En morgon i Hades smak

I det stillastående morgondiset dansar älvorna på det höstgula fältet och långt där borta, bakom de höga träden, på andra sidan den lilla dalen, stiger en röd ballong upp. Ju mer den stiger, desto tydligare blir det, att det är en enorm ballong och till slut, det tar säkert en minut för ballongen att lyfta sig i hela sin prydno, dyker korgen med passagerarna upp,

Korgen är formad som en båt. Ett skepp.

Skeppet plöjer fram genom älvorna, de dansande skuggorna i det gråvita diset, som sakta fälls ut, faller ner och fuktar det hösttorra gräset, där ett myller av knappt synliga småkryp bygger sin morgondag som om det inte funnes vinter.

I fjärran hörs en tupp gala, och till och från fyller en åsna morgonen med sina skrin.

En doft av rök sveper fram över dalen. Någon eldar gran och björk. Håller sitt lilla stenhus varmt och torrt. Fritt från morgonens råa kyla.

På grusvägen, som löper genom dalen, från norr till söder, tar sig en padda mödosamt fram. Ett ben i taget. Långsamt. Ett. Och. (slafs) Två. Ett. Och.  (slafs)Två.

Ett skepp kommer lastat!

Med vaddå?

Döingar.

Och det är bråttom. De skulle redan vara i Amerikas förenta stater. Nu är det frågan om de hinner fram i tid för att rösta. Om de inte gör det, får de inte betalt. Inte ens för biljetten. ”Reser ni nu, gör ni det på egen risk!” sa Karon till dem, när de bad honom ro dem över Styx. ”Ger ni er iväg härifrån, kan det bli det sista ni gör!” varnade färjekarlen. Å andra sidan var han säkert medveten om, att den som är död i många avseenden redan gjort det sista den gör.

Karon hade sett fundersam ut, där han stod och kliade sig, först i skägget, sedan under mössan. Men så hade han farit runt och gått och ställt sig i båtens för. Det enda passagerarna såg av honom var ryggtavlan, insvept i en svart mantel. ”Lägg era obol i kassan vid landgången,” sa han och styrde  straxt båten mot andra stranden, där de som inte fått en ordentlig begravning irrade omkring. Skuggor i den underjordiska natten.

Väl på andra sidan Styx skyndade döingarna mot kapten Nemos undervattensgrotta. Detta i avsikt, att få denne att övertala sin vän, den berömde ingenjören och uppfinnaren Cyrus Smith, att sätta fart på sin väldiga ballong och skyndsamt ila mot Amerikas förenta stater.

Mötet med den åldrade Nemo blev något av en besvikelse för de reseglada och arbetsvilliga döingarna. När de hittat fram till kaptenens boning i undervattensgrottan, skakade de av iver att få skrida till verket och förverkliga sin amerikanska dröm. ”Men kära ni, ni är alldeles försent ute, ingenjör Smith kommer aldrig att hinna fram i tid, inte ens till västkusten,” undslapp sig Nemo med sin knarriga röst, full av fransk brytning, och såg ömsint på dem. ”De andra gav sig av för ett dygn sedan, och de köpte en Tsyklon-2-raket  av Smith, en raket de på nolltid var uppe i stratosfären med, och väl där gav sig snart kapseln iväg på egen hand, bara för att straxt landa i Lake Michigan, perfekt placerad för en insats i staten Michigan. En förflyttning med militärisk effektivitet, framtidens överljudsfart och ingenjörskonstens precision. En resa i Smiths smak.”

När döingarna hörde detta, gav de upp en unison suck, som ekade genom grottan och ut i de levandes värld, där den snart stötte på El Niño och fick sådan kraft, att den vuxit till en mäktig tyfon när den snart svepte in mot Filippinerna, lämnande inget annat än död och förödelse efter sig.

Om mötet med kapten Nemo blev något av en besvikelse, var mötet med ingenjör Cyrus Smith desto mer upplyftande, och det göt mod i de dödas lealösa kroppar. Innan de visste ordet av befann de sig tätt hoptryckta i den båtformade korgen och uppe i luften, svävande mellan först havet och sedan marken och den röda ballongen.

I hög fart seglade de mot Amerikas förenta stater, medan ingenjören, sin vana trogen, föreläste för dem. ”Det som utmärker vår tid är både det ena och det andra, men bland allt detta ena och andra, kan det vara på sin plats att peka på alla dessa ”jag vet nog jag-” människor, som numer tycks finnas i en mängd som indikerar tretton på dussinet. Det är de här som vet, verkligen vet, när saker och ting inte går rätt till, eller när de går rätt till, det gör de för övrigt vanligtvis då saker och ting går som de själva vill, annars går de vanligtvis fel till. För egen del vet jag ingenting, eller rättare sagt: jag är inte alls säker på den saken, för om jag vet att jag inget vet, vet jag ju det, och då vet jag något. Det är komplicerat det där. Och det är det som gör att så många skapar sina egna små sanningar. Slår blå dunster i sina egna ögon. Hade ni haft ögon kvar att se med, hade ni kanske gjort det, men nu är ni döda och ser utan ögon och att slå blå dunster i tomma ögonhålor tjänar inget till, eller det tror jag i alla fall inte. Ni hör att jag tvekar efter varje sanning? Det är därför att min största fasa här i livet är, att bli en ”jag vet nog jag-” människa. En total dåre. Då är det bättre att inget veta, och veta det, fast det är en paradox som komplicerar sakförhållandet och gör gränsen mellan sant och falskt och medvetet och omedvetet diffus. Otydlig. Kort sagt är denna min sanning kanske inte alls sann, för är den sann, går jag balansgång på randen till de verkliga dårarnas rike. Kort sagt är detta oklart som uttrycks som oklart och därför oklart för det friska sinnet och dess förmåga att uppfatta vad som är oklart uttryckt som oklart till skillnad från klart som uttrycks som oklart och därför är nonsens. Om detta torde vi vara överens.”

”Men snälla ingenjören, se er för! Ni seglar ju på de dansande älvorna! Se så deras tårar faller i det torra höstgräset!” ropade plötsligt döingarna i kör, måna, som döingar är, om det levande. På detta ville ingenjören inte alls höra, trots att Eos, morgonrodnadens gudinna, rasande över det han gjort älvorna, stack honom i ögonen med sina rosenfärgade fingrar. Istället kisade han och vände dövörat till och fortsatte att föreläsa: ”Tsyklon-2 byggdes i likhet med alla andra Tsyklon-varianter i Ukraina på den gamla goda Sovjet-tiden. Rymdraketernas Volvo. Pålitlig som få. Ett enda misslyckat uppskjutningsförsök på över 100 uppdrag. Fatta! Klart som korvspad att raketen era polare köpte häromdagen gjorde sitt jobb, som den rymdens packåsna den är. Era vänner har redan avlagt sina röster, de har fått betalt och de är på väg tillbaka till Hades med multna löv och annat som släkt och vänner i dödsriket bett dem ta med.”

Så talade ingenjören, skruvade lite på sina behållare med snart brinnande gas och såg så förnumstig ut, att de döda inte stod ut. Inför våra ögon, där vi står i fjärran, på andra sidan dalen, och tittar på den stigande ballongen, medan tuppen gal och åsnan skriar och älvorna dansar undan i fåfänga försök att undkomma den framforsande korgens ramning, kastar de sig över ingenjör Cyrus Smith, och de ger sig inte förrän de tagit honom av daga, och han blivit en av dem och sällat sig till dem i deras gemensamma ilska över ingenjörens ansvarslösa framfart bland älvorna, morgondiset och Eos rosenfärgade fingrar.

Vi rusar förstås mot den störtade ballongen; i vår iver att se vad som hänt och att hjälpa till, att rädda liv, spjälka ben och förbinda skadade huvuden, plöjer vi fram genom hagtornshäcken som omgärdar vår markplätt på jorden, springer genom de öde fältens höga höstgräs och stannar inte förrän vi, med andan i halsen, kommer fram till nedslagsplatsen, bara för att konstatera att alla är döda: De döda, ingenjören Cyrus Smith och alla älvorna.

 

Musik. Mer av samma vara.

 

Herr Führer

Jag tänkte att sömnen, det är jag, och smärtan den är orosmomentet, det som stör sömnen, som alltså stör mig, och jag övertygade mig själv om att smärtan inte fick vinna, inte fick väcka mig; för mig handlade det om att sova vidare, om jag gjorde det hade jag vunnit, och det gjorde jag, vann; jag sov vidare, trots att den där gnagande smärtan hela tiden fanns där, i utkanten av medvetandet, hade jag slappnat av det minsta hade smärtan tagit överhanden och jag hade vaknat, men jag vann och det var därför som jag först när jag vaknade några timmar senare upptäckte att hunden ätit upp halva högerarmen. Fast först upptäckte jag hunden. Den låg där intill mig i den vältilltagna hotellsängen, king size, och såg nöjd ut. Mätt och nöjd. Fast så mätt kan den inte ha varit. Så feta armar har jag inte, låt vara att doktor Rimmer sagt åt mig att gå ner några kilo, ”Sluta röka, sluta dricka, ät mindre och framförallt sluta knarka” brukar han säga åt mig när vi har våra månatliga möten. Om jag går dit vill säga. Den här månaden, till exempel, kommer vi inte ses. Jag är nämligen ute på tjänsteförrättning. Reser runt och dänger väska i Sörmland. Haha, kan knappt vänta på att få träffa doktor Rimmer igen, så förvånad han ska bli när han ser min högerarm. Benpipan som sticker ut, de ruttnande köttslamsorna som hänger och slänger. Själv ska jag stolt vifta med armstumpen framför honom och lugnt säga ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem är det som har för tjocka armar nu? Och vem är det som gått ned i vikt? Va?”. Det där sista va:et ska jag liksom ropa ut. Som ett utrop, som överraskande nog kommer i slutet på det där andra, vilket sägs lugnt, ja, nästan smekfullt; som en karess hörs min ljuva stämma sexhest smeka fram orden ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem…”

Det här med att vakna upp och upptäcka att ens hund gnagt i sig halva högerarmen på morgonkvisten har sina sidor. Till att börja med är det inte okej någonstans att ens hund äter på en, och det gäller oavsett om en är vaken eller sover. Hunden ska inte äta upp sin herre, så är det bara. Således tog jag fram min telefon, en Huawei så jag började med att säga ”Zaoshang hao” till den, det gör jag alltid, dels av artighet mot telefonen, dels om någon stackars kines sitter där i en avlyssningscentral någonstans och lyssnar på mig genom telefonens högtalare och tittar på mig genom dess kamera, ibland, när jag tycker att det inte riktigt bara räcker att säga god morgon, drar jag till med ett ”Ni hao ma!” och så lägger jag skyndsamt till, ”För egen del mår jag bra, tack!”. När jag klarat av artighetsfraserna satte jag mig att söka i telefonen, inte efter livets mening den här gången utan information om hur hundar ska dresseras för att inte äta upp sina herrar. Hittade en Herr Führer i Gnesta, ”specialiserad på människoätande hundar”. Bra. Mailade Herr Führer. Fick svar med vändande mail. Herr Führer visade sig vara en trevlig prick. Han la bort titlarna med en gång, undertecknade sitt mail smått anakronistiskt med ett ”Er tillgivne” och så bara förnamnet ”Sturmbann”. ”Er tillgivne Sturmbann”. Bra bra. Jag hade varit lite rädd att han kanske skulle vara en aning stel, och kanske argsint. Vet inte varför. Kanske var det namnet, Herr Führer, som lurade mig. Då mitt hotell befann sig i Flen, vilket också innebar att såväl hunden som jag själv var där, var jag, vi, inte långt från Herr Führer, Sturmbann, och Gnesta, varför vi bestämde att vi skulle ses redan om någon timme.

Nu fick jag bråttom minsann! Den som aldrig vaknat upp med en bortgnagd högerarm vet nog inte vad det innebär att försöka skynda på och stressa omedelbart efter det något överraskande uppvaknandet. Redan när jag skulle använda min telefonen stod det klart att den nedre delen av högerarmen och framförallt allt den därvid fästade handen med dess fem flinka fingrar fattades mig. Kort sagt var det bökigt att göra allt med vänster hand. Hade jag varit vänsterhänt hade det kanske gått snabbare att vänja sig vid det nya tillståndet, men nu tog både detta tillvänjandet och allt annat sin lilla tid, därför blev jag, måste jag tillstå, smått rasande på den frukostansvariga människan på hotellet som, när jag äntligen tagit mig till frukostmatsalen, ställde sig att titta på mig med stora ögon och utbrista ett ”Men oh! Vad har hänt med er arm?!”. Då tyckte jag bättre om hennes chef, hotelldirektören, antar jag, som mycket handfast hutade åt mig och sa att ”Vem tror ni att ni är, va? Komma här och springa med en söndergnagd armstump i vädret hursomhelst! Nu är ni så god och tar på er något på överkroppen och ger er iväg härifrån! Sådana gäster vill vi inte ha här! Vi är ett respektabelt hotell!”

Inte mig emot. Jag tog med mig hunden och gick tillbaka till rummet, funderade över det hotelldirektören sagt, insåg det olämpliga i att springa runt med bar överkropp bara för att jag inte hade en arm att stoppa i den högra skjortärmen, vilken fånig tanke! insåg jag nu, klippte av högerärmen på min vita skjorta, satte på skjortan och kavajen, hängde bagen med varuproverna och min necessär över axeln, ”Erlige Erland” står det på bagen, det är jag, Erlige Erland, jag säljer damunderkläder, bagen är full av trosor, bysthållare och korsetter, har jag inga egna kläder där? tänker någon, inget ombyte?, jodå, jag har bagen full med underkläder, även om jag aldrig skulle säga det till en kund, som lanthandlaren i Friåsa, en ganska stel gubbe med religiösa grubblerier och ett förljuget äktenskap, så tycker jag att alla borde ha samma underkläder, fast skulle jag säja det till handlaren i Friåsa skulle han slänga ut mig, han är lite gammaldags, är till och med tveksam till hur han kommer att se på mig nu när jag bara har en armstump på höger sida, det är sådant som kan få handlaren i Friåsa att gå bärsärk, det avvikande, som en enarmad försäljare av damunderkläder.

Skjortärmen, jag lyckades inte så bra med det där med att klippa av den, den blev mest bara strimlad och den fladdrade en hel del, vilket irriterade mig, men den lade sig snart  tillrätta när kavajen kom på. Det kändes bra. Jag gick ner till hotellreceptionen, betalade kontant, fnös åt hotelldirektören och försökte få min hund att morra lite, det gjorde den inte, men försöka duger, tänkte jag, bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna bågen, tänkte jag, för sådan är jag: en fighter, och så lämnade vi hotellet, hunden och jag, och tog bilen, en prima Volvo Duett, och körde till Herr Führer, min tillgivne vän Sturmbann i Gnesta. Denne väntade på oss med ett brett leende och nypolerade lederhosen och en dagen till ära nytvättad fasanfjäder i hatten. Herr Führer, Sturmbann, hade polerat brallorna, jo han sa ”brallorna”, och tvättat fjädern så snart det stod klart att han skulle få besök. En ordningens man i sin prydno. Jag tyckte om honom från första början och det var väl det som fick mig att alltför sent inse att det där med ”specialiserad på människoätande hundar” inte innebar att han kunde få hundarna att sluta äta på sina herrar.

Musik.

Apotekarens gästabud

Apotekaren bodde ensam strax utanför byn. Ryktet sa att han fötts där, i det väldiga huset på kullen, till hälften dolt av sekelgamla ekar och plataner och en och annan kastanj. Dygnet runt brann lyktorna i allén som ledde uppför kullen och fram till huset. Till och med mitt i högsommaren, när cikadorna spelade och värmen fick luften att dallra av obehag och solen dränkte trakten i ett överflöd av ljus. Det ständiga skenet från lyktorna underströk den känsla av en skräckens boning som husets utstrålade i sin ständigt nedsläckta och lugubra skepnad.

När jag fick en inbjudan till en smokingmiddag hos Apotekaren, tänkte jag först inte gå. Det där hemska huset på kullen gav mig kalla kårar, och jag hade hört både det ena och det andra om dess herre. Bland det första jag fick höra när jag flyttade till byn för snart fem år sedan var, att Apotekaren egentligen var Hin håle. En absurd tanke. Men ändå. Någonstans har väl alla samlat ihop till sitt rykte? Och ingen rök utan eld.

Å andra sidan föreföll Apotekaren vara den mest normala personen i byn. Inte för jag kunde säga att jag kände honom. Ibland hade han skymtat på baren eller framför osthandlarens stånd på fredagsmarknaden, och det lilla jag talat med honom hade skett över ett paket huvudvärkstabletter eller någon annan produkt som måste vara fruktansvärt banal och ointressant i en farmaceuts värld. Lika ointressant som vårt samtal om vädret och Olympique Marseilles senaste match. Tror ingen av oss var ett dugg intresserad av fotboll. Egentligen. Men det är något de gör i byn: talar om fotboll istället för vädret. Ingen vill verka banal.

Kanske föreföll Apotekaren vara mest normal i byn därför att alla andra var så udda. ”Lerätare”, förklarade Marie-Jo, som flyttade hit ungefär samtidigt som jag. Allmänpraktiker. Tog över docteur Peupuis mottagning, när denne gick bort. ”Lerätare?” undrade förstås jag, ”Äter de lera?” frågade jag mest på skämt. ”Ja, de är geofager nästan allihop. Det är därför de är så bleka, anemi, och hakmaskarna i leran orsakar även andra symptom. Du vet, att de är så små och ser konstiga ut i ansiktet en del? Det är till del inavel, men bara till del, det beror också på födan, att de äter lera.”

Jag var chockad. Visst hade jag hört talas om lerätande djur och fattiga mountaineers och hillbillys i USA som äter lera, och inaveln, ja, vilken bortglömd by i mitten av ingenting har inte sin beskärda del av inavel? Men det här med att nästan alla är geofager. ”Det är inte så märkligt som det låter,” förklarade Marie-Jo, ”det är mer en tradition, ett sätt att dryga ut maten, ingen här tycker det är konstigt att leran ingår som en del i den dagliga dieten. Men det är klart att det inte är så nyttigt.”

Enligt Marie-Jo var de enda ”normala” i byn vi som flyttat dit. Läkare som Marie-Jo och veterinärer som Fabio. ”Och Apotekaren?” undrade jag. Det kunde inte Marie-Jo svara på. Vad hon förstått av byborna som kom till hennes praktik var alla lite rädda för Apotekaren. Men det verkade som om han var född i byn. ”Men ingen vet riktigt vad han sysslade med eller var han höll till åren efter högstadiet och fram till han kom tillbaka en dag och tog över apoteket”. Marie-Jo funderade en stund och så lade hon till ”Ingen verkar veta vad som hände med den gamle apotekaren, eller vart han tog vägen, han var bara borta en dag och istället stod Apotekaren där på hans post, när byborna behövde undsättning med hakmaskmedel och annat.”

”Men man kan väl inte bara försvinna sådär?” undrade jag. ”Nej,” svarade Marie-Jo, ”det kan man väl egentligen inte, men bortsett från det så försvann den gamle apotekaren bara sådär. Nästan som docteur Peupui. Han bara satt och torkade bort på sin praktik. Blev till damm och blåste bort. Det var i alla fall vad städerskan, Madame Moutais sa, det var hon som samlade ihop vad som fanns kvar efter honom och såg till att han kunde jordfästas så som det anstår en kristen man.”

”Men ingen kan dö sådär!” utbrast jag. ”Nej, så klart inte,” sa Marie-Jo, ”men docteur Peupui gjorde det. Jag har sett polisrapporten som gendarmerna borta i Draguignan gjorde. Det står att docteur Peupui torkade ihop och dog på sin post. Sådant som händer här, och det är nog något som du, som ska vara byns skollärare, måste ha koll på.”

Det visade sig att vi som var bjudna till den där smokingmiddagen hos Apotekaren var alla vi inflyttade. Marie-Jo, veterinären Fabio, jag, kanslichefen på det lilla kommunkontoret, Olivier Truc med fru, och så Johnsons, ett engelskt par som nyligen köpt ett av byhusen och renoverat det till oigenkännlighet.

Marie-Jo, Fabio och jag åkte tillsammans i Fabios Peugeot, uppför den knöliga grusvägen som så småningom ledde till den upplysta allén och spökhuset i dess slut. Vi var de sista att anlända. En skylt med en pil manade oss att köra runt huset och parkera på baksidan. Vilken skillnad! Här var allt upplyst, alla fönstren i husets tre våningar var fulla av liv och parkeringsplatsen badade i det varma ljuset av diskret placerade ljuskällor, som vi inte kunde se, bara ana i änden av varje ljuskägla. På trappan brann marschaller och på översta trappsteget stod Apotekaren vänligt leende med utsträckta armar. Han var oerhört stilig i sin smoking och lackskor och med det slickade, kolsvarta håret lagt i en bena vars perfektion endast överträffades av pipskäggets ans.

”Åh, så trevligt att ni kunde komma, kära ni, ni är hjärtligt välkomna!” sa han och menade det. Vi kände oss alla genast betydligt bättre till mods.

Kvällen inleddes med ostron och champagne ”Bouzigues,” sa Apotekaren och nickade mot ostronen, ”hitkörda med taxi idag! Jaja, se så, apoteket går bra, jag har råd, det är därför ni får prestige-champagne också, inget vanligt trams, det kan pöbeln dricka till sin lervälling,” han log hastigt, ”ja, jag vet, inget personligt, men det är ju så det är, här i vår by, folk äter lera, drabbas av hakmask och allehanda sjukdomar, för att nu inte tala om allt inavel, men det finns värre saker att tala om, men låt oss nu skåla, kära ni!”

Vi var alla lite tagna av Apotekaren. Hans charm, hans gästfrihet, hans humor och alla oväntade vändningar i samtalet, som nästan uteslutande drevs av honom själv.

”Medan ni har koll på byborna vet ni nog ingenting om mig, jajo, jag är byns apotekare, lämpligt nog kallad Apotekaren, och det är fint så, ni kan kalla mig Apotekaren, men vill ni, får ni kalla mig Bubba, jaja, det är ett riktigt hillbilly-namn, nascar, banjo, Sista färden och det där, men man får inte allt här i livet och jag fick ju faktiskt ett namn, haha, men nu hörni ska ni få höra: Ni vet att det bara är en tidsfråga innan pandemin stänger ner oss igen och ni vet att de vaccin som finns inte förslår långt, eller hur?”

Utan att invänta svar fortsatte han, lätt maniskt men alltid med ett varmt leende på läpparna och utan att få oss att känna oss annat är välkomna och omtyckta. ”En förmån man har som apotekare är att man kommer över den medicin och de vaccin man vill ha. Även sådant som inte finns.” Han gjorde en kort paus, blinkade åt Marie-Jo och fortsatte först när Mister Johnson undslapp sig ett ”Men så fortsätt då, karl, vad är det ni försöker säga?”

”Det jag försöker säga är att jag har ett dussin sprutor. Vaccin. Och jag delar dem gärna med mina vänner.”

Mister Johnson såg än på Apotekaren, än på sin fru. ”Så ni kan vaccinerna oss?”

”Ja, Mister Johnson, det kan jag. Jag kan se till så ni slipper undan pandemins risker. Med tanke på er ålder borde väl det intressera er, och ni, vår veterinär, med er övervikt och kanske andra underliggande riskfaktorer, ni borde väl också vara intresserad av att vaccinerna er?” Marie-Jo såg tveksam ut. ”Men, vaccinen är slut sedan länge? De lanserades, sedan vet ingen vart de tog vägen eller vem som fick dem, och nu säger ni att ni har vaccin här?”

Apotekaren la sin hand runt Marie-Jos kind och tittade ömt på henne. ”Ja, kära docteur Bucole, så är det, och jag vill dela mina doser med er. Av alla i byn är det er jag vill dela med. Jag ser inget skäl att ge vaccinet till de lervällingsätande dräggen nere i byn.”

Marie-Jo såg ett etiskt dilemma i att själv lägga beslag på en av de hett eftertraktade doserna, men lät sig övertygas av oss andra. Tillsammans konstaterade vi, att det var vi som var samhällets stöttepelare, och att om några skulle gå levande ur pandemin så var det vi.

Sagt och gjort. Apotekaren hämtade en silverbricka med sju sprutor och en efter en blottade vi vänster överarm och lät Apotekaren sticka sin spruta i oss.

När Apotekaren var klar med oss, när vi alla fått vår dos, var vi alla lite upprymda. Som om vi varit med om något väldigt farligt och överlevt. Tillsammans. Precis klarat oss undan. Med nöd och näppe.

Det låg något overkligt över det här, och den känslan förstärktes av all champagne som flödade i en outsinlig ström:. Pommerys Louise på magnum. Taittingers Comtes de Champagne. La Grande Dame…

Det jag framförallt minns från den här delen av middagen är den uppsluppna stämningen och grammofonen, en sådan där gammaldags grammofon för stenkakor, med vev och en stor tratt. Apotekaren skötte själv vevarmen, när det behövdes, och han agerade discjockey med en effektivitet och finess som om han inte sysslat med annat. Hunden Nipper på HMV:s etikett snurrade bokstavligen runt på högvarv medan Gerschwins Fascinating Rhythm, Are You Lonsesome Tonight, ja Presleys hit, men i original, från 20-talet, 1920-talet, Les Nuits Moscovites med den misstänkte femtekolonnaren Tino Rossi och en massa annan musik från mellankrigsåren flödade ur den anakronistiska grammofonens tratt.

Middagsbordet var magnifikt uppdukat i en väldig matsal med kristallkronor och levande ljus och flamländska bonader på väggarna. I ett hörn stod en gammal riddarrustning intill en uppstoppad isbjörn. ”Den sköt jag när jag arbetade på Svalbard,” berättade Apotekaren, ”jag var så illa tvungen, ni vet, däruppe kan man inte gå obeväpnad, nästan som Amerika, haha, isbjörnarna är inte att leka med, den där knäppte jag när den tänkte göra processen kort med mig när jag satt på mitt gevär, som jag lagt mellan två stenar, och uträttade tvåan, som tur var visste jag hur farligt just det momentet kunde vara när man gett sig av ifrån tätorten, och jag satt där med revolvern redo, precis som jag lärt mig, självklart hade jag ryggen åt en klippa, så fienden kunde bara överfalla mig framifrån, och framifrån kom björnen just som jag ansåg mig klar, ja, den detaljen är inte oviktigt, livets små marginaler, hade björnen kommit en halv minut senare är det inte säkert att jag hunnit sikta och skjuta, men nu gjorde jag det, och ja, där står den nu, det var den eller jag.”

Apotekaren skötte allt själv: dukade på och av (silverbestick och kraakporslin från 1600-talet… sa iallafall Apotekaren att det var) , pysslade i köket (mycket arbete i köket så klart), öppnade vinflaskorna (mycket vin, Bordeaux och Côte-Rotie) och fyllde våra glas och underhöll oss med historier av alla möjliga slag. Det verkade som han rest jorden runt flera varv och det föreföll oss som om han arbetat snart sagt överallt. Vi undrade förstås hur han hunnit med allt det där. En undran som inte fick något svar. Istället började Apotekaren tala om vad som föreföll vara hans favoritämne: antropofagerna, kannibalerna i Salernes.

”Känner ni inte till det?” frågade han något häpen. ”Alla vet väl att kannibalismen har sitt ursprung i Salernes, ja, byn bara några mil bort. Det är där arkeologerna kunnat belägga de äldsta fynden av kannibalism. I världen. Det händer väl titt som tätt att folk äter folk. Stalingrad. Det där planet i Anderna. Nöden har ingen lag. Hungern ingen säkerhetsspärr. Och varför skulle den ha det? Fast jag har hört att människokött smakar gott. Många säger att det är det godaste köttet som finns. Det står också att läsa i Egyptens hieroglyfer och andra gamla uttrycksmedel genom historien. Grottan i Fontbrégoua utanför Salernes, där finns bevisen! Tusentals år före vår tideräkning. Redan då. Ja, säg den kultur som inte emanerar från oss fransmän, haha! Men hörni, hur smakar min Boeuf Bourguignon? Haha!”

Vi fann skämtet vansinnigt roligt och så påpassligt och vi gapskrattade alla ikapp med Apotekaren. Jag minns att jag förvånades över att Fabios mun kunde bli så stor när han skrattade för full hals och jag tyckte nog det var lite opassande att Marie-Jo och Apotekaren tittade på varandra, där de satt intill varandra, och skrattade så våldsamt att Marie-Jos långa hår fladdrade och toppen på Apotekaren pipskägg vippade. Kanslichefen Olivier Truc och hans fru skrattade så de trillade under bordet; från någonstans nedanför oss hördes Madame Trucs gälla skratt och kanslichefens fniss som till icke ringa del kom genom hans näsa, det högsta fniss jag någonsin hört, säkert 100 decibel, vilket imponerar ändå mer om man betänker att det framförallt kom från näsan. Den ende som inte skrattade var Mister Johnson som satt och tittade på sin hustrus vigselring som låg väl synlig i den nu nästan tomma grytan med boeuf bourguignon.

Den sadlade mannen

Naturligtvis tycker en del, att det är konstigt att jag går runt med en sadel mellan benen. Naturligtvis, tycker de det. För det normala, har jag fått klart för mig, är att inte ha en sadel mellan benen. Ja, annat än när du rider. Förstås. Då är det högst naturligt att ha en sadel mellan benen.

Hur gärna jag än skulle vilja, att fler hade en sadel mellan benen jämt, kan jag också se att väldigt få, om någon, har det. En sadel mellan benen. Kort sagt är jag ganska ensam om mitt tillstånd.

Det konstiga med min sadel är att ingen tycktes se den när jag växte upp. Somliga, de flesta, ser den inte ens idag.

Kanske var sadeln mindre när jag var liten. Så den knappt syntes. Tur för mamma! Tänk annars, när jag föddes, och huvudet kom ut, och den tunna överkroppen med sina taniga bäbisarmar, och sedan blev det stopp, för sadeln tog emot. Oj, vad barnmorskan hade blivit förvånad! Som hon hade fått dra tillsammans med den tillkallade jourläkaren för att få ut mig!

Jag kan inte komma ihåg att någon talade om min sadel i skolan. Eller i bordtennisklubben. Inte för att jag var bra. Jag var usel. Sadeln gjorde mig rejält hjulbent och långsam. Till och med för långsam för pingpong på nybörjarstadiet. Rundboll var bara inte att tänka på. När de andra spelade rundboll i slutet på träningspassen, fick jag gå och byta om. Lika bra det. Kan inte minnas att jag hann upp en enda boll. Någonsin. Sadeln gjorde det svårt att springa. Benen hjulade för mycket, där de omslöt sadeln.

Men alla vara snälla. Både i bordtennisklubben och skolan. Värre var det för Lotta. Lotta Långben. Hon var säkert två meter redan på lågstadiet, och längre blev hon. Gänglig och ranglig. Det var Lotta Långben det. Känd från Guinness rekordbok.

På rasterna brukade vi reta henne. Sprang runt henne, ja jag också, så gott det nu gick, och sjöng en slags omelodiös melodi ”Lotta och Janne Långben! Lotta och Janne Långben!” Det var ganska fånigt. Senare, när vi var vuxna och Lotta jättelång, gifte vi oss. Lotta och jag.

Jag tror att vi hade det bra, Lotta och jag, till dess Lotta en dag, helt oförhappandes, blev jättearg på mig. Hon skrek, att jag inte alls har en sadeln mellan benen, att sadeln sitter i mitt huvud. Då skilde vi oss.

Men hur skulle det se ut? Om en hade en sadel i huvudet!? Skulle det ens gå? Skulle en ens kunna gå med en sadel i huvudet? Balansen! Och nacken, hur skulle det gå med nacken? En sadel med valvet någonstans över pannan, gissar jag, och ett långt utdraget bakhuvud, där sadelns bakre del sticker ut under den uttöjda skalpen. Tänk vilken dålig affärsidé det är, att göra hattar och kepsar för människor med en sadel i huvudet. Nej, där var Lotta fel ute. Jag tror helt enkelt inte att det går att ha en sadel i huvudet. Lika lite som det går att ha en sadel i armhålan. Men det tänkte hon inte på, min Lotta, när hon skrek och gormade, där uppifrån sina höga hästar, flera meter upp i luften.

Hursomhelst så är jag glad att jag har en sadel mellan benen och inte i huvudet. Det är lite rultigt och jag vaggar en hel del när jag får upp farten. Men det går, om jag nu får vara lite putslustig. På tal om att gå, gick jag till en psykolog en tid, eller under ganska lång tid, jag bodde till och med på ett sjukhus med en massa psykologer och andra experter på sadlar mellan benen. De kan sådant, psykologer. Sadlar mellan benen. Tror de i alla fall, för om jag ska vara petig så var de lika fel på det som Lotta. Påstod också att jag hade sadeln på hjärnan. Det tolkar jag som att jag hade sadeln i huvudet. Bara annorlunda uttryckt. Samma dumheter på psykologmumbojumbo.

Nej, det där med psykologer och sjukhus har jag lagt ned, precis som jag lagt ner Lotta och familjen och allt annat. Ni kanske undrar hur det kan vara så? Hur en frisk man med fru, låt vara jättejättelång, och flera ungar, också ganska långa och rakbenta, inte alls som sin far, men i alla fall, fru och barn, hur en sådan man bara kan lägga ner allt, kliva ur sitt liv för att istället, med hjulande gång, driva runt på gator och torg? Vad är värt priset att bli uteliggare? Svaret, mina vänner, är mycket enkelt: Allt är för att få vara med min sadel; jag älskar helt enkelt min sadel mer än något annat här i världen.

Musik.

Bonden & Vägskrapan

Grusvägen bredde ut sig mellan de tre små byarna, utspridda cirka tre kilometer ifrån varandra. Just vid bondgården svängde det bruna vägsnöret skarpt åt vänster för den som skulle till den Bortre byn och åt vänster för den som skulle till den Hitre byn – den tredje byn, Ändadärborta, låg bortanför den Bortre byn. Dit, till byn Ändadärborta, åkte traktens folk nästan aldrig till. Den låg för långt bort. Dessutom fanns allt som behövdes hos Sven i den Bortre byn. En lanthandel som hette duga. Med ost, mjölk och köttfärs och grönsaker och godis, fiskespön, huvudvärkstabletter, batterier, grepar, skruvmejslar, skottkärror och gräsklippare och djupfrysta varor av alla de slag, till och med apelsinjuice. På fredagar kunde den som beställt i förväg dessutom hämta ut både fisk från Göteborg och sprit från Systembolaget.

På somrarna cyklade barnen på gården till Sven för att köpa godis, glass och serietidningar. På vintern, då den annars så brunt knastrande vägen svepte genom landskapet som en vit reptil, tog de sparkstöttingen i samma ärende, och året runt hände det minst en gång i veckan att Bondens fru eller Bonden själv satte sig i den blå Volvon och körde till Sven för att inhandla vad som behövdes för att hålla igång hemmet och dess invånare: Bonden, Bondens fru, hundarna, katterna, barnen och undulaten. Bara undantagsvis for de till stan strax norr om byn Ändadärborta för att storhandla på Willy’s.

Utanför Svens lanthandel i Bortre byn fanns en varuautomat så Sven kunde serva traktens befolkning dygnet runt hela veckan, söndagarna inräknade, till och med under mässan. I automatens många luckor fanns det nödvändigaste: kokosbollar, Käck, Skotte, apelsiner, äpplen, Pigalle, Samarin, Luxus kaffe och Salvequick. På lördagseftermiddagarna samlades traktens ungdomar framför lanthandel för att umgås. Ibland handlade de i varuautomaten, ibland inte. De yngre satt på sina mopeder och cyklar medan de äldre smidde planer för kvällen i sina Volvo Amazon och Opel Ascona med påklistrade fartränder och burkiga ljuddämpare av märket Thrush och inhandlade via postorder.Själv arbetade jag på gården som dräng. Vi var två stycken som gjorde det. Karlsson och jag. Han var gammal som gatan, Äldre än Bonden, och själv hade jag sommarlov. Gymnasiet i stan norr om byn Ändadärborta. En annan värld. Modern i jämförelse. Fri från dunster från ladugårdar, gödslade fält, svinhus och gamla plogar och harvar. Fri från ljudet av den porlande bäcken, de knattrande och stånkande traktorerna, kornas råmande och tystnaden när allt släcktes ner någon gång mellan Rapport och Aktuellt.

Hursomhelst så var han gammal, Karlsson. Bodde ensam i ett torp i skogen. Kallvatten och utedass. Vedspis och öppen spis. Kammare, kök och ett vardagsrum. Råttor på vinden. Han luktade Karlsson. Rök, gammal skit, snus och Gud vet vad. Men man vande sig. Det var också vad Bonden sa när han såg hur jag våndades första dagen vi satt och åt frukost tillsammans i köket på bondgården. Bordet var dukat med bröd av alla de slag, prickig korv, smör och ost, och kaffe förstås och grädde till det. Bonden själv åt dessutom sill och mosade ägg och Karlsson sörplade i sig havregrynsgröt så det stod härliga till och det rann mjölk utmed hans skäggiga hals. ”Du vänjer dig vid Karlssons kroppsliga odörer,” sa Bonden. Och det stämde. Efter någon vecka hade jag vant mig. Då kunde jag också titta på Karlsson när han åt utan att äcklas av hans tandlösa mun och löständerna vid sidan om tallriken med havregrynsgröten och snuset som rann i mungiporna också då han åt.

Bondens fru satt med oss ibland men för det mesta skjutsade hon barn till skolan eller var och arbetade på läkarcentralen i stan norr om byn Ändadärborta. En riktig globetrotter. Åkte till stan flera gånger i veckan.

Också Bonden var gammal, tyckte jag, och hans fru. Barnen var däremot unga och små. Egentligen ganska gulliga och snälla, men jag tyckte inte om dem ändå. Det hörde liksom till, tyckte jag, att inte tycka om äckliga småungar. Däremot tyckte jag om hundarna. Till och med schäfern Amanda som hade något fel i huvudet och kunde bita en närsomhelst. Men hon fick vara kvar. ”En bra vakthund,” tyckte Bonden och menade att det övervägde det faktum att Amanda bitit inte bara Bonden och hans fru utan också tre av de fyra barnen, Karlsson, mig och veterinären, som fick åka till läkarcentralen och tvätta rent både låret och underarmen och sy på båda ställena. Tretton stygn inalles.

Till skillnad från sin hustru var Bonden liten och tanig. Fast han hade en rätt stor mage och en krokig näsa och stora fötter. Han såg snäll ut och var snäll. Blev sällan arg. Men det kunde hända, vilket vi strax ska få höra mer om.

Karlsson luktade väl så illa för han var ensam och aldrig riktigt fått lära sig att ta hand om den kroppsliga hygien, eller någon hygien överhuvudtaget. Han föddes i torpet där han bodde när vi arbetade ihop och där levde han tills han en dag  blev hämtad till ålderdomshemmet i byn Ändadärborta. Det sägs att han dog när personalen skulle tvätta honom vid ankomsten. Fyra personer och en rejäl sax behövdes för att få av honom kläderna och han dog tydligen när han sänktes ner i badkaret. Fast några vill göra gällande att Karlsson tog stryptag på två av vårdbiträdena och sånär ströp dem, men när de svimmade av syrebrist föll de över Karlsson som då trycktes ner under vattenytan i badkaret och drunknade. De båda vårdbiträdena kunde räddas med hjälp av hjärtmassage och konstgjord andning. Ingen hade riktigt tid att ta sig an Karlsson där han låg livlös strax under vattenytan.

II

Vägskrapan, eller väghyveln, var en Nord-Verk 130 HVT. Gul och stor. Lång. Sex hjul. Fyra bak, två fram. Strålkastare både bak vid hytten och på den långa ramen mellan hytten och framhjulen och den främre skrapan. Huvudskrapan satt som sig bör strax framför hytten, och motorn strax bakom, ovanför de fyra bakhjulen. Med de där strålkastarna som ögon och den långa kroppen såg vägskrapan ut som en insekt. En slags gräshoppa. Fjorton ton! Så mycket väger Nord-Verk 130 HVT och den är nästan elva meter lång, två och en halv meter bred och över tre meter hög. En strängspridare på 243 cm och en 200 hästars Volvo TD70 B.

Den var som en kär vän, vägskrapan, där den kom hasande med skrapljud och bolmade rök längs grusvägen. En gång i månaden kom den och jämnade till det bruna knastret och spred ut rullgruset som samlats i vägkanten. Det var alltid en speciell känsla att köra hem med mopeden efter arbetsdagen när vägen var nyskrapad. Till och med Karlsson, som cyklade till jobbet, menade att det var en speciell känsla att cykla på vägen när skrapan gjort sitt. ”De e allt annevesare å côkla när syrsa gjort sitt,” sa han för han tyckte också att vägskrapan såg ut som en insekt och särskilt då en slags syrsa.Han som körde vägskrapan verkade vara snäll. Det tyckte vi allihop på gården och alla andra i grannskapet. Han brukade vinka åt oss när han for förbi om vi stod där och reparerade stängsel i dikeskanten eller kanske tog hem korna för det var mjölkdags eller hyvlade plank eller målade om ladugården. Fast den här dagen hade han tydligen bråttom. Han skulle hem till Frida Jonsson i Bortre byn, fick vi senare veta. Kaffe med dopp. Sju sorters kakor. Bullar och sockerkaka. Vetelängd. Lyckosten.

Men även om en kan förstå att han hade bråttom hem till Frida Jonsson och det utlovade kalaset visade han anmärkningsvärt lite tålamod när han kom skrapande och bolmande genom kröken vid sidan om gården, för när han fick syn på de nyanlända armeringsjärnen till en nyss påbörjad ladugårdsutbyggnad på gården – bonden hade beställt hos Sven som ordnat fram armeringsjärnen och sett till att få dem levererade: idag på morgonen hade en lastbil lämpat av de rostbruna spirorna vid sidan av vägen, i kröken; varför han lagt dem just där har vi aldrig fått veta – tvärnitade han med ett gnisslande ljud och gav sig till att tuta med sitt brötiga signalhorn. Det lät som en ångbåt. Det sa i alla fall Karlsson och han visste vad han talade om. Han hade arbetat som mässpojke på en ångslup i sin ungdom. När det nu kan ha varit.

Bonden, Karlsson och jag nackade hönor på gårdsplanen. Bonden tog tag i hönorna, slängde upp dem på huggkubben och högg huvudet av dem. Jag fick sedan försöka fånga de undflyende och huvudlösa kropparna innan de försvann ur synfältet för oss. Karlsson samlade upp så mycket blod han kom åt. Han var övertygad om att färskt hönsblod var det som höll honom vid liv och efter varje hönsslakt kände han att han fyllt på blodreserven för ett år till. ”Ett år i tajet mä hjälp utå höneras blo’, de e mi melodi,” sa Karlsson.

Vi var alltså upptagna och agerad inte direkt. Kanske tog det till och med ett litet tag. Säkert fem minuter. Till slut fick han som körde vägskrapan nog. Han petade i en växel och drog på med sin 200 hästars Volvo TD70 B och det hördes ett förfärligt gnisslande och kvidande när han körde iväg och lämnade efter sig en liten skog av uppåtböjda armeringsjärn.

När bonden insåg vad som höll på att hända och vad som hänt rusade han hjulbent upp till vägkanten och ställde sig vid de deformerade armeringsjärnen, satte händerna i sidorna och glodde efter den undflyende vägskrapan som hastade iväg i säkert 20-25 km/h längs den enorma raksträcka som ledde till nästa tvära krök på grusvägen. Så kom raseriet över bonden på riktigt: han tog av sig sin mössa från Västsvenska lantmän, grön och med en genomskinlig plastskärm, höll den i handen han åter satte i sidan medan han hötte med den andra näven i luften och med en ursinnig gest – detta imponerade på mig för Bonden hade bara tre fingrar på den handen, han hade alltid gillat sådant som smäller och hade lekt vildsinta och för grannskapets brevlådor förödande lekar med hemgjorda påsksmällare som liten och sedan fått sitt lystmäte under rekryten i Skövde, där han lyckats spränga bort några fingrar och en bit av vänster hand – gav han luft åt sin upprördhet, frustration och ilska. ”Din, din, din förbannata apa!” ropade han så efter vägskrapan.

III

Kanske förvånad över den egna ilskan, kanske imponerade av den förbannelse han just i djupt vredesmod utslungat stod Bonden alldeles stilla i en evighet som varade några sekunder, så ryckte han till och började springa på sina krumma ben mot närmaste traktor. Han såg rolig ut när han sprang, Bonden. Hjulbent hade han alltid varit och nu när benen dessutom börjat krumma stapplade han fram närmast sidledes. En del kallade honom fortfarande för ”Hjulet” och ”Tunnel-Karl” fast han slutat spela fotboll för länge sedan. Han hade spelat back i Hitre byns lag och gjort sig känd för sin långsamhet och förmåga att låta sig tunnlas på: han var helt enkelt så hjulbent att han inte kunde stoppa bollen om den spelades i knähöjd rakt mot honom.

Traktorn som stod närmast till var gårdens långsammaste. En gammal Massey Ferguson 65. Detta bekom inte den rasande Bonden som hävde sig upp bakom ratten, startade och satte med ett litet skutt iväg efter vägskrapan.

Där stod sedan Karlsson och jag en stund och tittade efter den undflyende vägskrapan, nu snart framme vid kröken vid den långa rakans slut någon kilometer bort, och den jagande traktorn, i rakans början. När vägskrapan sedan länge var försvunnen och Bonden kommit fram till kröken suckade Karlsson och pekade menande mot hönorna som vi nu fick nacka på egen hand. Karlsson höll i yxan och jag jagade undflyende kroppar som om ingenting hänt. Enda skillnaden var att Karlsson var upprörd över allt blod som nu gick till spillo.

Först flera timmar senare kom Bonden tillbaka. Vi var klara med hönorna och hade städat upp på gårdsplanen och skulle just gå in och förbereda ladugården för natten. När Bonden i försiktigt gemak puttrade in på gårdsplanen och parkerade traktorn på samma plats där den stått då han i raseri äntrat den, stannade vi upp och ställde oss att glo frågande på honom.

Bonden klättrade ner från traktorn, gick förbi oss med en avvärjande gest och styrde stegen mot ladugården och vi hörde honom muttra ”Äsch, när ja hann ifatt’en sto’ skrapa parkerater hos Frida Jonsson i Bortre byn å ja kunde omöjlijen komma ihåg varför ja va så arger, ilskan å raseriet hade runnet å mäjj, så ja vände hemåt men då feck ja bensinstôpp, de va därför de to’ sån ti’, han som kör vägskrapa va snäller å hjälpte mäjj mä diesel, men nu pratar vi inte mer om de, djura väntar.”

Musik.

 

 

 

Allan Karlssons död

Det tog  exakt två veckor, en timme och fyra minuter för Allan Karlsson att dö. Mer precist än så kan dödskampens längd inte fastställas. Tiondelar och hundradelar för att nu inte tala om tusendelar är alltför små enheter för att kunna mäta liv och död. Det kan tyckas orättvist, för skillnaden på låt säga en hundradels liv och död kan vara stor för individen i fråga. Men när det gäller själva dödens inträde så är den inte på tusendelen eller ens på tiondelen när. Så fort går det inte. Inte ens då ”döden är omedelbar”.

I Allan Karlssons fall stämmer kanske inte ens två veckor, en timme och fyra minuter som tidsangivelse på dödskampens längd. Han själv menade, så länge han levde, att hans och alla andra människors och djurs dödskamp börjar redan i födelseögonblicket. I så fall tog det Allan Karlsson 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter att dö.

Allan Karlsson dog ensam i sitt sovrum, hemma på Lindgatan 14B, en trappa upp. I lägenheten han kom över i ett av det kommunala bostadsbolagets hus i samband med att han flyttade tillbaka till södern efter sin avstickare norröver. Det var inget han planerat, att dra norröver. Han gick el- och tele på gymnasiet. Praktisk linje. Satsade på en karriär hemmavid. Eller nästintill. Så gott det gick. Hursomhelst kom han att arbeta med el och tele större delen av sitt liv. Ända tills småföretaget han arbetat för de senaste 20 åren köptes upp av ett större bolag för fyra år sedan. Då blev han arbetslös och på den vägen blev det, till dess han nyligen dog 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter gammal.Yrkesvalet var inget Allan Karlsson någonsin ångrade. Tvärtom var han mycket tillfreds med det. Han gillade att dra kablar, montera in diskmaskiner och att lösa tekniska problem, som varför säkringen hela tiden löste ut i Jonssons svinhus på Kullens gård utanför Berglunda by. Det var det bästa med jobbet, tyckte Allan Karlsson, att resa runt på landsbygden och skapa ljus och värme åt traktens bönder och en och annan grönavågare. Påminde honom om hans egen uppväxt i torpet på Stora Järns gård, där han växte upp med sina föräldrar och två syskon. Lillasystern Mona Karlsson, gift Berggren, och storebrodern Urban Karlsson. Systern hade han inte träffat på två år, hon bodde alltför långt bort, ända uppe i Umeå. Men de hade kontakt lite då och då, via telefon och Skype. Storebror Urban Karlsson hade varit tio år äldre än Allan Karlsson och var död sedan ett år. Trillade ner från en stege när han skulle byta lampa i hallens takarmatur i sin och hustruns fyra i Mariefred. Bröt benet och slog i huvudet så illa att det blev stopp i hjärnan.

Märkligt det där med det brutna benet, brukade Allan Karlsson ibland tänka. Det hade ju verkligen ingen betydelse med tanke på hjärnskadan och den påföljande döden. Eller hade det det? Kom ambulanspersonalen in där i hallen och hittade Urban Karlsson med ett brutet ben och befarad hjärnskada, tittade på varandra, nickade och började så spjälka benet? Spjälkas brutna ben alls nuförtiden? Sådana frågor och tankegångar irriterade Allan Karlsson. Han var el- och telemontör och sysslade inte med grubblerier och gordiska knutar. Behövde inte veta någonting om saken. Ändå kunde han inte låta bli att tänka på det. På storebroderns Urban Karlsson brutna ben och trasiga hjärna. Inte så mycket själva döden. Mer på ambulanspersonalen i så fall. Var det två män, två kvinnor, en man och en kvinna? Kanske en transperson? Eller två? Hade det någon betydelse? Bryr sig en person beroende på genus mer eller mindre om ett brutet ben eller en trasig hjärna? Men nej, ben spjälkas nog inte nuförtiden såvida det inte är ett benbrott som sker ute i naturen, slog Allan Karlsson till slut fast för sig själv, då, när han ännu levde, och ute i naturen finns knappast hallampor med trasiga glödlampor. Men om det gör det, slog det plötsligt Allan Karlsson, är de då gammaldags, halogen eller LED? Har de dimmer? Vad fäster man dem i? Granar? Tallar? Eller kan bara golvlampor komma på fråga? Och hur långt måste kabeln dras för att få tillfredsställande kraft? Kanske måste man bygga ett eget litet kraftverk? Leta reda på ett vattendrag och sätta en turbin där, eller montera upp ett litet vindkraftverk?

Möjligen hade Allan Karlsson för mycket tid att fundera på saker och ting de sista åren av sitt liv. När han vara arbetslös och satt ensam hemma i sin tvåa på Lindgatan 14B, en trappa upp. För det mesta satt han vid bordet i det lilla gula köket, med en kopp uppvärmt kaffe placerad i en brun ring på vaxduken. Någon mikrovågsugn hade han inte. Han värmde alltid kaffet i en kastrull på spisen. Mikrovågsugnar, var Allan Karlsson övertygad om, var ett djävulens påfund. Det kunde inte vara bra någonstans med de där vågorna som fortplantade sig ner i maten och drycken och sedan väl blev kvar där? Eller hur? Visst stannade de där osynliga vågorna, de där heta, livsfarliga vågorna kvar i det man utsatte för dem? Vart tog de annars vägen? Allan Karlsson var tekniskt lagd, det hade redan hans pappa, den arga snickaren, sagt när han var liten, och magister Thorell, den omtyckte läraren i fysik på högstadiet i Katrineholm, men han kunde inte begripa sig på mikrovågsugnen och dess osynliga värme.

Annat var det när han hade sitt arbete på Rasks El för att inte tala om när han arbetade som montör på stålverket i norr. Då hade han inte tid att fundera så mycket på fel saker, dumheter. I norr. Han bodde där i elva år och fyra månader. Mer exakt än så kan det inte sägas, för den där sista månaden, den femte, bodde han till och från där i norr, eller, han visste inte om han bodde där, Ulla hade sagt ifrån att nu fick det vara nog, allt var ett misstag, hon ville att han skulle ta sitt pick och pack och flytta söderut igen, här hade han inget att göra och hursomhelst var inte ungarna hans, de fanns ju redan när han kom till boet, små förvisso, men födda – och på väg mot döden, det hade han talat om både för dem och Ulla – utan hans hjälp och så fick det bli: han flyttade söderut igen. Hem till Katrineholm. Jobbade runt lite här och där tills han så småningom fick en ordnad och inrutad tillvaro igen. Rasks El blev navet kring vilket han och hans liv snurrade. Och den kommunala lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp, förstås, den var också ett nav, eller åtminstone en fast punkt.

Rasks El. En firma startad av Erna och Nils-Erik Rask redan i det tidiga sextiotalet. 30 år senare tog sonen Nils-Gunnar Rask över. Allan Karlsson gillade dem allihop. Erna och Nils-Erik Rask och Nils-Gunnar Rask. Han gillade till och med Nils-Gunnar Rasks fru Beatrice Rask. Trots att hon hade ett konstigt och onödigt namn. Varför kunde hon inte bara heta Berit, tänkte Allan Karlsson mer än en gång där han stod framför Beatrice Rask och tittade på hennes fylliga läppar, potatisnäsan och de bågformade ögonbrynen. Rödhårig var hon också. Allan Karlsson litade inte riktigt på rödhåriga. Varför visste han inte, men han föredrog alla dagar i veckan alla tänkbara och otänkbara hårfärger, verkliga eller artificiella, före den röda. Hårlöst gick också bra. Själv var han lätt flintskallig och mest gråhårig när han dog. I sin ungdom, innan håret blev grått, hade han råttfärgat hår. Inte för just det spelade någon roll. Men det var i alla fall inte rött.

Till skillnad från sin fru hade Nils-Gunnar Rask precis som sin pappa Nils-Erik Rask en yvig kalufs åt det kolsvarta hållet till. De var också mörkhyade, allra mest Nils-Erik Rask. Det var inte Erna Rask. Mörkhyad. Hon var vit som mjölk och hade en obestämbar hårfärg eftersom hon ändrade den hela tiden. För det mesta var den ganska ljus. Ibland ljus som Marilyn Monroes blonderade lockar.

Det var de, familjen Rask och Allan Karlsson, som arbetade på Rasks El, som monterade och reparerade, och fikade tillsammans varje fredag, före arbetstidens slut. De satt hopträngda i det lilla kontoret på baksidan av Nils-Gunnar och Beatrice Rasks hus, på stolar i metall och med plastdynor och vid ett bord med en sliten yta i ådrat trä. En tavla, ett fotografi av Storgården där Nils-Erik Rask kom från på en vägg och August Malmströms Grindslanten  på en annan. Nybryggt kaffe och wienerbröd inhandlade på Nya Konditoriet på Kyrkgatan. För det mesta sådana där med gul smet. Mer sällan med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr. Alltid med fras. De summerade veckan, sörplade och frasåt winerbröden insvepta i en air av kaffearom och blåbyxor som tagit doft av veckans sågande i metallrör, böjande av vita plaströr, klammerspikande, dragande av kablar och skruvande i väggdosor och elskåp. I en av blåbyxornas hängslen dinglade stolt Allan Karlssons morakniv med sitt röda skaft och svarta, ornamenterade slida.

Fast vid den tiden, ganska nyligen egentligen, var Nils-Erik och Erna Rask båda gamla och böjda av årens tyngd. De hade ont i ryggen och knäna och Beatrice glömde mest allting. Och detta var något som Allan Karlsson noterade. Han hade börjat få ont i ryggen redan när han var 40 år, en månad och någon vecka, han minns inte, mins inte!, exakt på dagen eller ens veckan när när det var, men det var ungefär då när han var 40 år och en vecka som han började känna av ryggen, och strax efteråt fick han ont i först ena och sedan den andra axeln. Artros, sa läkaren han så småningom tvingades iväg till av Beatrice Rask.

När han låg där i det tio kvadratmeter stora sovrummet med de neddragna persiennerna och de lätt solkade tapeterna i grått och ändå gråare och garderoben borta i ena hörnet och en fiskargubbe som tycktes spraka där han hängde på väggen ovanför sängen, när han låg där och det bubblade alltmer i bröstet och andningen blev allt svårare att orka med, när han låg där kunde han inte begripa varför han gett sig av norröver, då, lång innan han kom till Rasks El. För Ullas skull ja. Men varför? Var han pilsk och hade hittat någon som släppte till så mycket han ville? Eller ville han ha en familj? Leva ett familjeliv? Var det äventyret? Kanske alltihop? För ett äventyr var det. Och han fick komma till. Och han fick en familj. En tid. I elva år. Sedan försvann allt det där, som om det aldrig funnits. Ulla, Jonas och Lillan. Vad gjorde de nu? Levde de? Levde Ulla? Han visste inte ens om stålverket fanns kvar. Han visste överhuvudtaget mycket lite om vad som hände ute i världen. Redan långt innan han fick gå från Rasks El slutade han följa nyheterna. Lyssnade han på radio blev det Svensktoppen och Melodikrysset, även om också de programmen changerat på senare år. Tappat stilen. Känslan. Originaliteten. Engelska texter på Svensktoppen och konstig pop och pratmusik, och på Melodikrysset en massa artister och musik som bara en tonåring kunde känna till och han kände inte ens någon tonåring.

Det här med att dö ensam hemma i sitt sovrum passade Allan Karlsson bra. Han hade aldrig varit den där som tog plats eller gick med håven, och han ville inte ligga någon till last och att dö lugnt och stilla hemma i sängen föreföll honom både diskret och hänsynsfullt. Visserligen skulle någon behöva hitta honom, förhoppningsvis innan han började stinka alltför mycket och på så vis dra uppmärksamheten till lägenheten och sig själv, kanske rent av bli en notis i tidningen ”Man funnen död efter sex månader”, och visserligen skulle någon behöva ta hand om kroppen och forsla bort den, förhoppningsvis innan den började ruttna och falla sönder, och visserligen skulle någon behöva dödstäda på riktigt, alltså ta bort allt, inte bara överflödet som han skänkt innan han lade sig att dö i sängen hemma i sovrummet.

Det ligger något fint i att själv välja platsen för sin dödsbädd, tycker Allan Karlsson där han ligger och dör. Många får inte den chansen. Hans mamma till exempel, lika diskret som han, hon klev ner i ett badkar när hon var på dagen 74 år, två månader, en vecka och två dagar, och där blev hon sittande. Kunde inte ta sig upp ur badkaret. Så det var bara att sitta där och vänta på döden som kom henne till mötes ett par dagar senare. Men hon hittades i alla fall innan hon börjat lösas upp i vattnet så det kunde ha varit värre.

Han hade känt tonåringar en gång i tiden. När han själv var tonåring. Men sedan tog det slut, precis som allt annat tagit slut, eller nästan tagit slut, eller så hade det tagit slut utan att han riktigt märkt det. När var det slut? Hur visste man det?. I norr hade han haft Ullas vänner och ibland talades ju han och storebrodern Urban Karlsson vid på telefon. Det brukade bli vid jultid. ”Ja,” suckade de, ”så har det gått ett år till, och vi har inte setts i år heller, vart tar tiden vägen, nästa år måste vi ses, och ha nu en så God jul, ja du med”. Lillasyster Mona Karlsson, gift Berggren, och Allan Karlsson talades vid lite oftare. De brukade höras vid påsk också, och ibland på sommaren. Då kunde Mona Karlsson, gift Berggren, ringa och berätta att hon och familjen kanske skulle komma förbi Katrineholm så han kunde träffa barnen och de sin morbror Allan i Katrineholm, men det blev aldrig av. På alla dessa år blev det aldrig av. Men de brukade skicka vykort, Mona Karlssons, gift Berggren, familj. De reste runt lite varstans i världen. Grekland, Spanien och England. En gång kom det ett kort från Rovaniemi. Finland. Då om inte förr kände Allan Karlsson att det var skönt att vara ensam och slippa fara runt i världen.

Utöver köket och sovrummet fanns ett väl tilltaget vardagsrum och ett badrum i Allan Karlsson lägenhet på Lindgatan 14 B, en trappa upp. Den hyreslägenhet han haft turen att få i ett av det kommunala bostadsbolagets hus. Inte för hög hyra. Gick något sönder bara han ringde till vaktmästaren eller gick till vicevärden. Fast han brukade fixa det mesta själv. Ett par gånger hade han till och med hjälpt vaktmästaren med några eljobb som bara den som kunde sina saker och hade rätt att göra dem – det handlade ju om el! – fick göra. Båda gångerna tackade vaktmästaren för hjälpen. En annan gång hjälpte han en ung dam, eller var det kanske en flicka, sak samma för Allan Karlsson, att installera en hallampa. Det var innan storebror Urban Karlsson dog när han skulle byta glödlampa i sin hallampa. Hade det varit efter, hade Allan Karlsson vägrat hjälpa till. Men nu hade han ändå hjälp flickan eller damen. Innan han lämnade hennes lägenhet hade han strängt förmanat henne att göra sig av med den mikrovågsugn han anat i hennes kök. ”De är ytterst opålitliga, sänder ut osynlig strålning och hemliga vågor också då man minst anar, nattetid, okontrollerbara, ingen vet, men vi inom el- och tele vet, ingen av oss använder de där djävulsmaskinerna”, hade han sagt och nästa dag hade han sett flickan eller damen bära ut mikrovågsugnen och försvinna med den borta i gatkröken. Förmodligen på väg till återvinningscentralen. Bra, tänkte Allan Karlsson, och kände sig för en kort stund upprymd. Något han sällan gjort i sitt liv. Å andra sidan blev han sällan nedstämd heller. När far och mor dog så tätt inpå varandra  var han inte särskilt ledsen, inte heller när storebror Urban Karlsson trillade så illa när han skulle byta glödlampa att han dog. Ett onödigt och fånigt sätt att dö på. Och med ett brutet ben som kronan på verket. Å andra sidan, funderade Allan Karlsson vidare, spelar det någon roll hur man dör? När man är död är man död.

Själv hade han nog bestämt sig för att dö lite snabbare än dittills redan när arbetet på Rasks El tog slut. Då hade han hållit på att dö i närmare 60 år. Vem visste hur lång tid det skulle ta innan livet nådde sin fullbordan för honom om han inte agerade själv? Sakta hade ett beslut vuxit fram: han skulle ta kontrollen över sin död. Han hade inte varit särskilt bra på att leva. Hans revansch på livet skulle bli döden. Den skulle i allt väsentligt regisseras av honom själv. En kontrollerad och medveten död. I all enkelhet.

Det var inte bara det där med att han gjort sitt som el- och telemontör och att Rasks El inte längre behövde honom. Han hade ont lite här och var och orkade inte lika mycket som förr och hans mage var konstigt degig och ofta i olag. Det var tydliga tecken på att han närmade sig livets målfålla. Och frågan var hur pass utdragen den där finishen skulle bli. Ett kort eller långt upplopp?

Att livet är en meningslös och onödig parentes mellan födseln och döden fick Allan Karlsson klart för sig tidigt i livet. De första åren av hans liv var en parentes i parentesen såtillvida att han då kände samma obegripliga lycka som han också känt i förpuberteten då han var en uppskattad lagkamrat i skolans friidrottslag och ganska framgångsrik på fotbollsplanens mittfält. Men också den lika tillfälliga som obegripliga lyckan är meningslös. Det visste Allan Karlsson, och inget hade egentligen någonsin kunnat muntra upp honom – värnpliktens kamratskap ute i fält, åren med Ulla och barnen, att ha dragit färdigt kablarna på nybygget… – för han visste att det ändå bara var en parentes i en annan onödig parentes som människan måste ha fått för sin dumhet att utveckla sig till människa. Någon gång under skoltiden talade en lärare om en gubbe som hette Darwin och som fått världen att tro att bara de mest lämpliga människorna överlevde i längden. Det var det dummaste Allan Karlsson hört och han undrade vad det var för mening med att lägga pengar på och tvinga barn till skolan när den ändå bara lärde ut dumheter.

Det där med friidrotten tog slut när lagkamraterna och framförallt motståndarna växte ifrån honom. Han hade satsat allt på höjdhopp och då visade det sig att det hade varit bra att växa lite mer på längden än vad som blev fallet med Allan Karlsson. Han hade också varit bra på att springa distanslopp. Samma sak: det visade sig med tiden att det var bra att se ut som en senig pinne i de disciplinerna. En kortare och kraftigare person som Allan Karlsson hade större chans till framgångar om den valde kortdistans istället. I tid. Innan alla andra växte upp i himlen. När han insåg sitt misstag var det försent. Och på fotbollsplanen visade det sig allteftersom åldern förpassade honom ut ur pojklagen, att det inte var lika enkelt längre. Konkurrensen hårdnade och de andra blev bara större och större.

Allan Karlsson bestämde sig för ett kort upplopp. Det var därför han en dag i maj, när han var 63 år och fyra månader lade sig att dö i sin 90-centimeters säng i sitt tio kvadratmeter stora sovrum i sin 56 kvadratmeters lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp. Han tog en sista kopp kaffe vid det lilla köksbordet med vaxduken i det lilla gula köket och åt ett wienerbröd med gul smet och ett med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr, suckade, ställde ner koppen i diskhon, sopade smulorna från vaxduken ner i sin ena näve, öppnade dörren till slaskhinken under diskhon och tömde näven där, suckade igen och gick och la sig i sängen med kläderna på, knäppte händerna på magen och väntade. Nästan på klockslaget två veckor senare var han död. Med en bubblande corona i bröstet, skulle det visa sig, men det var inget Allan Karlsson hade en aning om, han noterade bara att det där med att andas blev allt jobbigare där han låg och väntade på döden. Och varför skulle det inte bli det? Kanske lever man två gånger som den där agenten på bio eller nio gånger som en katt, tänkte Allan Karlsson, men man dör bara en gång och hur ska man kunna veta hur det känns att dö om man aldrig gjort det tidigare? Levt hade han gjort, och det ville han inte göra igen, och nu såg han fram emot döden.

Omkring uteliggaren i Monte Carlo

När de små regnmolnen kommer krypande över kammarna som bryts där bergen kastar sig handlöst i havet, är de föraningar. Då sträcker palmerna i Monte Carlo dåraktigt på sig för att suga åt sig av den lågt hängande fukten medan rosorna, som är klokare, drar ihop sig så gott de kan. I akvarierna på Oceanografiska muséet simmar fiskarna oroligt omkring och traktens hundar springer planlöst runt som vore de jagade av vattuskräck.

Och så exploderar allt! Blixt och dunder: Mitt på dagen sveps inte bara Monte Carlo utan hela lilla Monaco med alla sina parker och caféer och affärer och gågator in i en blåsvart natt och ett fyrverkeri av Guds nåde; mitt i allt det blåsvarta ljungar blixtarna – oförskräckt som bolsjeviker på speed tar blixten sikte på Hôtel de Paris kupol, missar med en hårsmån och letar sig istället ner i åskledaren på hotellets tak och innan den vet ordet av har den förts ner i underjorden, ner under Hôtel de Paris och den monegaskiske prinsens gigantiska vinkällare med alla konjaksliggarna och spindelväven och dammet på de hundraåriga flaskorna, från Hôtel de Paris till Hôtel Hermitage, där den sakta lägger sig att dö ställd inför sina trots traktens alla rikedomar utsiktslösa framtid – och åskknallarna får fönsterrutorna på Louis XV att skaka så att gästerna i den strömlösa restaurangen förskräckt ryggar tillbaka och kräver mer gåslever och Louis Roederer Cristal i väntan på undergången.På redden utanför Monaco hastar yachterna iväg. Redan väl informerade av France Meteos sjö- och väderrapport har besättningarna inte väntat in cumulusmolnens järtecken fyllda av onda aningar; i god tid har de sett till att samla in alla sina passagerare och att placera dem framför en utsökt buffé och väl valda viner i de flotta salongerna på övre däck. När cumulusmolnen flyktar fram över himlen med sitt fasanfulla budskap flyktar yachterna mot Korsikas södra udde.

Gästerna på sportbaren Stars ’n’ Bars, ett stenkast från hamnen, ser de stora jakterna ge sig av, men det är inte förrän dagen blir natt och blixtarna ljungar och åskan mullrar och vågorna slår långt över kajen och pirerna i hamnen som de börjar oroa sig. Först lite grann och sedan, när kyparen Alberto faller på knä och med tårarna ymnigt flödande nerför de barnrumpelena kinderna och hakans försiktiga försök till skäggstubbskalhygge ber till Madonnan, mycket; nervöst och med hjärtat i halsgropen börjar de skrika åt varandra, flera tar skydd under borden, mammorna och papporna samlar sina barn under sina utbredda armar, någon ur personalen skriker åt dem ”det där tjänar inget till, ni kan inte skydda era barn,  fattar ni inte det?, vi måste ta oss härifrån!”. Några hörsammar den panikslagna personens tokiga uppmaning och rusar ut i den nattsvarta dagen bara för att där slås till marken av ett antediluvianskt regn mänskligheten inte sett maken till sedan Syndafloden, många är de som förs av vattenmassorna till havet som tacksamt slukar allt som kommer till det en dag som denna. En dag då Naturen visar vem som egentligen är herre på täppan på Jorden.När uteliggaren ser stormens förtrupper, de spanande cumulusmolnen, ökar han på stegen; alltmer desperat söker han efter Roger Moores vinröda Rolls. Det finns ingen bil som känns så trygg som den, och det finns ingen bil där smattret mot plåten är lika härligt runt och dovt och tryggt som på bakluckan till Moores Rolls.

Uteliggaren går där med sin vagn alltsedan Monaco Grand Prix 1987. Då var det slicks i vagnen. Nu är det mest gamla påsar, en smutsig filt och lite extra kläder för vintermånaderna. Han vet inte vad som hände. Hur det blev så. Men på något vis blev han bortglömd. Kvarlämnad där nere i Minardis depå.

Han minns att Alessandro, alltså Alessandro Nannini, var synnerligen missnöjd och nedslagen. Först, i kvalet hade allt varit toppen. Han hade rattat sin hopplösa Minardi-Motori Moderni till trettonde startposition. Bara fyra och en halv sekund bakom Nigel Mansell och hans Williams-Honda. Strålande tider för Alessandro. Men i loppet blev allt fel. Den nya stjärnan Ayrton Senna körde ifrån alla i sin egentligen allt annat än segerdugliga Lotus-Honda och Alessandro fick ge upp efter 21 varv då han blivit frånåkt så det visslade om det. På kvällen gjorde därför Alessandro som han brukade när han var deppad: han tvingade killen som drog runt på däcken att gömma sig med honom längst in i depån där de söp sig redlösa på Sambuca medan Alessandro sorgesamt sjöng sorgesamma visor för vagndragarkillen.

Morgonen därpå var det ingen som saknade dem. Iallafall var det ingen som letade efter dem och hursomhelst blev vagndragarkillen kvar där i Monte Carlo med sin däcksvagn. Nannini var det väl någon som plockade upp vid något tillfälle, men ingen saknade en vagn med gamla däck, och ändå mindre saknade någon en vagndragarkille.Även om nog ingen känner till uteliggarens exakta historia vet alla i Monaco vem han är. Att han går runt med en gammal däckvagn tycker de är passande för en uteliggare i Monaco och Prins Albert är så stolt över att också han har en undersåte – eller en slags undersåte för uteliggaren är av självklara skäl vare sig skatt- eller mantalsskriven i furstendömet – som är uteliggare. Ett mycket ovanligt yrke i furstendömet. I samband med festligheterna 2006 till åminnelse av giftermålet mellan Furst Rainer och prinsessan Grace 1956 lät Prins Albert dekorera viktiga medborgare, och slags medborgare, i sitt rike. Folk han tyckte skulle ha en medalj: duktiga kockar och sommelierer, polischefen i Monte Carlo, hans personliga uppassare Nicolas i VIP-loungen på Stade Louis 2, Graham Hills alla levande släktingar och uteliggaren.

Detta var ett sätt att tydligt visa att prinsen och Monaco till skillnad från övriga Europa tar hand om sina uteliggare. Prinsen var mycket nöjd med detta och furstendömets befolkning kunde än en gång skatta sig själv lycklig över att ha en så upplyst despot som statsöverhuvud och ständig regeringsbildare.De mer bemedlade invånarna i furstendömet hade dock redan före medalj-ceremonin tagit uteliggaren till sina hjärtan. Detta så till den milda grad att det var en oskriven lag att Monaco-registrerade bilar, särskilt stora Bentley och Rolls Royce, alltid skulle stå olåsta så att uteliggaren kunde krypa in i dem och sova där om andan föll på eller det piskande regnet tvingade honom att söka tillfälligt skydd. Helst kryper han in i Sir Roger Moores vinröda Rolls och det gjorde han också den här dagen i juni 2010 då himlen tycktes tyngas till marken av blysänken och blixten for fram med ljusets hastighet i underjorden.

Om det inte regnat så hade inte uteliggaren krupit in i Moores Rolls den här dagen, och hade det inte regnat så hade Sir Roger säkert noterat att uteliggaren kopplat fast sin gamla däcksvagnen baktill på Rollsen. Men nu kom Sir Roger springade, hukandes för regnet, och kastade sig in i Rollsen och drog i full fart mot flygplatsen i Nice. Han var sen till planet som skulle ta honom till Ghana på ett nytt Unicef-uppdrag.

Hade Sir Roger inte haft så bråttom hade han kanske sett att bensinen var på väg att ta slut. Nu bar det sig inte bättre än att bilen stannade i höjd med Hotel Negresco, mitt på Promenade des Anglais i Nice. Stressad lämnade Sir Roger bilen där den stod och joggade iväg mot flygplatsen. Hade Rollsen tillhört någon annan hade den säkert bogserats iväg, men alla visste att den vinröda Rollsen var Sir Rogers och att Sir Roger var en gentleman utöver det vanliga. Således fick bilen stå där den stod och mer än så hade det inte behövt vara. Problemet var att det där ovädret, det där som föregicks av de små regnmolnen och snart skrämde slag på rosorna i Monte Carlo, det ovädret kom straxt inmullrandes från Monaco där i öster, bara några bergsvägskrökar bort, och alla de där blixtarna, åskan, de hårda vindarna och det piskande regnet retade havet till vansinne. Snart slog vågorna ursinnigt upp över hela promenaden och tog med sig oaktsamma fotgängare, dödsföraktande mopedister och naiva cyklister i lycra ut i havet, ja, havet slök till och med hela bilar och däribland Sir Rogers vinröda Rolls med den tryggt sovande uteliggaren i kofferten.Fotnot: Ett dykarteam under ledning av Yvonne Lemaire från Musée Océanographique de Monaco återfann Roger Moores vinröda Rolls Royce på 300 meters djup utanför Korsikas kust i höjd med Calvi i juni 2018. Roger Moore misstänktes aldrig för mordet på skelettet i bagageluckan men det var ändå med lättnad hans fanclub mottog beskedet att skelettet tillhört ”Uteliggaren i Monte Carlo”, att denne dött genom drunkning och att identiteten kunnat fastställas med hjälp av DNA, Prins Alberts förtjänstmedalj i 24 karat och med blått band samt den Minardi-keps signerad av Alessandro Nannini uteliggaren alltjämt bar vid sitt försvinnande under den stora stormen i juni 20110.

Too little privacy

Vi köpte huset på Slingervägen 7B en regnig dag i oktober. En fyrkantig koloss med slammad fasad och grönt plåttak. ”Gillar vi stället i det här vädret kommer vi älska det när solen skiner, ja till och med när vi måste skotta gången fri från snö,” tänkte vi. ”Gången” är en kanske trettio meter lång grusgång från häcken mot Slingervägen till husets entrédörr på baksidan av huset. Det är inte fel att säga att gången rundar huset och det är rätt att säga att det är bra med en entrédörr på husets baksida. Hur man än vrider och vänder på saken är det på gatan det händer saker. Det är där bilarna åker och buset drar förbi, särskilt lördagskvällar, på väg ner på stan för att supa ändå mer, eller på väg hem efter en blöt kväll på krogen, då vrålar buset och sjunger och ibland är det någon ligist som går lös på vår brevlåda och sliter och drar i den. Då brukar Jarmo, min man, starta CD-skivan med hundskall – det finns att välja på, från pekineserskall till boxer och hovawart; allt från pipigt gläfsande till dovt skräckinjagande muller och fruktansvärda skall som får blodet att isa sig i ådrorna också på de mest förtappade i Guds barnaskara. Det gör susen. De flesta bara vingelspringer sin väg. Någon står kvar och gungar ett tag innan hen tar till benen så gott det går. En gång var det en kille, en ganska stor kille med ovårdat hår och skinnpaj, som inte kom sig för att springa, kanske var han för full, hursomhelst så stod han bara där och gungade vid brevlådan medan en fläck spred sig i skrevet och så började han gråta. Då stängde Jarmo av spelverket och gick ut och la armen om killen. En fin händelse ända tills grabben samlat mod. Då gav han Jarmo en dansk skalle och skrek åt honom att det är förbjudet att hundskalla, han sa så, hundskalla, folk, särskilt hundrädda folk, och så gick han därifrån så gott han kunde med skamfläcken lysande i nattens mörker.

Annars ligger husets fasad precis innanför häcken mot Slingervägen.

Trädgården på baksidan är väl ett par hundra kvadratmeter. Jag är inte så bra på mått och så, men jag vill minnas att ytan höll sig i det häradet när vi köpte huset och den har såvitt jag kunnat bedöma vare sig blivit större eller mindre sedan dess. Jarmo säger att vi fått trädgården för våra synders skull. På våren måste vi kratta bort grannens löv och rensa rabatterna och på sommaren ska gräset klippas. Å andra sidan gillar barnen att komma hit och grilla. De bor i lägenheter nere i centrum, båda två. Vi sitter ofta i trädgården och fikar och grillar och umgås. Ibland dricker vi rosévin. Det hör till, säger Jarmo. Fast mest dricker vi vargtass.

Huset reser sig mellan Slingervägen och trädgården, där vi ibland dricker rosévin. Reser sig känns som rätt ord för byggnaden är, som sagt, närmast fyrkantig och fyra våningar hög. På första våningen bor vi. Ovanför oss bor Ulla och Hjalmar. Vi känner inte dem. De betalar sin hyra. Men vi ligger i fejd med dem. Inte för att de för oväsen eller klagar eller något sådant. Det bara är så. Kan vara feromonerna, säger Jarmo. Hursomhelst så retar jag mig något oerhört på Ulla och Hjalmar ska vi inte tala om.

Under vinden, på tredje våningen finns bara en etta med kokvrå. Den hyr vi ut som Airbnb. Vid sidan om den lägenheten finns en kallvind som cykelhandlaren Robert Knutsson på ”Knuttes cykel & moped” får använda som lager för cykeldelar. Där luktar gummi från de många olika däcken för alla typer av vägar och cyklar och olja från alla välsmorda kedjor och vajrar och kullager till Sachs- och Puch-motorer. Nej, det är inte praktiskt med ett lager på tredje våningen men det är Roberts problem, brukar Jarmo säga där han sitter vid vårt köksbord och tittar ut genom köksfönstret med en eftertänksam blick, så suckar han och tar en slurk till av kaffekasken. Jag älskar min Jarmo. Han tål sprit som få men är i grunden en högst ordinär man. Det gillar jag. På den tiden han arbetade var han brevbärare. Det kanske är därför han har en särskild relation till och med vår brevlåda. Jag menar, vem installerar högtalare och kablar och grejer för att kunna skrämmas med hundskall när någon närmar sig brevlådan om man inte har en särskild relation till sin brevlåda? Man jag tycker också om vår brevlåda och jag älskar Jarmo för att han har så fina känslor för vår brevlåda.

”Gud vet att jag hade tur som träffade min kärring,” brukar Jarmo säga till den som vill höra på och när jag hör honom säga det brukar jag smyga iväg till en spegel och titta på min vältrimmade, eller om man så vill, beniga kropp – ”Min benget,” brukar Jarmo säga och se kärleksfullt på mig – och ansikte och blandfärgade hår, som ett påskris utan fjädrar!, och inse att jaa, jag är allt en riktigt pudding. Jarmo är bra på att sprida glädje och jag är bra på att ta emot. Ibland kliar jag Jarmo i hans sylvassa, grå snagg och säger saker som ”En sådan tur jag haft och så avundsjuka alla är”, då skruvar min man stolt på sig. Det är sådant män behöver höra. Att de är speciella, att vi kvinnor haft tur. Det, och att de är välutrustade. Ja, jag menar inte rent intellektuellt utan, ja ni vet. Det intellektuella är inte särskilt viktigt i männens värld.

Ibland när jag drar handen genom Jarmos snagg får jag stickor. De är svåra att pilla ut ur handen, de där sylvassa hårstråna. Hörde talas om någon som fått en sticka som åkte runt i kroppen tills den kom ut via en tårkanal. Vem vet? Kanske är det ibland ett jarmohår jag fått i ögat när jag tror att jag har något i ögat. Men fast han brukar vara orakad och ha lika sylvass skäggstubb, har det aldrig hänt att jag fått en tagg i handen när jag greppat Jarmos haka och sagt ”En sån liten fin gubbe!” och format munnen till kyssformation någon halvdecimeter från hans mun. Då brukar han antingen, när vi är ensamma och han är smålullig,  le saligt, eller så, när vi har besök, viftar han irriterat bort mig och säger något i stil med ”Men för hilvitte, kärring!”. Ja, han är en riktig man, min Jarmo.

Men nu var det ju de där hyresgästerna uppe i Airbnb-lägenheten jag skulle berätta om.

Klart vi tyckte paret som ville hyra lägenheten högst upp i huset såg lite speciella ut, men vem gör inte det? Dessutom var åtminstone hon väldigt trevlig och ämabel. Stor som ett hus och med ett rött hårsvall som såg ut som hela havet stormar eller möjligen en ödelagd lägenhet dagen efter tidernas röjarparty. En väldig näsa och de fylligaste läppar jag sett. Till det grandiosa intrycket bidrog inte bara fetman utan också de enorma bröst som hon bar med värdighet och som säkert kunde både skrämma livet ur en och annan och inbjuda till syndiga tankar hos en tredje. En bak som med sina gigantiska skinkor såg till att hålla henne i balans: en motvikt till bystens framåtlutande effekt.

Han, mannen, var inte alls sådär öppen och trevlig. Mer sur, och han gick och rynkade på näsan mest hela tiden. Inget tycktes passa honom och vad den  imposanta amazonen såg i denne lille, tanige  man med den alltför stora mustaschen, kanske som ersättning för håret han saknade på skulten, och de fladdrande öronen och den väldiga guldkedjan på det blottlagda, hårlösa bröstet bakom den svarta skjortan med de väldiga kragsnibbarna och hans på tok för korta fladderbyxor, står skrivet i stjärnorna om det nu alls står skrivet någonstans. Låt oss bara konstatera att de var ett udda par, och att de ville hyra lägenheten högst upp. Ettan med kokvrå. I tre dagar. ”Ja, jomenvisst”, sa Jarmo på sin sjungande finlandssvenska – han är född här i Sverige men hans föräldrar var invandrare och han själv valde att behålla deras dialekt därför att han tycker ”dtenn går så praihop med kask”, ett påstående jag bett honom sluta sprida då det inte kan ses som annat än rasism eller åtminstone dialekthån och spridande av falska stereotyper.

Ska man hårdra det såg hon ut som en bordelmamma och han som en hallick.

Paret tittade på huset där de stod i trädgården och pokulerade med oss och så sa de plötsligt i munnen på varandra ”Vi tar det!”. ”Tar vad?” frågade Jarmo. ”Ja, vi hyr lägenheten!” sa kvinnan med sin högljudande röst, som förmodligen hördes ända bort till domkyrkan i centrum. Tänkte inte på det då, men i efterhand har det slagit mig att, tänk om någon stod där, försjunken i egna tankar, och tittade på domkyrkan  och funderade över hur gammal den är och sådana grejer och då bara, genom luften, från ingenstans ”Ja, vi hyr lägenheten!”. Man kan bli religiös för mindre, tror jag. Eller kanske bara vettförskrämd.

Vi noterade datumen paret ville hyra lägenheten och när vi fått betalt i handen gav sig paret iväg in mot stan till, hon rytmisk marscherande med fasta och smått böljande steg och han småhoppande och med benen som små trumvirvlar i hennes släptåg. Jarmo och jag stod vid vår grind och tittade efter dem, där de försvann mot solnedgången.

Sedan dess har vi inte sett dem.

När datumen för det udda parets bokning inföll satt vi i trädgården och grillade med barnen, Jarmo och jag. Putte, som blivit smått överviktig med åren, var som vanligt lite ovårdad – till och med Jarmo undslapp sig ett ”Men för hilvitte pojk, när duschade du senast?” och det hör inte till vanligheterna – men Lilian sken som en rosenknopp i försommarsolen. Kanske var hon lite irriterad på röken från grillen som hon fick i ansiktet. Hon hostade och fäktade med armarna i alla fall.

Jarmo hade just serverat oss vargtass och vi var redo att hugga in på korvarna som precis fått rätt utseende – ”En grillkorv är inte klar förrän skinnet på den korvar sig,” brukar Jarmo skämta – när vi hörde en bil stanna ute på Slingervägen, framför vårt hus. En bildörr slog igen, så en till, en bagagelucka, en bildörr. Mummel. Ett konstigt språk. Åskmuller från grusgången. Jarmo gjorde sig redo att gå in och sätta på CD:n med hundskall. Då dök de upp runt husknuten: två unga damer släpandes på varsin enorm resväska, en rosa och en grön. Damerna var pimpinetta, små och nätta. Kraftigt målade. Korta kjolar. Höga stilettklackar i gruset.

Svenska pratade de inte. Inte finska heller. Men en av dem kunde engelska och hon förklarade för oss vad saken gällde, ”Airbnb?”, sa hon och Jarmo som ju pratar både svenska och finska sa ”Aha! De har hyrt rummet”. ”Men, hur kan det vara?” sa jag. ”Ja, int vet ja, men sjit i de no, di har jo betalt,” sa Jarmo och då sket jag i det och visade damerna till rummet. De hade ett väldigt sjå att släpa sina väskor uppför de många trapporna och jag kan lova att stilettklackarna inte var så bra vare sig i gruset på gången eller i trapporna. Men de var eleganta. Mycket eleganta. Och vackert målade. ”Where buy?” frågade jag och pekade på deras skor. ”Yes! Shoe,” svarade då hon som pratade engelska, hon med rosa väska, och sken upp.

Jag lämnande dem i den trånga hallen till den lilla lägenheten och gick ner till vårt familjesamkväm och tog en välförtjänt klunk vargtass. Ingen gör så bra vargtass som min Jarmo. Jag är inte rasist, men han är egentligen finne.

Efter en stund hörde vi hur det knastrade i gruset och runt hörnet på huset kom en kostymklädd politiker från en grannkommun. Han nickade åt oss och försvann uppför trappan.Vi kände igen honom och tittade förvånat på varandra men hann inte kommentera saken för då kom en gammal tevekock, som iallafall Jarmo kände igen, joggande runt husknuten. ”Den hade allt eld i brallan,” sa Jarmo när vi hörde den förre tevekockens små springsteg uppför trapporna. Ja, så där höll det på ett tag. Det kom väl allt som allt något dussin karlar runt den där husknuten och alla försvann uppför trappan.

Vi satt där en stund och åt våra perfekt grillade korvar i lätt värmda bröd och med ketchup och mild senap och drack vargtass och ja, bara njöt av livet, när plötsligt tre polisbilar kom indundrande på vår grusgång och fler parkerade ute på Slingervägen. Utan ett ord rusade poliserna uppför trapporna, samma väg som alla karlarna, och snart kom de ner med karlarna – några av dem hade bara kalsongerna på sig och den gamle tevekocken var klädd som kom han från Ankeborg i bara en överdel och han sa något om att han krävde att få ringa sitt produktionsbolag och sin krishanterare för det begrep väl alla, till och med snuten, att det var honom det var synd om nu, ”Konstig person, inte alls som på teven bakom sina grytor,” sa Jarmo – och tog dem med sig i sina bilar. När den sista bilen med blåljus och sirener backat ut från vår tomt och försvunnit lägrade sig åter lugnet över trakten och vi kunde slappna av. Ja, inte för att vi hetsat upp oss direkt, och det var först långt senare Lilian läste i Corren att polisen sprängt en bordell här i Linköping och att tolv män åkt dit. Bland de gripna fanns en tevekock och ett par kommunpolitiker av olika valör. Det tyckte vi inte var så konstigt, vi hade ju sett dem allihop. Däremot förvånades vi över att det udda paret som hyrt rummet gripits för koppleri och att båda var poliser. Hon kommissarie på Rikskrim och han inspektör på sedlighetsroteln i Enköping.

Men just då tyckte mest bara det var skönt att det blev tyst igen.

”Untdrar vatdte tdär va? Trottde först tdet plivit förpjutdet krilla korv!” skrattade Jarmo och vi med honom. Jarmo föreslog en skål för polisen och just som vi höjde våra glas hörde vi hur det smattrade, som av stilettklackar, och smällde, som av fallande väskor, inifrån trapphuset, och plötsligt stod de där framför oss, de båda unga damerna. De tittade på oss en stund så sa den ena, hon med den rosa väskan, hon som pratade engelska, ”Too little privacy” och så släpade de sig iväg, de unga damerna, genom grusgången, ut på Slingervägen och ner mot stan.

 

 Den kärleksfulle brevskrivaren

Det första kärleksbrevet måste ha kommit redan för ett år sedan. Han mindes inte exakt. Däremot kom han ihåg att det var en varm dag. Om han hissat upp persiennerna hade han mötts av en bländande sol i zenit, grannhusets slammade 60-talsfasad och innergårdens ödslighet dallrande av hetta.

Han kom att tänka på en varm dag, Förmodligen när han gick i skolan. Det var kanske fiskafänge på gång. Metning. En fiskeväska med drag. Ett metspö. Nej. Inget av det där kan stämma. Guppande vågor. Mot stenar. Glittrande sol. Kortbyxor. En begagnad cykel utan pakethållare och uppåtböjd framskärm. Sommarlov. Avgaser med bly. Buller och bång, näää… Men allt gick åt helvete. I alla fall. Så mycket var klart. Dåliga betyg. Obegripliga lektioner. Fattigdom och elände och marginalen. Fast inte hade de varit fattiga. Egentligen. Han hade framtiden för sig, men det var så det var! Det var framtiden som sket sig! De var inte fattiga och eländiga eller marginaliserade, inte ens… Det var bara framtiden som blev skit, som försvann, som blev fel, som helt enkelt jävlades och vems fel var inte det om alla som fångat framtidens? Och de som nästan fångat framtidens. Alla som inte bommat den och nu satt där och flinade och ljög.

Sommar! Det måste ha varit sommar! En kvavt dallrande dag mitt i värmeböljan. Den där dagen han inte längre riktigt minns, eller blandar ihop med annat. Annars var nog det mesta sig likt. Disk och röra på diskbänken. Lägenheten inrökt och smutsig. Ölburkar i stora lass. Smutstvätt. Lätt ångest och något som skaver i magen. Fett och stripigt hår. Oborstade tänder i dåligt skick. Fast så var det nog inte heller då. Så hade det blivit på grund av den förbannade framtiden som lurat honom på tiden och livet.

Då hade han blivit förvånad. Rent av chockad. Fast mest sårad. När framtiden blåste honom. Varför ville någon honom så ont? Vem gjorde han förnär här i världen? Han levde ju sitt liv vid sidan om vardagen. En icke-medborgare, som samhället säkert gärna hade varit utan. En kostnad vida överstigande vad han själv bidragit med. En minuspost i samhällets bokföring. En av parasiterna. Det var han medveten om, och han skämdes, fick ångest av att tänka på det, men hur han är försökte, ville, fick han inte tummen ur, hade aldrig fått tummen ur, det fanns alltid en morgondag och en ursäkt idag. Fast kanske inte nu längre. Den satans framtiden! Nu var det nog kört. Det visste han och han ville bara göra en sak till: Ställa allt till rätta. Göra så att det som blivit fel blev rätt. Sätta dit dem som gjort honom så ont. Som förstört hans liv. Tagit chanserna, framtiden, ifrån honom. För så var det ju egentligen: Det var inte han som misslyckats, det var politikerna, regeringen, kulturmupparna, etablissemanget!, som förstört allt för honom. Tagit hans liv ifrån honom. Vänt upp och ner på tiden och livet. Tagit tryggheten från honom. Han ville ge tillbaka till alla som förstört hans liv. Som förstört det samhälle han minns från sin bekymmerslösa barndom.  Vad var det för fel med det? Ont föder ont föder hat.  Därför skrev han hatbrev och lade ut dem på Twitter och Facebook. Där hade han vänner. Riktiga vänner. Sådana som tyckte som han. Om han skrev

Lägg ner  jävla stadstelvisjonen särskilt Tv 3!

svarade andra. Hans vänner. De var så många. Hundratals. Tusentals. Alla tyckte likadant.

Inte en dag för tidigt!

Skrev de. Och

Ställ de ansvariga inför rätta!

Och

Riksrätt, de ansvariga måste dömas!

Det tyckte han var bra, men allra bäst var inlägg som

Landsförrädare! Och var är statsministern som gömmer sig under stenar istället för att agera!

Skottpengar på den!

Politiker = parasiter, media = lögnare

Tack vare vännerna på nätet vet han att han har vänner, att det finns många som han, att det är de som är det egentliga samhället, inte etablissemanget och alla andra som går runt och smilar och solar sig i sin egen glans där ute på stan och i skolan och på teve. Flest vänner får han varje gång han skriver om Greta Thunberg. Skriver han

Hon är barn skulle vara skolan

 Följer massor av kloka inlägg från sådana som har koll på läget

Jag har en vän som är professor och expert på aukustiska barn, han sägeratt Gretas föräldrar borde ställasinför rätta.

 Och

Riksrätt! Landsförrädare! Barnmisshandlare!

Ibland får han mothugg

Björn Borg for världen runt och spelade tennis när han var 16. Var det också föräldrarnas fel, skulle han också gå i skola?

Då vet han inte vad han ska göra riktigt, brukar skriva något i stil med

Du är så dum kommer rök ur öronen haha idjot

 Det är då vännerna visar sig, de riktiga vännerna, de vräker ut fakta och hot och hat mot den som skrivit så dumt, nätet exploderar av saker som

Haha Borg spelade tennis dumhuvud, tennis, han var inte atistisk och behövde särskola

Och

Ja, vadå, hur gammal var Karl XII när han blev kung tror du?

Just det där har han ingen aning om men det är nog ett bra svar för det kommer från ”Wolfhunter” och det är ett cool namn och man ser tydligt på hans bild att han har jättestora muskler och han brukar skriva tuffa saker som

Skenhelig filantrop

Hur cool är inte det? Muskler och hjärna. Och han skriver saker som

Statsministern och etablissemanget störtar landet i fördärv, de har noll koll, vi står på randen till avgrunden, vårt stolta tusenåriga arv är borta, sålt till etablissemanget, judarna och muslimerna, men folket ska resa sig och avrätta landsförrädarna och låta parasiterna brinna i helvetet!

Det är både lite skrämmande och väldigt tufft, tycker han, och rätt. Det är så rätt. Varför ska inte alla som förstört hans liv brinna i helvetet?

Det är sällan han går ut. Ibland måste han göra det. Gå till affären och köpa öl och så. Det slår aldrig fel. Alltid står det någon med fel hudfärg, konstiga kläder eller en krokig näsa eller en smilfink i kostym och provocerar honom. Utmanar honom med sitt vara. Då blir han så arg så han skakar. Och lite rädd. Det vet man hurudana de där är och det är inte för inte det sker fler mord än någonsin och brinner fler bilar och är mer kaos än någonsin och snart har väl inte soc några pengar kvar att betala honom med. Nej, det är allt bra mycket åt helvete med det mesta.

Han mindes inte det första brevet i detalj. Men de var alla ungefär likadana, breven. Brevskrivaren gjorde det tydligt för honom att han inte alls var fullständigt dum i huvudet, att han egentligen var en fin människa, fylld av kärlek. Till djuren, naturen, Greta Thunberg, regeringen, politikerna, media, till och med sig själv, trots att hans jag svämmade över av hat och galla och han visste inte vad han hade gjort för att bli måltavla för den där kärleken och hur kunde brevskrivaren något om hans hatiska budskap till världen? Såvitt han visste hade han ännu inte publicerat några av sina tankar. Inte ens nämnt dem för kontakten för soc. Eller ja, jo, det var förstås de där inläggen i sociala medier, men där fanns ju bara hans vänner. Och den där idioten som svamlade om Björn Borg. Idiot. Men vem var det älskade honom, som skrev alla kärleksbreven? Var någon av hans vänner på nätet så mesiga att de skrev kärleksbrev?

Han blev trött av all tankeverksamhet. Av alla känslorna. Av att vanka av och an i den lugubra lägenheten, att vara utan öl, att vara föremål för kärlek, att… till slut lade han sig att sova en stund i fåtöljen framför teven, där Hanna Öberg skidade mot nya framgångar och det gjorde också ont, satans unge, varför fick hon när inte han fick han skulle minsann…

Teven fortsatta mala och Öberg kom i mål medan han utan att riktigt vakna steg upp och gick till sin gamla burk till dator där den stod och sov på soffbordet framför den luggslitna soffan, rörde vid musen och väntade tills skärmen kom till liv. Så skrev han.

Älskade, älskade du, du duger, du är fin, du är ett naturens under och har ett hjärta som rymmer hela världen, tänk på det, ditt hjärta rymmer hela världen, bara du öppnar det.

Med av sömn mer än halvt slutna ögon läser han igenom vad han skrivit, nickar nöjt, skickar mailet till sig själv och lägger sig att sova i soffan medan teven fortsätter mala nonstop.

Musik. Musik.

Paketet

Brevbäraren, ja vi har lantbrevbärare kvar här i  landet, duktiga sådana, ni vet, män och kvinnor som hittar adressaten även då den är avflyttad eller i största hemlighet inflyttad, eller då adressen är slarvigt skriven, ”herr X, tycker om bin, 123 45 Kommunen, Landet”, sådana som inte finns i länder där det gamla postverkets struktur till näringslivets och allmänhetens förtvivlan slagits sönder till förmån för mindre väl fungerande paketutlämning – chaufförerna som säger de varit förbi flera gånger trots att de bevisligen inte har det, för de har inte tid att göra sitt jobb– och uteblivna vykort och brev, en sådan postiljon, alltså en lantbrevbärare driven av ordning och reda och pliktkänsla, kom med ett paket. Han körde som vanligt fram till brevlådan nere vid grusvägen som dammar förbi min tomt ett femtiotal meter från huset och ställde sig att småtuta. Tutelitutut. Typ. Eller kanske tutelitututut. En käck liten tutserenad som gör människan glad.

I alla fall blev jag glad i hågen av det där tutandet och småleende rättade jag till min allt längre och gråare kalufs och tog på mig regnrocken och stövlarna och gick ner till grusvägen. ”God morgon! Eller ska jag säga God middag?!” kvittrade postiljonen. ”Hehe, här har vi allt varit uppe sedan ottan så god middag passar allt bäst!” ljög jag tillbaka. Varför vet jag inte, men det är väl en sådan där grej man gör? Vill vara duktig, och det är duktigt att stiga upp tidigt. Oduktigt att, som jag, ligga och dra mig till dess hungern, törsten eller blåsan tvingar upp mig, eller till dess någon tutar nere vid brevlådan. Har aldrig förstått varför jag ska gå upp tidigt på morgonen eller vad som är så duktigt med det. Tvärtom sänder det tidiga uppstigandet klara vibrationer av nederlag, att vara besegrad, att ha gett upp, att räddhågset simma mitt i fåran, att tillhöra politikens grå och lättledda massa, av copy cat, att vilja vara som alla andra därför att man egentligen saknar personlighet och förmåga till individuellt intellektuellt tänkande och skapande av självständiga strukturer. Det är sådant vi som stiger upp sent är bra på. Att skapa självständiga strukturer, och  att tänka individuellt intellektuellt, fast det är sådant som sådana som den morgonpigge postiljonen inte har en aning om. Han har säkert varit uppe sedan klockan fem. Stackars karl. Inte mycket individuellt intellektuellt tänkande där inte.

”Jag har ett paket, ett stort paket!” säger han och ser både upprymd och besvärad ut. ”Paket?” säger jag något förvånat. Jag väntar inget paket. Vad jag vet. ”Ja, väger tolv kilo. Vad kan det vara?” säger brevbäraren nyfiket och plirar bakom sina tunna glasögon och kliar sig på den klockan kvart över fem renrakade hakan och passar på att dra sig i sin välformade näsa och lägga sin för rynkor alldeles för unga panna i djupa veck: en relativt ung man som redan bär världens alla bekymmer på sina axlar. Men vad förväntar han sig? Han kunde börja med att sluta stiga upp klockan fem så skulle säkert både ett och annat rätta till sig i hans liv.

”Tja, inte vet jag, kanske en byggsats,” säger jag och närmar mig postbilens baklucka för att få mitt paket levererat. ”En byggsats?” säger han och håller fram en dosa som jag ska skriva min namnteckning på. ”Ja. En giljotin,” säger jag. ”Va? En giljotin?” säger han och så inser han att jag skämtar och börjar skratta. Han har ett mjukt och trevligt skratt. En fin människa, trots hans ovana att stiga upp på morgnarna. ”Men allvarligt? Vad kan det vara?” säger han så, för han är som alla andra kompetenta postiljoner nyfiken. ”Hm,” funderar jag,” jag får nog återkomma i frågan, vet verkligen inte vad det är, hoppas det inte är en bomb, eller sådant pulver som ger mjältbrand…” ”Mjältbrand!?”  ”Ja, antrax, börjar som ett varigt sår och sedan går det utför, lunginflammation, blodförgiftning, feber, illamående, diarré, död.” Postiljonen ser förskräckt på mig (vad ser han? en i hans ögon äldre, gråhårig man med rufsigt hår och en illröd näsa med små håligheter, djupt liggande, elaka ögon, ovårdat skägg, krum rygg, dålig tandhygien, ett långt ärr snett över pannan, men det är inte utseendet som skrämmer honom nu, det är mjältbranden). ”Mjämjältbrand?” får han till sist ur sig. ”Ja, nej, klart det inte är mjältbrand, då hade det räckt att skicka ett brev, sådana som du har bilen full av, det räcker med ett, ja ett brev. Om jag var som du skulle jag vara mer orolig för alla breven, snarare än för paketen, paketen kan på sin höjd innehålla en bomb.” Med det tog vi farväl av varandra och jag kånkade upp paketet till huset och bar ner det i källaren. Nerför den smutsiga trappan och sedan direkt till höger, in i den gamla tvättstugan med den trasiga tvättmaskinen och fuktigt tvättmedel utspillt på strykbänken.

Till min förvåning visade sig paketet innehålla en komplett bryggarsats från klostret Buckfast Abbey i England. Var inte det ett gammalt benediktinerkloster? En katolsk orden (vad annars?), gammal som gatan, 500-talet? Lev i fattigdom, kyskhet och lydnad. Håll dig hemmavid, i klostret, stabilitas loci! Men också kultur. Musik! Den antika litteraturens nedtecknare och bevarare! Biblar, mässböcker, tideböcker, Vergilius, grekerna, fortplantningens hemligheter och senare Dante och Boccaccio… skrivarmunkar och skrivarnunnor. Buckfast Abbey med sina berömda klockor, tolv tunga pjäser med gudasänd klang. Kling klang, ding dong i vackra slingor. Eller något sådant – jag är ingen expert på vare sig kloster eller benediktinerorden, men lite vet man väl. Ja, och så gör de vin och sprit. Likör. Elixir. Cistercienserorden. Chartreuse. Och Buckfast Abbey är världsberömt för sitt Buckfast Tonic Wine. Det vet väl alla?

Hade jag beställt paketet ? Kanske. Eller så var det min granne, Amanda, som gjort det. Hon bor borta i kontorsbyggnaden på det nedlagda mejeriet och är full av bus och påhitt. Jag hade ett vagt minne av att vi suttit här och talat om klostret och dess hedersbrygd Buckfast Tonic Wine i samband med att vi traditionsenligt söp till efter ett möte med bridgeklubben, hemma hos bonden. Helt säkert gick vi loss på varsin kvarting brun finsprit innan vi var så pass påstrukna att vi tyckte det hembrända kunde duga. Sedan gick det som det brukar gå. Jag kranade till slut och vaknade, långt fram på eftermiddagen, ensam i mitt nerrökta hus, omgiven av tompavor, fimpar och hungriga katter. Kanske fick Amanda då idén att beställa bryggarsatsen åt mig. Eller så beställde vi den tillsammans i fyllan och villan. Sak samma: här var den nu!

Jag har alltid hatat att skruva ihop saker. Byggmodeller och skit. Är mer inne på att ha sönder. Det finns en djupare mening i att ha sönder saker, tycker jag. Nu var jag tvungen att bygga; paketet innehöll en vedervärdig byggsats värdig vilket svenskt skitmöbelföretag som helst. Att munkarna i Buckfast Abbey välsignat hela härligheten gjorde inte uppgiften lättare. Möjligen hjälpte den vinylskiva som följde med: The Abbey Choir & FriendsGreatest Hits. Jag kunde verkligen njuta när kören gick loss i Elgars Give unto the Lord och Rutters The Lord is my Shepherd, för att inte tala om de fina versionerna av klosterklassiker som Hubert Parrys I was so glad, David Willocks arrangemang av Charles-Marie Widors Toccata (i sing-along-version), kanadensaren Healey Willans Introduction, Passacaglia and Fugue och fransmannen Louis Viernes Carillon de Westminster.LP:n var i röd vinyl och hade en spännande etikett. Påminde lite om gamla Vertigo Records (Black Sabbaths gamla skivbolag!), kunde kanske vara Vertigo i en modernare tappning, labeln finns ju kvar, i Universals ägo, varför inte?  funderade jag medan jag under stora vedermödor och hat i hågen som endast musiken förmådde mildra skruvade ihop apparaten jag eventuellt köpt. Det tog mig ett förfärligt dygn att få allt klart och man skulle kunna tro att jag fylldes av stolthet när jag såg min skapelse. Så var inte fallet. Jag hatade apparaten från första stund. Inte apparaten som sådan utan för det besvär den medfört. Dessutom malde någonstans i mig misstanken att allt var ett misstag. Paketet skulle inte alls till mig och nu hade jag skruvat ihop någon annans apparat. Förspilld tid. Förspillt hat, och hat måste hushållas med. Det är en djupt allvarligt sak, hatet. Inget att leka med.

Det enda byggnadsverk jag känt någorlunda tillfredsställelse med i mitt liv är min motionscykel. Den som står på baksidan av huset, vid köksingången, mot bondens åker till. I grunden är det mors gamla cykel vars bakhjul jag hissat upp i en finurlig ställning. Hur mycket jag än trampar så kommer jag ingenstans. Bakhjulet snurrar i tomma intet och den som trampar trampar på stället tramp. Sådana där idéer kan den få som sover på saken.

Med apparaten på plats nere i tvättstugan läste jag noga igenom den medföljande instruktionen för hur hemmafixaren kan göra sitt egen Buckfast Tonic Wine. Till att börja med kan denne välja mellan den irländska varianten, den som säljs i en brun flaska, och den brittiska, som säljs i en grön butelj. Grunden är densamma: rödvin (den brittiska varianten något starkare än den irländska). Men sedan skiljer mängden koffein och annat sig åt. Dessutom är det svavel i den irländska men inte i den brittiska och vanillin i den brittiska men inte den irländska. Valet var nu mitt: vilken version skulle jag välja?

Gissningsvis, resonerade jag, dricker buset i Skottland och Nordirland den brittiska varianten, och det är framförallt där, i Skottland och Nordirland, Buckfast Tonic Wine anses vara busets, the neds, dryck. Tonic för huliganer och antisociala element.

Å andra sidan, funderade jag vidare,  innehåller den irländska varianten avsevärt mycket mer koffein (60mg/100ml), att jämföra med koffeinet i Red Bull (32 mg/100ml). Jag bestämde mig för att köra den brittiska varianten med extra koffeinpåslag, och sedan dubblade jag den mängden.

Under tiden som jag joxade med ingredienserna lyssnade jag på ett kassettband som också följt med i paketet. En av munkarna, eller någon som påstods vara en av munkarna i klostret men som kanske snarare var någon på J. Chandler & Co:s PR-avdelning (alltså dagens distributör i UK), berättade om dryckens historia. Det mesta hade jag redan koll på, men en del var nytt, saker som nog inte ens Amanda visste: Buckfast Tonic Wine skapades utifrån ett franskt originalrecept i slutet av 1800-talet, såldes först som medicin ”Tre små glas om dagen, för god hälsa och friskt blod”, från slutet av 1920-talet saluförs produkten av andra aktörer än klostret som då miste sin licens för tillverkning, det gamla medikamentet kom nu mer att ses som ett medicinalvin, särskilt populär dryck bland arbetsklass, studenter och bohemer i UK och Irland, kallas ”Lurgan champagne” i Nordirland, anses ge upphov till ”anti-socialt beteende” särskilt vid förtäring av fler än fyra flaskor (detta beteende tillskrivs den höga halten koffein; något som förminskar insikten av att ”ha druckit tillräckligt”  samt lyfter bort sociala spärrar), Buckfast Tonic Wine har vid oräkneliga tillfällen getts skulden för olagliga aktiviteter såsom rån, inbrott, misshandel, mordbrand, uppvigling och allmänfarlig vårdslöshet och ödeläggelse, 2010 presenterade BBC siffror som visade att Buckfast Tonic Wine förekom i 5638 polisrapporter bara i Strathclyde (Skottland) mellan 2006 och 2009, i motsats till vad vissa kanske vill tro är Buckfast Tonic Wine idag populärare än någonsin, sedan 2016 firas  World Buckfast Day världen över, och särskilt i Skottland och Nordilrand, den andra lördagen i maj.

Tillverkningsproceduren visade sig vara enkel; hade jag vetat det var så enkelt att göra vin hade jag blivit vinmakare, eller åtminstone gjort mitt eget vin på trädgårdens årligen rikliga skörd av maskrosor och alla bär hos grannen en bit bort. Jag hällde druvmusten i apparatens behållare, tillsatte jäst och lät sedan, så som receptet förmanade, det bubbla och jäsa tills det slutade bubbla och jäsa. En snabb koll visade att alkoholhalten nu låg runt 15 volymprocent (hur kunde den som sålde apparaten och ingredienserna veta att det skulle bli så? jag var motvilligt imponerad, men man ska aldrig underskatta den uppfinningsrikedom alkoholen kan ge upphov till). Dags för glycerofosfat, kaliumvätefosfat, dinatriumfosfat, vanillin och, massvis med, koffein. Så! Rör om! Klart!

Omåttligt stolt drog jag på mig stövlarna och knallade över till Amanda och bjöd in henne att fira World Buckfast Day med mig. ”Vad för något?” frågade hon där hon stod i sin brokiga onsdagsoutfit (en slags tältliknande klänning med stora ringar i orange och brunt, psykedeliskt gardinmönster?, jag kan inte bättre beskriva outfiten, mode har aldrig varit min grej) och med det krulliga håret på ända ovanför klotögonen och den trollika näsan, ”Är du dum i huvudet? Mer än vanligt?”. Jag försäkrade henne att jag hade äkta Buckfast Tonic Wine hemma. En masse. Hon var välkommen att dricka mer än hon kunde drömma om. Andra lördagen i maj låg några veckor bort men vi skulle säkert ha så det räckte ända till dess. Annars lovade jag göra mer. ”Göra?” Amanda såg tveksam ut och drog i en imposant örsnibb hon lyckades gräva fram i krullet. ”Ja, kära Amanda, tro det eller ej, men jag fick en gudasänd gåva och jag tog den till mig, skruvade ihop den, skapade! Skapade, Amanda! Resultatet finns hemma. Flaskvis! Dunkvis! Kom nu!”

Amanada var långt ifrån övertygad men startade ändå upp sin gamla Grålle, Ferguson TE20 1952 med fotogenmotor, bad mig ta plats vid sidan om henne, på traktorns ena skärm, och så släppte hon loss Grållens 30 hästkrafter i ett moln av varmt fotogen och dunster av mina skräckferomoner som låg som en slinga efter oss där vi allt annat än tyst och försiktigt rusade fram längst grusvägen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig fast i skärmen jag satt på och jag skrek högt av skräck – pinsamt gällt om sanningen ska fram – medan Amanda skrattande styrde Grållen mot varenda större grop på vägen. Kort sagt studsade vi hemåt i ett töcken av fotogen, skräck och oförställd glädje, allt ackompanjerat av den gamla traktorns ståndaktiga kolvar och välsmorda mekanik.   Enligt en undersökning av professor Edwina Railey m fl vid University of  Strathclyde, går det inte att förutsäga hur enskilda individer reagerar på Buckfast Tonic Wine, särskilt om drycken inmundigas i större mängder, och ändå mindre om någon mixtrat med receptet. För att göra en lång historia kort måste Amanda ha haft något i sitt DNA, kanske ett arv från våldsmän från vikingatidens Norden, något, som fick henne att gå bärsärk redan efter sju flaskor Buckfast Tonic Wine i min, låt vara något förstärkta,  hemvävda version (själv klättrade jag på väggarna efter två flaskor och gav mig ut på en joggingrunda och när jag kom tillbaka efter fyra timmar fanns där bara tomflaskorna kvar).

*

Amanda kände en enorm styrka strömma genom kroppen redan vid första klunken. Snabbt hällde hon i sig ytterligare fyra flaskor. Såg sin värd försvinna ut, joggandes längst grusvägen i sina stövlar och med det långa, grå håret på ända och den gröna regnrocken fladdrande runt benen. När han försvann borta i kröken joggade han med höga knäuppdrag och armarna pulserande som stela pistonger. En sån tok! tänkte hon med ett leende och hällde i sig ytterligare en flaska. Frustade. Vrålade. Gick in på toaletten och slet loss wc-stolen och kastade ut den genom fönstret. Svepte en flaska till. Slet med visst besvär loss spisen från sin plats och baxade ut den genom köksdörren och lät den falla nerför kökstrappan. Hittade en gammal ryggsäck. Fyllde den med flaskor och tog för säkerhets skull med sig en av dunkarna värden ännu inte hunnit hälla på butelj, hoppade vigt upp på traktorn, startade den och drog iväg i full speta. Hon pressade sin Grålle till det yttersta och vrålsjöng Rule Britannia där hon svepte fram i ett moln av fotogen och överhettad motor.

När Grållen sköt kolvarna genom topplocket efter ett par kilometer hivade hon upp ryggsäcken på ryggen och tog dunken i sin famn och joggade med lätta steg den sista kilometern till stan. Väl där gick hon loss på bilarna på parkeringen vid torget. Slog dem buckliga. Krossade rutorna. Tände till slut eld på dem. Bröt upp gatsten från torget  och lade sig i bakhåll bakom Café Storkens uteservering och inväntade blåljuspersonalen. När den väl kom började hon kasta sten på den bara för att därefter under glada skratt rusa därifrån och göra fula miner åt alla som såg henne. På vägen ut ur staden pangade hon så många rutor hon kom åt och rånade i all hast Kreditbanken. Hon sågs senast rusa med ryggsäck, dunk och en kasse pengar mot det snåriga skogspartiet strax söder om staden.

Det där är nu tjugo år sedan och såväl Amanda som hennes brott har avskrivits. Mannen som bevisligen försett henne med abnorma volymer Buckfast Tonic Wine spetsat med livsfarliga mängder koffein hittades död på sin motionscykel dagen efter Amandas bärsärkagång och försvinnande. Enligt obduktionsrapporten hade han överdoserat koffein och cyklat sig till döds. Han var iklädd stövlar och en grön regnrock när han påträffades av lantbrevbäraren som var där för att hämta ett paket som fellevererats några dagar tidigare.

Fin

 

Musik. Musik.Musik.Musik.