Senaste nytt från Chile

Efter många om och men tycks de chilenska producenterna kunna enas om att skörden 2010 på grund av jordbävningen tidigare i år blivit cirka 15 procent mindre än normalt och förväntat. Årets vinter, som infann sig nästan utan att det hann vara höst först och som vägrar släppa sitt grepp om landet, har varit osedvanligt kall och lång, menar både gemene man och vinproducenterna. Hur pass osedvanligt kall och lång den varit får statistik så småningom utvisa. I Maipo har den nya distriktsindelningen blivit fördröjt och vi får fortsatt vänta på besked om när vi får ett Maipo Andes, ett Maipo Intercordilleras och ett Maipo Costa eller vad de tre nya delarna kan komma att få heta när sista ordet är sagt. Alla är övertygade om att besked kommer inom ett par månader.

Chilenskt vintips

Minimotorer & regnrusk i Sydamerika

Tanken att bege sig till södra hemisfären vår sommartid är befängd. Hann inte mer än landa i Sydamerika förrän jag stod där på en hyrbilsparkering omgiven av regn och rusk och med en disig väta som långsamt åt sig in i min ulltröja, vilket gör den sticksig och mig sur i största allmänhet. Till råga på allt visade sig hyrbilen rymma en 1,2 liters motor och jag tror inte att jag inbillade mig när jag tyckte att biluthyraren hånlog i mjugg när han gav mig nycklarna.

Chilenskt vintips

14 timmar i 12:e timmen

Semestern går in på sin tolfte timme och det är nu dags att styra kosan mot Argentina och Chile, där vin ska makas å det hjärtligaste. Bland mycket annat ska jag titta till Q-rious Semillon, som dock högst sannolikt åker ur Systembolagets sortiment framöver så vi får väl se om den nya årgången någonsin blir buteljerad. Som tur är står en massa annat spännande också på programmet och mer om det blir det måhända framöver. Steg ett är att ta sig till Sydamerika, vilket tar cirka 14 timmar med utgångspunkt från Paris.

Chablis Grand Cru Les Clos 2008 (Clotilde Davenne)

Första gången det hände var jag oförberedd när det kom rök ur en nyöppnad, gammal Les Clos. Till min förvåning formade så sakteliga röken en skepnad som tids nog visade sig vara en ande. ”Mon Dieu, un Genie!”, minns jag att jag tänkte på häpen franska samtidigt som jag funderade över vilka mina tre önskningar skulle bli, men så såg jag det inte alls var en ande-ande som svävat ut ur flaskan utan Jussi Björling. Han bugade sig och klämde i med en rungande skön ”Till havs”. Vännerna som samlats runt bordet och flaskan tillsammans med mig var lika överväldigade som jag. En annan gång hände det sig att Jussi sedan han kommit utsvävande ur Les Clos – flaskan sjöng en fantastisk ”O Helga natt” för oss. Det var en jul för en tid sedan. På grund av Les Clos – pavors vidunderliga förmåga att överraska på det här viset bad jag därför Barndomsvännen vara försiktig när han igår öppnade en Les Clos 2008 – ett i sammanhanget mycket ungt vin, som kunde bjuda oss vilka surpriser som helst, kändes det som och visst gjorde det det; förvisso kom vare sig en ande eller en Jussi Björling ur den här mynningen, men väl Montserrat Caballe sjungandes ”O, mio bubbino caro” och bättre än så kan väl inte en ung Chardonnay bli, så klingande ren och vacker? Om jag inte var en så hämmad macho skulle jag till och med kunna säga att det är ett vin som får ögonen att tåras, hursomhelst tror jag att Barndomssvännen smålipade där han stod och sniffade i sitt glas.

DRC La Tache 1990

Barndomsvännen undrade vad för vin han egentligen skulle ta med sig till semesterhemmet för att jag skulle vara nöjd med honom. Detta sedan jag dömt ut hans ofog att bland fina champagner och premier cru – viner från Bordeaux även smyga in diskutabla viner som man annars bara dricker på restaurang. På egen hand listade Barndomsvännen ut att La Tache kunde vara ett lämpligt vin att ta med sig. Dock gav oss hans goda tanke ett prekärt problem. Hur skulle vi, med tanke på att huset var fullt av folk, få i oss merparten av flaskan av detta bådas vårt favoritvin utan att behöva lida av att se andra bälga i sig av denna gudomliga nektar? Lösningen blev ett avlägset hörn av semesterhemmet, där vi öppnade pannan och slog den bruna gudadrycken i varsitt glas. Bruna? Även om 1990 var ett varmt och torrt år och… tidigare provade La Tache 90:or har varit vitala och bra… så inte detta… Bortsett från den fruktansvärda besvikelse detta bjöd oss, stod vi nu utan vin till maten. Under visst knorrande tvingades jag gå på mitt eget semesterbourgogneförråd. Där hittade jag en Volnay Premier Cru ”Le Ronceret” 1996 (J.M.Boillot) som visade sig vara inget mindre än lysande. Skönt sjungande Pinot noir som, misstänker jag, dessvärre, hade kunnat lura mig till Nya världen i en blindprovning; jag är inte alltid så säker på de där superfruktiga, ganska kraftfulla Bourgognerna som sedan ett par decennier då och då dyker upp (och allt oftare om ni frågar mig). Fortsatt blåröd om kinderna och lika ung och dessutom storslagen i näsan med massvis av frukt och Pinot och – efter en stund och därför att jag mycket väl visste vad jag hade näsan i – Bourgogne och Volnay och smaken, jaa, den var som doften. Ingen La Tache, men en synnerligen bra Bourgogne, som Barndomvännen och jag diskret försåg oss med sedan vi senare ställt båda flaskorna på matbordet och inväntat ögonblicket då hustrun fick få syn på La Tachen, vilket hon snart fick och planenligt ropade till alla andra ”Lars favoritvin, skynda er att smaka”.

Sympatisk och tradig Jostein Gaarder

Av en liten text på en av bokens smutssidor framgår, att ”alla författarintäkterna från denna bok går till Sofiastiftelsen… för banbrytande arbete rörande miljö och utveckling.” Sympatiskt. Dessvärre är Jostein Gaarders ”Cirkusdirektörens dotter” en både förutsägbar och tämligen tradig bok. Slutsatsen blir att jag tycker att ni ska köpa boken, men inte läsa den.