iväg innan Tors bockar hinner gnärka gräsligt.”

När Dagfinn, den sällsporde hövitsmannen, nu skickade henne en lusing över nunan, förstod Gotvar från Brennöar att hon opåtalt stört Dagfinn i dennes tankar ity hövitsmannen hade förlorat sig i stora tankar och han hade med klarhet tillhållit henne att i de stunderna fick han under inga omständigheter störas. Detta hade hon i sin iver att hjälpa sin skrinda dotter förgat. Nu tycktes hennes stäckiga ben henne sinnade att ändvända henne och ta till flykten i det fall Dagfinn skulle ställa sin håg till vapengny mot sin hulda maka. Snabbt som Höders lömska pil hämtade hon och gav åt sin make en stånka mjöd. Denna tömde hövitsmannen i ett svep, och han lugnade sig något då honningen alltid mildrade hans sinne. ”Tack, Gotvar från Brennöar, det mjödet smakade inte illavulet. Trulla nu iväg efter ett helt ämbar mjöd åt mig, du Gotvar från Brennöar!” Så sa han, denne hövitsman som hade för vana att snäsa kvinnfolk och som drack ett åm mjöd om dagen. Och han visste att det som nog skulle få fart på den skrinda Alvildas aptit på kalvrygg och gristryne var en svår tuktning och på det att smaka havets salt och vintersvala bölja.

Förslagen var han, hövitsmannen Dagfinn Niding, och ett höviskt gästabud vars like ingen sett sedan Ägirs dagar satte han i verket, men Alvilda den utögda, skrinda och snipiga, förblev utögd, skrind, snipig och ogift.

”Bränna vass”

Omutifallatt någon mindre uppmärksam och mer bedövad HR missat att er utsände i de författande och sjungande böndernas härliga värld anförd av Bertil Boo och ja ni vet vem just släppt en ny novellsamling, vill vi här och nu och genast rätta till detta hål i HR:ens annars förhoppningsvis fläckfria samvete, medvetande och kunnande genom att presentera ”Bränna vass”.

Bränna vass” är vår senaste novellsamling och den omfattar 38 berättelser av olika, rent av mycket olika, art, stil och riktning. Absurd realism för det mesta, men inte alltid. Ofta med en knorr. Ibland med en djupare tanke eller en finurlighet eller både och. Förhoppningsvis en hel del humor, vackra bilder och underhållning. Men inte bara. Gärna som en berg- och dalbana. Ömsom smått tramsigt, ömsom synnerligen seriöst. Ömsom lättviktigt och kanske oviktigt, ömsom mer tungrott och törhända viktigt. Som vinifierat ungefär. Missa inte denna årets litterära händelse.

Den sjungande bonden”. Ingen rök utan eld. Fransk feu. Händel eldar på.

Det outhärdligt långtråkiga ögonblick som ändade Marcel Proust d.y.:s liv

En smäll, och doften av ett blixtnedslag. Marcel Proust d.y. kände igen den där kvardröjande lukten av krut och varm metall och insåg att åskan, än en gång och bokstavligen talat med dunder och brak, slagit ner i den alltför känsliga förutsättningen för uppkoppling mot omvärlden, ringde telekom-leverantören (från sin mobil, långt från hemmet där inget, av självklara skäl, fungerade), som påstod att det inte var något fel på apparaturen i huset, ringde näthandhavaren, som påstod att det inte var något fel på ledningarna, ringde chefer på båda företagen, förklarade situationen, skällde, fick till ett möte med en reparatör från respektive chef, satte sig att vänta, tog emot reparatörerna (tre veckor senare), en snubbe i svarta snickarbyxor med en otalig mängd fickor fullproppade med mätinstrument och verktyg (Snubbe 1), en snubbe med jeans och en pullover och verktygen i en för ändamålet avsedd låda (Snubbe 2), väl på plats började de båda mäta och humma.

Snubbe 1: Hm, mmm.

Snubbe 2: Mmm, hm.

Snubbe 1: Jag har kräm här.

Snubbe 2: Mmm?

Snubbe 1: Fullt kräm.

Snubbe 2: Hm.

Snubbe 1: Riktigt bra med kräm här. Jag ringer RER och kollar.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Japp, kräm, säger de också, du måste kolla dscl, dssl och assiscsl.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Tänk att vägguttagen alltid sitter så man inte kommer åt dem.

Snubbe 2: Mmm, jag vet.

Snubbe 1: Var hos en ryss förra veckan, haha, uttaget satt under ett piano med fyra ben.

Snubbe 2. Åhå.

Snubbe 1: Var tvungen att krypa för att komma åt det.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: På alla fyra.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Krypa. På alla fyra. Under pianot. Uttaget satt verkligen dumt till. En ryss.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Det är alltid så. Uttagen sitter dumt till.

Snubbe 2: Ja. En ryss?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Piano på fyra ben?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick du teknisk linje på gymnasiet?

Snubbe 1: Varför undrar du?

Snubbe 2: Vad heter du?

Snubbe 1: Pierre Framboise.

Snubbe 2: Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Framboise. Jag undrar om vi inte gick på gymnasiet samtidigt.

Snubbe 1: Det undrar jag, det finns fler Framboise.

Snubbe 2: Som gått teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Var gick du någonstans?

Snubbe 1: I Le Luc.

Snubbe2: Ja, Framboise. I Le Luc. Jag gick i Le Luc.

Snubbe 1: Gick du teknisk?

Snubbe 2: Ja

Snubbe 1: I Le Luc?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: När då?

Snubbe 2: 2000-2003.

Snubbe 1: Då gick inte jag där.

Snubbe 2: Men du har gått teknisk i Le Luc?

Snubbe 1: Ja, men inte 2000-2003.

Snubbe 2: När gick du där då?

Snubbe 1: Typ 2001-2004.

Snubbe 2: Jamen, då gick vi ju där samtidigt!

Snubbe 1: Njae, inte riktigt, väl? Du gick ju där 2000-2003.

Snubbe 2: Ja, men vi gick där samtidigt 2001-2003!

Snubbe 1: Men inte i samma klass.

Snubbe 2: Nej, det stämmer.

Snubbe 1: Och inte samma år så att säga.

Snubbe 2: Nej, det stämmer, men vi gick på skolan samtidigt.

Snubbe 1: Ja, det stämmer.

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Men jag minns nte dig.

Snubbe 2: Jag minns inte direkt dig heller, men jag minns Framboise.

Snubbe 1: Vad heter du?

Snubbe 2: Gilles Pentecôtes.

Snubbe 1: Gilles Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe1: Pentecôtes, Pentecôtes… kanske minns jag något sådant.

Snubbe 2: Ja, alldeles oavsett så gick vi samtidigt på teknisk linje i Le Luc, fast åren efter varandra så att säga.

Snubbe 1: Ja, det gjorde vi, men jag minns inte dig. Nu ringer de om bekräftelse på RER. Ja, hallå? Ja. Bra, hejdå.

Snubbe 2: Kräm?

Snubbe 1: Kräm. Du får prova boxen.

Snubbe 2: Ja, jag provar boxen. Hmhmm.

Snubbe 1: Hm, mm, hm.

Snubbe 2: Ni har många underleverantörer nuförtiden.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Som sköter ert arbete, eller kanske hjälper er att hinna med alla trasiga linjer?

Snubbe 1: Ja

Snubbe 2: De är värdelösa.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Mmhm.

Snubbe 1: Men inte alla, Brignoles Brico Sarl är okej.

Snubbe 2: Ja, de är inte hopplösa.

Snubbe 1: Min kusin arbetar där.

Snubbe 2: Heter han Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick han teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: I Le Luc?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Samtidigt med oss?

Snubbe 1: Minns inte. Kanske. Kommer du ihåg honom?

Snubbe 2: Kanske.

Snubbe 1: Men Bras Telecom SA är värdelösa. Kan inget.

Snubbe 2: De är hopplösa. Har aldrig reparerat något.

Snubbe 1: De anställer alla. Du behöver inte vara tekniker.

Snubbe 2: Det verkar så.

Snubbe 1: Det är så. Säg att du läst ekonomi.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: Men ska arbeta som reparatör.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: De anställer dig i alla fall. Fast du inget kan!

Snubbe 2: Håååå.

Snubbe 1: Mmmhm.

Snubbe 2: Le Luc.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: En ryss.

Snubbe 2: Boxen är död.

Snubbe 1. Fint ställe, enormt rum med ett stort piano på fyra ben.

Snubbe 2: Åhå. Alltid så, besvärligaste stället.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Då, herr Proust, är allt klart. Ni måste byta ut er box. Herr Proust?

Snubbe 1: Sover han?

Snubbe 2: Verkar död.

Snubbe 1: Åhå.

Snubbe 2: Hm, mm, jo hm.

Snubbe 1: Död?

Snubbe 2: Hmm, jo. Död.

Snubbe 1: Åhå.

Bränna vass – Dryckeslista

Har som det är HR:en bekant varit ute på en turné och lanserat nya novellsamlingen ”Bränna vass” och då också passat på att lansera ”Vin och Novell” eller ”Vin och Text”, ett försök att kombinera text och vin, ungefär som försök tidigare gjorts med att para ihop vin och musik och vin och konst, i syfte att förhöja upplevelsen. Hur väl det lyckades att matcha texterna med olika drycker får andra avgöra. Klart är dock att de olika övningarna – högläsning och samtidig sippning på till texten utvald dryck – gav upphov till många kul diskussioner och att en majoritet påstod sig få sig till livs en förhöjd upplevelse då texten ackompanjerades av ”rätt” dryck.

Lovade vid flera av de här läsningarna/provningarna att snarast lägga upp en lista med dryckesförslag till de 38 texterna i boken. Den följer här nedan. Har hittat dryck till nästan alla novellerna. Några återstår, eller ligger öppna för förslag från er HR:are. Prova gärna detta hemma.

Bränna vass – Dryckeslista

Maurice Fleures: Rosé, framförallt Rosé de Provence ; ljust och lätt, lämpligt för en dag då solen strålar över Medelhavet.

Diagnos: Chablis & annat vitt av god kvalitet från Bourgogne (t ex Clotilde Davenne Chablis 2017, nr 6307, 169 kr).

Mannen med ett spjut genom kroppen: Nypressad juice på blodgrape, mango & apelsin; enkel, blended scotch i tandborstglas (gärna av plast); oekad cabernet franc från Loire; rustikt rött, kanske från Languedoc eller Algeriet.

Bränna vass: Ett bra ”vardagsvin”, det vill säga ett vin som går alla dagar i veckan och är allround på matbordet, som klarar både pizza och tacos. Kanske ett ganska fruktigt och inbjudande rödvin, sannolikt med ett stänk ek och en hel del kraft utan att bli alltför nyansrikt. Till exempel Les Sorts Selecció (nr 70217, 115kr), garnacha och carinena från Montsant. Annat spanskt rött eller något från Chile (Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon, nr 6000, 99 kr)  eller Bordeaux (Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 kr) för den som tycker det passar in i ens vardag. Den som hellre dricker mjölk, vatten eller lättöl i vardagen ska så klart hellre låta den drycken ackompanjera novellen ”Bränna vass”.

Juluppståndelse (L’Inconnue de la Seine): Portvin (gärna vintage), bra konjak, glögg (klassisk, gärna Blossa).

Motljusmöte: Friskt vin på godello (Godello (Dominio de Tares) 2017, nr 72451, 185 kr); txakolina (Marko Gure Arbasoak 2017, nr 99010, 199 kr) ; frisk mintdryck.

19.02: –

Ormbane: Absint eller Elixir d’Anvers; möjligen Fernet Branca.

Lena: –

Seriemördaren i vingården: Rött av alla slag från Roussillon, Gaillac, Madiran, Marmandais, eller Languedoc (Domaine de Brescou 2015, nr 70921, 99 kr).

Later’s Warfarin Bait: Absint, Elixir d’ Anvers, Gammeldansk, Fernet Branca eller Underberg.

Svens dröm: Orange vin.

Vägskäl: –

Mellanlandning: Kaffe, öl (lager), chilenskt rödvin av enkel sort.

Livets stig: Elegant Brunello di Montalcino till exempel ”La Fuga” (nr 12330, 299kr); finstämd bourgogne (Corton Grand Cru “Les Grandes Lolières” (Maison Capitain-Gagnerot) 2013, nr 71717, 699kr); bra Bordeaux (Virginie de Valandraud 2015, nr 77502, 499kr).

Hissen på tunnelbanestationen: –

Vid regnbågens slut: Pärlande vitt, vinho verde, rosé (gärna på pinot gris).

Min vän och jag: Kraftfullt vin från Oregon, Kalifornien eller Washington State (Girard Old Vine Zinfandel 2016, nr 22337, 199kr eller HFE (Hedges Red Mountain) 2014, nr 70976, 249 kr).

Tour du Haut Var: Kraftfullt rosévin, rent naturvin, eklagrad och frisk rolle från Provence.

Originalet: Orange vin, rött (rent) naturvin.

Lauras laundrette: Äldre Rioja Gran Reserva (röd, vit), gammalt Bordeaux-vin (rött, vitt, sött). Tips: Rioja Bordón Gran Reserva 2007, nr 86815, 165 kr. Ett vin med många upplevelser i doften.

Göken: Kokkaffe & Renat.

Natt i Nimes del I: Rött från Costières de Nimes (gärna rustikt).

Natt i Nimes del 2: Rött från Costières de Nimes (gärna elegant).

Väderkongressen: Get 21 ; mint-dryck.

Mitt kafé i Draguignan: Espresso & grappa ; Café au lait (gärna med en croissant av god kvalitet).

Odören i sängkammaren: Orange vin, vitt från Jura, sherry, retsina, gult vin från Kina, bävergäll.

François Villon: Röd eller vit Bordeaux (Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 kr), eventuellt rosé från Tavel (Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 119 kr).

Cliffhanger: Enkelt & tillrättalagt rödtjut från Kalifornien, white zin.

Mannen med julgransfoten: Glögg (Blossa, Tomtemor), julmust.

Viljans triumf: Färggrann drink.

De libyska antropofagerna: Egri Bikavér, bulgarisk melnik eller misket, algeriskt rödtjut, orent vin från Marocko, mint-te.

Jonas G:s död: Oxiderat vin.

Gammelmagister Flanell: Mogen Rioja.

Paul och Oscar: Patis, rosé från Tavel (Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 119 kr).

Morgonstämning: Frisk riesling från Tyskland (Riesling Mineral Trocken (Weingut Achim von Oetinger) 2016, nr 75633, 199 kr).

Blacken – en inside story: Bläckigt rödtjut.

Bonus: Efter slutsignalen: Pastis, enkelt bubbel (eventuellt Clairette de Die).

Musik.

The ”Bränna vass.” Tour

Förhoppningsvis har ingen undgått att jag släpper en ny novellsamling 12 mars. ”Bränna vass.”. Med anledning av det kommer jag resa runt i Sverige och prata om boken och samtidigt försöka mig på att kombinera text och vin. Flera platser är redan inbokade och fler tillkommer efterhand.

Boken

Först boken: ”Bränna vass.” innehåller 38 berättelser av olika art och de spänner mellan realism och absurdism. Många utspelar sig i mitt fädernesland, Sverige, andra i mitt hemland sedan 30 år, Frankrike. Åter andra på inte närmare angivna platser.

Turlistan

Sedan turlistan: Dyker i mars upp på flera platser och somligt är redan fullbokat. Två evenemang det finns platser kvar till är Terrific Wines Club på Food & Friends i Stockholm onsdag 13 mars kl 18 och Ästad Vingård torsdag 14 mars kl 18. Arrangemang det bör finnas platser kvar till är WG Film i Malmö, måndag 11 mars kl 18. I de båda första fallen är provningen ganska omfattande. När det gäller WG Film och Malmö både vi minglar och provar. Längre fram i april,  tisdag 9 april närmare bestämt, finns platser kvar på Vinkällaren Karlberg i Stockholm. (Övriga nedslag i mars är ytterligare två tillfällen i Stockholm, två tillfällen i Hjo samt Linköping och Sundsvall.)

Text & Vin

Sist men inte minst några tankar kring det här med att försöka kombinera text och vin: Vad vi än gör, gör vi det med flera sinnen. Många gånger är vi omedvetna om detta, ibland är det uppenbart. Ett klassisk exempel är vinet som är så gott på terrassen i Spanien och så trist hemma i lägenheten i januari. ”Vinet klarade inte att resa”, heter det då, men sanningen är snarare att förutsättningarna, alltså dofter, ljud,  synintryck och allmän sinnesstämning, har ändrats.

Den som gör film vet hur stor påverkan musikvalet kan ha på en scen. John Waters gick i sin film Polyester ett steg till och försåg bio-besökarna med en doftkarta – tittarna skrapade vid givna tidpunkter på en slags skraplott och fick i vinst en doft tänkt att förhöja intrycket av scenen ifråga.

Vin och mat behöver ingen närmare förklaring och vin och musik är också ett tämligen väl beprövat grepp. Men vin och text? Jag har funderat länge på det, både utifrån min roll som vinmakare och min roll som författare. Kan ett vin förhöja upplevelsen av låt säga en novell? Kan en text ge ett vin en kvalitet det annars inte har? Det är de frågorna vi kommer söka svaren på under de här övningarna.

Twittermannen

När han satt där, ensam med whiskyglaset och blickade ut över grannhusens fasader, blev han nostalgisk och började snyfta. Grå fasader med enstaka gula fönster, bakom ett nattligt vinterdis. Han tog upp sin mobiltelefon igen och googlade Sten-Åke Cederhök, hittade efter en stund bilden han letade efter, Sten-Åke Cederhök som skrothandlaren Albert. Fine Cederhök, rolige Cederhök, i en gammal brun tröja och en sliten hatt. Han öppnade Twitter, lade in bilden och skrev ”Vi glömmer dig aldrig!” och delade tweeten till sina 41 följare, pin-uporna som en del påstår är robotar inräknade.Att tänka på Cederhök gör ont. Den gamle komikern är en symbol för allt det förlorade, allt som inte blev. Ju mer han tänker på det, desto argare blir han. För så är det ju: Någon har bestulit honom på hans liv! Någon har tagit hans framtid ifrån honom. Förstört hans land. Stängt affärerna han så väl kände till. Lailas godisaffär med sina påtagliga dofter av salta bomber, vingummin och äpplen och päron. Svenssons Livs! Där han arbetade som springpojke när han gick i nian. Åkessons Radio & TV. Doften av vinylplattor och ny elektronik. Stereoanläggningar med allt i ett. Kassettband. Leksaksaffären! Dinky Toys. Corgi Toys. Fleischman. Märklin. Fantomenringar. Vad hände?Han sveper whiskyn, Grant’s Blended Scotch köpt av polacken med bagageluckan full. Funderar på att skicka en dickpic till Linnéa Claeson. Skickar en till Zara Larsson istället. Häller upp mer whisky. Hittar en rant om Annie Lööf. Orkar inte läsa den. Tweetar bara ”Subba! Du ska brinna i hälvettet!”. Söker på Jan Björklund. Hittar snart en rant. Skriver ”Landsförrdare! Du ska dö!”. Gillar en tweet från ”Hämnaren” som lagt upp en bild på Stockholms Stadshus och texten ”Stockholms Svinhus”. Tänker lite på Sten-Åke Cederhök. Börjar snyfta. Googlar på ”rådjur”. Hittar snart en bild på ett rådjurskid. Börjar gråta. Öppnar Facebook och lägger upp bilden där. Stänger Facebook. Öppnar igen. Lägger in bilden på Sten-Åke Cederhök och texten ”Vi glömmer aldrig!”.

Ny novellsamling ute i mars!

I mars släpps min nya novellsamling ”Bränna vass.”. Den innehåller 38 noveller av olika slag och i varierande stilar. Redan nu går det att beställa boken i den lokala bokhandeln eller varför inte ”bevaka” den hos någon av nätbokhandlarna.

Under våren, och sannolikt också resten av året (planering pågår), kommer ett flertal tillfällen ges runt om i landet då jag dyker upp och läser högt ur boken samtidigt som åhörarna provar ett av mig utvalt vin till just den texten. Vin och litteratur i kombination – fungerar det? Hm, kan bli hur pinsamt som helst. Kul att försöka sig på dock. Startskottet går i Hjo lördag 9 mars, fortsätter i Malmö måndag 11 mars, Stockholm 12 och 13 mars, Ästad Vingård 14 mars och så vidare…

PS Via den här länken kan du (om allt fungerar) provläsa lite.

Later’s Warfarin Bait

Här ligger jag och dör och dessutom har jag ont i magen. På golvet. Det är svart och vitt, rutigt. Och smutsigt. Luktar lite surt, gammal golvmopp. Det knastrar när jag rör på mig – och det gör jag ju, jag har ju rätt ont i magen och gnyr och rör mig i smärtor, ja ni vet. Som att ha njursten, eller något. En bit bort ser jag benen till borden och stolarna i vägfiket. Jag tror någon annan ligger och gnyr en bit längre bort. Det är nog paret som satt och drack kaffe och åt bulle när jag kom in. Inte så lätt att veta, jag är ju ingen sådan där underrättelseagent som sveper runt lokalen med blicken och kommer ihåg allt. Varför skulle jag göra det?

När jag var liten kunde jag nog tänka mig att bli hemlig agent. James Bond eller någon, eller bara en hemlig person. Mer en hemlig person. En som finns men inte syns. Som smyger längs väggarna. I min ensamhet var jag en hemlig agent, och jag smög längs väggarna: ju mindre jag syntes, desto bättre. Jag blev en mästare på att vara utan att märkas. Mina föräldrar blev till och med uppringda av skolan som undrade var jag höll hus. ”Ja, i skolan?” svarade mina förvånade föräldrar, och precis så var det: jag var i skolan, men ingen märkte mig. Bättre att försvinna in i väggen än att bli sist vald när vi spelade lagspel på gymnastiken. Enklare att bli ett träd än att få stryk på skolgården. Behagligare att gömma sig i tystnaden än att bli utsatt för lärarens hån.

Jag var nog inget kul. Fast det märkte förstås ingen. De var tvungna att upptäcka mig för att notera det.

Efter skolan blev jag kvar hemma. Ingen lade direkt märkte till mig där heller, så jag bodde kvar i mitt gamla rum och infann mig till alla måltiderna, dukade fram till mig själv och satte mig att äta under tystnad, kanske undrade de andra ibland vem jag var, varifrån jag kom, men jag satt ju där som om jag hörde till och då lät de mig vara, mamma och pappa, min syster och min lillebror och mormor och morfar.

Jag var nog varken lycklig eller olycklig, jag bara var, och jag tror vårt hus var på samma sätt; det låg där på en oansenlig gata i förorten, ett snäpp upp från lägenhet om det inte varit så förfallet, ingen såg det där det låg på en hörntomt, bland vanskötta fruktträd. Kanske trodde folk att huset var övergivet. Omålat och dant och med den vanskötta trädgården. Än idag vet jag inte varifrån vi fick vår mat, men pappa hade nog ett jobb: han tog cykeln och gav sig iväg med en unikabox varje morgon. På kvällen kom han hem, trött, sur och svart i synen.

En dag, jag vet inte varför, har aldrig förstått varför, hittade jag ett paket råttgift bland all spindelväv, murken ved och obrukbara verktyg i vår smutsiga källare och jag bestämde mig för att mata min familj med det, lite som ett test: skulle de äta det? Och vad skulle då hända?

Råttgiftet stod längst in i källaren. I den gamla matkällaren som ingen använde längre. På en hylla av trä, bland damm och unkna dofter hittade jag giftet. Later’s Warfarin Bait stod det på kartongen och det var en stor råtta på den. Färgen var orange och gul,  blekt trots att kartongen knappast sett sol under sin långa källarvistelse. ”Don’t let the rat get fat” skämtade en slogan till det. Pulvret, smutsgult, luktade mest ingenting, smakade hemskt. Mådde illa efter att ha smakat och jag smakade inte mer än en liten gnutta. Törstig blev jag också. Fick blod i urinen, märkte jag senare.

Men sagt och gjort: skulle familjen äta och vad skulle då hända? Det måste undersökas. Osynlig smög jag mig in i köket när mamma lagade mat. Frukost, middag, kvällsmat. Utan att hon märkte något lade jag en nypa råttgift i det hon höll på att tillreda. Ibland smakade jag på det själv. Det var oerhört äckligt, smakade, ja, råttgift. Kemiskt och torrt på något vis. Beskt. Väldigt beskt. Hur kunde råttorna tycka om det där? Å andra sidan äter råttor sopor. Jag smakade på soporna i köket också, bara för att testa. De smakade för det mesta inget vidare, men alltid bättre, mycket bättre, än råttgiftet. Inte lika beskt. Surt ibland, som gamla mjölkpaket, unket som äppelskruttar, ruttet som gammal sallad, syrligt som saften i en möglig citron. Men familjen märkte ingenting. Kanske smakade mammas mat illa hursomhelst, eller ja jo, men inte som råttgift, men det var de små doserna jag lade i som gjorde det: ingen tycktes märka något och när de undan för undan började tackla av kan jag inte minnas att det ordades så mycket om det heller.

Nog av! När jag steg in på vägfiket – jag var på väg hem från en föreställning av ”Fantomen på operan” kvällen före, jag hade som vanligt smugit in osedd på teatern och kunnat se härligheten utan att betala så mycket som ett rött öre och efter teatern tillbringade jag obemärkt en natt på ett hotell tvärs över gatan och där kunde jag också äta mig mätt utan att bli upptäckt – såg jag honom direkt: en man som inte syntes bakom disken med kassaapparaten och hyllorna med bakverk och smörgåsar. Han gled runt där. En vindpust, en skugga som bara jag kunde se. De andra tyckte sig nog bara kunna uppfatta den kala väggen med sin spegel och kaffemaskinen nedanför den, på en lång bänk belamrad av koppar och fat.

Här är en till som behöver omedelbar vård!” Nu har de hittat mig, vilka de nu är, ser inget, hör bara, är så törstig, jag har legat så här förut, de skulle bara veta, jag var ju skådis, skådespelare, inom filmen, spelade död person i en teve-deckare och gjorde det så bra så jag fick spela död i en långfilm också, ”Mac Beth i Danderyd”, det var en bra roll, ganska stor, hyggligt betalt, jag låg först och var död bakom en buske, så kom där en tjej joggande och rätt som det var fick hon syn på mig, hon skrek och ylade, gjorde det riktigt, riktigt bra, och så klipptes jag bort, men sedan dök jag upp igen, som lik, samma lik, på bårhuset, låg där halvnäck under ett lakan, så kom kommissarien in och då drog de ner en bit av lakanet och tittade på mig, var i bild säkert en halvminut. Det är inte det lättaste att spela lik. Jag fick chansen på nytt för jag var ett så bra lik. Det är som att inte finnas fast man syns. Är ganska övertygad om att jag är bra nu också. Fast jag är ju inte alldeles död än. Å andra sidan behöver jag ju inte spela att jag ligger och dör för jag ligger ju och dör. På riktigt. Och ont i magen har jag ju också. På riktigt. ”Tror det är försent för honom.” Tacka sjutton för det. Har ju legat här en bra stund. Borde vara död för länge sedan.

Hursomhelst, jag kunde bara inte låta bli att ställa mig framför spegeln och utmana honom. Sakta men säkert lockade jag fram honom ur skuggorna. Och där stod vi. Två skuggpersoner. Öga mot öga.

Han hade precis gjort klart och ställt fram min kaffe med mjölk och jag hade tagit en rejäl klunk av det. Det var då jag tvingade fram honom i ljuset. ”Det här smakar ju råttgift, det här kaffet!” sa jag och plötsligt såg alla oss. Paret som satt och drack kaffe och åt bullar, lastbilschaffisen som satt och blängde längst in i hörnet, det unga paret som kom från skötrummet med sin nybytta bäbis, rosiga om kinderna alla tre, damen i kassan och killen längre bort vid den andra kassan, den för dem som handlat bensin och biltillbehör.

”Och vad vet du om råttgift?” frågade den fram till nyss osynlige. ”En hel del!” utstötte jag segervisst, ”Jag förgiftade långsamt min egen familj och vet exakt hur medlemmarna betedde sig allteftersom råttgiftet verkade. Ha! Det trodde du inte va? Man kan lugnt säga att jag är en expert på området!” Måste erkänna att jag väl onödigt satte näsan i vädret när jag sagt det där. Nu blev den sedde inte särskilt imponerad för det. ”Jaha, så då vet du kanske vad det här skulle vara för gift, som kaffet smakar av eller som eller vad du nu menar?” snäste han tillbaka, jo, han snäste, överlägset. ”Det här, kära du, är Later’s Warfarin Bait av gammal fin årgång, kanske en 50-talare!” tryckte jag dit honom rejält. Han tappade hakan. Stirrade på mig och de andra, som nu börjat falla omkull och låg och kved på golvet. ”Jamen, jamen, det stämmer ju på pricken!” stammade han, dämpade en sur uppstötning och tog sig för magen, ”Det här är ju Later’s Warfarin Bait!”

Nyutgåva av Vinifiktioner

Nu finns novellsamlingen ”Vinifiktioner” som e-bok. Det är Saga Egmont som ger ut Bernt Danielssons och min fina bok på nytt. För er som missade den så består ”Vinifiktioner” av 13 noveller som har det gemensamt att vin förekommer, på något sätt, i alla berättelserna. Detta innebär nu inte att det är en vinbok utan just det: vin finns med i varje novell. Här kan man beställa boken på adlibris och här kan man snikläsa en novell.

PS En del har haft lite svårt för namnet. Det beror på att det är genialiskt. En blandning av vinifikation och fiktion.

Musik!

Gammel-magister Flanell

Han stod där uppe på scenen i aulan. I början av sin korta dragning, högst tio minuter lång, klamrade han sig liksom fast i talarstolen. De som satt närmast kunde se hur hans knotiga knogar vitnade när han tog ett fast grepp om talarstolens kanter. Allteftersom han talade och ju mer emotionellt berörd han blev, desto mer slappnade han av. Till slut föreföll han ha ingjutit i sig så mycket mod, eller kanske vrede och förtrytelse, att han utan rädsla eller tvekan kunde möta sina åhörare, det oregerliga havet av hormonstinna och ointresserade elever, denna om inte fientligt så i vart fall avogt inställda samling av aningslösa och naiva människor som inte hade vett att veta bättre.

Aulan fylldes två dagar i veckan, tisdag och torsdag, när skolan hade gemensam morgonsamling. Från porträtt upphängda på tegelväggarna blickade tidigare rektorer och kommunala pampar ner på den ofrivilliga samlingen av tonåringar, som hellre legat kvar hemma i sängen, kört moppe eller börjat dagens lektioner istället för att tvingas ta del av någon självutnämnd viktigpetters nonsens. Än var det kommunalrådet som infann sig för att han trodde han skulle bli populär när han berättade om den nya idrottshallen i kommunen, än var det rektorn som stod och skröt om något han möjligen gjort i en dröm (underförstått lät han alltid antyda något som borde få eleverna att se upp till honom, beundra honom eller åtminstone bli rädda för honom, detta hjälpte nu föga då alla, även de välartade, tyckte han var en pretentiös nolla), och ibland var det en förskräckt lärare som fick inta podiet, förbannande sig själv över sin egen dumhet, hur kunde han vara så obetänksam att han anmälde sig som frivillig till att leda en morgonsamling, att ställa sig inför en föraktfull hydra och de många uppgivna stönen och elaka skratten som ofelbart skulle möta honom? Det hände också att någon kom utifrån. En gång var en för länge sedan känd fotbollsspelare där. Han möttes mest av hån. Ingen visste vem han var och det landslag han spelat för var helt säkert mycket sämre än det nuvarande. Kanske hade spelarna på hans tid dessutom tokstora och urfula byxor i bomull och tröjor med snörning. Den ende som fått känna på något som kunde liknas vid uppskattning var mannen som kom för att berätta om traktorer, eller egentligen skulle han inte alls tala om traktorer, han skulle tala om surt regn, men då han råkade nämna att hans farfar byggt de första svenska traktorerna vaknade grabbarna längst bak i aulan: frågorna om de gamla traktorerna haglade över sonsonen som roat och stolt besvarade alla frågor till dess klockan ringde och det var dags att gå vidare med dagen.

Och där står han nu, gamle Flanell som gott och väl passerat pensionsåldern, i sin grå kostym, vita skjorta och svarta nylonslips, med sina vita hårtestar utplacerade som kasar på en kal bergsknalle, näsan med alla sina kratrar, den bestämda hakan och de väldiga öronen, som inte fungerat särskilt bra sedan en kollega och kamrat trampade på en mina i hans närhet, det var någonstans utanför Benin City 1969, mitt under brinnande krig, Nigeria mot Biafra, eller snarare två oheliga allianser mot varandra, på ena sidan Sovjetunionen, Storbritannien, Egypten och Nigeria, på den andra Frankrike, Israel, Portugal och Biafra, hursomhelst så trampade vännen på den där minan och slets itu medan magister Flanell fick sin hörsel förstörd och skickades hem till Sverige med omedelbar verkan. Två sjukvårdare mindre i det kriget.

Han borde inte stå där, i talarstolen, inför hydran, han borde vara död, flera gånger om, eller åtminstone hemma hos sig själv och sin trädgård, som andra pensionärer, men skolan behöver honom och hans enorma kunnande, alla hans sju flytande språk och därtill varianterna av swahili och så lite mandarin och ganska mycket kordofan (han reste mycket i Sudan när han skrev sin bok om den engelske äventyraren, ballongpiloten och översten Frederick Gustavus Burnaby, som stupade i slaget vid Abu Klea, där han fick ett spjut genom nacken), för att inte tala om hans insikter i världspolitiken och hans kunskaper i historia och geografi. Om det finns en sak alla i skolnämnden, rektorn, de övriga lärarna och Hem och Skola är överens om, är det att så länge Flanell är villig att undervisa är han välkommen till skolan: det är han som skiljer ut deras skola och stad från de övriga, mer medelmåttiga utbildningsanstalterna i länet.

Men eleverna kunde inte bry sig mindre. Alla vet att gamle Flanell kan det mesta, att han varit överallt och att han levt långa perioder i Afrika, men hur intressant är det på en skala? Flanell vet inget om modern musik, hur man trimmar en moppe eller hur spelet fotboll fungerar eller hur det är att vara 15 år, han kan inte spela elgitarr, är inte ett dugg cool. Däremot är han halvdöv och gammal som gatan.

Tar ingen hans parti? Står ingen upp för honom? Finns det ingen bland alla dessa ungdomar som är mogen och klok nog att lyssna och förstå? Jo, men skulle den personen vara så dum att den ger sig till känna skulle den snart drunkna i den bruna sörja av dumhet som översvämmar aulan var gång det ringer till morgonsamling.

Å andra sidan kanske Flanell haft lättare att nå ut till ungdomarna om han berättat om när han träffade den dödsdömde Roger Casement, mannen som avslöjade Leopold II:s övergrepp i Kongostaten, i cellen i London, 1916, då var Flanell 18 år, bara några år äldre än de ointresserade ungdomarna i aulan. 18 år. Hans föräldrar hade skickat Flanell på internat i England just innan kriget bröt ut. Han blev kvar tills det tog slut, då begav han sig till Afrika för att arbeta på en missionsstation i just Kongo, inspirerade av det Casement berättat för honom. Han hade kunnat berätta om Casement, som avslöjade oegentligheterna i Kongo, och i Amazonas, som blev adlad i England, men kom i onåd och dömdes till döden sedan han med vapen i hand försökte få Irland att med Tysklands hjälp bryta sig loss från Storbritannien. Och Burnaby, han kunde berättat om äventyraren Burnaby. Eller att han var god vän med Julius Nyerere och Indira Gandhi, att han träffat Dag Hammarskjöld och U Thant och Eisenhower. Åren som missionär i det inre av Afrika. Och det orättfärdiga kriget, folkmordet i Biafra, bara ett par år bort, men åhörarna är inte intresserade av att en miljon människor dog under de tre åren kriget pågick, att han då befann sig mitt i världens dittills mest kända svältkatastrof, allt det där är så avlägset, flera år sedan, och i Afrika, Afrika! Så långt bort. En annan tid, en annan värld. Snacka om att gammelmagister Flanell är mossigheten personifierad. Och nu står han där och talar om då och nu och sedan.

”Det hemska är att vi har den bästa tiden bakom oss, jag och min generation, kanske era föräldrar också, har upplevt den bästa tiden. Allt har gått åt rätt håll inom medicinen och alla har fått det bättre. I vårt land, i vår del av världen. Och det fortsätter så ett tag till. Men snart vänder det. Vi ser redan hur sura regn hemsöker oss, hur naturen tar skada av vår livsstil, hur miljöfrågan blivit något annat än skräp i dikeskanten.” Det är kommen så här långt i sitt tal som tagit sin början i merkantilismen och upplysningen och som omfamnat såväl Rousseau och Voltaire som Aristoteles och Keynes och Wittgenstein och Franklin D Roosevelt och Bretton Woods och Saltsjöbadsandan och risken för en oljekris och Nord-Syd-problematiken, som gammelmagister Flanell släpper sitt fasta tag om talarstolen, knyter och skakar sin ena näve i luften och utbrister med darrande stämma och tårarna rullande nerför kinderna ”Jag är ledsen att säga det, men vi har förstört er värld, och vi har alla det bästa bakom oss, snart vänder det, och sedan blir det bara sämre, förlåt mig!” Mitt i tiraden ringer klockan och eleverna reser sig slamrande och under glada skratt och anonyma tillrop – ”Gammel-gråt Flanell!”, ”Lipsill!, ”Ingen kan förlåta det där talet, Flanell, skäms på dig, gubbe!” – skyndar de ut på skolgården, kanske för att hinna ta en cigg innan lektionerna börjar om fem minuter eller för att hämta första lektionens böcker i skåpet. I den mån någon kommer ihåg något av Flanells morgonsamling så är det att han visat sig mer gaggig än någon kunnat ana. Året är 1973.