Somrigt boktips!

Sommaren kräver sina viner och sina böcker. Boktipset blir, såklart, i den mån någon HR har mage att ännu inte ha läst romanen: Kronos väv. Finns i välsorterade boklådor och kan beställas från till exempel Bokus och Adlibris. Kronos väv är kort och gott en fantastiskt bra bok med många vindlingar och prång och historier och en hel del historia och spännande avslöjanden, som det om den antropofagi-glada Quadhafa-sekten i Libyen. Ett avslöjande som här presenteras i en för vinifierat anpassad form.

De libyska antropofagerna

Det är kanske därför att jag sedan många år bor i den sydfranska staden Draguignan som jag mer i detalj känner till de libyska antropofagerna. En av vår samtids mest kända Draguignan-bor är nämligen Claude Gay. Även om inte precis alla vet vem hon är, är hon en levande legend bland världens utrikeskorrespondenter. När hon sköts till döds i Syrien häromåret blev det en världsnyhet. Mest känd är hon kanske för sina avslöjande artiklar om Libyens förre ledare Kadaffi eller Quahdhafi som Claude menade var det korrekta sättet att skriva diktatorns namn. Med risk för livet tog hon saken i egna händer då den verkliga historien om Muammar Quahdhafi aldrig verkade bli känd. Det var hon som avslöjade alla de makabra detaljerna som väl de flesta känner till idag men som likväl aldrig hamnat i skolornas läroböcker.

Många vet att Muammar Quahdhafi föddes till sitt namn någon gång i början av 1940-talet nära klanens bas utanför staden Sirt i Libyen. Däremot vet de inte att berätta att han då också föddes till sitt liv. Inte så att det var självklart att just han skulle bli överste i armén och påverkad av de då bland yngre araber, framför allt militären, dominerande strömningarna av arabisk socialism och panarabism. Än mindre självklart var det att just han skulle komma att leda landet Libyen och det dessutom under en så lång tid som över 40 år. En närmast omöjlig tanke 1969 då han de facto grep makten genom att störta den sufiskt lagde kungen Idris 1. Denne hade sitt starkaste fäste runt staden Benghazi och hade kommit till makten 1951 då Libyen blev ett självständigt kungarike. Om man så vill ledde Quahdhafi landet bort från islam och mot socialism. Han ledde också landet bort från Benghazi och sufism och övriga klaner och mot Quahdhafa-stammen och Sirt. I alla fall till att börja med.

Religionen fanns förvisso med som en del i Quahdhafis ”Gröna bok”, men denna dominerades av vad väst skulle kategorisera som anarkism eller i vart fall direktdemokrati i och med att bokens grundtanke är att folket ska styra sig självt genom lokal direktdemokrati. De här tankarna anammades av många nya, unga afrikanska ledare på framförallt det tidiga 1980-talet. Jerry Rawlings i Ghana, Tomas Sankara i Burkino Faso. Den senare gick till och med så långt att han sålde regeringens alla limousiner och försåg sina ministrar med flakbilar av typen pick up så att regeringsmedlemmarna alltid skulle kunna stanna och erbjuda sina apostlahästdrivna landsmän skjuts. Med det sagt är det kanske inte så förvånande att Tomas Sankara ganska snart sköts av sina egna.

Huvudskälet till att ”Gröna bokens” tankar om folkstyre inte gick att genomföra i Libyen var att bokens författare installerade sig själv som hårdför envåldshärskare. Redan från början var hans styre skoningslöst och att påstå att det blev allt mer skoningslöst med tiden är att förvanska historien. Däremot kom han att bli mer öppen och vårdslös med att hemlighålla sitt leverne. Och här är vi tillbaka vid vilket liv han föddes till. Det var alltså inte självklart att lille Muammar skulle bli militär, envåldshärskare och författare. Däremot var det givet att han skulle anamma Quahdhafa-klanens seder och bruk och att han fullt ut skulle omfamna stammens uråldriga syn på andra klaners medlemmar och vad som krävs av en rättrogen Quahdhafa-man för att denne ska kunna anses som en fullvärdig medlem av klanen.

Redan på 1700-talet skriver den franske amiralen Entrecasteaux om stammens bestialiska sedvänjor. Samme Entrecasteaux som seglade till Australien före Cook och som lade ankar vid det som idag heter Entrecasteaux och som inte ligger långt från Perth. ”Engelsmännen föredrog hajarna och de opålitliga grynnorna vid Botany Bay, vi valde de lugna vattnen på rätt sida om kontinenten,” som ingen mindre än Cocteau skrev i sin uppsats ”Entrecasteaux – l´Amirale entre feu et l´eau”.

Amiralen, eller snarare de inte närmare namngivna forskarna som var med på hans skepp, fick på ett bokstavligt sätt lära sig allt om de bestialiska sedvänjorna. Exakt vad som hände vet ingen. Det man säkert vet är att amiralen lät skicka ut ett välutrustat kompani fotsoldater samt en liten kavallerienhet för att söka efter forskarna sedan de och deras tjänare inte kommit tillbaka efter en dryg vecka och då amiralen började bli otålig för hans egentliga uppdrag var inte att utforska Libyen utan att segla till Alexandria för att etablera en fransk handelsutpost där.

Fotsoldaterna under ledning av François Marie de Broglie – som den historiskt bevandrade säkert känner igen: något decennium senare, 1734 för att vara exakt, utsågs han till marskalk av Frankrike – följde i forskarnas spår, och stötte två dagar efter att de lämnat den vid kusten väntande flottenheten på medlemmar ur Quahdhafa-klanen. Dessa uppträdde mycket hotfullt och de Broglie som genom hela sin militära historia var känd för sitt hetlevrade humör och att ”skjuta först och fråga sen” gav sina soldater order om att göra processen kort med de betydligt sämre utrustade männen från öknen.

Samtidigt som de Broglie var känd för sitt avtryckarfinger var han också känd för att i stridens hetta tänka klart och logiskt. Så och i denna strids hetta. Han gav order om att hans soldater skulle spara två av ökenmännens liv. Dessa tvingade han sedan genom regelrätt tortyr av tredje graden – detta enligt de Broglies egen historieskrivning – att visa vägen till klanens läger.

Sin vana trogen väntade inte de Broglie på vare sig en vänlig inbjudan eller en attack från Quahdhafa-klanen: han gick till attack utan förvarning. Ännu idag lever minnet av den massaker som sedan utspelade sig kvar hos alla Quahdhafa-klanens medlemmar och man måste utgå från att även Quahdhafi och hans närmaste omfattades av detta deras klans minne av det folkmord som de i sina egna ögon utsattes för den här vårdagen 1723.

När lägrets alla invånare flytt eller på mer eller mindre brutala vis bragts om livet gjorde de Broglie den upptäckt som för alltid kommit att prägla historikernas syn på Quahdhafa-klanen och inte minst på diktatorn Quahdhafi – även om det nu bara pratats om den bakom lyckta dörrar av samma enkla skäl som man lät diktatorns son Islam Al-Quahdhafi köpa sig en doktorstitel vid London School of Economics: man ville inte ”stöta sig”.

Quahdhafa-klanens läger såg på håll ut som vilket beduinläger som helst. Det låg i en oas. Där fanns tält. Öppna eldar. Getter. Kameler. Och så vidare. Det som skilde det här lägret från andra var att det i dess östra utkant fanns ett stort och välutrustat slakteri med för tidens mått mätt synnerligen avancerad utrustning – det är för övrigt härifrån som den stora kniven som används i de franska slakterierna fått sitt namn, ”coteaux de quahdhafa” eller ”quahdhafakniv”, som den kallas på svenska sedan det franska namnet översattes i mitten av 1800-talet.

Fram till den här dagen hade Quahdhafa-klanens dyrkan av kött, inklusive människokött varit okänd för européerna – snart skulle man upptäcka att den omgivande öknens andra klaner var mer välbekanta med denna dyrkan än de skulle vilja vara; under sekler hade de fått se framförallt sina unga döttrar rövas bort, inte för att bli slavar eller älskarinnor till Quahdhafa-stammens män, utan för att bli till slaktoffer och föda. Man skulle också upptäcka att ingenstans utanför de offerbesatta indianstammarna i Amerika offrade någon så mycket människor som Quahdhafa-stammen. Offrade är för övrigt inte rätt ord då de snarare tjänade som föda.

En parentes är att just den här traditionen av offerriter och antropofagi gjorde att Quahdhafa-klanen aldrig kom att bli särskilt religiösa och de har heller aldrig ansetts som riktigt rumsrena av övriga stammar i området. Den vrede och fruktan man kunde spåra hos upprorsmännen som befriade Libyen från den quahdhafaiske diktatorn förklaras alltså inte bara av regimens förtryckarapparat utan också av sekellång rädsla för den antropofagiska stammens härjningar och övergrepp.

Diktatorn Muammar Quahdhafi, en Quahdhafa-klanens son, utgjorde inget undantag från stammens sedvänjor och traditioner. Han, liksom hela hans familj, var i alla avseenden barn av sitt ursprung. De historier som emellanåt trots allt berättats, bland annat om hur unga flickor fått sina armar avhuggna medan de ännu var vid liv, och hur de undan för undan styckats, allt för att förse den stora härskaren med så färskt kött som möjligt och för att följa de uråldriga traditionerna – i de gamla ökenlägren, långt före svalar och kylars intåg i vardagen, brukade man hålla ”maten” färsk genom att hålla den vid liv, en tradition som Quahdhafi och hans hov hedrade – har på något vis alltid ”kommit bort”, eller om man så vill på ett diplomatiskt skickligt vis trollats bort.

Varför blev inte Quahdhafi-klanens fallenhet för antropofagi känd innan Claude Gay skrev om den? Enligt Claude själv var det därför att alltför många hade alltför mycket att förlora på att hamna på kollisionskurs med regimen i Libyen. Diktatorn och hans familj satt, i likhet med alla andra förtryckarregimer i oljestaterna, som Saudi-Arabien, på gigantiska summor pengar och med pengar kommer man långt. Ända till den franske presidentens hem, ända till London School of Economics och ända till… tystnad. Andra såg, men kunde inte ta in verkligheten och åter andra ansåg säkert att diktatorns uppenbarelse i sig och hans regims stöd till internationell terrorism och förtrycket av den egna befolkningen var mer än vad som behövdes för att man skulle klassificera mannen som en ”galning”.

Vissa undantagsfall vet vi försökte berätta, men de stoppades effektivt av den libyska regimen och omvärlden som valde att titta bort, att inte lyssna på det uppenbara. Det kanske mest kända exemplet på detta är de bulgariska sjuksköterskorna som så sent som för några år sedan fick sitta fängslade under dödshot till dess de dyrt och heligt lovat att inte berätta om vad de sett i diktatorns hem och om vad de tvingats göra. Vi vet nu sedan sjuksköterskorna kunnat berätta sanningen, att diplomater från såväl öst och väst som syd och nord alla gav dem samma råd: håll för guds skull tyst, låtsas att ni inget sett, antingen det eller förlika er med ert öde, ingen kommer att komma till er undsättning. Som sjuksköterskorna var kvinnor och bulgarer visste de alltför väl att det där sista var sant. De valde därför mörkret, att förneka det de en gång försökt sprida ljus över: Muammar Quahdhafi var en antropofag. Och de hade haft den minst sagt makabra uppgiften att hålla den perverse antropofagens föda vid liv så länge som möjligt. Bokstavligen talat slök han sina offer bit för bit.

Det mest sensationella med Claude Gays avslöjande artiklar från Libyen var åtminstone härnere i trakterna av Draguignan det samband hon hittade mellan Quahdhafi-klanens antropofagi och byn Verture. Idag ligger Verture bara någon halvtimme upp i bergen från Draguignan men det var först efter andra världskriget som en farbar väg dit anlades. Under långa tider var byn ”bortglömd” och den kom att bli känd för inavel och antropofagi (den ”upptäcktes” så sent som på 1700-talet av upptäcktsresanden från Académie des sciences i Marseille). Nu visade det sig att i tiden avlägsna släktingar till dagens invånare i byn Verture låtit sig värvas till kejsar Diocletianus nya administration i det som då kom att kallas Nedre Libyen. I samband med den slutliga delningen av det romerska imperiet i slutet av 300-talet kom Nedre Libyen och utvandrarna från Verture att tillhöra den östra delen.

Genom historien finns flera rapporter om antropofagi i det som senare kom att bli känt som Quahdhafi-klanens territorium. Bland annat skrev vandalernas ledare Gaiserik (400-talet) om ”de bestialiska sederna” han fann hos utvandrarna från Verture som han för övrigt kallade ”bergsfolket från den romerska provinsen”.  Även den bysantinske generalen Belisarios nämner kannibalism i samband med återerövringen av Nordafrika. Då vid 500-talets mitt var antropofagin som mest utbredd. När de turkiska osmanerna delade upp landet efter att ha erövrat det på 1500-talet lät de den så kallade Kudaffadynastin bli en autonom provins – den som amiralen Entrecasteaux stötte på ett par hundra år senare. Det Entrecasteaux och hans folk förteg var att Kudaffa-klanen eller Quahdhafi-klanen som den numer kallade sig pratade ett språk som var en blandning av arabiska, turkiska och franska. De rapporterade dock om detta till Académie des sciences, Franska vetenskapsakademien, och de överlämnade några fångar de tagit med till moderlandet för närmare studier.

På Académie des sciences fanns vid den här tiden Pierre-Alain Douney. En av de upptäcktsresande från Geografiska Institutet i Marseille som då nyligen funnit den bortglömda byn Verture i bergen ovanför Draguignan. Han noterade snart att den kroniska hostan, dubbelkönen och de andra typiska tecknen för inavel han funnit hos befolkningen i Verture gick igen hos Kudaffa-klanens medlemmar. Den hänsynslösa och blodiga antropofagin överensstämde också. Detta borde ha varit en världssensation men när den franska revolutionen bröt ut 1789 fick snart alla annat att tänka på och i Pierre-Alains fall gick det rent av så illa att han blev en av de få personer som giljotinerades i Draguignan. Därmed försvann också den levande kunskapen om sambandet mellan Verture och den blodtörstiga klanen i Nordafrika. Det var först när Claude Gay satte igång med ett ordentligt journalistiskt grävande som sambandet och hela historien uppdagades och spreds.

 

 

2 reaktion på “Somrigt boktips!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *