Blenda Tavel – När, Var, Hur, Varför?

Sedan några år blendar jag varje år den ekologiska varianten av Les Lauzeraies (se här) – ett rosévin från rosévinets Mecka Tavel, mitt i Provence, men just norr om det som i vinsammanhang menas med Provence, och ett stenkast från Châteauneuf-du-Pape (båda de här appellationerna tillhör för övrigt de äldsta i Frankrike: Ch9 för rött och vitt, Tavel för rosé). Les Lauzeraies har sedan vinet lanserades i Sverige 2011 varje år utsetts till ett av landets bästa roséviner när de svenska vinskribenterna röstar fram ”Årets rosévin”. Höga krav och stora förväntningar alltså, så det gäller att ”sätta” vinet varje år.Men låt oss ta det från början, varför blev jag alls tillfrågad att ta det här uppdraget och därmed ansvaret på mina axlar? Jo, från början var Les Lauzeraies ett konventionellt klassat vin, alltså utan ekologisk certifiering. Allteftersom tiden gick utökade producenten sin andel ekologiska druvor och plötsligt uppstod möjligheten att göra en ekologisk variant av vinet. En stor möjlighet… och utmaning, för vinet skulle, menade producenten, i det närmaste vara identiskt med ”vanliga” Les Lauzeraies, alltså snarlikt i färg, doft och smak. Ingen självklarhet.Nåväl, jag fick i alla fall uppdraget och har sedan dess åkt till Tavel varje år när vinet jäst klart. På plats har jag provat de olika tankarna och valt bort de som inte känns helt hundra eller som avviker för mycket i stil. När det väl är gjort har jag synat de kvarvarande delarna  in i minsta detalj och gjort olika provblend till dess både producenten och jag utbrister ”Eureka!”.Var på plats i Tavel nyligen och satte ihop 2019 års ekologiska variant av  Les Lauzeraies. Måste erkänna att det i år såg ovanligt utmanande ut från start. På bordet med prover stod flera som jag direkt kunde se inte skulle fungera. Fel färg. Nu går det att fixa till färgen, till exempel genom att filtrera hårt. Samtidigt innebär varje sådant ingrepp att annat händer, som i det här fallet att frukt och smak försvinner med färgen. Inget jag brukar ägna mig åt då målet alltid är högsta möjliga kvalitet.  Således: bort med de tankarna.Skred så till mer konkret handling, det vill säga provade doft och smak. Här försvann ytterligare någon tank på grund av att jag uppfattade den som antingen inte helt ren eller i fel stil. Och vad blev då kvar? Jo, några tankar som alla föreföll att passa väldigt bra som Les Lauzeraies. Men bara för att varje enskild tank nu förefaller göra det, är det inte säkert att de fungerar i blenden. Vid den här punkten i arbetet gäller det att hitta beståndsdelarna som gör att ett plus ett blir tre, och att, framförallt, undvika tankarna som gör att ett plus ett blir mindre än två – för så kan det bli trots att allt ser perfekt ut före blendens genomförande.Nu ska sägas att det där med vad som går och inte går efter 30 år i gebitet känns redan innan provblenden görs. Å andra sidan ska varje möjlig väg testas, om inte annat så för att utesluta att blendern tagit fel. Nog av. När röken lagt sig stod vi där med ett prov som låg så nära ”vanliga” Les Lauzeraies att producenten inte kunde skilja dem åt. Och, bäst att tillägga, vi tyckte alla att det var, ursäkta uttrycket, inihelvetes bra. Det där sista kan förstås bero på bristande självkritik, men vi var fem som tyckte så, och, sist men inte minst, de gånger det inte känns så där vet man att man misslyckats och gjort ett dåligt arbete, varför man, iallafall de gånger ”man” är jag, håller på till dess det känns bra.PS Tar det där lång tid? Nej, hör och häpna, varje enskilt steg går mycket snabbt, låt vara att det ibland tar tid att sätta den där sista blenden, särskilt när många ska ha en syl i vädret. När blendandet tar lång tid, inte minst då den som leder övningen är för omständlig, är min erfarenhet att det aldrig blir riktigt bra.(Bilderna är från senaste övningen i Tavel, inklusive lunchhaket, där vi arbetare möts över en plat du jour och i mitt fall en öl.)

Musik.

Allahjärtansdagskampen eller Cheval Blanc 1992

Hur vällovligt syftet än var med Alla hjärtans dag från början, att sälja varor eller få folk att kramas, så vet alla att Alla hjärtans dag utvecklats till en kamp mellan det goda och det onda, och ingen, ingen, vill hamna på den onda sidan. Med andra ord gäller det att vara god, kramas och le dagen lång och ve den som glömmer detta!Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!

PS Har nu lagt in Alla hjärtans dag 2021 i kalendern och räknar då med att vara på resande fot.

Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Bonus.

Virginie Despentes: Vernon Subutex 1

Virginie Despentes hade ett förflutet som mestadels frilansande skribent för olika porralster, när hon fick en hit med boken Baise-moi vid mitten av 1990-talet. Några år senare kom filmen med samma namn. Tillräckligt provokativ för att en del skulle bli upprörda och ropa på censur (även i Sverige) och så var både filmens och Despentes lycka gjord. Sedan dess har hon utsetts till provokatör i samma skola som Houllebecq (recension här). För vissa andra av oss är hon väl ungefär lika inte alls provocerande men däremot emellanåt sökt som den på piedestal satte H (låt vara att H är mer sökt), och lika rolig och lika tjatig ibland.Har precis avslutat del 1 i Despentes trilogi om Vernon Subutex, och det är nog så att alla tre delarna ska nagelfaras innan ett riktigt omdöme kan avges. Enligt vissa ska det finnas något Balzacskt över detta, Mänskliga komedin  ni vet, fast i modern tappning, en slags bild av dagens Frankrike. Kanske det, men hittills (del 1) bara i de delar och lager det passar Despentes att skriva om, alltså lite lagom porrigt och knarkigt och musikaliskt och subkulturellt och  mycket parisiskt.Så vad tycker jag så här långt? Tja, som sagt, alla tre delarna ska nog läsas innan ett slutgiltig omdöme kan ges. Del 1 är ett väldigt persongalleri, vilket är kul, och så gott som alla är udda varelser, vilket är kul, men, det är inte så kul ändå. Inte heller berörande. Eller provocerande. Lite lagom mjäkigt sådär. Och ibland tjatigt, i alla fall för den som inte upprörs av knark och porr och subkulturer. Å andra sidan, sagt till er som faktiskt upprörs av lagom skribenter som Houllebecq: det här är en bok för er, massvis av provokation!Men ska då vi som inte blir provocerade inte läsa boken? Nej, läs för all del! Min gissning är att de kvarvarande delarna är bättre än del 1 som ändå måste vara en slags startsträcka – sedan tycker jag som HR:en vet, att dagens böcker allt som oftast är för långa med tråkiga transportsträckor och utfyllnadsmaterial som hade kunnat skalas bort, ungefär som alla de där tre timmar långa filmer nuförtiden som borde varit 1.35. Gissar att kontentan av trilogin kommer vara att den borde kortats till en bok.Extra kul är den här boken (och, får vi förmoda, trilogin) för den som har koll på musik och särskilt 80- och 90-talets punk-, postpunk-, new wave-, techno-, pop- och rockmusik. Vernon Subutex hade på den tiden en smått legendarisk skivaffär och kände allt och alla. Något som ger författaren stort utrymme till att skapa feeling genom namndroppande och fylla bokens sidor med både indirekta och direkta resor in i den samtidens musikliv såväl på som bakom och framför scenen.PS Subutex är namnet på ett smärtstillande läkemedel där buprenorfin är den verksamma ingrediensen. Ämnet är smärtstillande och narkotikaklassat (beroendeframkallande opioid).

Musik.

En dag på SJ:s biljettkontor i Skövde

–God dag.

–Godda’.

–Jag undrar om ni kan hjälpa mig att se om jag har bokat en biljett på tåget till Göteborg nu i eftermiddag.

–De’ sa’ la kunna gå bra. Vad heter damen?

–Nettan.

–Nettan, å i etternamn?

–Yahu.

–Nettan Yahu… Nää ja hettar enget mä de namnet.

–Vet ni vad det är för skillnad på influenser och influencer?

–En å en va för nôtt? Hä, de vet ja enget um.

–Vet ni vad det är för skillnad på en sionist och en illusionist då?

–Hä, de vet ja’nte.

–Men det är ju roligt, människa! Jag är rolig! Jag är en komiker! En ståuppare! Kan jag få byta till mig en tågbiljett mot att jag underhåller på tåget?

–Hä, så kan ja’nte göra, damen, Nettan, fru Yahu.

–Om jag säger att jag är Robert Gustafssons mamma då? Vad säger ni då?

–Hä, dän gårn’ta ja på, damen, Robert Gustafsson e härifrå’ å han heter Robert Gustafsson.

–Ja, men han döptes till Jehu, han är min lille gosse och han heter egentligen Jehu Yahu, det där med Robert Gustafsson är bara dumheter. Det kallar han sig för att folk ska komma ihåg honom. Jehu Yahu dög inte åt honom. Besatt av karriär. Bytte namn och for till Göteborg.

–De där vet ja’nte nôtt um häller, damen, Nettan, fru Yahu. Sa du ha en biljätt te’ Jöttebårj äller?

-Nej, om det ska vara på det viset liftar jag till Töreboda istället. Adjö, otrevliga människa!

En dag i gräsänklingens liv

Fylld av farhågor vinkade vi av Hustrun, på väg ut på en av sina affärsresor. Där stod vi, hundarna och er utsände i de övergivna männens desperata och illusionslösa vardag fylld av vidbränd mat och obehagliga överraskningar för den kräsmagade, och vinkade och oroade oss. Å andra sidan fanns det inget annat att göra än att ta tag i vår nu så innehållslösa vardag. Således begav vi oss till köket och stekte bacon till oigenkännlighet och ägg tills de var så hårdstekta att de kunde stå för sig själva, och bäst av allt: vi råstekte potatisskivor så de blev bruna och fina. Sedan åt vi. Lite grann. För det vara ganska oaptitligt det hela. Hundarna föredrog sitt torrfoder och er ovan nämnde utsände tröståt lite nötter och kokosbollar. Sedan var det sängdags.Mitt i den rasande mistralen tyckte sig så Hovawarten höra något som inte borde höras i den annars så ljudliga vinden med allt sitt vinande och sina slående fönsterluckor och knakande tak. Med andra ord gav han sig till att skälla. Detta gjorde han så bra att hela huset vaknade och er utsände hjälte insåg att det enda att göra nu, klockan 04.45, var att släppa ut hundarna så de fick rasa av sig en stund i trädgården. Sagt och gjort.Efter en kvart var de tillbaka och alla kunde gå till sängs igen. Men. Vad var det som luktade? Taxen! Den förbenade Taxen stod där på golvet med svansen gåendes som en propeller på speed… och luktade… vedervärdigt! Kanske hade Hovawarten väckts av ett djur med förmågan att åstadkomma extremt illaluktande exkrementer, och nu hade Taxen glatt rullat sig i det onämnbara. Kanske hade den lille koprofagen till och med mumsat på det där nyss inte närmare nämnda.  Nu kom huvudvärken. Och paniken. In med Taxen i duschen, där han betedde sig på att sådant vis att inte något annat stod till buds än att hoppa in i duschen med honom.Nog av. Efter detta kunde inte så mycket mer hända, tänkte somliga av oss och gick och lade sig igen, medan Taxen trippade ner till köket och tog sats på mattan han brukar pinka på när han är synnerligen upprörd och förorättad av något.

Musik.