Påskveckan och Nôtre Dame brinner. Allt detta ingav en impuls att göra något gott. En god gärning och något storslaget för Mänskligheten och Vetenskapen. Tassade, så snart Hustrun åkt till jobbet, ut på terrassen och grävde fram de där sedan länge gömda flaskorna i det för HR:en så välbekanta långtidstestet av de osvavlade vinerna från årgången 2013, de som nu stått öppna i cirka 44 månader – senast testet gjordes i september 2018, hade de varit öppna i cirka 37 månader (ett test som redovisas här).
Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.
Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.
Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna, något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.
Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… – och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.
Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)
Hustrun, som redan vet att maten i bästa fall går att äta, blir också glatt överraskad av den tilltalande flaskan på bordet då hon intar sin plats och väntar på att bli serverad. Häller upp lite vin i väntan på maten. Blir sittande med flaskan i handen och ser fundersam ut. ”Lars, varför är det så lite vin i flaskan?”. Kocken funderar lite och säger ”Matlagningsvin, vet du, lilla gumman.” Hustrun: ”Va? Har du hällt Tignanello i maten?!” Kocken: ”Nej, i kocken.”
Ja, det kändes bra att få skryta lite här ovan, men det finns en poäng, för det här att GaultMillau och jag hyste ömsesidig respekt för varandra gjorde att vi ofta kom samman för att prova vin och, bäst av allt, det hände att Jacques eller Pierre tipsade om grejer de upptäckt under sina resor. Ett sådant tips var Château Beauregard årgång 1993. En årgång som många dissade utan att riktigt ha koll och andra vände ryggen utan att se helheten. Frågar ni mig så gjordes en hel del godis det här relativt varma året, och det till högst resonabla priser. Bland annat Château Beauregard.
I samband med en traditionell söndagslunch – svenskar i förskingringen ni vet, samlas för att äta ärtsoppa eller söndagsstek och minnas Erik XIV (soppan ju!) och hylla det svenska skidundret på damsidan – drogs så ett gäng Beauregard idag. Har denna 93:a, året ok men kanske inte alltid lagringskapaciteten, hållit ihop? Uppriktigt sagt: Tror någon på fullt allvar att det här inlägget skrivits om det inte var så att vinet var äckligt bra? Ja, äckligt bra för er som inte får dricka det. För oss som faktiskt njutit det i klunkar fyllda av glädje och kvartssekelgammal merlot (och cabernet franc) snarare väldigt bra. Klassisk Pomerol. Snygg. Inga Parker-fasoner. 12,5% (traditionell skörd alltså). Mogen, så klart, och det på bästa vis. Lite vek men framförallt läcker merlot (och cab franc) i sitt esse. Allehanda frukter, fudge och kola, balans, elegans och allt det där andra som en klassisk klassiker ska ha , ja till och med ett litet anslag av flyktig syra som förhöjer upplevelsen. Faktiskt rent av ren, vilket gammal Bordeaux trots Peynaud och som bekant inte alltid är. Tack GaultMillau!
Marguet GC Ambonnay-Bouzy 1996 (gräddig som bara den, fantastiskt superfin syra (syran var bra alltså), mitt-i-prick-vinmakeri), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1996 (lite för väloxiderad för somliga av oss, fin syra annars), Legras & Haas 2011 Magnum (ung och å det värsta och bästa Chouilly-stukad chardonnay), Legras & Haas Blanc de Blancs 2008 (mer mognad, såklart, och rondör, god, måhända lite mindre chouillyig, hyggligt år får man väl ändå säga), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” (Domaine Alain Michelot) 2009 (strålande, perfekt balans, begynnande mognad, mycket bra, kunde inte gjort det bättre själv),
Côte-Rôtie ”Les Jumelles” (Paul Jaboulet) 1985 (”vällustigt dekadent” sade en tidigare pristagare och det kunde vi andra bara applådera, i den mån nu vi syrah-nördar kunde applådera där vi satt med tårar i ögonen och en närmast perfekt syrah i glaset, fantastiskt bra och den långa, rena eftersmaken stalkar somliga av oss än i denna dag), Château Giscours 1975 (gammaldags/klassiskt mogen, till min förvåning riktigt bra!), Château Palmer 1982 (äntligen ett vin att klanka ner på, har aldrig riktigt förstått tjusningen med Palmer 82 som var felekat och -skördat redan från start (hade i och för sig varit smått sensationellt om det blivit låt säga felskördat i efterhand, efter buteljeringen till exempel), är ok och ”ursprungstypiskt” men snipigt och torkat, någon plockade här för övrigt fram det utmärkta men numer närmast övergivna bedömningsordet ”jordigt”, för det är precis vad det är och inget ont i just det),
Château Leoville Barton 1982 (tillbaka i vinhimlen, där Bacchus aka Dionysus sitter och ler gott åt all finfin Bordeaux som understundom stiger ner på Jorden, rinner genom våra halsar och tar både oss och vätskan upp till ja ni läste ju början av parentesen och bör då ha förstått vart, men nog om det, ska bara tillägga att Leoville-Barton 82 är fantastiskt bra med sin mognad i all sin prydno, sin mumsighet och läckra syra och det är bara att instämma med den gamla pristagare som spontant utbrast ”så här skulle jag vilja se ut”), Beaune-Teurons (Domaines du Château de Beaune) 1976 (moget, nekrofiligränsfall, torkad, drickbar för romantiker, ungdomar och tondöva, men absolut drickbar), Gerhard Betrand Rivesaltes ”Ambrée” 1985 (säger ju alltid det, ”det här skulle man dricka mer av”, men det där med dessertvin, det blir liksom inte av, tyvärr, himla gott, och pinsamt billigt med tanke på produktionskostnaden med fat eller, i det här fallet, glasdamejeanner utomhus och allt det där), Henriot 2002 (tillställningens första eftersläckare, gyllengul, god, en del OLW ostbåge, lite hög dosage för en de osockrade vinernas man, dock mycket bra, drick nu ni som har den på lager), Pol Roger Blanc de Blancs 1999 (sist men inte minst, friskt, fräscht, fruktigt, långt, rent, gott). Klart slut.
