Côte-Rôtie (P Jaboulet Aîné) 1959

Vad ska två gräsänklingar hitta på en fredagskväll om inte dricka lite vin? Om det dessutom är så att vi är hemma hos mig och jag förväntas stå för matlagningen är det givet att fokus ligger på drycken. För allas bästa. Faktum är att gårdagens gäst väl förberett sig på mina bristande kokkonster och därför plockat med sig en Côte-Rôtie 59:a från Jaboulet (och kanske mer precist den egna vinkällaren). Eftersom även han tyckte att det skulle bli kul att prova vinet, glömde vi snart att det inte fanns så mycket att äta, vilket gjorde aftonen mer behaglig och lättsmält för min gäst. Hur var då 59:an? Till att börja med hade vi naturligtvis koll på att man i Côtes du Rhône som helhet producerade exakt 607 319 liter det här vegetationsrika året, då skörden i de norra delarna av Rhône-dalen pågick mellan den 17:e september och den 2:a oktober och gav druvor som alla var nöjda med. Styrkta av våra petimäterkunskaper angrep vi så buteljen, som visade sig ha ganska höga skuldror och en förvånansvärt väl sammanhängande kork, av vilken, måste erkännas, ett antal olyckliga smulor och en småstor bit hamnade i flaskan. Dessa tittade vi på en stund medan vi förde ett esoteriskt och upplyftande samtal om viners skuldror samt korkars förmåga att ruttna. Vi funderade också över varför det inte står ”Les Jumelles” på flaskan från 1959, fast vi egentligen struntade fullständigt i den saken; det enda som räknades var att vi skulle trycka i oss ännu ett gammalt vin som de flesta bara kan drömma om, så att vi senare, idag till exempel, kunde ringa avundsjuka vänner, blogga och på andra vis äckla världen med vår bedrift. Efter en stunds självgott diskuterande, där vi höjde varandras insiktsfulla påståenden om vätskor och korkar till skyarna, hällde vi så upp lite vin åt oss. Ganska brun färg, måste erkännas, men doften var faktiskt riktigt vital. Återigen ett av alla de där gamla vinerna som förmodligen skulle visa en stor mängd utvecklad frukt om det inte vore för den där mognadsslöjan av aromer från naturkorken – ett tips till någon av er andra, som inte har något annat för sig, är att låta analysera ett tjog femtioåriga viner i syfte att studera vilka mätbara aromer från naturkork som finns i gamla viner förseglade med… naturkork – men trots korksordin var vätskan inte oäven alls, riktigt bra i sin gammel-stil. Om vi kunde säga att det var Syrah och Côte Rôtie? Självklart! Herregud, etiketten var hur hel som helst. Smaken på vinet var, som ofta i sådana här lite korkstörda, egentligen ganska fräscha gamlingar, riktigt mumsig. Hatten av! Hade inte klarat en rejäl köttbit kanske, men det satt som smäck till den skinkprovning jag ordnat med toppskinkor från Spanien respektive Italien (som ni förstår blev det inte så mycket mer mat än så, men vi var glada ändå för vi tänkte hela tiden på idag).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *