Dossier Zinfandel & Robert Fripp

Dossier Zinfandel är en utmärkt dokumentärfilm av Milka Barisic och det kroatiska TV-bolaget HRT. Vi får möta ett flertal forskare och vinodlare i största allmänhet och Carole Meredith i synnerhet, och vi får följa zinfandeldruvans vindlade historia hundratals år tillbaka i tiden, låt vara att druvan då gick under sitt ursprungsnamn crljenak kastelanski eller ändå mer troligt tribidrag eller pribidrag – det där sista låter lite luddigt men crljenak kastelanski, tribidrag och pribidrag är olika namn påRobert Fripp ursprungssorten av vilken primitivo och zinfandel är kloner. Sorten plavac mali, som man länge trodde var zinfandels rätta jag, har visat sig vara en nära släkting men inte mer. Tycker egentligen att sådant här är rena dumheterna och strunt för vintöntarna som verkligen är töntar, men filmen är överraskande nog jättespännande (nåja), sedan kan det för all del bero på att jag i själva verket, mig själv ovetandes, tillhör de nyss nämna tönttöntarna. Äntligen dags för lite husgudsmusik: Robert Fripp, Robert Fripp och Robert Fripp samt Robert Fripp & Brian EnoRobert Fripp & David Sylvian, Robert Fripp & Peter GabrielRobert Fripp & Darryl Hall, Robert Fripp & David Bowie, King Crimson.

En ding, ding, ding, Dingac värld & Håkan Lidbo & Alf Tumble

Dingac ska egentligen skrivas med ett uppochnervänt tak på c så uttalet blir tj. Min fransksvenska dator fixar inte det så även under resten av den här texten kommer somligt vara felstavat. Det gäller inte minst halvön Peljesac, som ska ha både litet och stort tj-ljud på s och c, ja, ni som inte pratar kroatiska eller något annat slaviskt språk kan väl försöka er på det uttalet. Nu är det inte uttalet som är grejen med Peljesac och Dingac så låt oss ta det från början.Peljesac fiskare

Peljesac är en halvö, belägen några mil norr om den gamla republiken, numer staden Dubrovnik. Kanske är den mest känd för de fantastiska ostronen och musslorna som odlas i den vackra fjorden vid Mali Ston. Skaldjur som känns lika fräscha som de från de stora bankarna utanför Seattle. Här får de extra fräschör av undervattenskällor som förser fjorden och de små liven som växer där med rejäla doser av svalt sötvatten. När du är i Dubrovnik är en avstickare hit upp ett måste. Hyr en bil eller slå på stort och hyr både bil och chaufför om kassan tillåter. Ett annat tangerande tips är att du i Dubrovnik söker upp krogen Proto, nära ingången till Stari Grad, Gamla Stan, och att du där gör din egen Linguine Glockenspiel: beställ Mali Ston-musslor och en tallrik linguine, öppna sedan musslorna och lägg innehållet i/på linguinen – krogen är okej men det här slår allt annat på deras meny, låt vara att du får sätta ihop rätten själv.Peljesac tunnel

Tillbaka till Peljesac.  Från Mali Ston åker du vidare till Donja Banda och vinbaren Peninsula. Här låg förr ett kooperativ som de i och för sig inte sällan privata odlarna var tvungna att leverera sina druvor till på Titos tid och namnet Donja Banda lever hos många kvar, omgivet av ett nostalgiskt skimmer. Vinbaren Peninsula bjuder understundom på skön jazz, god ost och ett brett urval viner samt professionell handledning. Men nu glömmer vi det, för nu har vi, äntligen, kommit till saken: ta bilen och kör till ”Tunneln” i Potomje, alltså den 400 meter långa tunnel som tar dig under bergskammen och över till halvöns andra sida. Tunneln byggdes på 1970-talet för att få en direkt access till andra sidan berget. Fram till dess skedde all transport, bland annat av druvorna, med åsna över bergskammen.Peljesac blomma

Enligt insatta ortsbor kan det skilja så mycket som 15 grader från den ena till den andra sidan. Vad som är oomkullrunkeligt är att allt är såå mycket brantare på andra sidan. Här talar vi om b-r-a-n-t-a sluttningar rakt ner i havet och det gäller att hålla tungan rätt i munnen och framförallt händerna på ratten och ögonen på vägen när du snirklar dig uppåt mot de högst belägna vingårdarna, som du, självklart, bara måste ta dig till även om det innebär ett sönderskrapat underrede och att du i varje krök riskerar bli hängande med din löjliga tvåhjulsdrivna, lilla stadsbil som du ogenomtänkt hyrde istället för den dyrare fyrhjulsdrivna saken som du, inser du nu, borde tagit och ”dumsnål amatör” är för stunden inte alls ett felaktigt epitet på dig. Och när du kliver ur bilen och muntert knallar iväg bland skärvorna och stenarna av förhärdad kalk och slinter lite här och lite där och försöker att inte dras med nerför branten och hör den gamle vingårdsarbetaren hundra meter bort ropa något och du glor på honom och skriker ”what?!” och tänker ”wtf!” och han plötsligt får dig att inse att du går runt just där huggormarna bor och trivs som bäst funderar du också över det olämpliga i att gå runt där med tunna söndagsdojjor.Peljesac sten

Medan du lyssnar efter hasande och väsande ljud och djur tar du dig ändå tid att se ut över nejden och, pust, vyn är slående, magnifik, sanslös; först tre-fyra grymma stup rakt ner i havet och sedan mil av adriatiskt hav och dito öar, vitgrå kalk, gula och blå blommor, mycket lågt tuktade och trots hög ålder spinkiga stockar plavac mali eller som druvan kallas här dingac, alltså både druva, ursprung (Kroatiens äldsta skyddade vinregion, sedan 1961) och typ, och bortanför det himmel, hav och öar, i all oändlighet.Peljesac vingård

Självklart är uttaget lågt här. Kan inte vara på annat vis. Självklart är stockarna spinkiga till följd av knapp näring och självklart behöver du bara pudersvavala stockarna en gång om året ity torka och ständig vind håller svampar och andra angrepp borta – kort sagt utfärdas inga ekologiska certifikat här, det varken behövs eller går att arbeta på annat vis. Självklart blir vinerna maffiga och hamnar lätt högt i sockret. Och där har vi Dingac-producenternas utmaning: att skapa balans. De bästa Dingac-vinerna idag är de som får vara vad de är, det vill säga halvtorra kraftpaket runt 16 procent och med tillräckligt mycket sötma för att fungera ungefär som en hygglig port. Sämst är de obalanserade vinerna som på grund av glycerol och hög alkoholhalt uppfattas som halvtorra trots att de är torra. Inte sällan är vinerna också dumbeska till följd av taskig hantering. När lokala intressenter med EU:s hjälp nu försöker sätta världens lupp på regionen Dubrovnik, bland annat genom att anordna mässan Festiwine och en vintävling för bland annat Dingac-vinerna, leder det till mer uppmärksamhet och fler impulser utifrån, vilket gissningsvis kommer ge hela området och inte minst de urcoola Dingac-vinerna en rejäl knuff framåt, inte bara i rykte utan också i kvalitet. Vi avslutar med Pop Music från Håkan Lidbo och Alf Tumble.

Festiwine Wine Trophy 2014 & The Baseballs

Den som följer vinifierat på Twitter (@LarsTorstenson) har redan allt klart för sig, men för er andra kan det vara på sin plats att förklara att vinmässan Festiwine arrangerades förra veckan i Dubrovnik. Redan före själva mässan kom igång flögs ett dussin vinmänniskor in för att döma iDubrovnik historiens första Festiwine Wine Trophy turnering, bland dessa er utsände i de omutbara domarnas självuppfyllda värld. Sådana här bedömningar kan vara mer eller mindre enkla. I just det här fallet var det inte helt självklart för alla av oss. Druvor som plavac mali, grk och posip är inte sådant som står på varhens vardagsbord, i alla fall inte i Sydfrankrike. Hur var då vinerna? undrar ni nu med ett olämpligt dreglande över senaste nytt från Sydkroatien. Jo, svarar jag då med upphöjt lugn och stärkt av att veta något ni inte vet, sådär. Blev väldigt mycket ”average”, alltså färre stolpskott än befarat, men också avsaknad av de där riktiga fullträffarna. Inga guldmedaljer vare sig till vitt eller rosé, däremot till fem röda. The Trophy, öh, alltså Trofén, gick välförtjänt till Terra Madre Plavac Mali 2011 frånFestiwine protokoll Poljopromet från regionen Komarna. Den och Boris Violis Plavac Mali från regionen Peljesac (trea och guld) var mina egna toppnoteringar. Bäst bland vinerna från urcoola regionen Dingac (kommande inlägg) klarade sig Dingac Barrique 2009 från Dingac Trade (sexa och silver). Högst poäng bland de vita fick Korta Katarinas Korta Katarina Posip 2012 (etta och silver). Som synes är det inte självklart att den som får högst poäng också får en guldmedalj. För att få högsta valören måste alltid en viss medelpoäng uppnås – i det här fallet 85 poäng och Korta Katarina nådde bara 84,58. Kan låta hårt, men så är det här med vintävlingar inte heller något för mesar. Efter ett hett tips från domarkollegan Quentin Sadler spelas nu en cover på Umbrella.

Klapa, Aklapela & bonus

Vinmässan Festiwine i Dubrovnik förra veckan sammanträffade med Klapa-festivalen Aklapela. Självklart passade er utsände på Balkan på att samla på sig lite informationsmaterial så att även HR:en nu kan njuta lite klapa. Vi börjar med briljanta Pinguentum och Ja odlazim draga, fortsätter med Cesarice och So maki sum se rodila, hoppar till Cuvite och Lipe san ti govorila rici och avslutar med en Bijelo Dugme-bonus. Njut!

Foto: Lato

Foto: Lato

Kortsiktigt vinstintresse håller vinskribenter gisslan & Norrbottens Järn

Den utmärkte vinskribenten Jan Holmström satte igår på Facebook fingret på en lika öm som pinsam och onödig punkt i vinvärlden: tidningarnas ofog att sälja vin. I det här fallet handlade det om ett vin som heter Big Zin Old Vine Zinfandel American Oak och som säljs av Allt om Mats vinklubb. Till skillnad från vad man kan tro är detta ett italienskt vin och på det hela taget tyckte Janne H, högst förståeligt, att det finns skäl att förtydliga att varken han eller någon annan i Allt om Mats vingrupp haft något att göra med här vinet. Problemet är att läsaren/klubbmedlemmen/köparen rimligtvis utgår från att Allt om Mat inte bara står för utan också har valt ut vinerna som vinklubben säljer, och om tidningen valt ut vinerna bör det lika rimligtvis vara vingruppen som gjort det. Oavsett om Allt om Mat går ut med informationen att vinklubben är fristående från tidningen och/eller vingruppen, kommer läsaren fortsätta tro att det förhåller sig på annat vis eller i annat fall fråga sig varför tidningen säljer viner den inte står för. Nu är detta inget unikt problem för Allt om Mat och skribenterna där. Tidningarna som idag på det här viset håller sina vinkritiker gisslan är otaliga. Möjligen kan någon här invända att om det är så synd om skribenterna, varför slutar de då inte skriva för den publikationen? Tja, till exempel därför att det kan tänkas att även en vinskribent behöver en inkomst och det är inte precis så att uppdragen växer på träd – skulle för övrigt du tacka nej till att skriva för Allt om Mat? Dessutom är det här inte skribenternas problem: det här är tidningarnas problem. Det går för all del förstå Allt om Mats och andra tidningarnas kortsiktiga vinstintressen i att kränga vin på det här viset och under trycket att visa bra siffror är det lätt att falla till föga. Önskvärt vore dock att de kunde höja blicken och se bortom innevarande kvartal och fundera över den skada för tidningensNorrbottens Järn trovärdighet och dess, i grunden oskyldiga, vinskribenters anseende sådant här på lite längre sikt innebär. Är en tidning som i allmänhet säljer vin, och som i det här fallet i synnerhet kränger en smågangster från Syditalien som en Capo di capo från Nordamerika, att lita på när den betygsätter viner eller när den eventuellt kritiserar Systembolagets inköpspolitik? Eftersom de individuella skribenterna knappast kan tillåta sig alltför öppen och modig kritik, som den Janne H framför, åligger det alla oss andra att påpeka för Allt om Mat, Dagens Industri, Svenska Dagbladet och alla de många andra att de kanske ska försöka dra in sina pengar på annat vis – och det gäller alldeles oavsett hur mycket de bedyrar och bevisar att det är vattentäta skott mellan vinklubben och den övriga verksamheten, eller kanske just därför . Norrbottens Järn.

Om den ädla konsten att dela ut ett diplom till en gammal, kroatisk vinbonde & Goran Bregovic

Om du i samband med en vintävling där du varit domare blir ombedd att dela ut diplom till äldre, väderbitna, kroatiska vinbönder med nävar som dasslock, kan det vara bra att veta detta: 1. Inse stundens allvar; se hellre sammanbiten än glad ut. 2. Se mannen – det är alltid en man – i ögonen. 3. Fatta hans hand innan han fattar din. 4. Ta ett diskret menFestiwine djupt andetag och kläm till åta helvete. 5. Släpp inte av på greppet förrän du ser ett tyst samförstånd i din motparts ögon; när du släpper greppet: gör det långsamt och försiktigt och inte i snabbare takt än lufsen du just står och håller i handen. 6. Om du glömmer något av det sagda eller inte tar stundens allvar på allvar kommer den kroatiske jätten att sluka din hand i sin, klämma till åta helvete och idissla din nu slappa hand i sin innan han med en bestämd nick, som säger ”jag visste väl det, din kyckling”, släpper den. 7. Om punkten 6 inträffar, se då för allt i världen till att ta det som en man, kort sagt håll inte med en ömkansvärd skrynkla i ansiktet upp din slappa hand för allmän åskådan och, framförallt!, skaka den inte i luften samtidigt som du lätt lyfter det ena benet. Goran Beregovic.

Äta i Dubrovnik & Bijelo Dugme

På bästa läget, med slående utsikt, i Stari Grad, Gamla Staden, i Dubrovnik ligger vad som måste vara stadens bästa restaurang, 360. Tjatigt att bli alltför detaljerad, kort sagt är detta för den matintresserade ett måste då kosan fört den nyss nämnde till Kroatiens sydligaste spets. Läcker miljö, fantastisk mat, utmärkt service och en schysst vinlista i kombination med priser som även många andra, mindre bra krogar tillåter sig. Adressen är Sv. Dominika BB, så vet ni mer exakt var den ligger. Ni som kan er Goran Bregovic måste så klart också gilla Bijelo Dugme (lyssna på gitarren fem minuter in i låten och fråga er om kanske killarna i Pink Floyd hörde det här innan de ljudade om Gilmores sound till The Wall, kul sammanträffande är det i alla fall).

Foto: Lato

Foto: Lato

Liten vinfrossa med Vinakademien & Twoson lunch #1 2014

I samband med Vinakademiens i Sverige första sammankomst för året avsmakades ett litet antal vin, som det är er utsändes i akademiernas förgängliga gungflyt plikt att informera er om. Det och att förhoppningsvis imponera på någon enstaka HR. Årets första möte inleddes med enVinakademien våren 14 lagom lätt Chouilly-robust och mycket god Legras&Haas Grand Cru Blanc de Blancs 1996 och följdes upp med två jämförande provningar, där äldre vitingar ställdes mot yngre dito, samt en rödvinsprovning med mindre åldersskillnad. Vid handen gav detta, att Viña Tondonia 1981 var ett utmärkt exempel på gammal, skön, vit Rioja när den är som bäst (stor, mogen, nötig, komplex doft med en rejäl skjuts väl integrerad och ren ek samt ett uns svamp, mango, bivax och honung i doften, högviskos smak med en fin, bärande och uppfriskande syrastruktur), att Labores 2011 var ett snyggt och typiskt exempel på en förhållandevis ung verdejo från Rueda (ganska stor, frisk doft med inslag av citrus, bra och balanserad syra, ganska lång, ren eftersmak med inslag av grape), att Chablis GC ”Les Preuses” 2005 var precis så snyggt och vackert som bara Clotilde Davenne kan få till ”Les Preuses” (elegant, disciplinerat, komplext, läcker syra, tropiska inslag blandade med lätt yllekofta i positivaste mening, gott nu men kanske ändå bättre om några år, äh, klart det kommer vara ändå bättre om några år: det är Les Preuses från Clotilde Davenne för bövelen), att Twoson PonsotChablis GC ”Les Preuses” 1993 från Dauvissat inte är så dum den heller (här divergerade ledamöternas åsikter något, en överväldigande majoriteten tyckte det här var mumma medan en er närstående gnällspik påstod att vinet inledningsvis var stört, jo stört, på grund av onödiga svavelföreningar som låg där som sordin på den annars uppsluppna stämningen, dock ändrades detta något då syret attackerat svavlet och satt var sak på sin plats), att Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001 var ytterligare ett vin värt att diskutera och i vanlig ordning tyckte en överväldigande majoritet att det här var mumma medan samme gnällspik som ovan påpekade att vinet var reduktivt och att acetaldehyd svävade ur glaset om någon dristade sig till att stoppa ner snoken och inhalera samt att ävenledes flyktiga syror fanns där och bara väntade på den nyss nämnda inhalerande snoken, dessutom, påpekade gnällspiken, var vinet lite orent, inget av detta godtogs som lämpliga argument av övrigaTwoson Barbera ledamöter som tyckte vinet var gott men då ingen av dem skriver historien här har de fel), att Querciabella Chianti Classico Riserva 1997 var ett väldigt trevlig och italienskt vin med rätt stramhet och strävhet för att bli älskat av hela folket. Nog av, låt oss gå vidare: Årets första Twoson-lunch serverades häromveckan på Pontus! Hedersgäst den här gången var Laurent Champs från Champagne Vilmart. Laurent lät gästerna prova ett större antal champagner av olika ålder och klass. Er utsände i de esoteriska lunchernas magiska värld tyckte, möjligen aningen subjektivt, att förra årets ”Twoson-champagne”, ”Twoson 1999 Vilmart Cuvée de Creation”, var bäst, trots den hårda konkurrensen. Dagens vin var annars årets första medlemsvin ”Twoson 2009 Echezeaux Grand Cru” från Laurent Ponsot – ett vin som endast kan beskrivas med ett enda stort ”oh boy!”, inte långt från det allra bästa från Bourgogne. Klubbmedlemmarna fick dessutom tillfälle att se hur väl Twoson 2005 Barbera Gallina från La Spinetta utvecklats, mycket gott nu, men fortsatt inte helt moget.

Thomas Pynchon – Bleeding Edge

Thomas Pynchons senaste storverk är mestadels förlagt till New York, heter  Bleeding Edge och tar oss i ett rasande tempo via diverse intriger och teknikens under anno millennieskiftet mot 11e september och vidareThomas Pynchon Bleeding Edge därbortom, samtidigt som vi bland annat via något som kallas DeepArcher bjuds på turer tillbaka till ett svunnet New York. Huvudpersonen får mig att tänka på Bette Midler i Beast of Burdon, låt vara att hon här är en privatutredare med bedrägerier som specialitet, en privatutredare som befinner sig i en tillvaro klart influerad av tidigare tiders amerikanska hårdkokta deckare. Nämnde jag att vi får oss ett antal Pynchonska konspirationsteorier serverade också samt en hel del kunnigt om teknikens unders undervärld? Extra plus för att en klar och vibrerande avsky för världens sämsta affärsidé, IKEA:s skruva-ihop-det-själv-dummer, kommer till uttryck och för att professionella näsor får en hel del uppmärksamhet. Ja, vad ska man säga, går inte riktigt att sammanfatta, men att ni ska läsa den är en stående rekommendation: detta är en fullödig Pynchon.

Premiär & sensation: recept!

Världspremiär: läckra tapasrecept på vinfierat! Detta kommer sig av att författaren, vinmakaren och numer också receptmakaren och kocken Miguel Merino Navajas provat ut tapas som fungerar ihop med El Rey Old Vine Garnacha. Recepten har översatts av Andreas Karlsson på Terrific Wines, även han kockutbildad, och nu åker vinifierat helt enkelt smålskjuts på de här herrarna och föreslår att HR:arna också gör det. Gott så det förslår!
Zapatilla de Jamon

4 skivor spansk serranoskinka (hittar du Iberico… desto bättre)

4 rejäla skivor spanskt lantbröd

1 tomat

1 vitlöksklyfta

Se till att ta ut skinkan ur kylen en stund innan den ska ätas (är den kylskåpskall är det inte ens hälften så god). Riv tomaten (på rivjärn) i en skål. Häll i ett par droppar olivolja i stekpannan och rosta brödskivorna på båda sidor. Klyv vitlöksklyftan och gnid den mot ena sidan av det nu rostade brödet. Lägg lite riven tomat på samma sida som du just gnidit tomaten och avsluta med att lägga skinkan på toppen. Om du vill kan du grilla den hastigt i smörgåsgrill för att värma upp skinkan. Klart!zapatilla de jamon

Calabacín relleno (Zucchini bruschetta)

1 stor Zucchini

8 skivor kokt skinka

8 skivor ost (mild smak)

1 röd paprika

2 dl mjöl

2 ägg

2 msk olivolja

1 tsk salt

Dela paprikan i 8 delar och stek bitarna på svag värme i olivoljan. Skär Zucchinin i centimeter tjocka skivor. Vänd Zucchinin först i mjöl och därefter i de uppvispade äggen. Salta och peppra. Stek därefter de panerade zucchiniskivorna i stekpanna (använd samma som du stekt paprikorna i) på medelhög värme i ca 2 minuter på varje sida. Varva sedan zucchini, paprika, skinka, ost och zucchini igen i en ugnsfast form och gratinera dem i ugnen på 175 grader C. i 4-5 minuter tills osten smällt. Serveras varma.zucchini

Tortilla de patatas

6 ägg

2 potatisar

½ gul lök

Salt

Olivolja

Tortilla de patatas är Spaniens drottning. Varje spanjor har sitt eget favoritrecept och några gillar den med lök, andra utan. Några vill ha den torrare och hårdare i konsistensen, andra tillsätter röd och grön paprika. Här får ni ett klassiskt recept och sedan är det bara att experimentera där hemma. Först måste du dock bestämma vilken stekpanna du ska använda. Du måste välja en där alla ingredienser får plats men samtidigt inte är för stor för då blir tortillan för tunn och därmed torr. Skala och skär potatisen i tunna, jämna skivor. Tjockare skivor tar längre tid att tillaga och det ger återigen en torrare tortilla. Hacka löken fint. Potatisen måste stekas i en ansenlig mängd olivoja men den kan man sedan sila av när potatisen stekt färdigt om så önskas. Stek potatisen på medelhög värme utan att de blir bruna och tar färg (det är inte pommes frites du gör och potatisen ska vara mjuk inuti men utan att ta färg) rör om då och då. Ungefär när de är halvvägs klara tillsätts löken. Under tiden lök och potatis steks, vispa upp äggen i en skål. När potatis och lök är klara, häll av oljan och lägg potatis och lök i skålen med de uppvispade äggen och salta därefter. Låt vila i ca 15 minuter. Häll sedan smeten i en ordentligt upphettad stekpanna och stek på hög värme i en minut. Dra därefter ner värmen till medelvärme. När äggblandningen nästan har stelnat kommer vi till den verkligt dramatiska delen av tillagandet. Tortillan måste då vändas. Använd en stor platt tallrik som minst täcker stekpannan och skaka till stekpannan så att du är säker på att omeletten inte sitter fast. Vänd sedan tortillan och låt den glida tillbaka ner i stekpannan. Stäng av värmen och låt den bara eftersteka i pannan i några minuter. Servera i tårtbitar med lite bröd och om du vågar lite chilisås.tortilla

Calamares

Friteringsolja

600 gram bläckfiskringar

100 gram mjöl

2 ägg

2 matskedar torkad persilja

Salt

Svartpeppar

2 citroner skurna i klyftor

“Calamares” sitter som hand i handsken till ett smarrigt glas El Rey Old Vine Garnacha en solig söndagsförmiddag. Trots att Madrid ligger mitt i landet, långt från havet, är kanske ”los madrileños” de som bäst kan konsten att tillreda detta tilltugg – det händer till och med att de tar de friterade bläckfisksringarna och lägger dem mellan två skivor vitt bröd och äter dem som en ”bocadillo de calamares”, bläckfiskmacka.

Häll oljan i en stor kastrull så djupet blir fem centimeter, värm till lite mer än medelvarmt. Blanda mjöl, persilja, salt och peppar i en stor skål. Vispa äggen i en annan skål. Gör flera mindre satser så att inte det blir för mycket bläckfisk i kastrullen eftersom oljan då kyls ner och det blir svårt att få en krispig yta på bläckfisken. Doppa bläckfisken först i mjöl och sedan i ägg och lägg sedan försiktigt ner bläckfisken i den varma oljan. Fritera till de är gyllengula och krispiga (ca 1-2 minuter). Lyft upp med hålslev och låt rinna av på hushållspapper. Lägg upp på tallrik och servera med citronklyftorna.calamari

Champiñon

8 champinjoner (bara hatten, inte foten)

4 räkor

2 vitlöksklyftor

1 msk finhackad persilja

1 dl vitt vin

2 msk olivolja

Salt

4 skivor lantbröd

Det här är den absoluta stjärnan på Spaniens mest kända ställe för tapas, calle Laurel i Logroño, Rioja. Den ser möjligen inte ycket ut för världen men du ser allt som oftast köer med folk som ropar ”champiñon!” på de bästa barerna på gatan. Och det spelar ingen roll hur mycket du än försöker, du får aldrig ur dem receptet. Så låt oss göra på vårt egna sätt!Häll i olivolja i en stekpanna och hetta upp den till medeltemperatur. Skiva vitlöken i små tunna skivor och lägg ner dem i stekpannan. Stek ett par minuter utan att det tar färg och tillsätt därefter persilja och vitt vin. Låt koka ner i ca 1 minut. Tillsätt nu resten av olivoljan till en annan stekpanna och stek räkorna hastigt. Lägg på tallrik och ställ åt sidan. Stek nu svampen med toppen uppåt, salta och stek i ca 3-4 minuter tills de börjar få färg. Vänd dem så att undersidan av svampen är uppåt. Tillsätt en tesked av såsen i hatten på champinjonen och stek tills svampen är genomstekt. Placera två champinjoner med hålet uppåt (som på bilden) på en skiva bröd, lägg en räka ovanpå och fixera med en tandpetare. Om du önskar kan du tillsätta ytterligare en sked av såsen innan servering. Ät varma.mushroom