Stoppa äggkverulanterna!

Det här med att folk tror att de har rätt att gnälla å det grövsta över hur äggen är kokta… den rätten har de inte. Till att börja med kan den som äggkverulerar koka sina egna ägg och vad mer är, är att den som trots det nyss sagda äggkverulerar, må det sedan vara över egenkokta ägg eller sådana som kokats på entreprenad, ska kunna ådömas hemska straff både av samhället inrättade och kontrollerade domstolar och ambulerande folkdomstolar och hastigt på- och hopkomna lynchmobbar. På grund av det där sista kan straffen för äggkverulering inte närmare preciseras än att vi här talar om spontana och säkerligen rättvisa straff framvuxna ur den upprörda folksjälen och exekverade med lynchmobbens sedvanliga pedanteri.

Äggmusik. Äggmusik. Äggmusik. Äggmusik. Äggmusik.

Magdalena Ribbing & Anakolut

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

Hans Alfredson & (Stadd i) Statisk rörelse

Min första roman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet” (Författares Bokmaskin 1986) delade läsekretsen i två: en som tyckte boken var mycket bra, en som tyckte den var trams. Till dem som tyckte den var mycket bra hörde Hans Alfredson och när jag senare bad honom skriva ett förord till min andra roman, ”(Stadd i) Statisk rörelse” (Gong Gong 1995), hade han den oerhörda vänligheten att göra det. Så här lyder det förordet:

”På utställningen ’Rörelse i konsten’ på Moderna Museet någon gång på 60-talet inhandlade jag mig ett debuskop, d.v.s. en variant av ett vanligt kalejdoskop, där det man tittar på inte består av små olikfärgade glasbitar, som man kan skaka runt mellan speglarna, utan ett utsnitt av verkligheten, som ordnar sig i fantastiska symmetriska mönster.

’(Stadd i) Statisk rörelse’ påminner om ett debuskop fullt av märkvärdiga bilder, Lesefruchte, vildsinta uppslag, ibland nästan gaggigt självupptagna filosofem, sanslösa skämt, dödliga allvarligheter och barnsligheter.

Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen sittande iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen.

Precis som i författarens tidigare verk ’Anakolut’ saknar den här boken medvetet sammanhang i sin konstruktion, liksom huvudperson och handling. Den är jobbig att läsa! Ibland blir man förbannad – men man kan inte låta bli att fortsätta. Kanske uppnår man till slut den terapeutiska effekt, som texten uppenbarligen har haft på sin författare.

Det förekommer massor av citat från Bloch, Jung och andra, men kanske framför allt från Robert Musil. Ett som inte är med vill jag här anföra (från del 3 av Mannen utan egenskaper):

’ ”Det påstås att han skall vara ett geni” – ”Det var roligt att höra!” svarade Meseritscher. – Vill man snabbt och säkert kunna servera de nyheter som finns, får det nya inte vara alltför olikt det gamla som man redan känner till. Inte ens geniet utgör därvid något undantag, det vill säga det verkliga och erkända geniet, vars betydelse samtiden snabbt enas om.

Annat är det med ett geni som inte alla genast håller för att vara ett sådant! Det har så att säga något fullständigt ogenialt över sig, men inte ens detta har det helt för sig självt, så att man kan missta sig på det i alla avseenden.’

Börja brottas med den här texten! Kanske får du ner den på rygg, om du är stark och har ögonen med dig. Det är inte Kullagulla blir flygvärdinna.

Hans Alfredson”

Jag (Stadd i)Statisk rörelse

Hann under tågresan från Paris även med att ögna Le Monde. I (går)dagens litteraturbilaga fanns en intressant diskussion om författarens självcensur. Min andra roman ”(Stadd i)Statisk rörelse” är skriven av minst två jag: ett Överjag, som heter Gustaf Torstens (författarpseudonym jag använde för min första roman ”Anakolut”) och ett Underjag, som heter R. Eller, det är en lek med det där med självcensuren. Jag tror det är omöjligt att i vaket tillstånd undkomma Överjaget. Däremot har jag försökt drömma fram texter, vilket rimligtvis innebär att Överjaget i vart fall är närvarande i mindre utsträckning (figuren R är dock till stora delar skriven i vaket tillstånd; drömskrivandet har jag använt mer för några av novellerna i ”Ditt och mitt livs novell”). Sedan gäller det förstås att inte banga ur när Överjaget ska titta på texten som drömmen resulterade i. Hursomhelst uppfattade Hans Alfredson, som hade vänligheten att skriva förordet till ”(Stadd i)Statisk rörelse”, den där jag-leken och nämner det särskilt i sin text: ”Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen boende iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen…” Tja, det är väl ungefär så även jag såg och ser på saken.