BatC återfunnen i Mellanöstern!

De som tillhör litteraturens mest upplysta krets har råkoll på den samhällstillvända novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell” från 1997 och den där flitigt florerande BatC, denne litteräre hjälte som i fyra olika noveller hinner 1. Genomföra en statskupp 2. Genom politiskt taskspeleri och klassisk och tidlös missnöjespolitik riktad mot invandrare och en påstått förstelnad politisk struktur ta över makten på demokratisk väg 3. Starta och med framgång driva en sekt 4. Göra kometkarriär inom näringslivet. Men sedan dess har det varit tyst om BatC. Fram till nu, då det visar sig att han tillbringat de senaste åren i Mellanöstern.  vinifierat har fått en exklusiv intervju med honom, där han sitter i ett av den USA-stödda kurdgerillans fångläger.vinifierat (Vin): Varför lämnade du ditt ordnade liv i Sverige?

BatC: Äsch, det vanliga. Äventyr och jag ville hjälpa till. Och leva under den enda sanna vägens lags beskydd.

Vin: Hade du inga funderingar kring mördarsektens essens, alltså det besinningslösa mördandet?

BatC: Det där vet jag inget om. Kanske har du andra uppgifter än jag.

Vin: Men du måste väl både ha sett och hört en del?

BatC: Oh ja!

Vin: Ja?

BatC: Men nej.

Vin: Det är ju en mördarsekt och du har varit en del av den.

BatC: Jag har bara lämnat blod och kört ambulans och räddat livet på små barn. En gång räddade jag en unge som höll på att drunkna, eller ja, nästan, jag funderade på att hoppa i och dra upp den.

Vin: Men det gjorde du inte?

BatC: Nej, men en annan gång kom jag springande med en defribillator när den som bäst behövdes.

Vin: Åh, så du räddade livet på någon med hjärtstartaren?

BatC: Nej, nej, men jag kom springande med en defribillator när den som bäst behövdes.

Vin: Såå, du använde aldrig defribillatorn?

BatC: Nej nej, jag gav bara blod och körde ambulans.

Vin: Enligt uppgifter utmanade du Baghdadis kalifat med ett eget kalifat?

BatC: Det vet jag inget om, men jag vet att mitt kalifat var det sanna kalifatet.

Vin: Enligt samma uppgifter var ditt kalifat om möjligt än mer bestialiskt?

BatC: Nej, vi följde bara det sanna ordet. Det har inget med bestialitet att göra. Det var bara som att vara vakt i ett av nazisternas dödsläger så det är lugnt. Men nu vill jag hem till Sverige. Vet du om det är ok att jag tar en taxi? Skickar jag fakturan till Försäkringskassan då? Kan du kolla det åt mig? Jag vill hem och ge blod och köra ambulans och vara badvakt.

Musik.

Bookstorage.ru någon?

Er utsände bland de inte alltid helt alldeles fullt ut tydliga länkarnas underbart klickbara avgrunder, har ett spännande erbjudande för en HR som känner att den är för ett rationellt och empiriskt utforskande av vår gemensamma värld och de livsbetingelser vi som människor står inför nådens år 2017, och alltså inte vill tillhöra skaran med vettvillingar som tycker att det är bäst att inte veta och att det vore himla skönt att få bädda ner sig i 1876 om det bara vore möjligt. Med detta sagt vill den nyss nämnde utsände påpeka att om flera vill anta den inom kort beskrivna utmaningen går det för sig – det vore oss främmande att stänga ute någon när det vankas spännande utmaningar och kanske livsviktig samtidsforskning.

Nog av, till saken! Jo, det är så att min novellsamling ”Ditt och mitt livs novell” 20 år efter utgivningsåret dykt upp som gratisutgåva på sajten Bookstorage.ru. Givetvis oerhört smickrande att bli utgiven (på svenska) i Ryssland 20 år efter lanseringen. Möjligen förefaller det oss att det faktum att boken tydligen kan laddas ner gratis kan utgöra lite smolk i glädjebägaren. Å andra sidan känns det fint att utges i Bulgakovs och Dostojevskijs Ryssland. 

Dock! Det som måste undersökas är vad som händer när man klickar på någon av länkarna på sajten, till exempel ”Download free” eller varför inte tweeta (genom att klicka på Twitter-symbolen) ut det här, måste man ändå säga, gentila erbjudandet från våra vänner i öst? Med andra ord, kära HR:are, vill någon framåtsträvande och nyfiken av er vara så snäll att gå in på sajten och klicka på valfri länk? Återkom sedan här på sidan (i kommentarsfältet) med en liten rapport om vad som hände.

Musik!

Fotnot: vinifierat.se tar inget ansvar för vad enskilda HR:are gör och svär sig fritt från stämpling, allt i enlighet med bloggens juridiska rådgivares råd.

 

Magdalena Ribbing & Anakolut

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

Rasism, xenofobi, Matchen & annat & Marriages

Förvånansvärt många har den senaste tiden påstått att den rasism och fascism som tydligt kan skönjas i dagens Sverige inte funnits där tidigare. ”Vem hade kunnat tro detta för tjugo år sedan?” frågade sig till och med någon i en uppmärksammad artikel nyligen. Vi var nu många, eller i alla fall fler än några stycken, som kunde tro det för tjugo år sedan, och för trettio år sedan och… Sveriges 1900-tal var till stor del ett rasbiologins sekel. Att tro att det inte fanns kvar rasism i ett land som så sent som i 1970-talets mitt slutade tvångskastrera folk är naivt och vittnar om liten kunskap om samhället sådant det var för tjugo och trettio år sedan. Snarare är det så att Sverige 2014 i grunden och paradoxalt nog är något mindre rasistiskt än det var 1974 eller 1984. Däremot är landet betydligt mer främlingsfientligt och framförallt ängsligt. Här en novell från 1982 (publicerad i kollageromanen ”Anakolut” 1986 och i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell” 1997) . Gissa vad den egentligen handlar om? (texten nedan återges i original)

Matchen

Det var en söndag och jag tog som vanligt en promenad efter kronärtskockorna, smöret, steken, såsen, potatisen, gelén, ärtorna, morötterna, vinet, äpplepajen – som just den hör dagen blivit för bränd i kanterna och mer påminde om månens baksida än en kulinarisk anrättning -, vaniljsåsen, och den mintsmakande tandpetaren, hände det sig inte bättre än att min passage genom en liten park sammanföll med ett idrottsevenemang i den lilla parken som egentligen inte alls var liten utan en hel skog; en med stadsmått mätt stor slätt samt en halv ö i huvudstaden: en yta motsvarande till exempel en mindre kommun eller rikets tredje största stads hela innerstad och dess närmaste omgivningar.

Ja, det var inget underligt med att min passage sammanföll med ett idrottsligt evenemang; det var ofta idrottsliga evenemang i den lilla parken som inte var så liten utan nästan lika stor som rikets tredje stad. Det underliga var att just den här dagen ställde jag mig att glo på de på planen agerande utövarna. De spelade fotboll. Ett kul spel, det vill säga: man spelar med en läderkula som bara får vidröras med fötterna. Utöver det här med att kulan bara får vidröras med fötterna tillkommer en massa olika onödiga och krångliga regler. Kvintessensen med spelet är att peta in kulan i ett nät upphängt på två pinnar.

Att alla dessa onödiga och krångliga regler efterlevs ser en speciell spelare, kallad domaren, till. Och allt det här är mycket intressant.

Såvitt jag vet är domaren en komplexfylld man – det är nästan uteslutande män som är domare, vilket jag återkommer till senare – som valt att bli domare istället för polis. Han är själv en urusel fotbollsspelare och förtryckt i hemmet.

Att det är så få kvinnor som är domare beror på att de antingen är bra fotbollsspelare, poliser eller gifta med en domare.

Spelarna – de som försöker peta in läderkulan i det hängande nätet – är också lätta att förstå; de är allihop poliser som måste få avreagera och avvandalisera sig. Tänk er själva: de får springa och sparka så mycket de vill, svära och göra fula åtbörder åt domaren och sedan baktala densamme i pressen efter matchen.

Härav kommer det sig att publiken – det står alltid en skränande pöbel och tittar på poliserna som försöker peta in läderkulan i det hängande nätet under den i hemmet tyranniserade domarens vakande ögon – i stort sett uteslutande består av järnrörsutrustade psykopater, skinnhuvuden, nazister, kvinnoprästmotståndare, engelsmän, revolutionärer, italienare, kommunister, frustrerade invandrare, desillusionerade smörcharmörer med dålig andedräkt, fönat hår och hängbuk och politiker; alla dessa samhällets utstötta.

Det förhåller sig nämligen så att sedan en spelare gjort fula åtbörder och missfirmat domaren blir han, spelaren, utvisad. När han blir utvisad får han lämna spelplanen och genast kommer en sportjournalist och intervjuar och eggar upp honom. Sportjournalisten är för övrigt en alkoholist på väg mellan torken och TV:s nöjesredaktion och han älskar att frossa i andras lycka eller olycka.

Sålunda tager han tillfället i akt och eggar upp spelaren som gjort fula åtbörder åt domaren och får honom, spelaren, till att skrika ut sitt hat inför landets församlade sportfans, som sitter hemma i vardagsrummet och tittar sig i Sportspegeln, spelar ölspelet, röker och spyr timmermanskorv och öl över spelplanen.

Hur som helst låter sig gärna personerna i publiken på plats vid sidan om fotbollsplanen eggas av spelaren med de fula åtbörderna och inte sällan händer det att ett skinnhuvud eller en politiker sliter fram ett järnrör eller en ny lag och dänger i huvudet på någon stackars desillusionerad smörcharmör eller rent av i skallen på domaren. Därefter drar de tillsammans ut på staden för att sparka sönder en eller annan tunnelbanestation, välta en buss, strypa en djurgårdare eller göra något annat kul.

När de gjort det är det dags för spelaren igen. Som den samvetsgranne minns är spelarna också poliser och sedan de svidat om går spelarna/poliserna i det förlorande laget till attack med sparkar, batonger, hästar, tårgas och vattenkanoner för att avreagera sig efter förlusten; att förlora är nämligen det värsta som kan hända en fotbollsspelare och då måste han avreagera sig.

Låt oss efter denna flyktiga beskrivning av spelet fotboll återgå till söndagseftermiddagens händelser. Jag passerade alltså en fotbollsplan med min av diverse maträtter uppsvällda buk, just som en match av det mindre formatet skulle ta sin början. Någon publik utöver mig själv fanns inte. Ja, det fanns inte ens tillräckligt många spelare i det ena laget och därför blev jag tillfrågad om jag ville ställa upp och vara med i det laget som saknade en spelare.

– Javisst, svarade jag, men tänk om jag gör mål, vad skall sportjurnaliserna då skriva och säga? Att en okänd spelare rullat in kulan i det upphängda nätet?

De andra skrattade och trodde att jag drev med dem. Det gjorde jag inte.

Nåja, de andra övertygade mig om att det inte var något problem och vi satte igång. Jag spelade ytter. Det innebär att man håller sig ytterst på sin kant. Fast ibland skall man vara i mitten också, men bara ibland, för ibland ska man vara mitt emellan ytterst och mitten. Och ibland skall man vara högt upp om inte motståndarna anfaller för då skall man vara långt ner, för att åter vara högst upp när det egna laget har bollen – kulan.

Det är mycket svårt att spela ytter och egentligen behöver ett lag fler yttrar.

Det finns fler yttrar i ett lag, men de har en massa andra konstiga namn som inner, center, halvback, back, mittfältare, anfallare och försvarare och en ytter kallas libero och så finns fiskaren längst där bak förstås – han försöker hindra motståndarna från att skjuta kulan i nätet bakom honom. Allihop de här skulle kunna spela ytter om det inte vore för att de har en massa konstiga namn.

Jag spelade ytter i alla fall. En fascinerande uppgift. Det var väldigt enkelt ända tills kulan hamnade hos mig och en spelare i det andra laget försökte ta den från mig; flåsande och flämtande kom han bredbent skuttande mot mig med framskjuten underkäke och stint stirrande på kulan jag höll i famnen. Så gav han sig till att skrika:

– Ge hit bollen, din djävla fåntratt!

Jag gav honom en rak höger och han föll till marken med krossat näsben.

Jag menar: det är ju självklart; spelar man så spelar man och snackar inte en massa skit. Jag tog det i alla fall för självklart. Då kom den där typen som kallas domare – han som är toffelhjälte – springande med pulserande , uppblåsta kinder, ihärdigt blåsande och fräsande i sin lilla löjliga fula visselpipa. Jag skulle just trycka ner pipan i halsen på honom när mina lagkamrater – spelarna i mitt lag alltså – också kom sprigande och tog bollen från mig.

De pratade en massa sportsmanship och andra obegripligheter de låtsades tro på.

– Ursäkta mig, kamrater i laget, sade jag, men gäller det inte att peta in kulan i nätet mellan pinnarna.

– Jo, det är riktigt, svarade de.

– Nå, låt oss då göra det och inte stå här och snacka skit!

Så började vi spela igen; det vill säga alla utom han med det mosade näsbenet som gick till närmaste telefonkiosk för att ringa efter en sportjournalist.

Det dröjde inte länge förrän sportjournalisten var på plats och med honom en undan för undan allt större publik med järnrör, magsår och politiska dogmer. Jag, liksom kamraterna i laget, liksom kamraterna i det andra laget, liksom domaren, lät våra fötter sväva allt högre över jorden i takt med att publikmassan växte och jublet i takt med den.

Själv hade jag inte rört kulan igen när mitt lags center trampade snett och bröt vristen av sig mitt framför motståndarnas upphängda nät och fick bäras av planen. I och med det fick jag spela center, som är en ytter med en central roll mitt på planen längst fram vid motståndarnas upphängda nät.

Tämligen omgående kom min chans att göra något konstruktivt då jag nu fick ett utsökt tillfälle att komma i kroppskontakt med motståndarna framför deras eget mål – det upphängda nätet. Redan vid första anfallet fick mitt lag hörna, vilket innebar att vi alla ställde oss framför motståndarnas mål och väntade på att en kamrat skulle skjuta in kulan till oss.

När kulan – bollen – kom, kom den högt och med en väldig fart och en lång räkel ur motståndarlaget, som stod alldeles intill mig, tog sats för att hoppa upp pch nicka kulan – det innebär att man stångar kulan med pannan, det är tillåtet. Just som denne långe satsande räkel gjort avstamp och sänt iväg sin kropp uppåt, ihärdigt trotsande Newton, ställde jag mig på hans ena fot med den påföljden att han slet sönder sin lårbenshals och med svåra smärtor fick fraktas till närmaste akutmottagning.

Ingen förstod vad som hänt och jag kände mig mycket nöjd och väntade framför motståndarnas upphängda nät på nästa anfall och eventuella kroppskontakt.

Publiken var i extas och gav domaren skulden för att den långe räkeln i motståndarlaget slitit lårbenshalsen av sig. Vi spelare på planen kände oss mycket uppmuntrade av den exalterade publikens uppförande.

– Domardjävel, ut med domaren, vi ska knäppa dig din djävel, och andra för oss alla, utom domaren förstås, stimulerande hejarop haglade över domaren – toffelhjälten.

I ett anfall av okynne smög jag upp bakom den vid stora publiker ovane domaren och väste i hans öra:

– Jag vet var du bor din djävel.

Han blev likblek.

Lite senare smög jag intill honom igen, men frågade nu artigt:

– Hur många barn har du?

– Vad menar du?

– Ja, jag bara undrar: har du några barn? Någon gammal mormor eller far? Du måste väl ha någon släkt? Jag kan inte riktigt förklara, men just nu känns det angeläget för mig att få veta det. Du känner väl själv hur viktigt det är att du skaffar dig en bundsförvant här. Hör du inte hur publiken vrålar efter ditt blod, märker du inte att sportjournalisterna väntar på att få massakrera dig inför hela folket, publikens barn trängtar efter att få trycka till dina barn, de vita rashetsarna vill jaga livet ur dina barn i skolan, invandrarna där borta vid hörnflaggan bara väntar på att få våldta dig offentligt… fattar du? Du måste ha en bundsförvant. Berätta om dig själv, kanske kan jag blidka dina antagonister.

– Tror du verkligen att invandrarna där borta vill våldta mig?

– Jag har läst fem poäng i invandrarkunskap på universitetet och kan allt om invandrare.

– Men jag kan aldrig tänka mig… Flera av mina bästa vänner är invandrare…

– Då har du haft tur.

– Men… varför mig… varför inte min fru?

Domaren – toffelhjjälten – sken upp.

– Du kan inte ens det mest elementära om invandrare. Hör på: invandrare är monoteistiska och det innebär att de bara har ett kön.

– Jag har också bara ett kön…

– Nejnej, det finns bara invandrare, inga han- eller honinvandrare. Fattar du?

– Nej.

– Har du någon annan bundsförvant än mig? För ditt eget bästa: fattar du?

– Ja.

– Bra! Har du några släktingar?

– Ja, det är min fru och så mina två små gulliga tvillingar, Karna och Karla, ja, de heter så för de är tvillingar, födda samtidigt, ur samma ägg, och de är så rara och söta och jag älskar dem så enormt att jag knappt kan tala om dem utan att falla i gråt, Karla och Karna, titta nu gråter jag! Se så stora tårar som rullar nerför mina kinder…

– Människa ta er samman! Några fler släktingar?

– Ja, så är det min mor Karla – nu gråter jag igen; jag tänker på min dotter Karla – henne hatar jag. Jag fick inga fotbollsskor av henne när jag var liten och därför är jag ett samhällets olycksbarn idag. Jag har aldrig haft chansen att bli bra i fotboll och alla de andra i min klass retade mig alltid i skolan för att jag sparkade fotboll i ett par mörkblå gummiskor som kallades ”Adidas kaputt” och som jag fått ärva efter min äldre bror Bertil, som jag också hatar för hans spöade upp mig inför Lena; den enda flicka jag någonsin älskat förutom mina tvillingdöttrar Karla och Karna förstås – nu gråter jag igen – men jag hämnades på honom: jag satte en papperskorg över huvudet på honom en gång när han satt och spelade fia med farmor, som jag också hatade – hon är död – för att hon en gång tvingade mig att gå naken hos Johanssons när vi var där för att se på Olle B i televisionens barndom och jag kissade ner mig och Lena var där, och då satte jag en sax i ryggen på honom så att inte heller han skulle kunna spela fotboll, när jag inte kunde det, eller röra sig alls och han stelnade till med utsträckta armar och ben och höll på att dö och det gör han än…

– Okej, okej, din stackars sate, det räcker. Hör på nu: du ska inte gå här och tycka synd om dig själv; på onsdag ska din trädgård brinna; på torsdag ska ditt hus brinna; på fredag ska du brinna. Har du förstått?

Domaren skakade i hela kroppen och kunde knappt hålla tillbaka fnittret som bubblade upp inombords.

– Jamemen… stammade han.

– Snacka inte skit nu. Döm. Hör du hur publiken skriker efter dig och din släkt? Hör du inte att de tänker stympa dina tvillingdöttrar och sätta eld på dig själv, men tänk för allt i världen inte på det nu. Gå ut och döm rättvist.

Så fortsatte vi spela under den klart störde domarens överinseende och ganska snart fick vi, mitt lag, chansen att peta in kulan i motståndarnas upphängda nät – att göra mål. Jag och mina kamrater kämpade febrilt för att lyckas pilla in kulan och en salig röra uppstod framför motståndarnas upphängda nät.

Publiken, som inget kunde se för allt uppvirvlande och kringflygande damm framför motståndarnas upphängda nät, skrek efter domarens inälvor och jag som inte heller såg bollen föll in i deras kör.

– Domardjäveln är en depraverad hedonistisk domardjävel!

Jag tog upp en ny ramsa.

– Domardjäveln är en ostentativt osympatisk domardjävel!

Och hela publiken tjöt med.

– Domardjäveln är en ostentativt osympatisk domardjävel!

Wow, vilket tryck jag hade på publiken! Jag skulle bara behövt peka mot diplomatins kvarter så skulle vi ockuperat amerikanska ambassaden och hållit gisslan i över ett år!

Jag skrek en ny ramsa.

– L’art pour l’art, domardjävel, l’art pour l’art!

Och hela publiken inklusive sportjournalisten som nu blivit pluralis tjöt:

– L’art pour l’art, domardjävel, l’art pour l’art!

En ny ramsa.

– Domardjäveln är en pretiös presenning!

Och publiken tjöt.

– Domardjäveln är en pretiös presenning!

En ny ramsa.

– Sieg heil, heil, heil, heil!

Och publiken tjöt.

– Sieg heil, heil, heil, heil!

Uppmuntrad av publikens gensvar gav jag mig ånyo i kast med spelet framför motståndarnas upphängda nät. För en kort sekund skingrade sig dammet och jag såg ett framsträckt ben, vilket jag med all kraft hoppade ner på. I en skön, suggestiv pollution i tempo ultrarapid sjönk som en dessertsked i chokladpudding mina hälar ner i smalbenet för att med ett krackande ljud åter få kontakt med marken när smalbensinnehavarens ben beslöt sig för att med det i meningen tidigare beskrivna ljudet kapitulera inför min oväntade tyngd.

Jag hoppade av det avbrutna benet och såg med viss tillfredsställelse motståndarnas fiskare ligga och vrida sig i fruktansvärda plågor. Han kastade fram och tillbaka med sitt friska ben och dunkade i marken med ena handen och höll sig för pannan med den andra.

Hela tiden skrek han högt och gällt som en katt som tagit en eftermiddagspromenad på diskbänken och av misstag tassat upp på spisen och den platta någon glömt stänga av och där lämnat kvar sina trampdynor som en evig filmstjärneautograf i betong.

Det vänstra benet låg obrukbart och oåterkalleligen avbrutet vid sidan om det ideligen kastande högerbenet. Benpiporna stack vita och pigmentsfattiga och blodiga ut genom det söndertrasade bruna skinnet. Den skadade fiskaren skrek än värre när någon i sin iver skvätte jord i det sargade benet, utan att för den skull peta kulan i nätet.

Ansiktet var vitt, pannan sammandragen i krampaktiga rynkor, näsborrarna vibrerade och läpparna fladdrade. Kort sagt hade han ont. Jag tyckte han såg för djävlig ut och placerade en fullträff med dobbarna i ansiktet så att han medvets- och näslös föll in i det upphängda nätet.

I samma veva kom kulan rullande framför mig och jag sparkade till den så den hamnade bredvid den medvets- och näslöse och skrek till publiken:

– Mål! Mååååål!

Och publiken tjöt.

– Mål! Mååååål!

Och mina kamrater klappade om mig och alla var glada, utom domaren som såg villrådig ut.

Lika villrådiga såg förstås också motståndarlagets spelare ut där de chockade stod med sin i målet liggande, söndersparkade kamrat och häpna stirrade på publiken som hotfullt plockat fram järnrör, dogmer och magsår och efter mitt mönster skrek:

– Död åt gula laget, skicka hem det gula laget, var är våra jobb?

Eller en annan av mina ramsor.

– Gult är fult, rött är sött, grönt är skönt – snart ska vi färga det gröna gräset rött med det gula fula blodet!

Eller:

– Gulingar och andra fulingar, kommer i stora härer, dödar pensionärer!

Jag manade publiken och sportjournalisterna, som nu hade flera TV-kameror till sin hjälp, och i och med det, hela rikets befolkning till tystnad och stegade ödesmättat in i den tillintetgjorda, häpna och absolut oförstående motståndarhopen som stod runt den medvets- och näslöse. Alla blickar riktades mot mig: kamraters, motståndares, politikers, skinnhuvudens, smörcharmörers, kameramäns och därmed hela rikets alla ögon.

På min befallning släpade motståndarna ut sin medvets- och näslöse fiskare och lade honom mitt på planen, så fick de ställa sig en bit vid sidan om. Jag ställde mig lutad över den medvets- och näslöse, gjorde pizzatricket och lät kronärtskockor, smör, stek, sås, potatis, gelé, ärtor, morötter, vin, bränd äpplepaj och vaniljsås och mintdoft rusa ur mitt inre och i vilda kaskader störta sig mot den medvets- och näslöses medvets- och näslösa anlete och så skrek jag allt vad jag orkade:

– Döda dem! Med en gest som tagen från i den skrivna historien äldste av de båda kungarna i Kungsträdgården i Sveriges huvudstad Stockholm.

Jag rapade och gick hem för att eventuellt titta på verklighet och overklighet i televisionen och dricka kaffe med punsch och äta mockapågar och jag hörde hur publik och kamrater och journalister och TV-kamerornas surrande överinseende med ett enda stort krasande och slafsande började slita lemmarna av motståndarna alltmedan vårt lags fana gick i topp och vårt lags kampvisa spelades upp i en snabbt uppriggad högtalaranläggning. Och frånsett färden hem blev det ingen mer promenad den dagen.

Slut

Ditt och mitt livs novell

Marriages.

Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar & Imperiet

Vår avtrubbning är påtaglig. En gång i tiden gick det att skylla på okunskap och bristande information. Nu skyller vi på för mycket information. I grunden handlar det om lathet och ovilja att ta sig an våra gemensamma problem. Än värre är att många inte ser problemen eller i438 dagar vart fall inte bryr sig om dem. Det gör att våra politiker och företag reser till vad som borde vara ökända och förhatliga diktaturer inte för att slå ett slag för mänskliga rättigheter utan för att inte utan glädje gör affärer med dem. I alla fall sker detta så länge det inte bildas tillräckligt starka folkopinioner mot detta, och dessa moralens och etikens upprörda stämmor får röst när de nås av tillförlitlig information om sakernas tillstånd. Information som vanligtvis samlas in och förmedlas av självuppoffrande journalister med rätt riktning på den moraliska kompassen.

Det är självklart att varje medborgare med ett sunt rättsmedvetande bara kan hylla den som söker och sprider sanningen. Därför är det nedslående att se hur många som inte förstår vikten av en fungerande fri press. Att diktaturens hundar inte förstår eller bryr sig är en överlevnadsfråga, men när fria, på papperet välutbildade medborgare i demokratier inte bryr sig eller förstår är det oursäktligt och det var beklämmande att se hur många som reagerade med ”vad hade de där att göra?” och ”ja, de får skylla sig själva” när Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden 2011.

Klart de fick skylla sig själva och det gjorde de också, men att inte förstå vad de gjorde där är i bästa fall ett uttryck för bristande bildning och i värsta fall ett uttryck för att den moraliska kompassen är inställd på acceptans av förtryck, tortyr, dumhet och terror. Den sistnämnda typen av människor finns överallt. I demokratier likväl som i diktaturer. Skillnaden är att de tagit över makten i diktaturerna. Det som inger hopp är att de som inte accepterar förtryck och terror är i majoritet så gott som överallt, även i diktaturerna. När ”Etiopiensvenskarna” kom hem fick de ta del av styrkan i den medmänsklighet och värme som alla med hjärtat på rätta stället kan sprida. ”På tåget fick vi gratis mat. På ett konditori i Göteborg bjöds vi på kakor. På Konsum fick vi kramar av tanter och glada tillrop av kassörskor”, skriver de i boken 438 dagar. Men innan de hamnade där, mitt i all värme och medmänsklighet, fick de genomlida att rent helvete.

Boken 438 dagar utkom redan förra året och jag har haft den i min ägo ett tag, men inte läst den förrän nu. Hade kanske på känn att det här är en bok utöver det vanliga. För det är det, en bok utöver det vanliga. Exakt vad som får mig att helt uppslukas kan jag inte sätta fingret på. Persson och Schibbye är professionella journalister som reser runt i världens oroshärdar. Inte, som jag, en före detta journalist som förvisso ständigt reser men då i områden som för det mesta ligger långt från de stora farorna. Men någon berörningspunkt finns väl i det där. Fast mest av allt är det nog därför att det här är berättelsen om två människor drivna av folkrättspatos som råkar illa ut när de samlar fakta om ett område och en konflikt som vi alla borde vara insatta i.

Perssons och Schibbyes 438 dagar är en bok som alla bör läsa, tycker till och med att den bör vara obligatorisk läsning på gymnasiet. Bortsett från det viktiga budskapet om hur viktigt det är med en fri och stark press och att journalister verkligen ger sig in i de värsta oroshärdarna, och att de gör det utan att vara ”inbäddade”, är den här boken438 dagar spännande från början till slut. Kort sagt är det lätt att ryckas med och, låt vara på bekvämt avstånd, vara delaktig i all den idioti de båda utsätts för av Liyumilisen och företrädare för det etiopiska rättsväsendet, livet i fängelset, mötena med ambassadpersonalen och allt annat som boken handlar om. Inte minst lever läsaren med i Perssons och Schibbyes berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Som grädde på moset har författarna distans nog att berätta vissa delar med humor och att återge oerhört dråpliga och roliga sekvenser – inte minst från förhören, där deras utfrågare påminner skrämmande mycket om den nidbild av en populistisk politiker jag själv målade upp i novellen ”Partiledaren” (i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell”, Gong Gong 1997) – en dråplig text om en skogstokig människa som lyckas skaffa sig politisk makt genom populism (inte helt olik Jimmie Åkesson, låt vara att denne inte är lika skogstokig, bara lite lögnaktig och omgiven av ett fantastiskt menageri med järnrörsfyllerister, ryggsäcksfyllerister och andra tacksamma driftkuckuar, av vilka flertalet trots allt överlever i maktens närhet och mycket väl skulle kunna vara den skallige polisutredare som under ett rakt igenom absurt förhör med Johan Persson avslutar med att fråga ”Varför bär du mustasch?”, ”Ursäkta?”, ”Själv har jag rakat mig, som du ser.”, ”Jaa… kvinnor i Sverige tycker om män med mustasch (, hugger jag till med)”, ”Din mustasch är väldigt sunnitisk.”) ).

När du så läst 438 dagar är du förhoppningsvis redo att skänka en slant till av Persson och Schibbye startade ideella föreningen Kalityfonden (Kality är namnet på fängelset de satt i i Addis Abeba). Läs mer om den här eller skicka en peng till bankgiro 5567-3818 (betalningsmottagare Reportrar utan gränser”, ange ”Kalityfonden” på betalningen). Musik från boken.

Tintin i Europa & Nya Världen

Med anledning av att det idag är Europa-premiär för den senaste filmen om Tintin publicerar vinifierat.se en låt som vid det här laget är gott och väl 15 år gammal och som bland annat fanns, och rimligtvis fortfarande finns, med i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell”.

The awake of Tintin

A/ Em
Tintin went to the New World
A/ Em
to find adventure
A/ Em
but he found life itself
A/ Em
and it was pitiful and (quite) scary

Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em

A/Em…
No more escaping for Tintin/ stucked in real life/ No more playing for Tintin/ stucked in pity and fear

Bm /Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em

A/Em…
Puzzled by his instincts/ Tintin searched for love/ Amazed that the woman (he found)/ was his mother

Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em

A/Em…
Weighed by awareness
He wanted peace and justice

Dm/C/Am//
To long stunted himself/ by keeping the trigger/ of his cells locked/ To long blinded/ by not wanting to see

A/Em…
Tintin propelled into motion/ what a beautiful sight/ If he can live through the first day/ what miracles can’t he do?

Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em

A/Em…
Listen to Mother Earth:/ Go then, life’s wonderful/ child, take on to your vision,/ and leave all else beside

Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em

A/Em…
Even if your heart attracts/ the general misery/ of the world:

Dm/ C/ Am//
Don’t cry/because/ that´s good/ Don’t cry/ just do something about it/ Don’t wait for it to come/ do something about it

Latin chorus: Dm/ C/ A#/ A

Avslutningsvis ett lättburet vin för Tintins äventyr.

Jag (Stadd i)Statisk rörelse

Hann under tågresan från Paris även med att ögna Le Monde. I (går)dagens litteraturbilaga fanns en intressant diskussion om författarens självcensur. Min andra roman ”(Stadd i)Statisk rörelse” är skriven av minst två jag: ett Överjag, som heter Gustaf Torstens (författarpseudonym jag använde för min första roman ”Anakolut”) och ett Underjag, som heter R. Eller, det är en lek med det där med självcensuren. Jag tror det är omöjligt att i vaket tillstånd undkomma Överjaget. Däremot har jag försökt drömma fram texter, vilket rimligtvis innebär att Överjaget i vart fall är närvarande i mindre utsträckning (figuren R är dock till stora delar skriven i vaket tillstånd; drömskrivandet har jag använt mer för några av novellerna i ”Ditt och mitt livs novell”). Sedan gäller det förstås att inte banga ur när Överjaget ska titta på texten som drömmen resulterade i. Hursomhelst uppfattade Hans Alfredson, som hade vänligheten att skriva förordet till ”(Stadd i)Statisk rörelse”, den där jag-leken och nämner det särskilt i sin text: ”Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen boende iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen…” Tja, det är väl ungefär så även jag såg och ser på saken.