Calvados Garnier

Calvados är bra gott. Men frågan är hur en calvados ska smaka. Är det fruktigt, äppligt, eller mer lagrat och kanske lite vanilj, toast, rök och, inte minst, gamla fat? En smaksak, men, alltså, merparten gammal konjak, calva och liknande doftar framförallt gamla fat. Att det sedan omskrivs på de mest fascinerande vis är förvisso intressant men döljer på intet vis aromernas ursprung. En del föredrar de där lagrade aromerna och det djup och den komplexitet det kan ge, andra går all in på ungdomlig frukt, oavsett om det är druva eller äpple vi talar om.

Autentisk äpplesprit

Med tanke på att calvadosen i likhet med (traditionell) armagnac destilleras en gång kanske idén är att en autentisk äpplesprit från Normandie ska vara lite kantig, och då ligger det nära tillhands att den ska drickas i sin mer olagrade form, den där ursprunget spelar förstafiolen (nu invänder kanske någon petimäter som tror att er utsände i den av ångor och missuppfattningar fyllda destillerade världen missat att AOP Pays d’Auge, alltså hjärttrakten av området Calvados, destilleras två gånger, men så är, som synes, inte fallet, och vad Pays d’Auge anbelangar menar gamla normandiska vänner att det är en förvrängd version av ”the real thing” – låt vara att de snarare säger ”le vrais calvados”–, alltså den som har en lite råare apparans). Nåväl, vara hur det vill med den saken. För Nicolas Garnier, som sedan ett par år axlar ansvaret för den lilla, traditionella producenten Garnier, är det hela enkelt: för mycket lagring dödar calvadosen. Han ser gärna att hans calva inte får mer än tre, högst sex års lagring på fat.

Håll era hästar!

Men vänta nu! Håll era hästar! Calvados Garnier, vad är det? Jo, det är en synnerligen traditionell producent i de södra delarna av Calvados, som försöker övertyga oss om att vi ska uppskatta ung calvados. Inte för att de inte har gammalt i faten – i Sverige hittar vi till och från deras trettioåriga variant – men de, särskilt Nicolas, är övertygade om att calvan bäst kommer till sin rätt när frukten får sjunga. Men det förutsätter en massa saker. Till exempel förstklassig frukt (enligt Nicolas alla 30 äpplesorterna – 25 om vi talar Pays d’Auge – och inga päron) som skördas vid rätt tillfälle och som sorteras och tvättas ordentligt före pressningen. Något som de stora, industriella producenterna inte riktigt har möjlighet att göra. Här görs det. Ja, Nicolas är till och med så besatt av frukten att han destillerar vid olika tider på året i syfte att nå fram till olika resultat och stilar.

Forskning

Stil ett, den med all den ungdomliga frukten, destilleras mer eller mindre direkt efter jäsningen, på hösten. Den andra, mer traditionella destilleringen sker först några månader senare, när den jästa äpplemusten fått ligga till sig lite. Skälet är att forskning entydigt visar att den som destillerar direkt efter jäsningen uppnår en mer fruktig brygd. Den som destillerar först på vintern eller våren åstadkommer snarare en mer lagringsbar produkt. Genom att destillera vid två olika tidpunkter kan Nicolas både ha kakan och äta den, om ni förstår vad jag menar (ja, jag vet att alla HR fattar, men övriga?). Den som vill få en uppfattning om vad Nicolas vill uppnå kan med fördel prova hans treåriga calva som finns att beställa på Systembolaget (Calvadaos Garnier ”3 ans d’age”, nr 86489, 269 sek (50cl). Äpplig och fruktig så det står härliga till – och inte ointressant att ställa mot Garniers 30-åriga (nr 86154, 874 sek (70cl)), som är en helt annan historia, dominerad av lagringen på de stora, urgamla faten som döljer sig i Garniers källare.

Källaren

Garniers källare ja. Stället ser inte mycket ut för världen och precis så som en ödmjuk, liten producent i de här delarna av Calvados ska se ut. Den som blir insläppt i de många lagringsutrymmena som döljer sig på den lilla egendomen, inser snart att vi verkligen talar om ”le vrais calvados”. Urgamla fat slåss om utrymmet med mörker, spindelväv och gårdens hjärta: den gamla destillationsapparaten från 1923. ”Farfarsfar stred i skyttergravarna 1914-1918, med undantag för då han var skadad, när han kom hem var både han och familjen utblottad, det tog honom fem år att tjäna ihop till vår panna,” säger Nicolas och visar gårdens stolthet. ”Det är omöjligt att hitta reservdelar till den, det förklarar svetsaggregatet och att ’pannrummet’ också fått bli vår verkstad.”

Rätt temperatur

”Det är enormt viktigt att ligga rätt i temperatur under destillationen. Fram till nyligen sov den ansvarige bredvid pannan under hela destillations-perioden, men när mamma klagade alltför högljutt installerade pappa, som är utbildad elektriker, en övervakningskamera riktad mot en tavla med alla mätvärden och som man kan följa från en monitor i sovrummet. Man måste vakna en gång i timmen för att se att allt är okej, men man behöver inte sova i källaren,” säger Nicolas med ett belåtet leende.

Modern press

Det enda som utöver övervakningskameran ovan är nytt på Calvados Garnier är pressen. Den installerades 2003 och tillåter en rigorös sortering och rengöring av frukten, allt för att få fram den där sjungande äpple-karaktären Nicolas (och pappa Patrick) är besatt av. Nytt är förresten också att Nicolas till skillnad från de flesta andra som gör calvados är utbildad önolog, dessutom med mångårig erfarenhet från Champagne, där han bland annat arbetat för Charles Heidsick.

Andra världskriget

Saker som numer kan förekomma i calvados som sockerkulör och ekchips är portförbjudna hos Calvados Garnier. ”Det där är intressant för den som söker en mjukare och rundare produkt, det är inte riktigt vår grej,” säger Nicolas, som också kan berätta att gården förvisso utblottades en andra gång under andra världskriget då farfarsfar vägrade ha något med ockupationsmakten att göra. ”Men vi hade tur, gården klarade sig när så mycket annat förstördes 1944, familjen låg gömd under bro några hundra meter bort medan striderna passerade här.”

”Le vrai calvados”

Nog av. Alla har förstått att den som vill ha lite av ”le vrai calvados” och den som vill se den gyllene drycken i glaset förvandlas till först äpplemust, sedan äpplemos som långsamt strömmar ur glaset och sprider sig i rummet och dränker personerna i det såvida nu inte den ansvariga glashållaren ser till att eliminera drycken i tid, den har allt att vinna på att snarast införskaffa lite calva från Calvados Garnier.

PS

PS Den som mot förmodan vid något tillfälle i livet kommer befinna sig i närheten av de sydligare delarna av Calvados kan med fördel ta sig till den urgamla storbyn Tinchebray och därifrån till Calvados Garnier ett par kilometer från Tinchebray. Nicolas och familjen Garnier ­ – att vara sympatisk tycks vara ett familjedrag – tar gärna emot besökare i detta bukoliska landskap.

Monica Zetterlund!

 

 

Göran Boman: Provence – Vita, röda och även roséviner

Det ligger i sakens natur att den som blir mer än lovligt intresserad av någonting, det kan vara frimärken, fjärilar, klädnypor eller vin, blir besatt och den som blir besatt blir förblindad och kör i tre mach rakt in i vetandets mörkaste hål, där det finns så mycket att lära att det aldrig tar slut. Kort sagt är en sådan resenär i vetandets värld förlorad och en slik stackare är Göran Boman. På ytan en vanlig man, som till och med klär sig som en vanlig man och går på stadens gator, låt vara utan att dricka mjölk, snarare vin. Men, som HR:en redan förstått, skenet bedrar: Göran Boman är en av de förtappade som förlorat sig själv i vinvetandets mörka hål.

Under lång tid sågs för övrigt Boman inte ens till på stadens gator. Han satt där i sitt svarta hål och filade och filade på en trebetygsuppsats för Munskänkarna och när den efter många om och men var färdig bestämde sig karln för att göra en bok av uppsatsen, varför han försvann djupt in i hålet en gång till. Han dök faktiskt upp först för några månader sedan och då med sin nytryckta nördbok ”Provence – Vita, röda och även roséviner”.

Det här är sannerligen inget för den som låtsas vara intresserad, eller den som vill skryta med en bok på hyllan i köket eller på kaffebordet, den här boken går all in. Detaljer, siffror, berggrunder, druvor, klimatzoner… allt avhandlas och med det i tankarna samt det faktum att en i ämnet Provence-vin så väl insatt expert som ni vet vem intervjuas gör att ”Provence – Vita, röda och även roséviner” måste klassificeras som ett svenskt referensverk* över den provencalska vinvärlden.

*Många vingårdar presenteras bland all betydligt viktigare fakta, men kanske någon ändå tycker att ”varför är inte den gården med eller den…” Tja, det blir snudd på en annan bok om alla producenterna ska med och för egen del saknar jag inte den totala uppräkningen bara för att den ska vara med, dock ger envisa rykten vid handen att Göran Boman eventuellt är på väg in i sitt svarta hål igen och att han inte tänker komma tillbaka förrän han har den där mer kompletta producentlistan med sig.

Musik!

Förbud mot skämskuddetraditioner!

De flesta svenskar ser världen von oben, och när de reser är de inte sena med att skryta med sitt fädernesland, det där med all öppenhet, Avicii, upplysningen, ABBA, Zlatan, den enorma effektiviteten, skiftnyckeln, Absolut, renheten, Carl von Linné, separatorn, bättre ordning och reda än i snart sagt varje annat land diktaturer inräknade, Icona Pop, den höga levnadsstandarden, Spotify, Michelin-stjärnor, Nobelpriset, mjölken, Stenson, den relativt sett höga utbildningsnivån, Tre Kronor, jämlikheten (vi säger du till varandra, bara en sådan sak), Readly Express, Volvo, Ikea och så vidare. Men allt har en baksidan, och den svenska medaljens baksida stinker. För vem vill, när en står där och gottar sig som bäst i vår egen förträfflighet, bli påmind om alla de skämskuddeframkallande traditioner och fånerier som är intill pinsamhet vanliga i vårt annars förträffliga rike?

Midsommar är tillsammans med andra begivenheter som kräftskivor, jul, påsk, barnkalas, after work och jämna födelsedagar – ja kort sagt alla dessa tillfällen då vi får för oss att släppa loss – ett av dessa tillfällen då svensken står där med sin medalj felvänd och inte tycks vara medveten om detta och än mindre medveten om att det den, svensken, just då ägnar sig åt, avviker från allt sunt förnuft på ett högst påtagligt vis och att det gott och väl räcker till för att övriga världen ska kunna klassificera hela Sverige som en no go-zon.

Låt oss ta detta med midsommarlekarna. Hoppa säck (jag menar… hoppa… säck! – att en felkonstruerad hjärna ur funktion kunnat tänka ut detta är möjligen begripligt, shit happens, men hur i hela fridens namn kan en hel nation ta idén till sitt hjärta och låta sig iföras en säck som den sedan hoppar runt i med byfånens leende på läpparna?), sätta strumpbyxor med bollar i fötterna på huvudet (ja, ni fattar vad som står där, gör er inte dummare än ni är) och sedan försöka välta plastmuggar som står på marken med bollarna i fötterna (se tidigare parentes, det som sägs där gäller också här), springa med ägg hållna i skedar satta i munnen och så vidare. Visst, ”barnen” tycker det är kul, säger vi… Och sedan all denna fuldans kring en majad stång. ”Små grodorna”… ”Vi äro musikanter”… Det är verkligen inte konstigt att barn som ser vuxna berusa sig och fuldansa senare blir mottagliga för andra kulturers tyngre droger,  Party Mix 2018 och rave partyn. Just sayin’. Ett förbud mot skämskuddetraditioner är inte bara ett hygienkrav och en fråga om nationell stolthet, det är också en fråga om att rädda kommande generationer från förtappelsens bottenlösa sankmarker.

Kjell Westö: Den svavelgula himlen

Det här är en utmärkt bok för alla er som inte läst Westös tidigare böcker i Helsingfors-miljö. Ni som redan dragit igenom det mesta av den eminente Kjell, kan kanske bli om inte trötta så i alla fall lite, lite besvikna, för vi har på något vis redan läst den här boken. Nu har författaren deklarerat att Den svavelgula himlen är hans sista bok som spinner på samma tråd. Mitt tips är att ni som läst alla Westös tidigare böcker om Helsingfors hoppar den här medan ni som inte riktigt har koll absolut måste läsa Den svavelgula himlen.

Lathund med bok

Sista minuten–bubbeltips inför midsommar och så lite finsk musik (dock utan Westö, som annars hobbylirar i ett band) och så lite mer finsk musik.

Ormbane

Barnen hittade en orm i häcken ut mot grusvägen som försvinner in i skogen strax bortanför vårt sommarhus. Upprymda rusade de in i det lilla köket där vi satt och drack semester-kaffe mitt på eftermiddagen. Vilt gestikulerande berättade de vad de funnit, och de kunde i detalj redogöra för hur ormen såg ut. Det stod snart klart för oss att det måste vara en huggorm. Självklart föll det på min lott att som man i huset gå ut och schasa iväg kräldjuret. ”Men var försiktig, huggormar är fridlysta, du får inte skada den!” förmanade mig min fru, barnens mor, och fortsatte mumsa på sin bulle och sörpla sitt kaffe.

Ungarna ville förstås följa med ut. Egentligen en bra idé. På så vis skulle de få lära sig hur man handskas, varsamt, med en fridlyst orm som installerat sig i vår häck. Då jag hade på känn att det där med det varsamma hanterandet lätt kunde gå över styr, förbjöd jag barnen att följa med eller att ens stå och titta i fönstren.

Med försiktiga steg närmade jag mig häcken och visst låg den där, ormen. En liten rackarns äsping – såvitt jag vet den både lömskaste och giftigaste varianten av huggorm. Det gällde alltså att vara försiktig. Jag tog en lång pinne i syfte att via schasande rop och pet med pinnen få ormen att ge sig av bort mot skogen till. Men redan när jag närmade mig djuret reste det på sig och väste ilsket åt mitt håll. Jag stannade tvärt. Avvaktade. Och det gjorde ormen också. Då lyfte jag försiktigt pinnen mot den och sa ett ynkligt ”schas?”. Om äspingen varit irriterad tidigare blev den nu förbannad. Urförbannad. Den väste och vajade hotfullt fram och tillbaka och jag anade att den när som helst skulle kunna ta ett vigt hopp och hugga sig fast i mitt ben, eller kanske en arm, eller, Gud förbjude, ansiktet om jag inte aktade mig, och detta medan den pumpade in sitt effektiva äsping-gift i mig!

Nu fattade jag ett av mitt livs ynkligaste och klokaste beslut: jag lade försiktigt ner pinnen vid sidan om mig och backade långsamt undan medan jag höll två vaksamma ögon på äspingen som fortsatte att vaja och långsint väsa där i häcken. När jag kommit ett par meter bort sprang jag allt vad jag kunde tillbaka till huset ett hundratal meter in på vår enorma sommarstugetomt, där torpet mest ser ut som en röd legobit på en väldig, grön matta. Väl kommen till huset ställde jag mig att pusta ut och först då jag återfått fattningen och kunde andas normalt gick jag med självsäkra steg in.

Barnen tittade förväntansfullt på mig och deras mor som avslutat sitt bullkalas hällde upp lite varmt kaffe åt mig och sa ”Bor ormen i skogen nu?”. Jag såg på barnen som ville höra om kamp och blod och en modig far och jag löste det hela genom att säga ”Ja, nu bor ormen i skogen, det var en liten äsping, en huggis” samtidigt som jag i smyg blinkade åt barnen som för att säga ”Ha! Ormuslingen är död. Död och begraven. Dödligt hanterad av er modiga far! Men säg för Guds skull inget till mamma, låt henne tro att det lömska djuret lever och har det bra i skogen.” Och så lade jag för säkerhets skull till ”Tänk nu alla på att sådana där ormar sällan är ensamma så det är mycket möjligt att det kan finnas fler små ormar där ute i häcken så jag tycker att vi låter bli att gå nära häcken mer i sommar, jag skulle gärna flytta allihop till skogen, men vi måste respektera dem och att de är fridlysta, eller hur familjen?”

Al Wilson/Senior Citizens. Whitesnake med Steve Vai. Pixies. The Doors. Hoola Bandola Band.

 

 

VM-vintips

Varje osökt tillfälle att bjuda på lite vintips och göra smygreklam är välkommet. Inte minst just därför förklarar vi högtidligt och förväntansfullt årets fotbolls-VM för öppnat och vi utgår från att var sann HR, oavsett om hen studerar fotboll eller inte, kommer dricka kopiösa mängder vin den närmaste tiden, kanske för att förhöja matchens njutning, kanske för att stå ut, kanske för att fira, kanske för att sörja… ja, det finns få tillfällen i livet som är lika tacksamma för den som vill lura på intet ont anande människor lite alkohol som fotbolls-VM. Nog av, låt oss komma till saken.

 

Tips 1

Tips 1, en etta. Vi tror på hemmaseger mot bortalaget och firar i förtid med Juliette Pointillarts fina, lilla bubbel Pointillart Leroy ”Descendance” Brut, nr 70318, 299 sek. Juliette Pointillart är inte bara en hårt arbetande, ensamstående moder till två, hon är dessutom strävsam, trevlig, hundmatte och en skicklig vinmakare. Här hittar vi henne i hennes standardcuvée och den duger gott till att fira den här vinsten med. OBS! Beställ nu så du inte sitter bubbellös när någon vinner.

Tips 2

Tips 2, en tvåa, garderar med kryss. VM i Ryssland. Lika upplagt för mutor och korruption som i Qatar och vi minns alla det flata försvarsspelet i semifinalen Brasilien chock-förlorade i förra VM. Borde bli en tvåa här, men spelintressen kan ha satt upp det hela så det ska kryssa. Vi förser oss därför med en Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2016, nr 5562, 129 sek. Ett stående fynd och att lita på även då givna tvåor blir till kryss. Fruktigt, friskt och nyanserat. En smakbild av perfekt vinmakeri.

Tips 3

Tips 3, solklar etta, även sedan huliganerna har fått säga sitt och då de febrilt letar efter tandbitar eller fixar till brutna näsben och kyler sargade knogar. Här tarvas ett vin som är så tydligt i sin egen stil att även hjärnor fyllda av snömos och näsor igentäppta av tändvätska och grillolja förmår uppfatta att det här smakar massor, till exempel svarta vinbär, katrinplommon, pomerans, tobak, choklad, eukalyptus, kardemumma och en massa annat mums för mumma. Ja, det fungerar även då en mer eller mindre fettdrypande och välkryddad BBQ står på programmet efter matchen och det heter Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek.

Tips 4

Tips 4, då det var fullständigt obegripligt och djupt orättvist och fusk och stjärnorna stod fel och det var en mållös dag och inte en målrik dag när finalen i EM senast spelades bör stjärnorna och rättvisan stå på Frankrikes sida den här gången och för att visa att du inte bara är smart utan också förstår att uppskatta en trikolor måste ovanstående kompletteras med lite rosa och vad passar då bättre än synnerligen färg- och smakrika Les Lauzeraies 2016, nr 2724, 119 sek?

Futbol!

Sekt ockuperade Gärdet

Enligt uppgifter som florerar i sociala medier och därför måste vara sanna, ockuperades Ladugårdsgärde i Stockholm under flera timmar onsdagen 6 juni av en inte närmare definierad sekt. Vuxna och barn påstås ha vandrat i tusental och hand i hand och som zombier mot platsen för sektens riter, vilka sägs genomföras en gång om året och alltid vid samma datum, 6 juni. Väl på plats ska sektmedlemmarna ha hetsat varandra med förbjudna sånger och likaledes förbjuden flaggviftning.

Var slutar detta?

Nu undrar svensken och ryska ambassaden lite till mans och kvinns var detta ska sluta. Ska det plötsligt bli tillåtet att sjunga traditionella sånger på skolavslutningar och att ha stjärngossar i luciatåg? Ska det rent av uppföras dans kring midsommarstången på midsommarafton, trots att detta i allra högsta grad är förbjudet, särskilt om de dansande har blomster i håret och om de ätit sill? Och hur ska det gå med köttbullarna? Ska de bli lagliga igen? Och kanske undrar alla över allt prat den senaste tiden om ett så kallat svenskt landslag i fotbolls-VM, trots att det är förbjudet med svenska landslag och blått och gult som färgkombination.

Rysk säkerhetstjänst

Världen håller andan och ryska ambassaden har gett uttryck för sin oro över att sådana här manifestationer kan få det att verka som om det är lögn att det är förbjudet att vara svensk, vilket rysk säkerhetstjänst investerat grova rubel i att övertyga svenskarna om. ”Vi kräver att den svenska regeringen agerar med kraft mot sådana här uttryck för hur ska vi och våra troll kunna övertyga människor med en IQ över 30 att inget är som förr om sådana här manifestationer tillåts?”, heter det bland annat i ambassadens protest till den tillsvidare svenska regeringen.

Jean I Baptiste

Enligt uppgifter på Flashback ska Karl XVI Gustaf ha visat sitt missnöje över utvecklingen där regeringen tycks se genom fingrar med både det ena och det andra som är förbjudet genom att återta sitt franska namn varför han nu vill kallas Jean I Bapstiste. Detta har sin tur föranlett Franska skolan att kräva att den svenska skolan läggs ner och införlivas i Franska skolans verksamhet. Om en post på en privat Facebook-sida stämmer ska den svenska regeringen redan ha gått med på detta, varför det från och med nu bara är tillåtet att prata franska på svenska skolor och skolgårdar.

Subversiv musik och verksamhet.

Karin Boye: Kallocain

Först som sist: Kallocain är en ganska tråkig bok. Å andra sidan är den levande litteraturhistoria och i allra högsta grad ett verk som alla bör läsa och som varje gymnasieklass bör diskutera på djupet. Det är alltså mödan värt att traggla sig igenom det ganska stolpiga språket och berättelsen som säkert griper tag i många men inte mig. Kanske beror det där sista på att boken är 70 år gammal och mycket text och många böcker och filmer och dystopier har runnit under broarna sedan dess. En annan orsak till min något avmätta inställning är månne därtill att jag sällan fångas av dystopier, som förvisso kan kännas viktiga men allt som oftast just blir stolpiga i språket samtidigt som berättelsen blir tämligen slak. Hursomhelst: har du inte läst den här boken, läs den, känner du någon som inte läst den, se till att den läser den, är du medlem i en bokcirkel, se till att ni läser och diskuterar Kallocain på djupet.

Varför detta diskuterande? Jo, därför att just nu lever vi i en valrörelse där partierna tävlar om ta till de mest imposanta brösttonerna och kräva rejält mycket mer pengar till ordningsmakt av olika slag, fler övervakningskameror, mer ordningsmakt, tuffare lagar och hårdare tag i största allmänhet. Förvisso kan säkert sådant i viss mån också behövas, men grunden till den nu upplevda otryggheten med mera är, bortsett från trollens påtagliga inverkan, att fler medborgare än för en tid sedan inte upplever sig omfattas av samhällskontraktet, varför de begår dårskaper som att kasta sten på blåljuspersonal och just det är pudelns kärna: det är knappast högre löner, fler poliser eller hårdare lagar som kommer få de här idioterna att ta sitt förnuft till fånga, snarare måste de få hjälp med att alls få ett förnuft att fånga upp och det måste vara det som är samhällets just nu största utmaning: hur ser vi till att medborgare inte faller utanför samhällskontraktet och ett rimligt förnuft? Man kan för all del sätta upp kameror, men de här samhällsfarorna och dårarna som är redo att kasta sten på ambulanspersonalen försvinner inte för det. Möjligen åker de fast och hamnar i fängelse, där de kan bli medlemmar i ett gäng eller radikaliseras och kosta samhället ändå mer pengar.

Det samhälle Kallocain beskriver är ett där ingen brytt sig om att stanna upp och ta reda på varför folk beter sig dåraktigt. Istället har hårdare lagar, fler övervakningskameror och så vidare införts ända till dess alla slutat vara medborgare med en fri vilja i ett fritt samhälle och blivit lojala och nyttiga idioter i ett övervakningssamhälle utan utrymme för individualism, ett fritt ord, fri rörlighet och fria sinnen. Det gäller att tänka efter i tid och inte flyta med i mainstream-debatten som en ignorant bänknötare i dumskallarnas lag. Kanske kan en fördjupad diskussion om samtiden och utifrån Kallocain bidra till viss eftertanke.

Musik.

Viljans triumf

Egentligen var det bara en vanlig dag på jobbet. Jag kom till kontorsskrapan i god tid. Det tar mig runt 35 minuter att gå till tunnelbanan i Högdalen och att åka Gröna linjen in till Hötorget. Dag efter dag. Det händer förstås att det är störningar i trafiken men på det hela taget är jag pålitlig som klockan.

Jag bipade mitt passerkort i kontorsskrapans entré. Nickade åt tjejen bakom receptionsdisken (hon nickade inte tillbaka). Tog hissen till sjunde våningen. Smög förbi receptionisten på sjunde så som jag blivit ombedd att göra. Hon tittade strängt på mig men verkade nöjd med att jag smög. Underdånigt. Har märkt att hon gillar att jag ser rädd ut när jag passerar i skuggorna. Skyndade ljudlöst och med nacken böjd fram över heltäckningsmattan. Noterade att allt var som vanligt. Inte ett knäpp hördes. Det var höstgrått utanför fönstren. De flesta kontorsdörrarna stängda. Från pentryt luktade det kaffe. Tavlan med företagets grundare hängde lite snett på sin hedersplats i den långa korridoren. Jag vågade inte rätta till den.

Gled snabbt in genom dörren till Städet. Det är där vi håller hus. Städarna. Eller Städet som vi kallas. Jag hade dagstjänstgöring. En av oss finns alltid på plats. Ifall vi skulle behövas. Och för att se till att inga toaletter smutsas ner. Att pappersrullar byts. Korridorer luktar gott. Att det finns nybryggt kaffe (men första kannan på morgonen sätter alltid receptionisten på). Och vi rycker ut eller kanske in när något oförutsett inträffar. Vi gör sådant som det inte är lämpligt att någon annan gör. Och sådant som det är lämpligt att vi gör.

En gång fick jag vakta bolagsjuristens bäbis. Hon satt i ett viktigt möte. Affärsjuristen. Var på kontoret med sin nyfödda unge. Koncernchefen behövde henne. Affärsjuristen. Företaget behövde. Alla vi vars framtid företagets väl och ve är avgörande för behövde henne. Hon kom och gjorde sitt. Och jag gjorde mitt. Vyssjade. Sjöng. Pratade bäbisspråk. Bytte blöja. Ingen vacker syn. Ungen. En annan gång torkade jag spyor på finansdirektörens kontor. Skrivbordet. Nedspytt. Vet inte varför. Ställer inga frågor. Funderar inte så mycket. Gjorde bara rent. Ingen vacker syn det heller. Skrivbordet. Men det är ett fint kontor. Många fönster. Utsikt över Hötorget och city. Väldigt skrivbord. Ek. Tror jag. Mörkbrunt. Trätiljor istället för heltäckningsmatta. Flotta fåtöljer framför skrivbordet. Spretig böhmisk kristall i taket. Som en spettekaka som frusits mitt i en explosion. Ful. Men förmodligen ett tecken på god smak.

Idag pep min personsökare när jag fyllde på kaffe. Vi har tre maskiner. De står i köket. Eller pentryt. Så säger de här. Jag fyllde färdigt. Gjorde rent. Gick till receptionen. ”Det tog tid”. Sa receptionisten och tittade nedlåtande på mig. ”Förlåt.” Sa jag och tittade ner i backen. ”Här!” Sa hon. ”Gå till styrelserummet med det här!” Hon gav mig ett papper. Hon höll det mellan högra handens tumme och långfinger. Tittade ner i sina papper. ”Gör dig osynlig. Lägg papperet vid sidan om podiet när tillfälle ges.”

Jag gled på mitt skugglika vis iväg till hissen. Steg in i den. Såg mig själv i spegeln. Liten. Mörk. Förvuxen mustasch. Förvuxen näsa. Pliriga ögon. Spretigt hår. Okammat. Knottrig hy. Utstickande haka. Påsar och mörka ringar under ögonen. Hår i öronen. Medelålders. Tror jag. Åkte två våningar upp. Steg ut på direktionsplanet. Ändå tjockare heltäckningsmatta. Mörka porträtt på väggarna. Grundaren hänger här också. Han hänger på varje våning. Olika porträtt av olika konstnärer. Åldern på Grundaren varierar. På tavlorna. I övrigt. Tystnad. Viktighet. Makt. Här avgörs öden. Här avgörs mitt liv.

Plöjde genom mattans ludd fram till styrelserummets dörr. Tryckte försiktigt ner mässingshandtaget. Dörren öppnandes med ett svagt väsande. Jag glipade på den precis så mycket så jag kunde glida in utan att väcka någon uppmärksamhet. Stängde dörren dovt. Framför mig ett enormt rum med stora fönster och kristallkronor i taket och ett gigantiskt bord med allvarliga människor. De sitter alla och tittar på en man som står i bortre änden av rummet. På det lilla podiet. Han visar bilder på en skärm. Han säger saker som ”viljans vinst” och ”våra gyllene möjligheter när den infama psykologin behärskar samhället och samtidsmänniskan” och ”rädslan öppnar dörrar till outforskade jaktmarker” och ”den som saknar den starka viljan vill ledas” och ”att vilja är att göra det” och ”det är den som vill mest som segrar”. Alla de viktiga människorna runt bordet verkar hålla med honom till punkt och pricka. De nickar instämmande. Antecknar något här. Något där. Allra mest nickar de när mannen på det lilla podiet säger ”wanting is winning!”. Jag fascineras. Noterar i minnet vartenda ord. Varenda reaktion. Lutar mig fram lite för att se vad de viktiga människorna antecknar. Krumelurer mest. Och här och där saker som ”vill!” och ”den som vill vinner” och ”den som vill mest vinner”.

Nu applåderar alla. Mannen på podiet bugar sig lätt och går och sätter sig på en stol inte långt från där jag står. Var det han som skulle ha papperet? Knappast. Måste vara nästa talare. Det är en kvinna. Hon rättar till lite saker på podiet. Ordning och reda. Det gillar jag. Jag gillar henne redan. Får upp en ny bild på skärmen. Börjar tala. Bilderna byts ut. Jag stirrar fascinerat. Vet att jag borde lämna lappen. Och rummet. Men kan inte. Oerhört intressant. ”Vilken färg är du?” utmanar hon deltagarna med att lägga upp som fråga på skärmen. Jag tittar på de allvarliga människorna runt bordet. De ser berörda ut. På något sätt. De tror att de har olika färger nu. Kvinnan förklarar att det finns människor av olika färgkulörer. Inte svarta och vita. Utan snarare röda och blå och gula och gröna. Som Fiaspelets pjäser. ”Vilket lag tillhör du?” säger kvinnan och ser sig omkring i rummet. Personerna runt bordet, män mestadels, tittar sig omkring de också. Lite grann. Ler. Applåderar när färgkvinnan sagt sitt och vi alla fått en färg, vare sig vi vill det eller inte, för alla människor är en färg har vi förstått.

Efter applåderna kommer så en något yngre man upp på podiet. 35 kanske. Ser ganska sportig ut. Och orakad. Cool. Tycker vi nog alla. Man måste vara cool för att komma orakad till ett så här viktigt möte, där alla andra har slips eller knytblus. Kostym eller dräkt. Han har jeans. Slitna. Ojoj. Vi förstår alla att det här, det är något låångt utöver det vanliga. En sådan cooling! Han berättar att han bestigit ett omöjligt berg. Visar lite bilder på skärmen. Coolingen påpälsad i solen och snön på ett högt berg. Skäggig. ”Allt är möjligt!” Säger han. Och det känner alla vi i rummet också. Allt är möjligt.

Exakt vad de viktiga människorna ser i sitt inre nu, vet jag inte. Men de ser något. Allihop. Ungefär som jag ser hur jag gör det omöjliga. Jag städar ensam direktionsplanet. På en halvtimme! Kanske ser de viktiga personerna också det. Att det omöjliga är möjligt bara vi i fotfolket inser det: inser vi att det omöjliga är möjligt och om vi låter oss ledas är allt möjligt för företaget. Mannen på podiet vet att det omöjliga är möjligt för han har lämnat en förfrusen tå på Antarktis, bestigit berg och cyklat flera hundra mil. Och han har slitna jeans och är orakad.

Alla färgerna! Nu ser jag dem tydligt! Receptionisten på Sjunde är gul. En färg jag alltid undvikit i Fia. VD är blå. Finansdirektören gredelin. Bolagsjuristen grön. Marknadsdirektören brun. Jag ser det tydligt. Och jag vet att det bara handlar om att göra det omöjliga möjligt. På ett schimärt plan. Och jag inser att alla kan stå där på podiet och entusiasmera. Fascinera. Samla styrkorna. Få oss att tro. Att veta. Att vilja. Att vinna. Det måste bara finnas ett cool anslag. Eller en lättbegriplig kvasipsykologisk ansats. En gemenskap för alla som inte orkar tänka efter. Och det är nu jag bestämmer mig för att skriva min managementbok ”Viljans triumf”. Allt handlar om viljan att se färgerna. Att dela in folk i bestämda kulörer. Och behandla dem därefter. Och att krydda det kulörta budskapet med en attraktiv clou för den som är på mellanchefsnivå och vill göra sig viktigare än den är. Jag vet redan hur boken ska börja. ”Se ignoransen och rädslan omkring Dig som en färgglad inbjudan och en möjlighet: Där det finns okunskap finns det alltid en möjlighet för den som vågar. Det finns inga förutfattade meningar. Bara insikter i livets spektrum.”

Musik!

Test: Björksav på påse

Här i vår lilla sydfranska stad finns en affär som säljer ekologiska (o d) varor. Häromdagen tipsade någon där om björksav. Personen skulle köra en kur, för det skulle vara så himla nyttigt. Exakt varför, förmedlade varken personen eller historien eller expediten. Däremot föddes en brinnande nyfikenhet hos er utsände i de konsulterande vinmakarnas aldrig villrådiga värld där också vin på björksav kan ses rinna förbi då och då. Kort sagt: hur smakar den här produkten?

Således inhandlades en treliters påse à ca 40€ och placerades i kylskåpet (”måste förvaras kallt och konsumeras inom tre veckor sedan påsen väl öppnats,” löd expeditens instruktioner). Öppnades idag. Och testet kunde inledas.

 

”Oklar, ofärgad. Ganska neutral på näsan, inslag av rå kycklingfilé och nykokt ris. Egen smak med ett litet inslag av en vass syrlighet, dock tämligen neutralt. Inte oangenämt. Då björksaven stått upphälld ett par timmar har ett inslag av filmjölk utvecklats, framförallt i smaken, och syran har blivit mer påtaglig (enligt påsens innehållsförteckning och produktinformation kommer en mjölksyrejäsning att ske undan för undan sedan påsen öppnats och så småningom ska smaken degenerera)”.

Vi ber att få återkomma när testet kommit längre (”kuren” är på 21 dagar). Dels med information om produkten i sig, dels om hur konsumenten påverkas av att dricka detta dagligdags (”en skvätt varje morgon!” löd den ännu i öronen ringande förmaningen från expediten).

Musik!