Sydfransk rosé 2018 vs 2017

I södra Frankrike utmärktes 2017 av flera faktorer som resulterade i anmärkningsvärt låga volymer. Flera av dessa faktorer bidrog till att öka koncentrationen i druvorna. Rent kvalitativt brukar detta vara bra. När det kommer till rosévin är det mindre självklart. Den som försöker göra ett riktigt bra rosévin söker vanligtvis lätthet och elegans. Gärna viss koncentration men inte för mycket. Dels kan vinet bli ”tungt”, dels kan aromerna bli ”för seriösa”, alltså dra iväg smakprofilen åt ett håll som gör att konsumenten känner sig bortkommen. Utmaningen 2017 var på många håll, inte minst i Tavel där jag har ett finger med i Les Lauzeraies, att göra viner som inte frångick sin rosa identitet. Även borta i Languedoc, där jag är konsulterande vinmakare på Domaine de Brescou var utmaningen att behålla balansen, ”lättheten” och fräschören i rosévinet.

2018

År 2018 kom som en befrielse och lättnad för många sydfranska producenter. En riktigt stor skörd med bra kvalitet för rosévin. Det är långt ifrån självklart att kvantitet och kvalitet går ihop. När det gäller rosé kan det fungera i och med att koncentrationen förvisso ska finnas där, men inte alltför mycket. Den kraft druvorna bjöd på 2018 räckte gott och väl till. Dessutom är det så att en årgång skapas över två växtsäsonger i och med att årets knoppar finns som embryon redan året innan. Det är orsaken till att vi genom historien sett så bra/stora år infalla ett något svalare/nederbördsrikare år som följer på ett varmt/torrt år (och vice versa). 2018 är alltså en mix av koncentration från 2017 och lättare elegans från 2018.

Tavel

När det gäller Les Lauzeraies, som flera gånger utsetts till ”Årets rosé” i Sverige, är det bara glada miner i Tavel. Färgen, som enligt regelverket för appellationen måste vara intensiv (ej under 0,5 NTU), är ovanligt ljus, på gränsen för det tillåtna, doften påfallande stor, komplex och fruktig (faktiskt så till den milda grad att vinet kommer vinna enormt på lagring de närmaste månaderna, tid som behövs för att vinet ska finna sig själv och för frukten att gifta ihop sig med den rejäla ryggrad det begåvats med (2017!)), smaken bedårande och i perfekt balans. Prova gärna till grillat (fisk, ljust kött, rotfrukter och grönsaker), sallader (rustik bondsallad), rökt fisk (sik, lax…), fisksoppa eller varför inte bara prova det?

Musik.

Förbud mot skämskuddetraditioner!

De flesta svenskar ser världen von oben, och när de reser är de inte sena med att skryta med sitt fädernesland, det där med all öppenhet, Avicii, upplysningen, ABBA, Zlatan, den enorma effektiviteten, skiftnyckeln, Absolut, renheten, Carl von Linné, separatorn, bättre ordning och reda än i snart sagt varje annat land diktaturer inräknade, Icona Pop, den höga levnadsstandarden, Spotify, Michelin-stjärnor, Nobelpriset, mjölken, Stenson, den relativt sett höga utbildningsnivån, Tre Kronor, jämlikheten (vi säger du till varandra, bara en sådan sak), Readly Express, Volvo, Ikea och så vidare. Men allt har en baksidan, och den svenska medaljens baksida stinker. För vem vill, när en står där och gottar sig som bäst i vår egen förträfflighet, bli påmind om alla de skämskuddeframkallande traditioner och fånerier som är intill pinsamhet vanliga i vårt annars förträffliga rike?

Midsommar är tillsammans med andra begivenheter som kräftskivor, jul, påsk, barnkalas, after work och jämna födelsedagar – ja kort sagt alla dessa tillfällen då vi får för oss att släppa loss – ett av dessa tillfällen då svensken står där med sin medalj felvänd och inte tycks vara medveten om detta och än mindre medveten om att det den, svensken, just då ägnar sig åt, avviker från allt sunt förnuft på ett högst påtagligt vis och att det gott och väl räcker till för att övriga världen ska kunna klassificera hela Sverige som en no go-zon.

Låt oss ta detta med midsommarlekarna. Hoppa säck (jag menar… hoppa… säck! – att en felkonstruerad hjärna ur funktion kunnat tänka ut detta är möjligen begripligt, shit happens, men hur i hela fridens namn kan en hel nation ta idén till sitt hjärta och låta sig iföras en säck som den sedan hoppar runt i med byfånens leende på läpparna?), sätta strumpbyxor med bollar i fötterna på huvudet (ja, ni fattar vad som står där, gör er inte dummare än ni är) och sedan försöka välta plastmuggar som står på marken med bollarna i fötterna (se tidigare parentes, det som sägs där gäller också här), springa med ägg hållna i skedar satta i munnen och så vidare. Visst, ”barnen” tycker det är kul, säger vi… Och sedan all denna fuldans kring en majad stång. ”Små grodorna”… ”Vi äro musikanter”… Det är verkligen inte konstigt att barn som ser vuxna berusa sig och fuldansa senare blir mottagliga för andra kulturers tyngre droger,  Party Mix 2018 och rave partyn. Just sayin’. Ett förbud mot skämskuddetraditioner är inte bara ett hygienkrav och en fråga om nationell stolthet, det är också en fråga om att rädda kommande generationer från förtappelsens bottenlösa sankmarker.

Kungamedalj till vinifierat. Nu!

Hur skulle det gå här i världen om det inte funnes ordningsmän och förbudsivrare? Ja, frågan är retorisk. Vi vet alla vartåt det skulle barka. Kort sagt ska inte bara Sverige utan hela mänskligheten vara glad att det finns sådana som er utsände i de av dårskap fyllda återvändsgränderna i det mänskliga intellektet; sådana som inte bara snabbt och finkänsligt snappar upp vad som måste förbjudas och beivras å det brutalaste och som ställer krav på snabba åtgärder, ja, sådana som utgör samhällets och mänsklighetens stöttepelare utan vilka allt skulle rasa samman som ett korthus i en storm med orkanstyrka i byarna.

Dock händer det att även vi som är superhjältar och barnens förebilder slås av trötthet. Det kan till exempel hända i samband med en morgonflight från Kastrup vilken föregåtts av en väckarklocka mitt i natten och en tågresa över bron. Just detta, tröttheten, upptog idag den ovan nämndes tankar under större delen av flygresan Köpenhamn-Hemmet, en tid då  denne borde ha författat en skrivelse med flera nya förbudskrav, men så blev det alltså inte. Annars hade samhället vid det här laget redan begåvats med välformulerade krav på ytterst nödvändiga förbud som förbud för danskar att flyga från Kastrup till Nice, förbud för alla att använda armbågarna och trampa folk på fötterna i boarding-köer (med särskilt kännbara straff för resenärer utan guld- och diamantstatus som försöker tränga sig fram trots att de borde resa i lastutrymmet tillsammans med barnen, de förkylda, fyllbultarna och pratmakarna), förbud mot inkompetent markpersonal som inte kan svinga piskan över ett gäng passagerare som löper amok framför gaten.

Nog av. Saken är den, som alla vakna HR förstått, att det här går ju inte för sig: Trötta superhjältar måste muntras upp! Vill därför ödmjukast framföra fyra önskemål: 1. Ett årligt och väl tilltaget apanage från Svenska Staten. 2. Ett månatligt och rundhänt konsultarvode från Svenska Advokatsamfundet. 3. Ett synnerligen väl tilltaget stipendium samt seriös sponsring från företaget Ordning och reda. 4. En kungamedalj (lämplig motivering: ”För ordning i Sverige i tiden”).

 

Tre små låtar som kan göra en kung glad: 1, 2, 3.

Stephen Fry: Hippopotamus

Stephen Fry är med sin utomordentligt goda språkkänsla och -behandling en njutning för örat när han till exempel leder QI eller då man får honom i lagom skriftliga doser. När det drar ut på det blir det lätt pratigt och prat för briljerandets skull – det går så geschwint att Fry inte kan hejda sig. Hur briljant detta nu än är får läsaren, i alla fall er utsände i de språkliga ekvilibristernas understundom lätt ekivoka men mer sällan av lapidarism fyllda vardag, i långa loppet lätt nog om det långa loppet tillåts förlängas in absurdum. När Frys över 20 år gamla Hippopotamus nu åter blivit aktuell sedan den filmatiserats och vi därför läst den, visar det sig att nämnda bok förvisso bjuder på språklig briljans en masse och att den trots sömnpillerliknande passager ändå lyckas fånga in den läsare som inte ger upp inför de språkliga nonsensutvikningarna som bara finns där för sin egen skull och för att Fry inte kunde låta bli – varför har redaktörer så svårt att se till så författarna håller sig i skinnet och stryker, stryker, stryker? – men trots detta är den långtifrån ett toppbetyg, för Frys intellektuella status till trots är detta knappast att betrakta som något annat än ett typiskt brittisk vältrande i det egna språket och den egna överklassens behagliga vardag.

God Save The Queen! Queen! Monica Queen! Acid Queen! Dancing Queen! The Queen!

Sparks!

 

Analys av Mellon

Förr i världen, på 1950- och 60-talen, var allting töntigt (om än med viss klass och med rejält kläm och klack i taket). Varmed också Mellon hade sin plats i samhället. 1970-talet var en brytpunkt. Då blandades tönteri med framsynt pop – läs Waterloo, som relativt sett inte var så töntig scenkläderna till trots – och den sakta framsmygande åttaåringsmentaliteten. Under 1980-talet minskade tönteriet, den framsynta popen försvann och åttaåringsmentaliteten började bli påtaglig för känsliga personer. Nästa decennium, 1990-talet sagt så alla förstår, började tönteriet växa ihop med åttaåringsmentaliteten och sedan cirka år 2000 är det det som gäller: åttaåringsmentalitet med ett omgivande tönteri i form av häpnadsväckande käcka programledare, krigsrubriker, 35-åriga föredettingars självrannsakan inför öppen ridå och artisternas tårar sedan de försökt återanvända tidigare bidrag och blivit påkomna.Mello 1964Detta har gett oss dagens situation då de som tittar på program som Mellon, Idol och Let’s dance är åtta år eller är vuxna som gör sina åttaåringar sällskap framför televisionsapparaten eftersom det är ett succéartat sätt att mysa fredag och lördag. Med andra ord är det självklart att artister som sjunger gammaldags svensktopp eller beter sig som om de är närmare 20 än 10 och än värre närmare 30 än 20 inte har en chans.Sean Banan

Tveklöst är dagens situation något positivt. Förr i världen hade åttaåringarna ingen riktigt plats i samhället. De var i bästa fall produktionsfaktorer under tillväxt. Nu kan de styra och ställa och rösta bort gamlingar och sådana som inte tycker att pruttljud är kul på riktigt och de kan tala om för sina föräldrar hur saker och ting ligger till därför att de, och i viss mån Christer Björkman, styr över Mellon.Bollibompa

Aningen bekymmersamma är dock för samhället de som inte är åtta år eller har åttaåringar hemma och som ändå tycker om i Mellon. Kort sagt har de bevisligen inte vuxit ur Bollibompaåldern. Det är i sig inget fel att ha stannat i Bollibompafasen i sitt liv men det kan vara aningen hämmande då man ska lösa världsproblem och sånt. Nu vill inte vinifierat gå så långt som att förbjuda Mellon för det vore som att förbjuda Bollibompa och att vara åtta år och det torde vara tämligen svårt att genomföra och djupt orättvist. Därför har vi bestämt oss för att bejaka Mellon så som vi också bejakar Bollibompa. Däremot tycker vi att sedlighetspolisen ska ha koll på vilka som tittar, röstar och pratar Mello och som inte är åtta år.

Ett varnande exempel sponsrat av Anonyma ABBAister

”Slutet är nära! Sanna mina ord. Satt idag vid datorn och arbetade i bästa välmåga då, plötsligt!, det bara kom över mig, att jag ville lyssna på ABBA Gold – Greatest Hits. Jag togABBA Gold mig för pannan, kände mig yr, såg mig om över axeln, gick ett varv och låste alla dörrar, satte ögonbindlar och öronmuffar på hundarna, släckte ljuset och kröp in i ett hörn där jag blev ett med skuggorna och så. Tryckte. Jag. På. Spelapilen. På. Youtube. Satt sedan där och. Njöt. Diggade the Dancing Queen. Och. Knowing me knowing you. Och. Såvidare. Och. Nu när ABBA-ruset är över känns allt så tomt och jag sitter här med skammens glödheta rosor på kinderna och undrar varför hundarna går runt med öronmuffar.”