En morgon i Hades smak

I det stillastående morgondiset dansar älvorna på det höstgula fältet och långt där borta, bakom de höga träden, på andra sidan den lilla dalen, stiger en röd ballong upp. Ju mer den stiger, desto tydligare blir det, att det är en enorm ballong och till slut, det tar säkert en minut för ballongen att lyfta sig i hela sin prydno, dyker korgen med passagerarna upp,

Korgen är formad som en båt. Ett skepp.

Skeppet plöjer fram genom älvorna, de dansande skuggorna i det gråvita diset, som sakta fälls ut, faller ner och fuktar det hösttorra gräset, där ett myller av knappt synliga småkryp bygger sin morgondag som om det inte funnes vinter.

I fjärran hörs en tupp gala, och till och från fyller en åsna morgonen med sina skrin.

En doft av rök sveper fram över dalen. Någon eldar gran och björk. Håller sitt lilla stenhus varmt och torrt. Fritt från morgonens råa kyla.

På grusvägen, som löper genom dalen, från norr till söder, tar sig en padda mödosamt fram. Ett ben i taget. Långsamt. Ett. Och. (slafs) Två. Ett. Och.  (slafs)Två.

Ett skepp kommer lastat!

Med vaddå?

Döingar.

Och det är bråttom. De skulle redan vara i Amerikas förenta stater. Nu är det frågan om de hinner fram i tid för att rösta. Om de inte gör det, får de inte betalt. Inte ens för biljetten. ”Reser ni nu, gör ni det på egen risk!” sa Karon till dem, när de bad honom ro dem över Styx. ”Ger ni er iväg härifrån, kan det bli det sista ni gör!” varnade färjekarlen. Å andra sidan var han säkert medveten om, att den som är död i många avseenden redan gjort det sista den gör.

Karon hade sett fundersam ut, där han stod och kliade sig, först i skägget, sedan under mössan. Men så hade han farit runt och gått och ställt sig i båtens för. Det enda passagerarna såg av honom var ryggtavlan, insvept i en svart mantel. ”Lägg era obol i kassan vid landgången,” sa han och styrde  straxt båten mot andra stranden, där de som inte fått en ordentlig begravning irrade omkring. Skuggor i den underjordiska natten.

Väl på andra sidan Styx skyndade döingarna mot kapten Nemos undervattensgrotta. Detta i avsikt, att få denne att övertala sin vän, den berömde ingenjören och uppfinnaren Cyrus Smith, att sätta fart på sin väldiga ballong och skyndsamt ila mot Amerikas förenta stater.

Mötet med den åldrade Nemo blev något av en besvikelse för de reseglada och arbetsvilliga döingarna. När de hittat fram till kaptenens boning i undervattensgrottan, skakade de av iver att få skrida till verket och förverkliga sin amerikanska dröm. ”Men kära ni, ni är alldeles försent ute, ingenjör Smith kommer aldrig att hinna fram i tid, inte ens till västkusten,” undslapp sig Nemo med sin knarriga röst, full av fransk brytning, och såg ömsint på dem. ”De andra gav sig av för ett dygn sedan, och de köpte en Tsyklon-2-raket  av Smith, en raket de på nolltid var uppe i stratosfären med, och väl där gav sig snart kapseln iväg på egen hand, bara för att straxt landa i Lake Michigan, perfekt placerad för en insats i staten Michigan. En förflyttning med militärisk effektivitet, framtidens överljudsfart och ingenjörskonstens precision. En resa i Smiths smak.”

När döingarna hörde detta, gav de upp en unison suck, som ekade genom grottan och ut i de levandes värld, där den snart stötte på El Niño och fick sådan kraft, att den vuxit till en mäktig tyfon när den snart svepte in mot Filippinerna, lämnande inget annat än död och förödelse efter sig.

Om mötet med kapten Nemo blev något av en besvikelse, var mötet med ingenjör Cyrus Smith desto mer upplyftande, och det göt mod i de dödas lealösa kroppar. Innan de visste ordet av befann de sig tätt hoptryckta i den båtformade korgen och uppe i luften, svävande mellan först havet och sedan marken och den röda ballongen.

I hög fart seglade de mot Amerikas förenta stater, medan ingenjören, sin vana trogen, föreläste för dem. ”Det som utmärker vår tid är både det ena och det andra, men bland allt detta ena och andra, kan det vara på sin plats att peka på alla dessa ”jag vet nog jag-” människor, som numer tycks finnas i en mängd som indikerar tretton på dussinet. Det är de här som vet, verkligen vet, när saker och ting inte går rätt till, eller när de går rätt till, det gör de för övrigt vanligtvis då saker och ting går som de själva vill, annars går de vanligtvis fel till. För egen del vet jag ingenting, eller rättare sagt: jag är inte alls säker på den saken, för om jag vet att jag inget vet, vet jag ju det, och då vet jag något. Det är komplicerat det där. Och det är det som gör att så många skapar sina egna små sanningar. Slår blå dunster i sina egna ögon. Hade ni haft ögon kvar att se med, hade ni kanske gjort det, men nu är ni döda och ser utan ögon och att slå blå dunster i tomma ögonhålor tjänar inget till, eller det tror jag i alla fall inte. Ni hör att jag tvekar efter varje sanning? Det är därför att min största fasa här i livet är, att bli en ”jag vet nog jag-” människa. En total dåre. Då är det bättre att inget veta, och veta det, fast det är en paradox som komplicerar sakförhållandet och gör gränsen mellan sant och falskt och medvetet och omedvetet diffus. Otydlig. Kort sagt är denna min sanning kanske inte alls sann, för är den sann, går jag balansgång på randen till de verkliga dårarnas rike. Kort sagt är detta oklart som uttrycks som oklart och därför oklart för det friska sinnet och dess förmåga att uppfatta vad som är oklart uttryckt som oklart till skillnad från klart som uttrycks som oklart och därför är nonsens. Om detta torde vi vara överens.”

”Men snälla ingenjören, se er för! Ni seglar ju på de dansande älvorna! Se så deras tårar faller i det torra höstgräset!” ropade plötsligt döingarna i kör, måna, som döingar är, om det levande. På detta ville ingenjören inte alls höra, trots att Eos, morgonrodnadens gudinna, rasande över det han gjort älvorna, stack honom i ögonen med sina rosenfärgade fingrar. Istället kisade han och vände dövörat till och fortsatte att föreläsa: ”Tsyklon-2 byggdes i likhet med alla andra Tsyklon-varianter i Ukraina på den gamla goda Sovjet-tiden. Rymdraketernas Volvo. Pålitlig som få. Ett enda misslyckat uppskjutningsförsök på över 100 uppdrag. Fatta! Klart som korvspad att raketen era polare köpte häromdagen gjorde sitt jobb, som den rymdens packåsna den är. Era vänner har redan avlagt sina röster, de har fått betalt och de är på väg tillbaka till Hades med multna löv och annat som släkt och vänner i dödsriket bett dem ta med.”

Så talade ingenjören, skruvade lite på sina behållare med snart brinnande gas och såg så förnumstig ut, att de döda inte stod ut. Inför våra ögon, där vi står i fjärran, på andra sidan dalen, och tittar på den stigande ballongen, medan tuppen gal och åsnan skriar och älvorna dansar undan i fåfänga försök att undkomma den framforsande korgens ramning, kastar de sig över ingenjör Cyrus Smith, och de ger sig inte förrän de tagit honom av daga, och han blivit en av dem och sällat sig till dem i deras gemensamma ilska över ingenjörens ansvarslösa framfart bland älvorna, morgondiset och Eos rosenfärgade fingrar.

Vi rusar förstås mot den störtade ballongen; i vår iver att se vad som hänt och att hjälpa till, att rädda liv, spjälka ben och förbinda skadade huvuden, plöjer vi fram genom hagtornshäcken som omgärdar vår markplätt på jorden, springer genom de öde fältens höga höstgräs och stannar inte förrän vi, med andan i halsen, kommer fram till nedslagsplatsen, bara för att konstatera att alla är döda: De döda, ingenjören Cyrus Smith och alla älvorna.

 

Musik. Mer av samma vara.

 

Vin för veganen: sanningens stund

Nu har inte mindre än fyra HR:are på olika vägar hört av sig om en text de läst om veganskt vin. Alla undrar de om det som står där kan stämma. Vad står där? har jag frågat var och en av dem, och då har de räknat upp en del saker som det kan vara på sin plats att tillrättalägga för någon måtta på missuppfattningarna måste det vara också i vinvärlden.

Småkryp i vinet

En producent påstår (i texten, enligt HR:arna) att det inte finns veganskt vin då det alltid kommer med insekter som spindlar i processen och låt vara att dessa filtreras bort. Bortsett från att den som får en sådan uppgift rimligen bör fråga sig varför det inte är spindelben och skalbaggar i ofiltrerade viner så är det där bara dumheter och snarast en av producenten hissad varningsflagg för sig själv.

Ingen certifiering

På ett annat ställe sägs att det inte finns regler eller certifieringar för veganskt vin. Det gör det. Klicka här och se med egna ögon. Till exempel. Nu kan förvisso regelverken, både de som är mer officiella och de som är mindre officiella, variera något.

Regelverket

Bland annat kan de skilja sig åt i synen på huruvida hästar får användas för att plöja i vingården – något som inte minst är vanligt på biodynamiska gårdar. Enligt vissa regelverk får det inte förekomma om vinet ska kunna klassas som vegansäkert – andra certifieringar omfattar inte den sidan av saken. Vad alla är överens om är i korthet följande: Inga processhjälpmedel med ursprung i djurriket får användas (ex äggvita), saker som limmet till etiketterna eller det som eventuellt håller ihop kartongerna får inte på något vis komma från djurriket och det vegansäkrade vinet måste hållas tydligt avskilt från andra produkter/viner som inte är vegansäkrade.

Allmänt regelverk

Enligt lag måste för övrigt vin som behandlats med processhjälpmedel med ursprung i djurriket, som kasein och äggvita, märkas med information om detta på etiketten. Denna regel infördes för några år sedan och har gjort att de animaliska processhjälpmedlen ersatts med dito från växtriket.

Produkterna

Vad är det då för produkter som används? Enligt HR:arna talade texten om att det är klarningsmedel för att ta bort proteiner. Nu är det så att majoriteten klarningsmedel från djurriket är proteiner så de gör snarast saken värre, om man nu är ute efter att eliminera proteinerna. Proteiner klaras bort med till exempel leran bentonit eller så filtreras vinet (gör producenten ingenting kan en grå slöja uppstå i vinet, bland naturvinsacceptanter med flera är det inget problem, bland lågprisköpare är det ett gigantiskt problem då dessa har krav på att vinet ska vara fritt från synliga partiklar, grums och slöjor). OBS! Om du ska till att servera ett vin med slöjor till hysteriska människor: skaka flaskan i smyg innan vinet slås i glasen; vibrationerna får slöjan att lösas upp för stunden varför ingen då kan se de i vinet naturligt förekommande och i det här fallet synliga proteinerna.

Produkterna 2.0

Vad talar vi då om för produkter och varför används de? I första hand talar vi om kasein, äggvita, fisklim, gelatin och liknande* och de används ungefär som vid tillverkningen av den hemgjorda saften: för att klara vinet från lösa, ofta för ögat osynliga, partiklar (inte protein) och för att ge produkten lyster (till exempel kasein kan också användas för att ge ett vin ”yngre” färgnyans). Enkelt uttryckt rörs medlet ner i vätskan och får sjunka till botten. Efter några dygn flyttas så försiktig lejonparten av drycken till en ny behållare medan klarningsmedlet och det det tagit med sig till botten blir kvar i kärl nummer ett.

Andra medel

Är de här produkterna lätta att ersätta med annat från växtriket? Ja. Så då kan vem som helst göra ett vegansäkert vin utan större åthävor? Ja. Och som det verkar är de flesta viner som säljs inom EU redan i sig vegansäkrade via det allmänna regelverket om etikettmärkning? Ja.

Läs mer här: LOHAS & veganer.

*Tydligen nämndes i artikeln HR:arna läst ”blodplättar” som möjligt processhjälpmedel. Det tar emot att skriva om det för varje gång saken nämns kan det bidra till att hålla liv i en av vinvärldens värsta myter. Ja, det kunde förekomma en gång i världen att blodbaserade (protein)produkter användes för klarning men det har varit förbjudet under decenniers decennier nu. Borde vara förbjudet att tala om.

Musik. Film. Musik.

Derealiseringens tidevarv

I samband med här tidigare omnämnda ”Kulturhelg i Tällberg” kom bland annat frågan om dagens nyhetshantering upp. Många aktiva eller tidigare journalister fanns på plats och rent av också sådana som styr delar av dagens nyhetshantering. Det slående är att det som nu sker med en allt tydligare derealisering av verkligheten i nyhetsrapporteringen de facto var synbart redan för 30 år sedan – skriver till och med om derealiseringen i romanen ”Anakolut” (1986) och följer upp mer tydligt i ”(Stadd i)Statisk rörelse”(1995), frågor som låg mig varmt om hjärtat då, och gör det nu då det är fråga om det öppna samhällets fortlevnad – och det är, kanske inte helt oväntat, först nu vi fullt ut i vardagen börjar se tydliga frågetecken kring utvecklingen. Samtidigt är det också uppenbart att många som ser frågetecknen själva bidrar till den fortsatta derealiseringen, till exempel genom att smått desperat försöka anpassa nyhetsförmedlingen till ”de yngre”.

Verklighetsmognad

En fråga få tycks ställa sig är när i livet vi är verklighetsmogna, alltså när är vi redo att ta in låt säga seriöst förmedlade TV-nyheter. Är det kanske med detta som med kaffe – vi börjar med svagt kaffe med mjölk och socker och slutar långt senare med en ristretto (om vi nu alls dricker kaffe) –  eller rent av med vin: Så länge jag varit i branschen har jag hört att ”unga dricker inte vin längre, de vill ha öl och cola”, men har det inte alltid varit så? Hur många älskade stramt rödvin vid 18 eller ens 22 eller 25? Någonsin?

Med andra ord: Den som försöker fånga upp individer som inte är redo att ta in seriöst rapporterade nyheter kan inte vara seriös i sin rapportering; den måste lägga sig på en Aftonbladet TV/TV3-nivå och ha en för utstyrseln och sitt sätt alldeles för gammal kille med kepsen käckt på svaj omgiven av ett gäng flamsiga människor som gör sitt bästa för att distansera sig från sin egen rapportering bortsett från när det handlar om sådant som visar att de hänger med och inte är lika gamla som de ser ut att vara.

Verkligheten utan filter

Det är nu inte alls något fel i det där sista, Aftonbladet TV:s nyheter. Det fungerar mot en bestämd målgrupp – en målgrupp som ännu inte är redo att gå på djupet i nyheterna och insikterna, en målgrupp som vill vara distanserad från verkligheten. Därför är det så viktigt att andra nyhetsförmedlare håller fast vid seriös rapportering och fördjupningar med ett tydligt fokus på samhällets verkliga utmaningar så att detta finns där för alla dem som söker på djupet och alla dem som undan för undan når den nivån i livet då de är redo att se verkligheten i ögonen utan filter av trams och snuttiver.

På tal om ”Anakolut” och försöket att greppa de då allt tydligare utmaningarna med det nya informationssamhället, sägs det på något ställe att endast surrealisten rättvisande kan beskriva verkligheten – en tanke som fortsatt känns gångbar.

The public gets what the public wants”, ”Good news”, ”Bad news”.

Årgångar & skörden i Sverige 2015

Årgången eller snarare dess rykte, har ofta en avgörande betydelse för priset på ett vin. Det finns flera skäl till att det är så. Bortsett från att år kan vara mer eller mindre gynnsamma, kan missväxt av olika slag både sänka och höja priser högst påtagligt.IMG_1663Till hjälp för konsumenten finns årgångstabeller av olika slag. Gemensamt för dessa är att vanligtvis att de senaste årgångar högst sällan är klassade som direkt usla, snarare är de bra till exceptionella. Äldre, slutsålda årgångar brukar undan för undan hamna i skymundan och ibland till och med få se sitt betyg sänkas. Som konsument gäller det att se upp med det där och ta de första omdömena med en nypa salt. Såvida man inte är på plats och med egna sinnena kan göra bedöma årgången.IMG_1651Samtidigt kan konsumenten med lätthet informera sig om sådant som kan komma påverka både volymen och kvaliteten. Detta gäller framförallt hur året de facto är rent vädermässigt. Regn och kyla under blomningen kan leda till att denna misslyckas, och följden av det blir ofrånkomligen en liten skörd och därmed ett sannolikt högre pris. Samtidigt kan den lägre volymen resultera i god kvalitet.IMG_1662Andra år går allt som smort fram till några veckor före skörden och alla räknar med att det ska bli en både stor och bra (och billig) skörd. Då drabbas gården eller området av ett hageloväder och i ett slag ändras förutsättningarna radikalt. Skadade druvor kan leda till sämre kvalitet. Helt säkert bli volymen liten. Och det utan att kvantiteten blir bättre eftersom ”gallringen” skedde försent för att ha någon effekt. Högst sannolikt blir priset högre.Brescou pressSlutligen kan allt gå åt skogen under skörden. Det kan vara något så trivialt som att skördemaskinen går sönder och producenten inte får in sina druvor i tid varför de börjar ruttna. Återigen sämre kvalitet och lägre volym och högre pris.bildMedan det väl går an att betala mer de där åren då skörden blir liten men bra, som i Chablis och Bourgogne 2013, känns det mindre kul att betala mer ett år då skörden blir liten och dålig, som Champagne 2003. Sedan kan så klart priset gå upp, eller ner, därför att en årgång får rykte om sig att vara särdeles god eller usel, jämför gärna Bordeaux 1982 och 1984. Noterbart är att man de ”dåliga” åren, som 2002, kan göra rejäla fynd om man tar sig tid att söka guldkornen.Jäsande fatÅrgången 2015 i Sverige lär gå till historien som året då de svenska vinodlarna lärde sig vad colure och felslagen blomning är för något. Överlag har volymerna blivit små efter den misslyckade blomningen. Däremot är det fortsatt osagt hur vinerna kommer bli. Året som sådant var inte alls uselt och vi kan hysa vissa förhoppningar om att få se en del bra viner från Sverige årgången 2015. Bakslaget ligger snarast i att många odlare går miste om intäkter och att många tvingas skjuta upp försök och utvecklingsarbete man tänkt göra, vilket så måtto innebär ett förlorat år.

Harvest moon.

Power of Elders & Neil Young

Ni som är i Stockholm någon gång mellan 3:e och 9:e maj kan med fördel hasa er iväg till Galleri Hagström på Österlånggatan 5 (Gamla Stan). Skälet till detta är att utställningen Power of Elders pågår där då. Power of Elders är egentligen ett ambitiöst bokprojekt som också blivit en website och en utställning. Enkelt uttryckt menar personernaPower of the Elders Galleri Hagström liten bakom projektet, journalisten Åsa Stibner och fotografen Hasse Lisskog, att den gamla kunskapen som finns bland världens ursprungsfolk är viktig, så pass viktig att den inte får gå förlorad. Därför har de skapat det här projektet där de reser, möter, intervjuar och fotograferar för att dels samla på sig av kunskapen, dels för att rikta omvärldens ögon mot den och vem kan för övrigt annat än hålla med Joe Medicine Crow, Crow-indianerans war-chief och historiker, när han 100 år gammal säger ”Mother Earth is mad at us now! My Brother White Man is messing things up…” ? Gå in på sajten, gå på utställningen, många vackra bilder och kloka ord kan utlovas. Projektet är ett Non-profit-project, vilket gör det extra viktig att vi stöttar det, såvida vi nu inte är skogstokiga och tycker att sådant här inte är viktigt, men den HR:en är ännu inte född som resonerar i så straffbara termer. Lämplig musik.