Dubrovnik Festiwine Trophy 2018

Har vid flera tillfällen haft nöjet att sitta med i juryn för Dubrovnik Festiwine Trophy. Brukar inte vara så pigg på att sitta med i sådana här domarpaneler, men just Festiwine Trophy lockar. Kanske för att Dubrovnik är en så vacker stad, kanske därför att det är lätt att fastna i intresset för alla de där udda druvorna, grk, plavac mali, tribidrag, cetinka, posip och allt vad de heter. En bidragande orsak kan också den snabba kvalitetsutvecklingen vara.

Fem år

För fem år sedan, när tävlingen hölls för första gången, var det inte mycket som var bra. Egentligen. Och den internationella juryns budskap till odlarna var beskt: ”Skärp er, snygga till vinerna!”. Självklart gruffades det en del, och somliga dömde ut juryn istället för att ta till sig det som sades, men den överväldigande majoriteten satte sig ner och funderade över budskapet. Visst, de kunde sälja sina viner, ganska dyrt, till alla turister som varje år dränker området inte bara i selfies och solkräm utan också är redo att förslösa sin semesterkassa på överprisad dryck. Å andra sidan, sade de sig nog också, vill vi leva upp till de standardkrav som omvärlden har rätt att ställa på oss. Stolthet, ni vet, något varje seriös bonde har ett rejält tilltaget mått av. Således skred de här seriösa, stolta vinbönderna till verket. Operation ”förbättra oss”.

Hög nivå

Idag, fem år senare, är resultatet påtagligt. Framförallt de vita vinerna håller idag genomgående hög nivå och topparna är verkligen riktigt bra. Inte minst glädjande är att det är vinerna på de lokala druvorna som gått och går fram med stormsteg medan chardonnay och andra internationella sorter inte alls utvecklas på samma positiva vis. I år fick viner av grk, posip, grk och lokal malvasia (malvasija dubrovcka) guld och flera cetinka, av vilka jag gärna gett guld till ett par, fick silvermedaljer.

Rödvin

Även på rödvinssidan går det framåt. Betydligt renare och snyggare viner nu. Mer balans. Mindre rå kraft och volatila syror. Självklart sticker lokala druvor som plavac mali och tribidrag (zinfandelns urfader) ut.

Rosé

Såväl rosévinerna som bubblet är fortsatt utvecklingsbart och borde vara betydligt bättre. Så svårt är det inte att göra rosé och mousserande. För övrigt hittade jag en fantastisk pinot noir, som dock inte föll alla på läppen, sannolikt för att den var så lätt i förhållande till de mer power-orienterade rödtjuten i övrigt. Noterbart är också att här finns en och annan lysande muskat i sötvinsklassen.

D’Vino & Proto

Den som turistar i området kan med fördel gå till vinbaren D’Vino på huvudgatan och botanisera bland vinerna där, äta på Proto som ligger en vinspott från D’Vino samt hyra en bil och köra till halvön Peljesac och titta på de branta vingårdarna där man gör Dingac samt ta färjan över till Korcula och besöka producenterna på ön och se de unika grk-odlingarna (cirka en respektive två timmars vacker biltur från Dubrovnik).

Tidigare inlägg

Tidigare inlägg (i urval) från Festiwine: 1. Om zinfandels urfader tribidrag. 2. Om Dingac (med musik av Alf Tumble) 3. Om klapa. 4.  Om den ädla konsten att dela ut ett vindiplom till en kroatisk vinbonde.5. Gammalt krogtips som står sig för den som vill finäta och sprätta flis.

Dubrovnik Festiwine & klapa

Vinnäringen i Kroatien är lika gammal som vinnäringen i Europa, det vill säga flera tusen år. Tradition kan nu vara både på gott och på ont. Framförallt de röda vinerna som görs i Dubrovnik-regionen är både på gott och ont. Gott därför att de har en egen stil och mycket personlighet. Ont därför att det inte är självklart att stilen karar sig den dagen området kommer konkurrensutsättas av importerade och brandade industriviner. Uppdraget jag för några år sedan hade i Ukraina handlade om att utveckla landets egna viner så de kunde möta den nya konkurrensen. IMG_0921I Kroatien i allmänhet och Dubrovnik i synnerhet lyser de nya utmanarna med sin frånvaro, men det innebär inte att de förr eller senare kommer komma hit och då gäller det att de lokala produkterna klarar konkurrensen. Sedan några år arrangeras i Dubrovnik en stor vinfestival, Dubrovnik Festiwine, i april och i anslutning till den en tävling med internationella domare. Det här är ett utmärk tillfälle att marknadsföra den extremt vackra staden och regionen med alla sina fjordar och öar och dess spännande historia, och det är ett utmärkt tillfälle att få de regionala vinerna bedömda i ett mer internationellt perspektiv: får ditt vin toppbetyg av den här juryn lär det klara den framtida konkurrensen, får det underkänt bör du fundera över om du inte ska utveckla din tolkning av traditionen en aning för då förefaller det som uppenbart att hur mycket du själv än hyllar ditt eget vin så lär du med tiden få svårt att sälja det. IMG_0943Det där sista är inget unikt för den här regionen. Många områden i de tre stora vinländerna, Frankrike, Italien och Spanien, har genomgått eller genomgår just nu en anpassning till de krav dagens konsumenter ställer. För 15 år sedan talade man om vinkris på många håll i Sydeuropa. Exempel på områden som hållit fast vid sin tradition i kraft av en insikt om att vinerna tveklöst är av hög klass men samtidigt fått se sin roll i vinvärlden minimeras är till exempel Rivesaltes och Maury i Frankrike. Som vinnörd kan man i sanningen vara kluven till utvecklingen. Vi vill ha mångfalden. Å andra sidan kan i alla fall inte den som är vinmakarkonsult stå vid sidan av och inte varna sin uppdragsgivare när det är uppenbart att konsumenten är på väg åt ett annat håll. Ja, ni har redan förstått att vinerna i Dubrovnik-regionen många gånger är utmärkta och att de har massvis av egen karaktär samtidigt som inte alla viner härifrån har en självklar plats på morgondagens marknad såvida inte producenten väljer att anpassa sig och i förekommande fall förbättra. IMG_0919Ett belysande exempel är de kraftfulla vinerna från Peljesac (se här inlägg från i fjol). De görs på Plavac Mali och är oftast både kraftfulla och alkoholrika och bjuder på restsötma. Perfekt för den som hängt på Amarone- och Ripasso-vågen i Sverige, tänker någon, och ja så är det, men den vågen är förmodligen inte evig och många vill redan nu ha lite elegantare viner och framförallt lite mindre sötma och alkohol. Här står traktens odlare inför en stor utmaning för hur ändrar du stilen på Plavac Mali som kräver rejäl mognad för att dofta och smaka bra men som då också blir väl alkoholstinn och i kraft av alkohol, glycerol och kanske också restsocker upplevs som halvtorr? Tja man kan pytsa vatten i den jäsande musten eller, hellre, hitta en kompletterande druva som går att skörda vid lägre mognad. Nog av. Det glädjande med årets vintävling i Dubrovnik som er utsände i de adriatiska kuststräckorna precis dömt klart i är att kvaliteten 2015 slår fjolåret med hästlängder. Kort sagt var få viner defekta eller usla i år medan de riktigt bra ökat rejält.IMG_0912 Mycket glädjande utveckling. För det vi vinnördar helst vill är, förstås, att de unika vinerna, gjorda på druvor som Tribidrag (äkta äkta Zinfandel), Plavac Mali, Grk och Posip och allt vad druvorna heter här ska fortsätta vara unika och samtidigt bli bättre än bra och väl anpassade för det moderna matbordet – vill avseende det sista tillägga att medan till exempel Plavac Mali-vinerna ofta är väl alkoholstinna och så vidare finns det utmärkta matviner på andra druvor som Grk. Sist men inte minst: ni som åker på semester till Dubrovnik, var inte rädda för att prova på de lokala vinerna och dra er inte för att gå upp lite i pris, det brukar man, faktiskt, tjäna på. Klapainlägg med klapa.

En ding, ding, ding, Dingac värld & Håkan Lidbo & Alf Tumble

Dingac ska egentligen skrivas med ett uppochnervänt tak på c så uttalet blir tj. Min fransksvenska dator fixar inte det så även under resten av den här texten kommer somligt vara felstavat. Det gäller inte minst halvön Peljesac, som ska ha både litet och stort tj-ljud på s och c, ja, ni som inte pratar kroatiska eller något annat slaviskt språk kan väl försöka er på det uttalet. Nu är det inte uttalet som är grejen med Peljesac och Dingac så låt oss ta det från början.Peljesac fiskare

Peljesac är en halvö, belägen några mil norr om den gamla republiken, numer staden Dubrovnik. Kanske är den mest känd för de fantastiska ostronen och musslorna som odlas i den vackra fjorden vid Mali Ston. Skaldjur som känns lika fräscha som de från de stora bankarna utanför Seattle. Här får de extra fräschör av undervattenskällor som förser fjorden och de små liven som växer där med rejäla doser av svalt sötvatten. När du är i Dubrovnik är en avstickare hit upp ett måste. Hyr en bil eller slå på stort och hyr både bil och chaufför om kassan tillåter. Ett annat tangerande tips är att du i Dubrovnik söker upp krogen Proto, nära ingången till Stari Grad, Gamla Stan, och att du där gör din egen Linguine Glockenspiel: beställ Mali Ston-musslor och en tallrik linguine, öppna sedan musslorna och lägg innehållet i/på linguinen – krogen är okej men det här slår allt annat på deras meny, låt vara att du får sätta ihop rätten själv.Peljesac tunnel

Tillbaka till Peljesac.  Från Mali Ston åker du vidare till Donja Banda och vinbaren Peninsula. Här låg förr ett kooperativ som de i och för sig inte sällan privata odlarna var tvungna att leverera sina druvor till på Titos tid och namnet Donja Banda lever hos många kvar, omgivet av ett nostalgiskt skimmer. Vinbaren Peninsula bjuder understundom på skön jazz, god ost och ett brett urval viner samt professionell handledning. Men nu glömmer vi det, för nu har vi, äntligen, kommit till saken: ta bilen och kör till ”Tunneln” i Potomje, alltså den 400 meter långa tunnel som tar dig under bergskammen och över till halvöns andra sida. Tunneln byggdes på 1970-talet för att få en direkt access till andra sidan berget. Fram till dess skedde all transport, bland annat av druvorna, med åsna över bergskammen.Peljesac blomma

Enligt insatta ortsbor kan det skilja så mycket som 15 grader från den ena till den andra sidan. Vad som är oomkullrunkeligt är att allt är såå mycket brantare på andra sidan. Här talar vi om b-r-a-n-t-a sluttningar rakt ner i havet och det gäller att hålla tungan rätt i munnen och framförallt händerna på ratten och ögonen på vägen när du snirklar dig uppåt mot de högst belägna vingårdarna, som du, självklart, bara måste ta dig till även om det innebär ett sönderskrapat underrede och att du i varje krök riskerar bli hängande med din löjliga tvåhjulsdrivna, lilla stadsbil som du ogenomtänkt hyrde istället för den dyrare fyrhjulsdrivna saken som du, inser du nu, borde tagit och ”dumsnål amatör” är för stunden inte alls ett felaktigt epitet på dig. Och när du kliver ur bilen och muntert knallar iväg bland skärvorna och stenarna av förhärdad kalk och slinter lite här och lite där och försöker att inte dras med nerför branten och hör den gamle vingårdsarbetaren hundra meter bort ropa något och du glor på honom och skriker ”what?!” och tänker ”wtf!” och han plötsligt får dig att inse att du går runt just där huggormarna bor och trivs som bäst funderar du också över det olämpliga i att gå runt där med tunna söndagsdojjor.Peljesac sten

Medan du lyssnar efter hasande och väsande ljud och djur tar du dig ändå tid att se ut över nejden och, pust, vyn är slående, magnifik, sanslös; först tre-fyra grymma stup rakt ner i havet och sedan mil av adriatiskt hav och dito öar, vitgrå kalk, gula och blå blommor, mycket lågt tuktade och trots hög ålder spinkiga stockar plavac mali eller som druvan kallas här dingac, alltså både druva, ursprung (Kroatiens äldsta skyddade vinregion, sedan 1961) och typ, och bortanför det himmel, hav och öar, i all oändlighet.Peljesac vingård

Självklart är uttaget lågt här. Kan inte vara på annat vis. Självklart är stockarna spinkiga till följd av knapp näring och självklart behöver du bara pudersvavala stockarna en gång om året ity torka och ständig vind håller svampar och andra angrepp borta – kort sagt utfärdas inga ekologiska certifikat här, det varken behövs eller går att arbeta på annat vis. Självklart blir vinerna maffiga och hamnar lätt högt i sockret. Och där har vi Dingac-producenternas utmaning: att skapa balans. De bästa Dingac-vinerna idag är de som får vara vad de är, det vill säga halvtorra kraftpaket runt 16 procent och med tillräckligt mycket sötma för att fungera ungefär som en hygglig port. Sämst är de obalanserade vinerna som på grund av glycerol och hög alkoholhalt uppfattas som halvtorra trots att de är torra. Inte sällan är vinerna också dumbeska till följd av taskig hantering. När lokala intressenter med EU:s hjälp nu försöker sätta världens lupp på regionen Dubrovnik, bland annat genom att anordna mässan Festiwine och en vintävling för bland annat Dingac-vinerna, leder det till mer uppmärksamhet och fler impulser utifrån, vilket gissningsvis kommer ge hela området och inte minst de urcoola Dingac-vinerna en rejäl knuff framåt, inte bara i rykte utan också i kvalitet. Vi avslutar med Pop Music från Håkan Lidbo och Alf Tumble.