Eld, vind & vinstockar

Inte nog med regn och annat elände, nu brinner det i knutarna också. Igår när jag körde hem från Domaine de Brescou utanför Pezenas var motorvägen A9 avstängd väster om Montpellier till följd av en vådlig brand. På bara några timmar brann tusentals hektar upp och vi som befann oss på Autoroute 9, som råkade ligga i brandens väg, fick snällt sitta och vänta tills någon kom på den briljanta idén att ta bort mitträcket på motorvägen så vi alla kunde vända och köra tillbaka mot Spanien. Själv valde jag att köra tillbaka till Pezenas och sedan hem via Millau, norr om Montpellier . Även där brann det, visade det sig. Dock inte häftigare än att man kunde ta sig fram. Sedan brann det också utanför Arles och slutligen ner mot Aubagne till. Konstigt med alla bränder? Nej. Det händer varje år då det varit torrt en länge tid och vinden (Mistral här, Tramontana där) börjar blåsa. Då kommer pyromanerna fram och tänder sina små brasor som snart är förödande bränder. Den stora branden utanför Montpellier bekämpades av sex vattenbombare, fyra små vattenbombare, två helikoptrar och hundratals brandsoldater till fots. För den som inte redan visste det kan jag berätta att vingårdar utgör utmärkta brandgator eftersom de inte brinner, de bara torkar ut.

Skördeutsikterna på Krim 2010

Klart ni vill veta allt om hur skörden artar sig härborta i österled! Volymmässigt är det ett tufft år. Mycket regn i början säsongen – som ivriga följare av denna blogg redan har råkoll på – resulterade i både taskig fruktsättning och mjöldagg och därmed färre druvor. Efter regn följde sol och den värsta värmeböljan och torkan i mannaminne – jämför med Ryssland i år – och den fortgår, även om temperaturen nu fallit från +40 – +42 till +32 – +35. Således är många druvor trots de tidiga regnen mycket små. Kvalitetsmässigt bör dock allt elände spela vinmakaren i händerna. Imorgon sparkar vi igång skörden med Pinot Gris.

Äventyrsresa till Sheremetyevo

Nya Terminal F på Moskvas flygplats Sheremetyevo är inget annat än grandios och lyxig (massvis med Ukrainska vittofflor till salu, bl a på Zilli där de kostar mer än min resa Nice – Simferopol ToR) bortsett från ett bortglömt rum – rummet som Putin glömde – som står orört sedan Breznjev sånär som på ett par datorer (eventuellt av märket Norsk Data) som kom dit sedan Boris Jeltsin i fyllan och villan bestämt sig för att det var dags att modernisera Sheremetyevo. Till detta rum förs resenärer med besvärliga transitönskningar, som att få komma med sitt plan till Simferopol. Nåväl, efter en vänlig och effektiv behandling blev jag ombedd att tillsammans med fem kineser – vart de skulle begrep jag aldrig – följa efter en bestämd dam som rusade genom vackra Terminal F med oss, nerför lugubra trappor och genom kraftigt upplysta korridorer, tills vi slutligen stod öga mot öga med en gigantisk, uniformsklädd dam som, som tagen ur en av Max Mosleys våta drömmar, stirrade stint ut i horisonten och vrålade ”baagatsche!” gång på gång åt oss (kineserna och mig). När vi mest bara tittade förvånat och roat på varandra började jättekvinnan att slå på sina öron samtidigt som hon skrek ”baagatsche!”. Då gav sig kineserna till att fnittra och till slut gav den imponerande och högljudda damen upp och vinkade oss vidare till en liten buss, där vi knappt fick plats men det luktade avgaser och läckte in vatten. Efter en resa så lång att jag började bli rädd för att planet var inställt och vi skulle bussas till Ukraina, kom vi lätt koloxidförgiftade fram till Terminal C, där kineserna med sin besvärliga destination och framförallt sina besvärliga kinesiska pass fastande i en kontroll som de sannolikt fortfarande står i (eller så skickades de till Chodorkovskis Sibirien – de hade trots allt fnittrat åt Stora Damen), medan jag vinkades vidare till en ung, arg, uniformsklädd kvinna som bestämt rotade igenom min väska medan en likaledes uniformsklädd man – inte så ung, men även han såg arg och dessutom viktig ut – barskt iakttog henne. Efter att båda intresserat tittat och känt på min rakapparat fick jag så äntligen gå till min gate och den väntande flighten till Simferopol. För övrigt är det idag, 24 augusti, Ukrainas nationaldag.

Aeroflot, träsmak & mummel

Noterar på Aeroflot-flighten Nice – Moskva (på (om)väg till Krim), att Aeroflot slår alla andra flygbolag när det gäller att hålla igång högtalarsystemet efter start. Dock är detta oväsen mindre störande hos Aeroflot än hos konkurrenterna ity man har haft vett att justera ner volymen så det enda som hörs är ett behagligt mummel – på ryska, engelska och franska – som blandar sig med det konstanta suset i ett flygplan och sakta söver en. När man vaknar är det dags för lunch och en kaka till kaffet som inte går av för hackor eller vad sägs om en kaka som både luktar och smakar som ett inte tillräckligt bra vin som legat för länge i inte tillräckligt rostade franska ekfat? Således luktar och smakar Aeroflots kaffekaka trä och kokos. Bäst av allt: doften sitter kvar i fingrarna till dess man tvättar dem, varför man kan sitta där och analysera kakan även sedan den är uppäten. Tror Aeroflot är det enda flygbolaget som erbjuder passagerarna att både äta kakan och ha den kvar.

Carignan, Mazuelo & MDLXV07

Carignan/Mazuelo är en synnerligen intressant druva. Inte minst därför att den har så dåligt rykte samtidigt som den på många håll i världen använts och används som volymdruva samt möjligen för att ge lite syra eller färg eller uthållighet. Typiskt för druvan i sina olika uppenbarelser och kloner är, att den ger en närmast påträngande ”röd frukt” som drar iväg åt röda vinbär och i förekommande fall lingon. Åstadkommer man blott detta, möjligen i kombination med en rustik apparition, är det förståeligt att ”druvtypiska” viner av Carignan inte välter kiosker och systembolagsbutiker. Lyckas man däremot komplettera det ”röda” och rustika med mer ”mörk frukt” (jaja, jag vet att det är skillnad på bär och frukt, men uppriktigt sagt: vem bryr sig?), som björnbär och mörka körsbär, och samtidigt runda av med väl avvägd och väl utvald ekhantering, kan man åstadkomma högst personliga viner, ofta med mer komplexitet än överdåd och munfyllnad. För egen del har jag arbetat med Carignan sedan 1988 och kanske är mitt mest lyckade vin på druvan Carbase 1998 (från Château d´Esclans i La Motte, Provence). Som bäst var det vinet när jag drog i mig sista buteljen 2008: medelfylligt, ytterst komplext, väl balanserad frukt och ek, bra balans mellan ”röd” och ”mörk frukt”, lång, ren eftersmak. Idag gör jag Carignan-viner på Domaine de Brescou (Côtes de Thongue), Château L´Arnaude (Côtes-de-Provence) och Bodegas Merino (Rioja). Brescou släppte sin första årgång, 2007, häromåret och det går väl okej för det vinet. Inte helt lätt att få acceptans för Carignan från Côtes-de-Thongue, trots att det är exakt vad man borde göra där. Hursomhelst är det bra återköpsfrekvens på vinet så drycken i sig uppskattas. Château L´Arnaude fortsätter avvakta med lanseringen av sin första årgång (också 2007) på grund av att vinet fortsatt är alltför ungt och kantigt, dock mycket lovande, om vi får säga det själva. Avseende Merino och vårt Mazuelo de la Quinta Cruz (populärt kallat MDLXV) blev första årgången, 2006, en dundersuccé när den lanserades häromåret (t o m rankad bland Riojas tio bästa viner av flera spanska publikationer). Även uppföljaren, 2007, fick riktigt bra mottagande (bl a ”Red wine of the month” i Decanter), men själv har jag varit och är fortsatt tveksam. Kort sagt är vinet tokungt idag. Klar dominans av ”röd frukt”, dåligt integrerad ek, lätt rustikt och lite vekt i största allmänhet. Men vet ni vad? Så var 98:an Carbase också i sin ungdom och det tog över fem år innan den blev drickbar. Jag har själv kraftigt underskattat tiden den här 07:an MDLVX behöver för att nå harmoni och njutningsmognad. Lämnade i helgen en halvdrucken flaska öppen över 48 timmar och först då blev den fin i doften (syran gick förstås inte att lufta bort så smaken var fortsatt kantig dock). Ni som orkat läsa ända hit står nu öga mot text med en köprekommendation av MDLVX07 för er som vill lagra vin och en generell drickvarning tillsvidare för alla. 2008 av samma vin, då? Jo, det är faktiskt mer tillgängligt idag, men även det behöver ett par år i källaren innan det blir lika följsamt som debutårgången 2006.

Hashim, vinfusk & snålheten bedrar visheten

Enligt WOW fax news har en Andrew Hashim blivit dömd för att ha sålt Sultanastinna Chardonnayiner. Tydligen ska väldigt många vara mycket upprörda över detta tilltag. Personligen tror jag att upprördheten, åtminstone i branschen, till stor del är ett spel för galleriet och vad själva domen anbelangar var man i Australien tvungen att förr eller senare döma någon för ofoget att trycka in billiga druvor i en dyrare etikett (jämför produktions- och försäljningssiffrorna för t ex Chardonnay de senaste 20 åren…). För tro inte att det här var första eller sista gången någon la en karaktärslös druva i ett ”Chardonnayvin” och med hjälp av jäststam och ekstavar gjorde en bra affär – och gav konsumenten ett ”prisvärt” vardagsvin. Tro förresten inte heller att det här skulle vara ett unikt problem för Australien, även om man kanske just där är särskilt glad i att spä ut med Sultana. Faktum kvarstår: vill man få ”the real thing” kostar det och den som köper, äter och dricker billigt får i sig en hel del skräp. Blir någon upprörd över detta bör personen ifråga per omgående sättas i Livets skola. Årskurs ett.

The real thing, men resten är 110 % Chardonnay också.

Fritz & Kunstmann i Santiago

Okej, det här är ingen kulinarisk jättehöjdare, men likväl vill jag påstå att det är ett måste att peta i sig en Grand Lomito – burgare (gärna en ”Italiano” med avokado, tomat och majonnäs, men den våghalsige kan även välja en ”Germano”, som bland annat innehåller saltgurka och surkål) hos Fritz i höjd med gate 19A på Santiagos internationella flygplats när man är i faggorna. Lämplig dryck till detta är den utmärkta, lokala ölen Kunstmann i någon form.

Tant Grön, Tant Brun, Farbror Guscar & en vinös bunker

Från gröna Chile till bruna Argentina på andra sidan Anderna och rakt in i en mysko bunker dit ett par argentinare ville ha med mig för prova vin, eller snarare: de lockade med en vinprovning för att få in mig i bunkern. Dum som jag är följde jag med och tur var det för det visade sig vara bakvägen till ”The Vines” i Mendoza – ett ungefär ett år gammalt vattenhål för vinnördar, en vinspott från Hotell Hyatt och Placa Independencia. Lika viktigt att besöka som det är att äta en hel skank på Mallmann och skulle man få för sig att köra söderut ska man i höjd med Tunuyan, just i Acceso Surs (Ruta 40) vägkant och om man så vill på vägen till Tupungato, stanna till vid anspråkslösa Guscar och beställa en Lomomacka – Argentinas utan tvekan bästa lomomacka så låt er inte luras av ställets anspråkslöshet och de skitiga overaller som bilmekarena och lastbilschaffisarna sitter och smetar ner stolarna med. Någon vinlista håller sig inte Guscar med, varför en stor flaska Andes rekommenderas som dryck.

Argentinskt vintips.