Historien om Clos Dière blanc

Lade upp en grej om Clos Dière blanc 2004 på Facebook. Har därefter fått frågan från fler än några personer om att också säga något här på bloggen. Detta eftersom flera HR inte bevärdigar Fb med sin närvaro. Således här något om Clos Dière blanc.

Clos Dière blanc planerades redan 1988 (mitt första år vid rodret på Domaine Rabiega) och planterades 1989. Vid den här tiden fanns ugni blanc och clairette på gården. Två ganska neutrala volymdruvor, som vid tidpunkten var iskalla. Vinvärldens blickar var riktade åt ett enda håll (när det gällde vitt): chardonnay. Och möjligen också: sauvignon blanc. Märk väl att spridning av de här idag tretton på dussinet-druvorna då bara var i sin linda – bortsett från Australien och Kalifornien, där framförallt chardonnay redan satt sig i förarsätet, och det rejält.

Världens vinpreferenser styrdes också i icke ringa utsträckning av den eller snarare de stilar som skapades i de här områdena, och särskilt Kalifornien, under 1980-talet. Grunden till detta var det exploderande vinintresset i USA – en marknad som fortsatt, nu 35 år senare, växer så det knakar och sedan några år är världens största vinmarknad. Självklart hade den amerikanska preferensen stort inflytande i vinvärlden perioden 1985 – 2010 (med 2010 avses inte att den amerikanska smaken inte är mycket viktigt idag, bara att den powerdrivna amerikanska smakpreferensen minskat i betydelse, i alla fall tillfälligt).Nåväl. Vi planterade sauvignon blanc och chardonnay. Inget konstigt. Lite mer originellt var att vi planterade för att blenda de två. I efterhand har jag förstått att Hamilton Russell i Sydafrika och Hedges i USA gjorde detta vid ungefär samma tidpunkt (särskilt kul att notera med tanke på att jag sedan kom att konsulta för Hedges 2001-2015). Men de lät båda chardonnay-druvan dominera. Vi gjorde tvärtom. För att lyckas med det –  a-l-l-a plantskolor och andra förståsigpåare varnade och sa att ”det går inte” blenda chardonnay och sauvignon blanc, men ingen kunde säga varför och ingen, visade det sig, hade heller provat – studerade vi/jag de vid tiden allt vanligare klonerna ordentligt. Detta i syfte att hitta en kraftfull sauvignon blanc och en vekare chardonnay.Vårt skördearbete skedde sedan i enlighet med de där ”ingångsvärdena”. Chardonnay-druvorna skördades alltid tidigt på snudd på omognad, medan sauvignon blanc oftast fick nå full morgnad, ibland med viss råge. Druvorna odlades ekologiskt och med en rejäl grönskörd och vid mycket lågt uttag, som varierade mellan åren mellan aldrig översteg 25 hl/ha. Manuell skörd, gallringsband, och sedan mest hands off: ingen jäst, ingen klarning, ingen filtrering, mycket lite svavel, lagring på jästfällningen (vi tog självklart bort den första ”gros lies” men gjorde inget därefter)… Jäsning och en tids lagring i nya, franska barriquer (noga utvalda avseende ursprung, tillverkare och rostning för att passa visionen av vinet). De första åren med batonnage, men senare med remuage (vi snurrade på faten).Åsikterna om det här vinet gick sannerligen isär på den tiden det begav sig. På grund av druvvalet fick vi klassa Clos Dière blanc som lantvin (Vin de Pays, alltså det  som nu heter IGP). Det tyckte de ansvariga för AOC/P Côtes-de-Provence var skönt för de var redan irriterade på att vi gallrade druvor, jäste på fat (att vi jäste rosé på fat var de särskilt upprörda över) och hade andra dumheter för oss. Vad gällde smaken menade en del att det bara var för mycket, medan andra älskade vinet. Detta gällde inte minst ett gäng stjärnkrogar på kusten (med Louis XV i Monaco i spetsen), vilka blev de stora avnämarna för Clos Dière blanc.En utmaning med de senare årgångarna, låt säga 2000 – 2004 (sista årgången), var att det unga vinet var oerhört koncentrerat och smakrikt. En stil som chockade dem som trodde sig stå inför ett lätt och med tillsatt syra boostat vitvin från Provence. Det här var raka motsatsen. Vår rekommendation var att kunderna skulle spara vinet tio år innan de öppnade det. En höftning. Korkade häromdagen upp en Clos Diére blanc 2004. En flaska som lagrats under okej förhållanden. Vinet hade såklart passerat sin peak, som förmodligen inföll för tre-fyra år sedan, men var fortsatt vitalt och inte minst gott. Fortsatt mycket smakrikt och med en hygglig bärande syra (tidigt skördad chardonnay!). Har noterat att mognadsgraden kan variera mellan de här flaskorna – när jag senast öppnade en Clos Diére blanc 2004 för några månader sedan var vinet något yngre.

Musik. Musik.Musik.Musik.

Vinakademiens Pris 2019 tilldelas Murre

Svenska Vinakademiens pris 2019 tilldelas Murat ”Murre” Sofrakis. Motiveringen lyder  ”För att med monumental envishet och övertygelse ha gått i bräschen för svensk vinodling i svår snålblåst och i den gärningen stöttat branschkollegor med öppenhet och uppriktigt god vilja”.För er som inte har riktigt koll på vem Murre är ska motiveringen utläsas som att han får priset därför att han var med i vad som var den första seriösa och utskrattade vågen av knäppgökar som trodde sig kunna göra vin i Sverige och han var mer målmedveten än någon annan och utbildade sig och planterade och jäste och misslyckades och lyckades mer än någon annan och när den andra vågen kom var han där och delade med sig av sina kunskaper och bistod den som ville ha hans hjälp. Nu när den svenska vinindustrin går in i sin tredje våg är Murre med där bland de bästa producenterna och han är fortsatt villig att dela med sig och stötta.Att Svenska Vinakademien ger sitt pris till en svensk vinodlare är ett erkännande till den svenska vinindustrin som nu vuxit ur koltåldern och kanske till och med hunnit fram till de tidiga tonåren. Detta innebär att vi idag kan hitta ett och annat bra vin från vårt land och att kvaliteten överlag kraftigt förbättrats. Även om mycket återstår att göra har näringen utvecklats enormt och i mycket snabb takt. Och i detta har Murre haft en avgörande betydelse. Vi gratulerar.

Musik!

Ali Smith: Winter

Vissa författarskap går en förbi, eller går en nästan förbi. Bättre sent än aldrig. Hade nollkoll på Ali Smith fram tills jag läste hennes utmärkta Autumn (se här!). Denna, den andra boken i hennes fyra böcker långa årscykel, påpassligt kallad ”Winter”, är minst lika bra, om än annevesare, som det så fint heter på västgötska. Väntar nu otåligt på att få den tredje boken,”Spring”, i min hand. En ny favoritförfattare. Varm rekommendation till alla utom er som bara läser deckare för även om det förekommer kropplösa huvuden i boken är det ingen fånig detektivroman.     

Förutsägbara musiktips: 1. 2. 3. 4.

Kungamedalj till vinifierat. Nu!

Hur skulle det gå här i världen om det inte funnes ordningsmän och förbudsivrare? Ja, frågan är retorisk. Vi vet alla vartåt det skulle barka. Kort sagt ska inte bara Sverige utan hela mänskligheten vara glad att det finns sådana som er utsände i de av dårskap fyllda återvändsgränderna i det mänskliga intellektet; sådana som inte bara snabbt och finkänsligt snappar upp vad som måste förbjudas och beivras å det brutalaste och som ställer krav på snabba åtgärder, ja, sådana som utgör samhällets och mänsklighetens stöttepelare utan vilka allt skulle rasa samman som ett korthus i en storm med orkanstyrka i byarna.

Dock händer det att även vi som är superhjältar och barnens förebilder slås av trötthet. Det kan till exempel hända i samband med en morgonflight från Kastrup vilken föregåtts av en väckarklocka mitt i natten och en tågresa över bron. Just detta, tröttheten, upptog idag den ovan nämndes tankar under större delen av flygresan Köpenhamn-Hemmet, en tid då  denne borde ha författat en skrivelse med flera nya förbudskrav, men så blev det alltså inte. Annars hade samhället vid det här laget redan begåvats med välformulerade krav på ytterst nödvändiga förbud som förbud för danskar att flyga från Kastrup till Nice, förbud för alla att använda armbågarna och trampa folk på fötterna i boarding-köer (med särskilt kännbara straff för resenärer utan guld- och diamantstatus som försöker tränga sig fram trots att de borde resa i lastutrymmet tillsammans med barnen, de förkylda, fyllbultarna och pratmakarna), förbud mot inkompetent markpersonal som inte kan svinga piskan över ett gäng passagerare som löper amok framför gaten.

Nog av. Saken är den, som alla vakna HR förstått, att det här går ju inte för sig: Trötta superhjältar måste muntras upp! Vill därför ödmjukast framföra fyra önskemål: 1. Ett årligt och väl tilltaget apanage från Svenska Staten. 2. Ett månatligt och rundhänt konsultarvode från Svenska Advokatsamfundet. 3. Ett synnerligen väl tilltaget stipendium samt seriös sponsring från företaget Ordning och reda. 4. En kungamedalj (lämplig motivering: ”För ordning i Sverige i tiden”).

 

Tre små låtar som kan göra en kung glad: 1, 2, 3.

Sitevi: Julafton i november

Den gigantiska mässan Sitevi i Montpellier är Julafton för oss vinbönder. Den arrangeras vartannat år i slutet av månaden november och drar besökare från om inte hela världen så i vart fall nära på. Vid sidan om vinbönder ses här också trädgårdsmästare, traktorförare, månskensbönder, alkoholfabrikörer, tryffeljägare, skogsvaktare, trädgårdsarkitekter, olivodlare och sådana som bara är där för att de tycker det är livet på en pinne att i största allmänhet storögt strosa runt med ett förväntansfullt leende på läpparna och näsborrarna vibrerande av upphetsning och nyfikenhet. Här finns allt från små märlor via pumpar och innovationer till fasansfullt gigantiska fantasifoster som visar sig vara fullt fungerande traktorer vid en närmare besiktning.

Finns det då något skäl för vinamatören att åka hit? Om vi med ”vinamatör” likt latinaren menar en förtappad vinälskare beredd att gå genom rök och eld för sitt livselixir så är svaret ett rungande ja.

Här ges utmärkta tillfällen att lära sig det där lilla extra som de andra i vinklubben inte kan och det där som man, då man på en middag hamnat intill en av sig själv och dumhet uppblåst individ, kan slå till med när bordssällskapet minst av allt anar det.

Här hittar vi de senaste innovationerna avseende allt som har med vinframställningen att göra: tankar, fat, plogar, jäst, slangar, ekologiska växtskyddsmedel, kopplingar, glasbuteljer, mätinstrument, stöttor och ståltråd, korkar, de senaste klonerna av chardonnay, sekatörer, krympor, filter, rengöringsmedel för vinkällaren, tappningsmaskiner och tvåtusen andra saker.

Många av de genialiska uppfinnarna till de mest genialiska uppfinningarna finns på plats, alltså de här som funderat och funderat och sedan gjort en äggformad betongtank när alla andra skrek efter rostfria cisterner eller en tank som sköter rundpumpningen per automatik eller en skördemaskin med inbyggd avstjälkare och gallringsbord.

Runt 1000 utställare och cirka 50 000 besökare (av vilka en fjärdedel kommer från andra länder än Frankrike – totalt finns 61 länder representerade på mässan i form av utställare eller besökare) har inte fel och du kan bli en av dem som har rätt.

Musik!

Mer musik!

Ändå mer musik!

Och ja, musik.

Som sagt, musik

Sist men inte minst: musik.

Stephen Fry: Hippopotamus

Stephen Fry är med sin utomordentligt goda språkkänsla och -behandling en njutning för örat när han till exempel leder QI eller då man får honom i lagom skriftliga doser. När det drar ut på det blir det lätt pratigt och prat för briljerandets skull – det går så geschwint att Fry inte kan hejda sig. Hur briljant detta nu än är får läsaren, i alla fall er utsände i de språkliga ekvilibristernas understundom lätt ekivoka men mer sällan av lapidarism fyllda vardag, i långa loppet lätt nog om det långa loppet tillåts förlängas in absurdum. När Frys över 20 år gamla Hippopotamus nu åter blivit aktuell sedan den filmatiserats och vi därför läst den, visar det sig att nämnda bok förvisso bjuder på språklig briljans en masse och att den trots sömnpillerliknande passager ändå lyckas fånga in den läsare som inte ger upp inför de språkliga nonsensutvikningarna som bara finns där för sin egen skull och för att Fry inte kunde låta bli – varför har redaktörer så svårt att se till så författarna håller sig i skinnet och stryker, stryker, stryker? – men trots detta är den långtifrån ett toppbetyg, för Frys intellektuella status till trots är detta knappast att betrakta som något annat än ett typiskt brittisk vältrande i det egna språket och den egna överklassens behagliga vardag.

God Save The Queen! Queen! Monica Queen! Acid Queen! Dancing Queen! The Queen!

Sparks!

 

Vitt, rött, rosé, orange, blått – nu kommer regnbågsvinet!

Sedan länge är vi vana vid att tänka vitt och rött till maten, ja rent av rosé, och sedan en tid tänker en del orange och nu har vi så äntligen också fått blått vin – en produkt vi verkligen efterfrågat och som vi känner att vi behöver! Vi menar, hur hippt är inte det: b-l-å-t-t vin! Men alla de här nya färgerna komplicerar världen för de stackars sommeliererna och husmödrarna och – fäderna och vinjournalisterna när de ska para vin och mat. Glöm de gamla reglerna om rött till kött och vitt till fisk.Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé, som genomfört ett omfattande test i samverkan med Statens Järnvägar, är blått ett lika givet val när det kommer till mat som till val. Jessica Nordh, pressekreterare till Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, säger å sin sida att rött är ett lika givet val. Lika bestämd, men då avseende det rosa vinet, är den socialdemokratiske närings- och innovationsministern Mikael Damberg. Centerns partiordförande Annie Lööf menar, att kan man göra blått vin, kan man också göra grönt och föreslår en mix av franska vin jaune, gult vin, och det blå vinet i syfte att uppnå en aptitretande grön nyans, något som Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin för övrigt också är inne på. Liberalernas Birgitta Ohlsson säger i en kommentar att hon tycker att det mest verkar vara trams med de här nya färgerna och att man lika gärna kan dricka sprit till maten, en linje Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson också är inne på. Han hävdar att bland det svenskaste vi har så återfinner vi inget vin men väl både mjölk och sprit, två drycker som enligt Åkesson går utmärkt att blanda. Sist och minst har vi kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson som menar att ett alkoholfritt alternativ är att föredra och då kanske en orange läskedryck.

Ja, ni hör, som en polsk riskdag. Det här har nu den svenska vinimportören Bra vin – ”Vi förser Sverige med de bästa vinerna, kvalitet är vårt ledord” – tagit fasta på och därför tillsammans med en skräpvinsfabrik i Valencia tagit fram ett regnbågsfärgat vin. – Vi ser ju behovet, folk blir ju vilsna när det blir för många färger att välja på. Vi gör det ju enkelt för folket, vi har ju gjort ett regnbågsfärgat vin, som är alldeles rätt för det står ju för mångfald och en massa annat bra, tror jag, och det ser ju folk och gillar oss och vårt vin då, och sedan så har det ju alla färger så det passar ju till precis allt!” säger Bra vins VD Thomas Bluff och tillägger att vinet görs ”ju både som ett ripasso och ett appassimento och är ju honungslent och håller en behaglig sockerhalt så alla kan ju dricka det utan att få sandpapper på tungan eller obehagliga reaktioner på allt surt som ju ska ner när konsumenten sväljer”. Bluff vill också tillägga att femtio öre av varje såld box med regnbågsvinet går till välgörande ändamål och att vinet är Bra-märkt, något bara företagets allra bästa och minst omoraliska viner är.

Om inte det här med vinets färg vore så allvarligt och hippt skulle vi kunna vara putslustiga och mena att det nya regnbågsfärgade vinet är en perfekt match med regnbågsforell. Nu tar vi emellertid detta med färg på allvar och nöjer oss med att konstatera att de trovärdiga ledamöterna i Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet precis som coolhippa bloggen ”Läppglans och sprit” enligt uppgift fått ögonen på Thomas Bluff och hans undergörande nektar, och att Norska Nobelkommittén uttalat sitt gillande för den fredliga regnbågsfärgen på vinet. Skulle Bluff få ett eller annat nobelpris så vet ni var ni läste det först. En värdig efterträdare till Henri Dunant och Ronald Ross.

Regnbågsmusik. Mer än regnbågsmusik. Väldigt blått.

Nästan morgon-TV-stjärna

Funderade allvarligt på att kontakta TV3 så kanalen kunde anställa mig som morgon-TV-stjärna. Var intresserad av att få titeln ”sidekick”, som hon som sitter vid sidan om programledaren i ”Aftonbladet Morgon”, men det som verkligen intresserade mig var att bliaftonbladet-morgon killen som sitter på andra sidan om programledaren och är gubbe men pratar som om han fortfarande är femton år och understryker det genom att ha en för stor och snedvinklad basebollkeps på huvudet. Inte bara jag ville att jag skulle få det jobbet. Hustrun var också på. ”Då kanske du kan uppföra någorlunda moget här hemma,” sa hon torrt då jag dryftade min nya karriäridé. Dock föll det hela på att Hustrun vägrade låta mig gå till bords med en för stor snedvinklad basebollkeps och barnen, som jag skickade en test-gestvideo till – alltså, gesterna understryker med emfas att kepsen är på riktigt: genom att rytmiskt vifta med armarna och peka med fingrarna då och då talar jag om att jag är ett barn av hip hopen och, med viss risk för att hip hop är igår, att jag inte vuxit ifrån det – sa att de föredrar när jag spelar luftgitarr iförd Brian May-peruken. Det avgjorde saken.nominerade-dryck-matbloggsp

Vinbönder hotar sätta käpp i hjulet

Tour de France, denna högtidsstund för styrdrogade atleter och kompiskörningstävlingsmänniskor som inte fick köra mc när de var små, hotas i år av Frankrikes vinbönder i allmänhet och de mer militanta ditona i Languedoc-Roussillon i synnerhet. Skälet är att tävlingsledningen utsett en chilensk produkt till Tour de Frances ”officiella vin” 2016. Er utsände bland de konsultande vinmakarna i Languedoc kommer självfallet att ansluta om det blir fråga om att ligga gömd i en dikeskant eller bland vinbuskarna och sticka käppar i hjulen på de förbifarande Chile-anstrukna fartvidundren.Kraftwerk Tour de FranceMan kan fråga sig hur det kunnat bli så här och det gör så klart även tävlingsledningen trots att den, rimligtvis, är medveten om vilka pengar den fått i både egen och officiell ficka, och att det är just de pengarna som avgjort saken. Nu står de där med eftertankens kranka blekhet skinande på sina fordom så rosenröda och runda kinder och försöker menande säga, att alla producenter kommer få sätta upp stånd gratis längs tourens vägar, varför allt kommer ordna sig till det bästa. Dessutom, säger de, aningen räddhågat och uttalat defensivt, till fransk vinpress, att de inte alls kommer nämna det chilenska vinet vid namn.Kraftwerk Tour de France

Hur det där sista går ihop med sponsorns förväntningar återstår att se. Samtidigt kan det vara så att chilenarna redan är ute och cyklar i största allmänhet, i alla fall om man får tro marknadsdirektören hos den chilenska vinproducenten när hon säger, att ”det här samarbetet är menat att stärka vår position i England, där touren hade en etapp 2014”.

Chilenskt rött grillvinstips.

Bicycle Race.Tour de France.

Matbloggspriset 2015

Genom att Magnus Reuterdahl igår på Fejjan taggat er utsände i en post i ämnet varskoddes den sistnämnde om att vinifierat nominerats till Matbloggspriset 2015. Stolt som en tupp höjde redaktören rösten en aning och skrek till Hustrun: ”Ta mig tusan! Hoppet om mänskligheten är inte ute! De har upptäckt min Karboniserade Carbonara! Jag ska få Matbloggpriset! Äntligen! ”.bildHustrun satt tyst ett tag och spelade en sådan där min i ansikten som hon och andra tar fram när de har att göra med småbarn, ”näämen det förstår du väl lille gubben att…” typ. Hon sa: ”Få se!”. Jag visade henne plattan med den taggade Fejjan-informationen och sa: ”Fattar du? Nu är det jag och Wretman, jag och Ducasse, jag och…”.Aphrodite

”Men Lars”, sa Hustrun, en aning syrligt om sanningen ska fram, ”det står här att vinifierat n-o-m-i-n-e-r-a-t-s, inte vunnit, och det är inte Matbloggspriset vi talar om utan något slags Dryckesbloggspris och det behöver man knappast kunna laga mat för att få…” . ”Äsch!”, avbröt jag, ”det är klart de hört talas om var morgondagens cuisine skapas! Det är inte på larviga restauranger med tokiga menyer och skäggiga kockar, det är här! I vårt kök, gumman! Jag är Ducasse Futurum och jag skapar La Cuisine Futura så det står härliga till och Kalle Svinclööfv ler i sin himmel! Och det är bara en tidsfråga innan jag får Fredspriset också för både judarna och muslimerna älskar mig och min mat för jag tar bort fläsket från Carbonaran! Ja, frågan är om inte grisarna också älskar mig för det och…”. ”Ja, men nu är det ett Dryckesbloggspris du nominerats till. N-o-m-i-n-e-r-a-t-s, det är samma sak som att inte vinna,” snoppade Hustrun, som ibland har en förmåga att väja för verkligheten, av.

Pain is so close to pleasure.