Stephen Fry: Hippopotamus

Stephen Fry är med sin utomordentligt goda språkkänsla och -behandling en njutning för örat när han till exempel leder QI eller då man får honom i lagom skriftliga doser. När det drar ut på det blir det lätt pratigt och prat för briljerandets skull – det går så geschwint att Fry inte kan hejda sig. Hur briljant detta nu än är får läsaren, i alla fall er utsände i de språkliga ekvilibristernas understundom lätt ekivoka men mer sällan av lapidarism fyllda vardag, i långa loppet lätt nog om det långa loppet tillåts förlängas in absurdum. När Frys över 20 år gamla Hippopotamus nu åter blivit aktuell sedan den filmatiserats och vi därför läst den, visar det sig att nämnda bok förvisso bjuder på språklig briljans en masse och att den trots sömnpillerliknande passager ändå lyckas fånga in den läsare som inte ger upp inför de språkliga nonsensutvikningarna som bara finns där för sin egen skull och för att Fry inte kunde låta bli – varför har redaktörer så svårt att se till så författarna håller sig i skinnet och stryker, stryker, stryker? – men trots detta är den långtifrån ett toppbetyg, för Frys intellektuella status till trots är detta knappast att betrakta som något annat än ett typiskt brittisk vältrande i det egna språket och den egna överklassens behagliga vardag.

God Save The Queen! Queen! Monica Queen! Acid Queen! Dancing Queen! The Queen!

Sparks!

 

Gossen Antonio tar Hustrun med storm & Monica Queen & Thrum

Tänk vad ett par år i det omväxlande överhettade och småkyliga provencalska köket kan göra! När Hustrun hotade med förstklassig fläskfilé, någon slags champignongrej och risotto på tre ostar, kände er utsände i amatörsommelierernas dimhöljda och kombinationsfyllda värld av möjligheter, potentiella misstag och misslyckade måltider, att det gällde att skärpa till sig, detta inte minst som det, som vanligt, var bråttom, vilket Hustrun lät förstå genom ett älskvärt ”var är du nu då? jag har förvarnat om att det skulle vara klart nu!” Smått uppskrämd av stundens allvar insåg jag att tid icke gavs för en djupdykning vare sig i kombinationsmöjligheterna eller vinkällaren. Rafsade hastigt igenom buteljerna i köksstället, de som ligger där för att utsättas för allmän fara och snarare ska testas än njutas, fann Menino Antonio, eller Gossen Antonio som vi kanske skulle kunna frestas att säga på svenska, från årgång 2008.Menino Antonio Studerade den gulliga etiketten och lät mitt hjärta röras av den vackra historien om hur Antonios syskon och kusiner fått rita egna etiketter till vinerna på Malhadinha Nova (producenten för er som söker en mening i det nyss sagda) och som den lille gossen var så liten att han inte kunde rita något eget gjorde föräldrarna ett avtryck av hans fot, den som nu sitter på etiketten, suck… ”men vad gör du nu då? ja, det där är vinstället, kan du plocka fram en flaska vin ur det också?” Hustrun gjorde abrupt slut på vidare funderingar och pipsilleri vid vinstället, där hon redan satt till bords och pekade menande på sitt tomma glas, slet åt mig Antonio, öppnade honom och skänkte en skvätt i Hustruns glas, hon provade och smälte inför min blick, betvingad av Menino Antonio, ha! ”Gud vad gott, det är ju alldeles strålande nu, sa inte du att det här var för kantigt?” ”Jamen, det var ju ett par år sedan…” ”Jaja, du är allt en riktig liten spjuver ibland du!” Nyfiken på vad vi hade i glasen stoppade jag strax dit min egen nos och fick en rejäl smäll tillbaka. Svarta vinbär, björnbär, sjungande Alentejo-frukt stämd i dur och lite nypon, allt det bästa av den fullständigt unika alicante bouschet sådan den är i den här delen av Portugal, till och med ett stänk smörkola, perfekt integrerad ek som är så välmatchad att vinmakarens hjärta slår dubbelslag; perfekt matchande smak med allt det doften bjuder på plus en väl avvägd strävhet, hallon och en lång, ren eftersmak som… ”En mix av det friska och det mulliga,” får Hustrun till det och ser ut som om hon har lagt orden i min mun, vilket härmed förnekas, och hon fortsätter ”påminner om carignan egentligen, rött och blått, fast mer uppburen frukt, är du med på vad jag menar?” Hm, skulle jag aldrig erkänna. Fast det var ganska bra sagt. Monica QueenFinns Meninio Antonio Alicante Bouschet i Sverige? undrar nu HR:arna som fattar när det är läge att köpa och lagra. Nej, det gör det inte, men man kan prova Malhandinhas ”Monte da Pecequina”, art nr 73719, 129 kr, och ”Malhadinha Red”, art nr 73721, 329 kr, båda utmärkta idag. Vi avslutar detta i grund och botten oändligt långa utbrott av lycka över att ha blivit tagen på sängen av gossen Antonio med att återstifta bekantskapen med Monica Queen och hennes Thurm. PS Maten var också god.