Journalist bashing: diktaturkramarens våta dröm

Än en gång visar en färsk undersökning att respekten för och insikten om vad en fri journalistik betyder för individen fortsatt är på väg mot nollpunkten. Till och med i öppna och fria samhällen, till och med i Europa. Som om allt är på film. Skådespelarna i filmen och Trump och Erdogan och Orban och Ekeroth säger att journalister är hyenor och dumma och att de ljuger. Således är det så. Och det är absolut inte tack vare seriöst arbetande journalister som de stora avslöjandena sker, allt från justitieministrars besök på bordeller med mindreåriga via panamaläckor och myglande bilfirmor till halvstatliga telebolags mutaffärer i Långbortistan. Nej, sanningen och den våta drömmen måste vara detta:

”Media är korrupt, media ljuger, media lägger fällben för våra politiker som inte alls behöver övervakas, det är okej om samhället förfaller till utbredd korruption, man får förstå att de som har gömmer sina tillgångar och det gör inget att det sker på din och min bekostnad, kort sagt har vi inte med den saken att göra och vi ska inte ha några snokande murvlar som letar efter sanningen om svinn och mutor och svinerier, det är okej om du och jag inte längre får säga vad vi vill, censur är bra, furstespegling är bra, personkult är bra, jag önskar att vi snabbt kunde gå via ett ungerskt klassiskt patriarkalt tillstånd till turkisk diktatur till kinesiskt enpartivälde och svågerpolitik till ett, äntligen!, nordkoreanskt idealtillstånd där pressens raison d’être är att hylla ledaren och inte att ägna sig åt avslöjanden och annat trams.”

The Jam!

Kortnovellvecka på vinifierat 6.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Hissen på tunnelbanestationen

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

”Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.”

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig för att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.

Television. The Jam.

Derealiseringens tidevarv

I samband med här tidigare omnämnda ”Kulturhelg i Tällberg” kom bland annat frågan om dagens nyhetshantering upp. Många aktiva eller tidigare journalister fanns på plats och rent av också sådana som styr delar av dagens nyhetshantering. Det slående är att det som nu sker med en allt tydligare derealisering av verkligheten i nyhetsrapporteringen de facto var synbart redan för 30 år sedan – skriver till och med om derealiseringen i romanen ”Anakolut” (1986) och följer upp mer tydligt i ”(Stadd i)Statisk rörelse”(1995), frågor som låg mig varmt om hjärtat då, och gör det nu då det är fråga om det öppna samhällets fortlevnad – och det är, kanske inte helt oväntat, först nu vi fullt ut i vardagen börjar se tydliga frågetecken kring utvecklingen. Samtidigt är det också uppenbart att många som ser frågetecknen själva bidrar till den fortsatta derealiseringen, till exempel genom att smått desperat försöka anpassa nyhetsförmedlingen till ”de yngre”.

Verklighetsmognad

En fråga få tycks ställa sig är när i livet vi är verklighetsmogna, alltså när är vi redo att ta in låt säga seriöst förmedlade TV-nyheter. Är det kanske med detta som med kaffe – vi börjar med svagt kaffe med mjölk och socker och slutar långt senare med en ristretto (om vi nu alls dricker kaffe) –  eller rent av med vin: Så länge jag varit i branschen har jag hört att ”unga dricker inte vin längre, de vill ha öl och cola”, men har det inte alltid varit så? Hur många älskade stramt rödvin vid 18 eller ens 22 eller 25? Någonsin?

Med andra ord: Den som försöker fånga upp individer som inte är redo att ta in seriöst rapporterade nyheter kan inte vara seriös i sin rapportering; den måste lägga sig på en Aftonbladet TV/TV3-nivå och ha en för utstyrseln och sitt sätt alldeles för gammal kille med kepsen käckt på svaj omgiven av ett gäng flamsiga människor som gör sitt bästa för att distansera sig från sin egen rapportering bortsett från när det handlar om sådant som visar att de hänger med och inte är lika gamla som de ser ut att vara.

Verkligheten utan filter

Det är nu inte alls något fel i det där sista, Aftonbladet TV:s nyheter. Det fungerar mot en bestämd målgrupp – en målgrupp som ännu inte är redo att gå på djupet i nyheterna och insikterna, en målgrupp som vill vara distanserad från verkligheten. Därför är det så viktigt att andra nyhetsförmedlare håller fast vid seriös rapportering och fördjupningar med ett tydligt fokus på samhällets verkliga utmaningar så att detta finns där för alla dem som söker på djupet och alla dem som undan för undan når den nivån i livet då de är redo att se verkligheten i ögonen utan filter av trams och snuttiver.

På tal om ”Anakolut” och försöket att greppa de då allt tydligare utmaningarna med det nya informationssamhället, sägs det på något ställe att endast surrealisten rättvisande kan beskriva verkligheten – en tanke som fortsatt känns gångbar.

The public gets what the public wants”, ”Good news”, ”Bad news”.

Château d’Esclans

Efter inläggen om Domaine Rabiega och Clos Dière har fler än en hört av sig och bett om en liten kommentar också till åren på Château d’Esclans (1995-2003) och, ja, varför inte: I syfte att ta tag i vår kritiska massa och utöka volymen och därmed smeta ut kostnaderna arrenderade V&S via Domaine Rabiega vingården vid Château d’Esclans under nio år. För min personliga del handlade det också om att få tillfälle att vinmaka, experimentera, lära och förfina mera. Arbetet inleddes med att styra upp den totala renoveringen av vinkällaren, som kom att göras som en större kopia på Domaine Rabiega. Det innebar ett separat fatlager och två olika jäsningslokaler. En med stora tankar och en med små. Allt gjordes efter konstens alla regler och kort sagt var druvreceptionen och jäsningslokalerna utmärkta.

Lika gott ställt var det inte i vingården. Enligt det franska regelverket för arrenden är det ägarens sak att investera och underhålla odlingen (med mera). Det var nu denne inte så intresserad av, varför vi fick jobba på så gott det gick i markerna. Vissa planteringar var i så pass dåligt skick att det var svårt att göra något vettigt där, men överlag fungerade det trots allt väl och vi led ingen brist på bra druvmaterial.MourbaseSom vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.

SONY DSC

Blend de sista nämner jag här framförallt tre: 1. Rochêne (från ”rosé” + ”chêne”, ek). Ett ganska kraftfullt rosévin med tämligen ljus färg, jäst och lagrat sex till nio månader på ny ek. 2. Recinasut (från ”recioto” + ”cinsaut”). Ett rödvin som gjordes på torkade cinsaut-druvor (druvorna torkade vi flera månader på vinden ovanför den mindre av vinkällarna). 3. Rabiega Ripasso. Tja, det var en ripasso och smakade mer Italien än Frankrike. Vid sidan om dessa gjorde vi en del viner som till exempel skulle vinna medaljer, och gjorde det (Cuvée Concours), ekade rolle-viner (som då hånades och nu kopierats en masse), och provlådor som Rabiega The Oak Case (samma vin som lagrats lika länge på sex olika fat och buteljerats var för sig) och Rabiega The Cork Case (som föregående men med sex olika slags förslutningar).

SONY DSC

Det som var själen och hjärtat i verksamheten vid Château d’Esclans var de endruvsviner vi gjorde där, framförallt de tre röda, Carbase (carignan), Mourbase (mourvèdre) och Grebase (grenache). Här sparade vi inte på krutet. Allt gjordes i odlingen för att druvorna skulle bli perfekta och vi försökte skörda på minuten och utveckla macereringen och jäsningen till fulländning (vi hann långt men inte till fulländning, om man nu alls kan nå dit). Vi använde mestadels ny ek för de här vinerna och skruvade på sammansättningen lite varje år och skapade en fatfilosofi för de enskilda druvorna i syfte att hjälpa naturen att ta fram fruktens specifika och bästa egenskaper.carbase

Provade en The Oak Case häromåret. Fortsatt spännande provning och vinet håller, trots att vi snarast valde ett grundvin som var lite vekt (i syfte att få rejält synbara resultat på sex månaders fatlagring). Carbase 2001 fortsatt fantastisk, om jag får säga det själv. Provade det som nog var det bästa året, 1998, för något år sedan, strålande då, dessvärre lär det inte finnas några fler flaskor att prova (?). Avseende Mourbase testade jag både 99 och 00 för ett par år sedan, då fortsatt bra. Grebase tror jag generellt slukades för tidigt och jag har inte provat någon på flera år.

När vi lämnande Château d’Esclans tog en granne över arrendet och ett par år senare såldes gården till nuvarande ägaren, Sacha Lichine, som tog tillbaka arrendet och som bestämt sig för att göra världens dyraste rosévin. Sagt och gjort. Efter år av investeringar och hårt arbete har han en vingård i perfekt skick och har kraftigt byggt ut för att kunna utöka produktionen och lagerkapaciteten. Och han gör världens, såvitt är bekant, dyraste rosé. Huruvida detta är prisvärt överlåter jag åt andra att bedöma, men jag lyfter gärna på hatten för Lichines all in-satsning på egendomen. Det är ett nöje att köra vägen mellan Le Muy och Callas och titta på den välskötta egendomen, där den breder ut sig mellan vägen D25 och vattendraget Endre.

The Jam 1, 2!

Ljus rosé, grapefrukt & svavel

För några år sedan konsumerades mestadels kraftigt färgat, obalanserat och rustikt rosévin i Sverige. Alltsomoftast var det orent. Sällan eller aldrig från Provence. Några av oss menade att allt detta var aningen pinsamt. Vi ropade efter mer Provence, ljusare färg och bättre balans. Nu har vi fått vad vi tål. Så gott som allt som säljs i Sverige idag är ljust och allt som oftast från Provence. Men hur kul är vinerna? Egentligen?Rosé nyanserPatetiskt vanligt är att folk fått för sig att ett rosévins kvalitet sitter i färgen. Andra går på det där producentsnacket om att ”det svåraste som finns är att göra rosé! man måste pricka färgen exakt, och det är svårt!”. Snickesnack och dumheter.

1.Rosévinets kvalitet sitter i dess doft och framförallt dess smak. Det finns utomordentliga roséviner, och motsatsen, i alla tänkbara rosa nyanser.

2.En hyggligt begåvad önolog, vinmakare eller klåpare kan få till vilken nyans den vill på ett rosévin.

3.Bortsett från att man enkelt kan styra urlakningen/färgsättningen både i press och tank kan man alltid fixa till en färg som gått snett.Nuancier rosé

Låt oss anta att jag vill ha ett skalurlakat rosévins smak och kropp men en ljus färg, vad gör jag då? Tja, jag kan köra aktivt kol i pressen, eller i tanken, jag kan svavla hårt och jag kan blanda i vitt vin. Till exempel. Vill jag å andra sidan ha lite mer färg ity mitt direktpressade rosévin blev alldeles vitt, ja då kör jag bara i lite rödvin. Tillåtet? Bevisa att jag gjort det!

Idag säger än den ene än den andre att den var först med rosévin på ekfat. Hm, de flesta tycks glömma att man i Rioja gjort rosévin på det viset i ett sekel eller så – till exempel fann jag min inspiration till Chateau d’Esclans ”Rochêne” (ekfatslagrat rosé från Château d’Esclans, känns det igen?) från Marquez de Murrietas då nedlagda rosé (senaste, möjligen för evigt sista, årgången var 1987, vi började med Rochêne långt senare, 1995 eller så). Med andra ord inget nytt under solen där.Rosé nyanser

Vad så med alla dessa ljusa roséviner med grapefrukt, i förekommande fall blodgrapefrukt, i doft och smak? Tja, det är i första hand ett verk av den utvalda jäststammen. Inget fel i det, men en aning skrattretande när folk tillskriver druvor och ursprung det uttrycket i doft och smak.

En annan sak de flesta av de här ljusa, inte särskilt smakrika vinerna har gemensamt är den höga halten av både totalt och fritt svavel. Den som är känslig känner det i såväl doft som smak, den mindre känslige reagerar omedvetet, kanske på beskan, kanske på att doften är väl stereotyp.

Sist men inte minst är det befriande med en egen blogg där man både kan mansplaina och gnälla bittert utan att bli avbruten. Låt vara att viss smolk i glädjebägaren är insikten om att det i grund och botten är så att massan får vad massan vill ha och det oavsett om det sitter några och vet bättre på gubb- och kärringhyllan.

Jam!

Rudolf Rens korta Twitter-karriär

Åkte på en ofrivillig övernattning på Fiucimino, Roms flygplats, sedan ett sent plan ställts in. I brist på bättre fick jag då för mig att starta ett nytt Twitter-konto i namnet Rudolf Ren alias @vanligren. Exakt varför det blev just så är inte lätt att förklara men så blev det.

Följde ett 40-tal personer och kunde inte låta bli att göra några små Twitter-kommentarer till vad några av dem skrev. Nedan kan hugade HR:are läsa mer om dessa synnerligen oskyldiga kommentarer. Emellertid föranledde kommentarerna Twitter att blockera Rudolf Rens konto på grund av att ”Ditt konto verkar ha uppvisat automatiserat beteende vilket strider mot reglerna på Twitter”. För att komma igång igen måste den blockerade tweetaren be om en kod via SMS och lägga in denna kod i en avsedd ruta och skicka rubbet till Twitter. Gjorde så. Hände något? Jadå, fem försök med flera olika koder, alla skickade från Twitter, resulterade i en upplysning om att koden var felaktig.

Av allt detta kan vi dra slutsatsen att Twitter är synnerligen automatiserat och när Twitter anklagar sina användare för att vara automatiserade är det för att det känner andra genom sig själv. Nog av. Hur bär man sig då åt för att bli betraktad som automatiserad av Twitter. Tja, så här gick det till när er utsände bland de automatiserade kvittrarna arbetade ihop till sin blockering. Åtta tweet hann det bli, förvisso i snabb följd men iallafall.

1. Retweet av @Tomtemoderns tweet om att Santa Claus inte räknar så bra (påstod det var 100 dagar till Julafton när det i själva verket var 99, vilket måste anses vara riktigt uselt av den som påstås ha hand om Julen).

2. Anders Timell tweetade ”Vilken morgon hos Viktor i Jönköping. Alla var där” och till det en bild på fem personer. Kommenterade detta med ”Härligt! Minst fem-sex stycken var där! Attans att jag missade det!”

3. Retweetade av misstag Expressens Niklas Svensson när han skrev ”Hög tid att önska er alla en god natt, var ni än är”. (Detta ledde dock till att Niklas Svensson skickade ett personlig meddelande via Twitter och menade att det var kul att jag följde honom och så bad han mig höra av mig med tips om något dök upp. För övrigt ett meddelande som verkade gå ut per automatik)

4. Niklas Wikegård skrev ”Så ska en utvecklingskurva se ut!” och till det en bild på en kurva. Jag skrev då ”Önskar han kunde utveckla det!”

5. Aftonbladets Jan Helin skrev ”Medan du sov. Stadsgudens tempel, Shanghai.” och till det en bild på Stadsgudens tempel, Shanghai. Jag kommenterade detta med ”Visste det! Så fort man vänder ryggen till eller sluter ögonen så händer det! Sjuttsingen också!”

6. Anders Timell igen, nu skriver han ”Ensamlunch nu.”. Jag kommenterade ”Satt just här och klurade över vem Anders lunchar med idag. Skönt att veta.”

7. Expressen tweetar ut en bild på delar av regeringen och rubriken ”SOLSATSNING. Regeringen vill investera stort i solenergi nästa år.”. Kommenterade detta med ”Bra! Årets sommar var inte mycket att hurra för #göromgörrätt ”.

8. Jan Helin igen, nu med en bild på Chinaccelerator och texten ”Kinas startup scen är sinnesutvidgande.”. Kommenterade detta med ” Alla dessa droger…”. Och där, där fick Twitter nog av det enligt Twitter automatiserade beteendet från Rudolf Ren som nu går i graven som en levande Twitter-legendar. Dödad av Twitter.

Going underground.

Taveltest efter en vecka, Marriages, MSP & The Jam

Som den uppmärksamme HR:en noterat var er utsände i de blandande blendarnas bedårande vardag i Tavel och studerade ekologisk Tavel häromdagen, fick i samband med detta med några av bas-tankarnas vin i syfte att dubbelkolla den gjorda blenden och för att se hur vinet uppför sig över tid. Lämnade därför det som ska bli Les Lazueraies ”LL”bild Tavel 2014 i en öppen flaska en vecka och provade om igår. Vid det här laget har den vakne HR:en räknat ut att vinet var utmärkt för, vilket den vakne frågar sig retoriskt, varför skulle den där utsände skriva om saken om det inte är för att skryta och skräppa? Mer intressant är hur vinet kan förväntas uppföra sig över tid, kommer även den ekologiska varianten att bli bäst två år efter skörd? Just det är, som västgöten säger, gôtt å ente veta, men vi kan ana att eko-varianten också behöver tid för att blomma ut och tämja sin överdådiga frukt. Ett hett tips är att LL Tavel 2014 kommer vara som bäst mellan sisådär juli 15 och hösten 16 medan det håller ytterligare några år därefter. Vi kan också anta att vinet i år kommer domineras av frukten medan det upplevda mineral-inslaget kommer ta över undan för undan under 2016. I väntan på 2014 konsumerar HR:arna undantagslöst Les Lauzeraies Tavel 2013 – ett vin som aldrig varit bättre än nu och på tal om Winston Churchill så var han som bekant ett hängivet Tavel-fan och det var han som om Tavel klurigt kläckte ”French, but what’s more an English rose than this?”. Marriages. Manic Street Preachers.bild

Vinkonsumenten stöttar utsugning? & The Jam

Rubriken är egentligen mer ett konstaterande än en fråga. Det finns inget som tyder på att svensken via sitt vinval stöttar den på många håll pågående kampen för basala rättigheter ute i världen. Eller att den tar ställning mot utsugning och förtryck.

Mest påtagligt hos oss är fallet med den bästsäljande, sydafrikanska producent som vid upprepade tillfällen hängts ut i media. Redan 2010 gjorde Rapport ett inslag om missförhållanden på många vingårdar i Sydafrika. Medan en ansvarig importör sade sig ”välkomna att missförhållandena uppdagades” brydde sig inte särskilt många konsumenter. Och knappast heller importören ifråga. Kommentaren var den självklara, även för den som eventuellt inte gått på medieträning.

Genom åren har sedan diverse rop på hjälp och upprörda rapporter kommit till Sverige utan att göra något avtryck. Sommaren 2013 brände det dock till lite igen. DN skrev ett par artiklar sedan ”vinarbetare i ett brev till Systembolaget varnat för missförhållanden”. På en av vingårdarna, kopplad till den ovan nämnda producenten, fick sex personer sparken efter att ha deltagit i fackliga protester. I en annan artikel i DN från 2013 kan vi läsa om löner man inte kan leva på, långa arbetsdagar och fackmedlemmar som förföljs och hotas.

Systembolaget införde 2012 en uppförandekod. Vid uppföljningar av denna fann monopolet avvikelser från koden hos alla kontrollerade företag. Felaktig övertidsersättning och avsaknad av regler för hälsa och säkerhet var vanligt. Trots detta var Systembolagets ansvariga person positiv då ”det visar att riktlinjerna gör skillnad, eftersom vi upptäcker bristerna”.

I samma artikel berättar fackförbundsmannen Karel Swart att han inte ser någon skillnad alls. Den enda stora förändringen på senare år är den löneförhöjning från 46 till 70 kronor om dagen som kom till efter en lång och bitvis våldsam facklig kamp. För att balansera de ökade kostnaderna började många vinproducenter ta mer betalt för bostäder och el för dem som bodde på gårdarna och ökade transportkostnaderna för dem som inte gjorde det. Att höja priset på produkterna eller effektivisera organisationen var, uppenbarligen, för de flesta ingen option.

Vad sa då den svenska importören? Företaget som ovan hänsyftats på hade nu bytt importör och den nya importören svarade ungefär som den första ”i (våra) ögon är en bojkott det sämsta alternativet, vi ska vara på plats och arbeta långsiktigt för att förbättra villkoren”.

Vad har då hänt sedan sommaren 2013 annat än att en del producenter tagit tillbaka de fattiga arbetarnas nyvunna löneseger? Jo, i december 2014, cirka ett och ett halvt år efter DN:s artiklar och tre – fyra år efter Rapports reportage anmälde facket CSAAWU en vingårdschef för att dels ha kört iväg en facklig representant som hade rätt att vid tillfället befinna sig på gården för ett möte, dels ha hotat och tagit stryptag på en anställd som bjudit in den facklige representanten till vingården – efter arbetstid och i enlighet med gällande regler. Det unika med det här fallet är att det kommit inte bara till en polisanmälan utan att det också hamnat i domstol. Såvitt vinfierat kunnat förstå har dock domstolsförhandlingar skjutits upp två gånger i år.

Anmärkningsvärt är att det bästsäljande företaget på papperet ser okej ut. Det har kontrollerats av Systembolaget och har ställt sig positivt till monopolets uppförandekod. Det är också medlem i WIETA Agricultural Ethical Trade Initiative (läs här).

Kontentan av det ovan sagda är rimligtvis att producenter som år 2014 fortfarande betraktar sina arbetare som egendom kommer undan med det trots att de på papperet inte borde kunna göra det. Kort sagt är avståndet stort mellan ord och handling. Samma sak gäller förhållandet till till exempel svenska importörer och det svenska monopolet. Alla försöker lagom och alla säger fina saker. Men inte mycket sker.

Som vanligt ligger saken i konsumentens händer.

Ytterligare en tragisk sida med de där förkastliga arbetsgivarna i Sydafrika och alla andra som också tjänar pengar på eländet utan att på riktigt göra något åt det är att det skadar de seriösa producenternas image. Sydafrikanskt vin är inte dåligt. Eller fel. Och lika mycket som det gäller att sätta åt de dåliga handlar det om att stötta de goda.

Det är inte vinifierats sak att dra gränsen mellan de där goda och de om inte onda så i vart fall anakronistiska och eventuellt också giriga producenterna, det borde däremot någon annan göra, kanske en konsumentupplysande tidning som Råd & Rön. Konsumenten behöver den hjälpen för att veta vilka sydafrikanska och andra viner den ska bojkotta.

Vad gäller vinskribenterna lär knappast någon göra det där reportage, eller få betalt av någon för att göra det. Däremot kan de utifrån vad de själva bör ha koll på undvika att ens nämna produkter från producenter som inte på ett solklart sätt har rena händer. The Jam.