Kiev? Da!

Var tillbaka i Ukraina i veckan och besökte för första gången sedan 1993 Kiev. Vilken skillnad! Såg blott två Volga – taxi. Däremot kryllade det av lyxåk i centrum. Då fanns i stort sett en restaurang med internationellt kök. Nu är krogutbudet som i vilken annan storstad som helst. Stämningen är tilltalande. Dnepr och parkerna är vackrare än någonsin. Tjechovs – han bodde i Ukraina några år – pjäser går fortsatt för fulla hus och Bulgakovs tillika Mästarens hus står kvar och är mer välbesökt än någonsin. Kort sagt är jag mycket förtjust i ”nya” Kiev. Definitivt värt en resa. En sak bara: ät gärna på Khutorok – bra, tradionellt ukrainskt kök serverat på en pråm förankrad vid nya ”nöjeskajen” längs Dnepr – och drick gärna deras ”typiska” transbärsjuice, men lukta inte på den! Det har jag redan gjort åt er och jag kan meddela att den luktar precis som RER – perrongen för gröna linjen på Gare de Lyon i Paris, det vill säga urin med hög torrextrakthalt. Bland de värsta dofter världen har att bjuda människan.

Sommarsémillon

Q-rious semillon talar utan accent på chilenskt vis. Nya årgången (2009) är nu ute i butikerna (som s k ”T2:a” i alla fall i varannan butik…) – som tidigare framgått var jag i Chile och blendade för sisådär nio månader sedan – och mottagandet är minst lika bra som för årgången 2008. Bortsett från att vinet fungerar ganska bra som aperitif är det allround till mat. Läs mer på qrious.se.

Rosé som den svenska sommarnattens leende

Samtidigt som det är kul att Moder Svea hängt på den internationella rosétrenden är det lite trist att rosévinet i Sverige fortfarande är en ersättare för rödvinet – för att nu tala lite Guillou. Ett snudd på extremt exempel på ljust rosévin är Château L´Arnaude Cuvée Therese 2009 (som jag förstås haft mina fingrar i). Nästan vitt i färgen har det en tämligen kraftfull karaktär, som minner om ljusa, svenska sommarnätter fyllda av väldoft, ungdomsförälskelsers skira romanser och de dova vågrörelserna från den ensamme nattbadarens lugna simtag på den månbelysta fjärden. Spetsat med lite bitterljuv beska i eftersmaken.

Tim Burton, Apichatpong Weerasethakul & Javier Bardem

Loaltidningen Nice-Matin, som är ganska bra på Cannes-koll, halvgillade den i recensentens ögon förvirrande ”Lung Boonmee raluek chat”, men tippade den ändå som vinnare av årets Guldpalm med hänvisning till att ”det här gillar nog Tim Burton”. Visst gjorde han det. Jag tycker f ö det låter tilltalande med ett förvirrande virrvarr av andar och spöken och levande och andra och ser fram emot att se filmen. Annars var det särskilt kul att suveräne Javier Bardem fick Prix d´interprétation masculine.

Något att fira Apichatpong och Javier med

Jag (Stadd i)Statisk rörelse

Hann under tågresan från Paris även med att ögna Le Monde. I (går)dagens litteraturbilaga fanns en intressant diskussion om författarens självcensur. Min andra roman ”(Stadd i)Statisk rörelse” är skriven av minst två jag: ett Överjag, som heter Gustaf Torstens (författarpseudonym jag använde för min första roman ”Anakolut”) och ett Underjag, som heter R. Eller, det är en lek med det där med självcensuren. Jag tror det är omöjligt att i vaket tillstånd undkomma Överjaget. Däremot har jag försökt drömma fram texter, vilket rimligtvis innebär att Överjaget i vart fall är närvarande i mindre utsträckning (figuren R är dock till stora delar skriven i vaket tillstånd; drömskrivandet har jag använt mer för några av novellerna i ”Ditt och mitt livs novell”). Sedan gäller det förstås att inte banga ur när Överjaget ska titta på texten som drömmen resulterade i. Hursomhelst uppfattade Hans Alfredson, som hade vänligheten att skriva förordet till ”(Stadd i)Statisk rörelse”, den där jag-leken och nämner det särskilt i sin text: ”Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen boende iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen…” Tja, det är väl ungefär så även jag såg och ser på saken.

Sommarlätta noveller

Snabbtåget TGV tar drygt fyra timmar Paris – Draguignan-Les Arcs (som min hemmastation heter, närmare 90 mil sydost om huvustaden). Bortsett från gunget efteråt är det vanligtvis en skön resa. Passade den här gången på att avsluta Kazuo Ishiguros novellsamling ”Nocturnes” (Faber and Faber, finns t ex på Pocket shop i Sverige). Undertiteln ”Five stories of Music and Nightfall” sammanfattar väl bokens innehåll. Han kan med enkla medel både skriva och berätta historier, Ishiguro. Egentligen en typ av berättande som jag finner ointressant och trist, men när det är så här välgjort blir texterna sommarlätta och lämpliga inte bara för tågresor utan också hängmattor sommartid.

Sommarlätt vin

Bo Hansson ur tiden

Hansson & Karlsson var nyskapande och förberedde en generation på White Stripes. Det de senare åstadkommer med gitarr och trummor, åstadkom de förra , för det mesta, med orgel och trummor. Sedan gjorde Hansson världshiten ”Sagan om ringen/Lord of the rings”. Tidigt 70-tal om jag minns rätt. Gammalt och monumentalt i alla fall och nu har Hansson gått och dött. Tråkigt, men samtidigt ger det tillfälle för en ny generation att upptäcka honom och en gammal generation att återupptäcka både honom och Karlsson.

Watership down

Asiaten i St Tropez

St Tropez kan, framförallt i juli och augusti, skrämma med sitt övermått av internationella turister och svenska brats (hur blir man en sådan? jo, jag har kommit på det: man växer helt enkelt upp i en skruvad miljö). Dock är staden ack så trevlig även denna tid, men allra trevligast är den vid helger (Kristi Himmelfärd, All helgona o s v) när det inte riktigt är säsong. Eller på vintern då St Tropez intar sin historiska roll som fiskeläge på franska sydkusten. Oavsett årstid kan man få sig ett raffinerat, asiatiskt skrovmål på utmärkta Bahn Hoi, som ligger inklämd i en gränd bakom kyrkan. Lätt att hitta till, lätt att tycka om.

St Tropez
Mer om St Tropez
St Tropez ikon tolkad av Gainsbourg
Hela Frankrikes gendarme

Gustibus Finglögg 2.0 3.0

Det var när hundarna gick lös med sina tungor i ansiktet som jag kom på att det var dags att prova Gustibus Finglögg 2.0 igen. Varför tanken infann sig just då vet jag inte, men det är redan ett par månader sedan Årets glögg 2009 provades i det långtest jag utsätter den för. De gör så där, hundarna, för de tror att jag ska gå upp och ge dem skinka. Vilket jag oftast gör. Fast att de alls kan ge sig på mig om morgonarna beror på att andra, inte helt solidariska, familjemedlemmar tycker att jag ska stiga upp, en tanke som annars ytterst sällan slår mig i ottan. Hundarna är väl ett surrogat för denna tanke. Familjens sätt att banka in sin åsikt i mitt medvetande. Slick som slag. Flaskan som nu varit öppnad sedan 6 januari har varit fylld till ungefär 20 % sedan förra testet. Föga förvånansvärt är glöggen fortsatt bra. Färgen har antagit en orangebrun nyans; doften är mindre nyanserad och komplex, men fortsatt bra och den domineras av russin och pomerans, kompletterat av kardemumma och kanel; smaken upplevs som lite för söt nu (i rumstemperatur), men den långa, fina eftersmaken (russin!) förlåter det mesta. Fungerar fint som dessertvin nu i sommar.

Morgonmusik