Nyårsafton innebär i vissa kretsar vinfrossa, och det händer då och då, att någon tar med sig en antik Clos Dière ”cuvée II” som skaffning på resan mellan välkomstdrinken och det nya året. Eller, det kanske inte händer särskilt ofta. Nyår är det förvisso i normala fall en gång om året. Däremot inträffar det mer sällan att någon har med sig en 22 år gammal ”tvåa” från Domaine Rabiega. Och om detta sista inträffar är det inte med självklarhet så att den gamla drycken är en positiv upplevelse.
Med andra ord hänger en akut risk för avgrundsdjup besvikelse över de närvarande när korken dras ur flaskan och vinet slås upp i bägarna, nyårsafton 2022.
Men ack! En sådan vacker kork har väl sällan världen skådat i en o-omkorkad tjugoåring till flaska!? Nu kostade förvisso denna exklusiva så kallade fleur-kork – korkarnas värstingkategori – över 1€ redan då, år 2002, när den sattes i den nyfyllda buteljen, två år efter skörden. Men ändå. Den ser ny ut!
Hm, å andra sidan är en finfin kork ingen garanti för ett välbevarat vin.
Vinet slås upp i bägarna och bägarna förs av ivriga händer till nyfikna näsor, vars borrar snart vibrerar av vällust ity detta 22 år gamla vin är inget annat än gott, och det var alltid ”cuvée II:s” raison d’être, att vara gott. Tillgängligt, begriplig och gott. Inte intellektuellt utmanande och jobbigt och långsamt i sin resa mot sin fulla potential som det rena syrah-vinet ”cuvée I”, systervinet som åren 1988-2004 gjordes vid sidan om ”cuvée II”.
Snygg kork och gott, alltså. Vitalt, med en inbjudande och nyansrik doft, vilandes på väl integrerad ek; och så en vital och mumsig smak, som mynnar ut i en ren och möjligen efter alla dessa år lite för kort efterklang. Riktigt kul att prova!
Och då, mitt i denna glädjeyra, undrar någon i nyårsgänget, med en lätt upprymd betoning, om vi gör det här vinet nu också, sedan den nya regimen tog över Domaine Rabiega sommaren 2020, och en vinmakare med nära koppling till den här texten ånyo tog sig an vinmakeriet. Det gör vi dessvärre inte. Skälet är att ägarna mellan 2006-2020 nogsamt ryckt upp all carignan och så gott som all grenache. Nu har iallafall mer grenache planterats och snart kommer den druvan att kunna ingå i vin av lagringsyp – för närvarande används lejonparten (ung) grenache i det friska och lättfotade grenache-vinet Ergo Bibamus.
Samtidigt ska sägas att målet med nygamla vinet ”Domaine Rabiega” är att göra detta i samma anda och stil som gamla ”cuvée II”. Avsaknaden av carignan, och i vissmån grenache, gör det inte alldeles enkelt, men vi ligger ändå ganska nära redan nu. Hade inte åren 2021 och 2022 varit så torra och utmanande hade vi redan varit där. Men skam den som ger sig. Det är högst sannolikt att allt sitter på plats i år, 2023, och då kan vi göra en ny 2020 Clos Dière ”cuvée II”.
Ett par år gjorde vi ett vin som hette ”Wallin Carignan”. Som läsaren med huvudet på skaft listat ut var detta ett vin gjort på enbart carignan. Vanligtvis väljer den, inklusive jag själv, som gör ett carignan-vin att sikta på ett medelfylligt vin och att, såvida producenten inte faller för den dumma frestelsen att köra med kolsyrejäsning, locka fram druvans snudd på pinot-liknande egenskaper. I det här fallet bestämde vi emellertid att panga på utav bara ja ni vet. Resultatet blev ett powervin med, detta var viktigt! och en utmaning, den för druvan typiska syran.
”Men, lilla gumman,” försöker den nyss nämnde utsände, ”det här är grejer som inhandlades för mycket längesedan, för i stort sett ingenting, det här handlar inte om pengar utan om kärlek.” Det där sista tar viss skruv för hon frurstar lite och lägger tillbaka flaskan och lämnar källaren med ett ”nåja, bara du inte tror att du ska dricka det där ikväll,” vilket är något vi både kan instämma i och inte, samtidigt som vi inser att om vi inte gör något kommer den flaskan att gå under klubban innan året är över – det är för övrigt något även Sonen inser, där han står och småler på samma gång lömskt och förhoppningsfullt.
Och så fick det blev. Vi drack det inte till vår raclette. Istället drack vi ett vin som serverades i karaff och som var väl bibehållet för sin ålder, låt vara att vinden i det mojnat något och att, som med så många andra gamla godingar, naturkorken satt sina spår i form av korksmak – vilket, förtjänar att understrykas, inte har något med korkdefekt att göra – vilket gjorde att den kvardröjande frukten, som en fläkt av flydda tider, kom fram bättre i smaken än i doften. På det hela taget väl godkänt.
Mycket riktigt: när jag närmade mig terrassen och Hustrun, stod hon där redo att hälla ut de ovärderliga dropparna surt vin som ingår i det senaste forskningsprojektet: Taverna öppen sedan några år, sherry öppen sedan ett år och, juvelen i kronan!, etanalskadat vin öppet sedan november 2020. Först efter ett löfte om att er utsände hjälte i den nobelprisaspirerande forskningens heligaste och mest upphöjda experimentverkstäder vårstädar terrassen och i samband med det kastar sina testflaskor, kom Hustrun till sans och lommade iväg, muttrande och svärjande över någon för den nyss nämnde obekant barnunge.
Så till saken: Innan flaskorna åter gömdes undan på ett absolut oupptäckbart ställe provades de och… Frankrike har ett resultat: 1. 30-årig Sherry Oloroso (Victoria Regina) öppen sedan cirka ett år: Brun färg, underbar doft dominerad av nötter och honung, dito smak nu förstärkt med en påtagligt förhöjd flyktig syra som återfinns både i näsa och mun, mycket lång lite alkoholanstruken eftersmak. 2. Taverna, tappad av V&S i Stockholm på 90-talet och öppen sedan ett par år: Grumligt brun färg, något diskret doft, söt och god smak där viss oxidation gör sig påmind, inte minst om provaren är dum nog att sörpla vinet, samt ett frapperande inslag av nytuggad kaffeböna. 3. Juvelen i kronan: Etanalskadat Languedoc-vin öppet sedan november 2020: Blåröd färg med hög intensitet, doften som i november 2020 hade ett litet störande inslag av etanal domineras nu av etanal, smaken är fint balanserad och helhetsintrycket av smak och doft är att det här var som att i en rå potatiskällare äta en äppleskrutt med kärnhuset och då tugga särskilt noggrant på kärnorna.
Nåväl. Vi planterade sauvignon blanc och chardonnay. Inget konstigt. Lite mer originellt var att vi planterade för att blenda de två. I efterhand har jag förstått att Hamilton Russell i Sydafrika och Hedges i USA gjorde detta vid ungefär samma tidpunkt (särskilt kul att notera med tanke på att jag sedan kom att konsulta för Hedges 2001-2015). Men de lät båda chardonnay-druvan dominera. Vi gjorde tvärtom. För att lyckas med det – a-l-l-a plantskolor och andra förståsigpåare varnade och sa att ”det går inte” blenda chardonnay och sauvignon blanc, men ingen kunde säga varför och ingen, visade det sig, hade heller provat – studerade vi/jag de vid tiden allt vanligare klonerna ordentligt. Detta i syfte att hitta en kraftfull sauvignon blanc och en vekare chardonnay.
Vårt skördearbete skedde sedan i enlighet med de där ”ingångsvärdena”. Chardonnay-druvorna skördades alltid tidigt på snudd på omognad, medan sauvignon blanc oftast fick nå full morgnad, ibland med viss råge. Druvorna odlades ekologiskt och med en rejäl grönskörd och vid mycket lågt uttag, som varierade mellan åren mellan aldrig översteg 25 hl/ha. Manuell skörd, gallringsband, och sedan mest hands off: ingen jäst, ingen klarning, ingen filtrering, mycket lite svavel, lagring på jästfällningen (vi tog självklart bort den första ”gros lies” men gjorde inget därefter)… Jäsning och en tids lagring i nya, franska barriquer (noga utvalda avseende ursprung, tillverkare och rostning för att passa visionen av vinet). De första åren med batonnage, men senare med remuage (vi snurrade på faten).
Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.
Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!
Till att börja med verkade den gamla korken vid öppnandet hänga ihop fint och följa med korkskruven som den skulle, men plötsligt gick den av och cirka 15 % blev kvar i flaskhalsen. Började då skruva loss den 85%-iga korkdelen från korkskruven, för att strax försöka pilla ut den kvarvarande delen ur flaskhalsen. Döm om min förvåning när korken plötsligt sköt ut med en jädrans fart och så till den milda grad att det skvätte rödtjut ända upp i taket, en och en halv meter över diskbänken! Wow. Aldrig hänt under min drygt 30-åriga vin-karriär.
I skrivande stund råder överhettning i de nedre regionerna av Provence. Kloka är därför försiktiga med de fysiska utsvävningarna, och de ställer sig definitivt inte att laga mat vid en kokhet spis. Dock höll det igår på att gå riktigt illa för er utsände i de dallrande och kvävande värmeböljornas vågdalar, och detta på grund av att denne undslapp sig ett ”men jag kan laga mat!” väl medveten om att om det är något övriga boende i huset inte tänker låta honom göra så är det just det. Döm om den nyss nämndes förvåning när 
Som alla förstår kunde vi inte låta detta ske. Letade därför upp 
Så långt allt väl, även om de där blickarna från Katalanske kockens hustru när hon insåg att hon blivit utmanövrerad i elakt spel var lite otäcka. ”Köp vatten också”, kastade jag förnöjt efter dem och det är då hon säger det, Katalanske kockens hustru, ”Ja men vad bra att det blir tapas ikväll, då kan vi äntligen få den där Imperial 81:an Lars talat så varmt om, ett av hans absoluta favoritviner, en flaska kvar, visst var det så?”. Hon säger det där vänd till Hustrun, som genast undslipper sig ett ”Jamen självklart, klart vi ska ha Imperial 81 till kvällens tapas, eller hur Lars?”. Panik! ”Alltså, jag var nog mer inne på rosé i värmen. Jag har köpt färdiga isbitar som vi kan ha i. Jag vill absolut inte ha ett tungt rödvin i värmen.” Hustrun… ”Vad bra, Lars, jag har en flaska rosa från kooperativet i Lorgues, de säljer ut vinerna från 2017 just nu, oerhört prisvärda, och om du lägger is i drygar du ut volymen ändå mer, bra tänkt där, och så blir det lite mer rött att dela på för oss andra. Härligt!”