The Oak Case & Torbjörns Tips

Har tidigare skrivit om den provlåda jag en gång i tiden satte ihop för nördar och som bland annat såldes i Sverige under några år, Rabiega The Oak Case. Samma vin tappat på sex olika fat samma dag och sedan buteljerade samtidigt men var för sig. Med andra ord ett utmärkt tillfälle för den nyfikne att försöka känna och förstå skillnaden på olika fat. Läs mer här.

 

Fick häromdagen ett mail från Torbjörn Palmberg, som i likhet med mig själv arbetade på V&S en gång i tiden. Han hade arrangerat en provning av en Rabiega The Oak Case från årgången 2000 och redovisade resultatet på sin hemsida Torbjörns Vintips. Läs mer här.

Ett intressant vittnesmål, särskilt för alla som hade tillfälle att prova de här vinerna när de var unga. Vi tackar Torbjörn för hans nörderi och beredvillighet att inte skämmas för den en endaste sekund utan tvärtom låta världen ta del av den via hans hemsida!

JJ Cale!

Sommarfrossa

På tok för längesedan en vinfrossa värd sitt namn rapporterades här på vinfierat. Således i all korthet en resumé av två närlidna frossor: 1970 Vina Albiña (hängde ihop men trött, mycket trött), 1985 Ochoa Gran Reserva (fortsatt bra med till del bibehållen ”Xavier Ochoa-frukt”), 2002 Henriot (jovars, viss mognad, och mestadels bara urgod),

1982 Ygay (kanske sommarens vin, fantastisk, ekig och maffig och otroligt god till någon slags halvasiatisk räka), 1989 Veuve Clicquot Rosé (alltså väldans gott, men ballade långsamt ur, dock inte tillräckligt långsamt för att man skulle hinna dricka upp i tid), 2003 Clos Dière (ha! så vansinnigt bra, eller ja jo, jag tycker verkligen det, ärligt, fortsatt helt vital), 2009 Montelena Estate (barnarov! men ack så gott, så gott), 1986 Cos d’Estournel (nja, typisk 86:a, alltså ganska torkad och halvtrist),

2001 Château Guiraut (oj, vad gott! vi dricker alldeles för lite finfin Sauternes, sådär som den är när den inte har galopperande flyktig syra eller ett övermått svavel), 2003 Château Lagrange (St Juilien i högform, mycket fint ut- och avtryck för årgången), 1961 Château Rauzan Gassies (vinet dessvärre tröttare än den ganska fina korken, dock fortsatt drickbart för den som är lagd åt nekrofilhållet), 2010 Clos Vieux Taillefer (som att ta ett djup sniff i en tom plastflaska Felix Ketchup),

2015 Vosne-Romanée (Remi Seguin) (elegant, läcker, smäcker, visade dock inga uttryck typiska för årgången, var mer som 14 än 15, ganska mycket jordgubbe), 2012 Gevrey-Chambertin 1er Cru Lavaux St Jacques (Domaine Tortochot) (krut och knallpulver på ett helt okej vis), 2011 Silex (Daguenau) (första gången jag provar en av sonens årgångar, antingen var den lite gammal eller så får Louis-Benjamin inte fram samma svartvinbärsblads- och silex-stuk som pappsen, trevligt vin dock), 2008 Batard Montrachet GC (Morey Coffinet)  (fortfarande väl ung (!) och lite för mycket (ny) ek), 2015 Chiara Condello ”Le Lucciole” (sangiovesens och Predappios framtid, oerhört läckert, elegant och mumsigt),

1984 Richebourg (DRC) (småtrött, detta kan ärligt sägas nu sedan jag sålt övriga kvarvarande flaskor), 2014 La Pietra (Cabreo) (purung, oförlöst ekad chardonnay), 2001 La Pietra (Cabreo) (mogen, ekboostad chardonnay med denna vintyps alla kännetecken, oerhört läckert och riktigt bra till tapas i bred mening (!)), 2009 Qrious Semillon (blendade det här vinet för en svensk SB-offert för ett skäligen billigt vin, vann, vinet fick fint mottagande men försvann snart från hyllorna, synd, etiketten var ful men vinet… det håller faktiskt än!), 2001 Prado Enea GR (strålande!), 2012 Rings Riesling Saumagen (ja, samma sak: strålande!).

Sommar- och namnsdagsmusik. Sommarmusik. Gershwin.

Björksav vs cream sherry

För en tid sedan redovisades dels ett långtidstest av cream sherry (vs påskmust), dels ett inlett test av björksav på påse. Vid respektive tillfälle utlovades att er utsände i de djuplodande vetenskapsmännens- och kvinnornas outforskade marianergravar fyllda av såväl det förväntande som det oväntade och inte minst insikter så djupa att mänskligheten bara kan buga och bocka och dela ut nobelpriser och annat till dessa vetenskapens Costeauar skulle återkomma med mer info om hur sherryn tog sig ut över ändå mer tid och, inte minst, vad som händer med björksav då påsen öppnats och klockan tickar.

Merito Cream

Låt oss snabbt klara av cream sherryn, en Merito Cream, öppnad i påskas och senast testad för ganska precis en månad sedan. Föga överraskande är halvflaskans bottenskyl fortsatt vid god vigör. Brun färg med orange inslag, lite spritig nu men fortsatt dominerad av nötter (särskilt valnöt), knäck och russin, viss oxidation (såklart!) och allt det där återkommer i smaken, som alltid fin komplexitet, söt och god, lång, fin eftersmak.

Björksav

Björksaven, som kanske inte fick stående ovationer då försöket inleddes, får nu klart godkänt. Fortsatt tämligen neutral; den knappt skönjbara doften och framförallt smaken domineras av ett mycket lätt anslag av filmjölk (borta är det nykokta riset). Inte alls oangenämt för den som gillar filmjölk, sannolikt mindre inbjudande om man inte gör det. Helt okej att ta sig en liten, väl kyld slurk (slurk och slurk, för att följa försäljarens välsmorda munläder och dess väder ska minst ett halvt glas inmundigas och det gör då så klart seriösa vetenskapsmän som ja ni vet vem) i samband med frukostintaget. Med tanke på att både försäljaren och påsens text påtalar att rubbet ska konsumeras inom tre veckor sedan påsen öppnats (det är tre veckor nu, och det smakar bättre än någonsin) måste björksaven vid närmare eftertanke få med beröm godkänt. Huruvida björksaven tillfört något positivt till försöksmänniskan låter vi däremot vara osagt, även om vi tycker oss märka att vi är både en snällare och bättre människa än någonsin, om nu detta alls är möjligt.

 

Test: Öppnad påskmust vs cream sherry

Äntligen har vinifierat förbarmat sig över populasen och genomfört det så hett eftertraktade och sedan länge önskade ultimata långtidstestet, nämligen det mellan en öppnad petflaska påskmust och en öppnad halvpanna cream sherry. Båda öppnades, som rimligt är, på Påskafton 2018 och okulärbesiktigades och analyserades sensoriskt exakt 51 dagar senare. Med tanke på de magiska talens betydelse för Påsken kan man alltid fundera över vad just detta med 51 dagar innebär för provet då det inte med lätthet låter sig delas i hela bitar med vare sig tre eller sju. Men om vi nu bortser från de magiska talens betydelse för försöket och frankt besvarar frågan som nu upptar var sant vetenskapligt om inte begåvades så åtminstone intresserades hela tankeverksamhet så lyder det som följer:

Påskmusten

Påskmusten, inköpt på Ikea i Toulon, uppvisar en mörkbrun färg med orange kanter, doften är stor och vital och intakt, det vill säga den luktar påskmust långväga och det utan några som helst avvikelser från det förväntade och hurudan den var som nyöppnad, dock är smaken något avslagen såtillvida att den är helt stilla.

Cream sherry

Cream sherryn, i det här fallet Merito Cream, inköpt på Systembolaget på Gyllentorget i Linköping, uppvisar också en tämligen brun färg och också här hittar vi små orange inslag, doften är stor och komplex, inslag av russin, fikon och nötter och smaken är likadan även om det där, i smaken, går att notera ett litet inslag av oxidation jämfört med den nyöppnade flaskan.

Bäst i test

Bäst i test blir utan tvekan cream sherry. Här har vi en produkt som är snudd på intakt efter att ha varit halvfull i 51 smått magiska dagar – imponerande! Avseende påskmusten är den inte dum alls, men det hör till att påskmusten i likhet med julmusten ska bjuda oss kolsyra. Dessvärre tvingas vi konstatera att påskmust i öppnad form är att betrakta som en färskvara. (Om någon undrar huruvida testet nu fortsätter så är det klart att det gör det, påskmusten kanske åker ut men cream-pannan ska gömmas på ett finurligt ställe så inte Hustrun hittar den och i sin ovetenskapliga iver häller ut den med hänvisning till att det är då själva fan att huset ska vara fullt av halvfulla flaskor hela tiden.)

Gogol Bordello!

Engelskstukad vinfrossa

Länge sedan vi refererade en vinfrossa och mycket trevligt vin har därför gått HR:en förbi, men nu är det, äntligen!, dags och det är inte vilken vinfrossa som helst utan en engelskstukad vinfrossa vi ska ta oss an.

Vad utmärker då en engelskstukad vinfrossa? Folk pratar engelska. De är lite av vinnekrofiler. Och åtminstone min vän Engelske vinhandlarens vänner har yrken som ger dem insikt i internationella valutaflöden och då säger de saker som ”Det är ingen hemlighet att väldigt mycket svarta affärer leder till Donald Trump”, ”Trump står gärna för saker utåt, hans ego är ju enormt, och på så sätt kan mina, vill jag understryka legala, klienter, äga utan att synas”.

Och Engelske vinmäklaren, en vän till min vän Engelske vinhandlaren, berättar att det i år är oerhört svårt att komma över ”rosé de Provence”. Sacha Lichine på Château d’Esclans bjuder över alla andra när han köper bulkvin till sin ”Whispering Angel”, ”Priset på hans vin är ju så högt att han kan bjuda över alla andra och ändå gå med bra vinst och det där vinet säljer som smör i solen nu”, suckar Engelske vinmäklaren och fortsätter sin klagosång, ”Och när Lichine handlat klart kommer de andra stora uppköparna av bulk, framförallt Château de Bern (’Grande Recolte’) och Château Minuty (’M de Minuty’), och nu har Castel gett sig in i leken också.” Stackarn, och stackars oss, för om han har rätt kommer priset på ”rosé de Provence” gå upp nästa sommar, möjligen med undantag för Whispering Angel då.

Så medan de där fraserna om bulkvin och Trump flyger genom köket och ut i natten där de med få undantag faller platt till marken och undantagen nyss slutade i det här inlägget, sitter vi där och är fokuserade på alla godsaker vi samlat på oss aftonen till ära. Låt oss bara konstatera att min vän den Engelske vinhandlaren inte bara har smak på bra vin, han är också en hejare på bra musik, vilket gör att medan nedanstående viner flödar fritt, flödar också finfin musik ur husets högtalare och skänker ett allmänt välbehag till den församlade lilla skaran. Jeff Beck, bara en sådan sak. Nog av! Vinerna:

Mumm 2006 värmer upp, helt okej, välgjort, lite hög dosage för oss syratroll. Laurent Perrier Rosé, ”Åh, det här är ett slags Englands saft för den som inte begriper bättre,” säger Engelske vinhandlaren och noterar tillsammans med oss andra, att vinet är bra i sin stil och att den lite för höga dosagen sannolikt sitter som hand i handske i ett vin som är hela Englands saft.

Puligny-Montrachet 1er Cru ”Les Folatières” 2010 (Pierre-Yves Colin-Morey), ungt, knutet, ekigt, fint balanserad syra, schysst frukt, klassisk, får lite gula plommon med tid och syre. Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Vergers” 2002 (Ramonet), stor, mogen doft, fantastisk frukt, saknar lite syra och blir lite för rund i gumpen, fint inslag av ostskalk, himla god, är efter fem timmar ändå bättre än då flaskan öppnades (!), mer gula äpplen och dito plommon.

Dalrymple 2013 Bicheno Single Site, lite tasmansk pinot som smakar massvis, stor ”nya världen-pinot”, väldigt mycket jordgubbe, krut, kraftfull, god. Chambolle-Musigny ”Les Baudes” 2009 (Louis Jadot), stram, ointressant, stolpskottsvarning. Gevrey-Chambertin (Harmand-Geoffroy) 2014, väldigt ung och stram, outvecklad, fin balans, inslag av grape (!), ren, fin eftersmak, oförlöst.

Mouton-Rothschild 1988, i sanningen ursprungstypisk, klassisk, Pauillac, Mouton, kryddig, fin form, ok i sitt slag (sällan Mouton faller mig 100 % på läppen…). Lafitte-Rothschild 1985, elegant, ursprungstypisk, ”Lafitte-elegant”, årgångstypisk, fin frukt och balans, vid god vigör, mycket god. Château Margaux 1955, otroligt välbevarad för sin ålder och det något tveksamma året, fortsatt fint fruktig, imponerande, fräschaste gamla Margaux jag provat (jo, jag har provat en hel drös och lite till, vilket jag naturligtvis hemskt gärna får in i en bisats eller, som här, en parentes, väl medveten om att just det är det viktigaste, ja det enda budskapet i det här inlägget, att jag minsann provat drösvis med gammal Margaux), ren, snygg, utvecklar lite flyktig syra över tid med syre, men fortsatt finfin efter att ha varit öppnad fem timmar.

”Y” 1985, ytterligare ett vin som imponerar och står ut i denna frossa, gyllengult, fint botrytisinslag, krut, ek, frukt (tropisk frukt bl a), honung, bivax, torrt, fylligt, inslaget av botrytis tycks öka med syre, fortsatt fint efter fem timmar. Château d’Yquem 1989, Herregud, engelsmän, självklart ska de ha ”pudding” efter varmrätten, och först därefter stilton, nåja, inget ont utan att det har något gott med sig även då hedniska olater dras fram i dagern, således dök där upp en Yquem till puddingen och som engelsmännen var mer intresserade av sin pudding fick vi icke-engelska barbarer tillfälle att mer noggrant studera vinet i fråga och det var alldeles ypperligt och helt klart värt en pudding, fin frukt (torkad frukt), målarfärg (det är ju Yquem!), aprikoser, härligt söt, schysst syra och fin balans, mycket ananas, självklart en hel del flyktig syra.

Sist men inte minst, och här är engelsmännen såå rätt på det: Port! I det här fallet en Dow’s Vintage 1985 i strålande form, 110% vintage port med allt på rätt plats, lycka.

Musik!

Vinakademiens Stora Pris 2017

Svenska Vinakademiens Stora Pris går i år välförtjänt till PM & Vänner i Växjö. Det är första gången en restaurang får det prestigefyllda priset, som delas ut för enastående insatser för en god dryckeskultur i Sverige. Kul, tycker er utsände i de prisade vinmänniskornas guldbehängda och diplomerade hall of fame. Dels för en fantastisk insats för att höja matkulturen i Kronoberg, dels för en i sanningen enastående insats för en god dryckeskultur inte bara i Sverige (som brukar innebära Stockholm och i undantagsfall Stockholm-Göteborg-Malmö) utan dessutom i den svenska obygden, för vad är Småland annat än obygd och vi västgötar som fortfarande tycker att Äldre Västgötalagen är lagen som gäller vet att smålänningen ligge ogill. Å andra sidan: med smålänningar som Per Bengtsson och gänget på PM vill vi västgötar inget hellre än att smålänningarna ska föröka sig och sprida sig över landet och ge upphov till nya små PM lite varstans där de slår sig ner.

Svenska Vinakademiens Stora Pris till PM & Vänner, från vänster
preses Mats Hanzon, krögare Per Bengtsson och chefsommelier Rubén Sanz Ramiro
©Foto:Claes Löfgren/winepictures.com

Men, undrar nu den som varit med förr, vad drack ni till detta? Jo, detta: Twoson/Legras&Haas Blanc de Blancs 2007 magnum (mums för mumma), Paul Bara 2002 magnum (dito), Paul Dethune 1996 (mycket bra, finfin nu), Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Chaumées” (Philippe Colin) 2006 (jamen, var det bra eller var det bättre?), Corton-Charlemagne GC (Laurent Ponsot) 2006 (Ponsot!, frågan är bara hur bra det blir och det blev det även 2006), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” 2009 magnum (det här är bara såå bra, fast den här buteljen var dumt nog korkad), Twoson Chambolle Musigny (Laurent Ponsot) 2009 magnum (den där Ponsot igen, och de där Twoson, äckligt bra), Clos de Vougeot GC (Hudelot-Noellat) 2006 (bra), Château La Conseillante 1995 (underbart med ett lite Bordeaux mitt i bourgogne- och champagneträsket, och när det är en Conseillante i högform blir saken inte på något vis sämre av det), Cornas (Auguste Clape) 1996 (och på tal om annat än Bourgogne och Champagne, lite Cornas, som smakade precis så som den skulle och så som Clapes grejer brukar, klassiskt snyggt), Rivesaltes Ambré (Gerhard Betrand) 1985 (vi dricker alldeles för lite dessertviner, fråga Ulf Sjödin MW och tidigare akademipristagare, han vet att det är så och gör vad han kan, varje lördag, mer eller mindre, då han ger sig på något sött, om vi får tro honom själv, och varför inte en Rivesaltes då?, himla gott) och ja, sedan blev det inget mer så slokörade fick vi bege oss av hemåt eller vart vi nu skulle.

Smålandshumor. Musik!

Test: Osvavlat vin som stått öppet i 34 månader!

Idag var det så äntligen dags att följa upp långtidstesten. På en provencalsk terrass har några prover lagrats mellan två och 34 månader. Detta innebär att majoriteten av flaskorna utsatts för både vinternätternas relativa kyla och sommarens definitiva hetta. Ett av proverna, det korkskadade vinet, har lagrats utan förslutning medan de övriga pluggats igen med mer eller mindre resterande mängd i flaskan (avseende de båda osvavlade vinerna, ett rött och ett vitt, börjar de nu ta slut men det finns så pass mycket vin kvar att försöket kan pågår ytterligare en tid).

Osvavlat vitt vin

Det här försöket har nu pågått i 34 månader. Vinet är en chardonnay som gjorts ”hands off”, det vill säga bara skördats, krossats lätt och lämnats att jäsa varefter det fått vila en tid innan det dragits på flaska. Vinet har provats flera gånger sedan testets start för snart tre år sedan (läs härhär, här, här, härhärhär, här, härhär, härhärhär, här, här och här). När vinet testades i mars 2016 var omdömet ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry(amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt.” Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter att ha stått öppet i två år) påminde vinet mer om en vermouth med en kraftfull och sötfruktig doft och smaken bedömdes vara okej, rent av lite bättre än sex månader tidigare.

Vid dagens provningen är färgen ljust och vackert orange med brunt inslag och en hel del fällning, doften är okej med ett drag av något av de gamla härtappade skräpvinerna (förmodligen Rosita, men har svårt att sätta fingret på det), noterbart är att det inte finns några oxidtoner i doften, smaken är avslagen och grov, syra saknas, påminner alltmer om risbrännvin.

Osvavlat rött vin

Även det här försöket har pågått i 34 månader och allt som gäller det vita ovan gäller för det här. Vinet kommer i likhet med det vita från Domaine de Brescou utanför Pezenas och är gjort ”hands off”: skörd, druvorna krossades och lades att jäsa, efter jäsningen drogs vinet bort från skalen och lades att vila, efter några månader buteljerades det. Från start var det här vinet väldigt rustikt och kantigt. Blev bättre med några månader i öppen butelj på terrassen. Komna till mars 2016 lät det så här ”inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter två år på terrassen) hade vinet tacklat av lite och den flyktiga syran i doften var väl generös.

Vid provningen idag noterades att färgintensiteten nu gått från hög till låg och att färgen är tegelröd med bruna toner, ganska mycket fällning; rå doft med inslag av röd frukt och flyktig syra, då glaset snurras tar den flyktiga syran över, dock inga oxidtoner; smaken domineras av den flyktiga syran och Karlssons klister, lång, syrlig eftersmak, annars hyggligt rent, verkligen inte gott.

Korkskadat rödvin

För två månader sedan öppnades en högklassig Crozes-Hermitage som visade sig vara rejält korkdefekt. För att se vad som händer med ett korkat vin om det får stå öppet över tid ställdes flaskan tillsammans med de övriga testvinerna ute på terrassen, där det nu alltså stått två månader medan den provencalska sommaren gjort sitt bästa för att göra det hett om öronen på det. Till skillnad från övriga testviner har det här stått utan förslutning. Ganska tidigt kunde konstateras att korkdefekten klingade av och ersattes av andra upplevelser. Nu, två månader efter flaskans högtidliga öppnande, är det uppenbart att korkdefekten är spårlöst försvunnen. Istället domineras doften av blöta potatisskal, som kommer igen i smaken tillsammans med fiskfjäll och en ganska osund syra.

Taverna

Sist men inte minst den gamla klassikern Taverna. Ett bespottat vin. På sin tid härtappat. Och alltid bättre än sitt rykte. Försöket här har gjorts med en flaska som tappats på 1990-talet. När buteljen stått öppnad på terrassen i 12 månader (för tio månader sedan) var den ”Helt fantastisk, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i saken.” Nu, efter 22 månader i öppnad flaska på den provencaska terrassen har färgen blivit ljust brun, doften domineras av russin och nötter och ett lätt oxiderat inslag, i smaken återfinns allt det där, russin, nötter och oxidering samt, förstås, en massa sötma som förlåter mycket.

Moscatel öppen 25 år

Det här försöket pågår fortsatt och vi ber att få återkomma i ärendet.

Bonustest: Tredagarstest Mateus

Porucpine Tree.

Alain Graillot Crozes Hermitage 1991 & 1996

En det totala nederlagets afton. Så här var det:

Gäster på G.

Hustrun: ”Nu plockar du fram ett riktigt bra vin idag, inget sådant där som du bara vill bli av med.”

Jag: ”Mmm, mummel.”

Hustrun: ”Jaja, bara gör som jag säger. Och vinet du ska ta är det… här!” (Hustrun rycker triumfatoriskt en Alain Graillot Crozes Hermitage 1996 ur vinstället i köket.)

Jag (nervöst): ”Men nej, älskling, jag menar, neeej!”

Hustrun: ”Jo!”

Inte så mycket att orda om. Gästerna anländer. Flaskan öppnas. Provas av. Den är, jipiii, korkdefekt! Låtsas som inget. Serverar. Biter ihop och tar en klunk, säger ”Mmm, 96:a.”

Hustrun (på svenska så de franska gästerna inte förstår, fast de förstår nog ändå, tonfallet, ni vet): ”Men för he… Lars, serverar du korkdefekt vin till gästerna?! Du borde skämmas!”

Hustrun ger sig av mot vinstället. Jag reser mig upp, rusar efter, försöker kasta mig in mellan Hustrun och vinstället som vore jag en täckande Börje Salming. Detta har jag inget för. Med ett visst mått av irritation målat i fejan sliter Hustrun på ren chansning ut en annan flaska ur stället.

Hustrun: ”Aha! Haha! En 91:a! Du har inte ens berättat att du gömt en 91:a i köksstället!” (Och på franska till gästerna:) ”Ber om ursäkt för att vinet var korkdefekt, men det gör faktiskt bara saken bättre för nu får vi istället dricka ett av Lars favoritviner! Samma vin men från magiska Rhône-året 1991!”

The Clayton Lennon Delirium. Primus.

Domaine Pernot Bélicard

Beroende på ens position i vinvärlden ser man sannolikt på lite olika sätt på de gårdar och producenter man besöker. Som vinmakare bedömer åtminstone jag alltid förhållandet mellan det personen i fråga säger och det den gör. Ibland hänger det där ihop, andra gånger är det uppenbart att det är en snackepelle/a vars ord inte står i överensstämmelse med de egna handlingarna i vingården och vinkällaren.img_0245

De gångerna det finns en diskrepans mellan det sagda och det gjorda tappar er utsände i de storvulet snicksnackande vinproducenternas luftslott snabbt intresset, både för personen och de viner som eventuellt provas. Lite grann som att vara tillbaka på skolgården och fjantarna som sökte självhävdelse på måndagsmorgonen genom att ljuga om vad de gjort under helgen.img_0241De gånger det sagda sitter som hand i handske med det gjorda blir man desto gladare, och det även då vi inte talar om världens bästa viner eller vinmakare. Ärlighet varar längst. Och det är alltid en fröjd att slippa få sig tilllsagt vad det är man antas känna i vinet eller hur fantastiskt det orent smakande vinet smakar. Är dessutom dryckjomen synnerligen välgjord och snyggt hanterad är det lätt att falla i den föredragande vinmakarens armar.img_0245En av de där vinmakarna det är lätt att gilla är Philippe Pernot-Bélicard i Puligny-Montrachet. Han kommer från den kända Pernot-familjen i Meursault, i rakt nedstigande led, och han har en tredjedel av familjegården att inkassera en dag, förutsatt han klarar arvsskatten. Men den unge Philippe har inte suttit overksam och väntat på att få ta över det redan etablerade.

img_0241

Måhända är det nu inte alla förunnat att bli kär i en vingårdsägardotter i Puligny-Montrachet, att gifta sig och, huxflux, stå där med sju-åtta hektar finfin vingård, som fram till dess använts för druvor som sålts till mer kända producenter. Så blev det i alla fall för Philippe, och nu har det snart gått ett decennium sedan han långsamt startade upp den nya verksamheten.img_0245Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Glädjande nog. För en utmaning för en vinmakare som arbetar som Philippe är dels att de flesta som provar han unga, endast lätt svavlade fat har svårt att förstå sig på dessa, dels att det tar några år för hans viner att blomma ut. Med andra ord orsakar mer sällan en fatprovningsomgång hos Philippe en klang och jubel-föreställning, och den som provar hans viner för tidigt har ibland svårt att förstå att det är en oslipad diamant i glaset.

img_2287

Provade häromdagen Philippes basic Puligny-Montrachet från 2013. Ett vin som var extremt ungt då det provades för ett år sedan. Buteljen som nu nagelfors hade legat under varierande temperatur i ett provensalskt kök sedan snart ett år. Lycka! Fortsatt ganska ungt men mer utvecklat (så klart), personligt och med tydliga avtryck av sitt ursprung. Ren mineral och frukt och balans, inga malplacerade krutröksdofter eller annat tjafs, bara renhet och vackert integrerad ek. Oh, I like that, give me more, som engelsmannen säger på vuxendagiset.img_0241

Nu är inte vinerna från Domaine Pernot-Bélicard billigast. Å andra sidan är de långt ifrån dyrast med tanke på sina förpliktigande ursprung (Puligny-Montrachet och Meursault). Mitt tips är att den som är nyfiken, tillräckligt vinfreakad, jagad av renhet och balans och kanske rent av äkta terroir, samlar ihop sig, eller några polare, och på egen hand eller tillsammans provar Philippes väl odlade och varsamt vinmakade produkter. Eller som julklapp kanske?

Exakt vart Philippes historia kommer ta vägen är svårt att sia om, men det är ingen vild gissning att hans viner kommer kosta betydligt mer om några år. Vinerna i Sverige (går att beställa på SB): Meursault (Domaine Pernot-Bélicard) 2013, nr 78528, 379 sek; Puligny-Montrachet (Domaine Pernot-Bélicard) 2013, nr 70234, 399 sek.

frank-sinatra

 

Frankie boy!

Ententa 2004

Sedan 2001 har jag till och från arbetat en hel del som konsult på olika håll i Bulgarien och för olika uppdragsgivare där. Mellan 01 och 06 hyrde Vinzavod Assenovgrad (”Vinfabriken i Assenovgrad”) mina tjänster. Inledningsvis gick detta utmärkt. Alla stod på tårna, från fabriksledningen till de unga önologer som genomförde mina instruktioner i praktiken. Fyra nya viner såg dagens ljus. Samtliga gjorda enligt bokens alla regler för hur kvalitetsvin ska tillverkas, från odlingen till buteljeringen.img_0217

Toppvinet hette Ententa och var en blandning av lika delar rubin, mavrud och cabernet sauvignon; Tsariza var ett elegant vin på rubin, toppad med lite cab; Mammouth ett bastant kraftpaket på mavrud toppad med cab; och sist men inte minst var Assena ett vin där allt som inte höll måttet för de tre ovan nämnda hamnade.img_0911

I samband med den enligt uppgift första vintävlingen någonsin i Bulgarien med en rakt av internationell jury, ledd av Jancis Robinson, placerade sig de av de här vinerna som deltog på prispallen och allt var frid och fröjd så till den milda grad att min uppdragsgivare snart prissatt de tre toppvinerna så de blev dyrast i Bulgarien. Inget fel i det. Vi/de la ner enormt mycket kraft och energi på att få detta bra och vinerna var inte billiga att producera.img_0770

Det där var 01:orna, som snabbt steg mot skyarna. Dessvärre blev 02 ett katastrofår i Bulgarien med översvämningar och alla tänkbara problem. Som rådgivare var jag då mycket bestämd på att inget av toppvinerna fick göras det året. Allt skulle bli Assena. Så blev det. Trodde jag. För några år senare hittar jag i företagets gästmatsal en flaska med en etikett från 02. På frågan om vad det var svarade chefen att det var ett provtryck och såg besvärad ut. Mina unga adepter kunde emellertid skamset erkänna att de tvingats buteljera och etikettera som om inget hade hänt 02. Med andra ord fanns en mängd svindyra, undermåliga flaskor ute med en etikett som bland annat sa att jag gjort vinet. I och med det avslutades vårt samarbete.img_0911

Huruvida vinerna fortsatt görs vet jag inte, men jag är tveksam till det, har i alla fall inte sett någon av dem på flera år. Bortsett från i min egen vinkällare. Plockade så fram en Ententa 2004 till pizzan häromdagen, alltså toppvinet gjort på rubin, mavrud och cab. Det här vinet var senast jag provade det för några år sedan fortsatt, ja, rått i kanterna, eller en aning råbarkat om det är lättare att förstå. Nu hade det rundats av på ett snyggt vis och den från början lite aggressiva eken satt sig som en fond bakom den långsamt mognande frukten; bra balans och viss elegans och framförallt fin frukt och god smak. Inte dumt alls. Nu kan vän av ordning invända att det där kan man ju säga om ett vin som ingen annan kan prova. Stämmer, men det finns nog fler flaskor kvar av det här vinet i Sverige, då en hel del lådor exporterades norröver och vinet var extremt ungt inledningsvis, så ni som har kvar en Ententa, Tsariza eller Mammouth: jo, det kan vara idé att dricka dem nu, men någon brådska är det inte och oroa er framförallt inte för att de skulle vara för gamla. Funkar till skink- och svamppizza.

Här kan man också läsa om Ententa från årgången 2001.