Clos Dière ”Cuvée I” 1990

Terrifickollegan och jag hetsade varandra i övertygelsen att vi provade ”sjungande frukt” från Alentejo och inför ett häpet auditorium gav vi oss, tämligen imponerade av oss själva, till att tala om Alicante Bouchet och Aragonez och plötsligt fyllde någon i med Tinta Roriz och vi sa då ”hur dum kan man vara? det är ju samma sak som Aragonez, hallå?” och någon annan talade om kryddighet och vi sa ”men nej, lukta igen!” och vinet hade förvisso mognad men var ändå ganska ungt och så där höll vi på, medvetet trotsandes provningsledarens allt mindre diskreta tecken som till slut skrek ”håll tyst för tusan!” till den som inte var upptagen av sin egen förträfflighet och vilsekomna marsch i pinsamheternas pannkaka. Till slut tvingades provningsledaren säga ”vinmakaren sitter vid bordet” och som Clotilde Davenne, den andra vinmakaren vid bordet, inte gör annat än Bourgogne, Chablis och Saint Bris insåg alla utom jag snabbt att vinmakaren måste vara jag, vilket bara var början på pinsamheterna för riktigt illa blev det först när vinet visade sig vara Clos Dière ”Cuvée I” från 1990. Förvisso en gång i tiden trea i GaultMillaus vinolympiad för viner gjorda av druvan Syrah och med andra ord placerat före många av Syrah-världens största, men likväl måste jag säga att vinet var oförskämt vitalt och fräscht och sångrösten var bättre än någonsin (om detta var, faktiskt, alla överens). Grattis ni som har korrekt lagrade 90:or kvar i lager! (Själv kommer jag inom en snar framtid att bege mig till Alentejo i hopp om att få lära mig veta hut – det står utom allt tvivel att jag är i skriande behov av den resan)

Unkna, usla ukrainska skämt

Luften på Koktebel Café är inte bara fylld av de ständigt puttrande grytornas väldoft, de i kulisserna matlagande matronornas högljudda skämt och skratt och den till det traditionella köket hörande flottigheten, den är också fylld av unkna, usla skämt, som smyger sig på en, bakifrån, och kastar sig över en när man minst anar det, penetrerar hjärnan och hoppar ut som små grodor när man ute i frisken luften högljutt låter tankarna fara iväg inför i lika grad häpna, besvikna och snabbt uttröttade medmänniskor. Eller vad sägs om de här, som jag snappade upp där jag satt och nöjt njöt en rödbetssoppa häromdagen: Which are the most lustrous people in the world? The Polish. Which are the most controlling people in the world? The Checks. Which are the most shining people in the world? The Chinese. Which are the most capable people in the world? The Americans. Which are the most ending people in the world: The Finish. Which is the world´s most Southern Ian? Australian. Och på sensationellt usel svengelska: Which are the most shooting people in the world? The Scots. Which are the most existing people in the world? The Fins.

Felix förbannar förgrymmat godtemplaren Gorbatjov

Felix, i sina vanliga, välanvända vittofflor, tittade sin ovana trogen in i dag igen. Han ställde sig att titta på mig tills jag, trots att det innebar tillbaka till Gå, släppte mina beräkningar och planer för skörden 2011 (1600 Ha måste planeras i tid). När jag, smått förtvivlad, tittade upp på honom från mitt skrivbord tog han till orda. Dagens budskap handlade om alkoholmissbruk. ”Förr,” sa han, ”var Krim en enda stor vingård. Lastbilar, båtar och tåg gick i skytteltrafik mellan Krim och Sachalin och Leningrad. Vi skickade iväg hundratusentals liter vin varje dag,” här skrattade han till så där som folk gör när de minns något crazy, men så drog en mörk skugga in över hans fårade ansikte där den både grova och stora näsan ståtligt tronar som ett Akropolis – imponerande tycker vi nog alla även om jag inte vågat fråga vad de andra tycker – den mörka skuggan fortsatte till hans redan mörka ögon och när dessa var kolsvarta fortsatte han, ”men så kom, ha!, Gorbatjov…”, han gjorde en konstpaus och väntade tills även jag såg så svart ut i ögonen som jag förmådde, då fortsatte han, ”just det, Gorbatjov, godtemplaren!, som menade att han kunde bestämma vad folk skulle dricka!”, här tyckte jag bestämt att rösten stockade sig lite på Felix och det tog en stund innan han fortsatte med en uppgiven suck, ”det var då det, nu dricker folk på tok för lite, ur led är tiden.”

Felix finurligt om naturligt

Felix, som för dagen stoppat fötterna i en färgad variant av den ukrainska vittoffeln, tittade in som hastigast, eller med andra ord en dryg halvtimme, och berättade om än det ena och än det andra, som han lärt sig under sina 78 år, vilka han tillbringat med att födas upp i Grekland, bli arbetar- och önologhjälte i Sovjetunion och, numer, sitta på en piedestal och tala om för ynglingar som jag hur saker och ting ligger till i allmänhet och i synnerhet om varför samtidens människa saknar det förnuft som krävs för att avhålla sig från torra viner till förmån för halvsöt ”Madeira” och ”Port”. Idag passade han på att göra sitt inlägg i debatten om huruvida man inte får huvudvärk av ”naturligt” vin (om han med ”naturligt” vin avsåg det som i debatten vanligtvis avses med ”naturligt” vin framgick dock inte av hans inlägg). ”När man super till här,” sa han, ”får man alltid ont i huvudet nästa dag, men om man super till i Frankrike, får man aldrig ont i huvudet och det beror på att allt är naturligare där.” Efter detta inlägg stod han och tittade på mig en stund, så där som han brukar, samtidigt som han begrundade klokskapen i det han nyss sagt och när jag så småningom, eftersom stunden krävde det, nickade långsamt och skrynklade ihop pannan som om jag också var försjunken i djupa tankar kring allt det kloka som låg där och flöt som ett entente cordiale mellan oss grymtade han belåtet och sa ”Seså, arbeta vidare nu!”.

Grynkorvsakademiens årsmöte

Det drar ihop sig till årsmöte för Grynkorvsakademien, söndagen 27 mars, kl 13.00 på Stadshotellet i Skara närmare bestämt. För egen del kommer jag att sitta på ett plan till Paris för vidare leverans till Épernay när festligheterna drar igång med ”kôrvaskôj” och annat som vi västgötar förstår oss på. Ni som kan, ska förstås inte missa detta gyllene tillfälle att äta korv och träffa likasinnade. Vintips till grynkorv.

Château de Rochemorin 1988

Min Vingårdskompis som med paniken lysande ur ögonen dök upp med en 59:a häromsistens var på nytt hitbjuden på middag igår. Det var inte min idé utan hustruns. Hon såg fram emot att träffa en trevlig kompis och äta och dricka lite gott. Och det var just det där sista, att dricka gott, som förmörkade min tillvaro från samma stund som jag insåg att Vingårdskompisen bjudits hem till oss. Med tanke på att han haft med sig en Côte-Rôtie 1959 av bästa klass senast då han och jag åt en middag på tu man hand kunde han nu med viss rätt förvänta sig ett hyggligt vin från min vinkällare – låt vara att det var av ren rädsla för mina påstortellini eller ändå värre att jag skulle låta fantasin skena iväg i köket som han som en avledningsmanöver haft med sig 59:an. Jag funderade länge på vad jag skulle dra ur vinkällaren utan att det skulle svida alltför mycket. Så småningom tog jag ett lagom bra vin, en Puligny Montrachet ”Les Enseignères” från Ramonet och 2002, och ett vin som jag kallt räknade med skulle vara stendött (”ojdå, en sådan otur,” skulle jag säga då, ”men de är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a när de inte går sönder, och en sådan ändå större otur! nu har det automatiska larmet gått på i källaren, typiskt! vi får nöja oss med det vi har…”). Det presumtiva vinliket var en vit Château de Rochemorin från 1988. Lite nervös var jag när jag drog korken ity de här vinerna kan faktiskt vara f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a, men inte när de som, det visste jag, fellagrats som den här buteljen. Inte blev magkänslan bättre av att korken var i toppskick. Riktigt hemskt blev det när jag, lätt på lipen, slog upp en skvätt åt Vingårdskompisen som stack ner sin giriga näsa i glaset, sken upp och skrek ”den är ju skitbra!”. Usch. Visst hade han rätt idet (snygg, mogen, men inte mer, Sauvignon blanc, lite inslag av tropisk frukt, efter alla dessa år, en sparristouch, svartvinbärsblad (jodå), snygg balans, började kanske tappa lite i smaken, men var å andra sidan mycket ren, frisk och snygg – precis så där som man vill att snart 25 år gamla vitviner ska vara). Att även Ramonets ”Les Enseignères” var bra gjorde inte saken bättre. Jag gjorde mitt yttersta för att det inte skulle smaka bra, men misslyckades totalt och det blev en riktig skitkväll.

Côtes-de-Thongue goes AOP & Lledoner pelut & Tourbat

I och med att delar av Côtes-de-Thongue fr o m i år klassas som AOP, klassas också delar av min uppdragsgivares Domaine de Brescou vinfält som AOP. Detta har gett mig tillfälle att lära mig appellationsreglerna för Languedoc i allmänhet. Trodde nog att jag hade koll, men bara en sådan sak som att Tourbat Blanc och Lledoner pelut Noir räknas som ”cépages principaux” slår mig med viss häpnad. Vad det gäller vitvinssidan sitter dessvärre Brescou på fel druvsorter (Chardonnay och Viognier), men det fina i kråksången är att man sannolikt kommer att plantera nya fält med godkända druvor. Det innebär i bästa fall att jag om några år kommer att få sätta teorierna i en Roussanne-Marsanne-och lite Viognier-blend. En annan reflektion: det tillåtna uttaget för rött AOP – vin från Languedoc är 50 Hl/ha, snävar man in på underzonen Languedoc – Pezenas (m fl) är gränsen satt vid 45 Hl/Ha. Det är en ansvarstagande begränsning och man kan konstatera att personerna som en gång i tiden ritade ihop de grundläggande appellationsreglerna visste vad de gjorde.

Terra Vitis

Nyligen ordnades en Terra Vitis – dag i Stockholm. Man kan då fråga sig vad Terra Vitis är. Det förklaras bra här. Vid sidan om den förklaringen kan man dels tillägga att Terra Vitis är ett smart sätt för de franska Chambre d´Agricultures (regionala ”jordbrukskamrar” som delvis påminner om de svenska hushållningssällskapen) att dra in pengar, dels att det man gör är att se till att producenterna följer gällande lagar och föreskrifter samt agerar med sunt förnuft. Man kan förstås fråga sig om det ska vara nödvändigt. Tja, dessvärre är det det. Pinsamt många har inte vett att följa de i sammanhanget kloka lagar och föreskrifter som finns avseende hur man ska lagra sina besprutningsprodukter, hur man tar hand om avloppsvattnet i traktorgaraget, hur och när man ska bespruta och så vidare. För att nu inte tala om att inte alla följer det, faktiskt, lagstadgade kravet att man ska kunna följa allt som händer druvan från fältet till flaskan via gårdens dokumentering. Sakta men säkert börjar det dock bli ordning på den franska vinproduktionen och efter den stora depressionen som infann sig då man insåg det övriga vinvärlden fattat sedan ett par decennier, att Frankrike höll på att halka efter, har en spirande optimism infunnit sig i landet och nu talar de flesta istället om hur bra det går för franskt vin. Det är inte helt osant och Terra Vitis är ett bra verktyg på vägen tillbaka. Och på tal om det ställer vi om Domaine de Brescou till certifierad Terra Vitis-odlare i år. I grunden behöver vi inte ändra särskilt mycket, men steget är sunt och… det kommer att underlätta för exporten.

White Guide, naturliga viner & världshistorien

Missade dessvärre årets White Guide – gala (var och blandade vin på Domaine de Brescou). Läste på annat håll om en diskussion kring ”naturliga viner” i samband med galan och jag förvånas något över det jag läser. Påståendet att någon gör ”naturligt” vin är ganska pompöst må jag säga, särskilt om man säger att det enda man gör är att inte tillsätta något till den skördade musten (t ex jäst och svavel). Frågan är då hur pass ”naturligt” man odlar sin planta? Är den oympad och obeskuren? Har den hittat sin egen odlingsplats? För övrigt kan man även fundera över hur pass naturligt och otyglat musten fått jäsa? Samtidigt slängs hej vilt påståenden om att ekologiska odlare får göra vad de vill med sin vinmust. Så är det, naturligtvis, inte. Jag ger två enkla exempel fiskade ur en uppsjö av regler och förbehåll för eko-odlare: en fransk eko-odlare får bara tillsätta max 100 mg/l svavel till sitt rödvin, medan en ”traditionell” odlare får tillsätta 160 mg/l (notera f ö att även den ”traditionelle” odlaren har regler att följa), en eko-odlare får förvisso klara sitt vin med äggvita, men då måste äggvitan komma från ekologiska ägg. För övrigt undrar jag vad som får folk att tro att ekologiska odlare år 2011 är skogstokiga manipulatörer? Jag tror att många ekoodlare gör exakt så som de naturliga odlarna menar att de själva gör: arbetar utan andra tillsatser än lite svavel – alltså ingen jäst eller annat, mitt gamla Clos Dière (1990 – 2004) gjordes så t ex – låt vara att många ”naturliga” odlare inte tillsätter svavel alls. Ett annat påstående som alltid får mig att häpna i smakdiskussioner är att vi fått smaklökarna manipulerade. Självklart har vi det. Det behöver knappast upprepas som ett mantra. Alla vill rimligtvis dricka och äta så nyttigt som möjligt, men man kan omöjligen marknadsföra produkter som ingen vill dricka eller äta med hänvisning till att man själv vet bäst, att andra producenter är charlataner, att smaklökarna är manipulerade och att konsumenten inte förstår sitt eget bästa. Själv eko-odlare med intresse både för det biodynamiska och det ”naturliga” sedan 1990-talets första skälvande år, har jag genom åren stött på många eko-odlare, biodynamiker och ”naturliga odlare” och, för den delen, ”traditonella” vinbönder. Det jag kan konstatera är att i samtliga kategorier finns mer eller mindre seriösa producenter och de som gör skräpviner förtjänar ingen uppmärksamhet därför att de gör skräpviner vanligtvis på grund av att de inte förmår bättre – och det är varken övriga producenters, konsumentens eller världshistoriens fel.