Förbud mot flugor i kaffe!

”Hovmästaren, det är en fluga i min soppa!” Som vi skrattat åt detta. Men nu är det slut med det. För nu har det börjat dyka upp flugor i kaffekoppen. Och då undrar förstås vän av ordning var detta ska sluta? Vi övriga som mycket väl vet var det kan sluta om inte kraftfulla åtgärder vidtages per omgående, kräver ett omedelbart förbud för flugor att vistas i kaffekoppar eller andra behållare för kaffe! Flugor som bryter mot förbudet ska vara att anse som fredlösa. Skulle flugan i fråga  vara så förslagen att den försåtligen och dold i kaffet lyckas nästla sig in i en kaffedrickares mun, ska flugan kunna dömas till lagens hårdaste straff på plats och straffet kunna verkställas per omgående, och av offret självt om det så önskar. Flugor som redan råkat krossas då offret för en nanosekund och innan hjärnan förstått vidden av den mjukare och frasigare konsistens tänderna, tungan och smaklökarna just detekterat, trott var en bit av en kaka och därför kanske redan ankommit de sälla jaktmarkerna i en air av kaffe, ska kunna dömas till evig förbannelse i offrets minnesbank.

OBS! Det här inlägget kan av kräsmagerelaterade problem inte kompletteras med en illustrerande bild.

Musik. Musikbonus: Goodspeed You! Black Emperor.

Kockskolan: bea

Nej, kära HR:are, Bea är inte bara ett flicknamn. Det är en sås också. Den säljs i vanliga livsmedelsaffärer och levereras i små plastburkar. Ingenstans, ingenstans, står dock hur såsen ska tillredas och den som ger sig till att värma eländet i en för personen ifråga okänd mikrovågsugn och i samband med det råkar få på maxeffekt i fem minuter ska veta att det är inte rätt väg att gå med en bea. Vad händer då? undrar ni och är glada att någon annan gjort testet åt er så ni slipper göra det här försöket som så uppenbart är något ni inte ska försöka er på hemma. För att göra en lång historia kort förvandlas den från början ganska tjocka såsen till en utspädd vätska med inslag av fett och dragon och, inte minst väsentligt för den som vill göra sig populär genom sina insatser vid köksbänken: detta vill ingen i hushållet äta och!, uppenbarligen, är det få saker som kan sänka sinnesstämningen i en munter grupp lika effektivt som en söndervärmd och intill sörjig blaskighet tillintetgjord bea.

Musik.

Gräsänklingskocken: Kött- & nyponbuljong

Fredagen den 14:e juni är en sorgens dag. En Det stora nederlagets dag. Den sanne HR:en och vännen vet hur det är när Hustrun är ute på sina affärsresor. Hemmet rasar ihop. Och allra mest gäller det faktumet kosthållningen. På den tiden barnen bodde hemma var det framförallt de som var utsatta för ja ni vet vems tillkortakommanden i köksenvirongerna. Men sedan de flyttade mot bättre tider och godare mat har utsattheten i första hand gällt er utsände i de övergivna gräsänklingarnas ömkligt kokande grytor själv och hans närmaste vän hovawarten Davidoff.Nu är det så att Hustrun varje morgon stiger upp och gör frukost till hela huset. Ägg och sådant där och så, till hovawarten, en tallrik buljong med lite för de gamla lederna uppfriskande nypon. En buljong som brukar försvinna i ett nafs eller i varje fall på ljudligt smackande och slafsande nolltid. Kort sagt älskar hovawarten sin buljong och ”hur svårt kan det vara att koka buljong?”, som Hustrun smått irriterat uttryckte saken innan hon for häromdagen och lämnade er utsatte att hantera hem och hund.Steg således muntert upp i morse glatt lallandes ”Du ska få min gamla skjorta…” för hundarna (pluralis för Davidoffs kompis Iton, taxen, bor ju här också, men han får ingen buljong för han är för ung och tjock för det, säger Hustrun, som för övrigt inte förklarat varför hon aldrig gör buljong till sin man, som inte är direkt ung), trippade på lätta steg till köket, satte kastrullen på spisen för här skulle kokas buljong som funnes det ingen morgondag för ”hur svårt kan det vara?”. Lade en buljongtärning i en djup tallrik, tillsatte kokande vatten och nyponpulver, rörde om, kylde ner brygden, gav hunden den och… Hunden vägrade äta sin buljong! Har a-l-d-r-i-g hänt. Han brukar sitta ivrigt väntande medan kokkonsterna pågår. Men icke sa Nicke. Nu, kära HR:are är det frågan om inte er utsände kökshjälte gjort sitt i köket. Det här är den största nesan sedan den nu hädangångne, kloke dalmatinern Ripasso vägrade äta husses stekpannevärmda poêlée campagnarde (sv. pytt i panna).

Musik. Musik för Matte. Musik för Husse.

Förbud mot obruksanvisad potatisgratäng!

Hälsar på barn. Säger till yngste måg-villbliaren ”Jag lagar mat ikväll.” Han: ”Du?”. Jag: ”Ja?” Han: ”Lagar mat.” Jag: ”Ja!?!” Han: ”Jag menar, vad, öh, hm, vad, ja, vad spännande!” Jag: ”Ja, jag vet. Jag går till butiken och hittar på något nu.”Vad som sedan flög i er utsände i de vidbrända grytornas och sönderstekta köttbitarnas förtappade köksenvironger står skrivet i Michelin-stjärnorna ity, plötsligt!, på plats i fina butiken, köpte denne de finaste köttbitarna och en bytta potatisgratäng. Hem. Steker köttbitarna med oväntad framgång. De blir så lyckade att de på sina håll är välstekta, mycket välstekta rent av, för den som gillar det, medan de på andra håll mer är att betrakta som blodiga eller åtminstone råa. Med andra ord något för alla, och det gäller varenda en av köttbitarna. Paul Bocuse hade inte gjort det bättre. Framgång! Lycka!Men så var det det där med potatisgratängen. Tror ni inte att den förbannade fina affären packat sitt halvfabrikat i någon slags aiuminiumlåda utan vidare instruktioner. Låt det sjunka in… Utan instruktioner. Vad göra när köttbitarna  håller på att krympa ihop i det fräsande smöret i stekpannan och det är hög tid att rädda dem om det alls ska bli kött till middag??? Inspirerad av en kär, gammal kollega tog man vad man hade och lade upp de mosaik-stekta köttbitarna på tallriken och kletade på lite potatisgratäng vid sidan om.Det stod ganska snart klart att måltiden inte var en succé. Yngsta dottern: ”Pappa, det är jättegott, men vanligtvis äter man potatisgratängen varm eller åtminstone lite ljummen. Inte kall. Tror du tänkt på potatissallad.” Nederlag. Misslyckande. vinifierat kräver ett omedelbart och till hårda straff knutet förbud mot försäljning av potatisgratäng utan bruksanvisning eller annan handhavandemanual!  

Musik.

Tignanello 2010: Det perfekta matlagningsvinet

Hustrun ställer ut. En vecka. I Cagnes-sur-Mer. En knapp timme bort. Pendlar. Kommer hem sent. Ergo: Ni vet vem som får träda in och stå för matlagningen. Och trots att det är outhärdligt för alla inblandade håller de masken. Dock: Efter en veckas lidande och maskhållande är det dags för Le Grand Finale! Veckan är avklarad och den sista måltiden ska tillredas. Äntligen!

Kocken tänker ut en plan. Först maten. Karboniserad Carbonara, Påstortellini eller Sönderstekta ägg och bränt bacon? Det finns grader i helvetet. Det blir Carbonara. Och till den Tignanello 2010. Som plåster på såren. Ett alldeles fantastiskt vin och bara såå gott idag.Hustrun, som redan vet att maten i bästa fall går att äta, blir också glatt överraskad av den tilltalande flaskan på bordet då hon intar sin plats och väntar på att bli serverad. Häller upp lite vin i väntan på maten. Blir sittande med flaskan i handen och ser fundersam ut. ”Lars, varför är det så lite vin i flaskan?”. Kocken funderar lite och säger ”Matlagningsvin, vet du, lilla gumman.” Hustrun: ”Va? Har du hällt Tignanello i maten?!” Kocken: ”Nej, i kocken.”

Musik.

Bo och äta i San Remo

Har tidigare tipsat om den utmärkta krogen Flipper nere i hamnen i Italiens eget Bagarmossen. Vid en snabbkoll häromdagen visade det sig att etablissemanget flyttat något drygt hundratal meter, upp från hamnen, och nu också till sitt yttre blivit det den alltid varit, nämligen en finkrog. Tipset på Flipper kvarstår.Den som vill ha ett annat hak att slinka ner till nere i hamnen kan till exempel ta sikte på Ristorante Delle Palme på Corso Nazario Sauro 31, en vinspott öster om gamla Flipper. Ett inte särskilt märkvärdigt ställe med fantastiska pizzor – prova gärna deras klassiska Calzone –, bläckfisk i olika varianter och en helt okej vongole och bra priser på det och en plats i solen på den rörigt, trevliga terrassen så här vintertid. Inte världens bästa vinlista men den duger och priserna är precis så låga som hamnen i San Remo kräver att de ska vara.Sist men inte minst ett litet tips på boende i San Remo. Ingen normalt funtat individ besöker San Remo utan att förundras över de där jättehotellen, drygt hundra år gamla, som stolt blickar ut över havet, inte minst vid sidan om infartsvägen från väster. Mer än en frestas också att vilja ta reda på hur det är att bo på ett sådant där klassiskt hotell. Så bra då att er utsände i de glassande goddagspiltarnas bekymmerslösa och rosenskimrande sjunde himmel tagit reda på det åt er så ni slipper bo där. Jotack, det är jättebra. Royal Hotel i San Remo kan varmt rekommenderas.San Remo-musik! Mer San Remo-musik!

Hustrun och En debutants dagbok

En debutants dagbok av Wera von Essen är en självömkande och esoteriskt namndroppande bild av hur det är att tycka att den ängsliga stockholmska kulturankdammen är livet på en pinne och hur mycket svält och magsårskänningar och elände det för med sig att bara sitta på en liten, ynka Östermalms-etta och bara ha ett fåtal rika släktingar som kastar pengar på en högst då och då och därför tvingas att försöka få skattebetalarna att via soc betala för knarkande och knullande och navelskådande och kulturellt umgänge och skapande. Ungefär så är det att vara gift med Hustrun.I alla fall avseende svälten. När hon behövs som bäst är hon inte hemma. Rent autofiktivt kan konstateras att hon har åkt på mässa någonstans i vårt fyrkantiga land –  innan någon pilot från SAS eller så nu påpekar att Frankrike knappast är fyrkantigt till ytan: låt oss konstatera att landet än mindre är cirkelformat eller trekantigt – och lämnat er utsände i de författande och vinmakande olycksbarnen i samhällets arma subkultur vind för våg. Detta innebär umbäranden. Dagar av hunger och rättfärdigad självömkan. Av vidbrända pizzor i mikrovågsugnen, svarta lardônger tänkta att ingå i en carbonara som bara blev carbon och irriterade hundar som bara får torrfoder dagarna i ända. Om ändå François-André Danican Philidor ville komma förbi med sitt schackspel eller Jennifer Clement med några uppmuntrande ord eller Tomas Sankara med några tankar om Burkina Faso år 2019 eller Robert Fripp med en förfrågan om lite hjälp med en ny låt eller Tracey Ullman som ber om hjälp med en ny sketch eller, i brist på annat, ett berömt pizzabud som Jesse Eisenberg.

Tracey Ullman och Tracey Ullman.

Samtal på krogen

”Erigerad getskinnspik kokad i radioaktivt vatten och till det lite…”

”Hur vet jag att den var erigerad vid hm skördetillfället?”

”Därför att jag säger det.”

”Men hur gick det till?”

”Geten fick syn på ett får och…”

”Getter tänder väl på getter och inte på får?”

”Den här geten tände på ett får.”

”Nej, det där tror jag inte på.”

”Nu spelar det ingen roll vad ni tror. Det här är vad köksmästaren säger och vadå? Skulle ni veta sådant bättre än köksmästaren? Bara för att förtydliga: Köksmästaren ÄR kocken.”

”Jag är bonde och vet en del om djur.”

”Bonde! Vad har det överhuvudtaget med mat att göra?! Gör er inte dummare än ni är.”

 

   – – – * – – –

 

”Erigerad getskinnspik kokad i radioaktiv vatten och till det lite…”

”Oooh så spännande!”

”… persilja från Jönssons rabatt på Stenviksgatan 4 i Sollentuna, rikligt gödd av strykarkatter och skinnskallens pitbull, han, alltså skinnskallen, som bor hemma hos sin mamma längre ner på gatan, ja, hunden bor där också så klart, och till det ett litet knippe rosor, lite doft av fernissa och lite skoputsmedel. Skinnskallen hade för övrigt i motsats till vad man skulle kunna tro mycket goda betyg i de estetiska ämnena.”

”Men det låter ju inte klokt!”

”Nej, det är alldeles fantastiskt, vänta bara tills ni får se anrättningen!”

”Jag kan knappt vänta! Skoputsmedel! Så genialiskt! Vem hade trott det? Att en kan äta skoputsmedel?”

 

– – – * – – –

 

”Erigerad getskinnspik…”

”Har ni andra ätit erigerad getskinnspik förut? Inte det? Det är alldeles fantastiskt! Smakar ostron! Vadå, varför vi inte lika gärna kan äta ostron då? Men, vi får ju erigerad getskinnspik! Var inte dum!”

”Som sagt, erigerad getskinnspik kokad i radioaktivt vatten…”

”Åh! Det gör getskinnspiken extra krispig och liksom seg i skinnet. Mycket, mycket gott!”

”Det låter som min herre kan den här rätten bättre än jag, kanske kan ni den bättre än köksmästaren också?”

”Njaee, hehe, det är bara det att jag är lite fantastisk. Får man lokalt odlad persilja till också?”

”Självklart!”

”Och ni serverar den tillsammans med en grov förolämpning?”

”Absolut!”

”Perfekt! Mina komplimanger till köket!”

Tips: Ny, revolutionerande köksattiralj!

En ny, revolutionerande köksattiralj har sett dagens ljus! Det är en alldeles fantastisk maskin som lagar mat nästan helt på egen hand. Det enda du som kock behöver göra är att gå till butiken och köpa din påse med tortellini, ta med den hem och hälla dess innehåll tillsammans med rikligt med vatten (glöm inte vattnet!) i maskinen och sedan, Hokus Pokus Filiokus!, är det klart! Och tydligen gäller detta förfarande oavsett maträtt. Ergo: Läs receptet, köp hem ingredienserna, häll dem i maskinen och sätt dig med armarna i kors!Fotnot: Lite till kvinns och mans undrar vi säkert alla hur den här robotiserade tortellinin smakar. Det ska vi be att få återkomma till så snart vi listat ut hur maskinen startas och, om det skulle tarvas manuellt handhavande för detta, stängs av.