Château Calon-Segur 1990

Bordeaux. Namnet är legendariskt i vinvärlden. Jämte Champagne och Bourgogne ett av historiens tre mest influensrika vindistrikt någonsin. Under lång tid dominerade vinerna härifrån, både i kraft av kvalitet och kvantitet. Ingen stjärnkrog utan en diger avdelning för Bordeaux på vinlistan. Inget modernt Kalifornien eller Australien (och alla andra ”nya”) utan Bordeaux, dess druvor och vinifierings- och lagringsmetoder. Men. Hur många dricker Bordeaux idag?

Talar vi om toppvinerna, alltså alla Grand Cru i Medoc och de bästa i de andra delområdena, är vi säkert många som gör det. Här håller Bordeaux ställningarna, och med hänsyn tagen till hur priserna gått genom taket på så många andra håll är det låt vara dyrt men jämförelsevis inte tokdyrt. Dessutom går det fynda.

Tittar vi istället på de enklare vinerna befinner sig Bordeaux idag i ett väldigt utsatt läge. Kort sagt är vinlagren betydligt större än efterfrågan. Detta har lett till att många vinbönder hamnat på obestånd och nu kräver väl tilltagna (statliga) ersättningar för att de ska rycka upp sina vingårdar och ersätta rankorna med annat. Alltså samma medicin som för snart 30 år sedan blev en väckarklocka för jätten lite söder över, Languedoc-Roussillon.

Just Languedoc-Roussillon och uppryckningen där – både av rankor och kvalité – är ett av skälen till att Bordeaux har problem idag. Medan bönderna söderöver tog tag i saken en minut över tolv och genomförde radikala förändringar och förbättringar och snart började göra bättre viner än de lite mer nordliga grannarna, har kollegorna i Bordeaux bara börjat inse att de – till och med de, Bordeaux! –  står inför en utmaning och att de måste göra något åt situationen.

Kort sagt har producenterna av ”bordeaux générique”, små som stora, alltför länge levt på namnet och missat att konsumenterna fått andra preferenser.

Detta är förvisso sorgligt men också något som händer varje gång någon som har något att sälja blir för bekväm. Det gäller att hänga med. Glädjande nog har en del insett vad klockan är slagen och med det följer en mer realistisk syn och därmed för oss konsumenter mer tilltalande priser och stilar. Här talar vi inte längre om lätt uttorkade och smått brett-anstrukna viner, extraherade och emellanåt också ekfatslagrade som saknade vinmakaren inte bara lukt- och smaksinne utan också marknadsinsikt och verklighetsnärvaro. Istället bjuds vi tämligen lättillgängliga och fruktdrivna viner.

Det är bra. Bra är också att vi har alla toppvinerna från Bordeaux för de är, som de alltid varit, så bra så bra. Förhoppningsvis får alla nytillkomna vinnördar chansen att upptäcka detta, att prova låt säga en Château Calon-Segur 1990. Egentligen ett väl varmt och torrt år men oj vilka viner de bästa fick till! Nämnda vin är en favorit från året. Redan som ungt var det galet bra och det är i denna dag alldeles underbart (ja, här tarvas larviga ord och honungslen och tårdrypande sirap!): 110% Bordeaux med alla attribut på rätt plats och, efter 32,5 år, en läskande frukt som sitter precis där den ska för att vinet ska kännas fullt ut levande och varandes vid god vigör och ett utmärkt ackompanjemang till en förstklassig fläskfilé, en dito gratin dauphinois och en dito bea.

Länge leve Bordeaux!

Musik.

2000 Clos Dière ”cuvée II”

Nyårsafton innebär i vissa kretsar vinfrossa, och det händer då och då, att någon tar med sig en antik Clos Dière ”cuvée II” som skaffning på resan mellan välkomstdrinken och det nya året. Eller, det kanske inte händer särskilt ofta. Nyår är det förvisso i normala fall en gång om  året. Däremot inträffar det mer sällan att någon har med sig en 22 år gammal ”tvåa” från Domaine Rabiega. Och om detta sista inträffar är det inte med självklarhet så att den gamla drycken är en positiv upplevelse.

Med andra ord hänger en akut risk för avgrundsdjup besvikelse över de närvarande när korken dras ur flaskan och vinet slås upp i bägarna, nyårsafton 2022.

Men ack! En sådan vacker kork har väl sällan världen skådat i en o-omkorkad tjugoåring till flaska!? Nu kostade förvisso denna exklusiva så kallade fleur-kork – korkarnas värstingkategori – över 1€ redan då, år 2002, när den sattes i den nyfyllda buteljen, två år efter skörden. Men ändå. Den ser ny ut!

Hm, å andra sidan är en finfin kork ingen garanti för ett välbevarat vin.

Vinet slås upp i bägarna och bägarna förs av ivriga händer till nyfikna näsor, vars borrar snart vibrerar av vällust ity detta 22 år gamla vin är inget annat än gott, och det var alltid ”cuvée II:s” raison d’être, att vara gott. Tillgängligt, begriplig och gott. Inte intellektuellt utmanande och jobbigt och långsamt i sin resa mot sin fulla potential som det rena syrah-vinet ”cuvée I”, systervinet som åren 1988-2004 gjordes vid sidan om ”cuvée II”.

Snygg kork och gott, alltså. Vitalt, med en inbjudande och nyansrik doft, vilandes på väl integrerad ek; och så en vital och mumsig smak, som mynnar ut i en ren och möjligen efter alla dessa år lite för kort efterklang. Riktigt kul att prova!

Och då, mitt i denna glädjeyra, undrar någon i nyårsgänget, med en lätt upprymd betoning, om vi gör det här vinet nu också, sedan den nya regimen tog över Domaine Rabiega sommaren 2020, och en vinmakare med nära koppling till den här texten ånyo tog sig an vinmakeriet. Det gör vi dessvärre inte. Skälet är att ägarna mellan 2006-2020 nogsamt ryckt upp all carignan och så gott som all grenache. Nu har iallafall mer grenache planterats och snart kommer den druvan att kunna ingå i vin av lagringsyp – för närvarande används lejonparten (ung) grenache i det friska och lättfotade grenache-vinet Ergo Bibamus.

Samtidigt ska sägas att målet med nygamla vinet ”Domaine Rabiega” är att göra detta i samma anda och stil som gamla ”cuvée II”. Avsaknaden av carignan, och i vissmån grenache, gör det inte alldeles enkelt, men vi ligger ändå ganska nära redan nu. Hade inte åren 2021 och 2022 varit så torra och utmanande hade vi redan varit där. Men skam den som ger sig. Det är högst sannolikt att allt sitter på plats i år, 2023, och då kan vi göra en ny 2020 Clos Dière ”cuvée II”.

Musik.

MDLVX 2008

Miguel Merino och jag lärde känna varandra redan 1988. Jag höll då på att utbilda mig till vinmakare och Miguel drömde om att starta en egen bodega. Några år senare var båda sakerna satta på plats. Under åren som följde hände det mer än en gång att Miguel frågade mig om råd och när jag lämnade Vin&Sprit och Domaine Rabiega 2006 undrade han om inte vi skulle göra ett vin ihop. Jag var tveksam och satte som krav att det skulle vara ett rent mazuelo-vin. Det gjorde Miguel tveksam. Endruvsviner var kort sagt ovanligt i Rioja då och mazuelo knappast druvan någon kunde tänka sig att sätta på etiketten.

Nu var det inget hugskott att jag ville arbeta med mazuelo. Dels hade jag redan gjort ett flertal endruvsviner på carignan (mazuelo) i Frankrike, dels ville jag inte göra en traditionell rioja med tanke på hur många bra sådana det redan finns och att flera av dem, med all respekt, är ganska förutsägbara. När Miguel fick koll på en liten vingård i sin hemby, Briones, med bara mazuelo, föll han till föga och i ett slag hade vi bestämt oss för att göra ett rent mazuelo-vin från en enda vingård. Föga anade vi då att vi var med och om inte startade så i vart fall fanns på startlinjen när en ny trend tog fart, eller snarare två trender: endruvsvin på mazuelo och singel vineyard wines från Rioja.

De första åren besökte vi vingården tillsammans och såg till att en ordentlig grönskörd gjordes. På så vis fick vi ner skördeuttaget – det är viktigt att begränsa volymen druvor om man vill göra bra carignan-vin. I nästa steg gjorde jag ett teoretiskt schema för arbetsgången och Miguel genomförde detta i praktiken. Någon gång under lagringen provade vi av faten tillsammans och bestämde vinets framtid. Så där höll vi sedan på flera årgångar innan Miguels son, Miguel Merino Hijo/junior, tog över. Dagens Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) är helt och hållet Hijos verk.

Till allas vår lycka har MDLVX såväl i Padres och min som i Hijos version fått fint mottagande både i Spanien och utomlands. För det mesta har dessa bedömningar avsett unga viner. Få har provat och skrivit om mogen MDLVX. Det är synd, för vinet utvecklas fantastiskt med lagring. Inte minst gäller detta från början tuffa årgångar som 2008. När den här årgången släpptes till försäljning var den väldigt ogästvänlig med en ganska lingon-dominerad och rå karaktär och en riktigt tuff syra. Idag – provade vinet häromdagen – har syran rundats av och lingonkaraktären vuxit ihop med ett tilltalande inslag av mörka bär och viol samtidigt som eken sjunkit undan och nu mest finns där som en liten förlängning på smaken (carignan har i sig ofta olaten att hugga av eftersmaken för snabbt). Måste säga att jag förväntade mig att vinet skulle vara bra men inte så här bra. Hoppas några av er har ett par flaskor i källaren – om ni har det måste ni göra som vi gjorde här och höja ett glas och skåla med Miguel där han sitter vid Bacchus högra sida i vinhimlen.

Wallin Carignan 2007

Arbetade åren 2006-2013 som konsult på Château L’Arnaude utanför Lorgues i Côtes de Provence. Skapade där tillsammans med ägaren, Mats Wallin, ett flertal viner i olika stilar och avsedda för olika typer av marknadssegment/konsumenter. En mycket roligt uppdrag.

Gårdens portfölj var uppdelad i tre nivåer: Arnaude, Château L’Arnaude och Wallin. Arnaude var enkelt uttryckt trevliga vardagsviner, vanligtvis utan ekfats- eller annan lagring. Château L’Arnaude var ganska traditionella, oftast ekfatslagrade viner blandade på för området typiska druvor. Toppnivån, Wallin, bjöd på en riktig hästspark i vinet ”Wallin”, en ekfatslagrad blend på syrah och cabernet sauvignon. Vid sidan om detta årligen återkommande vin gjorde vi varje år ett par endruvsviner. Exakt vad vi valde att arbeta med och hur vi gjorde de vinerna berodde på vad året gav.Ett par år gjorde vi ett vin som hette ”Wallin Carignan”. Som läsaren med huvudet på skaft listat ut var detta ett vin gjort på enbart carignan. Vanligtvis väljer den, inklusive jag själv, som gör ett carignan-vin att sikta på ett medelfylligt vin och att, såvida producenten inte faller för den dumma frestelsen att köra med kolsyrejäsning, locka fram druvans snudd på pinot-liknande egenskaper. I det här fallet bestämde vi emellertid att panga på utav bara ja ni vet. Resultatet blev ett powervin med, detta var viktigt! och en utmaning, den för druvan typiska syran.

Inledningsvis var det nog bara Mats och jag som förbarmade oss över det här vinet. Vi visste att det krävdes många års lagring för att det skulle hitta sig självt. Men när vi sa det var det väl knappast någon som trodde oss. De flesta uppfattade nog det hela som att vi bad för vår sjuka moster och att vinet var tillknäppt, för att inte säga stendött, och det bjöd på en överdriven syra och ek som låg som ett moln av mörk sordin över vinets i sig nästintill obefintliga doft och smak och så drack de upp det fram på nattkröken eller tog med det som gåbort-present.Lyckligtvis fanns det dock sådana som lade undan vinet. Kloka personer. Goda vänner. Var häromdagen hembjuden till sådana personer. Vilken lycka att få återstifta bekantskapen med den här fula ankungen, Wallin Carignan 2007, som nu, 15 år senare, inte bara är en svan utan hela Tjajkovskijs Svansjön eller åtminstone en väl utförd aria framförd av José Carreras – det var i alla fall vad jag påstod mig höra medan jag satt där och njöt av den integrerade eken i full harmoni med frukten och den underbara syran som fångade upp all power just som den skulle trilla över kanten, ner i de överextraherade och ensidiga vinernas tragiska håla fylld av besvikna vindrickares tårar, oceaner av antocyaner, alkoholinjicerad gyttja och meningslöst vin. Länge leve carignanen! Druvornas maratonlöpare, druvornas José Carreras, druvornas fula ankunge!

Carignanaria!

1983 Château Lafite-Rothschild

Sonen på besök. Med hjälp av lismande och all den lömskhet han ärvt på fädernet lurar han er utsände bland de lättlurade stackarnas ömkliga gemak, att låta honom följa med till vinkällaren. Detta är illa nog, att sonen lömskt nästlat sig in i det allra heligaste – för vad syfte kan den lömske Sonen ha annat än att lura ni vet vem att ta fram en finpava till kvällens middag, som annars är vigd för de sista av fjolårets roséviner, nu behagligt söndertorkade och oxiderade bortom räddning, kort sagt perfekt bjudvin –, men, plötsligt: Hustrun!

Som en demon, en fantom, en skugga, en oväntad kastvind i mistralen, har hon smugit sig med och plötsligt står hon bara där och rör om bland flaskorna på Bordeaux-avdelningen. Vi flämtar till när vi ser henne, en amason, som står och muttrar på skytiska och ser ut att, som alltid, vara redo för strid! Hon sliter en flaska ur dess behagliga bädd i hyllan, muttrar alltför hörbart ”aah, Lafite 83, värd 1000 euro på vinauktionen i Cannes… minst”.”Men, lilla gumman,” försöker den nyss nämnde utsände, ”det här är grejer som inhandlades för mycket längesedan, för i stort sett ingenting, det här handlar inte om pengar utan om kärlek.” Det där sista tar viss skruv för hon frurstar lite och lägger tillbaka flaskan och lämnar källaren med ett ”nåja, bara du inte tror att du ska dricka det där ikväll,” vilket är något vi både kan instämma i och inte, samtidigt som vi inser att om vi inte gör något kommer den flaskan att gå under klubban innan året är över – det är för övrigt något även Sonen inser, där han står och småler på samma gång lömskt och förhoppningsfullt.Och så fick det blev. Vi drack det inte till vår raclette. Istället drack vi ett vin som serverades i karaff och som var väl bibehållet för sin ålder, låt vara att vinden i det mojnat något och att, som med så många andra gamla godingar, naturkorken satt sina spår i form av korksmak – vilket, förtjänar att understrykas, inte har något med korkdefekt att göra – vilket gjorde att den kvardröjande frukten, som en fläkt av flydda tider, kom fram bättre i smaken än i doften. På det hela taget väl godkänt.Om någon som läser det här, Hustrun till exempel, undrar vad vi ska göra med vår Lafite 83:a så har jag fått upp ett bra spår. Har hittat en intresserad kund på Blocket, han köper Lafite, även tomflaskor, för den kinesiska marknaden.

Musik.

Långtidstest av etanalskadat vin!

Vet att det snöar och blåser i Sverige, men här nere i södern är det våren som har övertaget på vintern. Detta har föranlett Hustrun att börja gräva fram terrassen efter vinterns belamring av allehanda jox och brôte. Var häromdagen djupt upptagen med att fördjupa mig i Champions League, då: ”Men Lars! Vad har jag sagt om dina förbannade test?!” Hustrun hade hittat de undangömda öppnade flaskorna, dessa vetenskapens nödvändiga grundförutsättning för det långtidstest som vi bedriver sedan några år. Till dess städfrossan drog fram var de små juvelerna väl dolda under en filt, i ett hörn längst in på terrassen. Nu var goda råd dyra. Utskällning och uthällning var bara förnamnet på vad som kunde hända.Mycket riktigt: när jag närmade mig terrassen och Hustrun, stod hon där redo att hälla ut de ovärderliga dropparna surt vin som ingår i det senaste forskningsprojektet: Taverna öppen sedan några år, sherry öppen sedan ett år och, juvelen i kronan!, etanalskadat vin öppet sedan november 2020. Först efter ett löfte om att er utsände hjälte i den nobelprisaspirerande forskningens heligaste och mest upphöjda experimentverkstäder vårstädar terrassen och i samband med det kastar sina testflaskor, kom Hustrun till sans och lommade iväg, muttrande och svärjande över någon för den nyss nämnde obekant barnunge.Så till saken: Innan flaskorna åter gömdes undan på ett absolut oupptäckbart ställe provades de och… Frankrike har ett resultat: 1. 30-årig Sherry Oloroso (Victoria Regina) öppen sedan cirka ett år: Brun färg, underbar doft dominerad av nötter och honung, dito smak nu förstärkt med en påtagligt förhöjd flyktig syra som återfinns både i näsa och mun, mycket lång lite alkoholanstruken eftersmak. 2. Taverna, tappad av V&S i Stockholm på 90-talet och öppen sedan ett par år: Grumligt brun färg, något diskret doft, söt och god smak där viss oxidation gör sig påmind, inte minst om provaren är dum nog att sörpla vinet, samt ett frapperande inslag av nytuggad kaffeböna. 3. Juvelen i kronan: Etanalskadat Languedoc-vin öppet sedan november 2020: Blåröd färg med hög intensitet, doften som i november 2020 hade ett litet störande inslag av etanal domineras nu av etanal, smaken är fint balanserad och helhetsintrycket av smak och doft är att det här var som att i en rå potatiskällare äta en äppleskrutt med kärnhuset och då tugga särskilt noggrant på kärnorna.

Musik.

Sorted provar björksavspetnat

Sorted Food Club med nära 2,5 miljoner prenumeranter på youtube har provat petnaten Sav1785, som jag varit med och utvecklat åt Sav Winery i Östersund. Lite kul i sammanhanget är inte bara att det är en tämligen unik, om inte rent av unik, petnat på bas av björksav, utan också att vinet görs enligt en nyutvecklad bubbelmetod vi kallar ”méthode suédoise”. Enkelt uttryckt är det sistnämnda en mix av ”méthode traditionelle” och ”méthode rurale”. Finns på bolaget: Sav 1785, nr 77440, 119kr. Friskt och med en påtagligt känsla av natur. Ekologiskt certifierat och till skillnad från druvor garanterat obesprutat. Drick som aperitif eller mixa i en kir royal eller en aperol spritz. Här är länken till Sorted Foods provning (inslaget kommer 4.30 in i klippet).

Musik!

Historien om Clos Dière blanc

Lade upp en grej om Clos Dière blanc 2004 på Facebook. Har därefter fått frågan från fler än några personer om att också säga något här på bloggen. Detta eftersom flera HR inte bevärdigar Fb med sin närvaro. Således här något om Clos Dière blanc.

Clos Dière blanc planerades redan 1988 (mitt första år vid rodret på Domaine Rabiega) och planterades 1989. Vid den här tiden fanns ugni blanc och clairette på gården. Två ganska neutrala volymdruvor, som vid tidpunkten var iskalla. Vinvärldens blickar var riktade åt ett enda håll (när det gällde vitt): chardonnay. Och möjligen också: sauvignon blanc. Märk väl att spridning av de här idag tretton på dussinet-druvorna då bara var i sin linda – bortsett från Australien och Kalifornien, där framförallt chardonnay redan satt sig i förarsätet, och det rejält.

Världens vinpreferenser styrdes också i icke ringa utsträckning av den eller snarare de stilar som skapades i de här områdena, och särskilt Kalifornien, under 1980-talet. Grunden till detta var det exploderande vinintresset i USA – en marknad som fortsatt, nu 35 år senare, växer så det knakar och sedan några år är världens största vinmarknad. Självklart hade den amerikanska preferensen stort inflytande i vinvärlden perioden 1985 – 2010 (med 2010 avses inte att den amerikanska smaken inte är mycket viktigt idag, bara att den powerdrivna amerikanska smakpreferensen minskat i betydelse, i alla fall tillfälligt).Nåväl. Vi planterade sauvignon blanc och chardonnay. Inget konstigt. Lite mer originellt var att vi planterade för att blenda de två. I efterhand har jag förstått att Hamilton Russell i Sydafrika och Hedges i USA gjorde detta vid ungefär samma tidpunkt (särskilt kul att notera med tanke på att jag sedan kom att konsulta för Hedges 2001-2015). Men de lät båda chardonnay-druvan dominera. Vi gjorde tvärtom. För att lyckas med det –  a-l-l-a plantskolor och andra förståsigpåare varnade och sa att ”det går inte” blenda chardonnay och sauvignon blanc, men ingen kunde säga varför och ingen, visade det sig, hade heller provat – studerade vi/jag de vid tiden allt vanligare klonerna ordentligt. Detta i syfte att hitta en kraftfull sauvignon blanc och en vekare chardonnay.Vårt skördearbete skedde sedan i enlighet med de där ”ingångsvärdena”. Chardonnay-druvorna skördades alltid tidigt på snudd på omognad, medan sauvignon blanc oftast fick nå full morgnad, ibland med viss råge. Druvorna odlades ekologiskt och med en rejäl grönskörd och vid mycket lågt uttag, som varierade mellan åren mellan aldrig översteg 25 hl/ha. Manuell skörd, gallringsband, och sedan mest hands off: ingen jäst, ingen klarning, ingen filtrering, mycket lite svavel, lagring på jästfällningen (vi tog självklart bort den första ”gros lies” men gjorde inget därefter)… Jäsning och en tids lagring i nya, franska barriquer (noga utvalda avseende ursprung, tillverkare och rostning för att passa visionen av vinet). De första åren med batonnage, men senare med remuage (vi snurrade på faten).Åsikterna om det här vinet gick sannerligen isär på den tiden det begav sig. På grund av druvvalet fick vi klassa Clos Dière blanc som lantvin (Vin de Pays, alltså det  som nu heter IGP). Det tyckte de ansvariga för AOC/P Côtes-de-Provence var skönt för de var redan irriterade på att vi gallrade druvor, jäste på fat (att vi jäste rosé på fat var de särskilt upprörda över) och hade andra dumheter för oss. Vad gällde smaken menade en del att det bara var för mycket, medan andra älskade vinet. Detta gällde inte minst ett gäng stjärnkrogar på kusten (med Louis XV i Monaco i spetsen), vilka blev de stora avnämarna för Clos Dière blanc.En utmaning med de senare årgångarna, låt säga 2000 – 2004 (sista årgången), var att det unga vinet var oerhört koncentrerat och smakrikt. En stil som chockade dem som trodde sig stå inför ett lätt och med tillsatt syra boostat vitvin från Provence. Det här var raka motsatsen. Vår rekommendation var att kunderna skulle spara vinet tio år innan de öppnade det. En höftning. Korkade häromdagen upp en Clos Diére blanc 2004. En flaska som lagrats under okej förhållanden. Vinet hade såklart passerat sin peak, som förmodligen inföll för tre-fyra år sedan, men var fortsatt vitalt och inte minst gott. Fortsatt mycket smakrikt och med en hygglig bärande syra (tidigt skördad chardonnay!). Har noterat att mognadsgraden kan variera mellan de här flaskorna – när jag senast öppnade en Clos Diére blanc 2004 för några månader sedan var vinet något yngre.

Musik. Musik.Musik.Musik.

Allahjärtansdagskampen eller Cheval Blanc 1992

Hur vällovligt syftet än var med Alla hjärtans dag från början, att sälja varor eller få folk att kramas, så vet alla att Alla hjärtans dag utvecklats till en kamp mellan det goda och det onda, och ingen, ingen, vill hamna på den onda sidan. Med andra ord gäller det att vara god, kramas och le dagen lång och ve den som glömmer detta!Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!

PS Har nu lagt in Alla hjärtans dag 2021 i kalendern och räknar då med att vara på resande fot.

Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Bonus.

Explosivt Viña Ardanza

Ett rödvin som med kraft skickar korken i taket? Jupp, det finns. Öppnade igår en Viña Ardanza från cirka 1980 – cirka, därför att etiketten förstörts under lagringen, vet dock inköpstillfället (Barcelona 1990) och att den här pavan kom in i vinkällaren tillsammans med andra viner från La Rioja Alta vilka samtliga var tillverkade runt 1980 – och den visade sig vara minst sagt explosiv.Till att börja med verkade den gamla korken vid öppnandet hänga ihop fint och följa med korkskruven som den skulle, men plötsligt gick den av och cirka 15 % blev kvar i flaskhalsen. Började då skruva loss den 85%-iga korkdelen från korkskruven, för att strax försöka pilla ut den kvarvarande delen ur flaskhalsen. Döm om min förvåning när korken plötsligt sköt ut med en jädrans fart och så till den milda grad att det skvätte rödtjut ända upp i taket, en och en halv meter över diskbänken! Wow. Aldrig hänt under min drygt 30-åriga vin-karriär.Men vad hade då hänt? Efterjäsning så klart, men då borde ju vinet bubbla eller åtminstone pärla eller vara riktigt spritzigt? Nog fanns där massvis med småbubblor på ytan som vore vinet nytappat, men nej pärlande eller ens spritzigt var det inte. Så vad hade hänt?Min teori, motsäg den gärna, är att det skett en avslutande malolaktiskt jäsning i flaskan. Det sker fortfarande att viner buteljeras innan ”malon” är klar, men då, för runt 40 år sedan var det inte alls ovanligt. Ibland hände inget (ja, vinet hade förstås mer syra än annars), ibland blev vinet ”buteljsjukt” a k a körde sista delen av malon bäst det kunde (det var ju inte vinets fel att det tvingats ner i en flaska innan det kommit till ro med sig självt). I det här fallet hade flaskan, genom åren, flyttats på ett vis som frigjort det mesta av den koldioxid som uppstått vid den malolaktiska syraomvandlingen och när korken till 85 % var borta förmådde gasen trycka ur den resterande biten, och av bara farten for det mesta av gasen ut ur flaskan i den där första eruptiva explosionen – ni vet, samma som får det på riktigt mousserande vinet att lugna ner sig ganska snabbt efter korkutdragningen (förutsatt att det inte är en formula ett-vinnare eller annan barbar som står där och vill fortsätta göra sig av med vinet på annat vis än genom att inmundiga det).

Summasummarum blev det en överraskningarnas smäll, rödtjut i taket och en njutbar stund med en 35-40 år gammal Ardanza som visade sig vara fullt vital och inte ens spritzig sedan den väl fått ur sig gasen.

Musikexplosion. Explosiv musik.