John Williams: Augustus

Vi som gått i söndagsskola och understundom frekventerar kyrkans julspel känner kanske Augustus bäst genom Lukas: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”. Och vi som är historieintresserade vet nog att Augustus aka Octavius/Octavianus tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus utgjorde det andra triumviratet och att Octavius så småningom stod som ensam herre på täppan, medan Lepidus strippades på reell makt och Marcus Antonius, som vi bland annat kunde se i TV-serien om Julius Caesar, hamnade hos Julius gamla frilla Kleopatra i Egypten – eller om det var så att Kleopatra först tog sig världens mäktigaste man, Julius Caesar, till älskare och garant för sin makt och när denne dog satsade hon på den hon trodde skulle ta hans plats – och så småningom gick under tillsammans med egypternas drottning. Men om vi ska snacka Augustus med låt säga Peter Englund eller Dick Harrison och inte står ut med att de ska sitta och förläsa uppfyllda av sig själva, ja då måste vi läsa på mer. Tur då att John Williams finns.

Obligatorisk läsning

John Williams, denne under sin livstid nära nog bortglömde och i vart fall snudd-på-noll-säljande författare, har återupptäckts på senare år och hyllats världen över, inte minst här på vinifierat. Romanerna Stoner och Butcher’s crossing bör vara obligatorisk läsning på var skrivarkurs, och givna inslag i var bokcirkel med minsta ambition. Stor litteratur, kort sagt. Men vad händer när denne mästare på att gestalta ger sig till att skriva en historisk roman i brevform? Borde gå åt fanders och bli segt och långdraget, men gör så klart inte alls det när det är Williams som sitter där och plitar. Tvärtom har vi här ytterligare ett stycke historisk litteratur (ja, jag är ganska putslustig där och släpper loss göteborgaren i mig) från en mästares hand.

Game of Thrones

Knappt märkbart flyter texten olika beroende på vem som skriver brev och till vem hen skriver och via hopp i tiden och från penna till penna får vi en tämligen bra bild – förmodligen så bra som går att återskapa utan att ha varit med, för precis som Augustus själv får säga mot slutet av boken är allt om inte lögn så i alla fall lögn (ja, ni förstår bättre om ni gör er omaket att läsa boken och inte bara nöjer er med att tro att ni läst den bara för att ni läst en bloggad recension) – av kejsar Augustus, och om hans liv och hans samtid och vi förstår att det inte alls är osannolikt att George R.R. Martin läst Williams Augustus och låtit sig inspireras till åtminstone somligt i Game of Thrones (alla ligger med alla, även inom familjerna, alla smider ränker, alla strävar efter makt, långt borta, i de avlägsna gränstrakterna som ingen i Rom behöver oroa sig för, pågår ständiga krig mot barbarer…).

Välflytande text

Texten flyter, som sagt, synnerligen väl; krångliga meningar som den första, och faktiskt också sista, i det ovanstående stycket behöver läsaren inte vara rädd för. I vilken mån Williams våldför sig på historien låter vi vara osagt, men vi inbillar oss att hans historia är lika sann som någon annans och hursomhelst så är det mycket spännande och intressant. Allteftersom Octavius får ordning på hela sitt rike, besegrar sina fiender, gör slut på de pågående inbördeskrigen och så vidare, flyttas fokus i texten från ränker och krig till annat, som dotter Julias osedliga liv och leverne medan den utlandsstationerade Tiberius bidar sin tid i Tyskland eller på Rhodos. Vi möter samtidens stora författare som alla var Augustus vänner: Vergilius, Ovidius, Horatius… Bara en sådan sak! Och, som sig bör, mot slutet talar så Augustus själv och vi får oss då till livs hans (Williams?) tankar om sanning och lögn, om ålderdomens krämpor och mycket annat, allt nu på slutet förpackat på klassiskt Williams-manér med träffsäkra miljöskildringar och gestaltningar och inte minst allmängiltiga och högst väsentliga tankar om förgänglighet och människans syn på livet allteftersom den åldras – ja, ni hör själva, detta är ytterligare en bok av John Williams att läsa.

Peter Green.

Lucia Berlin: A manual for Cleaning Women

Inte så ofta jag tycker jag kan skriva under på en boks baksidestext. Här gör jag det och citerar:

”For the last fifty years Lucia Berlin has been one of America’s best-kept secrets, celebrated by those in the know. The first publication of this collection of her astonishing short stories, in 2015, came a decade after her death and saw her rightly recognized as one of the most important writers in twentieth-century American short fiction. Her work has been compared to Alice Munro, Raymond Carver, and Anton Chekov.

Drawing on her own rich, itinerant life, Berlin invites the reader into a world of beauty, pain, laughter, drink and surprising moments of grace. In Mexico, Chile and the American Southwest, in laundromats, hospitals, motels and bars, she crafts miracles from the everyday. Her voice is irresistible.”

Musik. Mer musik.

John Williams: Stoner

Det finns böcker som sprudlar av berättarglädje, infall och påtaglig underhållning av lättare eller tyngre slag eller rent av allt detta, i en salig blandning; och så finns det böcker som är lågmälda och så välskrivna och vackra att de kan handla om ingenting och ändå vara bra. Stoner av John Williams är just en sådan där vacker bok om ingenting, i form av William Stoners liv, från vaggan till graven. Ett inte särdeles uppseendeväckande liv, eller i vart fall inte mer uppseendeväckande än någon annans liv. Alltså så som liv mest är: det bara är.

Det som gör boken så bra är att den är extremt välskriven. Allt på rätt plats, och utan vare sig något som är för mycket eller för lite. Och ett språk som lockar och drar. Inte stöter bort, eller bjuder på fartgupp. Som ett stilla vattendrag en vacker försommardag. Som Cavatina.

Stoner utkom redan på 1960-talet och sålde under årens lopp blott 2000 (tvåtusen) exemplar. Inte så illa för låt säga en svensk roman. Rent av bra i det ljuset. Men om man betänker att boken till exempel sålt över 200 000 ex i Holland och 100 000 ex i Sverige de senaste åren, står det klart att vi här har ett av de där (så småningom) berömda verken som hamnar i sidospåret och bara uppskattas av en liten hängiven skara då det ges ut, och som når ut till den bredare massan läsare först många år senare.

Upphovsmannen, John Williams, skrev en handfull romaner, en del vetenskapliga uppsatser och undervisade på ett par universitet i USA, bland annat University of Missouri, där Stoner arbetar hela sitt liv. Och ja, den som har minsta intresse av god litteratur bör självklart läsa Stoner av John Williams – en utmärkt bok om ingenting.

John Williams spelar för oss.

Kjell Westö: Där vi en gång gått

Kjell Westö är en synnerligen habil penna. Han kan berätta och han har något att berätta. Och han gör det på ett sätt som bör passa alla. Inga konstigheter. Bara starka historier. I ”Där vi en gång gått” tar han oss med till den ryska provinsstaden Helsingfors just då skotten fallit 1904. Därifrån färdas vi via självständigheten, inbördeskriget, det glada tjugotalet och börskraschen 1929 till den finska huvudstaden, en stad i Europa, 1939.Vi får en tämligen genomlysande bild av detta vårt på många sätt närmaste grannland och vad som hände där under 1900-talets första, turbulenta decennier. Hur de olika samhällsklasserna levde, hur samhället fungerade, hur Helsingfors byggdes upp, motsättningarna mellan röda och vita, råheten, den viktiga idrotten, orättvisorna, bratsen, förbudstiden, jazzen och vi får en ganska skrämmande påminnelse om hur de mörka krafterna agerade på 30-talet och hur de fick luft, något som påminner en hel del om dagens situation i flera länder – man behöver inte gå till Turkiet för att hitta det som finns på våra egna bakgårdar i Sverige och… Finland. Nu som då. En mycket bra, underhållande och fängslande bok som har något viktigt att säga om vår gemensamma historia i allmänhet och om Finlands i synnerhet.

Levi rockar och kör Cheva! Mitä kuuluu, Marja-Lena!

Jerker Virdborg: Skyddsrummet Luxgatan

Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan är en samling mardrömmar framförallt från ett ockuperat Sverige eller ett Sverige i krig eller i vart fall i uppror och allt binds ihop av en ramberättelse om en stackare som befinner sig i det klaustrofobiska skyddsrummet på Luxgatan i Stockholm, och jag var rädd för att det här skulle bli som en övning på en skrivarkurs, stilistiskt perfekt och förutsägbart och trist. Men det är det inte, det är bättre än så och idén fungerar och där är en massa ”och”, och det fungerar det också och det är en bok jag kan rekommendera.

Ossler. Ebba Grön.

Zadie Smith: Swingtime

Enligt internationella, och därmed också snart svenska, bedömare är Swingtime Zadie Smiths hittills bästa bok och rent av en ”triumf”. Utmärkt. Ju mer Smith hyllas, desto bättre. Men hennes bästa bok? Njaee. För att tycka det måste man ha missat fullträffar som White Teeth och NW.Enligt er utsände i de välskrivna, upplysta och viktiga romanernas fantastiska och viktiga värld landar Swingtime någonstans i höjd – vi talar bara höjd när vi talar Zadie Smith – med On Beauty och The Autograph Man. Med andra ord en förträfflig bok som både lyckas underhålla och berätta en historia och säga något viktigt om vår samtid.Zadie Smith har (nästan) haft som genomgående tema i sina böcker diskussioner kring ras, ursprung, klass, globalisering och alienation – alltså sådant som upptar vår samtid i allra högsta grad. Samtidigt berättar hon märkvärdigt mänskliga historier om människor med fel och brister även då de är alldeles fantastiska. Så och i Swingtime, där hon på ett slugt vis jämför en känd Madonna-lik artists snabba adoption av ett barn i Afrika med Sarah Forbes Bonetta som en engelsk sjökapten (Frederick E. Forbes) tog med som en present till drottning Victoria på den tiden det begav sig. Då flickebarnet Sarah visade sig vara intelligent trots att det var svart bestämde sig drottningen för att upphöja det till guddottter. Men det handlar också om hur artisten med blandad framgång försöker hjälpa till i Gambia, om bokens huvudpersons – under lång tid assistent åt artisten – komplicerade förhållande till barndomsvännen Tracey, om huvudpersonens mors kamp för att som svart i förorten kunna bilda sig och ta plats i parlamentet och mycket annat. Självklart ska ni läsa Swingtime och Zadie Smiths alla andra böcker.Sona Jobarteh. Madonna.

Litteraturtips inför Julen

För fem år sedan utkom ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” och för ganska precis lika länge sedan utsågs den av Svenska Måltidsakademien till ”Årets bästa dryckesbok”. Motiveringen löd ”Med denna rejäla, respektlösa och i sanning grundläggande handledning från en av våra mest kända vinmakare, nås vinkunskap lika enkelt som man lär sig cykla.” Visst låter bra? Det bästa av allt är att boken fortsatt finns att köpa, till exempel genom att klicka på länken här (och då till ett fantastiskt pris). Föredrar du att köpa den i din lokala boklåda är det förstås väl så fint – då gör du en kultur- och regionalpolitisk insats samtidigt. För den som vill vara obstinat finns den även att tillgå via andra kanaler som den här.VinprovningSjälvklart måste vi också slå ett slag för nyutkomna romanen Kronos väv. Idel lovord så här långt och du ska så klart ta reda på varför det är så. En bok både att önska till sig själv och ge bort till andra. I din lokala boklåda eller via nätet.img_2291Julsång. Sofia Källgren. Juleljus.