François Villon

Fåraherden och diktaren Francçois Villon växte upp i en koja utanför den gudsförgätna byn Riensac – en håla utslängd som av misstag i det karga landskapet strax öster om Aix-en-Provence. Fontänen vid den lilla platsen framför det påfallande spartanska borgmästeriet, la mairie, var ortens enda vattenkälla långt in på 1960-talet och elektriciteten var inte fullt utbyggd förrän ett tiotal år senare. Ännu idag händer det vid häftiga åskoväder att elen slås ut under flera veckor. Den smällkalla vintern 2009 var Riensac mörklagd mellan femte januari och trettonde februari. En människa, uteliggaren Alain, frös ihjäl och de tre invånarna på ålderdomshemmet, La Chanteclaire, fick flytta ihop i husets salong som kunde värmas upp med fotogendrivna kaminer och den öppna spisen.

Byns samlingsplats är den i sammanhanget gigantiska baren Le Relais de Petanque. I stort sett ett rektangulärt rum med rutigt golv, en bardisk i ena änden och ett flertal enkla stolar och bord utplacerade lite på måfå. Ena långsidans vägg täcks av en hylla med pokaler och fotografier från det senaste seklets petanque-uppgörelser i byn och väggen mitt emot, den ut mot gatan, stoltserar med fler fönster än borgmästeriet och skolan tillsammans och mitt emellan dem, kronan på verket!, två glasdörrar som kan öppnas ut mot uteserveringen framför baren. Just där är trottoaren onödigt bred med tanke på byns storlek och ett dussin plataner trängs där som för att säga att ”vi i Riensac vi kan vi också!”.

Det var här på Le Relais de Petanque François först lät höra tala om sig. Med sjuårig folkskola och ett arbete han hatade – han hade fått ta över faderns fårrörelse och fördrev dagarna tillsammans med sin fårskock – hade han sökt efter en mening i livet. Det han fann var svamp. Magiska svampar fyllda av psilocybin och andra hallucinogener. Han insåg snart att de här svamparna som hjälpte honom genom dagen också ingöt i honom en lust han aldrig förr känt: lusten att få uttrycka sig i skift. Dessa svampar skulle kunna rädda honom från det liv han då levde!

Metodiskt byggde han upp en allt större kundkrets för sina magiska svampar. Varje lördag infann han sig på Le Relais de Petanque med påsar med svamp för varje sinnesstämning: lugnande, upplivande, skräckinjagande och så vidare. Hans rykte eller snarare hans svampars rykte spreds snabbt och som det låg i gränslandet till vad lagens långa arm kunde ingripa mot och då det av samhället uppfattades som mindre skadligt än fentanyl, kokain och andra populära droger fick han hållas (dessutom, påstods det, var byns polis, Yves Roberto, själv en av Villons stamkunder). Folk började vallfärda från både Aix-en-Provence och Saint Tropez och lördagsmarknaden i Riensac växte på några år ut till en av södra Provence största och viktigaste.

Det nyvunna självförtroende François fått genom sina framgångar som svamphandlare manade honom att förverkliga en dröm han haft ända sedan han som liten pojke hörde talas om de stora herdediktarna och Arkadien: den att bli heredediktare. Tolvstaviga berättelser från det fagra Arkadien. Inte sällan blandade han ihop trånaden efter kvinnlig fägring och älskog med längtan efter ett fint svamprus och han skrev smått ekivoka och drogförhärligande herdedikter som…

Oh, till Arkadien

 Oh, till Arkadien nu, genast och på stört,

Där får vi se under kvinnornas dunkla skört.

Diana själv, för oss kärleksfullt in i dansen,

Låter oss som hunden vifta glatt med svansen!

 

Men se där, där borta bort mot horisonten,

Där vädrar den stolt sin röst, den svunna dronten.

Ett mirakel i fruktbarhetens magiska trädgård,

En dront mitt i vinterns tid med kyla så hård!

 

Dronten bär löfte om rikedomar och kärlek,

Ett slut på förbannelser, oro och smälek.

Medan Skogs-Gudinnan ler åt vår nyfunna mö,

Värmer hjärtat upp vår längtans tomma sjö.

… och när förlaget Flamarion gav ut ”Tjocka Margareta och andra berättelser från det fagra Arkadien – en samling herdedikter” och den blev en oväntad framgång sedan ett gäng studenter vid Sorbonne på skämt köpt upp hela förstaupplagan och satt i svang ett rykte om att historiens störste herdediktare upptäckts i en sydfransk by annars mest känd för sin inavel, och sedan de suttit på kaféerna i Quartier Latin och sett svåra ut och pratat om herdediktningen som räddningen för den alltmer förflackade samtidslitteraturen och på så vis fått en och annan osäker person att i ett senare skede göra sig märkvärdig genom att säga samma sak, när allt det hänt så var François det hetaste heta i den litterära världen och han reste världen runt för att låta sig intervjuas i radio, TV, podar och andra medier, och han reciterade sina egna dikter på författaraftnar och skrivarkurser.

François insåg snart att kändisskapet öppnade ett otal tidigare för honom stängda dörrar och han började i det tysta bygga ett rykte om sig som missbrukare och festprisse. Förlagsfolket på Flamarion som i François hade en guldgruva insåg att den image deras guldkalv höll på att skaffa sig inte var till fördel för en herdediktare, vars styrka snarare var den enkla kojan och erfarenheterna som herde. De ville se fler reportage gjorda direkt på fältet, bland fåren utanför Riensac. François å sin sida hade inga planer på att ge upp sitt nya liv.

Lösningen, som förlaget och François hittade fram till tillsammans, blev att skapa ett alias åt François: lebemannen Georges Cluny. En rödhårig peruk, en yvig mustasch, en guldtand, tjockbågade glasögon och extravaganta skjorta i blommigt mönster blev en perfekt förklädnad och plötsligt såg den fyrtioårige och aningen slitne diktaren tio år yngre ut. Lägg till det en stram, nordfransk accent istället för François Villons breda provencalska med de klingande n-ljuden. Som Georges kunde François festa runt bäst han ville och förlagets enda krav på honom var att han då och då skrev en ny dikt och, framförallt, att han ställde upp så snart media kallade.

 

Arkadiens öppna grav

Jag sjunger om branden, som plågar och förleder,

Då Lucifer lockat oss från goda seder.

Jag sjunger om längtan; branden i våra vener,

Som lockar oss mer än pastorala scener.

 

I det fagra Arkadien, ja också där,

Där tappre Akilles föll med sin stora här,

Invid den öppna graven och dess välsignade dy,

Långt, långt bort från närmaste, levande by,

Ja också där, mitt i allt det bukoliskt sköna,

Förvränger Djävulen tuppen med en höna,

Och herden, den lojalaste bland djurens vänner,

Plötsligt en svårbemästrad, usel smärta känner:

Ack, varför gör Du, Du Onde, detta emot mig?

Har jag inte alltid vandrat de sedligas stig?

 

Och samtidigt, denna brännande smärtas vällust,

Som lockar och drar farkosten mot kvinnlig kust!

Diana! Guda-krafter, hjälp en vilsen fårvakt,

En som tycks vara på väg mot sin egen slakt!

Ack, kvinnliga, lustfyllda, lockande hägring,

Du drar och oroar med din undersköna fägring!

Vad ska en stackars fåraherde då göra,

Kommer Skogs-Gudinnan honom snart höra?

Hur länge måste han svårt plågas och stångas,

Innan hans heta känslor löses och förångas?

 

Oh, hänryckningens svåra och ljusmörka tid,

Lös mig från mina kval och giv mig gudomlig frid!

Lägg mig i Arkadiens mystiska och öppna grav,

Det är ert arma vallhjons enda och sista krav!

 

Det ohämmade festandet påverkade undan för undan François i allt högre grad och han kom att pendla mellan den utlevande Georges och den mer inåtvände svamp-ätande François. Någonstans mitt allt det hektiska bestämde han sig för att inte bara skriva tolvtaktare utan också sextaktare och han började arbeta på sitt livs poem, ett lapidariskt och ytterst koncentrerat stycke som sammanfattade hans tankar kring byn Riensacs trauma ”La Grande Guerre”, första världskriget, då sjuttiofem procent av byns män gick åt på den stillastående fronten långt uppe i norr, i en annan värld och i ett krig som de inte visste något om och som inte hade med dem att göra.

Mellan rusen och perioderna som Georges, filade François på sin sextaktare och när han blev inbjuden till det populära underhållningsprogrammet ”C’est Samedi!” på TF1 bestämde han sig för att göra en kupp och läsa upp sitt lilla mästerverk istället för, som avtalat, en ny herdedikt. Allt gick som planerat ända tills det blev François tur. Han presenterades och gjorde storslagen entré, ”Mannen som gett oss herdedikten tillbaka! Mannen som förnyat den samtida litteraturen! Mannen som inte bara skriver böcker utan också samtida litteraturhistoria!”. Programledaren tog hans hand och publiken applåderade och gav ifrån sig fula men förmodat uppskattande tjut, allt på uppmaning av den för tittarna osynlige studiomannen. Och det var nu som François blev nervös. Ändå hade han tuggat lite blandad svamp just före sändningen. Men istället för att känna sig på samma gång lugn och upprymd så som han borde, kände han sig nervös och yr och plötsligt steg han över i sitt andra jag, Georges Cluny, och som sådan var han, som alltid, otidig och vulgär och innan någon visste ordet av tog han programledaren på brösten samtidigt som han log ett snett leende mot kameran och undslapp sig ett ”Hehe!”.

Programledaren blev perplex och kom av sig vilket ledde till att François/Georges stod där och klämde ett bra tag innan hon undslapp sig ett ”Men, Monsieur!” och rusade därifrån. Det passade François/Georges bra. Han tittade in i kameran, slog ut med armarna och skrek ”Bonsoir, La Fraaaance!!!” I kontrollrummet höll bildproducenten, som var van vid att arbeta med dokusåpor, på att gå upp i limningen, så till sig var hon och hon skrek ideligen ”Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!” Andra inblandade insåg att det hela spårat ur och efter en stund, just som François/George skulle börja läsa sin ”nya, fantastiska sextaktare, en ny rytm i min poesi, en ny rymd för mitt tänkande, en ny värld för mina fans och en sammanfattning av 1900-talets franska arketyp, den enda vi har gemensam”, rusade fyra vakter in och lyfte upp den skanderande poeten. Och det var på det viset, vågrätt hängande på sidan, i starka armar och på väg ut från scenen i ett av Frankrikes populäraste TV-program, som François för första och enda gången skrek ut sin sextaktare till sina franska fans…

Där vallmon växer

 Där soldaten föll, är

nu fullt med röd vallmo

En inkarnation av

den stupades fasa,

som i efterskriften

sägs vara hjältemod.

 

Göran Boman: Provence – Vita, röda och även roséviner

Det ligger i sakens natur att den som blir mer än lovligt intresserad av någonting, det kan vara frimärken, fjärilar, klädnypor eller vin, blir besatt och den som blir besatt blir förblindad och kör i tre mach rakt in i vetandets mörkaste hål, där det finns så mycket att lära att det aldrig tar slut. Kort sagt är en sådan resenär i vetandets värld förlorad och en slik stackare är Göran Boman. På ytan en vanlig man, som till och med klär sig som en vanlig man och går på stadens gator, låt vara utan att dricka mjölk, snarare vin. Men, som HR:en redan förstått, skenet bedrar: Göran Boman är en av de förtappade som förlorat sig själv i vinvetandets mörka hål.

Under lång tid sågs för övrigt Boman inte ens till på stadens gator. Han satt där i sitt svarta hål och filade och filade på en trebetygsuppsats för Munskänkarna och när den efter många om och men var färdig bestämde sig karln för att göra en bok av uppsatsen, varför han försvann djupt in i hålet en gång till. Han dök faktiskt upp först för några månader sedan och då med sin nytryckta nördbok ”Provence – Vita, röda och även roséviner”.

Det här är sannerligen inget för den som låtsas vara intresserad, eller den som vill skryta med en bok på hyllan i köket eller på kaffebordet, den här boken går all in. Detaljer, siffror, berggrunder, druvor, klimatzoner… allt avhandlas och med det i tankarna samt det faktum att en i ämnet Provence-vin så väl insatt expert som ni vet vem intervjuas gör att ”Provence – Vita, röda och även roséviner” måste klassificeras som ett svenskt referensverk* över den provencalska vinvärlden.

*Många vingårdar presenteras bland all betydligt viktigare fakta, men kanske någon ändå tycker att ”varför är inte den gården med eller den…” Tja, det blir snudd på en annan bok om alla producenterna ska med och för egen del saknar jag inte den totala uppräkningen bara för att den ska vara med, dock ger envisa rykten vid handen att Göran Boman eventuellt är på väg in i sitt svarta hål igen och att han inte tänker komma tillbaka förrän han har den där mer kompletta producentlistan med sig.

Musik!

Ett Rosé de Provence i min smak

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.

Château Marguï starstruck

Importfirman er utsände i de ständigt efter vingraalen sökande kvalitetsimportörernas bräckliga vardag fylld av umbäranden och tillkortakommanden och ett och annat lyckligt utrop samarbetar med har på kort tid ofrivilligt kommit att hamna jämsides med ett par kändis(ars)viner.

1.Game of Thrones. Ett faktiskt riktigt hyggligt vin som bara har ett fel och det är etiketten, å andra sidan lär väldans många uppskatta just det felet ungefär som förälskade ser förbi och rent av älskar sneda näsor och odrägliga ticks. (Kommer till Sverige om någon vecka och lanseras i BS och på krogen, tillverkas på uppdrag av HBO av en befintlig samarbetspartner i amerikat.)

2.Sverigebekanta Château Marguï, de senaste årens med rätta mest hajpade Provence-producent, har sålts till George Lucas Skywalker Vineyards. Enligt Philippe Guillanton och Elodie Morel på Château Marguï innebär detta egentligen inga större förändringar. I alla fall inte när vi talar om vinet som också fortsättningsvis ska vara ett ekologiskt, personligt vin tillverkat utan köpejäst och processhjälpmedel samt med minimala tillsatser av svavel (ja, det där låter som en flört med dem som söker slikt oavsett kvalitet, men här är det mer ett konstaterande att det är så här vinet görs, skälet till att importören, på ovan nämnde utsändes inrådan, har det i sin portfölj är att det är bra).

Fast i övrigt blir det så klart en del förändringar. Kapital kommer till. Andra idéer följer med. Möjligheter skapas. Enligt dagens mer fasta planer kommer vinodlingen utökas och källaren totalrenoveras, planer mindre huggna i sten än de nyss nämnda talar om ett lyxhotell i det gamla slottet. Nåja, viktigast är att vinet behåller sin personlighet – och kanske får vi snart se en ny årgång i Sverige snart? Rödtjutet från 2015, på tank och fat idag, är inget annat än sensationellt bra, även för att vara Marguï. OBS! okänsliga drickare varnas dock, här gäller finess, personlighet, balans… och stjärnglans (och, förtydligande för okänsliga läsare, vi talar då om vinet och inte den nye ägaren).

John Williams (och på bilden ser vi Elodie Morel på Château Marguï).

2cellos.

Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Château de Berne

Numer säljs det vin från Château de Berne i Sverige, eller i vart fall från slottets negociant-firma – det är vanligt att producenterna härnere, precis som en gång i tiden Domaine Rabiega, sätter upp vinhandelshus och säljer inköpt och omblendat vin med ett namn snarlikt en fysisk plats. Gissningsvis köper många Berne-flaskorna för den fyrkantiga buteljen, precis som de köper andra Provence-producenters konceptviner och tror att de dricker egendomsproducerat. Inget ont i det. För egen del måste jag dock erkänna att det är få Provence-producenter som övertygar mig med sina roséviner idag – att kategorin gått från noll till att totalt dominera rosémarknaden i Sverige är en gåta vars svar möjligen kan hittas i en följa strömmen-mentalitet och en förmåga att inte ledsna på jästboostad grapefrukt och svavel. Med det sagt ska vi nu hylla Château de Berne.IMG_2588

Château de Berne köptes för ett 30-tal år sedan av en tät investerare och snart började ett resmål värt sitt namn växa fram, men det var först sedan den nuvarande, likaledes täta, ägaren för ett decennium sedan tog över som saker började hända på allvar. Den tidigare hyggligt skötta vinverksamheten fick en ny skjuts och massvis med både mark och andra gårdar – som Domaine des Bertrands och Château des Launes – köptes in. Idag är ”Château de Berne” en av de största producenterna i Provence och med en verksamhet som via slottsproduktionen, andra egendomars produktion och vinhandelshusets produkter säljer över hela världen. Och allt är mycket bra gjort (utom möjligen då vinerna, där kvalitetskraven inte alltid är där de bör vara i en så pass här omfattande satsning). Allra bäst är det lyxhotell, det spa och den stjärnkrog som etablerats på själva Château de Berne.IMG_2587

Det finns många gårdar värda att besöka i Provence idag. De senaste åren har allt fler spektakulära anläggningar byggts upp och även om vinerna sällan står i paritet till de nya byggnaderna, konsten i parkerna och maten på restaurangerna är flera av dem mer än väl värda att besöka. Och kanske är Berne allra mest värt att besöka. Den som tycker att Benjamin Collombats stjärnkök blir för dyrt – allt är relativt, dyrt är det för den som inte har råd, priserna i sig finns inget att säga om – kan prova på hans lite enklare kreationer i bistron/bakfickan och den som i likhet med vinifierat kanske inte går igång i 180 på gårdens viner har en hygglig vinlista att välja från. Rekommenderas.FullSizeRender-4

Käck sommarsång!

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

Clos Diére blanc 2004

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 var min uppgift att basa för denna AB Vin-& Spritcentralens kurs- och vingård. Inom två år skulle jag också ta över vinmakeriet, var det sagt. Så blev det. Men redan vid ankomsten ställdes jag inför en situation som krävde ett ”vinmakar-beslut”. Ett par hektar mark hade ryckts upp och skulle planteras – med vilka druvor då?IMG_1379I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.IMG_1381

Hursomhelst, viognier lades till mixen. Tanken med druvurvalet på vita sidan var att göra något som då, mig bekant, aldrig gjorts, nämligen blanda chardonnay, sauvignon blanc och viognier (senare upptäckte jag att Hamilton Russel i Sydafrika och Hedges i USA båda började blenda chardonnay och sauvignon blanc ungefär samtidigt som vi). Att vinet skulle jäsas på nya fat var, tidsenligt, självklart (och faten valdes med tiden nogsammast ut, ett resultat av studier för Naudin och Feuillat, som på den tiden var världens fatguruar). Gick däremot mot tidsanadan avseende den malolaktiska jäsningen, då ett antal kurser/provningar övertygat mig om den malolaktiska jäsningens vikt för den här typen av fatjäst vin.IMG_1379

Över åren utvecklades receptet för Clos Dière blanc. I vinkällaren kan man säga att allt förenklades och vi gjorde allt mindre med vinet. Däremot lade vi allt större vikt vid arbetet i vingården och kommen till 2004, då odlingen varit ekologiskt i nästan 15 år, var uttaget, hårdgallrad som gården var, nere under 20 Hl/Ha på rankan (det vi fick ut som vin låg snarare på 15 Hl/Ha) och vi hade inte gött annat än med mineraler sedan 1990-talets början.IMG_1381

Min tanke med Clos Diére blanc var att göra ett rejält lagringsvin, ett vin som skulle börja drickas efter tio år. Skulle gissa att 98 % av all Clos Dière blanc – ett vin som upphörde finnas till efter årgången 2005 (gården bytte ägare precis före skörden 2006, och jag lämnade redan i början av det året, låt vara att jag övervakade odlingen t o m augusti i väntan på en ny ägare) – är uppdrucken sedan länge, och alltför tidigt. Själv har jag ett gäng 03, 04 och 05 liggandes. Igår öppnade jag en 04:a.IMG_1379

Det talas ibland om att det är bristen på svavel som gör att många vita Bourgogner mognar i förtid, eller i vart fall snabbare än förr. Kanske har det med saken att göra, men jag tvivlar starkt på det – inte minst i ljuset av ändrade odlingsförutsättningar, nya kloner, andra odlings- och fermenteringsmetoder, lägre naturlig syra och mycket annat. Clos Diére blanc har, precis som så gott som alla viner jag gjort och gör, väldigt låg svavelhalt (varför? därför att ett välgjort och rätt hanterat vin sällan behöver mycket svavel, att sedan många önologiska standardverk för universiteten slentrianmässigt spridit högsvavlingens evangelium sedan Peynaud är lika relevant som att de svenska historieböckerna för grundskolan hyllade Cecil Rhodes som Afrikas ljus ända in på 1980-talet och att man i Ukraina av säkerhetsskäl fortsatt pastöriserar allt vin före buteljeringen).IMG_1381

Alldeles oavsett det nyss sagda så är Clos Diére blanc från 2004, detta lågsvavalade vin, fortsatt ungt (!). Stor doft med inslag av, sedan bara något år, färdigintegrerad ek, lätt kryddigt, gula plommon, fudge, en blombukett, pyttelite mocka; smaken är rejäl och kraftfull och fortsatt en aning rustik i kanterna, där den måste förfinas lite innan vi är helt nöjda; lång, ren eftersmak. Fungerade till blomkål med bacon och någon slags sås.Muhammad Ali

The Greatest!

Långredagsfrossa & påsktribut

Påsken kräver sin tribut och för att göra högtiden till viljes har er utsände bland de högtidsfirande festprissarna både offrat sig och ställt upp än en gång då Vinvännen Göran i Cannes kallat och, dessutom!, skrivit en tribut till Påsken. Först en rapsodisk genomgång av Vinvännens Göran i Cannes vinutbud som i år inte var helt olikt fjolårets vilket gav oss tillfälle att se vad som hänt med våra näsor det senaste året och i förekommande fall vinerna.IMG_2202

Vi som drivna av en djupt liggande känsla för snyltfeeling kom långt före alla andra fick oss till livs först en Bollinger R.D. 1982 (väldigt gul, väldigt väl mogen, tyvärr) och sedan en Agrapart Avizoise (fantastiskt bra, läcker syra, rent, fräscht, hejhopp!).IMG_2204

När så småningom de andra mindre snikinriktade gästerna dök upp kom en spann med lite jeroboamer från Louis Roederer fram (mycket bra, ungt, friskt, fräscht, fruktigt, läckert, trots att det kom efter den urläckra Agrapart Avizoise som inte är så kul att komma efter).IMG_2220

När den obligatoriska Långfredagschampagnefrossan avslutats skred de flesta till bords med viss värdighet medan andra, ingen nämnd ingen glömd, kastade sig över vinbordet och gick lös på det som fanns där och den som gjorde det fann då saker som två gamla, fina Clos Dière (03, förvånansvärt fin utveckling senaste året, börjar mogna lite nu och har fått en för vinmakaren överraskande tydlig och snygg druvkaraktär (syrah) – vi talar trots allt om det överdådiga året 2003… – alltså bra att dricka nu , låt vara den håller flera år till, aningen eldigt slut från året, dock blott 13,5 % och snygg balans och struktur vilket vi måste applådera oss själva för ett år som 03: bravo vinmakaren!;…IMG_2210

…04 ”La Chouchou”, alltså den lilla specialbuteljeringen av ett enda ekfat av den totala volymen Clos Dière 04 – resten såldes som vanlig Clos Dière, utan tillägget ”La Chouchou” -, kräver fortsatt ett par års lagring, dock behagligt att dricka nu, avsevärt mer frukt och rostade toner än i 03, vilket delvis beror på det utvalda ekfatet, gott tyckte nog de flesta).IMG_2211Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).IMG_2206

Château Giscours (magnum) 2007 (tegelröda kanter, knutet och inte särskilt ursprungstypiskt inledningsvis, nästan som om Giscours fortsatt skulle fiffla med ekchips, men med lite luft lättar det där och vinet blir alltmer typiskt både för sitt ursprung och sitt år, helt ok då).IMG_2209

Som somliga hellre drack vitt än rött fanns det också lite av Domaine Otts vitvin från Clos Mireille (2014, mer grape än det fordom var och inte lika läckert personligt som tidigare, inbillade sig er utsände i de omgjorda vitvinernas överraskande värld, ok men borde haft mer personlighet) och en Chablis som vi så här med eftertankens kranka blekhet brännande som en långt gången förfrysning på kinderna glömde prova mer ordentligt, kanske därför att en första sniff var så tråkig och avtändande (svavelbyggd kryddighet och ”terroir”) att vi inte orkade anstränga oss på den.IMG_2213

Nu, äntligen!, är vi komna till påsktributen, vilken i samband med ett litet tal frikostigt delades ut till de övriga gästerna, vilka inte kunde hålla tårarna tillbaka och att döma av de framhulkade ropen efter väl genomförd deklamation var det mer än en som menade att de minsann vet vem som bör få nästa Nobelpris i litteratur! Vi ger plats för ”Påsk! Oh påsk, signade Påsk!”IMG_2228

Påsk! Oh, Påsk, signade Påsk!

 

Påsk! Oh, Påsk, den signade Påsken

är här så fjädrarna yr

Vintern bort från oss flyr

Våren är här med sol och glam

Och knoppen vaknar på sin stam

 

Vi skönjer en ny morgondag

Och fylls av mycken välbehag

Va? Hörde jag ordet pekoral?

Då ska ni veta att detta är ett omfattande tal

 

Var var vi nu igen då?

Jo, våren och påsken var vi på

Vi vill vara hipsters och odla skägg

Bara för att det råkar rimma på ägg

 

För vad vore denna hyllningsdikt

på en skala

utan de ovala?

Jo, som en ledbruten utan gikt

 

Se där i skyn!

Vad stiger ur dyn?

Vad är det för låt vi lyss till?

Är det en lärka som slår en drill?

Nej! Det är Påsktuppen som gal!

Att nu är det slut på detta fina tal!IMG_2212

Påskmusik!

Stöd sommaren – drick rosé!

Förvisso finns med stor sannolikhet ett och annat rättmätigt uns av grämelse och förbannelse över sommaren 2015, men, saken är den, att den är inte slut ännu. Hur vi än vrider och vänder på saken måste vi räkna augusti till sommarmånaderna. Det innebär att vi har ytterligare halvannan månad sommar kvar. Hur vi än vrider och vänder på saken.bild

Har vi lite tur så kommer en fin brittsommar i september att ytterligare uppväga den inte fullt tillfredsställande sommar vi hade till och med slutet av juli. Den sena sommaren ställer extra stora krav på oss som sommarvarelser. Låt vara att den är sen men om inte vi bejakar den går den oss förbi och vi kommer tycka att sommaren 2015 var sämre än den faktiskt var. Med andra ord gäller det att dricka kopiösa mängder rosévin de närmaste dagarna och veckorna. Här följer några finfina tips som kommer hjälpa er hålla sommaren igång.bild1.Clotilde Davenne Bourgogne Rosé, nr 99022, 119 kr. Finns i alla välsorterade butiker, kan beställas med fyra dagars varsel till övriga. Det här vinet var oförlöst när det lanserades i maj. Sedan dess har det vuxit till sig och står nu i full blom med pinot noir-roséns alla prunkande adelsmärken som jordgubbe och röda och vita vinbär och som det klassiga rosévin detta är uppvisar det även ett tydligt inslag av mineral och örter och bjuder på en uppfriskande syra a la Clotilde Davenne. Perfekt nu, men håller till nästa sommar. Drick som höstavisande aperitif eller till kycklingrätter, lax i olika varianter och sallader.bild2.Château Henri Bonnaud ”Palette rosé”, nr 71164, 179 kr. På senare år har Rosé de Provence kommit att bli Rosévinet med stort R i Sverige. Inget fel i det. Provence är rosévinets hemland och här görs bra rosa en masse. Samtidigt är väldigt många roséviner härifrån lika bleka i doft och smak som de är i färgen. Det gäller alltså att gå rätt i Provence-djungeln. Château Henri Bonnauds rosé, eller ”Palette” som den kort och gott heter i Systembolagets lista, torde vara mer Rosé de Provence än något annat Rosé de Provence på den svenska marknaden. Det är förvisso årgången 2013 som säljs i Sverige (via beställningssortimentet), men det märks inte – en riktigt bra rosé härifrån håller för övrigt lätt två år – snarare är det bättre i år än i fjol. Våga prova detta superkomplexa rosévin och upptäck det djup rosévin från Provence har när det är som bäst.bildRichard Wright.bildAndy Summers.Richard Wright