Den bästa dagen i Sten Bomans liv

Dagen som skulle bli den bästa i Sten Bomans liv började flera veckor före själva dagen, och det var inte så muntert då. Snarare stod Sten Boman vid en avgrund som han med tårfyllda ögon och en tom själ blickade ner i. En bottenlös brunn fylld av ingenting, och långt därnere, i avgrundens djup, såg han sig själv falla på väg mot den botten som inte fanns. Armarna och benen var utsträckta, håret fladdrade så gott det kunde, snaggat som det var; det unga ansiktet med sina begynnande fåror i pannan, de små kråksparkarna kring ögonen, den lätt överdimensionerade näsan och de ständigt höjda ögonbrynen var uttryckslöst; det hade accepterat att det var slut nu, och oavsett hur botten därnere såg ut och vad den bestod av, skulle hans sista sekunder i livet hinna förflyta utan att han hann fatta vad som hände.

Rummet var lugubert. Det var ordet som kom för Sten Boman, där han satt i dubbelsängen med täcket halvvägs uppdraget. Dystert på ett franskt vis. Gyllene liljor på väggarnas beige tapeter, en avlägsen doft av croissanter. Lampetter på väggarna! Stuckatur i taket.

Kanske hade rummet en gång faktiskt dekorerats och inretts av en frankofil. En hemvändande bohem, som provat på konstnärslivet i Paris och kommit tillbaka till fäderneslandet i ett eländigt skick, eller en gammal au pair, som ville återskapa lite av sitt livs äventyr hemmavid. Det skulle Sten Boman aldrig få veta. Särskilt intresserad var han inte heller. Ordet luguber bara smög sig på honom, ungefär som den alltmer påträngande doften av croissant som svepte in genom det halvöppna fönstret, placerat just ovanför bageriets entrédörr, en stående inbjudan till gatulivets slammer och dofter och sensommarens värme.

Bageriet, la boulangerie!, slog det Sten Boman, kanske allt har sitt ursprung där: en fransk bagare träffar en svensk au pair och flyttar till Borås och öppnar ett bageri! Och på den tiden, då för kanske fyrtio år sedan, bor au pairen och fransosen i lägenheten ovanpå bageriet. Den lilla, lugubert franskinspirerade ettan. Insvepta i ett nostalgiskt doftminne fyllt av lika delar trygghet och melankoli. Redan då.

Men nej, korkmattan på golvet säger något annat. Rummet måste ha dekorerats för länge sedan. På 1960-talet kanske. 1950-talet snarare. En brunbeige korkmatta, beige tapeter med gyllene medaljonger och liljor, ett tak som behöver målas om och säkert bidrar till den där doften bakom croissanten: cigarettrök och smuts. Ofräscht. Lampan i taket kan vara från samma tid och var med sina spretiga armar säkert omodern redan då. För att nu inte tala om lampetterna! Vem har lampetter nuförtiden? Vem med smak hade det ens då? Lampetternas ovala skärmar är solkiga. En av dem ser dessutom bränd ut, som om en glödlampa med alltför hög effekt fått brinna alltför länge och till slut har skärmen varit på vippen att ta eld. Hela huset hade kunnat brinna ner. Den som bodde i rummet då kanske låg och sov och skulle dödas av de giftiga gaserna och bristen på syre, eller så satt han, för det var väl en han på den tiden, och spelade poker med polarna och ingen märkte något förrän det  var försent, när rummet redan stod i lågor. Eller var det en hon? Syjunta. Det hade man, eller hon, väl på den tiden? Damerna satt där och sydde med varsin kopp kokkaffe och grädde och sju sorters kakor och bullar och sockerkaka. Grovdoppat först. Och så, plötsligt!, skriker en av damerna, ”det brinner!”, lågorna har redan fått fatt i gardinerna vid rummets fönster och slickar sig nu uppåt mot taket, får fäste i färgen, ja i färgen, som nästan hänger där, för målaren har slarvat och använt en alltför utspädd takfärg och nu blir den brännbar och…

Han tittar ömsom rakt ut i tomma luften, ömsom tillsynes ner på sitt nakna och vältränade bröst, nyrakat dagen till ära, men egentligen tittar han ner på det som finns under täcket, det täcke han blivit så förtjust i då han såg det. Ett gammaldags täcke, ett täcke som matchade rummets bedagade skönhet, dess känsla av ett närvarande förgånget och en behagfull… dysterhet.  De flesta stoppar väl in sina täcken i påslakan nuförtiden, men inte här, här har täcket bäddats på gammaldags vis med ett underlakan, som lyser vitt under täckets gulbruna kaos, som kanske ska föreställa en djungel, kanske ingenting, bara en massa färg huller om buller.

Han suckar och får syn på nattduksbordet vid sidan om den gamla eksängen han halvligger i. Ett matchande nattduksbord. I mörk ek och med en marmorplatta upptill. En dörr med ett sirlig lås i mässing; ett skåp som en gång i tiden hyst nattkärlet. En gång i tiden, när det bara fanns utedass. Innan garderoben i hallen gjordes om till en trång toalett med en dusch, som skvätter ner allt i utrymmet och som tvingar fullvuxna att sitta på toalettstolens lock om de vill röra armarna samtidigt som vattnet spolar.

Bortsett från gatans ljud och klockornas tickande är det dova ljudet från toaletten det enda som hörs. Ljudet av någon som uträttar toalettbestyr. Skval från duschen. Hon är snart klar. Äggklockan på nattduksbordet visar att han förbrukat 18 av sina 20 minuter. Om två minuter, exakt klockan 16.00 säger den batteridrivna väckarklockan vid sidan om äggklockan, är hans tid ute och hans erfarenheter säger honom att hon i samma ögonblick som äggklockan ringer kommer vara trött på honom. Outsägligt trött. Hon kommer vilja att han genast stiger upp ur sängen, tar på sig sina kläder och lämnar rummet. Att han inte använt tiden till det som han betalat för är inte hennes problem, kommer hon förklara. Otåligt. Utan medkänsla. Och varför skulle hon ha medkänsla? Han borde ha medkänsla med henne. Men han har bara utrymme för självömkan. Det fungerade inte den här gången heller.

Han är 32 år och vältränad, 179 centimeter lång, väger 72 kilo. Har ett sixpack på magen. Rakar hela kroppen. Är slängd i käften. Står inte ut med långsamma människor och sådana som ser dumma ut. Exakt vad det där sista innebär har han inte riktigt klart för sig, och han kan inte förklara vad han menar när han säger ”jag står fan inte ut med folk som ser ut att vara dumma i huvudet”. När han gick i skolan brukade han spöa alla som såg dumma ut. Det förtjänade de. Det enda de behövt göra för att slippa stryk var att sluta se dumma ut. Samma sak med kollegorna på jobbet. På banken. Satan i gatan vad en del kan se ut dumma ut. Han har sådan lust att spöa skiten ur flera av sina kollegor. Men det går såklart inte för sig. Fast vissa kan få se ut att vara dumma i huvudet. Prostituerade till exempel. De finns där i samhället ungefär som det finns ogräs.  Med den skillnaden att ogräs är av ondo och prostituerade av godo. Fast de borde vara gratis. Hur mycket pengar har han inte lagt ut på horor utan att ha något för det?

Kanske ska han söka vård en dag. Nu. För nu får det vara nog. Han är för ung för att betala för horor som inte kan ge honom något. Men han gillar inte vårdapparaten. Litar inte på doktorer och sjuksköterskor. Hans mest bestående minne, hans enda bestående minne från när han var liten, tiden innan han började i skolan, är hur Ollepollepallsketsådetsmall sätter en mistlur mot hans öra och trycker av och hur han sedan hamnar hos en doktor som vet precis hur man ska behandla en knatte som fått en trumhinna bortblåst och blivit döv på örat på köpet: man spräcker helt enkelt den andra trumhinnan så att balans skapas mellan öronen. ”På så vis har gossen inga problem med balansen, slipper yrsel och ni behöver inte torka upp hans spyor,” sa doktorn och såg nöjd ut på det där viset som bara den som vet att den är en Guds gåva till mänskligheten kan se ut. ”Tack doktorn!” sa hans mamma.

Doktorns mottagning luktade eter och det stod ett skelett i ett hörn och i ett skåp med glasdörrar kunde han se burkar med små foster och inälvor som han då inte kunde identifiera – han var liten och obildad. På en vägg hängde en gigantisk bild över en människokropp och doktorn hade en konstig, rund metallgrej i pannan och ett stetoskop runt halsen. Innan han spräckte gossens trumhinna tryckte doktorn det kalla stetoskopet mot först den lilles bröstkorg, sedan ryggen. ”Hosta”, sa han och gossen hostade och grät. ”Räck ut tungan”, sa doktorn och gossen räckte ut tungan så doktorn kunde sticka in en träpinne och se ner i svalget. ”Hm”, sa doktorn och lyste gossen i örat och stack hål på den hela trumhinnan.

Sedan den dagen har han inte satt sin fot på ett sjukhus. Han undviker till och med att se åt en sjukhusbyggnad om han passerar en. I skolan lyckades han smita undan alla besök hos skoldoktorn och alla de obligatoriska vaccinen. Om han skulle råka ut för en olycka eller av annat skäl behöver uppsöka sjukhusvård, dör han hellre än gör det, även om åkomman är aldrig så bagatellartad. Doktorn som behandlade den trasiga trumhinnan är bara en av flera orsaker till Sten Bomans övertygelse att läkare och sjuksköterskor, ja hela vårdapparaten, inte är att lita på.

När hans pappa åkte in till sjukhus kved han ”nej, neej mamma, skicka honom inte till sjukhuset, han kommer att dö där”. ”Snälla du, om han inte kommer till sjukhuset kommer han att dö”, sa hans mamma. Sedan den dagen hatar han sin mamma. En oansenlig och om sanningen ska fram ganska ful kvinna. Hans pappa kom aldrig hem från sjukhuset. Det är åtta år sedan. Han kommer aldrig att förlåta sin mamma. Både ful och dum. Ful som stryk ska ha stryk, tänker han varje gång hans mamma dyker upp i minnesbanken. Han har inte sett henne på åtta år och vill aldrig mer se henne.

Men han behöver inte gå till doktorn för att söka vård, för att få hjälp. Han har hört talas om en ny tjänst på nätet. Nätet är hans vän. Där finns ett liv, flera liv, han kan leva vid sidan om livet och dess banala vardag, besvikelser och tillkortakommanden. Att aldrig räcka till.

Han hoppar upp ur sängen, börjar klä sig, äggklockan ringer samtidigt som horan kommer ut från toaletten, nyduschad och fräsch, redo för en ny kund, fast hon hade inte behövt duscha, han har inte rört henne, bara suttit där, naken, och stirrat på sig själv, först hoppfullt, sedan, med en suck, uppgivet. Hon hade visat honom ett visst intresse till att börja med. Ganska snart hade hon satt sig med sin mobil och surfat runt på den medan hon tuggade tuggummi och blåste bubblor, små skära som svällde och till slut sprack med ett, tyckte han, uppgivet ”popp”. Hon såg inte dum ut trots att hon var det, noterade han. Hon luktade nyduschat. Rent och lavendel. En doft som blandade sig med rummets aromer av smuts, croissanter och gatuliv. Hans egen armsvett. ”Tiden är ute, hejdå”, säger hon. ”Far åt helvete, horjävel”, tänker han, säger ”Jag beklagar, det har aldrig hänt förut”. Hon skrattar avmätt. Han slänger ilsket igen dörren efter sig. Han måste göra något åt detta. Han kan inte vara underlägsen horor. Mindre värd än ogräs.

På nätet finns allt att läsa om hans dilemma, hans problem. Vad det kan bero på, vad han kan göra. Han är beredd att göra allt. Utom att gå till doktorn, att åka till ett sjukhus. Han hittar medicin på nätet. ”Priapos superereto”. Han går in på Flashback. Där finns massvis med information om ”Priapos superereto”. Massvis med nöjda kunder. ”Ständigt stånd”, till och med ”större snorre”. Om det funnes en Tripadvisor för knark – vad är mer trip än knark, tänker han – och mediciner skulle ”Piroapos superereto” få högsta betyget. Rekommendationer en masse. Han sitter hemma i sin moderna trea med balkong, fri från smuts och dofter och ljud från gatan utanför. Nyproduktion. Inga skavanker. Stort badrum. Duschkabin. Tvättmaskin och tumlare. Schweiziskt porslin. Utrymme. Påkostat kök med ö och rejäl kyl och frys. Gigantisk platteve inköpt för sportevenemang och actionfilmer. Ett vinskåp med belysning och temperaturzoner. Riedelglas. Parkettgolv. Ett sovrum med en stor säng utan stålfjädrar och knarr. Täcket instoppat i ett påslakan från Ikea. Nystädat. Precis som det ska vara. Det perfekta i presens, futurum och perfektum och han mitt i det, ett nav som allt det perfekta snurrar kring i en oupphörlig, stillastående, framåt- och bakåtblickande cirkelrörelse fast i sin egen navel. Han läser på förpackningen. Det är lämpligt att börja med ett piller i taget. Ytterst sällan krävs ett andra piller. Om möjligt ska tabletten sväljas med ett glas vatten. Han drar slutsatsen att ett piller, kanske två, krävs för en akt och ett stånd. Han vill kunna få stånd närhelst det behagar honom. Han tömmer burken tillsammans med en flaska ekologisk apelsinjuice.

Den här dagen, då han sväljer innehållet i burken med ”Priapaos superereto” inträffar två veckor efter det misslyckade besöket hos kvinnan ovanpå bageriet i Borås, och han är ännu inte framme vid den bästa dagen i sitt liv. Dock har han tagit ytterligare ett steg mot den. Fast till att börja innebär det ständiga stånd som överdoseringen av ”Pirapos superereto” bara elände. Precis som det stått på Flashback är ståndet ständigt och snorren är också större och det är omöjligt för honom att dölja de omständigheter han nu är i. När han inte kan komma med en tidsplan för när han åter ska bli normal och då han vägrar att gå till doktorn, ser sig banken nödgad att entlediga honom. Han ringer facket. Det är ett misstag. Den fule, överårige mannen där skrattar åt honom och säger ”Gå till doktorn eller sök ett nytt jobb, sjuka människa”. Det där sista var onödigt, tycker han. Å andra sidan var det fackliga ombudet inte bara ful, han såg dessutom ovanligt dum ut, vilket Sten Boman lade på minnet ifall den dagen skulle komma då han kan kunna göra upp med alla som behandlat honom illa eller sett dumma ut. Folk ska dingla i lyktstolparna den dagen, det är ett som är säkert.

Inget jobb. Ingen hjälp av facket. Omöjligt att söka nya jobb med den där ständiga utbuktningen som tvingar honom att gå lätt framåtböjd, som en gammal gubbe med ryggont (skulle han i offentlig miljö få för sig att sätta handen i ryggslutet och räta på sig skulle han förmodligen gripas för osedlighet och störande av allmän ordning, i värsta fall misstänkas för pedofili om någon unge råkar befinna sig i närheten då den upprättande rörelsen av kroppen utförs).

Efter någon månad, fylld av ensamhet och en avtagande upprymdhet över det praktfulla ståndet, faller så hans ögon på en annons i den papperstidning eller snarare reklamblad han en gång i veckan får nedstoppad i sitt brevinkast. Tolv sidor annonser och ett par korta texter om vad som händer i stadsdelen. Extrapris på fläskfilé, erbjudanden på elcyklar, nyinkomna skidkläder och  någon som söker statister och modeller, även sådana som har iögonfallande kroppsdelar och uttryck och nu är hans livs bästa dag snart här.

Kvinnan som intervjuar honom på modellagenturen är medelålders, oerhört sminkad och parant, välsvarvad, lila nagellack som matchar läppstiftet och ögonskuggan, allt annat än dum tydligen, mamman han aldrig hade. Rummet är ljust och spartanskt inrett, ett skrivbord, två fåtöljer för besökare. Enkla litografier på väggarna, höstmotiv. Det luktar vagt av citrus. Hon kastar åt honom ett par trikåer. ”Sätt på de här”, säger hon.

”Trikåer?”

”Ja?”

”Det går inte.”

”Hurså?”

”Jag kan inte ha trikåer.”

”Inte ha trikåer? Klart ni kan ha trikåer. Konstiga människa.”

”Nej, ni förstår inte…”

”Jag förstår mycket väl att ni är en sådan där som konstrar.”

”Nej, det är jag inte…”

”Så ni är en viktigpetter?”

”Nej, inte alls, jag har ätit ’Priapos superereto’”

”Ja?”

”Vet ni vad det är?”

”Nej, borde jag det?”

”Kanske inte, men saken är den att den ger en vad det verkar obotlig form av priapism.”

”Piramism?”

”Priapism, från Priapos, han hade en ständig, ja, priapism, Pirapos.”

”Sluta tala i gåtor! Vad är det för fel på er?”

”Jag har kronisk ribba!”

”Kronisk ribba? Vad är det för något?”

”Kronisk ståfräs, erektion, fjång, ansvällning, styvnad, bånge, resning, kort sagt ståkuk.”

”Men herregud, sådana ord ni tar i er mun, ut härifrån, hemska människa! Sjuk! Sjuk! Ni är sjuk!”

Förfärad över kvinnans förvandling, hennes totala oförstående, småspringer han, framåtlutad och med gråten i halsen, mot dörren och just då, just då, är hans lycka gjord och hans bästa dag i livet är kommen, starten på ett nytt, bättre liv. En man som tydligen funnits i rummet hela tiden ställer sig i hans väg. Han håller upp en hand, ler och säger ”Herr Boman! Herr Boman! Snälla ni, gå inte. Jag vill tala med er. Bry er inte om min kollega här, hon är besatt av vältränade män i trikåer och bryr sig mer om sitt eget fotoalbum än att ordna jobb åt alla ni förhoppningsfulla som lockas hit av våra annonser i de lokala reklambladen. Ett sätt att suga upp förhoppningsfulla utan hopp. Hm, ja, hursomhelst: såvida ni inte har något emot att fotograferas i trikåer och kalsonger, ja utan att ert huvud syns på bilderna, har jag ett jobb åt er. Ett mycket välbetalt jobb.” Mannen luktar dyr eau-de-cologne och bär kläder så artistiska och utstickande att Sten Boman hade kunnat ta honom för dum om han inte haft ett så bländade leende och ett så välansat skägg och en så konstig frisyr i neongrönt och rosa. För att inte tala om de alltför stora glasögonen och det glittrande örhänget i höger öra: det sprider takarmaturens ljus i regnbågens alla färger och bländar Sten Bomans ögon.

”Ja, men ni hörde ju vad jag sa, jag lider av priapism, en priapism som är omöjlig att dölja, ni ser ju själv!”

”Ja tack, jag ser kanske mer än jag skulle vilja se, men det är inte det som är poängen…”

”Poängen, vad är poängen?”

”Att ni med ert sixpack och er priapism passar som hand i handske för jobbet som modell för Calvin Kleins kalsonger.”

Sci-fi

Sci-fi finns understundom genomförd i Nuet som Déjà vu. Tanken slog Vidkun Quisling – ja, namnet var olyckligt, det var Vidkun den förste att erkänna, men vad göra med vilseledda föräldrar med lika dålig smak som omdöme och fötterna väl förankrade i den otänkande grå massans ängsliga geggamoja, och sedan, ja, då gick livet på av bara farten och han vande sig vid det tagna efternamnet och förnamnet, Vidkun, det tyckte han uppriktig om – då han satt där i husdoktorns väntrum och inte kunde sluta stirra på sin barndomsvän Erling som i samband med Kinesiska sjukan, detta för människan i liv så kostsamma 100-årsjubiléet av Spanska sjukan, kom ut som antivaccinare och bestämde sig för att han inte behövde några vaccin från Bill Gates och George Soros och andra judar och nu satt han där, Erling, och väntade på sin polio-diagnos.

Musik.

Diet

Diet är en synonym till ”ett djävulens påfund”. Detta vet alla som någonsin provat på övningen ifråga, vare det sedan på frivillig eller tvingande basis. Den som nu blir utsatt för djävulstyget ifråga måste, om inte annat så som en ren överlevnadsåtgärd, vara listig. Låt säga att hemmafronten kontrolleras av dietvänliga styrkor och det armod till frukost och middag som det innebär, då måste den dietutsatte se till att äta lunch på annat håll. Kanske krävs det inte så mycket list för nyss nämnda åtgärd. Utmaningen ligger snarare i att dels hålla hemmafronten desinformerad, dels hitta lunchserveringar på gudsförgätna platser där inga frågor ställs. Detta skrivet utan någon särskilt anledning.

Musik.

Flipperspelet

Flipperspelet var av den digitala modellen. Trots bristen på känsla spelade de ändå ett par omgångar. Han slog till med den högsta poängen som dittills uppnåtts på spelet. Det tekniska underverket uppmanade honom att digitalt rista in de tre bokstäver som för evigt skulle manifestera vem denne finlirare var. Han skrev k. Han skrev u. Han skrev k. Kvinnan lämnade då med lätt blossande kinder spelet. Muttrandes. ”Jag förstår verkligen inte vad som är så kul. Man får ju skämmas.” Hon var den vuxna i rummet.

Tvååringens privilegier

Tvååringens privilegier vederfors mig tidigare idag. I samband med ett besök på ett av stadens näringsställen upptäckte jag att omgivningen såg mig som en tvååring och behandlade mig som en sådan. Således började gästerna vid de andra borden rista och vicka när jag spelade en löjlig melodi på min speldosa, och de föll in i ett unisont ”Borta!” var gång jag gömde speldosan under bordsduken, bara för att upprymt ropa ”Titta!” var gång jag slet fram speldosan från dess gömställe. När jag sedan började stöna och stånka med en bestämd och smått ansträngd min, tittade de alla på mig med deltagande leenden. Det var mycket uppmuntrande.

Mäklaren

Mäklaren visade sig vara en äldre herre. ”Han måste ha lurat många i sitt liv,” tänkte jag när jag såg honom. ”Vi ska gå ut med ett lågt pris,” sa han, ”tricket är att få någon på kroken, att få någon att verkligen vilja ha något, sedan ser vi till att få det pekuniära dit vi vill. Budgivning och så.” Han sa så, ”det pekuniära.” ”Är du möjligen med i Facebook-gruppen ’Utrotningshotade ord och uttryck’?” frågade jag. ”Inte alls,” skrattade han, ”jag är inte gammal nog för att ha koll på sådant”. ”Men du sa ju ’det pekuniära’! Det är gammalmansprat!” ”Jajo, men jag är mäklare, jag talar med bönder på bönders vis och jag använder gammalmansprat när jag pratar med äldre människor.”

Ljus rosé

”Ljus rosé är det enda jag dricker. Röd rosé är söt.” Det var alldeles uppenbart att tanten var tokig, men jag försökte ändå. ”Färgen har inget med vinets sockerhalt att göra.” Då fick hon spelet. ”Såg du inte det där teve-programmet om hur de tillsätter en massa essenser till vin?” ”Jo”, sa jag, ”men det är olagligt att tillsätta essenser till vin.” ”Dumheter”, sa hon och sippade på sitt surt blekfisiga och på det stora hela taget smaklösa rosévin med den lilla grapefruktstonen i den avslutande och rysningsframkallande beskan, ”jag säger ju att jag såg det på teve.”

Musik.

W.A.Mozart

W.A.Mozart, den glade gamängen och klassiske kompositören, sägs ha lidit av Tourettes syndrom. Kort sagt tryfferade han sina brev och andra texter med snusk. Nuförtiden  tror alla att Far lider av Tourettes syndrom. Att han tvångsmässigt skriver in snusk i sina texter. Som Mozart. Far skriver många insändare till lokaltidningen. Det kan stå ”Nu får det vara nog! Vi ortsbor orkar inte med nattbuset längre! Musik, skrik, bilar med tjutande däck – stopp säger vi!”. Undertecknat ”Vän av ordning”. Men det som kommer tidningen tillhanda är ”Nu får det vara pitt! Vi ortsbor knullar inte med nattbuset längre! Musik, skrik, bilar med tjutande däck – erektion säger vi!”. Undertecknat ”Vän av pungkula”. Far skriver också många debattinlägg åt sitt parti på det kommunala planet. Det kan stå ”därför hemställer vi” och ”åberopande paragraf elva”. Men det som kommer partiets kansli tillhanda är snarare ”därför kopulerar vi ” och ”åberopande paragraf vulva”. Men det gör han inte. Lider av Tourettes syndrom. Far. Det är jag som i största hemlighet lägger till snusket i Fars insändare och politiska texter innan de går iväg till lokaltidningen respektive partiets lokalavdelning.

Musik.

Paris

Paris är en fantastisk stad. Eiffeltornet, paradgator, kaféer, floden Seine. Stjärnkrogar med kockar med höga kockmössor, bagerier, pampiga hus, Mona Lisa, löv på marken, champagne och ostron. Men det är jobbigt med alla utlänningarna. Till att börja med går det an. En och annan rotvälska, en och annan obegriplig typ. Liksom. Men snart står det en upp i halsen.  Man säger åt dem att ”så här är det” och ”nu ska du göra så här” och ”fly mig en bulle”. Fattar de det? Inte då. Senast jag var i Paris fick jag nog och gick därför till Svenska Institutet. Det är inrymt i ett gammalt 1500-talspalats på Rue Payenne i de så kallade Marais-kvarteren. Ja, ni hör ju! Hursomhelst gick jag dit för att få tala med någon som begrep vad man sa. Hittade en tanta där och förklarade för henne att Paris är fullt av utlänningar. Omöjliga att kommunicera med. Och nu hade jag fått nog. ”Jamen,” sa tanta, ”i Paris och Frankrike bor det fransmän och de talar franska. Det är deras språk. Det är bara i Sverige vi talar svenska”. Ja, ni hör ju. Lika dum i huvudet som utlänningarna på Paris gator. ”Tror du jag är dum i huvudet, eller?” sa jag till tanta och gick därifrån med bestämda steg. Jag vet hur man går med bestämda steg.

Paris.

Herr Rummel – en sommarföljetong i en del

Det var en morgon som andra när herr Rummel böjde sig ner på ett ergonomiskt korrekt och ja, närmast ortopediskt vis, alltså genom att böja på knäna för att på så sätt komma närmare golvet med händerna utan att böja på ryggen, i syfte att plocka upp en fallen hatt till en tandkrämstub, som han gick i lås. Jo, han gick i lås: han fastande i sittande kråkställning.

Skälet till herr Rummels ergonortopediska övning var att han var strakryggad sedan en olycka för många år sedan; han arbetade som hantlangare på ett bygge och for hormonstinn och överenergisk runt på en byggnadsställning med diverse verktyg och hinkar till dess ställningen en dag gav vika. Till skillnad från de andra byggnadsarbetarna som befunnit sig på ställningen, överlevde till uppdragsgivarens stora förfäran herr Rummel. Vare sig anställningskontrakt eller försäkring fanns. Herr Rummel hade inte ens rätt att befinna sig i landet, än mindre att arbeta där. Till slut bestämde sig förmannen för att spjälka herr Rummels rygg och skicka hem honom med en kompis som körde tradare söderöver. Väl hemma konstaterade läkarvetenskapen att förmannen spjälkat herr Rummels rygg så väl att den läkt ihop och att den, bortsett från att den inte gick att böja, var i utmärkt skick.

Och nu satt han där, i kråkställning, mitt på det rutiga badrumsgolvet med de spruckna kakelplattorna och lyssnade till vattenkranen med den bristfälliga packningen och det hälsovådliga vatten som med jämna mellanrum trillade ner i det smutsiga handfatet, och stirrade tomt på tandkrämstubens hatt. Till att börja med, då och då under det första dygnet, försökte han komma upp ur sin sittande ställning. Detta ledde bara till visst gnissel i knälederna och ett litet gung som gjorde varken till eller från. Någon gång försökte han ropa på hjälp. Givetvis utan framgång. Folk i trappuppgången ropade på hjälp mest varje dag, men inte brydde sig någon om det, så varför skulle någon hörsamma just hans rop?

När grannarna efter ett par veckor tvingade vicevärden att gå in i herr Rummels lägenhet – snart sagt hela trappuppgången stod runt den flintskallige och orakade

vicevärden när denne iförd en solkig brynja och med en passepartout öppnade dörren till herr Rummels tvåa på fjärde våningen – följde de med händer och näsdukar för näsan efter vicevärden in i det sunkiga tjället. Jakten på ursprunget till den alltmer påtagliga odör som fått verksamheten i trappuppgången att upphöra de senaste dagarna – kort sagt gjorde inte folk annat än talade om den stank, den olycka som drabbat dem, de slutade att gräla och skrika åt varandra och allteftersom stanken blev värre upphörde till och med männen att misshandla sina hustrur och sambos – ledde den snart den samlade grannsämjan till den lilla lägenhetens badrum.

Där låg herr Rummel, eller iallafall det som var kvar av honom, på sidan och i fosterställning menade fru Bliik och fick medhåll av de upprymda grannarna innan de efter en snabb och  nyfiken titt i lägenheten rusade ut mot friskare dofter. Vi vet emellertid att herr Rummel inte låg i fosterställning: han låg så där sedan han i sin låsta kråkställning efter några dygn utan att kunna göra annat än att sitta still, sakta tippade över på sidan och blev liggande som han suttit.

”Kataton låsning och stupor”, förkunnade doktor Brahma Puttra när hon kom till platsen, ditkallad av den orolige vicevärden, som dels inte tyckte om lik i lasten, dels inte ville ställa till med en historia: kort sagt ville han inte att hans hus skulle hamna i  lokaltidningen på grund av ett ruttet lik.

Doktor Puttra hette förstås inte Puttra och att denna lurendrejare tagit namnet Brahma Puttra och försett sina förfalskade diplom från den medicinska fakulteten i Agra med det namnet, var inte bara häpnadsväckande utan också häpnadsväckande korkat och skälet till att hon, Olga Karlova, så småningom kom att avslöjas som den skurk hon var (sedan hon avtjänat sitt fängelsestraff dök hon upp som helaren, vaccinmotståndaren, domedagsprofeten och foliehatten Leena Kappillainen och ställde i sin nya skepnad till med stor oreda och olycka innan hon en ruggig dag i mars klev rakt ut framför en vildsint framförd biznizmansaudiqåtta i Sofia, där hon befann sig på ett seminarium om Jordens rätta form, en händelse som lugnade ner henne betydligt). Men någon kataton låsning eller stupor hade herr Rummel som vi vet inte råkat ut för. Han hade, vilket framgått om en regelrätt obduktion utförts av en riktig obducent, drabbats av akut kråksittning, och annat var inte att vänta då herr Rummel på ett närmast missbrukande vis och under lång tid ägnat sig åt frossande i kråkor. Det började med att han inte hade råd att äta ordentligt sedan han i samband med sin olycka gått i förtidspension, och kråkorna fanns där utanför fönstret, en masse, och de fanns i stadens parker, en masse, och ju fler han åt desto godare tyckte herr Rummel att de smakade, med eller utan senap och serverade på den spruckna tallriken med ett motiv av Musse Pigg i ett flygplan – som han älskat att äta på den tallriken som barn!

Ambulanspersonalen vägrade ta sig an den sega och kletiga fosterställning som den blivit ombedd att köra till sjukhuset. ”Den där e dö”, konstaterade sjukskötaren, en drygt trettioårig man med mycket ljus hy och slapp kropp berikad med osedvanliga mängder svart hår, och hans kollega, chauffören, en medelålders kvinna på knappt en och femtio och med en ökänd gaspedalsfot och en intill psykopati gränsande brist på empati, pep, ”De där får ni ringa städbolaget om eller ta hann-om själva” (ja, det ingick i hennes sysslor att hålla ambulansen ren, vilket lett till ett flertal reprimander från högsta ambulansledningen sedan hon vägrat ta med sig knivskurna, yxhuggna eller på annat vis skadade personer med kraftig blödning som mest framträdande symptom). Så fick det bli. Vicevärden ringde städbolaget som kom med skyfflar, hinkar, skurborstar och Klorin original och städade upp efter den av stadens kråkor innerligt hatade herr  Rummel.

Kråksång.