Bo och äta i San Remo

Har tidigare tipsat om den utmärkta krogen Flipper nere i hamnen i Italiens eget Bagarmossen. Vid en snabbkoll häromdagen visade det sig att etablissemanget flyttat något drygt hundratal meter, upp från hamnen, och nu också till sitt yttre blivit det den alltid varit, nämligen en finkrog. Tipset på Flipper kvarstår.Den som vill ha ett annat hak att slinka ner till nere i hamnen kan till exempel ta sikte på Ristorante Delle Palme på Corso Nazario Sauro 31, en vinspott öster om gamla Flipper. Ett inte särskilt märkvärdigt ställe med fantastiska pizzor – prova gärna deras klassiska Calzone –, bläckfisk i olika varianter och en helt okej vongole och bra priser på det och en plats i solen på den rörigt, trevliga terrassen så här vintertid. Inte världens bästa vinlista men den duger och priserna är precis så låga som hamnen i San Remo kräver att de ska vara.Sist men inte minst ett litet tips på boende i San Remo. Ingen normalt funtat individ besöker San Remo utan att förundras över de där jättehotellen, drygt hundra år gamla, som stolt blickar ut över havet, inte minst vid sidan om infartsvägen från väster. Mer än en frestas också att vilja ta reda på hur det är att bo på ett sådant där klassiskt hotell. Så bra då att er utsände i de glassande goddagspiltarnas bekymmerslösa och rosenskimrande sjunde himmel tagit reda på det åt er så ni slipper bo där. Jotack, det är jättebra. Royal Hotel i San Remo kan varmt rekommenderas.San Remo-musik! Mer San Remo-musik!

Hustrun och En debutants dagbok

En debutants dagbok av Wera von Essen är en självömkande och esoteriskt namndroppande bild av hur det är att tycka att den ängsliga stockholmska kulturankdammen är livet på en pinne och hur mycket svält och magsårskänningar och elände det för med sig att bara sitta på en liten, ynka Östermalms-etta och bara ha ett fåtal rika släktingar som kastar pengar på en högst då och då och därför tvingas att försöka få skattebetalarna att via soc betala för knarkande och knullande och navelskådande och kulturellt umgänge och skapande. Ungefär så är det att vara gift med Hustrun.I alla fall avseende svälten. När hon behövs som bäst är hon inte hemma. Rent autofiktivt kan konstateras att hon har åkt på mässa någonstans i vårt fyrkantiga land –  innan någon pilot från SAS eller så nu påpekar att Frankrike knappast är fyrkantigt till ytan: låt oss konstatera att landet än mindre är cirkelformat eller trekantigt – och lämnat er utsände i de författande och vinmakande olycksbarnen i samhällets arma subkultur vind för våg. Detta innebär umbäranden. Dagar av hunger och rättfärdigad självömkan. Av vidbrända pizzor i mikrovågsugnen, svarta lardônger tänkta att ingå i en carbonara som bara blev carbon och irriterade hundar som bara får torrfoder dagarna i ända. Om ändå François-André Danican Philidor ville komma förbi med sitt schackspel eller Jennifer Clement med några uppmuntrande ord eller Tomas Sankara med några tankar om Burkina Faso år 2019 eller Robert Fripp med en förfrågan om lite hjälp med en ny låt eller Tracey Ullman som ber om hjälp med en ny sketch eller, i brist på annat, ett berömt pizzabud som Jesse Eisenberg.

Tracey Ullman och Tracey Ullman.

Samtal på krogen

”Erigerad getskinnspik kokad i radioaktivt vatten och till det lite…”

”Hur vet jag att den var erigerad vid hm skördetillfället?”

”Därför att jag säger det.”

”Men hur gick det till?”

”Geten fick syn på ett får och…”

”Getter tänder väl på getter och inte på får?”

”Den här geten tände på ett får.”

”Nej, det där tror jag inte på.”

”Nu spelar det ingen roll vad ni tror. Det här är vad köksmästaren säger och vadå? Skulle ni veta sådant bättre än köksmästaren? Bara för att förtydliga: Köksmästaren ÄR kocken.”

”Jag är bonde och vet en del om djur.”

”Bonde! Vad har det överhuvudtaget med mat att göra?! Gör er inte dummare än ni är.”

 

   – – – * – – –

 

”Erigerad getskinnspik kokad i radioaktiv vatten och till det lite…”

”Oooh så spännande!”

”… persilja från Jönssons rabatt på Stenviksgatan 4 i Sollentuna, rikligt gödd av strykarkatter och skinnskallens pitbull, han, alltså skinnskallen, som bor hemma hos sin mamma längre ner på gatan, ja, hunden bor där också så klart, och till det ett litet knippe rosor, lite doft av fernissa och lite skoputsmedel. Skinnskallen hade för övrigt i motsats till vad man skulle kunna tro mycket goda betyg i de estetiska ämnena.”

”Men det låter ju inte klokt!”

”Nej, det är alldeles fantastiskt, vänta bara tills ni får se anrättningen!”

”Jag kan knappt vänta! Skoputsmedel! Så genialiskt! Vem hade trott det? Att en kan äta skoputsmedel?”

 

– – – * – – –

 

”Erigerad getskinnspik…”

”Har ni andra ätit erigerad getskinnspik förut? Inte det? Det är alldeles fantastiskt! Smakar ostron! Vadå, varför vi inte lika gärna kan äta ostron då? Men, vi får ju erigerad getskinnspik! Var inte dum!”

”Som sagt, erigerad getskinnspik kokad i radioaktivt vatten…”

”Åh! Det gör getskinnspiken extra krispig och liksom seg i skinnet. Mycket, mycket gott!”

”Det låter som min herre kan den här rätten bättre än jag, kanske kan ni den bättre än köksmästaren också?”

”Njaee, hehe, det är bara det att jag är lite fantastisk. Får man lokalt odlad persilja till också?”

”Självklart!”

”Och ni serverar den tillsammans med en grov förolämpning?”

”Absolut!”

”Perfekt! Mina komplimanger till köket!”

Tips: Ny, revolutionerande köksattiralj!

En ny, revolutionerande köksattiralj har sett dagens ljus! Det är en alldeles fantastisk maskin som lagar mat nästan helt på egen hand. Det enda du som kock behöver göra är att gå till butiken och köpa din påse med tortellini, ta med den hem och hälla dess innehåll tillsammans med rikligt med vatten (glöm inte vattnet!) i maskinen och sedan, Hokus Pokus Filiokus!, är det klart! Och tydligen gäller detta förfarande oavsett maträtt. Ergo: Läs receptet, köp hem ingredienserna, häll dem i maskinen och sätt dig med armarna i kors!Fotnot: Lite till kvinns och mans undrar vi säkert alla hur den här robotiserade tortellinin smakar. Det ska vi be att få återkomma till så snart vi listat ut hur maskinen startas och, om det skulle tarvas manuellt handhavande för detta, stängs av.

 

Händelser under julhelgen

1.En fasansfull upptäckt

Efter att på olika håll och i samband med olika familjesammankomster tappert ha försökt avsätta årgångstomtarna från 2016 och då mest bara bemötts med spott och spe, tömdes så äntligen tomtarna i en glasburk i samband med att någon ville liva upp glasburkens i sig intetsägande färgsättning. Detta ledde till att plastburken som tomtarna levt i under de senaste två åren blev tom och därmed närmare kunde utforskas. En grundlig olfaktorisk undersökning av dess botten resulterade i en fasansfull upptäckt: burkens botten har antagit en odör som är en oerhört uttrycksfull och vedervärdig och vomeringsinbjudande (ja, en lätt och ofrivillig kväljning, omöjlig att dölja då den var tämligen högljudd, uppstod vid upptäckten)  doftkombination av skumtomte, slå-kullerbytta-madrass-i-gympasal (svett och ostbåge) och urin! Resultatet gör att vi måste varna varje vetenskapligt driven HR för att försöka sig på det här testet hemma.  

2.Mamma Vinmakare hittar en spännande smakkombination

(Gemytligt Annandagjul-stämning, levande ljus, barn med tindrande ögon, en gemenskap kring ett välfyllt bord med mat och blandad dryck.)

Vinmakaren (till en inte alls särskilt intresserad familj): Som sagt, det är en bordeaux, kanske inte den allra bästa men bra för sitt relativt ringa pris, men kanske går spanjoren bättre till…

(Vinmakaren stannar upp, tittar på sin mor som börjat hälla julmust i sitt vinglas.)

Vinmakaren: Mamma! Det där är julmust!

Modern: Ja?

Vinmakaren: Du häller julmust i vinglaset!

Modern: Ja?

Vinmakaren: Det är vin i vinglaset!

Modern:Ja?

Vinmakaren:Du kan inte göra så mamma!

Modern: Ta dig inte vatten över huvudet, Lilleman, jag gör precis som jag vill och just nu vill jag ha julmust i min bordeaux.

Musik! Mer musik!

Juleskum 2016 – ett förfärligt test

Vi har alla någon gång undrat hur en Julenisse aka Juleskum utvecklas över tid. Lagom till Jul öppnades därför igår en för ändamålet sparad, oöppnad låda med Cloettas Juleskum från 2016. Lycka! Men säg den lycka som varar… Hustrun: ”Men, Lars! Julenissar från 2016, är det sant? De går ju inte att äta, det är mask i dem!” Jag: ”Nejdå, lilla gumman, klart det inte är mask i dem, de är…” mums mums ”… jättegoda ju!”Hustrun, som skulle kunna välja att stötta sin make i nöd och lust, som skulle kunna sitta och tindra med ögonen när hennes man kastar sig utan skyddsnät rakt ut i det okända, som… men nej, istället sätter hon sig att, med en äcklad min, läsa på lådans etikett: ”Gick ut i december 2017, står det här.” Till råga på allt är Yngsta Dottern där och apar efter sin mamma: ”Men Pappa, det där känns inte sunt, två år gammalt skumgodis, kom igen, det är inte gott, erkänn!” Jag: ”Det är faktiskt jättegott, två gånger så goda som de färska, men skyll er själva om ni inte äter några.”Men sanningen att säga är de här lagrade Julenissarna aka Juleskumen en besvikelse. En avgrundsdjup besvikelse. Luften har liksom gått ur dem och med den smaken. Ingen seghet kvar. Är mest bara damm. För familjedisciplinens skull åt jag med vad som måste ha verkat som god aptit ytterligare ett halvt tjog dammtomtar, medan Hustrun och Yngsta Dottern först tittade med avsmak på mig och därefter började prata om annat och då det är väldigt trist att sitta och trycka i sig uttorkade Julenissar aka Juleskum när ingen bryr sig så avslutade jag strax testet. Vad händer nu, undrar ni? Tja, det är ju julafton snart och om jag lägger lite papper i botten av lådan ser den full ut igen. Perfekt till julklappsleken.

Musik.

TV-kockens Jultortellini

(Hurtfrisk intro-muzak) Välkomna! Välkomna! (Text i nederkanten: ”TV-kocken Lars ordnar julbordet”) Det lackar mot jul! (Den hurtfriska muzaken övergår i smetig jul-muzak, där älskade julsånger står att känna igen för den som tar sig igenom det halvhöga tempots sirap) Och därför ska vi göra något riktigt gott till julbordet! Vi ska göra härliga jul-tortellini! Och till det lite kanel och lite socker och lite risgryn och lite julskinka! Det fina med det här är att det enda du behöver är lite härlig julmust och lite frasig påstortellini och lite ketchup och lite härligt nykokt skinka från Mamma Scan och smakrik senap och allt det, allt!, finns i snabbköpet om hörnet! Och där finns kanel och socker också! Redo?! Då kör vi! (Musiken ökar i volym och tempo för en liten stund för att få alla med sig)Öppna påsen! Häll innehållet i en kastrull med vatten! Koka en stund! När tortellinin faller isär är de överkokta! Häll upp tortelliniröran i en terrin! Tillsätt julröd ketchup! Plocka en skinkbit från skinkpaketet och lägg det på ett fat! Smeta på senap! Den som vill få ändå mer jul tillsätter kanel och socker och äter jultortellinin med grötsleven! God jul! (Text: ”Receptet finns på tevekocken.se”)(Ny text i rutans nederkant: Dryckestips: Billig och obalanserad prosecco och dyrt naturvin som är rejält funky och orent – använd vid behov julmust som groggvirke.)

Låt muzaken förgylla julen!!

Kultur som julklapp?

På Villa Långbers i Tällberg arrangeras under Trettonhelgen 2019, alltså 4-6 januari, ”Storytelling i Trettonhelgen”. För tredje året i rad. Det kan kanske vara en lite speciell julklapp om nu någon av er, kära HR:are, inte försett er med lämpligt paketgods i tid?  Enligt uppgift finns det några platser kvar för den som kontaktar Villa Långbers inom en någorlunda snar framtid. Bland årets deltagare hittar vi bland andra författarna Audur Ava Ólafsdóttir, Kjell Westö och Fatima Bremmer, regissören Eva Dahlman och skådespelaren Johan Rabaeus. Er utsände på den dala-kulturella världens ambitiösa och oförutsägbara mötesplatser finns också med på ett hörn. Dels talar den nyss nämnde om björksavens nordiska historia, dels modererar han ett och annat scenframträdande så inte de högkulturella personerna får för sig att gå i spinn eller något ännu värre när folk har betalt för att höra och se på dem.Passar också på att tipsa om ”Hjältar”, David Bowie på svenska, premiär på Palladium i Alingsås 19 januari 2019. Bortsett från att kompisar är inblandade låter det bra.

Bowie på svenska.

Mormödrarnas place, Falset

Det finns alltid något förtroendeingivande och tryggt med ställen som hanteras av äldre damer utstyrda i någon form av serveringsuniform. Och även om det egentligen förhåller sig så att tanterna är i ens egen ålder, kanske rent av yngre, hindrar inte det att ett fint barnbarn-mormor-förhållande kan uppstå på det att gästen får vara lite dum så länge den äter med god aptit; gör den bara det är allt förlåtet och det kan till och med komma med något extra här och där. Hostal Sports restaurang i lilla Falset, i de magnifika bergen mellan Taragona och Priorat och nästan i höjd med det cariñenastinna Montsant, är ett sådant tantstyrt ställe.

Var och åt på Sport första gången för några år sedan. Då tillsammans med lite vinvänner från trakten. Alltså, alla hängde här. Och åt. Och tjiddrade. Och tjaddrade. Och betedde sig som om de var barnbarn till tanterna. Kort sagt var det rena släktkalaset. En kusinträff. Och det fina med det här är att också du kan bli en i familjen. Det enda du måste komma ihåg är att äta med god aptit. (Har inte testat, men tyvärr kan det eventuellt föreligga vissa problem för den som är vegetarian och är du vegan är nog inte det här rätt ställe, inte för att tanterna går omkring med synligt ris och rottingar men det går inte att utesluta att de på mormoderns bastanta vis och med soligt humör skulle kunna bli våldsamma om någon inte äter det som bjuds.)

Men hur är då mormödrarnas mat? Jotack, alldeles fantastisk. För att nu inte tala om att såvida inte något barnbarn busat med tanterna så har någon haft hjärnsläpp och lagt upp Gruaud Larose 03 på vinlistan. För 82 pengar. Och det går att bo hos dem också. Hostal Sport är något av en liten hålas överraskande boutiquehotell med lika utmärkta som rejält tilltagna rum. Ett tips här är att du inte ska försöka lägga i ordning något efter dig. Risken finns att detta uppfattas som ett misstroendevotum och det säger sig självt att den som utsätter sin mormor för en sådan besvikelse förtjänar en släng av riset. Detsamma gäller givetvis också bångstyriga och, inte minst, uppkäftiga barnbarn med tonårsanstruket beteende. Resenärer med en sådan fallenhet ska helt enkelt inte komma hit. De ska fortsätta åka på välplanerade och tantfria all inclusive-resor. Ja, såvida de inte vill smaka riset förstås.