Trots Hustruns smått desperata varningar och hot om vad som skulle hända om er utsände i de dödsföraktande och kristallblystinna vinernas stormande hav gav sig till att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på en kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91, gav sig den nyss nämnde hjälten idag på att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91.
Bakgrunden är att vår hjälte av gourmetmagasinet Gourmet hösten 1990 utsågs till Årets vinmakare. I samband med en bättre och tämligen högtidlig middag på dåvarande finkrogen Coq Blanc i Stockholm och med närvaro av bland annat Michael Broadbent överlämnades den fina karaffen till den i våra, låt vara aningen subjektiva, ögon synnerligen lämplige pristagaren. Väl hemma i Frankrike tog så den lämplige och fyllde karaffen med ett lämpligt vin och vad kunde vara lämpligare än ett vackert bärnstegsfärgat skitvin från Sitges. Vackert att se på, inte så kul att dricka (vill inom parantes här inflika, att Hustrun tycker att Moscatel de Sitges ”is da shit”, och vi är helt överens om shit i det ställningstagandet).
Sedan den där dagen då karaffen fylldes har den fått stå på hedersplats i hemmet och bara se vacker ut. Samtidigt har det kliat i vinmakarens tillika den dödsföraktande vetenskapsmannens fingrar och gom och för var år som förflutit har klådan tilltagit för hur smakar det där vinet nu? Nåväl idag kände vi att det här går inte längre. Nu ska karaffen testas!
Och det är här Hustrun bokstavligen kommer in. ”Men vad håller du på med? Är du dum i huvudet?” utbrast hon måttligt uppskattande då hon såg sin sämre hälft i färd med att hälla upp det välkarafferade och blytunga vinet i ett glas. ”Test”. Undslapp vi oss då och höll inbjudande och generöst fram glaset mot Hustrun som såg förskräckt ut och fortsatte brista ut: ”Aldrig i livet! Det är mer bly än druvsaft i den där sörjan nu, bara så du vet!”. Ha! Vem bryr sig om sådana petitesser? Här talar vi Vetenskap! Tänkte vi då och körde snoken i glaset.
Och nu är det spännande, eller hur?
Faktum är att det här vinet, med över 30 år i en karaff med en allt annat än gastät förslutning, bjöd på en fantastisk doft! Stor, vital, mogen och med inslag av nötter, dadlar, torkad frukt en masse och ett litet stänk gasbinda. Visst, viss oxidation men inte mycket, snarare sitter oxidationen där som toppen på den komplexa arompyramiden. Söt, god, överraskande ren smak och eftersmaken, ja, den var och är evig.
Slutsats: Vi kan rekommendera våra följare och läsare och vänner och andra att införskaffa en blytung kristallkaraff, vilken snarast bör fyllas med ett enkelt Moscatel de Sitges varefter den ställs undan på en i hemmet väl synlig hylla. Spar 30 år. Färdigt!
Ett par år gjorde vi ett vin som hette ”Wallin Carignan”. Som läsaren med huvudet på skaft listat ut var detta ett vin gjort på enbart carignan. Vanligtvis väljer den, inklusive jag själv, som gör ett carignan-vin att sikta på ett medelfylligt vin och att, såvida producenten inte faller för den dumma frestelsen att köra med kolsyrejäsning, locka fram druvans snudd på pinot-liknande egenskaper. I det här fallet bestämde vi emellertid att panga på utav bara ja ni vet. Resultatet blev ett powervin med, detta var viktigt! och en utmaning, den för druvan typiska syran.
”Men, lilla gumman,” försöker den nyss nämnde utsände, ”det här är grejer som inhandlades för mycket längesedan, för i stort sett ingenting, det här handlar inte om pengar utan om kärlek.” Det där sista tar viss skruv för hon frurstar lite och lägger tillbaka flaskan och lämnar källaren med ett ”nåja, bara du inte tror att du ska dricka det där ikväll,” vilket är något vi både kan instämma i och inte, samtidigt som vi inser att om vi inte gör något kommer den flaskan att gå under klubban innan året är över – det är för övrigt något även Sonen inser, där han står och småler på samma gång lömskt och förhoppningsfullt.
Och så fick det blev. Vi drack det inte till vår raclette. Istället drack vi ett vin som serverades i karaff och som var väl bibehållet för sin ålder, låt vara att vinden i det mojnat något och att, som med så många andra gamla godingar, naturkorken satt sina spår i form av korksmak – vilket, förtjänar att understrykas, inte har något med korkdefekt att göra – vilket gjorde att den kvardröjande frukten, som en fläkt av flydda tider, kom fram bättre i smaken än i doften. På det hela taget väl godkänt.
Mycket riktigt: när jag närmade mig terrassen och Hustrun, stod hon där redo att hälla ut de ovärderliga dropparna surt vin som ingår i det senaste forskningsprojektet: Taverna öppen sedan några år, sherry öppen sedan ett år och, juvelen i kronan!, etanalskadat vin öppet sedan november 2020. Först efter ett löfte om att er utsände hjälte i den nobelprisaspirerande forskningens heligaste och mest upphöjda experimentverkstäder vårstädar terrassen och i samband med det kastar sina testflaskor, kom Hustrun till sans och lommade iväg, muttrande och svärjande över någon för den nyss nämnde obekant barnunge.
Så till saken: Innan flaskorna åter gömdes undan på ett absolut oupptäckbart ställe provades de och… Frankrike har ett resultat: 1. 30-årig Sherry Oloroso (Victoria Regina) öppen sedan cirka ett år: Brun färg, underbar doft dominerad av nötter och honung, dito smak nu förstärkt med en påtagligt förhöjd flyktig syra som återfinns både i näsa och mun, mycket lång lite alkoholanstruken eftersmak. 2. Taverna, tappad av V&S i Stockholm på 90-talet och öppen sedan ett par år: Grumligt brun färg, något diskret doft, söt och god smak där viss oxidation gör sig påmind, inte minst om provaren är dum nog att sörpla vinet, samt ett frapperande inslag av nytuggad kaffeböna. 3. Juvelen i kronan: Etanalskadat Languedoc-vin öppet sedan november 2020: Blåröd färg med hög intensitet, doften som i november 2020 hade ett litet störande inslag av etanal domineras nu av etanal, smaken är fint balanserad och helhetsintrycket av smak och doft är att det här var som att i en rå potatiskällare äta en äppleskrutt med kärnhuset och då tugga särskilt noggrant på kärnorna.
Nåväl. Vi planterade sauvignon blanc och chardonnay. Inget konstigt. Lite mer originellt var att vi planterade för att blenda de två. I efterhand har jag förstått att Hamilton Russell i Sydafrika och Hedges i USA gjorde detta vid ungefär samma tidpunkt (särskilt kul att notera med tanke på att jag sedan kom att konsulta för Hedges 2001-2015). Men de lät båda chardonnay-druvan dominera. Vi gjorde tvärtom. För att lyckas med det – a-l-l-a plantskolor och andra förståsigpåare varnade och sa att ”det går inte” blenda chardonnay och sauvignon blanc, men ingen kunde säga varför och ingen, visade det sig, hade heller provat – studerade vi/jag de vid tiden allt vanligare klonerna ordentligt. Detta i syfte att hitta en kraftfull sauvignon blanc och en vekare chardonnay.
Vårt skördearbete skedde sedan i enlighet med de där ”ingångsvärdena”. Chardonnay-druvorna skördades alltid tidigt på snudd på omognad, medan sauvignon blanc oftast fick nå full morgnad, ibland med viss råge. Druvorna odlades ekologiskt och med en rejäl grönskörd och vid mycket lågt uttag, som varierade mellan åren mellan aldrig översteg 25 hl/ha. Manuell skörd, gallringsband, och sedan mest hands off: ingen jäst, ingen klarning, ingen filtrering, mycket lite svavel, lagring på jästfällningen (vi tog självklart bort den första ”gros lies” men gjorde inget därefter)… Jäsning och en tids lagring i nya, franska barriquer (noga utvalda avseende ursprung, tillverkare och rostning för att passa visionen av vinet). De första åren med batonnage, men senare med remuage (vi snurrade på faten).
Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.
Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!