Lycka till, Marcel!

Brände Marcels livsfilosofi är enkel. Lyckans essens, menar han, måste vara att alltid vara olycklig, för den som inte vet vad lycka är behöver aldrig vara olycklig. Han tackar sin lyckliga stjärna för att han haft en olycklig barndom. ”Stackars den som haft en lycklig barndom ity den lyckliga barndomen är grogrunden för den depression och de trauman mötet med verkligheten, alltså det olyckliga normaltillståndet för människan, innebär för den som är oförberedd,” resonerar Marcel vidare.

Marcel är stor och kraftig och bär fram sin väldiga kulmage med pondus och bravur. På bybaren i Châteauneuf-du-Brunac tar han upp två platser, så omfattande är hans kroppshydda, och när han går rör han sig bara sakta framåt för benen liksom fastnar i varandra, där i höjd med låren. Det har hänt att besökare i byn inte riktigt kunnat ta in bilden av Marcel, när de fått syn på honom på barens terrass. De sitter där och stirrar och försöker fatta. Inte sällan fastnar deras stirrande ögon vid den lilla runda hatten med de lätt uppåtvända brättena, den som sitter som pricken över i:et på Marcels skult och tycks sväva på hans krulliga hår. Eller så får de inte ihop varför den mörkhyade mannen har ett droppörhänge i vänster öra och en glasbit i det högra – Marcel vet att glasbiten är en glasbit men har intalat sig själv att det är en diamant för det gör honom olycklig att veta att han är så dum att han tror att en glasbit är en diamant – och de förundras över den doft av rök som följer honom och häpnar över att hans skor tycks glöda.

Det har hänt mer än en gång att Marcel fått nog av främlingars stirrande och gått fram och gett vederbörande en hurril så kraftfull att personen aldrig mer kommit tillbaka till byn. Andra har inte ens kommit till sans igen.

Starkt bidragande till att hans egen barndom var så olycklig är att Marcels farfar, den ökände trollkarlen Maestro Stromboli di Vezuvio, förtrollade såväl sin egen hustru som sin sonhustru och hennes dotter, alltså Marcels farmor, mamma och syster, till hönor i ett utslag av svartsjuka en gråmulen vårdag i maj 1986. Eller så sades det. Hur mannen ifråga kunde vara svartsjuk på tre kvinnor samtidigt skärskådades aldrig i kanterna  av det enkla skälet att alla var livrädda för den ökände och vid det här laget en bra bit över 100 år gamle trollkarlen. Det verkliga skälet till att Maestro Stromboli förvandlade sin hustru, sonhustru och sondotter till hönor var att han var stupfull och råkade utslunga fel formel i fyllan och villan. Eller det var vad han sade till sin herre Djävulen när denne frågade varför han gjorde så där.

Men Maestro Strombolis herre trodde inte på honom när han med viss emfas hävdade  att han förvandlat kvinnorna till hönor av misstag, att han bara ville få tyst på dem. Istället misstänkte Hin håle helt riktigt att trollkarlen ville förvandla alla världens kvinnor till hönor bara därför att han inte tyckte om dem, och detta sedan hans hustru och alla andra kvinnor ledsnat på honom och avvisat hans sexuella propåer. En tidig incel. Hade det inte varit för Djävulen hade människan idag varit på väg att dö ut som ras eftersom Maestro Stromboli vid den här perioden i sitt liv var fullt i stånd att utplåna kvinnan.

Djävulen, denne Maestro Strombolis bäste vän och vägledare, insåg att hans favoritadept tappat koncepterna för även om denne hade rätt i sak, att alla kvinnor borde vara hönor men att det var typiskt Gud att gör dem till kvinnor, var det faktum att det fanns kvinnor utmärkt för den som ville hitta på djävulskap. Således stoppade Djävulen Maestro Stromboli innan denne hunnit förvandla mer än ett tjog kvinnor i byn Châteauneuf-du-Brunac till hönor.

När gendarmerna kom från Avignon för att gripa den ökände trollkarlen i tassemarkerna norr om den mer berömda byn Châteauneuf-du-Pape, förvandlade denne den utsända patrullen till provencalska minisköldpaddor. Sedan de ansvariga cheferna på Gendarmerie Nationale i Paris sett till så sköldpaddorna hamnat i en mysigt nyinredd avdelning för sköldpaddor på gendarmeriets veteranboende i Aubagne utanför Marseille, bestämde sig myndigheterna för att det räckte med sköldpaddor och att det nog var bäst att låta Maestro Stromboli vara ifred. Det handlade ju bara ett tjugotal kvinnor som blivit hönor. Dessutom var det omöjligt att hitta någon som frivilligt ville försöka sig på att gripa den ökände trollkarlen.

Det där hände som sagt 1986. Ännu idag går de flesta av de magiska hönorna omkring och kacklar på Châteauneuf-du-Brunacs bygator och det händer att de samlas runt ett bord på ”Le Mistral”, baren som fått sitt namn efter den kände poeten och lokale hjälten (fast ingen har läst hans böcker), och dricker vatten ur skålar och äter brödsmulor som ortsbefolkningen hjälpsamt förser dem med.  En enda gång har det hänt att något betett sig illa mot hönorna. Det var i oktober 1987 som Sylvain Nouré kom hem för att hälsa på sina föräldrar. Han hade flyttat till Avignon för att arbeta som servitör och för att komma hemifrån. När han fick veta att hans mor blivit en höna ville han ge igen för gammal ost och fångade för ändamålet in en räv som han släppte lös på byns gator. Nu visade sig räven både ha skabb och rabies och då den bitit Sylvain illa i handen stod det inte länge på förrän denne precis som räven dog. Ortsbefolkningen, som visste att Maestro Stromboli och Djävulen ytterst låg bakom kvinnornas förvandlingsnummer, förstod budskapet och sedan den dagen har alla hjälpts åt att ge hönorna vad helst befolkningen uppfattat att de pekat på.

Till de hönor som gått ur tiden hör Marcels farmor. En mårdhund tog henne en natt för några år sedan när hon obstinat och fylld av frihetslängtan smög sig ut ur hönshuset för att picka runt på gården när alla andra sov. Brände Marcels mamma och syster mår däremot bra. Modern går hemma på den gamla familjegården och kacklar medan systern, Amelie, är den som egentligen bestämmer på ”Le Mistral”. Barägaren bytte till sig henne mot en flaska pastis för många år sedan (Marcels pappa, Arsène, var redan då gravt alkoholiserad och som barägaren, Yves Rontes, sedan länge varit förälskad i Amelie gick affären både snabbt och smidigt och Amelie fann sig snart till rätta som matrona på baren).

Redan innan Marcels mor, Chantale Stromboli di Vezuvio född Leval, blev förvandlad till höna var hon märklig. Av någon anledning kunde hon plötsligt ta eld och gå omkring och brinna till dess elden slocknade. Hon brukade känna på sig när elden var på väg att bryta ut, vanligtvis började den som ett pirrande i vänstra armhålan och snart stod hela hon i brand.

Första gången det hände var i samband med Chantales födelse. När ackuschörskan skulle lägga den gråtande Chantale på hennes mammas mage bröt en eld ut. Den stackars ackuschörskan blev så rädd att hon tappade barnet som blev liggande på golvet medan någon hämtade en brandsläckare, vars skum hade lika liten effekt som de filtar någon försökte kväva elden med. Till slut blev alla bara stående där. De tittade på det brinnande barnet och den hysteriska mamman och bestämde sig för att de inte skulle berätta detta för någon. Om den stackars modern skulle säga något om en brinnande unge skulle de se till så hon hamnade på dårhuset, vilket hon också gjorde tämligen omgående medan dottern sattes på fosterhem, närmare bestämt hos familjen Legrand. Passande, tyckte byrådet, då mannen i huset var brandchef i närliggande Tavel. Det alla snart ändå fick inse var att Chantale var som hon var och när hon tog eld gällde det bara att hålla sig undan och när hon väl slutat brinna brukade byborna hjälpas åt att snabbt ordna fram nya kläder för medan hon själv, inklusive håret, inte tog någon som helst skada av att brinna brann hennes kläder upp varje gång. Chantale själv brydde sig inte så mycket om det men byns präst Père Hubert var noga med att hans flock skulle hållas naturistfri.

Arsène Stromboli di Vezuvio gillade det där med att ha en kvinna som började brinna lite då och då. Det tilltalade hans behov av kickar. Han var därför snabb med att fria till Chantale så snart hon blivit giftasvuxen och då han visste att brandchefen Legrand snarast ville bli av med fosterdottern som han ansåg vara ett Djävulens verk och något han fått på halsen för sina synders skull (I samband med det traditionella  lådbilsrallyt i Châteauneuf-du-Brunac 1968 började Chantale brinna där hon stod nere i målfållan och väntade på att lådbilarna skulle komma farande nerför bygatans sluttning, oturligt nog blåste mistralen och oturligt nog stod hon nära de många halmbalarna som strategiskt placerats ut för att stoppa vilsekomna lådbilar och innan någon hann göra något hade elden spridit sig vida kring. 14 byhus brann ner inklusive Mona Poussedys sytillbehörsbutik och slaktaren Chèrtes affär, på grund av sin oförmåga att hindra elden i tid avskedades brandchefen Legrand redan dagen efter storbranden och Chantale sparkades ut ur sitt fosterhem, och kort sagt var hon öppen för förslag dagen då den ökände Arsène Stromboli di Vezuvio, den elake trollkarlens son, friade). Mot bättre vetande svarade Chantale ja och snart fick de en son och en dotter. Brände Marcel och hönan Amelie.

Skälet till att Marcel kallas ”Den brände” är att modern brann då han föddes. En del menar att det var så han fick sin mörka hy, som om det faktum att hans farmor var svart inte har med saken att göra. Nej, Marcels hy påverkades inte av branden, däremot rök det ganska rejält om honom när han väl kom ut ur sin mor. Numer märks det knappt att han går omkring och småryker och att hans skor glöder mest hela tiden. Däremot luktar han alltid rök och lite bränt.

Den som sitter där på baren och funderar över vad en sådan som den korpulente Marcel kan tänkas arbeta med skulle kanske bli förvånad om den fick höra att brände Marcel jobbar som skötare på byns dårhus. Där tar han hand om token Pierre. Denne levde ett högst alldagligt liv fram till den dagen han var på väg att vinna den tjugoförsta upplagan av det numer smått världsberömda lådbilsrallyt ”Grand Prix de Voitures Boite a Savon de Châteauneuf-du-Brunac” 1968. I samband med den sista kurvan, nedanför bygatans sluttning, där bilarna kommer som snabbast och med token Pierre i överlägsen ledning, utbröt en  brand så häftig att loppet fick avbrytas och ingen vinnare kunde utropas det året. Detta tog Pierre så hårt att han blev tokig. Han hade arbetat med sin bil i över fyra år och till och med bett den ökände trollkarlen Stromboli di Vezuvio att välsigna den med en vinnande formel före loppet. Han hade segern som i en ask när hela hans värld rasade samman och han kunde inte sluta protestera och skrika åt folk att han var utsatt för ett justitiemord i klass med det som Dreyfus utsattes för i början av seklet. När ingen brydde sig om honom övergick han till handgripligheter och gjorde sig omöjlig  och nu sitter han sedan många år fastkedjad på byns dårhus. Brände Marcel är den ende som vågar närma sig token Pierre och har därför fått uppdraget att mata och sköta om token Piere. En syssla han sköter med den äran och mycket kärlek.

Det den som sitter där på baren och tittar på den där figuren med kulmagen, de väldiga benen, den lilla hatten svävande på det krulliga håret och de rykande skorna, säkert inte kan föreställa sig är att Brände Marcel är en utmärkt flygare. Det har han ärvt efter sin mormorsmor som med framgång användes av den franska försvarsmakten under Första världskriget. Hon genomförde ett flertal spaningsuppdrag både vid Sommes och Verdun och hon ställde till väldig oreda var gång hon flög in bakom fiendens linjer och släppte den lilla bomblast hon orkade bära med sig och, inte minst, då hon på låg höjd strök fram över hagar med lösgående djur, vilka brukade reagera på detta okända fenomen genom att löpa amok. (Dessvärre sköts hon ner av en kula från de egna linjerna i samband med en rutinmässig flygning över de stillastående linjerna vid Verdun i oktober 1916)

Brände Marcel är inte omedveten om de där blickarna som tränger in som välriktade kulor i hans olyckliga inre. När han inte slår in näsan på den stirrande brukar han bara sucka och tänka att det är dags för honom att dra någonstans där han kan försvinna in i massan, bli ett med samtiden. Han inser att det inte är så lätt för en sonson till en ökänd, elak och galen trollkarl som gått i förbund med Djävulen och dessutom son till en kicksökande missbrukare och son till en mor som är en höna och som brukade brinna utan förvarning på den tiden hon var människa och dotterson till en galen kvinna och dotterdotterson till ett flygaräss från Första världskriget och bror till en höna som bestämmer över bybaren och skötare åt token Pierre som drevs till galenskap av hans mor i samband med en brand innan hon blev höna… han inser att det inte är så lätt för honom att smälta in i en by där alla vet allt om alla. Därför tar han en dag och sveper sin Leffe Blonde, suckar olyckligt och reser på sig och flyger sin väg för att aldrig mer komma tillbaka. Kvar på baren sitter några stirrande turister som inte alls förstår varför byborna vid de andra borden ler lyckligt och ropar ”Lycka till, Marcel!”.

Musik. Musik. Musik. Musik 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *