Förbud mot fula löparljud

Efter den traumatiska händelse som härförleden fick vinifierat att med fog kräva förbud mot uppstickande stubbar som kan få den fallande att låta, har fler händelser timat vilka alla pekar mot ett inom kort kommande förbud mot fula ljud ur löpare. I den bästa av världar finns inga uppstickande stubbar eller något annat i löparens väg som kan få löparen att låta fult och ofrivilligt. Men nu lever vi dessvärre inte i denna den bästa av världar, varför det inte bara finns uppstickande stubbar och rötter utan också nedhängande understundom dyblöta grangrenar, och via empiriska studier har det på senare tid letts i bevis att en i omfång rejält tilltagen nedhängande grangren med många väldigt stickiga och efter regnet blöta barr med lätthet penetrerar en oskyldig löpares tunna träningstshirt och sänder en ytterst obehaglig iskall dusch över löparens rygg med följd att löparen kanske utbrister ett ”Huuuuuh!” så det står härliga till.

Impulsen rättssamhället får av sådana här historier är naturligtvis att hugga ner alla granar och prygla alla skogsägare. Det är förvisso en framkomlig väg att gå men vinifierat undrar vid närmare eftertanke om inte dessa stubbar, rötter, skogsägare och grangrenar bara är toppen på skogens isberg av elaka spratt den kan spela flanörer och joggare varför ett förbud mot fula ljud ur löpare snarare är att föredra. Således kräver vinifierat ett omedelbart förbud för joggare att låta fult.

Då det är allmänt känt hur illa insiktsfulla löpare tar vid sig av slika händelser och då den skam de känner både i den stund ljudet stöts ut samt så länge det finns kvar i hens minne, kommer emellertid inga andra påföljder att utdömas och vinifierat vill rent av gå så långt som att kräva av riksdagens partier att de snarast på respektive partiprogram tar upp frågan om rikliga penningbidrag till joggare som behöver skickas till Maldiverna på dyksemester för att kunna komma över det trauma som skogen åsamkat dem.

En slags skogsmullesång.

Test: Öppnad påskmust vs cream sherry

Äntligen har vinifierat förbarmat sig över populasen och genomfört det så hett eftertraktade och sedan länge önskade ultimata långtidstestet, nämligen det mellan en öppnad petflaska påskmust och en öppnad halvpanna cream sherry. Båda öppnades, som rimligt är, på Påskafton 2018 och okulärbesiktigades och analyserades sensoriskt exakt 51 dagar senare. Med tanke på de magiska talens betydelse för Påsken kan man alltid fundera över vad just detta med 51 dagar innebär för provet då det inte med lätthet låter sig delas i hela bitar med vare sig tre eller sju. Men om vi nu bortser från de magiska talens betydelse för försöket och frankt besvarar frågan som nu upptar var sant vetenskapligt om inte begåvades så åtminstone intresserades hela tankeverksamhet så lyder det som följer:

Påskmusten

Påskmusten, inköpt på Ikea i Toulon, uppvisar en mörkbrun färg med orange kanter, doften är stor och vital och intakt, det vill säga den luktar påskmust långväga och det utan några som helst avvikelser från det förväntade och hurudan den var som nyöppnad, dock är smaken något avslagen såtillvida att den är helt stilla.

Cream sherry

Cream sherryn, i det här fallet Merito Cream, inköpt på Systembolaget på Gyllentorget i Linköping, uppvisar också en tämligen brun färg och också här hittar vi små orange inslag, doften är stor och komplex, inslag av russin, fikon och nötter och smaken är likadan även om det där, i smaken, går att notera ett litet inslag av oxidation jämfört med den nyöppnade flaskan.

Bäst i test

Bäst i test blir utan tvekan cream sherry. Här har vi en produkt som är snudd på intakt efter att ha varit halvfull i 51 smått magiska dagar – imponerande! Avseende påskmusten är den inte dum alls, men det hör till att påskmusten i likhet med julmusten ska bjuda oss kolsyra. Dessvärre tvingas vi konstatera att påskmust i öppnad form är att betrakta som en färskvara. (Om någon undrar huruvida testet nu fortsätter så är det klart att det gör det, påskmusten kanske åker ut men cream-pannan ska gömmas på ett finurligt ställe så inte Hustrun hittar den och i sin ovetenskapliga iver häller ut den med hänvisning till att det är då själva fan att huset ska vara fullt av halvfulla flaskor hela tiden.)

Gogol Bordello!

John Williams: Augustus

Vi som gått i söndagsskola och understundom frekventerar kyrkans julspel känner kanske Augustus bäst genom Lukas: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”. Och vi som är historieintresserade vet nog att Augustus aka Octavius/Octavianus tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus utgjorde det andra triumviratet och att Octavius så småningom stod som ensam herre på täppan, medan Lepidus strippades på reell makt och Marcus Antonius, som vi bland annat kunde se i TV-serien om Julius Caesar, hamnade hos Julius gamla frilla Kleopatra i Egypten – eller om det var så att Kleopatra först tog sig världens mäktigaste man, Julius Caesar, till älskare och garant för sin makt och när denne dog satsade hon på den hon trodde skulle ta hans plats – och så småningom gick under tillsammans med egypternas drottning. Men om vi ska snacka Augustus med låt säga Peter Englund eller Dick Harrison och inte står ut med att de ska sitta och förläsa uppfyllda av sig själva, ja då måste vi läsa på mer. Tur då att John Williams finns.

Obligatorisk läsning

John Williams, denne under sin livstid nära nog bortglömde och i vart fall snudd-på-noll-säljande författare, har återupptäckts på senare år och hyllats världen över, inte minst här på vinifierat. Romanerna Stoner och Butcher’s crossing bör vara obligatorisk läsning på var skrivarkurs, och givna inslag i var bokcirkel med minsta ambition. Stor litteratur, kort sagt. Men vad händer när denne mästare på att gestalta ger sig till att skriva en historisk roman i brevform? Borde gå åt fanders och bli segt och långdraget, men gör så klart inte alls det när det är Williams som sitter där och plitar. Tvärtom har vi här ytterligare ett stycke historisk litteratur (ja, jag är ganska putslustig där och släpper loss göteborgaren i mig) från en mästares hand.

Game of Thrones

Knappt märkbart flyter texten olika beroende på vem som skriver brev och till vem hen skriver och via hopp i tiden och från penna till penna får vi en tämligen bra bild – förmodligen så bra som går att återskapa utan att ha varit med, för precis som Augustus själv får säga mot slutet av boken är allt om inte lögn så i alla fall lögn (ja, ni förstår bättre om ni gör er omaket att läsa boken och inte bara nöjer er med att tro att ni läst den bara för att ni läst en bloggad recension) – av kejsar Augustus, och om hans liv och hans samtid och vi förstår att det inte alls är osannolikt att George R.R. Martin läst Williams Augustus och låtit sig inspireras till åtminstone somligt i Game of Thrones (alla ligger med alla, även inom familjerna, alla smider ränker, alla strävar efter makt, långt borta, i de avlägsna gränstrakterna som ingen i Rom behöver oroa sig för, pågår ständiga krig mot barbarer…).

Välflytande text

Texten flyter, som sagt, synnerligen väl; krångliga meningar som den första, och faktiskt också sista, i det ovanstående stycket behöver läsaren inte vara rädd för. I vilken mån Williams våldför sig på historien låter vi vara osagt, men vi inbillar oss att hans historia är lika sann som någon annans och hursomhelst så är det mycket spännande och intressant. Allteftersom Octavius får ordning på hela sitt rike, besegrar sina fiender, gör slut på de pågående inbördeskrigen och så vidare, flyttas fokus i texten från ränker och krig till annat, som dotter Julias osedliga liv och leverne medan den utlandsstationerade Tiberius bidar sin tid i Tyskland eller på Rhodos. Vi möter samtidens stora författare som alla var Augustus vänner: Vergilius, Ovidius, Horatius… Bara en sådan sak! Och, som sig bör, mot slutet talar så Augustus själv och vi får oss då till livs hans (Williams?) tankar om sanning och lögn, om ålderdomens krämpor och mycket annat, allt nu på slutet förpackat på klassiskt Williams-manér med träffsäkra miljöskildringar och gestaltningar och inte minst allmängiltiga och högst väsentliga tankar om förgänglighet och människans syn på livet allteftersom den åldras – ja, ni hör själva, detta är ytterligare en bok av John Williams att läsa.

Peter Green.

Förbud mot uppstickande stubbar som får den fallande att låta!

Vi har tidigare krävt förbud mot rötter och annat elände som kan få den idoge motionären på fall. Efter att dumdristigt och obetänksamt och i samband med en löprunda låtit hjärtat tala och därför hjälpt en dum hundägare med lösa hundar leta efter sina bortsprungna djur i skogen under en timmes springande tid, kom vi på att det finns det som är värre än rötter i löparens väg. Ja, vi talar om rejält uppstickande stubbar. Sådana som får joggaren på fall och, oerhört mycket värre, får denne, uttröttad som han är efter det dåraktiga tilltaget att förlänga sin löptur genom att vara en korkad och oansvarig hundägare behjälplig, att  i fallet och framförallt vid landningen utstöta ett högt och ljudligt ”Uuuääähh!!!” så det rungar bland trädkronorna och ekar vida omkring och skrämmer små fåglar på flykt, får vildsvinen att lägga benen på ryggen och den i närheten övande franska armén att packa ihop och åka hem till kasernen. Kort sagt ett fruktansvärt pinsamt ljud i största allmänhet och intill det obegripliga retfullt då det kommer ur en själv. Och allt på grund av den uppstickande stubben.

Förbud!

vinifierat kräver förbud mot uppstickande stubbar som dels kan få en uttröttad löpare på fall, dels, och framförallt, kan få denne att utstöta pinsamma ljud i fallet. Då det är svårt att straffa en stubbe ska den oansvariga ägaren till marken där stubben finns, och därmed också ägaren till stubben, med brådska föras till närmaste offentliga plats där den ska tvingas utstöta pinsamma ljud under en tid som inte får understiga två dygn och tre timmar, och skolklasser och närliggande arbetsplatser ska alla få ledigt för att kunna lyssna och hånle åt den eländige och, sist men inte minst, ska ljuden spelas in och sändas på en för ändamålet avsedd pod för fulljud från oansvariga markägare utan minsta koll på sina uppstickande stubbar.

Stump! Stump! Stump!

Förbud mot att stå till vänster!

Det är comme il faut, vedertaget, en oskriven regel, sunt förnuft, ja vad ni vill, att inte stå och hänga till vänster på rullband, i rulltrappor och på och i andra liknande transportmedel. Själva poängen med dessa är att stressade personer, för att nu inte tala om alla nervösa stackare, ska kunna gå förbi mösehumler som – såvida de nu inte uppför sig och står som sig bör till höger så det går att köra om – bara står där och med berått mod står i vägen, till vänster på transportmedlet.

Någon kan möjligen invända att de stackars kusiner från landet, inavel och oresvana kineser som står i vägen till vänster inte förstår bättre. Så kan det för all del vara och då måste samhället ta sitt ansvar och banka lite vett i skallen på dessa samhällsomstörtande element, för hur skulle det se ut om man fick gå, cykla och köra bil och annat lite hursomhelst? Nej, här gäller det att inte bara snabbutbilda medels våld utan att också bestraffa på det att statuerande exempel finns att visa upp på flygplatser, tunnelbanor och andra strategiska platser där ståtillvänsteröverträdelserna är påfallande många. Låt lagbrytarna dricka kopiösa mängder vätskedrivande citronvatten och blockera sedan deras väg mot lättnadens oaser. Låt dem checka in till sina flighter och blockera sedan vägen för dem. Låt dem läsa tidtabellen på Centralstationen och köpa sig en biljett och blockera sedan vägen för dem. Låt dem få smaka på sin egen beska medicin, dessa bromsklossar, dessa olyckor och hinder på medmänniskornas väg mot lycka och samhällets utlovade resa mot Nirvana!

Musik!

Allmänt pomadaförbud – nu!

Knappt har vi fått kravet framfört på förbud mot rakvatten förrän vi tvingas inse att hårvatten och pomada kan vara precis lika illa, varför vi ser oss tvingade att, för mänsklighetens och samhällsfredens bevarande, med omedelbar verkan kräva förbud mot stinkande hårvatten och pomada! Om hårvattnet bärs av en taxichaufför som stängt in sig med en oskyldig och ovetande passagerare för en drygt halvtimmeslång tortyrresa, ska lagstiftaren inte dra sig för att snegla på lagens strängaste straff. Skulle nämnde taxichaufför dessutom i en alltför tidig morgontimme undslippa sig ett ”Åh, en så vacker morgon!” samtidigt som han därmed släpper loss ett rent helvete av gårdagsvitlök i bilen, SKA lagstiftaren se till att ingen, ingen, undkommer lagens hårdaste straff.

Musik.

Journalist bashing: diktaturkramarens våta dröm

Än en gång visar en färsk undersökning att respekten för och insikten om vad en fri journalistik betyder för individen fortsatt är på väg mot nollpunkten. Till och med i öppna och fria samhällen, till och med i Europa. Som om allt är på film. Skådespelarna i filmen och Trump och Erdogan och Orban och Ekeroth säger att journalister är hyenor och dumma och att de ljuger. Således är det så. Och det är absolut inte tack vare seriöst arbetande journalister som de stora avslöjandena sker, allt från justitieministrars besök på bordeller med mindreåriga via panamaläckor och myglande bilfirmor till halvstatliga telebolags mutaffärer i Långbortistan. Nej, sanningen och den våta drömmen måste vara detta:

”Media är korrupt, media ljuger, media lägger fällben för våra politiker som inte alls behöver övervakas, det är okej om samhället förfaller till utbredd korruption, man får förstå att de som har gömmer sina tillgångar och det gör inget att det sker på din och min bekostnad, kort sagt har vi inte med den saken att göra och vi ska inte ha några snokande murvlar som letar efter sanningen om svinn och mutor och svinerier, det är okej om du och jag inte längre får säga vad vi vill, censur är bra, furstespegling är bra, personkult är bra, jag önskar att vi snabbt kunde gå via ett ungerskt klassiskt patriarkalt tillstånd till turkisk diktatur till kinesiskt enpartivälde och svågerpolitik till ett, äntligen!, nordkoreanskt idealtillstånd där pressens raison d’être är att hylla ledaren och inte att ägna sig åt avslöjanden och annat trams.”

The Jam!

Förbud mot rakvatten!

Bland mycket fånigt och de för den egna rasen potentiellt ödeläggande uppfinningar människan kommit på, torde rakvattnet vara såväl det fånigaste som det potentiellt största hotet mot rasens fortlevnad. Hur någon överhuvudtaget kommit på idén att blanda ihop starkt osande vätskor till ingen nytta är en gåta. Att det finns män som uppenbarligen frivilligt, rent av med förnöjsamhet, skvätter eländet på sig på det att fanskapet i fråga förpestar inte bara sin närmaste omgivning utan också de korridorer han har det dåliga omdömet att framföra sin stinkande uppenbarelse genom, är en dumhet så djup att den inte bara måste förbjudas, den måste bestraffas å det grövsta!

Då lagstiftaren måste utgå från att den som låter sig bestänkas med djävulens doft saknar inte bara sans och vett utan också luktsinne, hjälper inte ett livslångt straff baserat på stinkande oljor, här krävs spöstraff och annat kännbart våld. Exakt vad, överlåter er utsände bland de lägst stående bland de lägst stående inom människorasen till lagrådet och behöriga jurister att avgöra. Dock vill vi redan här och nu tydliggöra, att den som låter sig borda ett fullsatt plan och dessutom låter sig sätta jämte en finkänslig och på alla sätt vis god människa, vars luktorgan efter en dags hårt doftarbete blivit överkänsligt varför det nu låter sända signaler till hjärnan om att ”det är dags att kasta upp nu och alldeles oavsett om du gör det eller inte är migränen nu ett faktum, bara så du vet, det finns gränser”, den som beter sig på detta nesliga vis ska dels med överdrivet våld och brutalitet kastas av planet med omedelbar verkan, dels snarast möjligt sättas i en rymdkapsel med frivilliga och, gissningsvis företrädesvis, ofrivilliga emigranter till mars.

En fläkt från den fina världen fri från rakvatten.

Mitt kafé i Draguignan

Sitter man här på kaféets terrass och är tyst och tittar noga, upptäcker man allt det där som i förstone inte syns. Ungefär som när du snorklar och lägger dig till rätta med cyklop och snorkel och gungar i det varma vattnet medan du låter blicken fokusera på korallerna framför dig, och plötsligt är där fullt av fisk. Fiskar du inte ser förrän du legat där ett tag och fått in rätt fokus. Låt mig berätta om dem, fiskarna du inte ser.

Men låt mig först visa dig var du är, hur du går längs gågatan Georges Cisson med alla sina affärer, norrut från stadens Draguignan igenkorkade artär, Boulevard Georges Clemenceau, upp mot den stora kyrkan Saint-Michel. Där, där den berömde motståndsmannens gata slutar, där ligger mitt kafé, och jag sitter där på terrassen och ser ut över marknadsplatsen*. Drar njutningsfullt in morgonens aromer i näsan. Nybakat bröd, platanernas löv och ostarna och blommorna och oliverna och korvarna och allt det andra som saluförs på marknaden. Ibland närmast försynt, med en liten skylt som förkunnar dagspriset på sparrisen, ibland högljutt som när Yves Laroche tar i från tårna med sitt ”Meloner!!! Provence bästa meloner!!! Frankrikes bästa meloner!!! VÄRLDENS BÄSTA MELONER!!! Bara här i Draguignan! Idag! Hos mig! Och billigt är det! BILLIGT!!!”

*Det är jag vid bordet längst bort, till vänster, ensam med en kopp café au lait och en croissant framför mig och en… ja just, där ja! Ja, med tidningarna ja, Var-Matin och L’Equipe (jag brukar ha Le Monde också, det ser om inte annat bra ut, men den var slut på mitt tidningsställe i morse, det händer sällan och när det händer är det inte mycket man kan göra åt saken). Haha, jo öronen har alltid stått ut så där och benet håller jag rakt för sådant är det sedan jag blev påkörd då för länge sedan och ja, jag har skägget för jag tänker som så att ju mindre ansikte jag visar, desto bättre är det. Stråhatten? Bara dumheter. Borde inte bära den, men det har blivit en vana. Som en del går runt med baseballkepsar, antar jag. Nej, inte de randiga byxorna heller. Ja, jag ser ut som en anakronism. Det medges. Men varför inte? Nog av. Åter till ordningen:

Kanske kommer du inte att uppfatta musiken. Jag hör nästan alltid musik när jag sitterhär. Dagarnas musik. Vissa dagar är som Eldfågeln. Marknadsplatsen framför min terrass blir till en förtrollad trädgård och vålnaderna dansar en synkoperad dans. Men inte en helvetesdans som i baletten. Snarare en glädjens dans, som i en amerikansk musikalfilm från 50-talet. En med Fred och Ginger. Allt till en närmast impressionistisk färgklang i fri form. Andra dagar släpar sig fram som Saties Gymnopédies. Vackert men inte lika händelserikt. Åter andra dagar är som Ravels Boléro: samma skeenden upprepas gång på gång. Från det marknaden öppnar till den stänger, men med olika orkestreringar och med ett härlig crescendo i C-dur vad det lider. Och ibland, då dagen är perfekt, är det som Suite bergamasque, eller kanske mer explicit som Claire de lune. Olidligt vackert och ett gyckelspel som i dansen bergamask från Bergamo. Även om du inte kan höra musiken kan du läsa den i Paul Verlaines Clair de lune, Debussys inspirationskälla:

Votre âme est un paysage choisi


Que vont charmant masques et bergamasques


Jouant du luth et dansant et quasi


Tristes sous leurs déguisements fantasques.



 

Tout en chantant sur le mode mineur


L’amour vainqueur et la vie opportune


Ils n’ont pas l’air de croire à leur bonheur


Et leur chanson se mêle au clair de lune,



 

Au calme clair de lune triste et beau,


Qui fait rêver les oiseaux dans les arbres


Et sangloter d’extase les jets d’eau,


Les grands jets d’eau sveltes parmi les marbres.

Även om en hel del turister med tiden hittat till Draguignan är staden knappast ett populärt turistmål. Det finns en vacker del, ”vieille ville” eller gamla staden, med trånga gränder som leder upp emot berget Malmont med utsikt över staden. Men de flesta missar nog den delen av Draguignan. Besökarna brukar hamna på marknadsplatsen eller Boulevard Georges Clemenceau, den igenkorkade artären. En lång, rak gata. Stadens bredaste. Kantad av affärer, barer, bagerier, caféer och någonstans mitt på den ligger stadens stolta teater, en flitigt använd byggnad, där allt från teaterstycken till operor ges.

Till skillnad från några av gatorna i stadskärnans utkanter där affärerna fått ge vika för det bilburna samhället och bekvämlighet och börjat dö ut och där boulangerierna står övergivna och med rullgardinerna nerdragna för entrédörren lever Boulevard Georges Clemenceau. Och den luktar. Av croissanter, pain au chocolat, avgaser, kaffe, cypresser, till och med olivträdet framför banken LCL luktar och platanerna som inte finns kvar luktar, urmakeriet, bakelser och förväntan och musiken jag alltid hör när jag går på gatan är märkligt nog Debussys ”La cathédrale engloutie” – på något vis ackompanjerar den bilarnas och fotgängarnas rörelser och dagens väg från uppsprickande morgon till omslutande kväll.

Förmodligen återfinner sig besökaren förr eller senare på någon av gatorna som leder mellan Boulevard George Clemenceau och Place du Marché, marknadsplatsen. Kanske flanerar turisten på Rue Georges Cisson, som jag nyss nämnde. Går förbi La Mairie, borgmästeriet, den rosa byggnaden till vänster om du är på väg mot marknadsplatsen. Alla klädaffärerna, skoaffären och butikerna som säljer mobiltelefoner och abonnemang. En relativ nymodighet. Här luktar det ibland avlopp. Särskilt när det är lågtryck. Dofterna från klädaffärerna förmår bara tränga igenom under sommarhalvåret då de flesta låter entrédörren stå öppen och då lågtrycken är färre. Märkligt nog hör jag här aldrig Debussy eller ”La cathédrale engloutie” utan, för det mesta, Bizets ”L’Arlésienne”. Det förvånar mig, men det är kanske den så påtagliga kommersen som skänker Rue Georges Cisson en särskild puls som får mig att höra ”L’Arlésienne”. Märkligt är det i alla fall. Kanske beror det på att den lokale hjälten och motståndsmannens Georges Cisson ande bokstavligen talat svävar över gatan.

 Berättade jag om systrarna Dèclines? Hursomhelst så arbetar de som servitriser på mitt kafé och de är ökända. Inte bara otrevligast i stan. Säkert otrevligast i Frankrike. Ja, till och med mer otrevliga än de stroppiga kyparna på turisthaken runt Place Saint-Michel i Paris. De där som hånar dig för att du vill ha en croissant klockan elva på förmiddagen. ”Hallå, har ni hört, här är en som vill ha en croissant! Så här dags! Nej, Monsieur, vi har sannerligen inga croissanter så här dags!” Och detta samtidigt som de rör sig bort från ditt bord så du till sist måste haspla ur dig en beställning på något du inte alls vill ha, ”Ja men ge mig en Café au lait bara då!”, och då svarar de, snäsigt, ”Café au lait? Menar ni en Café crème, kanske?”, ”Ja, jatack, det blir bra, tack”. Åh, så stroppigt. Och servitriserna här, systrarna Odile och Eulalia, är värre. Men de kan kosta på sig att förolämpa oss, stamgästerna, för vi har ingen annanstans att gå om vi vill höra dagens musik.

Musiken… Hur ödsligt och vackert är det inte att en tidig lördagsmorgon höra det ensamma pianot från tredje våningen i huset vid sidan om caféet! Tonerna svävar som små molln, moln av moll, ut genom fönstret, låter sig fångas av den unga sommarens smekande vind, förs fram över marknadsplatsen, fälls ut och regnar ner på marknadsstånden och de få kunderna som redan är på plats, blandar sig med köparens och säljarens förväntningar i dur och lägger sig till ro på marken som en stilla sonat utan egentlig hemvist i vare sig moll eller dur och verkar vara tillfreds med det.

Fiskarna! Var det ju! Eller i det här fallet människorna, och forna tiders vålnader. Du ser dem inte förrän du satt dig till ro och fått in rätt fokus. Du slappnar av och smuttar på kaffet, du lyssnar på musiken, sluter ögonen en stund, öppnar dem igen och där är de, människorna och vålnaderna. Du ser, verkligen ser, den gamla damen i blomsterståndet, du hör osthandlarens väsande andning, noterar turisternas mållösa irrande, som bin som hoppar från blomma till blomma rör de sig från stånd till stånd, suger i sig dess nektar och surrar vidare mot nästa försäljare och handlar vare sig de behöver det eller inte; och det är nu du ser vålnaderna, alla dem som en gång vandrade här, som skötte stånden eller handlade av månglarna, som levde i staden, som styrde och ställde, älskade och dödade, drömde och strävade, som tillsammans gjorde det som Nu var.

Du kan inte tala med dem, men du ser dem och du hör dem, hur de mumlar för sig själva, talar med varandra, har synpunkter på både det ena och det andra. Självklart kan du däremot tala med dem som nu lever, alla försäljare, ortsborna som kommer för att handla och turisterna. Men det där intresserar mig föga. Jag försöker lära av vålnaderna, höra vad de säger, med facit på hand vet de vad de gjorde bra och vad som blev mindre bra.

Du kan inte tala med dem, men du kan lyssna på dem. Men bara om du anstränger dig. De har åsikter om allt med undantag för Nuet. Kanske för att det är som prästen Père Maurice en gång sade till en annan vålnad, klädd i full artillerimundering, tydligen från staden och enligt vad jag förstod stupad vid Artois 1915, ”vi som en gång var kan aldrig ändra på Nuet, vi kan bara hoppas att de som Nu är är kloka nog att lära av våra misstag, för det är bara i Nuet man kan ändra på det som ska bli Då”. Jag minns att artilleristen såg väldigt ledsen ut.

Clair de lune. La cathédrale engloutie. L’Arlèsienne. Oiseau de feu. Bolero. Gymnopédies.

Förbjud Swiss & Zürich airport!

Swiss International är undantaget som bekräftar regeln att Schweiz är ett land med förmåga att leverera kvalitet. Jämfört med andra lågprisbolag som er utsände bland de djupt förorättade resenärernas nedslående värld redan varnat för – Ryanair, Avis, Euro Wings, German Wings – får konsumenten lätt intrycket av att Swiss faktiskt inte är ett konsumentföraktande lågprisbolag, vilket gör det så mycket obehagligare.

Självkompatibelt datasystem

Emellertid verklighetsanpassas denna missuppfattning, att Swiss inte är konsumentföraktande, så snart den lurade resenären försöker utnyttja påstådd service som check-in online och annat som inte fungerar eftersom Swiss envisas med att ha ett eget datasystem som bara är kompatibelt med sig självt. Något som bevisligen lett till att resenärer mellanlandat i Zürich bara för att upptäcka att flighten som det gick att köpa biljett till de facto inte finns. Andra småsaker som kan inträffa är att den tillgång till lounge som påstås ingå via samarbetet med Star Alliance de facto inte existerar ”därför att den inte gör det”, som förklaringen kan låta.

Oförrättsorkan

Då ovanstående bara är ett par smygare i den orkan av oförrätter som Swiss-kunden riskerar att möta på sin resa, ser sig resenärens vän i nöden tvingad att kräva ett omedelbart förbud mot Swiss International! Och i det fall att Zürich Airport inte inser allvaret i det lurendrejeri-häleri flygplatsen låtit sig dras in i, ska den stängas med omedelbar verkan. Skulle nu vare sig det ena eller det andra förbjudas i enlighet med nyss framförda kravspecifikation, ska Schweiz dras inför domstolen i Haag, slängas ut ur FN och Europa och flyttas till Antarktis på det att det där må frysa fast i isen och sitta där med sina innehållslösa löften och obsoleta datalösningar och utan möjlighet att kommunicera med omvärlden.

Musik!