Patrik Oksanen: Skarpa skärvor

Först som sist: Läs den här boken. Så snart som möjligt. Och se sedan till så alla dina bekanta också läser den.

Patrik Oksanen har en gedigen journalistisk bakgrund från bland annat SVT och TV4. Idag är han politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning. Han skriver också ledare och om säkerhetspolitik för flera av Mittmedias tidningar. Och nu har han skrivit en oerhört viktig bok om ”hur informationskrig hotar slå sönder det öppna samhället”.

 

Det är kunnigt, alarmerande och lättläst. Vi får oss till livs information – inte desinformation eller fake news – om människor som hotas, ibland dödas, därför att de berättar en sanning vissa vill dölja, om hur vårt samhälle och vår vardag redan genomsyras av påverkansoperationer, om utländska ytterst medvetna försök att splittra och påverka, om svenska femtekolonnare, om hur vetenskapen efter medvetna kampanjer alltmer får stryka på foten för upprörda känslor och mycket annat. Oavsett hur obehagligt vi kan tycka det är så måste vi alla förhålla oss till samtiden och i den finns troll, rysk underrättelsetjänst, Daesh och många andra som försöker omstöpa och helst riva ner Sverige så som vi känner det och allt det där har Oksanen koll på. Har du?

Musik.

Göran Boman: Provence – Vita, röda och även roséviner

Det ligger i sakens natur att den som blir mer än lovligt intresserad av någonting, det kan vara frimärken, fjärilar, klädnypor eller vin, blir besatt och den som blir besatt blir förblindad och kör i tre mach rakt in i vetandets mörkaste hål, där det finns så mycket att lära att det aldrig tar slut. Kort sagt är en sådan resenär i vetandets värld förlorad och en slik stackare är Göran Boman. På ytan en vanlig man, som till och med klär sig som en vanlig man och går på stadens gator, låt vara utan att dricka mjölk, snarare vin. Men, som HR:en redan förstått, skenet bedrar: Göran Boman är en av de förtappade som förlorat sig själv i vinvetandets mörka hål.

Under lång tid sågs för övrigt Boman inte ens till på stadens gator. Han satt där i sitt svarta hål och filade och filade på en trebetygsuppsats för Munskänkarna och när den efter många om och men var färdig bestämde sig karln för att göra en bok av uppsatsen, varför han försvann djupt in i hålet en gång till. Han dök faktiskt upp först för några månader sedan och då med sin nytryckta nördbok ”Provence – Vita, röda och även roséviner”.

Det här är sannerligen inget för den som låtsas vara intresserad, eller den som vill skryta med en bok på hyllan i köket eller på kaffebordet, den här boken går all in. Detaljer, siffror, berggrunder, druvor, klimatzoner… allt avhandlas och med det i tankarna samt det faktum att en i ämnet Provence-vin så väl insatt expert som ni vet vem intervjuas gör att ”Provence – Vita, röda och även roséviner” måste klassificeras som ett svenskt referensverk* över den provencalska vinvärlden.

*Många vingårdar presenteras bland all betydligt viktigare fakta, men kanske någon ändå tycker att ”varför är inte den gården med eller den…” Tja, det blir snudd på en annan bok om alla producenterna ska med och för egen del saknar jag inte den totala uppräkningen bara för att den ska vara med, dock ger envisa rykten vid handen att Göran Boman eventuellt är på väg in i sitt svarta hål igen och att han inte tänker komma tillbaka förrän han har den där mer kompletta producentlistan med sig.

Musik!

Kjell Westö: Den svavelgula himlen

Det här är en utmärkt bok för alla er som inte läst Westös tidigare böcker i Helsingfors-miljö. Ni som redan dragit igenom det mesta av den eminente Kjell, kan kanske bli om inte trötta så i alla fall lite, lite besvikna, för vi har på något vis redan läst den här boken. Nu har författaren deklarerat att Den svavelgula himlen är hans sista bok som spinner på samma tråd. Mitt tips är att ni som läst alla Westös tidigare böcker om Helsingfors hoppar den här medan ni som inte riktigt har koll absolut måste läsa Den svavelgula himlen.

Lathund med bok

Sista minuten–bubbeltips inför midsommar och så lite finsk musik (dock utan Westö, som annars hobbylirar i ett band) och så lite mer finsk musik.

Somrigt boktips!

Sommaren kräver sina viner och sina böcker. Boktipset blir, såklart, i den mån någon HR har mage att ännu inte ha läst romanen: Kronos väv. Finns i välsorterade boklådor och kan beställas från till exempel Bokus och Adlibris. Kronos väv är kort och gott en fantastiskt bra bok med många vindlingar och prång och historier och en hel del historia och spännande avslöjanden, som det om den antropofagi-glada Quadhafa-sekten i Libyen. Ett avslöjande som här presenteras i en för vinifierat anpassad form.

De libyska antropofagerna

Det är kanske därför att jag sedan många år bor i den sydfranska staden Draguignan som jag mer i detalj känner till de libyska antropofagerna. En av vår samtids mest kända Draguignan-bor är nämligen Claude Gay. Även om inte precis alla vet vem hon är, är hon en levande legend bland världens utrikeskorrespondenter. När hon sköts till döds i Syrien häromåret blev det en världsnyhet. Mest känd är hon kanske för sina avslöjande artiklar om Libyens förre ledare Kadaffi eller Quahdhafi som Claude menade var det korrekta sättet att skriva diktatorns namn. Med risk för livet tog hon saken i egna händer då den verkliga historien om Muammar Quahdhafi aldrig verkade bli känd. Det var hon som avslöjade alla de makabra detaljerna som väl de flesta känner till idag men som likväl aldrig hamnat i skolornas läroböcker.

Många vet att Muammar Quahdhafi föddes till sitt namn någon gång i början av 1940-talet nära klanens bas utanför staden Sirt i Libyen. Däremot vet de inte att berätta att han då också föddes till sitt liv. Inte så att det var självklart att just han skulle bli överste i armén och påverkad av de då bland yngre araber, framför allt militären, dominerande strömningarna av arabisk socialism och panarabism. Än mindre självklart var det att just han skulle komma att leda landet Libyen och det dessutom under en så lång tid som över 40 år. En närmast omöjlig tanke 1969 då han de facto grep makten genom att störta den sufiskt lagde kungen Idris 1. Denne hade sitt starkaste fäste runt staden Benghazi och hade kommit till makten 1951 då Libyen blev ett självständigt kungarike. Om man så vill ledde Quahdhafi landet bort från islam och mot socialism. Han ledde också landet bort från Benghazi och sufism och övriga klaner och mot Quahdhafa-stammen och Sirt. I alla fall till att börja med.

Religionen fanns förvisso med som en del i Quahdhafis ”Gröna bok”, men denna dominerades av vad väst skulle kategorisera som anarkism eller i vart fall direktdemokrati i och med att bokens grundtanke är att folket ska styra sig självt genom lokal direktdemokrati. De här tankarna anammades av många nya, unga afrikanska ledare på framförallt det tidiga 1980-talet. Jerry Rawlings i Ghana, Tomas Sankara i Burkino Faso. Den senare gick till och med så långt att han sålde regeringens alla limousiner och försåg sina ministrar med flakbilar av typen pick up så att regeringsmedlemmarna alltid skulle kunna stanna och erbjuda sina apostlahästdrivna landsmän skjuts. Med det sagt är det kanske inte så förvånande att Tomas Sankara ganska snart sköts av sina egna.

Huvudskälet till att ”Gröna bokens” tankar om folkstyre inte gick att genomföra i Libyen var att bokens författare installerade sig själv som hårdför envåldshärskare. Redan från början var hans styre skoningslöst och att påstå att det blev allt mer skoningslöst med tiden är att förvanska historien. Däremot kom han att bli mer öppen och vårdslös med att hemlighålla sitt leverne. Och här är vi tillbaka vid vilket liv han föddes till. Det var alltså inte självklart att lille Muammar skulle bli militär, envåldshärskare och författare. Däremot var det givet att han skulle anamma Quahdhafa-klanens seder och bruk och att han fullt ut skulle omfamna stammens uråldriga syn på andra klaners medlemmar och vad som krävs av en rättrogen Quahdhafa-man för att denne ska kunna anses som en fullvärdig medlem av klanen.

Redan på 1700-talet skriver den franske amiralen Entrecasteaux om stammens bestialiska sedvänjor. Samme Entrecasteaux som seglade till Australien före Cook och som lade ankar vid det som idag heter Entrecasteaux och som inte ligger långt från Perth. ”Engelsmännen föredrog hajarna och de opålitliga grynnorna vid Botany Bay, vi valde de lugna vattnen på rätt sida om kontinenten,” som ingen mindre än Cocteau skrev i sin uppsats ”Entrecasteaux – l´Amirale entre feu et l´eau”.

Amiralen, eller snarare de inte närmare namngivna forskarna som var med på hans skepp, fick på ett bokstavligt sätt lära sig allt om de bestialiska sedvänjorna. Exakt vad som hände vet ingen. Det man säkert vet är att amiralen lät skicka ut ett välutrustat kompani fotsoldater samt en liten kavallerienhet för att söka efter forskarna sedan de och deras tjänare inte kommit tillbaka efter en dryg vecka och då amiralen började bli otålig för hans egentliga uppdrag var inte att utforska Libyen utan att segla till Alexandria för att etablera en fransk handelsutpost där.

Fotsoldaterna under ledning av François Marie de Broglie – som den historiskt bevandrade säkert känner igen: något decennium senare, 1734 för att vara exakt, utsågs han till marskalk av Frankrike – följde i forskarnas spår, och stötte två dagar efter att de lämnat den vid kusten väntande flottenheten på medlemmar ur Quahdhafa-klanen. Dessa uppträdde mycket hotfullt och de Broglie som genom hela sin militära historia var känd för sitt hetlevrade humör och att ”skjuta först och fråga sen” gav sina soldater order om att göra processen kort med de betydligt sämre utrustade männen från öknen.

Samtidigt som de Broglie var känd för sitt avtryckarfinger var han också känd för att i stridens hetta tänka klart och logiskt. Så och i denna strids hetta. Han gav order om att hans soldater skulle spara två av ökenmännens liv. Dessa tvingade han sedan genom regelrätt tortyr av tredje graden – detta enligt de Broglies egen historieskrivning – att visa vägen till klanens läger.

Sin vana trogen väntade inte de Broglie på vare sig en vänlig inbjudan eller en attack från Quahdhafa-klanen: han gick till attack utan förvarning. Ännu idag lever minnet av den massaker som sedan utspelade sig kvar hos alla Quahdhafa-klanens medlemmar och man måste utgå från att även Quahdhafi och hans närmaste omfattades av detta deras klans minne av det folkmord som de i sina egna ögon utsattes för den här vårdagen 1723.

När lägrets alla invånare flytt eller på mer eller mindre brutala vis bragts om livet gjorde de Broglie den upptäckt som för alltid kommit att prägla historikernas syn på Quahdhafa-klanen och inte minst på diktatorn Quahdhafi – även om det nu bara pratats om den bakom lyckta dörrar av samma enkla skäl som man lät diktatorns son Islam Al-Quahdhafi köpa sig en doktorstitel vid London School of Economics: man ville inte ”stöta sig”.

Quahdhafa-klanens läger såg på håll ut som vilket beduinläger som helst. Det låg i en oas. Där fanns tält. Öppna eldar. Getter. Kameler. Och så vidare. Det som skilde det här lägret från andra var att det i dess östra utkant fanns ett stort och välutrustat slakteri med för tidens mått mätt synnerligen avancerad utrustning – det är för övrigt härifrån som den stora kniven som används i de franska slakterierna fått sitt namn, ”coteaux de quahdhafa” eller ”quahdhafakniv”, som den kallas på svenska sedan det franska namnet översattes i mitten av 1800-talet.

Fram till den här dagen hade Quahdhafa-klanens dyrkan av kött, inklusive människokött varit okänd för européerna – snart skulle man upptäcka att den omgivande öknens andra klaner var mer välbekanta med denna dyrkan än de skulle vilja vara; under sekler hade de fått se framförallt sina unga döttrar rövas bort, inte för att bli slavar eller älskarinnor till Quahdhafa-stammens män, utan för att bli till slaktoffer och föda. Man skulle också upptäcka att ingenstans utanför de offerbesatta indianstammarna i Amerika offrade någon så mycket människor som Quahdhafa-stammen. Offrade är för övrigt inte rätt ord då de snarare tjänade som föda.

En parentes är att just den här traditionen av offerriter och antropofagi gjorde att Quahdhafa-klanen aldrig kom att bli särskilt religiösa och de har heller aldrig ansetts som riktigt rumsrena av övriga stammar i området. Den vrede och fruktan man kunde spåra hos upprorsmännen som befriade Libyen från den quahdhafaiske diktatorn förklaras alltså inte bara av regimens förtryckarapparat utan också av sekellång rädsla för den antropofagiska stammens härjningar och övergrepp.

Diktatorn Muammar Quahdhafi, en Quahdhafa-klanens son, utgjorde inget undantag från stammens sedvänjor och traditioner. Han, liksom hela hans familj, var i alla avseenden barn av sitt ursprung. De historier som emellanåt trots allt berättats, bland annat om hur unga flickor fått sina armar avhuggna medan de ännu var vid liv, och hur de undan för undan styckats, allt för att förse den stora härskaren med så färskt kött som möjligt och för att följa de uråldriga traditionerna – i de gamla ökenlägren, långt före svalar och kylars intåg i vardagen, brukade man hålla ”maten” färsk genom att hålla den vid liv, en tradition som Quahdhafi och hans hov hedrade – har på något vis alltid ”kommit bort”, eller om man så vill på ett diplomatiskt skickligt vis trollats bort.

Varför blev inte Quahdhafi-klanens fallenhet för antropofagi känd innan Claude Gay skrev om den? Enligt Claude själv var det därför att alltför många hade alltför mycket att förlora på att hamna på kollisionskurs med regimen i Libyen. Diktatorn och hans familj satt, i likhet med alla andra förtryckarregimer i oljestaterna, som Saudi-Arabien, på gigantiska summor pengar och med pengar kommer man långt. Ända till den franske presidentens hem, ända till London School of Economics och ända till… tystnad. Andra såg, men kunde inte ta in verkligheten och åter andra ansåg säkert att diktatorns uppenbarelse i sig och hans regims stöd till internationell terrorism och förtrycket av den egna befolkningen var mer än vad som behövdes för att man skulle klassificera mannen som en ”galning”.

Vissa undantagsfall vet vi försökte berätta, men de stoppades effektivt av den libyska regimen och omvärlden som valde att titta bort, att inte lyssna på det uppenbara. Det kanske mest kända exemplet på detta är de bulgariska sjuksköterskorna som så sent som för några år sedan fick sitta fängslade under dödshot till dess de dyrt och heligt lovat att inte berätta om vad de sett i diktatorns hem och om vad de tvingats göra. Vi vet nu sedan sjuksköterskorna kunnat berätta sanningen, att diplomater från såväl öst och väst som syd och nord alla gav dem samma råd: håll för guds skull tyst, låtsas att ni inget sett, antingen det eller förlika er med ert öde, ingen kommer att komma till er undsättning. Som sjuksköterskorna var kvinnor och bulgarer visste de alltför väl att det där sista var sant. De valde därför mörkret, att förneka det de en gång försökt sprida ljus över: Muammar Quahdhafi var en antropofag. Och de hade haft den minst sagt makabra uppgiften att hålla den perverse antropofagens föda vid liv så länge som möjligt. Bokstavligen talat slök han sina offer bit för bit.

Det mest sensationella med Claude Gays avslöjande artiklar från Libyen var åtminstone härnere i trakterna av Draguignan det samband hon hittade mellan Quahdhafi-klanens antropofagi och byn Verture. Idag ligger Verture bara någon halvtimme upp i bergen från Draguignan men det var först efter andra världskriget som en farbar väg dit anlades. Under långa tider var byn ”bortglömd” och den kom att bli känd för inavel och antropofagi (den ”upptäcktes” så sent som på 1700-talet av upptäcktsresanden från Académie des sciences i Marseille). Nu visade det sig att i tiden avlägsna släktingar till dagens invånare i byn Verture låtit sig värvas till kejsar Diocletianus nya administration i det som då kom att kallas Nedre Libyen. I samband med den slutliga delningen av det romerska imperiet i slutet av 300-talet kom Nedre Libyen och utvandrarna från Verture att tillhöra den östra delen.

Genom historien finns flera rapporter om antropofagi i det som senare kom att bli känt som Quahdhafi-klanens territorium. Bland annat skrev vandalernas ledare Gaiserik (400-talet) om ”de bestialiska sederna” han fann hos utvandrarna från Verture som han för övrigt kallade ”bergsfolket från den romerska provinsen”.  Även den bysantinske generalen Belisarios nämner kannibalism i samband med återerövringen av Nordafrika. Då vid 500-talets mitt var antropofagin som mest utbredd. När de turkiska osmanerna delade upp landet efter att ha erövrat det på 1500-talet lät de den så kallade Kudaffadynastin bli en autonom provins – den som amiralen Entrecasteaux stötte på ett par hundra år senare. Det Entrecasteaux och hans folk förteg var att Kudaffa-klanen eller Quahdhafi-klanen som den numer kallade sig pratade ett språk som var en blandning av arabiska, turkiska och franska. De rapporterade dock om detta till Académie des sciences, Franska vetenskapsakademien, och de överlämnade några fångar de tagit med till moderlandet för närmare studier.

På Académie des sciences fanns vid den här tiden Pierre-Alain Douney. En av de upptäcktsresande från Geografiska Institutet i Marseille som då nyligen funnit den bortglömda byn Verture i bergen ovanför Draguignan. Han noterade snart att den kroniska hostan, dubbelkönen och de andra typiska tecknen för inavel han funnit hos befolkningen i Verture gick igen hos Kudaffa-klanens medlemmar. Den hänsynslösa och blodiga antropofagin överensstämde också. Detta borde ha varit en världssensation men när den franska revolutionen bröt ut 1789 fick snart alla annat att tänka på och i Pierre-Alains fall gick det rent av så illa att han blev en av de få personer som giljotinerades i Draguignan. Därmed försvann också den levande kunskapen om sambandet mellan Verture och den blodtörstiga klanen i Nordafrika. Det var först när Claude Gay satte igång med ett ordentligt journalistiskt grävande som sambandet och hela historien uppdagades och spreds.

 

 

John Williams: Augustus

Vi som gått i söndagsskola och understundom frekventerar kyrkans julspel känner kanske Augustus bäst genom Lukas: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”. Och vi som är historieintresserade vet nog att Augustus aka Octavius/Octavianus tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus utgjorde det andra triumviratet och att Octavius så småningom stod som ensam herre på täppan, medan Lepidus strippades på reell makt och Marcus Antonius, som vi bland annat kunde se i TV-serien om Julius Caesar, hamnade hos Julius gamla frilla Kleopatra i Egypten – eller om det var så att Kleopatra först tog sig världens mäktigaste man, Julius Caesar, till älskare och garant för sin makt och när denne dog satsade hon på den hon trodde skulle ta hans plats – och så småningom gick under tillsammans med egypternas drottning. Men om vi ska snacka Augustus med låt säga Peter Englund eller Dick Harrison och inte står ut med att de ska sitta och förläsa uppfyllda av sig själva, ja då måste vi läsa på mer. Tur då att John Williams finns.

Obligatorisk läsning

John Williams, denne under sin livstid nära nog bortglömde och i vart fall snudd-på-noll-säljande författare, har återupptäckts på senare år och hyllats världen över, inte minst här på vinifierat. Romanerna Stoner och Butcher’s crossing bör vara obligatorisk läsning på var skrivarkurs, och givna inslag i var bokcirkel med minsta ambition. Stor litteratur, kort sagt. Men vad händer när denne mästare på att gestalta ger sig till att skriva en historisk roman i brevform? Borde gå åt fanders och bli segt och långdraget, men gör så klart inte alls det när det är Williams som sitter där och plitar. Tvärtom har vi här ytterligare ett stycke historisk litteratur (ja, jag är ganska putslustig där och släpper loss göteborgaren i mig) från en mästares hand.

Game of Thrones

Knappt märkbart flyter texten olika beroende på vem som skriver brev och till vem hen skriver och via hopp i tiden och från penna till penna får vi en tämligen bra bild – förmodligen så bra som går att återskapa utan att ha varit med, för precis som Augustus själv får säga mot slutet av boken är allt om inte lögn så i alla fall lögn (ja, ni förstår bättre om ni gör er omaket att läsa boken och inte bara nöjer er med att tro att ni läst den bara för att ni läst en bloggad recension) – av kejsar Augustus, och om hans liv och hans samtid och vi förstår att det inte alls är osannolikt att George R.R. Martin läst Williams Augustus och låtit sig inspireras till åtminstone somligt i Game of Thrones (alla ligger med alla, även inom familjerna, alla smider ränker, alla strävar efter makt, långt borta, i de avlägsna gränstrakterna som ingen i Rom behöver oroa sig för, pågår ständiga krig mot barbarer…).

Välflytande text

Texten flyter, som sagt, synnerligen väl; krångliga meningar som den första, och faktiskt också sista, i det ovanstående stycket behöver läsaren inte vara rädd för. I vilken mån Williams våldför sig på historien låter vi vara osagt, men vi inbillar oss att hans historia är lika sann som någon annans och hursomhelst så är det mycket spännande och intressant. Allteftersom Octavius får ordning på hela sitt rike, besegrar sina fiender, gör slut på de pågående inbördeskrigen och så vidare, flyttas fokus i texten från ränker och krig till annat, som dotter Julias osedliga liv och leverne medan den utlandsstationerade Tiberius bidar sin tid i Tyskland eller på Rhodos. Vi möter samtidens stora författare som alla var Augustus vänner: Vergilius, Ovidius, Horatius… Bara en sådan sak! Och, som sig bör, mot slutet talar så Augustus själv och vi får oss då till livs hans (Williams?) tankar om sanning och lögn, om ålderdomens krämpor och mycket annat, allt nu på slutet förpackat på klassiskt Williams-manér med träffsäkra miljöskildringar och gestaltningar och inte minst allmängiltiga och högst väsentliga tankar om förgänglighet och människans syn på livet allteftersom den åldras – ja, ni hör själva, detta är ytterligare en bok av John Williams att läsa.

Peter Green.

Lucia Berlin: A manual for Cleaning Women

Inte så ofta jag tycker jag kan skriva under på en boks baksidestext. Här gör jag det och citerar:

”For the last fifty years Lucia Berlin has been one of America’s best-kept secrets, celebrated by those in the know. The first publication of this collection of her astonishing short stories, in 2015, came a decade after her death and saw her rightly recognized as one of the most important writers in twentieth-century American short fiction. Her work has been compared to Alice Munro, Raymond Carver, and Anton Chekov.

Drawing on her own rich, itinerant life, Berlin invites the reader into a world of beauty, pain, laughter, drink and surprising moments of grace. In Mexico, Chile and the American Southwest, in laundromats, hospitals, motels and bars, she crafts miracles from the everyday. Her voice is irresistible.”

Musik. Mer musik.

John Williams: Stoner

Det finns böcker som sprudlar av berättarglädje, infall och påtaglig underhållning av lättare eller tyngre slag eller rent av allt detta, i en salig blandning; och så finns det böcker som är lågmälda och så välskrivna och vackra att de kan handla om ingenting och ändå vara bra. Stoner av John Williams är just en sådan där vacker bok om ingenting, i form av William Stoners liv, från vaggan till graven. Ett inte särdeles uppseendeväckande liv, eller i vart fall inte mer uppseendeväckande än någon annans liv. Alltså så som liv mest är: det bara är.

Det som gör boken så bra är att den är extremt välskriven. Allt på rätt plats, och utan vare sig något som är för mycket eller för lite. Och ett språk som lockar och drar. Inte stöter bort, eller bjuder på fartgupp. Som ett stilla vattendrag en vacker försommardag. Som Cavatina.

Stoner utkom redan på 1960-talet och sålde under årens lopp blott 2000 (tvåtusen) exemplar. Inte så illa för låt säga en svensk roman. Rent av bra i det ljuset. Men om man betänker att boken till exempel sålt över 200 000 ex i Holland och 100 000 ex i Sverige de senaste åren, står det klart att vi här har ett av de där (så småningom) berömda verken som hamnar i sidospåret och bara uppskattas av en liten hängiven skara då det ges ut, och som når ut till den bredare massan läsare först många år senare.

Upphovsmannen, John Williams, skrev en handfull romaner, en del vetenskapliga uppsatser och undervisade på ett par universitet i USA, bland annat University of Missouri, där Stoner arbetar hela sitt liv. Och ja, den som har minsta intresse av god litteratur bör självklart läsa Stoner av John Williams – en utmärkt bok om ingenting.

John Williams spelar för oss.

Kjell Westö: Där vi en gång gått

Kjell Westö är en synnerligen habil penna. Han kan berätta och han har något att berätta. Och han gör det på ett sätt som bör passa alla. Inga konstigheter. Bara starka historier. I ”Där vi en gång gått” tar han oss med till den ryska provinsstaden Helsingfors just då skotten fallit 1904. Därifrån färdas vi via självständigheten, inbördeskriget, det glada tjugotalet och börskraschen 1929 till den finska huvudstaden, en stad i Europa, 1939.Vi får en tämligen genomlysande bild av detta vårt på många sätt närmaste grannland och vad som hände där under 1900-talets första, turbulenta decennier. Hur de olika samhällsklasserna levde, hur samhället fungerade, hur Helsingfors byggdes upp, motsättningarna mellan röda och vita, råheten, den viktiga idrotten, orättvisorna, bratsen, förbudstiden, jazzen och vi får en ganska skrämmande påminnelse om hur de mörka krafterna agerade på 30-talet och hur de fick luft, något som påminner en hel del om dagens situation i flera länder – man behöver inte gå till Turkiet för att hitta det som finns på våra egna bakgårdar i Sverige och… Finland. Nu som då. En mycket bra, underhållande och fängslande bok som har något viktigt att säga om vår gemensamma historia i allmänhet och om Finlands i synnerhet.

Levi rockar och kör Cheva! Mitä kuuluu, Marja-Lena!

Jerker Virdborg: Skyddsrummet Luxgatan

Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan är en samling mardrömmar framförallt från ett ockuperat Sverige eller ett Sverige i krig eller i vart fall i uppror och allt binds ihop av en ramberättelse om en stackare som befinner sig i det klaustrofobiska skyddsrummet på Luxgatan i Stockholm, och jag var rädd för att det här skulle bli som en övning på en skrivarkurs, stilistiskt perfekt och förutsägbart och trist. Men det är det inte, det är bättre än så och idén fungerar och där är en massa ”och”, och det fungerar det också och det är en bok jag kan rekommendera.

Ossler. Ebba Grön.

Zadie Smith: Swingtime

Enligt internationella, och därmed också snart svenska, bedömare är Swingtime Zadie Smiths hittills bästa bok och rent av en ”triumf”. Utmärkt. Ju mer Smith hyllas, desto bättre. Men hennes bästa bok? Njaee. För att tycka det måste man ha missat fullträffar som White Teeth och NW.Enligt er utsände i de välskrivna, upplysta och viktiga romanernas fantastiska och viktiga värld landar Swingtime någonstans i höjd – vi talar bara höjd när vi talar Zadie Smith – med On Beauty och The Autograph Man. Med andra ord en förträfflig bok som både lyckas underhålla och berätta en historia och säga något viktigt om vår samtid.Zadie Smith har (nästan) haft som genomgående tema i sina böcker diskussioner kring ras, ursprung, klass, globalisering och alienation – alltså sådant som upptar vår samtid i allra högsta grad. Samtidigt berättar hon märkvärdigt mänskliga historier om människor med fel och brister även då de är alldeles fantastiska. Så och i Swingtime, där hon på ett slugt vis jämför en känd Madonna-lik artists snabba adoption av ett barn i Afrika med Sarah Forbes Bonetta som en engelsk sjökapten (Frederick E. Forbes) tog med som en present till drottning Victoria på den tiden det begav sig. Då flickebarnet Sarah visade sig vara intelligent trots att det var svart bestämde sig drottningen för att upphöja det till guddottter. Men det handlar också om hur artisten med blandad framgång försöker hjälpa till i Gambia, om bokens huvudpersons – under lång tid assistent åt artisten – komplicerade förhållande till barndomsvännen Tracey, om huvudpersonens mors kamp för att som svart i förorten kunna bilda sig och ta plats i parlamentet och mycket annat. Självklart ska ni läsa Swingtime och Zadie Smiths alla andra böcker.Sona Jobarteh. Madonna.