Idag släpps Bränna vass!

Idag släppas min nya novellsamling ”Bränna vass”. Finns hos välsorterade bokhandlare och på nätet. 38 berättelser av olika slag. Långa. Korta. Mittemellan. Ibland roliga, ibland inte fullt så roliga, kanske rent av motsatsen. Provläs gärna här.Har alltid varit förtjust i novellen som form och novellsamlingar ger, förutsatt de är välskrivna och väl berättade, läsaren en mängd  upplevelser över ett brett spektra. Mycket för pengarna. Som om sju-åtta olika viner kunde buteljeras i en och samma flaska. Sist men inte minst har novellsamlingen den fördelen att det går bra att läsa en eller ett par berättelser, glömma boken några veckor och sedan fortsätta läsa utan att uppleva att ett uppehåll gjorts. Kort sagt bjuder novellsamlingen in till ett mer fritt och mindre kravfyllt förhållande än romanen.

The ”Bränna vass.” Tour

Förhoppningsvis har ingen undgått att jag släpper en ny novellsamling 12 mars. ”Bränna vass.”. Med anledning av det kommer jag resa runt i Sverige och prata om boken och samtidigt försöka mig på att kombinera text och vin. Flera platser är redan inbokade och fler tillkommer efterhand.

Boken

Först boken: ”Bränna vass.” innehåller 38 berättelser av olika art och de spänner mellan realism och absurdism. Många utspelar sig i mitt fädernesland, Sverige, andra i mitt hemland sedan 30 år, Frankrike. Åter andra på inte närmare angivna platser.

Turlistan

Sedan turlistan: Dyker i mars upp på flera platser och somligt är redan fullbokat. Två evenemang det finns platser kvar till är Terrific Wines Club på Food & Friends i Stockholm onsdag 13 mars kl 18 och Ästad Vingård torsdag 14 mars kl 18. Arrangemang det bör finnas platser kvar till är WG Film i Malmö, måndag 11 mars kl 18. I de båda första fallen är provningen ganska omfattande. När det gäller WG Film och Malmö både vi minglar och provar. Längre fram i april,  tisdag 9 april närmare bestämt, finns platser kvar på Vinkällaren Karlberg i Stockholm. (Övriga nedslag i mars är ytterligare två tillfällen i Stockholm, två tillfällen i Hjo samt Linköping och Sundsvall.)

Text & Vin

Sist men inte minst några tankar kring det här med att försöka kombinera text och vin: Vad vi än gör, gör vi det med flera sinnen. Många gånger är vi omedvetna om detta, ibland är det uppenbart. Ett klassisk exempel är vinet som är så gott på terrassen i Spanien och så trist hemma i lägenheten i januari. ”Vinet klarade inte att resa”, heter det då, men sanningen är snarare att förutsättningarna, alltså dofter, ljud,  synintryck och allmän sinnesstämning, har ändrats.

Den som gör film vet hur stor påverkan musikvalet kan ha på en scen. John Waters gick i sin film Polyester ett steg till och försåg bio-besökarna med en doftkarta – tittarna skrapade vid givna tidpunkter på en slags skraplott och fick i vinst en doft tänkt att förhöja intrycket av scenen ifråga.

Vin och mat behöver ingen närmare förklaring och vin och musik är också ett tämligen väl beprövat grepp. Men vin och text? Jag har funderat länge på det, både utifrån min roll som vinmakare och min roll som författare. Kan ett vin förhöja upplevelsen av låt säga en novell? Kan en text ge ett vin en kvalitet det annars inte har? Det är de frågorna vi kommer söka svaren på under de här övningarna.

BatC återfunnen i Mellanöstern!

De som tillhör litteraturens mest upplysta krets har råkoll på den samhällstillvända novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell” från 1997 och den där flitigt florerande BatC, denne litteräre hjälte som i fyra olika noveller hinner 1. Genomföra en statskupp 2. Genom politiskt taskspeleri och klassisk och tidlös missnöjespolitik riktad mot invandrare och en påstått förstelnad politisk struktur ta över makten på demokratisk väg 3. Starta och med framgång driva en sekt 4. Göra kometkarriär inom näringslivet. Men sedan dess har det varit tyst om BatC. Fram till nu, då det visar sig att han tillbringat de senaste åren i Mellanöstern.  vinifierat har fått en exklusiv intervju med honom, där han sitter i ett av den USA-stödda kurdgerillans fångläger.vinifierat (Vin): Varför lämnade du ditt ordnade liv i Sverige?

BatC: Äsch, det vanliga. Äventyr och jag ville hjälpa till. Och leva under den enda sanna vägens lags beskydd.

Vin: Hade du inga funderingar kring mördarsektens essens, alltså det besinningslösa mördandet?

BatC: Det där vet jag inget om. Kanske har du andra uppgifter än jag.

Vin: Men du måste väl både ha sett och hört en del?

BatC: Oh ja!

Vin: Ja?

BatC: Men nej.

Vin: Det är ju en mördarsekt och du har varit en del av den.

BatC: Jag har bara lämnat blod och kört ambulans och räddat livet på små barn. En gång räddade jag en unge som höll på att drunkna, eller ja, nästan, jag funderade på att hoppa i och dra upp den.

Vin: Men det gjorde du inte?

BatC: Nej, men en annan gång kom jag springande med en defribillator när den som bäst behövdes.

Vin: Åh, så du räddade livet på någon med hjärtstartaren?

BatC: Nej, nej, men jag kom springande med en defribillator när den som bäst behövdes.

Vin: Såå, du använde aldrig defribillatorn?

BatC: Nej nej, jag gav bara blod och körde ambulans.

Vin: Enligt uppgifter utmanade du Baghdadis kalifat med ett eget kalifat?

BatC: Det vet jag inget om, men jag vet att mitt kalifat var det sanna kalifatet.

Vin: Enligt samma uppgifter var ditt kalifat om möjligt än mer bestialiskt?

BatC: Nej, vi följde bara det sanna ordet. Det har inget med bestialitet att göra. Det var bara som att vara vakt i ett av nazisternas dödsläger så det är lugnt. Men nu vill jag hem till Sverige. Vet du om det är ok att jag tar en taxi? Skickar jag fakturan till Försäkringskassan då? Kan du kolla det åt mig? Jag vill hem och ge blod och köra ambulans och vara badvakt.

Musik.

Vad handlar Kronos väv om?

Jo, frågan har ställts en och annan gång sedan romanen gavs ut häromåret: Vad handlar Kronos väv egentligen om? Tja, på det stora hela taget är det bara ett stycke underhållning. Men visst är inledningen, prologen och epilogen tänkta att inte bara sy ihop allt som ligger mellan dem utan också ett försök att göra Kronos väv till en bild av mänsklighetens ständiga upprepning av historien och kannibalisering på sig själv.

Musik. Mer musik.

Sista minuten-tips

Den som tänkt sig att beställa något till jul börjar vara sent ute nu. I floden av klimatförstörande Kina-paket och Postnords omåttliga inkompetens är tiden det enda som rinner fort. Därför två sista minuten-tips!

Le Lucciole

När 3600 flaskor av supervinmakaren Chiara Condellos ”enkla” vin, Chiara Condello, lanserades tidigare i år såldes lagret ut på en vecka. Och när lika många buteljer släpptes i beställningssortimentet för några veckor sedan försvann flaskorna nästan lika snabbt. I skrivande stund påstås cirka 100 buteljer finnas kvar – bli inte förvånade om det är slut när ni försöker beställa (en ny årgång, 2016, lär komma någon gång under 2019). Mindre uppmärksammat är att det nu i december släppts begränsade mängder också av Chiaras toppvin ”Le Lucciole” 2015, nr 78345, 379 sek.

Magnum

Vinet ”Chiara Condello” görs på ett fåtal utvalda plättar på den stora egendomen Condé utanför Forli i Emilia-Romagna. Druvorna till ”Le Lucciole” kommer från den allra bästa plätten, högst belägen på den väldiga romerska teater Condé utgör. I likhet med Chiaras alla andra viner är odlingen ekologisk och vinmakeriets motto ”gör det inte!”. Med andra ord klassiskt finvinmakeri. Resulatet är smått himmelska viner och ni som redan upptäckt ”Chiara Condello” och funderar över om ”Le Lucciole” är värt tre gånger pengarna… det är det. Den som är klok ger bort en 75:a i jul och köper en magnum till sig själv (nr 78607, 799 sek).

Bokfynd

Enär ”Kronos väv” nu funnits på marknaden ett tag har den i likhet med andra böcker med två år på nacken fått ett pocket-anpassat pris. Detta innebär att den är rena superfyndet med Per Billska utropstecken efter. Kanske inte något för de allra minsta och den som är dum i huvudet, men alla ni andra ska absolut inte missa den här romanen. Hade jag inte skrivit den själv hade den fått stående ovationer och stark läsrekommendation här på vinifierat. Så bra är den. Underhållande, ibland tänkvärd och inte minst, till skillnad från allt det där som hamnar i mittenfåran, sig själv. Kan beställas här, här eller här. Blott 84 pix nu!

The Who. Norrbottens Järn.

Julböcker

Tre böcker som var HR bör köpa lådvis av. Till sig själv och till alla andra som HR:en ifråga tycker om. Den som nu inte köper en endaste av de här tipsen ska ta under allvarligt övervägande att ge sig själv en kurs i ”Hur man älskar sig själv” inklusive påbyggnadskursen ”Hur man älskar andra”. Fungerar inget av det står det nog så illa till att HR:en i fråga är psykopat och i de fall HR:en tycker det är okej att skylta med det köper hen ingen bok. Ni andra vet vad som gäller.

Först ut är rykande färska ”Alexandras ostresa”. Författaren är femte generationens osthandlare och dessutom sommelier och som om det nu inte räckte med allt detta har hon fått hjälp av en duktig fotograf (Bill Mason) och på ett pyttelitet hörn finns er utsände i de gästspelande skribenternas skugglika men ändå så upplysta och fröjdefulla värld med som vinskribent. Köp Alexandras bok och lär dig allt om ost och lite till.

Boktips nummer två är också rykande reprisfärskt och något så nedslående som en e-bok, eller ja, ni som nu föredrar plattan eller åtminstone accepterar den kan glädja er, vissa av oss skulle ha föredragit att få boken i handen. Nog av. Det är Saga/Egmont som nu i höst givit ut Bernt Danielssons och min tandemskrivna novellsamling ”Vinifiktioner” i e-form. Boken innehåller 13 noveller som har det gemensamt att vin förekommer i samtliga. Men det är ingen vinbok. Novellerna kan lika gärna handla om mord och höra hemma i deckargenren som om den gamle sommelierens sista provning som slutar i en folkabuss på jakt efter moderplantan till världens bästa cannabis.

Alla goda ting är tre. Boktips nummer tre är er utsändes senaste romanKronos väv”. En resa i tid och tanke i det begränsade rummet Draguignan, som tack vare tiden tar oss med ut i världen (också). Människoöden och historier vävs löst eller mer konkret in i varandra i denna berättelse om oss alla där vi sitter fast i Kronos väv. Trots, eller kanske tack vare, det nyss sagda är det en tämligen uppsluppen och lättläst liten bok, som bara den som går utan skam och vett inte kommer läsa.

Musik!

Nyutgåva av Vinifiktioner

Nu finns novellsamlingen ”Vinifiktioner” som e-bok. Det är Saga Egmont som ger ut Bernt Danielssons och min fina bok på nytt. För er som missade den så består ”Vinifiktioner” av 13 noveller som har det gemensamt att vin förekommer, på något sätt, i alla berättelserna. Detta innebär nu inte att det är en vinbok utan just det: vin finns med i varje novell. Här kan man beställa boken på adlibris och här kan man snikläsa en novell.

PS En del har haft lite svårt för namnet. Det beror på att det är genialiskt. En blandning av vinifikation och fiktion.

Musik!

Somrigt boktips!

Sommaren kräver sina viner och sina böcker. Boktipset blir, såklart, i den mån någon HR har mage att ännu inte ha läst romanen: Kronos väv. Finns i välsorterade boklådor och kan beställas från till exempel Bokus och Adlibris. Kronos väv är kort och gott en fantastiskt bra bok med många vindlingar och prång och historier och en hel del historia och spännande avslöjanden, som det om den antropofagi-glada Quadhafa-sekten i Libyen. Ett avslöjande som här presenteras i en för vinifierat anpassad form.

De libyska antropofagerna

Det är kanske därför att jag sedan många år bor i den sydfranska staden Draguignan som jag mer i detalj känner till de libyska antropofagerna. En av vår samtids mest kända Draguignan-bor är nämligen Claude Gay. Även om inte precis alla vet vem hon är, är hon en levande legend bland världens utrikeskorrespondenter. När hon sköts till döds i Syrien häromåret blev det en världsnyhet. Mest känd är hon kanske för sina avslöjande artiklar om Libyens förre ledare Kadaffi eller Quahdhafi som Claude menade var det korrekta sättet att skriva diktatorns namn. Med risk för livet tog hon saken i egna händer då den verkliga historien om Muammar Quahdhafi aldrig verkade bli känd. Det var hon som avslöjade alla de makabra detaljerna som väl de flesta känner till idag men som likväl aldrig hamnat i skolornas läroböcker.

Många vet att Muammar Quahdhafi föddes till sitt namn någon gång i början av 1940-talet nära klanens bas utanför staden Sirt i Libyen. Däremot vet de inte att berätta att han då också föddes till sitt liv. Inte så att det var självklart att just han skulle bli överste i armén och påverkad av de då bland yngre araber, framför allt militären, dominerande strömningarna av arabisk socialism och panarabism. Än mindre självklart var det att just han skulle komma att leda landet Libyen och det dessutom under en så lång tid som över 40 år. En närmast omöjlig tanke 1969 då han de facto grep makten genom att störta den sufiskt lagde kungen Idris 1. Denne hade sitt starkaste fäste runt staden Benghazi och hade kommit till makten 1951 då Libyen blev ett självständigt kungarike. Om man så vill ledde Quahdhafi landet bort från islam och mot socialism. Han ledde också landet bort från Benghazi och sufism och övriga klaner och mot Quahdhafa-stammen och Sirt. I alla fall till att börja med.

Religionen fanns förvisso med som en del i Quahdhafis ”Gröna bok”, men denna dominerades av vad väst skulle kategorisera som anarkism eller i vart fall direktdemokrati i och med att bokens grundtanke är att folket ska styra sig självt genom lokal direktdemokrati. De här tankarna anammades av många nya, unga afrikanska ledare på framförallt det tidiga 1980-talet. Jerry Rawlings i Ghana, Tomas Sankara i Burkino Faso. Den senare gick till och med så långt att han sålde regeringens alla limousiner och försåg sina ministrar med flakbilar av typen pick up så att regeringsmedlemmarna alltid skulle kunna stanna och erbjuda sina apostlahästdrivna landsmän skjuts. Med det sagt är det kanske inte så förvånande att Tomas Sankara ganska snart sköts av sina egna.

Huvudskälet till att ”Gröna bokens” tankar om folkstyre inte gick att genomföra i Libyen var att bokens författare installerade sig själv som hårdför envåldshärskare. Redan från början var hans styre skoningslöst och att påstå att det blev allt mer skoningslöst med tiden är att förvanska historien. Däremot kom han att bli mer öppen och vårdslös med att hemlighålla sitt leverne. Och här är vi tillbaka vid vilket liv han föddes till. Det var alltså inte självklart att lille Muammar skulle bli militär, envåldshärskare och författare. Däremot var det givet att han skulle anamma Quahdhafa-klanens seder och bruk och att han fullt ut skulle omfamna stammens uråldriga syn på andra klaners medlemmar och vad som krävs av en rättrogen Quahdhafa-man för att denne ska kunna anses som en fullvärdig medlem av klanen.

Redan på 1700-talet skriver den franske amiralen Entrecasteaux om stammens bestialiska sedvänjor. Samme Entrecasteaux som seglade till Australien före Cook och som lade ankar vid det som idag heter Entrecasteaux och som inte ligger långt från Perth. ”Engelsmännen föredrog hajarna och de opålitliga grynnorna vid Botany Bay, vi valde de lugna vattnen på rätt sida om kontinenten,” som ingen mindre än Cocteau skrev i sin uppsats ”Entrecasteaux – l´Amirale entre feu et l´eau”.

Amiralen, eller snarare de inte närmare namngivna forskarna som var med på hans skepp, fick på ett bokstavligt sätt lära sig allt om de bestialiska sedvänjorna. Exakt vad som hände vet ingen. Det man säkert vet är att amiralen lät skicka ut ett välutrustat kompani fotsoldater samt en liten kavallerienhet för att söka efter forskarna sedan de och deras tjänare inte kommit tillbaka efter en dryg vecka och då amiralen började bli otålig för hans egentliga uppdrag var inte att utforska Libyen utan att segla till Alexandria för att etablera en fransk handelsutpost där.

Fotsoldaterna under ledning av François Marie de Broglie – som den historiskt bevandrade säkert känner igen: något decennium senare, 1734 för att vara exakt, utsågs han till marskalk av Frankrike – följde i forskarnas spår, och stötte två dagar efter att de lämnat den vid kusten väntande flottenheten på medlemmar ur Quahdhafa-klanen. Dessa uppträdde mycket hotfullt och de Broglie som genom hela sin militära historia var känd för sitt hetlevrade humör och att ”skjuta först och fråga sen” gav sina soldater order om att göra processen kort med de betydligt sämre utrustade männen från öknen.

Samtidigt som de Broglie var känd för sitt avtryckarfinger var han också känd för att i stridens hetta tänka klart och logiskt. Så och i denna strids hetta. Han gav order om att hans soldater skulle spara två av ökenmännens liv. Dessa tvingade han sedan genom regelrätt tortyr av tredje graden – detta enligt de Broglies egen historieskrivning – att visa vägen till klanens läger.

Sin vana trogen väntade inte de Broglie på vare sig en vänlig inbjudan eller en attack från Quahdhafa-klanen: han gick till attack utan förvarning. Ännu idag lever minnet av den massaker som sedan utspelade sig kvar hos alla Quahdhafa-klanens medlemmar och man måste utgå från att även Quahdhafi och hans närmaste omfattades av detta deras klans minne av det folkmord som de i sina egna ögon utsattes för den här vårdagen 1723.

När lägrets alla invånare flytt eller på mer eller mindre brutala vis bragts om livet gjorde de Broglie den upptäckt som för alltid kommit att prägla historikernas syn på Quahdhafa-klanen och inte minst på diktatorn Quahdhafi – även om det nu bara pratats om den bakom lyckta dörrar av samma enkla skäl som man lät diktatorns son Islam Al-Quahdhafi köpa sig en doktorstitel vid London School of Economics: man ville inte ”stöta sig”.

Quahdhafa-klanens läger såg på håll ut som vilket beduinläger som helst. Det låg i en oas. Där fanns tält. Öppna eldar. Getter. Kameler. Och så vidare. Det som skilde det här lägret från andra var att det i dess östra utkant fanns ett stort och välutrustat slakteri med för tidens mått mätt synnerligen avancerad utrustning – det är för övrigt härifrån som den stora kniven som används i de franska slakterierna fått sitt namn, ”coteaux de quahdhafa” eller ”quahdhafakniv”, som den kallas på svenska sedan det franska namnet översattes i mitten av 1800-talet.

Fram till den här dagen hade Quahdhafa-klanens dyrkan av kött, inklusive människokött varit okänd för européerna – snart skulle man upptäcka att den omgivande öknens andra klaner var mer välbekanta med denna dyrkan än de skulle vilja vara; under sekler hade de fått se framförallt sina unga döttrar rövas bort, inte för att bli slavar eller älskarinnor till Quahdhafa-stammens män, utan för att bli till slaktoffer och föda. Man skulle också upptäcka att ingenstans utanför de offerbesatta indianstammarna i Amerika offrade någon så mycket människor som Quahdhafa-stammen. Offrade är för övrigt inte rätt ord då de snarare tjänade som föda.

En parentes är att just den här traditionen av offerriter och antropofagi gjorde att Quahdhafa-klanen aldrig kom att bli särskilt religiösa och de har heller aldrig ansetts som riktigt rumsrena av övriga stammar i området. Den vrede och fruktan man kunde spåra hos upprorsmännen som befriade Libyen från den quahdhafaiske diktatorn förklaras alltså inte bara av regimens förtryckarapparat utan också av sekellång rädsla för den antropofagiska stammens härjningar och övergrepp.

Diktatorn Muammar Quahdhafi, en Quahdhafa-klanens son, utgjorde inget undantag från stammens sedvänjor och traditioner. Han, liksom hela hans familj, var i alla avseenden barn av sitt ursprung. De historier som emellanåt trots allt berättats, bland annat om hur unga flickor fått sina armar avhuggna medan de ännu var vid liv, och hur de undan för undan styckats, allt för att förse den stora härskaren med så färskt kött som möjligt och för att följa de uråldriga traditionerna – i de gamla ökenlägren, långt före svalar och kylars intåg i vardagen, brukade man hålla ”maten” färsk genom att hålla den vid liv, en tradition som Quahdhafi och hans hov hedrade – har på något vis alltid ”kommit bort”, eller om man så vill på ett diplomatiskt skickligt vis trollats bort.

Varför blev inte Quahdhafi-klanens fallenhet för antropofagi känd innan Claude Gay skrev om den? Enligt Claude själv var det därför att alltför många hade alltför mycket att förlora på att hamna på kollisionskurs med regimen i Libyen. Diktatorn och hans familj satt, i likhet med alla andra förtryckarregimer i oljestaterna, som Saudi-Arabien, på gigantiska summor pengar och med pengar kommer man långt. Ända till den franske presidentens hem, ända till London School of Economics och ända till… tystnad. Andra såg, men kunde inte ta in verkligheten och åter andra ansåg säkert att diktatorns uppenbarelse i sig och hans regims stöd till internationell terrorism och förtrycket av den egna befolkningen var mer än vad som behövdes för att man skulle klassificera mannen som en ”galning”.

Vissa undantagsfall vet vi försökte berätta, men de stoppades effektivt av den libyska regimen och omvärlden som valde att titta bort, att inte lyssna på det uppenbara. Det kanske mest kända exemplet på detta är de bulgariska sjuksköterskorna som så sent som för några år sedan fick sitta fängslade under dödshot till dess de dyrt och heligt lovat att inte berätta om vad de sett i diktatorns hem och om vad de tvingats göra. Vi vet nu sedan sjuksköterskorna kunnat berätta sanningen, att diplomater från såväl öst och väst som syd och nord alla gav dem samma råd: håll för guds skull tyst, låtsas att ni inget sett, antingen det eller förlika er med ert öde, ingen kommer att komma till er undsättning. Som sjuksköterskorna var kvinnor och bulgarer visste de alltför väl att det där sista var sant. De valde därför mörkret, att förneka det de en gång försökt sprida ljus över: Muammar Quahdhafi var en antropofag. Och de hade haft den minst sagt makabra uppgiften att hålla den perverse antropofagens föda vid liv så länge som möjligt. Bokstavligen talat slök han sina offer bit för bit.

Det mest sensationella med Claude Gays avslöjande artiklar från Libyen var åtminstone härnere i trakterna av Draguignan det samband hon hittade mellan Quahdhafi-klanens antropofagi och byn Verture. Idag ligger Verture bara någon halvtimme upp i bergen från Draguignan men det var först efter andra världskriget som en farbar väg dit anlades. Under långa tider var byn ”bortglömd” och den kom att bli känd för inavel och antropofagi (den ”upptäcktes” så sent som på 1700-talet av upptäcktsresanden från Académie des sciences i Marseille). Nu visade det sig att i tiden avlägsna släktingar till dagens invånare i byn Verture låtit sig värvas till kejsar Diocletianus nya administration i det som då kom att kallas Nedre Libyen. I samband med den slutliga delningen av det romerska imperiet i slutet av 300-talet kom Nedre Libyen och utvandrarna från Verture att tillhöra den östra delen.

Genom historien finns flera rapporter om antropofagi i det som senare kom att bli känt som Quahdhafi-klanens territorium. Bland annat skrev vandalernas ledare Gaiserik (400-talet) om ”de bestialiska sederna” han fann hos utvandrarna från Verture som han för övrigt kallade ”bergsfolket från den romerska provinsen”.  Även den bysantinske generalen Belisarios nämner kannibalism i samband med återerövringen av Nordafrika. Då vid 500-talets mitt var antropofagin som mest utbredd. När de turkiska osmanerna delade upp landet efter att ha erövrat det på 1500-talet lät de den så kallade Kudaffadynastin bli en autonom provins – den som amiralen Entrecasteaux stötte på ett par hundra år senare. Det Entrecasteaux och hans folk förteg var att Kudaffa-klanen eller Quahdhafi-klanen som den numer kallade sig pratade ett språk som var en blandning av arabiska, turkiska och franska. De rapporterade dock om detta till Académie des sciences, Franska vetenskapsakademien, och de överlämnade några fångar de tagit med till moderlandet för närmare studier.

På Académie des sciences fanns vid den här tiden Pierre-Alain Douney. En av de upptäcktsresande från Geografiska Institutet i Marseille som då nyligen funnit den bortglömda byn Verture i bergen ovanför Draguignan. Han noterade snart att den kroniska hostan, dubbelkönen och de andra typiska tecknen för inavel han funnit hos befolkningen i Verture gick igen hos Kudaffa-klanens medlemmar. Den hänsynslösa och blodiga antropofagin överensstämde också. Detta borde ha varit en världssensation men när den franska revolutionen bröt ut 1789 fick snart alla annat att tänka på och i Pierre-Alains fall gick det rent av så illa att han blev en av de få personer som giljotinerades i Draguignan. Därmed försvann också den levande kunskapen om sambandet mellan Verture och den blodtörstiga klanen i Nordafrika. Det var först när Claude Gay satte igång med ett ordentligt journalistiskt grävande som sambandet och hela historien uppdagades och spreds.

 

 

Bokrea – fynd!

Den hett efterlängtade bokrean är igång. I år hittar vi framförallt ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” för så lite som 39 pengar! I din bokhandel eller här på nätet. Av Måltidsakademin utsedd till ”Årets dryckesbok” när den kom 2011. ”Med denna rejäla, respektlösa och i sanning grundläggande handledning från en av våra mest kända vinmakare, nås vinkunskap lika enkelt som man lär sig cykla,” hette det i motiveringen.

Vid sidan om den ovanstående boken, som tar novisen från 0 till 67,5 på nolltid och den någorlunda kunnige från 20 till 67,5 på mindre än nolltid, hittar vi den 2016 utgivna romanen ”Kronos väv”. Lika underhållande som numer billig. Hittar du den inte i din bokhandel finns den här på nätet för så lite som 81 pix, ett pris som hade varit ett skambud om det inte vore för att författaren själv sagt att det är okej med ett lägre pris nu, vilket dock, har författaren bett att få framföra, inte innebär att den är helt fri från om inte skuld så iallafall skam, som slår till först nu när boken nått ett prisläge som gör att den inte längre kan ta författaren från 0 till miljonen på vare sig nolltid eller eoners eoner.

Bargain.

Skynda fynda Kronos väv!

Nu har äntligen det som alla snåla och illojala HR:are väntat på hänt. Kronos väv har hunnit komma så pass till åren, redan ett och ett halvt år, och har blivit så stor att det är dags att pocketprisanpassa sig. Således, alla ni som suttit och snålhållit i plånboken istället för att pynta boken och ni som tänker köpa på er ytterligare fem-sex ex att ge bort vid middagsbjudningar, födelsedagar samt då ni vill framstå som kulturellt bevandrade, nu när priset i stort sett raderas ut i ett slag, har ni chansen. Mitt tips är att ni ska beställa nu med en gång. Billigast förefaller Vulkan vara (i skrivande stund 80 pix), men Bokus är inte mycket sämre (81 sek), och sedan radar de upp sig, Adlibris, Akademibokhandeln och alla de andra. Så gott som gratis.

Ovan en bild från Achille Debussys stamhak i Draguignan (läs den numer så gott som gratis boken så förstår ni bildens betydelse). Gratis musik.