Händelser under julhelgen

1.En fasansfull upptäckt

Efter att på olika håll och i samband med olika familjesammankomster tappert ha försökt avsätta årgångstomtarna från 2016 och då mest bara bemötts med spott och spe, tömdes så äntligen tomtarna i en glasburk i samband med att någon ville liva upp glasburkens i sig intetsägande färgsättning. Detta ledde till att plastburken som tomtarna levt i under de senaste två åren blev tom och därmed närmare kunde utforskas. En grundlig olfaktorisk undersökning av dess botten resulterade i en fasansfull upptäckt: burkens botten har antagit en odör som är en oerhört uttrycksfull och vedervärdig och vomeringsinbjudande (ja, en lätt och ofrivillig kväljning, omöjlig att dölja då den var tämligen högljudd, uppstod vid upptäckten)  doftkombination av skumtomte, slå-kullerbytta-madrass-i-gympasal (svett och ostbåge) och urin! Resultatet gör att vi måste varna varje vetenskapligt driven HR för att försöka sig på det här testet hemma.  

2.Mamma Vinmakare hittar en spännande smakkombination

(Gemytligt Annandagjul-stämning, levande ljus, barn med tindrande ögon, en gemenskap kring ett välfyllt bord med mat och blandad dryck.)

Vinmakaren (till en inte alls särskilt intresserad familj): Som sagt, det är en bordeaux, kanske inte den allra bästa men bra för sitt relativt ringa pris, men kanske går spanjoren bättre till…

(Vinmakaren stannar upp, tittar på sin mor som börjat hälla julmust i sitt vinglas.)

Vinmakaren: Mamma! Det där är julmust!

Modern: Ja?

Vinmakaren: Du häller julmust i vinglaset!

Modern: Ja?

Vinmakaren: Det är vin i vinglaset!

Modern:Ja?

Vinmakaren:Du kan inte göra så mamma!

Modern: Ta dig inte vatten över huvudet, Lilleman, jag gör precis som jag vill och just nu vill jag ha julmust i min bordeaux.

Musik! Mer musik!

Château Beauregard 1993

På 1990-talet, innan ”vi” (Domaine Rabiega/Vin&Sprit) arrenderade Château d’Esclans och tiden tog slut och blev övertid, satt jag med i diverse provningsgrupper i Frankrike och på annat håll. Inte minst provade jag med det trevliga gänget på GaultMillau. Vår relation började med att Pierre Crisol och Jacques Dupont kom förbi Domaine Rabiega i samband med en rundresa i Côtes-de-Provence. De provade våra viner och, skulle det visa sig senare, de blev förtjusta i ”min” syrah från 1990 – åren 88 och 89 hade jag stöd av en lokal konsulterande önolog, 90 var första året jag styrde allt själv. Det där ledde till att Domaine Rabiega/Clos Dière (vinet gick under det namn vi skapat för de nya, mer seriösa vinerna från Rabiega, Clos Dière) bjöds in till GaultMillaus vinolympiad för syrah-viner i Bordeaux. En tävling där merparten av världens stora syrah-producenter deltog. Clos Dière slutade trea och slog bland annat namn som Jaboulet, Guigal, Clape, Henschke och Grange. Detta ledde i sin tur till att jag några år senare utsågs till ”Vigneron de l’Année”, sedan andra Clos Dière-viner gjort bra ifrån sig i provningar på annat håll.Ja, det kändes bra att få skryta lite här ovan, men det finns en poäng, för det här att GaultMillau och jag hyste ömsesidig respekt för varandra gjorde att vi ofta kom samman för att prova vin och, bäst av allt, det hände att Jacques eller Pierre tipsade om grejer de upptäckt under sina resor. Ett sådant tips var Château Beauregard årgång 1993. En årgång som många dissade utan att riktigt ha koll och andra vände ryggen utan att se helheten. Frågar ni mig så gjordes en hel del godis det här relativt varma året, och det till högst resonabla priser. Bland annat Château Beauregard.I samband med en traditionell söndagslunch – svenskar i förskingringen ni vet, samlas för att äta ärtsoppa eller söndagsstek och minnas Erik XIV (soppan ju!) och hylla det svenska skidundret på damsidan – drogs så ett gäng Beauregard idag. Har denna 93:a, året ok men kanske inte alltid lagringskapaciteten, hållit ihop? Uppriktigt sagt: Tror någon på fullt allvar att det här inlägget skrivits om det inte var så att vinet var äckligt bra? Ja, äckligt bra för er som inte får dricka det. För oss som faktiskt njutit det i klunkar fyllda av glädje och kvartssekelgammal merlot (och cabernet franc) snarare väldigt bra. Klassisk Pomerol. Snygg. Inga Parker-fasoner. 12,5% (traditionell skörd alltså). Mogen, så klart, och det på bästa vis. Lite vek men framförallt läcker merlot (och cab franc) i sitt esse. Allehanda frukter, fudge och kola, balans, elegans och allt det där andra som en klassisk klassiker ska ha , ja till och med ett litet anslag av flyktig syra som förhöjer upplevelsen. Faktiskt rent av ren, vilket gammal Bordeaux trots Peynaud och som bekant inte alltid är. Tack GaultMillau!

The Kinks.

Vintips!

Svepte häromdagen igenom någonstans runt hälften av importören Terrific Wines viner och hittade där några fynd jag vill tipsa alla HR särskilt om. Möjligen kan någon sur och högst sannolikt dessutom rälig – detta i och med att sur- och rälighet går hand i hand av det uppenbara skälet att den sure förr eller senare också blir rälig (i förekommande fall kan det vara tvärtom så att den rälige blir en sur fan, men det är inte ödesbundet på samma sätt; bevisligen finns det massvis av räliga människor som på intet vis är sura medan sura människor antingen är räliga eller på väg att bli det) – individ invända ”men, du är ju kopplad till Terrific via dina åtaganden i livet, du du du du ber för din sjuka moster!”, japp så är det och passar inte det så finns det massvis av vinspalter som verkar vara objektiva men som i själva verket är reklam och så finns det i sammanhanget ett ytterst litet fåtal spalter som, tro det eller ej, står så obundna en kritiker nu kan stå i sitt förhållande till omvärlden. Nog av, till saken: tips! Vad tyckte jag stack ut så positivt att jag inte kan avhålla mig från vilseledande konsumentupplysning? Jo, detta:

Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 sek (en ärlig, terroirdriven bordeaux för 109 spänn, är det möjligt? yup, släpps i beställningssortimentet på måndag (1 oktober), god att dricka nu). Mullineux ”Syrah” 2016, nr 95608, 219 sek (att Andrea och Chris Mullineux gör röjarbra viner vet vi sedan en tid, och här har vi en syrah som är så mycket syrah att det bara är en tidsfråga innan Cyril Ramaphosa kommer tilldela Andrea, som är jänkare och därmed kan få priset, Order of the Companions of O.R. Tambo, släpptes i ett begränsad antal i ett begränsat antal butiker för en tid sedan, beställ nu, missa inte, oerhört mycket syrah för i sammanhanget en liten peng – jag vet, jag har kommit trea i Vinolympiaden för syrah-viner och kan det här med syrah, vilket jag skulle påpeka i sammanhanget om jag inte var så ödmjuk).

 

När vi är inne på ämnet syrah, stod sannolikt också för den som inte är lika hårt syrah-skruvad som er utsände i de av såväl morgon- som kvällssol rhônande druvornas egensinniga vingårdar Domaine Combier ut. ”Cuvée Laurent” 2016, nr 70422, 169 sek, Crozes-Hermitage 2016, nr 74696, 199 sek och Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek (samtliga ok att dricka nu samtidigt som de alla vinner på att lagras, men se upp med syrah-tunneln på Clos des Grives, så välmatade syrah-viner brukar vara utmärkta de första tre åren efter skörden sisådär för att sedan gå in i en tunnel och komma ut som magnifika exemplar när de är någonstans upp emot tio år).

Vidare erbjöd provningen ett utmärkt tillfälle att spana in olika stilar av pinot noir. Jag tipsar om två sinsemellan mycket olika. Först ut är den oerhört mumsiga och lättomtyckta Ponzi Tavola Pinot Noir 2013, nr 74091, 269 sek (börjar få fin mognad nu, den som inte tycker om det här har antingen dålig smak eller fel eller är bara dum), mot den godingen ställer jag dess motsats, en stram, disciplinerad och framförallt nyklassicistisk skönhet från Bourgogne: Ladoix Premier Cru ”La Micaude” 2016, nr 74614, 399 sek (den som inte gillar det här behöver inte ha dålig smak eller vara dum, men den har fel och behöver träna mer, drickbar för nyklassicismens tillskyndare, övriga bör lagra det några år).

På tal om nyklassicistiska viner så har den här tidigare omskrivna champagnen Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru, nr 74767, 399 sek, mognat fram lite mer gäddhäng och muskler på den från början vackert skelettliknande konstruktionen och blivit både stilig och elegant, fortsatt inget för klåpare och amatörer, men ack så bra för er som gillar stramhet, syra och studs i stussen, drick nu eller lagra flera år och se den få en liten dubbelhaka och fördubblat midjemått och hyggligt bastanta vader.

Sist men inte minst, från Rheingau, Weingut Achim von Oetinger, kul snubbe, bra viner, väljer två: Jott Alte Reben Trocken 2016, nr 73199, 179 sek (ingen nämnd ingen glömd tror det här är riesling eller så, men det är mestadels… Müller-Thurgau!… bra vin att servera skitnödiga som mår dåligt av att gissa fel, dessutom gott), Hohenrain Riesling Grosse Gewächs 2015, nr 78307, 379 sek (inbjuder inte till analys, därtill är njutningen för stor, drick nu eller låt den växa som mossa i källaren ett par år).

PS Ny årgång av Girard Old Vine Zinfandel 2016, nr 22337, 199 sek (kanske den snyggaste årgången hittills av det här ytterst smakrika och ändå i strama tyglar hållna zin-vinet från Marco di Giulio – få vinmakare klarar som han att balansera på slak lina…).

Musik! Repris.

Stora Vinpriset till Béatrice Becher!

Svenska Vinakademiens Stora Pris går i år till Béatrice Becher. Motiveringen lyder ” För en passionerad, intensiv och föredömlig vingärning med seriöst och uthålligt fokus på sommelieryrket och branschens bästa; Ett imponerande vinmästerskap som fört henne högst upp på flertalet prispallar i vinets värld.” (På översta bilden med Vinakademiens preses, Mats Hanzon, på bilden längst ner med vice preses, Mischa Billing.)

Jo, Béatrice har ju vunnit multum, varit vinexpert på teve, poddat och drivit egen vinbar med mera. För närvarande kan vi till exempel höra henne i Vinpratarna eller svepa ett glas med henne på utmärkta vinbaren Folii på Erstagatan i Stockholm (tidigare omtipsad här på vinifierat). vinifierat sällar sig till hyllningskören: Grattis Béatrice!

Dagen till ära passade Vinakademien traditionsenligt på att slå klackarna i taket och korkarna ur flaskorna. Bland annat kontrolltestade de närvarande akademiledamöter – som, det förtjänar att understrykas, varken grälade, lockade med mutor eller, i alla fall såvitt är känt, tafsade på varandra – och tidigare pristagarna (vissa är både och, men det vore förmätet att nämna vem, men den som gissar på en vinifierat närstående redaktör är inte helt fel ute) följande viner:

Marguet GC Ambonnay-Bouzy 1996 (gräddig som bara den, fantastiskt superfin syra (syran var bra alltså), mitt-i-prick-vinmakeri), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1996 (lite för väloxiderad för somliga av oss, fin syra annars), Legras & Haas 2011 Magnum (ung och å det värsta och bästa Chouilly-stukad chardonnay), Legras & Haas Blanc de Blancs 2008 (mer mognad, såklart, och rondör, god, måhända lite mindre chouillyig, hyggligt år får man väl ändå säga), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” (Domaine Alain Michelot) 2009 (strålande, perfekt balans, begynnande mognad, mycket bra, kunde inte gjort det bättre själv),

Côte-Rôtie ”Les Jumelles” (Paul Jaboulet) 1985 (”vällustigt dekadent” sade en tidigare pristagare och det kunde vi andra bara applådera, i den mån nu vi syrah-nördar kunde applådera där vi satt med tårar i ögonen och en närmast perfekt syrah i glaset, fantastiskt bra och den långa, rena eftersmaken stalkar somliga av oss än i denna dag), Château Giscours 1975 (gammaldags/klassiskt mogen, till min förvåning riktigt bra!), Château Palmer 1982 (äntligen ett vin att klanka ner på, har aldrig riktigt förstått tjusningen med Palmer 82 som var felekat och -skördat redan från start (hade i och för sig varit smått sensationellt om det blivit låt säga felskördat i efterhand, efter buteljeringen till exempel), är ok och ”ursprungstypiskt” men snipigt och torkat, någon plockade här för övrigt fram det utmärkta men numer närmast övergivna bedömningsordet ”jordigt”, för det är precis vad det är och inget ont i just det),

Château Leoville Barton 1982 (tillbaka i vinhimlen, där Bacchus aka Dionysus sitter och ler gott åt all finfin Bordeaux som understundom stiger ner på Jorden, rinner genom våra halsar och tar både oss och vätskan upp till ja ni läste ju början av parentesen och bör då ha förstått vart, men nog om det, ska bara tillägga att Leoville-Barton 82 är fantastiskt bra med sin mognad i all sin prydno, sin mumsighet och läckra syra och det är bara att instämma med den gamla pristagare som spontant utbrast ”så här skulle jag vilja se ut”), Beaune-Teurons (Domaines du Château de Beaune) 1976 (moget, nekrofiligränsfall, torkad, drickbar för romantiker, ungdomar och tondöva, men absolut drickbar), Gerhard Betrand Rivesaltes ”Ambrée” 1985 (säger ju alltid det, ”det här skulle man dricka mer av”, men det där med dessertvin, det blir liksom inte av, tyvärr, himla gott, och pinsamt billigt med tanke på produktionskostnaden med fat eller, i det här fallet, glasdamejeanner  utomhus och allt det där),  Henriot 2002 (tillställningens första eftersläckare, gyllengul, god, en del OLW ostbåge, lite hög dosage för en de osockrade vinernas man, dock mycket bra, drick nu ni som har den på lager), Pol Roger Blanc de Blancs 1999 (sist men inte minst, friskt, fräscht, fruktigt, långt, rent, gott). Klart slut.

Laurie Anderson! Och titta här, här gömmer sig lille Hiawatha och Laurie under pseudonymen L.A.!

Långtidstestat naturvin & nöt-crème samt Hustrun & vi viker ner oss

Nöt-crème, den gamla klassikern ni vet, den har vinifierat återfunnit i en husgästs gottepåse, snott och nu testat. Smakar den nu som förr? Och hur smakade den då? Egentligen? Hustrun vet precis hur den smakade.

Hustruns svek

Jag: Nu, lilla gumman ska vi testa nöt-crème! Hustrun: Nej det ska vi inte. Det smakar apa. Det vet vi redan. Jag: Jamen, vi ska testa det till de osvavlade vinerna på… Hustrun: Va?! Finns de där skitvinerna kvar i huset? Vad har jag sagt om det?! Jag: Du har sagt att de ska ut och de är ute. Jag har gömt dem utomhus. Men det viktiga nu -tänk Vetenskap gumman – är att fokusera på testet och den förestående provningen. Hustrun: Det där är så dumt att till och med du borde vara oförmögen att tänka ut en så totalt meningslös övning. Jag vägrar!

Själv bäste dräng

Således har vi fått begå den här ytterst intressanta provningen på egen hand. Först nöt-crèmen, som smakade precis som den alltid gjort eller i alla fall som vi inbillar oss att den alltid gjort. Inte särskilt gott. Men konsistent i smaken.

Hemlis

Vinerna så. Senast de provades var något mer än ett år sedan. Då hade de stått öppnade i 34 månader. Således är vi nu uppe i runt 47 månader i öppet tillstånd. Lagrade i skymundan på en icke närmare definierad plats (Hustrun kan läsa detta). Är de alls drickbara efter så lång tid – en tidsrymd som de facto kan ta livet av också oöppnade viner?

Oklart alkoholrustikt

Vitvinet, denna osvavlade chardonnay från Languedoc och 2013, är i högsta grad oklar att titta på och har antagit en slags orangevit (vit, inte genomskinlig) färg, doften är minst sagt stor och slår emot en redan då vinet hälls i glaset, oxidtoner finns där men också ett inslag av äpplekompott, smaken är besk och alkohol-rustik (obalanserad), eftersmaken vibrerar av russin, nötter och alkohol. Fortsatt drickbart. Dock oerhört äckligt tillsammans med nöt-crème.

Urin och tuggmotstånd

Rödvinet, detta osvavlade tjut från Languedoc och 2013, är, precis som för ett år sedan, svåruthärdligt. Den flyktiga syran slår emot en och lämnar inget i övrigt att önska för den som gillar att sniffa lim; vid sidan om denna högst genomträngande doft kan där skönjas ett inslag av urin som torkat in i bomull eller annat kalsongmaterial. Som vinet är fullt av flagor och kristaller får man i nästan lika stor utsträckning som dricka det tugga i sig det. Då er utsände i de eventuellt hälsovådliga dryckernas förlorade värld inte är alldeles dum i huvudet vägrade han svälja skiten, varför vi inte vet om en brygd av det här slaget är väl ämnad att ackompanjera nöt-crème. Den nyss nämnde och hela redaktionen på vinifierat.se ber sina HR om ursäkt för denna veka undfallenhet för omsorgen om det egna välbefinnandet när, egentligen, vetenskapen, kräver annat. Förlåt.

I beg your pardon.

PS: Viktoria!

PS Hustrun (sedan hon, dessvärre, läst ovanstående): Va?! Så det var du som snott X:s nöt-crème?! Och dina så hjälpsamt framförda teorier om att det kunde vara hundarna eller damen som tog betalt i Pressbyrån på Arlanda som tjuvat till sig nöt-crèmen var bara rökridåer? Rökridåer utlagda av en simpel tjuv! Jag: Vetenskapen, älskling, Vetenskapen kräver detta av oss. Ingen kallar Galilei eller Einstein för tjuvar idag, eller hur? Hustrun: Mig veterligt har de heller aldrig stulit, särskilt inte nöt-crème från sina vänner. Jag: Nej, men du kan heller inte bevisa att de inte gjort det, eller hur? Ha! Hustrun: Jag ger upp.

Twoson Barbaresco Starderi 2005 (La Spinetta)

Tänk Dig att Du får gå in i La Spinettas källare och prova alla fat med Barbaresco, Barbera och Barolo. Och. Att Du får plocka ut vad du vill ha. Vilket eller vilka fat som helst. Varefter La Spinetta hanterar och buteljerar efter Dina instruktioner.

Just det fick Twoson-kollegan och jag göra 2006. Vi valde ut tre fat Barbaresco, från de smått mytomspunna gårdarna Starderi, Valeirano och Gallina samt ett fat Barolo och ett fat Barbera. Vart och ett av faten bad vi Giorgio Rivetti på La Spinetta buteljera snarast. På magnum. Det blev mellan 123 och 130 magnum per fat. Vinerna, samtliga unika såtillvida att de bara tillverkats i upplagor om < 130 magnum, har under årens lopp levererats till medlemmarna i vinklubben ”Twoson – The Torstenson Hanzon Collection”. En vinklubb som tidigare flera gånger nämnts här på vinifierat och där medlemmarna serveras minst sagt speciella viner (om jag får tycka så själv).

Ibland har vi varit synnerligen inblandade i vinets tillblivelse och till och med varit med och påverkat före skörden, andra gånger har vi kunnat välja ut och blanda fat efter eget bevåg, åter andra gånger har vi köpt in hela lagret magnumbuteljer av ett visst vin. Bland producenterna som samarbetat med oss kan nämnas Laurent Ponsot, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Château Latour-Martillac och Chateau Montelena.

Ett av vinerna vi ”gjort” är, som framgått ovan, en barrique Barbaresco från La Spinettas vingård Starderi. Skälet till den här texten är att jag provade en av de där magnumbuteljerna igår, alltså då vinet hunnit bli 13 år, och att det helt enkelt bara var underbart. Fantastiskt. En fullödig, modern oerhört nyansrik Barbaresco med allt vad som därtill hör och dessutom, bäst av allt för en sådan som jag, det gick att spåra ursprungsfatet både i doft och smak. Inte så att vinet på något vis upplevdes som hårt ekat (eken var fullt ut integrerad i den harmoniska helhetsupplevelsen), det var snarare så att det gick att hitta den där touchen av söt och spänstig vanilj (ja, jag vet att det låter dumt, men det är mitt vinmakarigenkänningstecken på den här typen av fat) som bara en perfekt tillverkad, mellanrostad barrique från Taransaud kan ge förutsatt att vinet klarar en duvning med det ytterst potenta fatet.

Sist men inte minst måste tilläggas att när Giorgio Rivetti själv var med på en Twoson-lunch för några år sedan, i samband med att medlemmarna fick just det här vinet, Twoson Barbaresco Starderi 2005 från La Spinetta, sa han, ärligt eller oärligt (han påstod allvarligt att han var ärlig) att han tyckte att den här Twoson-vairanten av hans Barbaresco Starderi var bättre än hans egen. Så här, efter att ha inmundigat en ganska utvecklad magnum av vinet är jag beredd att hålla med honom. Och då tycker jag ändå att hans version är sjukt bra…

Musik!

Pinot noir från Languedoc

Mitt idag äldsta konsultuppdrag är det för Domaine de Brescou utanför Pezenas, nära Montpellier i Languedoc. Undan för undan har gården blivit alltmer certifierad; CO2-neutral och Terra Vitis, och nästa år är konversionen till ekologiskt jordbruk klar. Vid sidan om detta har ett ambitiöst om- och nyplanteringsprogram genomförts. Alltså sådant som tar lång tid och kräver stort tålamod. 2006 då jag började arbeta med Domaine de Brescou var en alltför stor del av de då cirka 30 hektaren planterade med halvtaskiga eller rent av dåliga, högproduktiva kloner och ytliga rotsystem. Det där är nu historia och om vi talar om druvsorterna har 80-talets modedruvor från Bordeaux fått styrka på foten för mer traditionella sorter. Säkert känner en del också till att gården sedan länge sätter ut totala svavelinnehållet, och numer också sockerhalten, på sina etiketter. Lätt att göra då såväl svavel som socker alltid hålls på en låg nivå (vinet texten handlar om höll en svavelhalt på < 50 mg/l)…

Det lär finnas anledning att återkomma till vinerna vi nu gör på gården, och då inte minst det ambitiösa projektet med ett från grunden, dvs planteringen, nyskapat vitt respektive rött ”Château de Brescou”. Anledningen till den här texten är istället att jag precis provat ett vin gjort på den för området udda druvan pinot noir. Vi gjorde en röd PN 2006 – 2013. Därefter tvingades vi sluta då all pinot behövdes för det över en natt superpopulära rosévinet från gården, ett av de första lite ljusare och lättare från Languedoc: för ägaren gäller att räkna hem verksamheten och om rosévinet säljer bäst så gör det det.

Nåväl, detta pinot-vin… Som vi slet med det, som vi försökte pricka rätt i skördetillfället (oerhört viktigt, visade det sig föga förvånansvärt), vinifieringen (se tidigare parantes) och ektypen för lagringen (se tidigare parentes). Många parametrar med i sig enorma valmöjligheter och grynnor att hantera. Sista året, 2013, fick vi till, om jag får tycka så själv, ett riktigt bra vin. Tydlig pinot-karaktär, medelfylligt med perfekt balans och, till skillnad från flera av de tidigare försöken, len frukt och stark pinot-känsla rakt igenom och ända ut i den långa, rena eftersmaken. Dock såldes de flesta buteljerna, och konsumerades, alldeles för tidigt. Detta visste vi, men, som sagt, det gäller också att få in pengarna till driften.

Flaskan jag nu provat, min nästsista (och på gården tror jag lagret består av 0 flaska!), var bättre än någon av de jag provat tidigare, från buteljeringen 2014 fram till nu. Sitter någon av er på en Domaine de Brescou Pinot Noir 2013 så vårda den ömt och drick den nu eller någon gång under de kommande tre-fyra åren.

Musik!

Twoson Meursault 1er Cru Les Genevrières 2005

Besök av en sådan där vinintresserad. Självklart förväntade han sig bra vin till maten och inte bara till sig själv utan också till sin fru som prompt tvunget skulle följa med bara för att Hustrun bjudit in dem utan en tanke på att detta kunde innebära en åderlåtning av min vinkällare. ”Vår vinkällare,” hävde Hustrun orättvist ur sig när jag påpekade det obetänksamma i att bjuda in vinentusiaster.

Nog av. Vad göra? Jo, åka till det lokala kooperativet och köpa vin på rea. Just nu säljs allt rosévin från 2016 ut för att göra plats för årets skörd. Kom hem med två imponerande magnum inköpta för ingenting. ”Du har gjort vad, säger du?” sa Hustrun. ”Jag har köpt rena kultvinet till vår middag! Rosé på ren cinsaut från 2016! I stort sett omöjligt att hitta nuförtiden!”

För att göra en lång historia kort lät Hustrun mig servera rosévinet till gästerna, hon uppmanade mig till och med att fylla alla glasen till brädden. När vi skålat – vinet var både ljust, orange och moget och uppvisade en mycket lugn och fin syra, vad mer kunde de önska? – utbrast jag ”Åååh såå gott! Finns inte många sådana här rackare kvar nu!”. Då log Hustrun och sa ”Vad bra du gillar vinet, då kan du fortsätta dricka det, själv tror jag en mogen Meursault kommer bli perfekt till fisken, vill ni andra också fortsätta med Lars cinsaut eller vill ni hälla ut den och dricka Meursault istället?”

Knappt hann hon säga det där förrän den flinande fjanten till vinentusiast kastade ut innehållet i såväl sitt eget som sin frus glas – just det där sista var oerhört onödigt då hans fru inte känner skillnad på pastis och bourgogne – och sa ”Gärna Meursault, men den är väl inte premox?”. Idiot. Hursomhelst påstod Hustrun sedan hon och gästerna kramat sista droppen ur flaskan och gästerna gått hem att Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” 2005 (ett fat utvalt och buteljerat hos Remi Jobard, < 150 magnum gjorda) var utmärkt:

”Jag minns det här som ungt. Det var inte så där överdrivet ekat som många Meursault dessvärre kan vara. Men det var väääldigt tillknäppt och knutet. Som en instängd demon. Du sa själv, när vi tog den nästsista flaskan för flera år sedan, ’tokungt! helvete! det här ska ligga minst fem år till! men då blir det en njutning! en njutning, gumman, en njutning!’ och precis så var det! Du hade alldeles rätt! Nu var vinet absolut fantastiskt! Fortsatt fullt vitalt med massvis av härlig syra samtidigt som eken försvunnit in i nyansrikedomens och mångfalden aromhjul. Gästerna fullkomligen älskade det! Synd att du envisades med att den där oxiderade cinsauten skulle vara så unik att du vägrade smaka.”

Spontant musikval.

The Oak Case & Torbjörns Tips

Har tidigare skrivit om den provlåda jag en gång i tiden satte ihop för nördar och som bland annat såldes i Sverige under några år, Rabiega The Oak Case. Samma vin tappat på sex olika fat samma dag och sedan buteljerade samtidigt men var för sig. Med andra ord ett utmärkt tillfälle för den nyfikne att försöka känna och förstå skillnaden på olika fat. Läs mer här.

 

Fick häromdagen ett mail från Torbjörn Palmberg, som i likhet med mig själv arbetade på V&S en gång i tiden. Han hade arrangerat en provning av en Rabiega The Oak Case från årgången 2000 och redovisade resultatet på sin hemsida Torbjörns Vintips. Läs mer här.

Ett intressant vittnesmål, särskilt för alla som hade tillfälle att prova de här vinerna när de var unga. Vi tackar Torbjörn för hans nörderi och beredvillighet att inte skämmas för den en endaste sekund utan tvärtom låta världen ta del av den via hans hemsida!

JJ Cale!

Sommarfrossa

På tok för längesedan en vinfrossa värd sitt namn rapporterades här på vinfierat. Således i all korthet en resumé av två närlidna frossor: 1970 Vina Albiña (hängde ihop men trött, mycket trött), 1985 Ochoa Gran Reserva (fortsatt bra med till del bibehållen ”Xavier Ochoa-frukt”), 2002 Henriot (jovars, viss mognad, och mestadels bara urgod),

1982 Ygay (kanske sommarens vin, fantastisk, ekig och maffig och otroligt god till någon slags halvasiatisk räka), 1989 Veuve Clicquot Rosé (alltså väldans gott, men ballade långsamt ur, dock inte tillräckligt långsamt för att man skulle hinna dricka upp i tid), 2003 Clos Dière (ha! så vansinnigt bra, eller ja jo, jag tycker verkligen det, ärligt, fortsatt helt vital), 2009 Montelena Estate (barnarov! men ack så gott, så gott), 1986 Cos d’Estournel (nja, typisk 86:a, alltså ganska torkad och halvtrist),

2001 Château Guiraut (oj, vad gott! vi dricker alldeles för lite finfin Sauternes, sådär som den är när den inte har galopperande flyktig syra eller ett övermått svavel), 2003 Château Lagrange (St Juilien i högform, mycket fint ut- och avtryck för årgången), 1961 Château Rauzan Gassies (vinet dessvärre tröttare än den ganska fina korken, dock fortsatt drickbart för den som är lagd åt nekrofilhållet), 2010 Clos Vieux Taillefer (som att ta ett djup sniff i en tom plastflaska Felix Ketchup),

2015 Vosne-Romanée (Remi Seguin) (elegant, läcker, smäcker, visade dock inga uttryck typiska för årgången, var mer som 14 än 15, ganska mycket jordgubbe), 2012 Gevrey-Chambertin 1er Cru Lavaux St Jacques (Domaine Tortochot) (krut och knallpulver på ett helt okej vis), 2011 Silex (Daguenau) (första gången jag provar en av sonens årgångar, antingen var den lite gammal eller så får Louis-Benjamin inte fram samma svartvinbärsblads- och silex-stuk som pappsen, trevligt vin dock), 2008 Batard Montrachet GC (Morey Coffinet)  (fortfarande väl ung (!) och lite för mycket (ny) ek), 2015 Chiara Condello ”Le Lucciole” (sangiovesens och Predappios framtid, oerhört läckert, elegant och mumsigt),

1984 Richebourg (DRC) (småtrött, detta kan ärligt sägas nu sedan jag sålt övriga kvarvarande flaskor), 2014 La Pietra (Cabreo) (purung, oförlöst ekad chardonnay), 2001 La Pietra (Cabreo) (mogen, ekboostad chardonnay med denna vintyps alla kännetecken, oerhört läckert och riktigt bra till tapas i bred mening (!)), 2009 Qrious Semillon (blendade det här vinet för en svensk SB-offert för ett skäligen billigt vin, vann, vinet fick fint mottagande men försvann snart från hyllorna, synd, etiketten var ful men vinet… det håller faktiskt än!), 2001 Prado Enea GR (strålande!), 2012 Rings Riesling Saumagen (ja, samma sak: strålande!).

Sommar- och namnsdagsmusik. Sommarmusik. Gershwin.