Långtidstestat naturvin & nöt-crème samt Hustrun & vi viker ner oss

Nöt-crème, den gamla klassikern ni vet, den har vinifierat återfunnit i en husgästs gottepåse, snott och nu testat. Smakar den nu som förr? Och hur smakade den då? Egentligen? Hustrun vet precis hur den smakade.

Hustruns svek

Jag: Nu, lilla gumman ska vi testa nöt-crème! Hustrun: Nej det ska vi inte. Det smakar apa. Det vet vi redan. Jag: Jamen, vi ska testa det till de osvavlade vinerna på… Hustrun: Va?! Finns de där skitvinerna kvar i huset? Vad har jag sagt om det?! Jag: Du har sagt att de ska ut och de är ute. Jag har gömt dem utomhus. Men det viktiga nu -tänk Vetenskap gumman – är att fokusera på testet och den förestående provningen. Hustrun: Det där är så dumt att till och med du borde vara oförmögen att tänka ut en så totalt meningslös övning. Jag vägrar!

Själv bäste dräng

Således har vi fått begå den här ytterst intressanta provningen på egen hand. Först nöt-crèmen, som smakade precis som den alltid gjort eller i alla fall som vi inbillar oss att den alltid gjort. Inte särskilt gott. Men konsistent i smaken.

Hemlis

Vinerna så. Senast de provades var något mer än ett år sedan. Då hade de stått öppnade i 34 månader. Således är vi nu uppe i runt 47 månader i öppet tillstånd. Lagrade i skymundan på en icke närmare definierad plats (Hustrun kan läsa detta). Är de alls drickbara efter så lång tid – en tidsrymd som de facto kan ta livet av också oöppnade viner?

Oklart alkoholrustikt

Vitvinet, denna osvavlade chardonnay från Languedoc och 2013, är i högsta grad oklar att titta på och har antagit en slags orangevit (vit, inte genomskinlig) färg, doften är minst sagt stor och slår emot en redan då vinet hälls i glaset, oxidtoner finns där men också ett inslag av äpplekompott, smaken är besk och alkohol-rustik (obalanserad), eftersmaken vibrerar av russin, nötter och alkohol. Fortsatt drickbart. Dock oerhört äckligt tillsammans med nöt-crème.

Urin och tuggmotstånd

Rödvinet, detta osvavlade tjut från Languedoc och 2013, är, precis som för ett år sedan, svåruthärdligt. Den flyktiga syran slår emot en och lämnar inget i övrigt att önska för den som gillar att sniffa lim; vid sidan om denna högst genomträngande doft kan där skönjas ett inslag av urin som torkat in i bomull eller annat kalsongmaterial. Som vinet är fullt av flagor och kristaller får man i nästan lika stor utsträckning som dricka det tugga i sig det. Då er utsände i de eventuellt hälsovådliga dryckernas förlorade värld inte är alldeles dum i huvudet vägrade han svälja skiten, varför vi inte vet om en brygd av det här slaget är väl ämnad att ackompanjera nöt-crème. Den nyss nämnde och hela redaktionen på vinifierat.se ber sina HR om ursäkt för denna veka undfallenhet för omsorgen om det egna välbefinnandet när, egentligen, vetenskapen, kräver annat. Förlåt.

I beg your pardon.

PS: Viktoria!

PS Hustrun (sedan hon, dessvärre, läst ovanstående): Va?! Så det var du som snott X:s nöt-crème?! Och dina så hjälpsamt framförda teorier om att det kunde vara hundarna eller damen som tog betalt i Pressbyrån på Arlanda som tjuvat till sig nöt-crèmen var bara rökridåer? Rökridåer utlagda av en simpel tjuv! Jag: Vetenskapen, älskling, Vetenskapen kräver detta av oss. Ingen kallar Galilei eller Einstein för tjuvar idag, eller hur? Hustrun: Mig veterligt har de heller aldrig stulit, särskilt inte nöt-crème från sina vänner. Jag: Nej, men du kan heller inte bevisa att de inte gjort det, eller hur? Ha! Hustrun: Jag ger upp.

Twoson Barbaresco Starderi 2005 (La Spinetta)

Tänk Dig att Du får gå in i La Spinettas källare och prova alla fat med Barbaresco, Barbera och Barolo. Och. Att Du får plocka ut vad du vill ha. Vilket eller vilka fat som helst. Varefter La Spinetta hanterar och buteljerar efter Dina instruktioner.

Just det fick Twoson-kollegan och jag göra 2006. Vi valde ut tre fat Barbaresco, från de smått mytomspunna gårdarna Starderi, Valeirano och Gallina samt ett fat Barolo och ett fat Barbera. Vart och ett av faten bad vi Giorgio Rivetti på La Spinetta buteljera snarast. På magnum. Det blev mellan 123 och 130 magnum per fat. Vinerna, samtliga unika såtillvida att de bara tillverkats i upplagor om < 130 magnum, har under årens lopp levererats till medlemmarna i vinklubben ”Twoson – The Torstenson Hanzon Collection”. En vinklubb som tidigare flera gånger nämnts här på vinifierat och där medlemmarna serveras minst sagt speciella viner (om jag får tycka så själv).

Ibland har vi varit synnerligen inblandade i vinets tillblivelse och till och med varit med och påverkat före skörden, andra gånger har vi kunnat välja ut och blanda fat efter eget bevåg, åter andra gånger har vi köpt in hela lagret magnumbuteljer av ett visst vin. Bland producenterna som samarbetat med oss kan nämnas Laurent Ponsot, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Château Latour-Martillac och Chateau Montelena.

Ett av vinerna vi ”gjort” är, som framgått ovan, en barrique Barbaresco från La Spinettas vingård Starderi. Skälet till den här texten är att jag provade en av de där magnumbuteljerna igår, alltså då vinet hunnit bli 13 år, och att det helt enkelt bara var underbart. Fantastiskt. En fullödig, modern oerhört nyansrik Barbaresco med allt vad som därtill hör och dessutom, bäst av allt för en sådan som jag, det gick att spåra ursprungsfatet både i doft och smak. Inte så att vinet på något vis upplevdes som hårt ekat (eken var fullt ut integrerad i den harmoniska helhetsupplevelsen), det var snarare så att det gick att hitta den där touchen av söt och spänstig vanilj (ja, jag vet att det låter dumt, men det är mitt vinmakarigenkänningstecken på den här typen av fat) som bara en perfekt tillverkad, mellanrostad barrique från Taransaud kan ge förutsatt att vinet klarar en duvning med det ytterst potenta fatet.

Sist men inte minst måste tilläggas att när Giorgio Rivetti själv var med på en Twoson-lunch för några år sedan, i samband med att medlemmarna fick just det här vinet, Twoson Barbaresco Starderi 2005 från La Spinetta, sa han, ärligt eller oärligt (han påstod allvarligt att han var ärlig) att han tyckte att den här Twoson-vairanten av hans Barbaresco Starderi var bättre än hans egen. Så här, efter att ha inmundigat en ganska utvecklad magnum av vinet är jag beredd att hålla med honom. Och då tycker jag ändå att hans version är sjukt bra…

Musik!

Pinot noir från Languedoc

Mitt idag äldsta konsultuppdrag är det för Domaine de Brescou utanför Pezenas, nära Montpellier i Languedoc. Undan för undan har gården blivit alltmer certifierad; CO2-neutral och Terra Vitis, och nästa år är konversionen till ekologiskt jordbruk klar. Vid sidan om detta har ett ambitiöst om- och nyplanteringsprogram genomförts. Alltså sådant som tar lång tid och kräver stort tålamod. 2006 då jag började arbeta med Domaine de Brescou var en alltför stor del av de då cirka 30 hektaren planterade med halvtaskiga eller rent av dåliga, högproduktiva kloner och ytliga rotsystem. Det där är nu historia och om vi talar om druvsorterna har 80-talets modedruvor från Bordeaux fått styrka på foten för mer traditionella sorter. Säkert känner en del också till att gården sedan länge sätter ut totala svavelinnehållet, och numer också sockerhalten, på sina etiketter. Lätt att göra då såväl svavel som socker alltid hålls på en låg nivå (vinet texten handlar om höll en svavelhalt på < 50 mg/l)…

Det lär finnas anledning att återkomma till vinerna vi nu gör på gården, och då inte minst det ambitiösa projektet med ett från grunden, dvs planteringen, nyskapat vitt respektive rött ”Château de Brescou”. Anledningen till den här texten är istället att jag precis provat ett vin gjort på den för området udda druvan pinot noir. Vi gjorde en röd PN 2006 – 2013. Därefter tvingades vi sluta då all pinot behövdes för det över en natt superpopulära rosévinet från gården, ett av de första lite ljusare och lättare från Languedoc: för ägaren gäller att räkna hem verksamheten och om rosévinet säljer bäst så gör det det.

Nåväl, detta pinot-vin… Som vi slet med det, som vi försökte pricka rätt i skördetillfället (oerhört viktigt, visade det sig föga förvånansvärt), vinifieringen (se tidigare parantes) och ektypen för lagringen (se tidigare parentes). Många parametrar med i sig enorma valmöjligheter och grynnor att hantera. Sista året, 2013, fick vi till, om jag får tycka så själv, ett riktigt bra vin. Tydlig pinot-karaktär, medelfylligt med perfekt balans och, till skillnad från flera av de tidigare försöken, len frukt och stark pinot-känsla rakt igenom och ända ut i den långa, rena eftersmaken. Dock såldes de flesta buteljerna, och konsumerades, alldeles för tidigt. Detta visste vi, men, som sagt, det gäller också att få in pengarna till driften.

Flaskan jag nu provat, min nästsista (och på gården tror jag lagret består av 0 flaska!), var bättre än någon av de jag provat tidigare, från buteljeringen 2014 fram till nu. Sitter någon av er på en Domaine de Brescou Pinot Noir 2013 så vårda den ömt och drick den nu eller någon gång under de kommande tre-fyra åren.

Musik!

Twoson Meursault 1er Cru Les Genevrières 2005

Besök av en sådan där vinintresserad. Självklart förväntade han sig bra vin till maten och inte bara till sig själv utan också till sin fru som prompt tvunget skulle följa med bara för att Hustrun bjudit in dem utan en tanke på att detta kunde innebära en åderlåtning av min vinkällare. ”Vår vinkällare,” hävde Hustrun orättvist ur sig när jag påpekade det obetänksamma i att bjuda in vinentusiaster.

Nog av. Vad göra? Jo, åka till det lokala kooperativet och köpa vin på rea. Just nu säljs allt rosévin från 2016 ut för att göra plats för årets skörd. Kom hem med två imponerande magnum inköpta för ingenting. ”Du har gjort vad, säger du?” sa Hustrun. ”Jag har köpt rena kultvinet till vår middag! Rosé på ren cinsaut från 2016! I stort sett omöjligt att hitta nuförtiden!”

För att göra en lång historia kort lät Hustrun mig servera rosévinet till gästerna, hon uppmanade mig till och med att fylla alla glasen till brädden. När vi skålat – vinet var både ljust, orange och moget och uppvisade en mycket lugn och fin syra, vad mer kunde de önska? – utbrast jag ”Åååh såå gott! Finns inte många sådana här rackare kvar nu!”. Då log Hustrun och sa ”Vad bra du gillar vinet, då kan du fortsätta dricka det, själv tror jag en mogen Meursault kommer bli perfekt till fisken, vill ni andra också fortsätta med Lars cinsaut eller vill ni hälla ut den och dricka Meursault istället?”

Knappt hann hon säga det där förrän den flinande fjanten till vinentusiast kastade ut innehållet i såväl sitt eget som sin frus glas – just det där sista var oerhört onödigt då hans fru inte känner skillnad på pastis och bourgogne – och sa ”Gärna Meursault, men den är väl inte premox?”. Idiot. Hursomhelst påstod Hustrun sedan hon och gästerna kramat sista droppen ur flaskan och gästerna gått hem att Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” 2005 (ett fat utvalt och buteljerat hos Remi Jobard, < 150 magnum gjorda) var utmärkt:

”Jag minns det här som ungt. Det var inte så där överdrivet ekat som många Meursault dessvärre kan vara. Men det var väääldigt tillknäppt och knutet. Som en instängd demon. Du sa själv, när vi tog den nästsista flaskan för flera år sedan, ’tokungt! helvete! det här ska ligga minst fem år till! men då blir det en njutning! en njutning, gumman, en njutning!’ och precis så var det! Du hade alldeles rätt! Nu var vinet absolut fantastiskt! Fortsatt fullt vitalt med massvis av härlig syra samtidigt som eken försvunnit in i nyansrikedomens och mångfalden aromhjul. Gästerna fullkomligen älskade det! Synd att du envisades med att den där oxiderade cinsauten skulle vara så unik att du vägrade smaka.”

Spontant musikval.

The Oak Case & Torbjörns Tips

Har tidigare skrivit om den provlåda jag en gång i tiden satte ihop för nördar och som bland annat såldes i Sverige under några år, Rabiega The Oak Case. Samma vin tappat på sex olika fat samma dag och sedan buteljerade samtidigt men var för sig. Med andra ord ett utmärkt tillfälle för den nyfikne att försöka känna och förstå skillnaden på olika fat. Läs mer här.

 

Fick häromdagen ett mail från Torbjörn Palmberg, som i likhet med mig själv arbetade på V&S en gång i tiden. Han hade arrangerat en provning av en Rabiega The Oak Case från årgången 2000 och redovisade resultatet på sin hemsida Torbjörns Vintips. Läs mer här.

Ett intressant vittnesmål, särskilt för alla som hade tillfälle att prova de här vinerna när de var unga. Vi tackar Torbjörn för hans nörderi och beredvillighet att inte skämmas för den en endaste sekund utan tvärtom låta världen ta del av den via hans hemsida!

JJ Cale!

Sommarfrossa

På tok för längesedan en vinfrossa värd sitt namn rapporterades här på vinfierat. Således i all korthet en resumé av två närlidna frossor: 1970 Vina Albiña (hängde ihop men trött, mycket trött), 1985 Ochoa Gran Reserva (fortsatt bra med till del bibehållen ”Xavier Ochoa-frukt”), 2002 Henriot (jovars, viss mognad, och mestadels bara urgod),

1982 Ygay (kanske sommarens vin, fantastisk, ekig och maffig och otroligt god till någon slags halvasiatisk räka), 1989 Veuve Clicquot Rosé (alltså väldans gott, men ballade långsamt ur, dock inte tillräckligt långsamt för att man skulle hinna dricka upp i tid), 2003 Clos Dière (ha! så vansinnigt bra, eller ja jo, jag tycker verkligen det, ärligt, fortsatt helt vital), 2009 Montelena Estate (barnarov! men ack så gott, så gott), 1986 Cos d’Estournel (nja, typisk 86:a, alltså ganska torkad och halvtrist),

2001 Château Guiraut (oj, vad gott! vi dricker alldeles för lite finfin Sauternes, sådär som den är när den inte har galopperande flyktig syra eller ett övermått svavel), 2003 Château Lagrange (St Juilien i högform, mycket fint ut- och avtryck för årgången), 1961 Château Rauzan Gassies (vinet dessvärre tröttare än den ganska fina korken, dock fortsatt drickbart för den som är lagd åt nekrofilhållet), 2010 Clos Vieux Taillefer (som att ta ett djup sniff i en tom plastflaska Felix Ketchup),

2015 Vosne-Romanée (Remi Seguin) (elegant, läcker, smäcker, visade dock inga uttryck typiska för årgången, var mer som 14 än 15, ganska mycket jordgubbe), 2012 Gevrey-Chambertin 1er Cru Lavaux St Jacques (Domaine Tortochot) (krut och knallpulver på ett helt okej vis), 2011 Silex (Daguenau) (första gången jag provar en av sonens årgångar, antingen var den lite gammal eller så får Louis-Benjamin inte fram samma svartvinbärsblads- och silex-stuk som pappsen, trevligt vin dock), 2008 Batard Montrachet GC (Morey Coffinet)  (fortfarande väl ung (!) och lite för mycket (ny) ek), 2015 Chiara Condello ”Le Lucciole” (sangiovesens och Predappios framtid, oerhört läckert, elegant och mumsigt),

1984 Richebourg (DRC) (småtrött, detta kan ärligt sägas nu sedan jag sålt övriga kvarvarande flaskor), 2014 La Pietra (Cabreo) (purung, oförlöst ekad chardonnay), 2001 La Pietra (Cabreo) (mogen, ekboostad chardonnay med denna vintyps alla kännetecken, oerhört läckert och riktigt bra till tapas i bred mening (!)), 2009 Qrious Semillon (blendade det här vinet för en svensk SB-offert för ett skäligen billigt vin, vann, vinet fick fint mottagande men försvann snart från hyllorna, synd, etiketten var ful men vinet… det håller faktiskt än!), 2001 Prado Enea GR (strålande!), 2012 Rings Riesling Saumagen (ja, samma sak: strålande!).

Sommar- och namnsdagsmusik. Sommarmusik. Gershwin.

Björksav vs cream sherry

För en tid sedan redovisades dels ett långtidstest av cream sherry (vs påskmust), dels ett inlett test av björksav på påse. Vid respektive tillfälle utlovades att er utsände i de djuplodande vetenskapsmännens- och kvinnornas outforskade marianergravar fyllda av såväl det förväntande som det oväntade och inte minst insikter så djupa att mänskligheten bara kan buga och bocka och dela ut nobelpriser och annat till dessa vetenskapens Costeauar skulle återkomma med mer info om hur sherryn tog sig ut över ändå mer tid och, inte minst, vad som händer med björksav då påsen öppnats och klockan tickar.

Merito Cream

Låt oss snabbt klara av cream sherryn, en Merito Cream, öppnad i påskas och senast testad för ganska precis en månad sedan. Föga överraskande är halvflaskans bottenskyl fortsatt vid god vigör. Brun färg med orange inslag, lite spritig nu men fortsatt dominerad av nötter (särskilt valnöt), knäck och russin, viss oxidation (såklart!) och allt det där återkommer i smaken, som alltid fin komplexitet, söt och god, lång, fin eftersmak.

Björksav

Björksaven, som kanske inte fick stående ovationer då försöket inleddes, får nu klart godkänt. Fortsatt tämligen neutral; den knappt skönjbara doften och framförallt smaken domineras av ett mycket lätt anslag av filmjölk (borta är det nykokta riset). Inte alls oangenämt för den som gillar filmjölk, sannolikt mindre inbjudande om man inte gör det. Helt okej att ta sig en liten, väl kyld slurk (slurk och slurk, för att följa försäljarens välsmorda munläder och dess väder ska minst ett halvt glas inmundigas och det gör då så klart seriösa vetenskapsmän som ja ni vet vem) i samband med frukostintaget. Med tanke på att både försäljaren och påsens text påtalar att rubbet ska konsumeras inom tre veckor sedan påsen öppnats (det är tre veckor nu, och det smakar bättre än någonsin) måste björksaven vid närmare eftertanke få med beröm godkänt. Huruvida björksaven tillfört något positivt till försöksmänniskan låter vi däremot vara osagt, även om vi tycker oss märka att vi är både en snällare och bättre människa än någonsin, om nu detta alls är möjligt.

 

Test: Öppnad påskmust vs cream sherry

Äntligen har vinifierat förbarmat sig över populasen och genomfört det så hett eftertraktade och sedan länge önskade ultimata långtidstestet, nämligen det mellan en öppnad petflaska påskmust och en öppnad halvpanna cream sherry. Båda öppnades, som rimligt är, på Påskafton 2018 och okulärbesiktigades och analyserades sensoriskt exakt 51 dagar senare. Med tanke på de magiska talens betydelse för Påsken kan man alltid fundera över vad just detta med 51 dagar innebär för provet då det inte med lätthet låter sig delas i hela bitar med vare sig tre eller sju. Men om vi nu bortser från de magiska talens betydelse för försöket och frankt besvarar frågan som nu upptar var sant vetenskapligt om inte begåvades så åtminstone intresserades hela tankeverksamhet så lyder det som följer:

Påskmusten

Påskmusten, inköpt på Ikea i Toulon, uppvisar en mörkbrun färg med orange kanter, doften är stor och vital och intakt, det vill säga den luktar påskmust långväga och det utan några som helst avvikelser från det förväntade och hurudan den var som nyöppnad, dock är smaken något avslagen såtillvida att den är helt stilla.

Cream sherry

Cream sherryn, i det här fallet Merito Cream, inköpt på Systembolaget på Gyllentorget i Linköping, uppvisar också en tämligen brun färg och också här hittar vi små orange inslag, doften är stor och komplex, inslag av russin, fikon och nötter och smaken är likadan även om det där, i smaken, går att notera ett litet inslag av oxidation jämfört med den nyöppnade flaskan.

Bäst i test

Bäst i test blir utan tvekan cream sherry. Här har vi en produkt som är snudd på intakt efter att ha varit halvfull i 51 smått magiska dagar – imponerande! Avseende påskmusten är den inte dum alls, men det hör till att påskmusten i likhet med julmusten ska bjuda oss kolsyra. Dessvärre tvingas vi konstatera att påskmust i öppnad form är att betrakta som en färskvara. (Om någon undrar huruvida testet nu fortsätter så är det klart att det gör det, påskmusten kanske åker ut men cream-pannan ska gömmas på ett finurligt ställe så inte Hustrun hittar den och i sin ovetenskapliga iver häller ut den med hänvisning till att det är då själva fan att huset ska vara fullt av halvfulla flaskor hela tiden.)

Gogol Bordello!

Engelskstukad vinfrossa

Länge sedan vi refererade en vinfrossa och mycket trevligt vin har därför gått HR:en förbi, men nu är det, äntligen!, dags och det är inte vilken vinfrossa som helst utan en engelskstukad vinfrossa vi ska ta oss an.

Vad utmärker då en engelskstukad vinfrossa? Folk pratar engelska. De är lite av vinnekrofiler. Och åtminstone min vän Engelske vinhandlarens vänner har yrken som ger dem insikt i internationella valutaflöden och då säger de saker som ”Det är ingen hemlighet att väldigt mycket svarta affärer leder till Donald Trump”, ”Trump står gärna för saker utåt, hans ego är ju enormt, och på så sätt kan mina, vill jag understryka legala, klienter, äga utan att synas”.

Och Engelske vinmäklaren, en vän till min vän Engelske vinhandlaren, berättar att det i år är oerhört svårt att komma över ”rosé de Provence”. Sacha Lichine på Château d’Esclans bjuder över alla andra när han köper bulkvin till sin ”Whispering Angel”, ”Priset på hans vin är ju så högt att han kan bjuda över alla andra och ändå gå med bra vinst och det där vinet säljer som smör i solen nu”, suckar Engelske vinmäklaren och fortsätter sin klagosång, ”Och när Lichine handlat klart kommer de andra stora uppköparna av bulk, framförallt Château de Bern (’Grande Recolte’) och Château Minuty (’M de Minuty’), och nu har Castel gett sig in i leken också.” Stackarn, och stackars oss, för om han har rätt kommer priset på ”rosé de Provence” gå upp nästa sommar, möjligen med undantag för Whispering Angel då.

Så medan de där fraserna om bulkvin och Trump flyger genom köket och ut i natten där de med få undantag faller platt till marken och undantagen nyss slutade i det här inlägget, sitter vi där och är fokuserade på alla godsaker vi samlat på oss aftonen till ära. Låt oss bara konstatera att min vän den Engelske vinhandlaren inte bara har smak på bra vin, han är också en hejare på bra musik, vilket gör att medan nedanstående viner flödar fritt, flödar också finfin musik ur husets högtalare och skänker ett allmänt välbehag till den församlade lilla skaran. Jeff Beck, bara en sådan sak. Nog av! Vinerna:

Mumm 2006 värmer upp, helt okej, välgjort, lite hög dosage för oss syratroll. Laurent Perrier Rosé, ”Åh, det här är ett slags Englands saft för den som inte begriper bättre,” säger Engelske vinhandlaren och noterar tillsammans med oss andra, att vinet är bra i sin stil och att den lite för höga dosagen sannolikt sitter som hand i handske i ett vin som är hela Englands saft.

Puligny-Montrachet 1er Cru ”Les Folatières” 2010 (Pierre-Yves Colin-Morey), ungt, knutet, ekigt, fint balanserad syra, schysst frukt, klassisk, får lite gula plommon med tid och syre. Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Vergers” 2002 (Ramonet), stor, mogen doft, fantastisk frukt, saknar lite syra och blir lite för rund i gumpen, fint inslag av ostskalk, himla god, är efter fem timmar ändå bättre än då flaskan öppnades (!), mer gula äpplen och dito plommon.

Dalrymple 2013 Bicheno Single Site, lite tasmansk pinot som smakar massvis, stor ”nya världen-pinot”, väldigt mycket jordgubbe, krut, kraftfull, god. Chambolle-Musigny ”Les Baudes” 2009 (Louis Jadot), stram, ointressant, stolpskottsvarning. Gevrey-Chambertin (Harmand-Geoffroy) 2014, väldigt ung och stram, outvecklad, fin balans, inslag av grape (!), ren, fin eftersmak, oförlöst.

Mouton-Rothschild 1988, i sanningen ursprungstypisk, klassisk, Pauillac, Mouton, kryddig, fin form, ok i sitt slag (sällan Mouton faller mig 100 % på läppen…). Lafitte-Rothschild 1985, elegant, ursprungstypisk, ”Lafitte-elegant”, årgångstypisk, fin frukt och balans, vid god vigör, mycket god. Château Margaux 1955, otroligt välbevarad för sin ålder och det något tveksamma året, fortsatt fint fruktig, imponerande, fräschaste gamla Margaux jag provat (jo, jag har provat en hel drös och lite till, vilket jag naturligtvis hemskt gärna får in i en bisats eller, som här, en parentes, väl medveten om att just det är det viktigaste, ja det enda budskapet i det här inlägget, att jag minsann provat drösvis med gammal Margaux), ren, snygg, utvecklar lite flyktig syra över tid med syre, men fortsatt finfin efter att ha varit öppnad fem timmar.

”Y” 1985, ytterligare ett vin som imponerar och står ut i denna frossa, gyllengult, fint botrytisinslag, krut, ek, frukt (tropisk frukt bl a), honung, bivax, torrt, fylligt, inslaget av botrytis tycks öka med syre, fortsatt fint efter fem timmar. Château d’Yquem 1989, Herregud, engelsmän, självklart ska de ha ”pudding” efter varmrätten, och först därefter stilton, nåja, inget ont utan att det har något gott med sig även då hedniska olater dras fram i dagern, således dök där upp en Yquem till puddingen och som engelsmännen var mer intresserade av sin pudding fick vi icke-engelska barbarer tillfälle att mer noggrant studera vinet i fråga och det var alldeles ypperligt och helt klart värt en pudding, fin frukt (torkad frukt), målarfärg (det är ju Yquem!), aprikoser, härligt söt, schysst syra och fin balans, mycket ananas, självklart en hel del flyktig syra.

Sist men inte minst, och här är engelsmännen såå rätt på det: Port! I det här fallet en Dow’s Vintage 1985 i strålande form, 110% vintage port med allt på rätt plats, lycka.

Musik!

Vinakademiens Stora Pris 2017

Svenska Vinakademiens Stora Pris går i år välförtjänt till PM & Vänner i Växjö. Det är första gången en restaurang får det prestigefyllda priset, som delas ut för enastående insatser för en god dryckeskultur i Sverige. Kul, tycker er utsände i de prisade vinmänniskornas guldbehängda och diplomerade hall of fame. Dels för en fantastisk insats för att höja matkulturen i Kronoberg, dels för en i sanningen enastående insats för en god dryckeskultur inte bara i Sverige (som brukar innebära Stockholm och i undantagsfall Stockholm-Göteborg-Malmö) utan dessutom i den svenska obygden, för vad är Småland annat än obygd och vi västgötar som fortfarande tycker att Äldre Västgötalagen är lagen som gäller vet att smålänningen ligge ogill. Å andra sidan: med smålänningar som Per Bengtsson och gänget på PM vill vi västgötar inget hellre än att smålänningarna ska föröka sig och sprida sig över landet och ge upphov till nya små PM lite varstans där de slår sig ner.

Svenska Vinakademiens Stora Pris till PM & Vänner, från vänster
preses Mats Hanzon, krögare Per Bengtsson och chefsommelier Rubén Sanz Ramiro
©Foto:Claes Löfgren/winepictures.com

Men, undrar nu den som varit med förr, vad drack ni till detta? Jo, detta: Twoson/Legras&Haas Blanc de Blancs 2007 magnum (mums för mumma), Paul Bara 2002 magnum (dito), Paul Dethune 1996 (mycket bra, finfin nu), Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Chaumées” (Philippe Colin) 2006 (jamen, var det bra eller var det bättre?), Corton-Charlemagne GC (Laurent Ponsot) 2006 (Ponsot!, frågan är bara hur bra det blir och det blev det även 2006), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” 2009 magnum (det här är bara såå bra, fast den här buteljen var dumt nog korkad), Twoson Chambolle Musigny (Laurent Ponsot) 2009 magnum (den där Ponsot igen, och de där Twoson, äckligt bra), Clos de Vougeot GC (Hudelot-Noellat) 2006 (bra), Château La Conseillante 1995 (underbart med ett lite Bordeaux mitt i bourgogne- och champagneträsket, och när det är en Conseillante i högform blir saken inte på något vis sämre av det), Cornas (Auguste Clape) 1996 (och på tal om annat än Bourgogne och Champagne, lite Cornas, som smakade precis så som den skulle och så som Clapes grejer brukar, klassiskt snyggt), Rivesaltes Ambré (Gerhard Betrand) 1985 (vi dricker alldeles för lite dessertviner, fråga Ulf Sjödin MW och tidigare akademipristagare, han vet att det är så och gör vad han kan, varje lördag, mer eller mindre, då han ger sig på något sött, om vi får tro honom själv, och varför inte en Rivesaltes då?, himla gott) och ja, sedan blev det inget mer så slokörade fick vi bege oss av hemåt eller vart vi nu skulle.

Smålandshumor. Musik!