Jag (Stadd i)Statisk rörelse

Hann under tågresan från Paris även med att ögna Le Monde. I (går)dagens litteraturbilaga fanns en intressant diskussion om författarens självcensur. Min andra roman ”(Stadd i)Statisk rörelse” är skriven av minst två jag: ett Överjag, som heter Gustaf Torstens (författarpseudonym jag använde för min första roman ”Anakolut”) och ett Underjag, som heter R. Eller, det är en lek med det där med självcensuren. Jag tror det är omöjligt att i vaket tillstånd undkomma Överjaget. Däremot har jag försökt drömma fram texter, vilket rimligtvis innebär att Överjaget i vart fall är närvarande i mindre utsträckning (figuren R är dock till stora delar skriven i vaket tillstånd; drömskrivandet har jag använt mer för några av novellerna i ”Ditt och mitt livs novell”). Sedan gäller det förstås att inte banga ur när Överjaget ska titta på texten som drömmen resulterade i. Hursomhelst uppfattade Hans Alfredson, som hade vänligheten att skriva förordet till ”(Stadd i)Statisk rörelse”, den där jag-leken och nämner det särskilt i sin text: ”Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen boende iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen…” Tja, det är väl ungefär så även jag såg och ser på saken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *